Neverwhere

Neverwhere av Neil Gaiman är en av de konstigaste och en av de bästa böckerna jag har läst på länge.Tidigare hade jag läst och tyckt om Stardust, men det var ett tag sedan och efter att ha läst Neverwhere har jag insett att Neil Gaiman verkligen är en av mina favoritförfattare.

Richard Mayhew bor i London och lever ett ganska vanligt, halvtråkigt liv. Han har ett bra jobb, en trevlig lägenhet och är förlovad. Hans fästmö, Jessica, försöker ständigt få honom att förändras för att bli mer som hon vill att han ska vara. Richard duger aldrig riktigt, och måste hela tiden anpassa sig för att Jessica inte ska bli arg på honom. På väg till en middag med Jessicas chef, den rike Mr Stockton, hittar Richard och Jessica en skadad flicka på trottoaren. Jessica tycker att de ska strunta i det, så att de inte kommer försent till Mr Stockton, men Richard vägra göra det. Att lämna en skadad människa känns fel, och eftersom flickan ber honom att slippa åka till sjukhus tar han med henne hem till sig.

Flickan, som heter Door, gömmer sig undan Mr Croup och Mr Vandemar, två män som reser genom tid och rum och mördar människor. På uppdrag av en för Door okänd arbetsgivare har de mördat hennes familj, och vill nu mörda henne också. Door och hennes familj hör till en annan värld än Richard, en värld han inte visste fanns. Hon kommer från London Below, som befinner sig under det vanliga London. Där finns allehanda magiska varelser, människor som verkar höra hemma i alla möjliga olika tider och människor som från början levde i London Above, Richards London, men som har fallit genom sprickorna och hamnat i London Below i stället.

Door verkar kunna prata med djur, och ger Richard mycket märkliga instruktioner för hur han ska hjälpa henne. Han ska gå till en viss gata, där han ska vända sig om tre gånger och sedan komma att hitta en vän till Door som kan hjälpa henne. Richard gör detta, även om han tycker att det verkar märkligt och inte tror att det kommer fungera, och möter då till sin stora förvåning en man som kallar sig Markisen av Carabas, som ska hjälpa Door. Markisen och Door ger sig av, och Richard väntar sig att livet efter denna märkliga händelse ska återgå till det normala. Visserligen finns det meddelanden på hans telefonsvarare där Jessica skriker att förlovningen är slut och att hon inte vill veta av honom mer, men han har någon sorts förhoppning om att det ska visa sig att allt bara är en ond dröm. Snart börjar dock fler märkliga saker hända. Taxibilar slutar stanna för honom, hans skrivbord på jobbet är borta och alla han känner beter sig som om de aldrig sett honom förut. Det verkar som om han helt enkelt har slutat existera. Richard försöker leta upp Door igen, eftersom det var när han träffade henne alla de underliga sakerna började hända, och upptäcker motvilligt att han nu hör till det andra London, till London Below.


Han lyckas så småningom hitta Door, Markisen och Doors nyanställda livvakt Hunter, som ska skydda henne mot Mr Croup och Mr Vandemar. Alla har de olika motiv, Door vill veta på vems order Mr Croup och Mr Vandemar mördade hennes familj, Richard vill hitta ett sätt att få tillbaka sitt gamla liv, Hunter vill bli den som dödar The Beast of London och Markisen har en skuld han måste betala. De ger sig ut på ett fantastiskt spännande, och ofta otäckt, äventyr genom denna speciella värld, och Richard undrar flera gånger om han blivit galen. Han, som brukade leva ett helt vanligt liv, hamnar nu hela tiden i situationer där han måste prata med råttor, besöka övergivna tunnelbanestationer som egentligen inte finns, gå igenom magiska prövningar för att få tillgång till magiska nycklar, träffa änglar och hålla sig undan historiens skickligaste mördare.

De som har fallit genom sprickorna är till exempel hemlösa och andra människor som hamnat utanför i samhället, och i Neverwhere har Neil Gaiman skapat en värld för alla dessa människor. De som hör till London Below är osynliga för människorna i London Above, liksom många hemlösa är så gott som osynliga för alla förbipasserande som inte vill se. Denna värld är fantastiskt spännande, och fylld av såväl sluga, ondsinta mördare som fantastisk magi, stort mod och stark vänskap.

Jag tycker otroligt mycket om karaktärerna i Neverwhere, som Door, Richard, Markisen, Hunter, Old Bailey, Abboten som vaktar nyckeln och många fler. Även de som inte är det minsta sympatiska är oerhört fascinerande. Mr Croup och Mr Vandemar, som brände ner Troja, tog pesten till Flandern och har lönnmördat ett antal furstar och nästan lika många påvar är riktigt obehagliga personer men underbara bokkaraktärer. Jag skulle verkligen inte vilja träffa dem, men jag älskar att läsa om dem. Mr Croup älskar ord, och Mr Vandemar är alltid hungrig. Medan Mr Croup funderar på vad deras arbetsgivare egentligen vill och är den som pratar med och lurar till sig offer, är Mr Vandemar bara intresserad av att mörda, äta levande djur och att få nya vapen att mörda med.

Neverwhere är en riktigt, riktigt underbar bok. När jag läste den tänkte jag väldigt ofta "åh, vilken fantastisk mening! Den måste jag berätta för någon om!". Några rader tänkte jag likadant igen, och så var det genom hela boken. Neil Gaiman har en otrolig fantasi, och ett fantastiskt sätt att berätta sina underbara historier på. Nu tänker jag läsa American Gods, som jag tror och hoppas är minst lika underbar som Neverwhere.

Tomorrow - sju böcker och en film

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!



Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!

Tomorrow, When the War Began

Tomorrow, When the War Began är den första delen i John Marsdens otroligt spännande serie på sju böcker, som jag nu läst lite mer än två av. De utspelar sig på den australiensiska landsbygden, och handlar om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig mitt i någonting de aldrig kunnat föreställa sig, och måste kämpa för att överleva.

Ellie, som är berättaren, och hennes bästa vän Corrie, bestämmer sig för att de vill åka ut i bushen och campa. Det har de gjort förut, men den här gången vill de längre ut i vildmarken än de någonsin varit förut. Deras vänner Homer, Fi, Lee, Robyn och Kevin följer med, och de bestämmer sig för att försöka ta sig ner i Hell. Det är en fördjupning omgiven av höga berg som anses nästan omöjlig att ta sig ner i. Väl där klättrar de ner i Hell, utan att ana hur stor nytta de senare kommer att ha av att känna till och kunna ta sig ner i avgrunden. Campingen blir väldigt lyckad, det enda som stör är flygplanen utan lampor som flyger förbi en natt. Det är konstigt, tycker både Ellie och de andra, men det är ingenting de funderar jättemycket på.

