Wallflower

Wallflower av Stephen Chbosky handlar om Charlie, som precis börjat high school, och som känner sig ganska ensam. Han har aldrig riktigt haft några nära vänner, och hans moster Helen, som han egentligen stod närmare än någon av sina föräldrar, är död. Förut hade han människor han umgicks med, men sedan en av dem, Michael, tog livet av sig har de som finns kvar mest mått dåligt och glidit ifrån varandra. Charlie börjar skriva brev, till en person som inte vet vem han är, och vars identitet läsaren inte känner till. Han vill känna att det finns någon därute som lyssnar, som fattar, och han hoppas att den han skriver brev till kan vara den personen.

Han berättar om sitt liv, om sakerna han ser i korridorerna. Han berättar om Susan, som han var kompis med innan, men som inte låtsas om honom eftersom han inte är speciellt populär, och om hur sorgligt han tycker att det är att hon gör sig dummare än hon är för att verka cool. Han berättar om sin syster, som han är orolig för eftersom han för ett tag sedan såg att hennes pojkvän slog henne. Systern har lovat att han inte har gjort det fler gånger, och förmått Charlie att inte berätta för någon, och eftersom hon är hans storasyster som han har mycket respekt för vågar han inte bryta det löftet, samtidigt som han känner att det bästa vore om systern slapp ha mer med pojkvännen att göra. Här som vid många andra tillfällen menar Charlie väl, han tänker mycket och vet hur han skulle vilja att saker var, han vill ordna saker men vet inte riktigt hur det skulle gå till.

Charlie är väldigt intelligent, och älskar att läsa. Han tycker mycket om sin nya engelsklärare, som ger honom boktips och extrauppgifter. Så småningom börjar Charlie få en del vänner, som till exempel syskonen Sam och Patrick. De är alla några år äldre än Charlie, han tycker mycket om dem och de tycker mycket om honom. En sak jag gillar väldigt mycket med Wallflower är att Charlies nya vänner tycker om honom precis som han är. Att tonåringar förändrar vilka de är, och förnekar sina egna intressen (som Susan) för att passa in är tyvärr alldeles för vanligt i såväl ungdomsböcker som i verkligheten. Att så inte är fallet i Wallflower tycker jag är otroligt trevligt. Charlie hittar vänner, men han fortsätter att läsa jättemycket, han fortsätter tycka om sin engelsklärare, även när han har jämnåriga att umgås med. Böckerna var inte någonting Charlie hade i stället för vänner, och han överger dem inte för att andra ungdomar plötsligt vill umgås med honom. Han är den han är, och har de intressen han har, och han struntar i vad andra skulle kunna tycka om det. Det är en av de sakerna som gör att jag tycker så mycket om honom!

Jag tyckte mycket om Wallflower, som dessutom nyligen filmatiserats. Jag vill hemskt gärna se filmen, och det faktum att Sam spelas av Emma Watson gör att jag ser fram emot att se den ännu mer!

Läsvärda hundraåringar

I höstas läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, och nu har jag även läst Den allvarsamma leken av samma författare. De är två helt underbara böcker, och tidigare ikväll påbörjade jag ytterligare en bok av Hjalmar Söderberg, nämligen Martin Bircks ungdom.

Den allvarsamma leken börjar en svensk sommar i början av 1900-talet. Arvid Stjärnblom och Lydia Stille blir häftigt förälskade i varandra. Hon är nitton och han är tjugotvå, och även om de försöker att inte låtsas om det är det är det väldigt osannolikt att de har en framtid tillsammans. Han har ingen inkomst, och i en tid då mannen skulle försörja familjen var det självklart att en ung kvinna som Lydia inte skulle gifta sig med någon som Arvid, utan med någon äldre med större möjligheter att försörja henne. Åren går, Lydia gifter sig med Markus Roslin, som precis som förväntat är rik och många år äldre. Arvid får jobb på en tidning, blir musikrecensent och gifter sig med Dagmar Randel, som enligt hur Arvid själv framställer det närmast lurar in honom i ett äktenskap. Han kommer aldrig riktigt över Lydia, och när de tio år senare träffas blir deras gamla känslor för varandra starka igen och de inleder ett hemligt förhållande.

