Neverwhere

Neverwhere av Neil Gaiman är en av de konstigaste och en av de bästa böckerna jag har läst på länge.Tidigare hade jag läst och tyckt om Stardust, men det var ett tag sedan och efter att ha läst Neverwhere har jag insett att Neil Gaiman verkligen är en av mina favoritförfattare.

Richard Mayhew bor i London och lever ett ganska vanligt, halvtråkigt liv. Han har ett bra jobb, en trevlig lägenhet och är förlovad. Hans fästmö, Jessica, försöker ständigt få honom att förändras för att bli mer som hon vill att han ska vara. Richard duger aldrig riktigt, och måste hela tiden anpassa sig för att Jessica inte ska bli arg på honom. På väg till en middag med Jessicas chef, den rike Mr Stockton, hittar Richard och Jessica en skadad flicka på trottoaren. Jessica tycker att de ska strunta i det, så att de inte kommer försent till Mr Stockton, men Richard vägra göra det. Att lämna en skadad människa känns fel, och eftersom flickan ber honom att slippa åka till sjukhus tar han med henne hem till sig.

Flickan, som heter Door, gömmer sig undan Mr Croup och Mr Vandemar, två män som reser genom tid och rum och mördar människor. På uppdrag av en för Door okänd arbetsgivare har de mördat hennes familj, och vill nu mörda henne också. Door och hennes familj hör till en annan värld än Richard, en värld han inte visste fanns. Hon kommer från London Below, som befinner sig under det vanliga London. Där finns allehanda magiska varelser, människor som verkar höra hemma i alla möjliga olika tider och människor som från början levde i London Above, Richards London, men som har fallit genom sprickorna och hamnat i London Below i stället.

Door verkar kunna prata med djur, och ger Richard mycket märkliga instruktioner för hur han ska hjälpa henne. Han ska gå till en viss gata, där han ska vända sig om tre gånger och sedan komma att hitta en vän till Door som kan hjälpa henne. Richard gör detta, även om han tycker att det verkar märkligt och inte tror att det kommer fungera, och möter då till sin stora förvåning en man som kallar sig Markisen av Carabas, som ska hjälpa Door. Markisen och Door ger sig av, och Richard väntar sig att livet efter denna märkliga händelse ska återgå till det normala. Visserligen finns det meddelanden på hans telefonsvarare där Jessica skriker att förlovningen är slut och att hon inte vill veta av honom mer, men han har någon sorts förhoppning om att det ska visa sig att allt bara är en ond dröm. Snart börjar dock fler märkliga saker hända. Taxibilar slutar stanna för honom, hans skrivbord på jobbet är borta och alla han känner beter sig som om de aldrig sett honom förut. Det verkar som om han helt enkelt har slutat existera. Richard försöker leta upp Door igen, eftersom det var när han träffade henne alla de underliga sakerna började hända, och upptäcker motvilligt att han nu hör till det andra London, till London Below.


Han lyckas så småningom hitta Door, Markisen och Doors nyanställda livvakt Hunter, som ska skydda henne mot Mr Croup och Mr Vandemar. Alla har de olika motiv, Door vill veta på vems order Mr Croup och Mr Vandemar mördade hennes familj, Richard vill hitta ett sätt att få tillbaka sitt gamla liv, Hunter vill bli den som dödar The Beast of London och Markisen har en skuld han måste betala. De ger sig ut på ett fantastiskt spännande, och ofta otäckt, äventyr genom denna speciella värld, och Richard undrar flera gånger om han blivit galen. Han, som brukade leva ett helt vanligt liv, hamnar nu hela tiden i situationer där han måste prata med råttor, besöka övergivna tunnelbanestationer som egentligen inte finns, gå igenom magiska prövningar för att få tillgång till magiska nycklar, träffa änglar och hålla sig undan historiens skickligaste mördare.