När de kommer hem igen är alla människor försvunna. Det finns ingen elektricitet och telefonnätet fungerar inte. Alla djur är döda eller sjuka, och de hittar inga människor någonstans. Till slut tar de sig in till den lilla staden Wirrawee, och även där är det helt öde. Med hjälp av Till slut lyckas de räkna ut att landet blivit invaderat och att nästan alla människor, utom några få som lyckats gömma sig, fångna. De bestämmer sig för att göra motstånd och kämpa för sin och dem de älskars frihet. Det leder till en fantastiskt spännande historia som det bara inte går att sluta läsa!

Ellie och hennes vänner förändras väldigt mycket, de pressade situationer de hamnar i tar fram egenskaper de inte visste att de hade. Samtidigt som de klarar av att göra det som krävs för att de ska överleva mår de alla dåligt över det och har funderar väldigt mycket över vad som egentligen är rätt och fel.

Tomorrow, When the War Began är fantastiskt bra, och jag rekommenderar den verkligen. Den första boken i serien har även blivit film, och den 8 april i år har den premiär i Sverige. Jag ser verkligen fram emot att se den!

Boken finns även i svensk översättning, och då heter den Imorgon när kriget kom.

Spindelbarnen

Spindelbarnen är skriven av Gudrun Wessnert.

När Sam står på trappan till Syster Elsibes barnhus för hittebarn och vanföra, platsen där hon ska bo, funderar hon på om det finns något som heter hem. Om hon någonsin hört hemma någonstans, vad som fanns innan hon hamnade på gatorna och började leta mat i soptunnor. Redan när hon ser fru Klopke och fröken Imperton, de två systrarna som driver barnhuset, är hon säker på att hon inte kommer att hitta ett tryggt hem hos dem. "Jaså, det är klumpfoten som anländer. Men måste ni låta henne smutsa ner trappan? Den är nyskurad", är det första hon hör någon av dem säga.

På barnhuset lär Sam känna sex andra barn, Immy som hittades på en kyrkogård, Val vars föräldrar sitter i fängelse, Adam Siggs som vid en olycka fick en fördjupning i sin mage där han nu förvarar sin tama groda, Tanja som hittades i en källare och då var så mager att man tänkte ge henne till hundarna, tysta blyga Ann och Rosie, som förutom att hon under Sams första kväll kommer med varningen "ät aldrig svamppaj" är lika tyst som Ann. Svamppajen tillagas, liksom all annan mat på barnhuset, av kokerskan Cornelia Pratt som inte kan skilja på giftsvamp och ätbar svamp. Om barnen skulle bli förgiftade skulle resten av samhället inte sakna dem, Cornelia Pratt skulle inte bry sig och fru Klopke och fröken Imperston skulle bara bli glada.

Reglerna på barnhuset är oerhört stränga, och den som inte lyder blir inlåst i den mörka, kalla källaren som är full av råttor. De andra barnen vet att de behandlas illa, och att de borde ha det mycket bättre, men det är bara Sam som tror att det är möjligt att skapa ett bättre liv. Att komma ifrån barnhuset går inte, säger de andra, som helt gett upp hoppet. Inte heller Sam vet hur hon ska göra för att rädda sig och sina nya vänner, men hon vet att något måste göras. Runt omkring sig ser hon tecken på krafter mycket mäktigare än fru Klopke eller fröken Imperton någonsin skulle kunna föreställa sig, men är de som besitter dessa krafter villiga att hjälpa henne?

Den här boken pratade Gudrun Wessnert om när hon kom till vår klass och pratade om sina böcker och sitt skrivande i november 2009. Redan då blev jag sugen på att läsa den, och blev därför mycket glad när den kom! Jag blev inte besviken, Spindelbarnen är en superbra bok som jag verkligen rekommenderar!

Underfors

Underfors är skriven av Maria Turtschaninoff.

Alva minns allting. Hon tvingar sig att komma ihåg varje detalj hon ser på vägen hem från skolan. Kvinnan med taxen hon mötte hade sitt gråa hår i en hästsvans, en beige jacka som matchade hennes halsduk och mörklila glasögon. Mannen som sopade gatan hade röd keps, blå overall, stripigt hår och verkade förkyld. Minns Alva inte allt, om hon till exempel glömt hur kvinnan hon krockade med såg ut, straffar hon sig själv genom att räkna upp en massa meningslösa saker hon lagt på minnet. I en tillvaro där mycket är ganska osäkert får alla dessa saker Alva kommer ihåg henne att känna sig trygg. Alva minns precis allting, alltid. Det är därför hon blir så förvirrad när ordet minns dyker upp överallt i hennes liv. Som självlysande bokstäver på hennes fönster. Format av spindelnät i terrariet hon har i sitt rum. Till och med nattfjärilarna som kommer in i huset sätter sig så att deras kroppar bildar ordet. Men vad ska Alva minnas? Det finns ingenting hon inte redan minns. Eller?

Joel drömmer om en tjej som går i hans skola. Hon som har färgat sitt hår rosa och inte har några vänner, men inte verkar vilja ha några heller. Hon som är hur självsäker som helst, hon vars knän nästan nuddar Joels när de sitter vid samma bord i matsalen. Alva. Helst av allt skulle han vilja fråga henne om hon vill gå ut med honom, men han vågar inte. Han är rädd att Alva ska skratta åt honom, han tror inte att tuffa, starka Alva skulle bry sig om någon som är så feg och mesig som han.

Alva kommer ihåg allting som har hänt efter. Före, som är tiden från det att hon föddes till det att hon var ungefär tre år gammal och blev adopterad, minns hon ingenting av. Hon vet inte alls vad det egentligen var som hände mellan före och efter, men när meddelandena dyker upp överallt runtomkring henne kommer mer och mer tillbaka. Någon höll i henne och skyndade genom en tunnel för att släppa ut henne genom en lucka. Luckan stängdes, och den treåriga Alva tittade på stjärnhimlen. Det var första gången jag såg stjärnorna, tänker Alva. Men så kan det väl inte vara? Det kan inte vara möjligt att hon vid tre års ålder aldrig sett stjärnorna förut. Kanske är det Nide, den långa killen med de svarta kläderna som Alva träffar när hon är ute och joggar, som har svaret på frågorna. Nide påstår att Alva kommer från Underfors, en magisk värld som finns under Helsingfors, att hon egentligen heter Umbra och att han kan ta henne till Underfors där hon ska få träffa sina riktiga föräldrar.