Det går inte att säga att otroheten rättfärdigas av att Arvid och Lydia är fast i olyckliga äktenskap. De håller båda av sina makar, som håller av dem också, även om de inte känner samma passion för dessa som för varandra. Det är just det som gör det så komplicerat. Lydia skiljer sig i och för sig från sin man ganska snart efter att hon och Arvid träffats igen, men Arvid fortsätter att vara gift med Dagmar hela tiden. Om hustrun han bedrog hade varit någon han inte älskade, och som inte heller älskade honom, hade det varit väldigt mycket lättare att säga att hans förhållande med Lydia är försvarbart. Nu är det inte så, Dagmar älskar honom och även om Arvids känslor för henne inte är som de för Lydia tycker han om henne och skulle helst inte vilja ljuga för henne. Att ljuga för någon som litar på en och bedra någon som älskar en är moraliskt svårare att försvara än att ljuga för någon som redan anser att man är opålitlig eller bedra någon som ändå inte älskar en. Det gör så mycket mer ont att upptäcka att någon man litat på varit oärlig eller att bli bedragen av någon man älskar.

"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn", säger Arvids släkting och kollega Markel till honom. Detta sätt att tänka finns tydligt i Den allvarsamma leken. Söderberg säger inte att det är okej att göra som Arvid och Lydia, han säger inte att otrohet är rätt. Samtidigt dömer han dem inte, vilket är ganska speciellt med tanke på att boken är ungefär hundra år gammal. Arvid och Lydia framställs inte som dåliga människor, men varken de eller deras tillvaro blir heller på något sätt förhärligade. Att det inte är särskilt bra att göra som Arvid och Lydia är tydligt, det är inte rätt mot Dagmar och det gör oftast inte dem själva särskilt lyckliga heller. I Den allvarsamma leken känns det på något sätt som om det ändå inte är deras fel, de gör något som är dåligt men kan inte riktigt rå för det. Liknande tankar finns i Doktor Glas. Bokens huvudperson, doktor Glas, mördar prästen Gregorius för att dennes hustru ska bli fri från honom. Att det hade varit önskvärt att slippa mörda prästen är självklart för doktorn, men han ser det som att han inte har något annat alternativ. Han vill hjälpa fru Gregorius, vilket man inte kan säga är en ond känsla, och det enda sätt han anser sig kunna göra detta på råkar vara genom en ond handling, nämligen att mörda hennes man. Söderberg säger inte att det var rätt att mörda Gregorius, men han säger inte heller att doktor Glas är en ond människa för att han gör det. "Man väljer inte sitt öde" kan sägas även om doktor Glas. Hans öde tycks vara att bli en mördare, men det är som om det inte är någonting han kan hjälpa.

Man skulle kunna säga att såväl personerna i Den allvarsamma leken som i Doktor Glas är offer för tiden de lever i. Hade Arvid och Lydia levt idag hade de kunnat gifta sig med varandra när de var i tjugoårsåldern om de ville det, och det hade även varit accepterat att de levde tillsammans utan att gifta sig. Om de senare i livet skiljt sig från sina makar och gift sig med varandra hade det naturligtvis inneburit upprörda känslor även idag, men det hade varit socialt accepterat på ett sätt det inte var för hundra år sedan. Idag hade Lydia troligtvis aldrig gift sig med Markus Roslin, och eftersom Arvids och Dagmars äktenskap var ett sätt för dem att rättfärdiga sitt handlande när Dagmars far fick veta att de haft ett förhållande (det var Dagmar som då sade till sin far att de var hemligt förlovade, och det är därför Arvid anser att hon lurat honom att gifta sig med henne) hade troligtvis inte heller de gift sig, då det i dagens samhälle inte är något konstigt att människor har förhållanden utan att gifta sig. Hade fru Gregorius levt idag hade det varit lättare för henne att skilja sig från sin man, och doktor Glas hade "sluppit" bli en mördare. 

Jag tycker otroligt mycket om Söderbergs språk. Många tror att böcker som har över hundra år på nacken per definition är svårlästa, att språket skulle vara gammaldags och jobbigt att förstå. Det kunde inte vara mer fel! Både Den allvarsamma leken och Doktor Glas är böcker jag bara gled igenom. De första sidorna är det en aning ovant med gammaldags verbformer i pluralis, som lågo eller skreko, men det tar inte lång tid innan det känns helt naturligt. Att en bok är väldigt välskriven, vilket båda de här böckerna definitivt är, betyder inte att språket blir svårare att förstå. Tvärtom gör det språket till ett än mer effektivt verktyg för att förstå och ta till sig bokens innehåll!

