The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.

Tomorrow - sju böcker och en film

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!



Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!

Tomorrow visas på Spegeln i Malmö!

Goda nyheter! Alla ni som bor i Malmötrakten kan se Tomorrow-filmen även om SF inte vill visa den! Den visas nämligen på Biograf Spegeln!

Tomorrow-filmen kommer inte till Sverige

Den åttonde april hade jag tänkt gå på bio och se Tomorrow, When the War Began, men eftersom SF inte tror att den kommer att vara tillräckligt lönsam kommer den inte att visas i Sverige. Det tycker jag är mycket upprörande och väldigt sorgligt.

Svinalängorna

I skolan har vi läst Susanna Alakoskis bok Svinalängorna, som fick Augustpriset 2006. Vi har även sett filmen, som blivit väldigt hyllad. Vi har fått en uppgift med frågor om boken och filmen, och den här texten är en del av mina svar.

Svinalängornas huvudperson Leenas föräldrar dricker väldigt mycket, och kan inte ta hand om Leena och hennes bröder Markku och Sakari. Leena gör vad hon kan för att ta ansvar för allt det hennes föräldrar inte klarar. Hon städar, tar hand om familjens hund och ser till att hennes lillebror Sakari får mat och går till skolan. Framförallt städar hon, eftersom det är det enda ett barn i hennes ålder klarar av att ta ansvar för på egen hand. I filmen är det precis vad Leena gör när hon får veta att hennes mamma är sjuk och vill att dottern ska komma till sjukhuset. Hon blir stressad, och vet inte alls hur hon ska handskas med situationen. Då börjar hon plocka med saker i badrummet och rätta till dörrmattan, eftersom hon alltid städade när hon var liten och tillvaron höll på att falla i bitar. Leena vill inte erkänna att hennes föräldrar inte klarar av att ta hand om henne, hon vill inte berätta för någon hur hemskt hon har det hemma. Hon skäms över sina föräldrar, och hon tänker att det kanske är hennes fel att det är som det är. Hon är rädd att föräldrarna inte älskar henne, och det är en av dem värsta rädslorna som finns. Hon bär på väldigt mycket mer än någon i hennes ålder, eller någon människa överhuvudtaget, borde behöva göra. Hon vet inte vad hon egentligen ska känna för sina föräldrar, för trots att de gång på gång sviker henne och trots att hon ofta är mycket arg på dem är de ändå hennes föräldrar som hon älskar.

Det blir hela tiden Leena som får ta ansvar, trots att storebrodern Markku faktiskt är äldre. Han är så stor att han kan lämna hemmet, familjen och allt det hemska, och han behöver inte komma tillbaka till det särskilt ofta. Leena kan gå hem till sin vän Åse eller vara i simhallen, men måste hon alltid tillbaka hem. Hon har ingen riktigt trygg plats hon kan gå till, eftersom hon aldrig vet hur föräldrarna, som borde vara den säkra och trygga punkten i hennes liv, kommer att vara när hon kommer hem till dem. Markku är äldre, och han kan stanna hemma hos kompisar under en längre tid, han klarar sig själv på ett sätt Leena inte skulle göra. Därför kan han fly från det obehagliga på ett annat sätt, även om han förmodligen också mår väldigt dåligt är han arg på föräldrarna på ett sätt som Leena inte är. Hon är mer ledsen, känner sig skyldig för att familjen inte fungerar, på ett sätt som barn i familjer som Leenas ofta gör. Leenas lillebror Sakari är den som tydligast visar hur dåligt han mår. Han slutar äta, han pratar inte och är helt apatisk. Han slutar gå till skolan, och i filmen får han missbruksproblem och dör av en överdos.

Leenas mamma menar att det egentligen bara är pappan som är alkoholist, visserligen dricker ju hon också, men det handlar bara om att hon måste det för att stå ut med pappan. Det går att förstå henne, men att hon har en sådan anledning till sitt missbruk gör det inte lättare för Leena att klara av de perioder när båda föräldrarna är fulla hela tiden och hon måste ta hand om allting. Pappan misshandlar mamman, och gång på gång säger mamman att hon aldrig ska förlåta honom, gång på gång tror Leena på att det faktiskt ska bli bra, och gång på gång förlåter mamman pappan och allting blir som det var förut.