Till slut vågar Joel fråga Alva om hon vill gå på kafé med honom, och hon svara ja. Innan han går till kaféet tar Joel på sig sina finaste kläder, och han har varit förväntansfull ända sedan han frågade henne. Han kommer dit innan hon, och planerar hur han lite nonchalant ska säga att han bjuder henne, tänker ut hur han ska vara precis lagom nonchalant, sådär så att han inte blir jobbig och efterhängsen, men ändå inte så att hon tror att han inte bryr sig om henne. Men det blir inte alls som Joel väntat sig. Plötsligt ser han Alva, när hon står vid övergångstället blir hon stoppad av en lång, svartklädd man som Joel tycker ser riktigt skum ut. Han väntar sig att Alva bara ska skaka av sig honom och gå vidare, men i stället börjar de prata och Alva följer plötsligt med mannen utan att ens kasta en blick på kaféet. Joel tycker att det hela verkar mycket mystiskt, och följer efter Alva och mannen.

Alva, som på ett märkligt sätt känner sig dragen till Nide, glömmer alla tankar på Joel när Nide börjar prata med henne. Nide ska ta henne till Underfors, och han leder henne och även Joel rakt in i ett äventyr fyllt av magi och varelser från den nordiska mytologin, en helt annan värld mitt i det moderna samhällets vanliga tråkighet.

Underfors innehållet en blandning av det moderna och det traditionella. En av de viktigaste karaktärerna är ett troll, men har inga problem med att åka tåg tillsammans med Alva och Joel, men när inga tåg är snabba nog rider alla tre på bäckahästen. Jag tycker att kombinationen fungerar väldigt bra, och bidrar till att gör boken väldigt speciell. Jag rekommenderar verkligen Underfors, som är riktigt bra!

Sorgfjäril

Sorgfjäril är skriven av Ingelin Angerborn och handlar om Alice, som tillsammans med sin familj flyttar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes mamma och hennes nye man tycker att huset är charmigt och fint tycker Alice att huset är gammalt och äckligt och saknar bästisen Sofia och pojkvännen Leo. Leo är nog den hon egentligen saknar mest, eftersom hon inte ens får prata i telefon med honom när hon vill. Det är nämligen så att Alice mamma inte tycker om Leo, eftersom hon tycker att Alice med sina tolv år är alldeles för liten för att ha någon pojkvän överhuvud taget.

Huset kallas spanska slottet, och många av grannarna verkar tycka att det är väldigt spännande att någon flyttat dit. I mataffären träffar Alice Fanny och Angelica, två tjejer som är lika gamla som hon, och de verkar ha något att berätta om spanska slottet, men som deras mormor sagt att de inte får prata om. De kommer och hälsar på Alice, men verkar tycka att huset är lite läskigt, och när de går kan Alice höra att de viskar ord som hemskt, sorgligt och död til varandra.

Mycket märkligt händer faktiskt i det gamla huset, som att TV:n sätter igång sig själv, Alice klockradio då och då börjar visa siffrorna 19.29 i stället för vad klockan egentligen är, någon sjunger i hallen när bara Alice är hemma, hennes lillebror Emanuel ritar bilder av ”spöket Lisa”, som han säger sig ha sett och pratat med och en sorts fjäril Alice aldrig har sett förut dyker, utöver att de flyger omkring runt huset hela tiden hela tiden, upp på olika ställen, som på Alices bakgrundsbild på datorn eller bland glasfigurerna i hennes fönsterkarm.
När Alice berättar om allting som händer för Leo förklarar han det med att det nog spökar i huset, men Alice tror ju inte på spöken. Men vad finns det annars för förklaring på alla underliga saker som händer, och vad är det egentligen Fanny och Angelica vet men inte berättar?

Jag tycker väldigt mycket om relationen mellan Alice och hennes fem år gamla lillebror Emanuel, som inte riktigt är som han ska och förstår lika mycket som andra barn, men samtidigt kommer på en massa saker som varken Alice eller de vuxna haft en tanke på. Jag tycker att det är väldigt fint hur Alice älskar sin lillebror och hur viktig han är både i Alice liv och för förklaringen av det mysterium hon försöker lösa.

Sorgfjäril är en väldigt spännande, och ibland ganska otäck, bok som jag verkligen rekommenderar!

Mockingjay - ännu bättre än jag hoppades!

Mockingjay är den tredje och sista delen i den fantastiska Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jag tycker att Mockingjay är ännu bättre än de två tidigare böckerna (även om de är så bra att det inte borde vara möjligt), The Hunger Games och Catching Fire (Hungerspelen och Fatta eld på svenska). Mockingjay är mer spännande och faktiskt otäckare, och jag tycker mer och mer om huvudpersonen Katniss för varje bok. En av de saker jag gillar med Katniss är att hon faktiskt inte alltid vet helt säkert vad som är rätt och vad som är fel. Hon mår dåligt över människor som dör, både de som var hennes vänner och de som egentligen var hennes fiender.

Det är svårt att berätta om Mockingjay utan att avslöja för mycket om de två tidigare böckerna, eftersom allting som händer i Mockingjay bygger på saker som händer i Hungerspelen och Fatta eld. Av samma anledning är det väldigt viktigt att läsa böckerna i ordning. Eftersom det är risk att jag avslöjar en del om dem är det bäst att inte läsa resten av min recension om man inte har läst Hungerspelen och Fatta eld.

I Mockingjay är kriget mellan rebellerna och huvudstaden det centrala, medan Hungerspelen mer handlade om Katnisss kamp för att hålla sig själv, och senare även Peeta, vid liv. I Fatta eld växer ett uppror, som började byggas upp redan när Katniss genom att se till att både hon och Peeta överlevde hungerspelen visade att hon vägrade spela efter president Snows regler. En sak jag gillar med de här böckerna är hur historien växer, den går från att framförallt fokusera på en enskild person, Katniss, till att handla om hela landet Panem (även om Katniss fortfarande är den viktigaste karaktären).

Regimen förtrycker människorna i distrikten. Det är svält och varje år måste distrikten offra barn till hungerspelen medan huvudstadsborna bekymrar sig över så meningslösa saker som om de borde ha bett folk ha fjädrar på en födelsedagsfest eller inte. Samtidigt är det flera människor som levt hela sitt liv i huvudstaden som faktiskt visar sig vara trevliga när Katniss väl ger dem en chans. Ledarna för rebellerna finns i distrikt 13, som styrs av Alma Coin. På ett sätt som inte är helt olikt president Snows kontrollerar hon människorna i sitt distrikt väldigt hårt, det är till exempel inte bara förbjudet utan belagt med hårda straff att ta med sig bröd ut ur matsalen och även hon ser Katniss som en bricka i ett spel.

Under kriget filmas allting som händer, och båda sidor använder TV för att ge sin egen bild av vad som händer. Just det försöker Coin utnyttja Katniss till, men Katniss gör som alltid det hon vill göra och inte det andra vill att hon ska göra, och det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om henne.

Slutet i Mockingjay är helt fantastiskt och dessutom väldigt oväntat. Jag har funderat ganska mycket över hur slutet skulle bli, och varit rädd för att bli besviken. Just så som det blev hade jag inte tänkt på att det kunde bli, men det hade inte kunnat bli bättre och det är helt onödigt att oroa sig för att bli besviken!