De som har fallit genom sprickorna är till exempel hemlösa och andra människor som hamnat utanför i samhället, och i Neverwhere har Neil Gaiman skapat en värld för alla dessa människor. De som hör till London Below är osynliga för människorna i London Above, liksom många hemlösa är så gott som osynliga för alla förbipasserande som inte vill se. Denna värld är fantastiskt spännande, och fylld av såväl sluga, ondsinta mördare som fantastisk magi, stort mod och stark vänskap.

Jag tycker otroligt mycket om karaktärerna i Neverwhere, som Door, Richard, Markisen, Hunter, Old Bailey, Abboten som vaktar nyckeln och många fler. Även de som inte är det minsta sympatiska är oerhört fascinerande. Mr Croup och Mr Vandemar, som brände ner Troja, tog pesten till Flandern och har lönnmördat ett antal furstar och nästan lika många påvar är riktigt obehagliga personer men underbara bokkaraktärer. Jag skulle verkligen inte vilja träffa dem, men jag älskar att läsa om dem. Mr Croup älskar ord, och Mr Vandemar är alltid hungrig. Medan Mr Croup funderar på vad deras arbetsgivare egentligen vill och är den som pratar med och lurar till sig offer, är Mr Vandemar bara intresserad av att mörda, äta levande djur och att få nya vapen att mörda med.

Neverwhere är en riktigt, riktigt underbar bok. När jag läste den tänkte jag väldigt ofta "åh, vilken fantastisk mening! Den måste jag berätta för någon om!". Några rader tänkte jag likadant igen, och så var det genom hela boken. Neil Gaiman har en otrolig fantasi, och ett fantastiskt sätt att berätta sina underbara historier på. Nu tänker jag läsa American Gods, som jag tror och hoppas är minst lika underbar som Neverwhere.

Det borde finnas regler

Det borde finnas regler är skriven av Lina Arvidsson.
Mia är fjorton år gammal och bor i en liten håla mitt ute i ingenstans. Hon och hennes bästa vän Mirjam går i åttan i en liten, trist skola där så gott som alla andra är tråkiga, meningslösa och likriktade. Mia och Mirjam vägrar vara som alla de andra, de vill hellre vara annorlunda och konstnärliga, som de som går på Hylliedahlsgymnasiet inne i stan (som i och för sig också är ganska liten, men ändå oändligt mycket coolare än den lilla hålan där Mia bor). På Hylliedahl finns bara estetiska program, och alla som går där är jättehäftiga, alternativa och bra på att sjunga. Precis så vill Mia och Mirjam vara, och nu övar de sig inför att börja där. De går visserligen bara i åttan och har en del tid kvar på grundskolan, men ändå. När det är dags att börja gymnasiet gäller det att vara rätt, så att de passar in. Det är det som är det lite intressanta med Mia och Mirjam, tycker jag. Samtidigt som de föraktar alla de andra i skolan, som gör allt för att passa in och bli accepterade, är de själva likadana. De vill också höra till och vara som alla andra, fast på ett annat ställe. Där skiljer sig deras kompis Karl från dem. Han bor på samma ställe, går i samma skola och i samma klass, och bryr sig inte heller om vad resten av klassen tycker om, men han försöker inte passa in någon annanstans heller. Karl är otroligt smart, gillar konstiga filmer som ingen annan förstår sig på, han sitter hellre hemma och läser än går på fest, och jag tycker väldigt mycket om honom.

Mia och Karl är oroliga för Mirjam, som av en märklig anledning ingen av de andra förstår har ett förhållande med den fyrtio år gamla Per Hyllén. Mest handlar deras relation om att de har sex, vilket, som Karl påpekar, faktiskt är olagligt eftersom Mirjam bara är fjorton. Jag försöker förstå vad det handlar om, och vad hon ser i Per, men det är väldigt svårt. Jag tror att det kan handla om att det blir ett sätt för henne att få bekräftelse. Oavsett anledning tycker jag att det känns väldigt fel och väldigt obehagligt, och även jag blir orolig för Mirjam.