Stål

Stål av Silvia Avallone handlar om människorna som lever i kuststaden Piombino i Toscana åren 2001 och 2002, och den visar upp ett fattigt och hopplöst Italien styrt av Berlusconi. Mest handlar den om Anna och Francesca. De är tretton år gamla och har precis upptäckt att deras kroppar börjar förändras, och att det faktum att de ser bra ut gör att killarna tittar på dem. Om man är tjej i Piombino, och antagligen också i andra italienska städer, är det viktigaste som finns att se bra ut. I alla fall om man vill ha en chans att komma bort från det fattiga, tråkiga livet i den lilla staden, livet där kvinnorna väntar hemma på männen som arbetar på stålverket, där lönen är låg och olyckorna många. Ungdomar ägnar många timmar åt att bara vänta på att någonting ska hända, särskilt mycket att göra finns inte. De flesta har inte särskilt mycket hopp inför framtiden. Anna har stora drömmar, hon vill plugga vidare och bli politiker. Hon vill förändra samhället, hon vill göra livet bättre för de som i framtiden kommer att växa upp i städer som hennes egen. Hennes mamma, Sandra, delar ut flygblad för Italiens vänsterparti, och jag gissar att hon som ung hade framtidsdrömmar som liknar dem Anna har idag. Ändå bor hon idag i Piombino, tillsammans med Annas pappa som spelar bort sin lön, skaffar pengar genom kriminalitet och ofta ljuger för henne. Jag hoppas att Anna kommer att lyckas bättre, men jag tror att det är mycket svårare än hon väntar sig att lyckas och att förändra något. Francesca drömmer om att bli modell eller velina (en velina är en snygg tjej som arbetar med att, iklädd mycket lite kläder, dansa i korta sekvenser i TV för att behålla tittarnas uppmärksamhet), och tyvärr kan jag tänka mig att det är en mindre avlägsen dröm. Det är ett annat sätt att komma bort från Piombino, något jag mycket väl kan förstå Francescas längtan efter att göra. Många tjejer i Italien delar Francescas dröm, och det sägs att vägen till modellivet kan vara att dansa på någon av de lokala strippklubbarna. Hoppet om ett framtida liv bättre än det deras föräldrar lever tror jag är förklaringen till att så många unga tjejer i till exempel Piombino väljer att göra det.

Anna och Francesca får status bland de andra ungdomar eftersom de ser bra ut, och killarna tittar på dem där de springer runt i små bikinis i strandkanten på sommaren. Precis som skönhet behövs för att komma bort från Piombino är det en förutsättning för att som tjej få uppmärksamhet, för att få vara med och bli uppskattad. En bit upp på stranden ligger Lisa och de andra töntiga tjejerna som stämplats som fula och önskar att de var som Anna och Francesca. Utseendefixering finns på många ställen, och är enormt stor även här, men jag tror att det gör ännu mer ont att vara en av de som klassats som ful om man lever med vetskapen om att möjligheten att skaffa en bättre framtid är så mycket större för de som ser bra ut. Denna bättre framtid är, tycker jag, inte en framtid jag skulle definiera som bra. Jag tror inte att tjejer som Francesca, som drömmer om en framtid som velina, funderar över hur det känns att leva ett liv där ens huvudsakliga funktion är att vara dekorativ, och vad som händer den dag man inte längre är ung och vacker. Jag tror att det helt enkelt är så att de vet vad att det liv som levs i Piombino inte är bra, Francesca vet att hon inte vill bli som sin mamma, och vet att livet som velina är annorlunda, och även om det inte är perfekt verkar det i alla fall bättre.