Jag tycker att alla borde läsa Hungerspelstrilogin, så ni som har läst Hungerspelen och Fatta eld: Läs Mockingjay, som på svenska heter Revolt och kommer i oktober (även om jag har svårt att tänka mig att ni inte redan tänkte göra det), ni kommer inte att bli besvikna! Och ni som inte har läst Hungerspelen och Fatta eld: Gör det, men se till att ha mycket tid på er när ni börjar, eftersom när man börjar läsa Hungerspelstrilogin slutar man inte förrän man har läst ut Mockingjay!

Nu är den här!

Nu ska jag läsa.

Eldbärare

Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet av Anders Björkelid. Den första boken heter Ondvinter.

Tvillingarna Wulf och Sunia har i ett år varit instängda i en Dommarring, där de genom att se andras minnen lär sig om Blodet, det släkte de nyligen upptäckt att de tillhör, och om de regler alla människor av Blodet måste följa.

Reglerna är mycket stränga, och när Wulf och Sunia kommer ut tvingas de anpassa sig till dem. Sunia får delta i vårriten, som alla Blodets kvinnor genomgår för att bli månprästinnor. Wulf ska bli hirdjägare, liksom alla andra män av Blodet.

Varken Sunia eller Wulf är nöjda med de roller de fått. Sunia är den av dem som är duktigast på att hantera ett svärd, men enligt Rytmen och Traditionen, som Blodets regler kallas, får bara män bära svärd. Wulf kan förvända synen, en magisk förmåga han lärt sig av den mäktiga Bergsfrun. Egentligen bröt hon mot Blodets lagar när hon lärde honom det, eftersom det är förbjudet att lära män vissa sorters magi. Därför måste Wulf hålla sin förmåga hemlig inför alla utom Sunia, Bergsfrun och hirdjägaren Wunan. Wunan blir Wulfs och Sunias vän, han är den enda av hirdjägarna som inte håller fast vid alla de hårda regler som de andra håller så hårt på.

Blodets värsta fiende, Kylan, har inte visat sig sedan tre personer förrådde det gamla imperiet (som kontrollerades av Kylan) genom att döda kejsaren med en speciell kniv. Kniven kallas Kejsarkniven, och är det enda vapnet som biter på galgmän och bitvargar, de monster som kommer fram när Kylan vaknar. Nu har Kylan kommit tillbaka, och den här gången är det till stor del Wulfs och Sunias ansvar att besegra den ...

Bandet mellan Wulf och Sunia är inte alls lika starkt som tidigare, Kylan gjorde att de inte längre kunde känna varandras tankar. Det gör att mycket är annorlunda, de måste fråga varandra om saker de bara visste förut. Trots att de fortfarande älskar varandra och vill dela allt med varandra känner Wulf (som är berättaren i Eldbärare) att allt faktiskt inte är som förut.

"- Det borde vara min ensak, sa hon till sist. Det är jag som förändras. Det tillhör mig. Jag vill inte dela det med underjordsväsen eller döda kejsarmördare.
-Vill du inte att jag frågar mer, sa jag och kände mig utslängd, utelåst och ensam.
Men Sunia skrattade igen. Så gick hon fram till mig, kramade mina axlar och såg mig djupt in i ögonen.
- Ingenting har förändrats mellan oss, sa hon långsamt och varmt. Jag vill inte bära på saker utan dig. Du får fråga vad du vill och jag vet att du berättar allt jag vill veta för mig.
Hon log och jag visste att hon trodde på det hon sa. Men på något sätt insåg jag att det ändå inte var sant."

Trots att Sunia verkligen tror att det är som hon säger märks det på många ställen att det inte är så. Mycket har förändrats och Wulf och Sunia är förvirrade och rädda. Ibland låter de det gå ut över varandra, och därför bråkar de mer än tidigare. De är vana vid att alltid förstå varandra direkt, och därför blir båda frustrerade när den andra inte förstår saker på en gång.

Jag tycker att Eldbärare är en fantastisk bok, ännu bättre än Ondvinter. Jag tycker väldigt mycket om språket, och just att relationen mellan Wulf och Sunia är mer komplicerad än tidigare gör dem intressantare.

Jag rekommenderar verkligen Eldbärare (men det är viktigt att ha läst Ondvinter först)! Jag ser fram emot fortsättningen, och hoppas att den är minst lika bra som den här underbara boken!

Örnarnas triumf

Örnarnas triumf är Naomi Noviks femte bok om himmelsdraken Temeraire och hans kapten Laurence. Böckerna utspelar sig under Napoeleonkrigen. Eftersom varje land har en flygkår med en massa drakar som är med i kriget är det inte riktigt som det var i verkligheten.

Temeraire och Laurence är med i Englands flygkår och kämpar mot Napoleon, men har, i stället för att göra det som skulle hjälpa England mest i kriget, gjort det de tyckte var rätt (för att inte förstöra för er som inte har läst de tidigare böckerna berättar jag inte vad det var de gjorde). Därför anses de nu vara landsförrädare, och Laurence döms till döden. Temeraire tvingas bo på en avelsstation, och han får veta att Laurence får leva så länge Temeraire gör som han blir tillsagd.

Avelsstationen passar inte alls Temeraire, drakarna som finns där bryr sig inte om någonting annat än att de får ordentligt med mat i tid. De är inte intresserade av alla kloka förklaringar Temeraire tänkt ut för att förklara varför han och Laurence gjorde det de gjorde, de bryr sig inte om hur det går i kriget eller om att de måste sova i grottor och inte i vackra paviljonger som drakarna i Kina gör. De bryr sig inte ens om att Laurence, Temeraires älskade kapten och bäste vän, är dömd till döden och väntar på sin avrättning.

Temeraire anpassar sig till livet på avelsstationen, för Laurence skull, men vad som helst kan han inte gå med på. När Temeraire gjort sin grotta fin och trevlig försöker den största draken lägga beslag på den. Temeraire bestämmer sig för att förhindra det genom att få med sig de andra drakarna, något som kräver att han får dem att börja bry sig om saker och tänka. Det visar sig att många av dem inte alls är så dumma ändå. När de väl anstränger sig är många av dem faktiskt väldigt mycket intelligentare än Temeraire hade räknat med.

När Temeraire får höra att Laurence är död (vilket han egentligen inte är, men efter att ha hört en person säga det är Temeraire så förtvivlad att han vägrar lyssna på något annat) finns det inte längre någon anledning för honom att stanna på avelsstationen, och när han bestämmer sig för att ge sig av bestämmer de andra drakarna sig för att följa med honom. Deras skäl att stanna har varit maten och det faktum att de inte har vetat att de skulle kunna få det bättre, men Temeraire tycker inte längre att det gör något att stjäla mat. Laurence sade att det var olagligt, men Temeraire vill inte följa lagar som de personer han tror har dödat Laurence har hittat på.