Mia bor tillsammans med sin mamma. Föräldrarna är skilda och pappan är alkoholist, vilket är tråkigt och jobbigt ibland men ofta inte gör så jättemycket. När han träffar sin dotter är han inte full, och då är han glad och trevlig och har jättekul ihop med Mia. Mias mamma är också trevlig, och även om Mia ibland är upprörd för att mamman inte fattar någonting om hur det är att vara ung känns det som om hon förstår ganska mycket. Hon och Mia pratar ganska mycket med varandra, och även om de bråkar ibland kommer de bra överens för det mesta. Föräldrar i ungdomsböcker är ofta väldigt stereotypa och har sällan mer att säga än att deras barn måste vara hemma i tid på kvällarna, men så är verkligen inte fallet med Mias mamma. Hon verkar trevlig och vettig, och blir förvånad men tycker att det är häftigt när Mia plötsligt kommer hem och har färgat håret rosa.

Jag gillar Det borde finnas regler. Jag tycker om språket, som känns väldigt trovärdigt och passar Mia. Ännu mer tycker jag om personerna. Jag älskar hur de inte anstränger sig för att passa in, hur de är lite utanför men trivs med det. Allra mest tycker jag om Karl, som bara är sig själv och inte anpassar sig för att passa in någonstans. Lite extra förtjust blir jag när det visar sig att en av de där konstiga filmerna han tycker om verkar vara en av mina favoritfilmer. Jag tycker om att det finns föräldrar som är egna personer, som gör mer än att tjata om läxor och inte förstå hur det är att vara ung. Karls mamma är (säger Mias mamma) en kulturtant, vilket (tycker Mia) är jättehäftigt. Ungdomar som tycker att föräldrar är häftiga är inte så vanligt i ungdomsböcker, och jag tycker att det är trevligt när det finns. Det borde finnas regler är rolig, och det är ohyggligt mycket i den jag känner igen i mig själv och kompisar till mig. När Mia säger att stället hon bor på är ”en riktig håla, som ligger utanför en ganska liten stad” skrattar jag. Det händer att jag själv beskriver platsen där jag bor som ”en liten, liten by som ligger ungefär mitt emellan en lite större by och en ganska liten stad”. Jag gillade verkligen den här boken, och jag ser fram emot att läsa mer av Lina Arvidsson!

Häromkvällen var jag på Debaser i Malmö på releasefest för den här boken, och det var verkligen jättekul. Jag har träffat och fått en signerad bok av Lina Arvidsson, vilket är jätteroligt! Det var jättetrevligt att prata med Christine igen, och att träffa Ada Wester och Anna Danielsson Levin från Gilla böcker. Jag träffade även några andra bokbloggare, och det är ju alltid trevligt det med!

Ja, ja, JA till Liv Strömquist!

Nu har jag läst Ja till Liv - Liv Strömquists ABC, och som jag sade till en kompis tror jag att jag håller på att bli lite kär i Liv Strömquist. Ja till Liv är ganska olik Prins Charles känsla på många sätt. Medan Prins Charles känsla handlar om samma tema i hela boken är Ja till Liv mer spretig. Liv Strömquists ABC är undertiteln och en ABC-bok är just vad den är, fylld av roliga och otroligt kloka serier som handlar om allt från A till Ö. Jag kan inte säga att Ja till Liv är bättre eller sämre än Prins Charles känsla, den är bara inte alls likadan men precis lika fantastisk!

En del saker känner jag dock igen väldigt mycket, som Liv Strömquists förmåga att med en enda bild och en enda mening få mig att känna "Precis så är det ju!". Ja till Liv är lika hejdlöst rolig som Prins Charles känsla, och lika skarp och intressant. Saker som faktiskt finns i vårt samhälle gör Liv Strömquist något roligt av, och då blir det så uppenbart hur konstigt det egentligen är.