Jag tror att det finns väldigt många fler barn som har det som Leena än vi känner till, just eftersom de som råkar ut för det skäms över sin familj, tycker att alltsammans känns jobbigt och inte vill prata om det. Det är svårt att hitta dem som behöver hjälp, eftersom ingen utanför familjen och den innersta vänskapskretsen får veta vad som händer. Barn är så gott som alltid lojala mot sina föräldrar och tar, liksom Leena, både ansvar för att få så mycket som möjligt att fungera i hemmet och för att ”skydda” familjen från omgivningen. Samtidigt som man är arg på sina föräldrar vill man inte till exempel flyttas till ett fosterhem, i stället tror jag att man vill att de ska förändras och alltid vara så som de är när de mår bra och är glada, utan att någon annan behöver lägga sig i. Dessutom tror jag att man i andra sammanhang gör vad man kan för att vara som alla andra, och inte låtsas om hur man har det hemma, som Leena gör på simningen. När hon är och simmar måste hon inte hela tiden tänka på vad som väntar där hemma, utan kan helt vara en i gruppen, och njuta av hur roligt det är att simma tillsammans med sina vänner. Därför är det sällsynt att barn berättar för någon om hur de har det hemma, och förmodligen finns det väldigt många fler barn med alkoholiserade föräldrar, föräldrar som slår dem och barn som av någon annan anledning far illa i sitt eget hem än vi någonsin kan känna till.

Det är svårt att förstå hur Leena klarar av att vara så stark som hon är, men trots att det mesta i hennes liv är fruktansvärt hemskt finns det ändå ljuspunkter i tillvaron. När hon är och simmar, umgås med sina bästa vänner Åse och Riitta, är i skolan och träffar sin underbara fröken eller umgås med föräldrarna när de är nyktra och glada är hon faktiskt lycklig. Jag tror att det till stor del är på grund av detta hon klarar av att hålla ihop sitt liv under de perioder när föräldrarna är fulla. När de är nyktra, är de väldigt snälla och glada. De städar, lagar god mat, leker med barnen och är trevliga mot varandra. Leena hoppas hela tiden att det ska bli bra, och tanken på hennes underbara föräldrar, de som kommer fram i de bra perioderna, gör att hon klarar av att inte bryta ihop när föräldrarna är fulla och familjen inte fungerar. Många barn, även Leena, tar på sig skulden för allt det som är fel i familjen, och därför tänker hon att om verkligen kämpar och gör allt hon kan för att göra det bra, kanske hon kan laga sin trasiga familj. En annan sak jag tror spelar in är ansvaret hon har för sin lillebror. Leena har hela sitt liv haft ett visst ansvar för Sakari, så som de flesta har ansvar för sina småsyskon. Hon vet att hur hon beter sig inte bara påverkar hennes själv utan även Sakari som hon älskar. Jag tror att det hade varit svårare för Leena att hålla ihop om hon varit ensambarn, eftersom det i så fall bara hade påverkat henne. Som det är nu finns det någon som behöver henne, någon som absolut inte skulle klara sig utan henne, och eftersom Leena är väldigt osjälvisk gör det att hon gör allt hon kan för att hålla ihop tillvaron.

Filmen och boken är väldigt olika varandra, och den största skillnaden är att filmen utgår från den vuxna Leena medan boken bara handlar om hennes barndom. Att även den vuxna Leena finns med gör att de delar av filmen som handlar om hennes barndom känns ännu hemskare än de skulle ha gjort annars, eftersom det blir tydligt att Leenas barndom påverkat hela hennes liv, och nu även påverkar hennes man och hennes barn. Växer man upp under sådana förhållanden som Leena växer upp under är det något man bär på hela livet, man kan inte lämna det bakom sig och få ett helt normalt liv så fort man flyttar hemifrån och lämnar föräldrarna.