Han berättar för de andra drakarna om hur bra drakar har det i Kina, och föreslår att de ska slåss mot fransmännen själva, utan människor, och sedan kräva belöning. De andra drakarna, som förändrats väldigt mycket sedan Temeraire kom dit och visade de att man kan ställa krav och ifrågasätta, tycker att det verkar som en bra idé. De gör uppror genom att rymma från avelsstationen och på egen hand lägga sig i det krig de annars bara struntat i så länge det inte påverkade hur mycket mat de fick.

Temeraire har länge haft upproriska tankar och velat kämpa för drakars rättigheter, något Laurence, som uppfostrats till att göra sin plikt och följa alla lagar, inte varit så positiv till. Nu får Temeraire plötsligt en stor grupp drakar som håller med honom, och jag tycker att det är väldigt fascinerande hur både han och de utvecklas. När Temeraire får dem att börja fundera blir drakarna på avelsstationen väldigt olika de passiva, uttråkade varelser de var innan han kom dit, och när Temeraire får en grupp att leda blir han ännu starkare än han var förut. Han kräver att människor som behandlar honom som ett djur ska tilltala honom med sir, eftersom det är så man tilltalar någon om man ska vara artig, och att han ska få samma rättigheter som mänskliga officerare.

Bandet mellan Laurence och Temeraire blir ännu tydligare i den här boken än i de tidigare, eftersom de tvingas vara ifrån varandra längre tid än de någonsin varit förut. Temeraires reaktion när han tror att Laurence är död och hans starka vilja att hämnas på dem han tror har dödat hans kapten visar hur stark deras vänskap är. Just vänskapen mellan Temeraire och Laurence är en av många anledningar till att jag tycker att den här boken (som jag tror är bäst hittills) och de övriga böckerna i serien är så fantastiskt bra.

Jag rekommenderar verkligen böckerna om Temeraire, och även om den här är bäst hittills är även de tidigare böckerna helt underbara!

Den dödes dotter

Den dödes dotter är skriven av Janne Lundström.

Den handlar om Abena, som bor i en brittisk koloni i Afrika. Hon kommer inte speciellt bra överens med sin mamma, och hennes pappa (som hon verkligen tyckte om och som alltid brydde sig om henne) har precis dött. Abena har många syskon, men det är bara ett av dem hon tycker riktigt mycket om, Akkor. Han är Abenas tvååriga lillebror, som hon ofta måste passa.

En dag måste Abena ta med sig Akkor när hon går till floden och tvättar. Plötsligt upptäcker hon att Akkor är försvunnen; han är inte kvar och leker i strandkanten längre. När Abena får syn honom igen sitter han i en kanot, och flyter iväg längs floden. Abena bestämmer sig för att ensam följa efter honom och rädda honom, hon vet att hennes mamma kommer att bli rasande om hon får veta att att Abena tappat bort sin lillebror ...

Den dödes dotter var på många ställen spännande och jag tyckte ganska mycket om miljöbeskrivningarna. Speciellt tyckte jag om skildringarna av den afrikanska naturen. Av någon anledning fastnade jag inte i den och tyckte inte att karaktärerna var speciellt intressanta. Jag tyckte om slutet, som kändes trovärdigt. Den slutade hoppfullt, men utan att det kändes överdrivet lyckligt.

Spännande böcker om Nya Zeeland

Böckerna om Kimberlie är skrivna av Kim M. Kimselius, som även skrivit böckerna om Theo och Ramona. Än så länge finns det två böcker om Kimberlie, Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv.

I den första boken åker trettonåriga Kimberlie och hennes föräldrar till Nya Zeeland för att hälsa på hennes pappas släkt. Kimberlie är förväntansfull och övertygad om att resan kommer bli rolig och spännande, men samtidigt är hon orolig att något ska hända. Hon har mycket hon är rädd för, som flygplan och höga höjder.

Kimberlie bestämmer sig för att under resan träna bort lite rädslor genom att göra saker hon tycker är läskiga, men ofta är sakerna hon gör lite för farliga. Flera gånger blir hon räddad av en maorie (maorier är Nya Zeelands ursprungsbefolkning) med en blå tatuering i ansiktet. Kimberlie är inte säker på vad hon egentligen tycker om maorien. Trots att han har räddat hennes liv flera gånger tycker Kimberlie att han är lite skrämmande. Han verkar ha någon sorts magiska krafter, och han vet saker om Kimberlie som hon inte kan förstå hur kan fått reda på. Dessutom säger hennes släktingar en massa fördomsfulla saker om hur hemska alla maorier är, och även om släktingarnas fördomar gör henne illa till mods funderar hon ibland på om de kanske har rätt.

På Nya Zeeland träffar Kimberlie också Andy, en trevlig kille i samma ålder som hon. Andy blir vän med Kimberlie och hennes föräldrar, han känner att hennes familj är som hans familj borde vara (men verkligen inte är).

I den andra boken, Kimberlie - Ett nytt liv, händer något hemskt som gör att Kimberlies liv aldrig kommer bli sig likt igen. Kimberlie är övertygad om att hon aldrig någonsin kommer att bli glad igen, och är upprörd över att omgivningen förväntar sig att hon snabbt ska komma över den fruktansvärda händelsen. Trots allt lyckas Kimberlie hitta glädje och trygghet igen, men ännu en obehaglig händelse tar ifrån henne det igen. Dessutom får hon för sig att alla hemska saker som händer är hennes fel, och att alla som är nära henne är i fara. För att inte råka skada fler av de människor hon älskar är hon på väg att ensam ge sig ut i Nya Zeelands vildmark, där många spännande äventyr väntar henne och Andy ...

Jag tycker väldigt mycket om alla böcker jag läst av Kim M. Kimselius, men jag tycker att Kimberlieböckerna är ännu bättre än böckerna om Theo och Ramona. De är allvarligare och karaktärerna känns mer trovärdiga. Kimberlie är omtänksam och vill väl, och innerst inne vet hon vad hon tycker. Trots det är hon ofta ganska osäker. Hon är från början säker på att släktingarnas hemska historier om att alla maorier är elaka är fel, men senare börjar hon tvivla. När hon till slut lär känna maorien försvinner alla tvivel och hon inser att släktingarna hade fel. Ofta är hon väldigt upptagen av att hon är tonåring och därför måste anstränga sig för att vara som en tonåring "ska vara", och ibland gör det att hon är på väg att glömma bort vad hon egentligen känner. Kimberlie är modig och gör utan att tveka farliga saker för att rädda dem hon älskar, men det händer att hon är lite dumdristig och utsätter sig för fara i onödan.