I Ja till Liv finns massor av alldeles underbart förskräckliga människor, till exempel de tolv tröttsamma typerna. De finns naturligtvis under bokstaven T, och några av mina favoriter är heterohetsaren och den historielösa karriärkvinnan. "Titta en sån SÖT FLICKA, Dolpholas! DET TYCKTE DU VAR KUL, att det kom en sån söt, söt flicka till lekplatsen!!" säger den ointresserade Dolpholas mamma heterohetsaren till sin son och pekar på den lika ointresserade Lollilott som står bredvid. "OJ, OJ, OJ, nu blir Lollilott BLYG när hon får komplimanger" svarar Lollilotts pappa, även han en riktig heterohetsare, som fortsätter med att säga "Titta där borta, på den där pojken som leker med en docka! Sånt gillar inte jag, när föräldrarna pressar på barnen sin egna värderingar!!". Jag känner verkligen igen det, människor som utan att tänka på det verkligen tvingar på sina barn sina egna stereotypa värderingar (till exempel att pojkar och flickor måste vara intresserade av varandra på ett annat sätt än bara som vänner, redan när de är pyttesmå) och sedan blir upprörd när någon bryter mot normen eftersom den personen då "pressar på barnen sina egna värderingar". Heterohetsarens värderingar är ändå de värderingar som är normen, och därför anses det mer okej att föra dem vidare till sina barn, än att föra vidare värderingar som bryter mor normen.

Den historielösa karriärkvinnan konstaterar att hon inte är feminist, eftersom hon "helt enkelt inte känner sig 'bekväm' med det uttrycket". Hon tror faktiskt på individen, och har ju själv aldrig känt sig ett dugg förtryckt. Därför anser hon att det inte behövs någon feministisk kamp. Det sättet att resonera känner jag också igen, dock inte från karriärkvinnor utan framförallt från unga tjejer. Jag känner folk som tycker att feminism är fel, för de känner sig faktiskt inte ett dugg förtrycka och tycker jättemycket om alla sina killkompisar. Sådana människor irriterar jag mig väldigt mycket på, och det känns alldeles underbart att Liv Strömquist också gör det, och att hon lyckats fånga precis vad det är som är så himla irriterande utan att behöva använda fler än fyra serierutor.

I Prins Charles känsla funderar Liv Strömquist på vad det egentligen är som gör komiker som Seinfeld, Charlie Sheen, Ray Romano och Tim Allen så populära och kommer fram till det nog handlar om igenkänningsfaktorn. Jag tror att det är något som bidrar till att jag tycker så mycket om Liv Strömquist. Jag har träffat både heterohetsare, historielösa karriärkvinnor och rasande roddare. Jag har också funderat över hur bra det egentligen är med alla de små märkena som ska fästas på alla varor så att vi ska kunna köpa ekologiskt och miljövänligt (Om vi vill det. De som inte vill ta något ansvar ska naturligtvis slippa det. Det är valfrihet!). Jag har också varit upprörd för att så många kvinnor dras till kriminella män, medan män inte har samma intresse för kriminella kvinnor. Hela Ja till Liv är fylld av saker som får mig att tänka att just så är det, och tror jag är en viktig anledning till varför jag tycker att den är så otroligt underbar!

Tack Galago för recensionsexemplaret!

Habib - Långt långt borta

Långt långt borta är den sjunde av Douglas Foleys böcker om tolvåriga Habib. De tidigare böckerna heter Meningen med livet, Friheten minus fyra, Paris tur och retur, På farligt vatten, Tre gånger guld och Änglar här och där.

Habibs habibi (älskling), flickvännen Paris, ska flytta till sin pappas hemland Eritrea. Hennes pappa har fått jobb där, och nu måste hela familjen lämna Alby. Habib är förtvivlad, han förstår inte hur han ska klara av att leva utan Paris. I Januari måste Paris åka, och Habibs högsta önskan är att hon ska komma tillbaka.

Det är synd om människorna. Så sa Habibs svensklärare en gång. Habib, som då var väldigt glad och inte alls tyckte synd om sig själv, förstod inte alls vad hon menade. Varför skulle det vara synd om människorna? Nu förstår Habib att det faktiskt är synd om människorna, trots att han inte känner alla människor i hela världen.