Jag tycker väldigt mycket om både boken och filmen, och jag kan inte avgöra vilken av dem jag tyckte bäst om. Jag tror att det beror på att skillnaderna mellan boken och filmen är så väldigt stora. Ibland när jag ser filmatiseringar av böcker jag tycker om blir jag väldigt irriterad på små detaljer som inte stämmer, men det blir jag inte alls i det här fallet. Jag tror att det beror på att den här filmen är så bra och så väldigt olik boken att den är en riktigt bra film i sig, och inte bara en filmatisering av en otroligt bra bok.

Årets bästa

Nu är det här året snart slut, så jag tänkte berätta vad jag tycker har varit årets bästa ...

... läsupplevelse

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

... bok jag läst på engelska

The White Tiger av Aravind Adiga

... översatta bok med engelska som originalspråk

Älskade syster av Joyce Carol Oates

... översatta bok med annat originalspråk än engelska

No och jag av Delphine de Vigan (originalspråket är franska)

... svenska bok

Molnfri bombnatt får vara med igen. Fast om jag följer regeln varje bok får bara vara med en gång (vilket är roligare, eftersom fler böcker får vara med då) blir svaret Invasion av Jonas Hassen Khemiri.

... ungdomsbok

Eftersom det här är min lista får jag bestämma reglerna, och nu bestämmer jag att tre böcker får vara med här, nämligen I det här trädet av Katarina Kieri och Per Nilsson, Det händer nu av Sofia Nordin och Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.

... teater

Måsen

... opera

Madama Butterfly

... film jag sett på bio

Bright Star

... film jag sett, men inte på bio

The Reader

... konsert

Huaröds kammarorkesters och Farmers Markets sommarkonsert i Månstorps gavlar

Jag hoppas att även 2011 blir ett härligt läsår! Gott nytt år!

Tusen gånger starkare är verkligen en fantastisk film ...

... så igår gick jag och såg den för andra gången (i och för sig ihop med en kompis som inte hade sett den, men det var jag som tyckte att vi absolut skulle se just den filmen).

Kompis: Vad ska vi se för film?

Jag: Jag tycker att vi ska ser Tusen gånger starkare. Den är jättebra!

Kompis: Va? Har du sett den?

Jag: Ja. Den var hur bra som helst!

Kompis: Men då får du se den igen, är inte det lite tråkigt?

Jag: Nej, absolut inte! Jag ser den gärna igen, den är verkligen superbra, man kan se den hur många gånger som helst!

Jag längtar tills den kommer som DVD. Då kan jag se den hur många gånger som helst utan att det kostar en massa pengar. Att gå på bio ett par gånger i veckan blir ju faktiskt onödigt dyrt, särskilt om man ser samma film varje gång. Fast egentligen är det kanske mindre slösaktigt att gå och se samma film många gånger. När man redan har sett den en gång vet man ju att den är bra.

"Tusen gånger starkare" - en fantastisk bok har blivit en fantastisk film!

Tusen gånger starkare av Christina Herrström är en riktigt bra bok som jag tycker att alla borde läsa. Nu har den blivit film, något jag verkligen sett fram emot. Jag blev inte besviken, och rekommenderar verkligen filmen också!

Tusen gånger starkare handlar om en skolklass och utspelar sig under höstterminen i nian. Berättaren är Signe, som är en av tönttjejerna i klassen men som ändå är den de andra samlas runt för att få hjälp på lektionerna. I Signes skola finns stora planscher på väggarna i korridorerna där det står saker som ”Alla är lika mycket värda!” och ”Här behandlar vi alla lika!”. När man gått genom de korridorerna i nio år, då har man lärt sig att det är så det är. Ingen tänker på att det faktiskt inte är så, ingen märker hur killarna tar mycket mer plats, ingen protesterar när bildläraren bara skrattar när coola Ludde och de andra killarna bara försvinner iväg efter lektionen utan att städa och Signe och några andra snälla tjejer får stanna kvar och plocka undan allting.

Jag publicerade "Tusen gånger starkare" - en fantastisk bok har blivit en fantastisk film på Bokusbloggen den nionde oktober. Klicka här för att läsa hela inlägget!

Tusen gånger starkare

Det finns många böcker jag tycker att alla borde läsa. En av dem är Tusen gånger starkare av Christina Herrström.