Jag tycker väldigt mycket om Kimberlie, delvis därför att hon är så trevlig och delvis därför att hon känns så verklig. Att hon är osäker och inte alltid gör det som är rätt gör att hon känns mer som en riktig människa än hon gjort om hon alltid vetat exakt vad hon skulle göra och aldrig varit osäker på vad som är rätt och vad som är fel.

Jag rekommenderar verkligen Kimberlieböckerna, och jag längtar väldigt mycket efter fortsättningarna!

Under vingarnas skugga

Under vingarnas skugga är del tre av (förmodligen) fyra i serien Nyckelväktarna av Julia Sandström. De tidigare böckerna i serien heter På ödets vingar och Så långt vingarna bär.

Nyckelväktarna utspelar sig i en annan värld, i en värld där det finns bland annat magiker och karíter. Karíter är varelser som är mycket starkare än människor, har vingar och kan byta skepnad.

Böckerna handlar om karíten Shanzoc och hans vänner, människorna Comíl och Liva. Shanzoc är en bevarare, hans uppdrag är att hitta och varna Nyckelväktarna för de onda krafter som försöker stjäla nycklarna till Bergens port. Shanzoc skadades i början av sitt uppdrag, men räddades av nyckelväktaren Pah och hans barnbarn, Comíl och Liva. När bevararnas och Nyckelväktarnas fiender, De Avskydda, dök upp på Pahs skepp gav Shanzoc, Comíl och Liva sig av. Sedan dess har de varit på jakt efter fler nyckelväktare.

Sedan Shanzoc skadades har han varit förvandlad till människa och kallat sig Shan. Shanzoc vågar inte berätta det för Comíl och Liva av rädsla för deras reaktioner.

När Under vingarnas skugga börjar har Shanzoc, Liva och karíten Dýlla precis lyckats rädda Comíl från De avskyddas fängelse, men Comíl har livshotande skador. Den enda som kan rädda honom är Nyckelväktaren Ìsery, men att hinna fram till Ísery i tid är ett svårt uppdrag. De bestämmer att Dýlla ska flyga till rebellernas läger, där Ísery finns, med Comíl, och Shanzoc och Liva tvingas klara sig själva tills de kommer fram till rebellägret.

Väl framme i lägret verkar det som om alla är i säkerhet, men är det verkligen så? Det verkar som om det finns en förrädare bland rebellerna, och om De Avskydda får veta var lägret finns när stridsgruppen är ute på ett uppdrag är Iserý och resten av rebellerna helt oskyddade.

I den här boken har Shanzoc kommit ännu närmare Liva och Comíl än tidigare, men han vågar fortfarande inte berätta för dem att han är karít. Samtidigt som Shanzoc och Liva blir bättre och bättre vänner glider Liva och Comíl ifrån varandra. Inte långt innan Comíl blev tillfångatagen hade han och Liva ett hemskt bråk. Trots att båda säger att det inte spelar någon roll nu har ingen av de verkligen kommit över det. Relationerna mellan de tre vännerna blir mer och mer komplicerade, och hela tiden lurar hotet från De Avskydda och den onde kungens soldater ...

Jag tycker att Under vingarnas skugga är den bästa boken hittills i serien, eftersom den är allvarligare och mer spännande än de tidigare. Karaktärerna och deras relationer till varanrda är mer komplicerade och därför mer intressanta.

Julia Sandström tror att det kommer bli fyra böcker i serien (jag tycker att det vore trevligt med fler, eftersom de är så bra), och jag längtar verkligen efter nästa bok!

VARGBRÖDER - Vålnadernas berg

Vålnadernas berg är den sjätte och sista boken i Vargbröderserien av Michelle Paver. De tidigare delarna heter Vargbröder, Havets fångar, Demonernas port, Jagad av klanerna och Ondskans schaman.

Vargbröderböckerna utspelar sig i Storskogen för sextusen år sedan. I den första boken var huvudpersonen Torak tolv år gammal och svor att söka upp Världsandens berg för att hämnas sin fars död. Under sin färd mot Berget lärde han känna bland annat vargungen Ulv, som blev Toraks flockbror, och Renn från Korpklanen. Torak upptäckte att det är hans öde att besegra de onda själ-slukarna, och Renn och Ulv bestämde sig för att hjälpa honom.

I Vålnadernas berg har det gått några år och hänt mycket sedan Toraks far dog. Alla själ-slukare utom en, Eostra, är döda. Eostra är den mäktigaste själ-slukaren av dem alla, och för att rädda allt som lever i Storskogen måste Torak besegra henne. Enligt Korpklanens schaman kommer striden mot Eostra leda till att Torak dör, men Torak tänker ändå göra vad han kan för att hitta vålnadernas berg, där Eostra finns, och rädda Storskogen från själ-slukarens ondska.

Eostra gör att det är isande vinter i Storskogen, och hon dödar oskyldiga djur. Hela Storskogen fruktar henne, alla är rädda. Dessutom tar hon sig in i folks hjärnor, hon får Torak att tro att han inte vill ha Ulvs och Renns hjälp när han ger sig av mot vålnadernas berg. Och hur ska Torak klara sig utan sina allra bästa vänner?

Vargbröderböckerna är väldigt spännande och utspelar sig i en intressant miljö, där människorna lever på helt andra sätt än vi gör idag. Samtidigt är deras känslor och relationer till varandra väldigt lika våra. Att miljön är spännande och människornas likheter och olikheter med oss är två saker som gör att jag tycker så mycket om Vargbröderböckerna.

I den sista boken har Renn och Torak kommit ännu närmare varandra, deras vänskap är starkare än tidigare. Inför Toraks kamp mot Eostra är det mer som står på spel än förut (inte bara Toraks liv, utan hela Storskogen), och Toraks strid mot ondskan kommer att avgöras och få ett slut. Det här gör att Vålnadernas berg känns starkare och lite allvarligare än de tidigare böckerna, något som gör att jag tycker att Vålnadernas berg är den bästa boken i serien.

Det är viktigt att läsa Vargbröderböckerna i ordning (annars är det nog väldigt svårt att förstå någonting), och även om de bara blir bättre och bättre är den första boken, Vargbröder, superbra!

The Battle of The Sun

The Battle of the Sun är skriven av Jeanette Winterson. Hon har även skrivit bland annat Tidväktaren, som jag tyckte väldigt mycket om. En del av personerna från Tidväktaren dyker upp igen i The Battle of the Sun, trots att böckerna utspelar sig i helt olika tider. Jag tror att jag tycker mer om The Battle of the Sun än Tidväktaren, men det kan bero på att jag läste The Battle of the Sun på originalspråk och Tidväktaren i översättning.