Habibs kompis Dani tycker att Habib ska äta mer fisk, eftersom man blir mindre deppig då. Dani påstår att all medicin folk äter för att bli glada hamnar i vattnet i Stockholm och att fiskarna äter upp medicinen och blir glada. Han säger att om Habib äter upp fiskar (som fångats i Stockholm) så blir han gladare. Habib tänker inte äta fisk, han vet inte om han vill bli gladare. Han vill inte vara glad när den han tycker mest om i hela världen tas ifrån honom. Det enda han vill är att få vara tillsammans med Paris igen. Men det är långt från Sverige till Eritrea, så långt att det är svårt att åka och hälsa på varandra. Och hur ska Habib kunna leva om han aldrig får träffa Paris?

Jag tycker att Långt långt borta (precis som de andra Habib-böckerna) är väldigt bra. Den skiljer sig lite från dem tidigare böckerna, eftersom Habib är så ledsen blir boken allvarligare. Trots att han är väldigt ledsen går det inte att komma ifrån det faktum att Habib egentligen är en väldigt glad och fantasifull person, så även om han tycker att det känns som om han aldrig mer kommer att bli glad skämtar han mycket och har roligt när han busar med sin farmor och sin lillasyster (och även om han kan skämta känns det verkligen inte som om han har glömt eller struntar i Paris).

Jag tycker väldigt mycket om Habib, han är roligt, (oftast) glad, har mycket fantasi och mycket humor. Han bryr sig dessutom väldigt mycket om sin familj och sina vänner.

Jag rekommenderar verkligen alla böckerna om Habib!

Svenhammeds journaler

Svenhammeds journaler är skriven av Zulmir Bečević.
Så här är det: Svenhammed skriver inte dagbok. Enligt Svenhammed är det bara töntar som skriver dagbok. Riktiga män skriver journaler, och Svenhammed vill vara en riktig man.
Svenhammed skriver journaler därför att han vill berätta hur det verkligen är för honom och hans vänner. Han är trött på journalister, sociologer och politiker som yttrar sig om "dom" och hur det är för "dom" (och menar alla invandrare). Svenhammed förstår inte varför han alltid hör till "dom" och inte till "oss". Han tycker inte att det känns som om han hör till "dom", och om han varken är en av "dom" eller en av "oss", var hör han egentligen hemma?
Han är född i Sverige. Svenska är det enda språk han kan, men trots det kommer han aldrig att bli svensk på riktigt. Svenhammeds föräldrar trodde att Svenhammed skulle bli ett svenskt barn, deras biljett till det svenska samhället. Därför fick han namnet Svenhammed (Sven efter föräldrarnas favorit på socialkontoret och hammed efter pappan, Muhammed). Svenhammeds föräldrar hade fel. Svenhammed är inte svensk. Han ser inte svensk ut, han bor inte på svenskarnas sida av motorvägen. I Svenhammeds familj finns, förutom Svenhammed, Svenhammeds lillebror, Muhammed Junior (som bara kallas Junior), och Svenhammeds föräldrar. Svenhammeds pappa säljer grönsaker på torget och slår ibland sina barn (mest Svenhammed). Svenhammeds mamma är "naivt snäll och sådär löjligt omtänksam". Hon säger inte ifrån när pappan slår Svenhammed och Junior, men Svenhammed tror att hon innerst inne känner att något är fel.
Svenhammeds bästa vänner är Chino och Mjäll, eller Miell som hon egentligen heter. Chino och Svenhammed träffades på socialkontoret när de var mindre. Deras pappor blev osams och började slåss, och sedan dess har Chino och Svenhammed varit bästa vänner. De gör allting tillsammans, de skaffar till och med sin första tjej tillsammans.
Miell är svensk, men bor på Svenhammeds sida av motorvägen. Hon och hennes mamma flyttade dit när Miells föräldrar skilde sig. Ingen av de andra tjejerna ville umgås med Miell, och Chino och Svenhammed hittade henne när hon satt på en bänk och verkade ledsen. Några dagar senare blev hon ihop med Chino och Svenhammed (egentligen ville hon bara vara ihop med Chino, men eftersom Chino och Svenhammed är bästa vänner och gör allting tillsammans fick hon inte det utan att vara ihop med Svenhammed också). Sedan dess har Miell varit vän med Chino och Svenhammed.
När Svenhammed börjar nian kommer det en ny elev till klassen, Emilia Roos. Emilia är svensk, snygg och blir snabbt populär. Svenhammed känner så fort hon kommer in i klassrummet att hon är speciell, och att han skulle kunna göra vad som helst för henne.

