Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet av Anders Björkelid. Den första boken heter Ondvinter.Tvillingarna Wulf och Sunia har i ett år varit instängda i en Dommarring, där de genom att se andras minnen lär sig om Blodet, det släkte de nyligen upptäckt att de tillhör, och om de regler alla människor av Blodet måste följa.
Reglerna är mycket stränga, och när Wulf och Sunia kommer ut tvingas de anpassa sig till dem. Sunia får delta i vårriten, som alla Blodets kvinnor genomgår för att bli månprästinnor. Wulf ska bli hirdjägare, liksom alla andra män av Blodet.
Varken Sunia eller Wulf är nöjda med de roller de fått. Sunia är den av dem som är duktigast på att hantera ett svärd, men enligt Rytmen och Traditionen, som Blodets regler kallas, får bara män bära svärd. Wulf kan förvända synen, en magisk förmåga han lärt sig av den mäktiga Bergsfrun. Egentligen bröt hon mot Blodets lagar när hon lärde honom det, eftersom det är förbjudet att lära män vissa sorters magi. Därför måste Wulf hålla sin förmåga hemlig inför alla utom Sunia, Bergsfrun och hirdjägaren Wunan. Wunan blir Wulfs och Sunias vän, han är den enda av hirdjägarna som inte håller fast vid alla de hårda regler som de andra håller så hårt på.
Blodets värsta fiende, Kylan, har inte visat sig sedan tre personer förrådde det gamla imperiet (som kontrollerades av Kylan) genom att döda kejsaren med en speciell kniv. Kniven kallas Kejsarkniven, och är det enda vapnet som biter på galgmän och bitvargar, de monster som kommer fram när Kylan vaknar. Nu har Kylan kommit tillbaka, och den här gången är det till stor del Wulfs och Sunias ansvar att besegra den ...
Bandet mellan Wulf och Sunia är inte alls lika starkt som tidigare, Kylan gjorde att de inte längre kunde känna varandras tankar. Det gör att mycket är annorlunda, de måste fråga varandra om saker de bara visste förut. Trots att de fortfarande älskar varandra och vill dela allt med varandra känner Wulf (som är berättaren i Eldbärare) att allt faktiskt inte är som förut.
"- Det borde vara min ensak, sa hon till sist. Det är jag som förändras. Det tillhör mig. Jag vill inte dela det med underjordsväsen eller döda kejsarmördare.
-Vill du inte att jag frågar mer, sa jag och kände mig utslängd, utelåst och ensam.
Men Sunia skrattade igen. Så gick hon fram till mig, kramade mina axlar och såg mig djupt in i ögonen.
- Ingenting har förändrats mellan oss, sa hon långsamt och varmt. Jag vill inte bära på saker utan dig. Du får fråga vad du vill och jag vet att du berättar allt jag vill veta för mig.
Hon log och jag visste att hon trodde på det hon sa. Men på något sätt insåg jag att det ändå inte var sant."
Trots att Sunia verkligen tror att det är som hon säger märks det på många ställen att det inte är så. Mycket har förändrats och Wulf och Sunia är förvirrade och rädda. Ibland låter de det gå ut över varandra, och därför bråkar de mer än tidigare. De är vana vid att alltid förstå varandra direkt, och därför blir båda frustrerade när den andra inte förstår saker på en gång.
Jag tycker att Eldbärare är en fantastisk bok, ännu bättre än Ondvinter. Jag tycker väldigt mycket om språket, och just att relationen mellan Wulf och Sunia är mer komplicerad än tidigare gör dem intressantare.
Jag rekommenderar verkligen Eldbärare (men det är viktigt att ha läst Ondvinter först)! Jag ser fram emot fortsättningen, och hoppas att den är minst lika bra som den här underbara boken!