När klockan slår tolv mitt på dagen den fjortonde augusti år 1601 blir tolvårige Jack tillfångatagen av två okända män. Det är Jacks födelsedag, och i present har han fått en liten spaniel. När männen dyker upp är Jack på väg hem för att träffa den lilla hunden (som verkligen vill träffa Jack, eftersom den senare i boken tillsammans med Jacks mamma gör allt den kan för att hitta honom). Männen tar Jack till en ond magikers mörka hem, The Dark House. Magikern drömmer om att förvandla London till en stad helt gjord av guld. Hans kraft räcker inte för att göra det, han behöver hjälp av en pojke som i hans böcker kallas The Radiant Boy. Det är Jack som är The Radiant Boy, och magikern är övertygad om att Jack kommer att hjälpa honom. Det finns sex andra pojkar i magikerns hus, men de har inte försökt fly. Till skillnad från Jack har de inga hem och familjer att längta efter, och de har alla gett upp hoppet om att någonsin fly från magikern. Jack är däremot helt säker på att han inte kommer hjälpa magikern. Han tänker i stället (förutom att själv ta sig iväg från The Dark House), befria de andra pojkarna, hjälpa den sjunkna kungen, stjäla The Cinnabar Egg till en drake och dessutom rädda staden genom att besegra magikern. Men att besegra magikern är ett svårt och farligt uppdrag, eftersom magikern har kontroll över Jack och de andra så länge de är i The Dark House. Dessutom kan magikern läsa Jacks tankar när Jack är rädd. Men kanske kan Jack, trots alla svårigheter, med hjälp av de andra pojkarna, den sjunkna kungen, draken, sin hund Max och flickan som i magikerns bok kallas The Golden Maiden lyckas besegra magikern och vinna The Battle of the Sun.

Jag tyckte väldigt mycket om The Battle of the Sun. Dels var det en spännande handling (dessutom var det trevligt att träffa karaktärer från Tidväktaren igen), och dels för att jag tycker att språket är helt fantastiskt.
Jag tyckte väldigt mycket om det här stycket:
"Jack woke up.
It was dark.
But what was the 'it' that was dark?
Jack felt like he was inside a giant animal, and he remembered the Bible story of Jonah and the whale, and he wondered if, on the great river, the boat had sunk and he had been swallowed by a great fish?
The darkness was so dark that when Jack put his hand to his nose, he could feel his nose but he couldn't se his hand."

Jag hoppas att ni blir lockade att läsa den här underbara boken, eftersom den är så bra är det synd om alla som missar den!

Flykten från Berganien

Flykten från Berganien är skriven av Eva Ibbotson. Den utspelar sig i England och i det påhittade landet Berganien under andra världskriget.

Elvaåriga Tally bor i London med sin far och sina fastrar Hester och May. När det finns risk att London bombas skickar hennes far henne till internatskolan Delderton. Skolan är inte alls som Tally väntat sig, utan mycket trevligare. Tally har förväntat sig en skola med stränga regler och skoluniformer, en sådan skola som den hennes kusiner Roderick och Margaret går på. Men Delderton är en annorlunda skola, som bygger på att eleverna ska få frihet. Man måste inte gå på lektionerna, men alla gör det, eftersom de är så intressanta. Tally får många vänner på Delderton, bland annat Julia. Julia som täcker sitt rum med bilder av den löjliga skådespelerskan Gloria Grantley, och tar med sig Tally för att se på sin idols senaste film. Gloria Grantleys film intresserar inte Tally det minsta, men det gör nyhetsinslagen om landet Berganien som visas innan filmen börjar. Berganiens kung har vägrat samarbeta med Hitler, och Tally beundrar det lilla landets modige kung. Därför blir hon överlycklig när hon, några andra barn från Delderton och biologiläraren Matteo får chansen att åka till Berganien och delta i en folkdansfestival. Tally hade rätt i att det Berganiens kung gjorde var modigt, men det var också mycket farligt. Under festivalen blir kungen skjuten, och barnen från Delderton tvingas fly. Med sig har de kronprinsen Karil, som blir deras vän. Ju närmare barnen kommer varandra, desto viktigare blir det för de att lyckas ta sig tillbaka till England. Men att ta sig tillbaka till England, är det verkligen att lyckas? Inte riktigt ...

Jag tyckte att Flykten från Berganien var en fantastisk bok. Jag tycker att Delderton verkar som en mycket trevlig skola, och jag tycker väldigt mycket om Tally. Hon är omtänksam och smart, även om hon ibland låter kärleken till sina vänner gå före allt sunt förnuft.
Flykten från Berganien är en bok jag verkligen rekommenderar!
Eva Ibbotson har även skrivit bland annat Resan till River Sea, Kazans stjärna, Den stora spökräddningen, Spökena på Clawstone Castle, Häxtävlingen och Ingen vanlig häxa.

DARLAH - 172 timmar på månen

DARLAH - 172 timmar på månen är skriven av Johan Harstad.
Det är mer än fyrtio år sedan någon senast var på månen, och anledningen till att det tagit så lång tid är att NASA misstänker ett hot på månen. Det finns någonting där, något okänt och mycket farligt.
Det är få som vet varför ingen varit på månen på en så lång tid, och därför är det inte många som misstänker något när NASA anordnar ett lotteri för ungdomar mellan femton och arton år. Tre vinnare utses , och priset är att få resa tillbaka till månen. Men är det verkligen ett pris? Mia från Norge vill inte åka till månen, hon förstår inte vad hon har där att göra. Trots det anmäler hennes föräldrar henne, om hon skulle ångra sig. De räknade inte riktigt med att hon skulle bli en av vinnarna.
Midori från Japan drömmer om att lämna sitt hemland för alltid. När hon blir en av vinnarna är det spänningen inför att komma till USA, till New York, bort hemifrån, som betyder mest för henne, inte att hon ska få komma till månen.
Antoine från Frankrike har aldrig vunnit något i ett lotteri, och när han hör talas om lotteriet tycker att han att nu är det hans tur att vinna, hans tur att få någonting bra. Men egentligen är det inte just månen som lockar honom heller. Precis som Midori vill han komma bort, så långt bort så möjligt. Från Simone, från sin stad, från världen. Simone som en gång var Antoines flickvän, men som hittat en annan. Antoine vill kunna glömma henne, glömma hur ledsen han är. Och om det hjälper att komma långt, långt bort, finns det en plats som är bättre än månen då? Längre bort än så kommer han inte. Och Antoine hade rätt, det var hans tur att vinna. Det blir Mia, Midori och Antoine, tre på olika sätt ganska ensamma ungdomar som egentligen aldrig varit jätteintresserade av just rymden och månen, som blir tre av de första människorna som återvänder till månen på en lång, lång tid. Det bästa för alla hade egentligen varit om ingen någonsin åkte tillbaka till månen, eftersom det som finns där är farligt nog för att kunna ödelägga en hel planet. Hur ska då tre oerfarna ungdomar och några astronauter kunna klara sig där i 172 timmar?