Jag tycker riktigt mycket om Svenhammeds journaler. Jag tycker om Svenhammed, även om jag inte tycker om allt han gör. En del saker han hittar på tycker jag till och med riktigt illa om.
På vissa ställen är boken så rolig att jag skrattar högt medan jag läser, och på andra är den väldigt allvarlig. Att den är både rolig och allvarlig är en av de saker som gör att jag tycker så mycket om den. Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är så bra!

Habib - Änglar här och där

Habib - Änglar här och där är den sjätte boken om Habib. Böckerna om Habib är skrivna av Douglas Foley. De tidigare böckerna heter Habib - Meningen med livet, Habib - Friheten minus fyra, Habib - Paris tur och retur, Habib - På farligt vatten och Habib - Tre gånger guld.
Habib är tolv år och bor i Alby tillsammans med sina föräldrar, sin storebror Tony, sin lillasyster Lucia och chihuahuan Zumo. Habib är ihop med Paris, som bor i samma hyreshus som han. Habibs bästa vänner är Alex och Dani, som går i Habibs klass. Habib har väldigt livlig fantasi och hittar på väldigt mycket. Böckerna om honom är hans dagböcker. I dem skriver han väldigt mycket, både om saker som har hänt och om saker han bara hittar på. Den här Habibboken utspelar sig precis före jul. Habib och hans familj flyttar från lägenheten till ett radhus, alltså bort från Paris. I och för sig bor de fortfarande ganska nära varandra, men risken finns att Paris också ska flytta. Fast längre bort. Till Eritrea. Det är hennes pappas hemland, och nu är han där och letar efter ett jobb. Hittar han ett ska de flytta dit. Men de ska inte flytta än i alla fall, så Paris, Habib, Alex , Dani och många andra har väldigt roligt och gör många saker som är enormt roliga att läsa om. Habib - Änglar här och där är jättebra, mest därför att den är så enormt rolig, precis som de andra Habibböckerna. Nu finns Habib som teveserie och går klockan sju varje lördag. Jag tycker att teveserien är väldigt bra, speciellt på grund av Habibs fantasi. Allt det han hittar på i sin dagbok får man i se i teveserien. Det går inte riktigt att veta vad som verkligen händer och vad Habib förställer sig. Jag tycker alltså att både böckerna och teveserien om Habib är jättebra och jätteroliga.

Saffys ängel

Saffys ängel är den första boken i serien om syskonen Casson. Den är skriven av Hilary McKay. De andra böckerna heter Indigos stjärna, Rose, Caddy för alltid och Ensam Rose. Den femte och sista boken, Ensam Rose, kom ut ganska nyligen. Jag började läsa den, och sedan blev jag sugen på att läsa dem andra, så jag läste dem. Det funkade jättebra att göra så, man måste inte läsa dem i ordning.
Familjen Casson består av Cadmium (hon kallas alltid för Caddy), Saffron (som alltid kallas för Saffy), Indigo, Rose och deras mamma, Eve. De har fått namn efter färger därför att både mamman och pappan är konstnärer.
En dag märker Saffy att hennes färg, saffron, inte finns med på färgkartan som finns i huset. Hon frågar sin mamma om det och får veta att hon egentligen är adopterad. Hennes mamma var Eves syster, Linda. Linda bodde i Siena. Hon dog i en bilolycka, och då fick Saffron bo hos sina kusiner.
En dag dör barnens morfar. När de läser hans testamente står det att Saffy ska få ängeln av sten. Ängeln i trädgården. Det verkar som om den här ängeln finns i Siena, men ingen annan tror att den existerar.
Saffy får en vän som heter Sarah och sitter i rullstol. Sarah ber sina föräldrar att de ska åka till Siena. Till slut får hon som hon vill. Saffy och Sarah kommer på att Saffy ska smugglas med till Siena, och på vägen dit bara dyka upp. När de kommer till huset där Saffy bodde finns inte ängeln där. En kvinna som bor i huset berättar att ängeln inte finns där, den tog Saffys morfar med sig.
När Saffy ringer och berättar det för sina syskon börjar de leta efter ängeln. Indigo kommer på att den borde vara i Wales, eftersom morfadern har bott där. Där finns huset som var testamenterat till Caddy, men som var sålt, och den trasiga gamla bilen som han hade testamenterat till Indigo. De åker dit och letar efter ängeln.
När Saffy kommer hem har de hittat ängeln, men den är inte riktigt som de har väntat sig.
Jag tyckte att boken var jättebra därför att jag gillar personerna som den handlar om och därför att den är ganska rolig.