I femtonåriga Signes skola påstås det att alla har samma rättigheter och att alla behandlas likadant. När man börjar skolan får man hjälpa till att måla planscher med budskapet "Alla är lika mycket värda". Alla är så vana vid att det är så det är, allt är jämställt och alla behandlas lika, att ingen ifrågasätter det.

I nian börjar Saga i Signes klass. Saga och hennes pappa har rest väldigt mycket, och hon har aldrig gått i en svensk skola förut. Hon är inte van vid hur det är i den så väldigt "jämställda" skola hon kommer till att hon lägger märke till skillnaden mellan hur tjejer och killar behandlas, både av lärare och av varandra.

Saga ser att tjejerna, som alltid räcker upp handen på lektionen och aldrig pratar rakt ut, får prata väldigt mycket mindre än killarna. När en tjej för en gångs skull får frågan är det ofta någon av killarna som avbryter och ropar svaret rakt ut, och när en kille faktiskt räcker upp handen får han alltid frågan. Saga ser att killarna snabbt försvinner från bildlektionen och några av de duktiga tjejerna får plocka undan efter hela klassen. Om det någon gång händer att en kille plockar undan efter sig ger bildläraren honom jättemycket beröm, samtidigt som hon tar för givet att tjejerna ska stanna kvar och städa.

Genom att börja prata rakt ut och vägra städa efter resten av klassen, bete sig som killarna helt enkelt, visar Saga hur ojämställt det faktiskt är. Resten av tjejerna inspieras av Saga och gör likadant, och upptäcker att lärarna blir väldigt mycket argare på dem än på killarna. När Saga påpekar skillnaderna för Olle, SO-läraren, tar varken han eller killarna i klassen henne på allvar. Olle anstränger sig för att verka överlägsen och få Saga att framstå som löjlig, och killarna skrattar åt henne.

Saga får Signe att förändras väldigt mycket. Hon inser att det faktiskt inte är hennes fel att hon tycker att hon inte räcker till och att hon känner sig misslyckad, utan att det faktiskt beror på hur omgivningen behandlar henne. Hon upptäcker också att hon egentligen får bättre resultat på prov än "Leo Bäst i Klassen", som alla tar för givet är smartast, men att hon faktiskt aldrig får beröm även om det egentligen är hon som är bäst i klassen. Dessutom är det runt Signes bänk resten av klassen samlas för att få hjälp under lektionerna, medan Leo inte har tid med det, han är ju upptagen. Alla, även Signe, är vana vid att det ska vara så, Leo är bäst i klassen och Signe hjälper de andra, att Signe blir ganska förvånad när hon kommer på att det inte är så.

Även Mimi, den populäraste tjejen i klassen, börjar ta mer plats när Saga kommer till klassen. Hon börjar göra saker för att hon vill och tycker att det är rätt, i stället för att bara anstränga sig för att passa in i rollen som coola Mimi.

Jag tror inte att det bara är i Signes, Sagas och Mimis skola det finns orättvisor som folk har vant sig vid och inte lägger märke till. Den här fantastiska boken kan få människor att fundera över och upptäcka dem ojämlikheter som finns i den miljö de lever i, och den kan även ge de som redan upptäckt orättvisor modet att göra någonting åt dem. Därför tycker jag att alla, både barn och vuxna, borde läsa Tusen gånger starkare.

Det har gjorts film av Tusen gånger starkare, och den har biopremiär 24 september. Jag ser fram emot att se den, och om ni som inte har läst boken än skyndar er hinner ni göra det innan filmen kommer!

Här är en trailer för filmen:



I samarbete med Filmtrailer.se

Bara en vecka kvar!

Om en vecka (15 juli) kommer sjätte Harry Potterfilmen! Missa inte det!
I väntan på att filmen kommer kan man läsa om boken (det gör jag) och titta på trailern.
Jag ska se den på onsdag klockan ett. Jag längtar!

Hungerspelen blir film!

Jag såg på Ungbloggen att Hungerspelen av Suzanne Collins ska bli film, och författaren är själv med och skriver manuset! Hungerspelen är en bok jag tycker väldigt mycket om, och det ska bli spännande att se filmen. Det är bara det att det antagligen kommer bli en väldigt läskig film, så risken finns att jag, som bara är elva år, inte får se den på bio.