DARLAH - 172 timmar på månen är en riktigt bra bok. Det är en väldigt spännande berättelse, och jag tyckte att människorna var väldigt trovärdiga. Jag berördes verkligen av deras känslor, som är beskrivna på ett väldigt bra sätt.
Jag rekommenderar verkligen DARLAH - 172 timmar på månen!
Johan Harstad vann Bragepriset 2008 (den norska motsvarigheten till Augustpriset) för DARLAH - 172 timmar på månen , och det är inte svårt att förstå varför.

Mörkrets röster

Mörkrets röster är skriven av Catherine Banner.
Den är andra delen i serien som börjar med En konungs ögon.

Det är femton år sedan Malonias onde kung, Lucien, blev skjuten och den rätte kungen, Cassius, fick makten. Luciens gamla anhängare, som nu kallar sig Kejsarorden, har tröttnat på kung Cassius styre.
Kejsarorden bestämmer sig för att spåra upp alla de som kämpade mot Lucien innan Cassius fick makten. Sexton år gamla Anselms styvfar, Leo (huvudpersonen i En konungs ögon), gjorde en gång en sak som nu försätter hela familjen i fara.
Kungens rådgivare (och Leos gammelfarbror), den mäktige Aldebaran, är död. Grannlandet Alcyria har förklarat krig mot Malonia och återigen måste barn med magiska krafter gömma sig. Anselms familj har ont om pengar, och kan inte betala sina skulder. Anselms nära vän Michael ska fly från Malonia för att klara sig undan kriget. Anselm funderar över vem som egentligen är hans far, och över varför ingen vill berätta det för honom.

Samma frågor ställer Ashley, en pojke i den parallella världen England. Han vet inte att han är son till en man i en annan värld, en man hans mamma, Anna, inte träffat sedan innan Ashley föddes. Han har alltid känt att han inte hör hemma i England, och att Anna inte talar sanning när hon säger att hans far kommer från Australien. När han träffar Juliette, en flicka i hans ålder som inte heller känner sig hemma i England, börjar han få svar på några av sina frågor. Juliette kan, precis som Ashley, få veta saker om människor bara genom att titta på dem. Ingen av dem vet var de hör hemma, men kan de hjälpa varandra att hitta svaren? Och vem är mannen i Ashleys drömmar, mannen som sitter i ett slott och skriver brev till en son han vet aldrig kommer läsa dem?

Precis som En konungs ögon innehåller Mörkrets röster flera olika berättelser. Till en början verkar de inte hänga ihop alls, men ju längre in i boken man kommer desto större blir sambanden.
Mörkrets röster är en otroligt bra bok. Alla människorna känns väldigt verkliga, eftersom de inte är onda eller goda. Alla är lite av varje, men vissa är ondare än andra och vissa är godare, precis som i verkligheten.
Mörkrets röster är andra delen i en trilogi, och jag längtar verkligen efter nästa!

Young Samurai - Krigarens svärd

Krigarens svärd av Chris Bradford är andra delen i serien Young Samurai. Den första delen heter Krigarens resa.
Jack Fletcher från England är strandsatt i Japan på 1600-talet. I den första boken blev han adopterad av den store samurajen Masamoto, och fick börja i Masamotos skola för samurajer, Niten Ichi Ryu.
I den här boken får Jack och de andra eleverna på skolan veta att det är dags för Den trefaldiga cirkeln, en tävling för fem av skolans elever. Alla som klarar av cirkeln får lära sig Masamotos stridsteknik De två himlarna. De som vill vara med ska anmäla sig och sedan vara med i uttagningarna. De fem som klarar av fyra svåra utmaningar bäst kommer med i cirkeln. Jack ser det som sin chans att få lära sig De två himlarna, som kan hjälpa honom att försvara sig mot Dokugan Ryu, ninjan som gör vad som helst för att få tag på Jacks fars färdplan. Färdplanen, som Jack behöver om han någonsin vill komma hem till England och sin lillasyster igen. Men trots att Jack saknar sitt hemland har han många vänner i Japan, han har sin bästa vän Akiko, Masamotos son Yamato och den kloke lille pojken Yori. På Niten Ichi Ryu finns även Kazuki, som hatar Jack och säger att daimyo Kamakura planerar döda alla utlänningar i Japan. Är det sant? Eller säger Kazuki det bara för att skrämma Jack? Kommer Jack att bli uttagen till cirkeln och få lära sig De två himlarna? Eller kommer han vara lika försvarslös varje gång han blir angripen av Dokugan Ryu? Och Jacks drömmar om fyra skorpioner förutspår död, men vems död?
Krigarens svärd var väldigt bra, och jag längtar efter fortsättningen, Krigarens drake. I min recension av Krigarens resa skrev jag att den inte var så bra i början, men sedan dess har jag läst om den och tycker att hela boken är väldigt bra.
Jag rekommenderar verkligen böckerna i serien Young Samurai!

De rätta

De rätta är skriven av Scott Westerfeld. Den är den tredje delen i trilogin som även innehåller Ful och Ful eller snygg?.
Den utspelar sig i ett samhälle där skönhet betyder allt, och alla måste göra en skönhetsoperation när de fyller sexton.
I den här boken är Tally och flera av hennes vänner cutters. Cutters är en sorts speciella specialare, så nu är Tally en del av Speciella omständigheter. Specialare är människor som har genomgått en operation där de får vassare tänder, starkare kroppar, förstärkta sinnen och ett annat sätt att se på andra människor. Tallys vän Shay är ledare för cutters.
Tally har inte träffat David sedan hon återvände till snyggingstan. Zane finns i Snyggingstan, men han är inte cutter. Tally tror att om han blev det skulle hon kunna älska Zane igen. Som han är nu står hon inte ut med hans svaghet. Tally och Shay har en plan för att göra Zane speciell nog för att så småningom bli cutter, men det de gör får värre, och andra, konsekvenser än de varit beredda på ...
Tally och Shay har förändrats sedan de blivit cutters, de har blivit hårdare och mer känslokalla. Shay har förändrats mer än Tally, som har mer varma känslor kvar.
Jag tycker att den här boken är väldigt spännande och lika bra som de tidigare. Den utspelar sig i ett väldigt otäckt samhälle eftersom allt som räknas är människors utseenden. Det gör det ännu läskigare att även dagens samhälle är så utseendefixerat. I den här boken händer saker som påverkar hela samhället, och inte (som i de tidigare) saker som bara påverkar Tally och dem hon har omkring sig. Den är läskigare än de tidigare, men det finns också mer hopp.
Jag rekommenderar verkligen den här boken (fast man måste läsa de tidigare först om man vill förstå någonting)!
Även om De rätta är den sista delen i den här trilogin finns det än bok till, Extras (den finns inte på svenska), som utspelar sig i samma värld men handlar om andra människor.