Den fantastiska räven

Den fantastiska räven är skriven av Roald Dahl. Den handlar om herr Räv, fru Räv och deras barn. Rävarna bor under ett träd nära bönderna Bönne, Buns och Bena. Bönne är hönsuppfödare. Buns föder upp ankor och gäss. Bena är äppelodlare och föder upp kalkoner. Han gör cider av sina äpplen. Alla bönderna är elaka och hatar räven, eftersom han alltid tar hönor och ankor för att han och hans familj ska äta upp dem. Bönderna bestämmer sig för att skjuta räven, men räven är lite för smart för dem. Det händer en massa roliga saker i den här boken!
Jag tycker att boken är jättebra. Den är väldigt rolig och ganska spännande.

S.V.J.

S.V.J. är skriven av Roald Dahl. Den handlar om Sophie. Hon bor på ett barnhem. En dag blir hon kidnappad av en jätte. Sophie är jätterädd för att han ska äta upp henne, men när de kommer fram till hans hem får hon veta att han är en snäll jätte, Stora Vänliga Jätten. Sophie får veta att hon måste stanna i SVJ:s grotta. Annars kan de andra jättarna äta upp henne. De andra jättarna äter människor och varje kväll galopperar de iväg för att äta middag på olika platser, eftersom människor smakar olika beroende på var de kommer ifrån. Sophie tycker att det är jätteotrevligt att jättarna äter människor, och tillsammans hittar hon och SVJ på en plan för att få jättarna att sluta äta människor.
Jag tycker att den är jättebra. Den är väldigt rolig, men spännande också.

Ingen vanlig häxa

Ingen vanlig häxa är skriven av Eva Ibbotson. Den handlar om Daniel som tillsammans med sin kompis Sumi passar en baby som tillhör paret Boothroyd. Plötsligt upptäcker Daniel att Basil(babyn) är bortbytt mot en hund! Daniel tycker att hunden är alldeles underbar, mycket bättre än Basil. Han förstår att paret Boothroyd hellre vill ha Basil än hunden. Daniel tror att han vet vem som har kidnappat Basil och går dit. Det är en kvinna som heter Heckie, och Daniel får veta att hon har inte kidnappat Basil, hon har förvandlat honom till hunden. Daniel får veta att Heckie är en god häxa som förvandlar elaka människor till djur. Heckie startar en förening, Wellfords ondskebekämpare. Den innehålller flera goda häxor och trollkarlar, Daniel, Sumi och en kompis till dem som heter Joe.
En dag kommer mannen som äger stadens pälsaffär, herr Knacksap, och börjar uppvakta Heckie. Hon blir förälskad, och inser inte att han egentligen bara vill att hon ska förvandla olika människor till djur så att han kan döda dem och sälja pälsarna.
Jag tycker att den är jättebra därför att den är både rolig och spännande. Den är bra om man gillar djur, eftersom det finns väldigt många djur i den.