De vuxna i Piombino verkar alla mycket uppgivna. Francescas mamma är dryga trettio, och redan gammal. Hennes man misshandlar henne och dottern, och ibland funderar hon på att lämna honom. Gång på gång ångrar hon sig, för även om det är ett vidrigt liv hon lever tycker hon ändå att det är bättre än att vara ensam. "En ensam kvinna går det illa för där jag kommer ifrån, Sandra", säger hon till Annas mamma. hon har inget hopp om att få ett bättre liv, hon har gett upp. Doktor Satta på sjukhuset förstår att historierna han hör om hur Francesca fått de skador hon kommer till honom för inte är sanna, han förstår att det är hennes pappa som orsakat dem. Han väljer att inte lägga sig i, han tänker att det inte är hans jobb. Det känns som om han sett samma sak många gånger förut, att han kanske tidigare försökt göra något, men inte lyckats. Även han har gett upp, han ser ingen mening med att försöka hjälpa Francesca eller alla de andra i samma situation eftersom han vet att det inte leder till någonting.

Alla de människor som är med i Stål känns på något sätt trasiga. Annas storebror Alessio arbetar i stålverket, och har gjort det sedan han var sexton. Då och då råkar han eller någon av hans kollegor köra ihjäl någon av de kringströvande katterna med en torpedovagn, eftersom vagnen inte går att stoppa. Katternas död berör Alessio oerhört mycket, eftersom han två år tidigare såg en vän krossas under en sådan vagn. Sådana saker borde ingen behöva se, de borde aldrig behöva hända. I stålverket i Piombino har många sett dem, det är sådant som händer då och då. Det finns en tavla där alla olyckor ska skrivas upp, men alla struntar i att sköta den och klottrar på den i stället.

Ungdomarna i Piombino lägger mycket tid på att vänta på att någonting ska hända, vad som helst. Tristessen är stor, och det finns inte särskilt mycket att göra. Ingen går på bio, ingen går på museum, det finns inga organiserade fritidsaktiviter och inga familjer är ute och reser. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för sådana saker, och de uppgivna, trötta föräldrarna verkar varken ha tid eller ork att umgås med sina barn. Pengar har man inte så mycket i Piombino, de finns snarare på Elba på andra sidan havet. Där finns de rika turisterna, där finns människorna med alla möjligheter i världen.

Vid sidan av misären, som för mig känns mycket avlägsen, finns även glädje och vänskap, känslor som finns överallt. Även det är beskrivet på ett sätt som känns bra och trovärdigt, och påminner om att vi alla är människor och att vi trots att vi lever i vad som kan kännas som olika världar är vi alla ganska lika varandra.

Jag tycker att Stål är en fantastiskt bra bok, och jag blev väldigt berörd av den. Alla borde läsa den. Den är Silvia Avallones debutbok, och jag ser fram emot att läsa mer av henne när det kommer. Nu vill jag läsa mer om Italien.

Tack för recensionsexet, Natur och Kultur.

Nattens cirkus

Nattens cirkus av Erin Morgenstern är en väldigt speciell bok, och jag tyckte väldigt mycket om den. Liksom cirkusen den handlar om är den här boken en storslagen upplevelse, som jag rekommenderar alla att ta del av.

Cirkusen, som är det som binder samman alla de människor som finns i boken, heter Le Cirque des Rêves. Den har ytterst få likheter med en vanlig cirkus, vilket är en anledning till att den blir så otroligt uppskattad. Cirkusen består av mängder av pyramidformade svart- och vitrandiga tält. Inne i varje tält väntar någon sorts upplevelse, som kan handla om allt från ett virrvarr av plattformar där besökarna klättrar upp mot tältets tak för att sedan hoppa ner i ett hav av någonting mjukt och vitt (detta tält kallas Molnpalatset) till hyllor med flaskor med berättelser i (detta tält heter Godnattsagor, och hur berättelserna hamnat i flaskorna är magi och går inte, för mig, att förklara). Ett av tälten är Illusionistens. Illusionisten är den unga magikern Celia Bowen, och även om hon inte vet om det är hon anledningen till cirkusens existens. De konster hon visar sin publik är riktig magi, men hon maskerar dem som illusioner och trick.

Celias far är (de flesta skulle säga var, då det råder en viss förvirring om han lever eller inte) Hector Bowen, känd som Prospero Besvärjaren, och det avtal han gjorde med sin kollega Mr. Alexander H. är början till allt det som händer i boken. Mr A. H. och Hector tävlar då och då mot varandra, i ett grymt spel där de använder sina magistudenter som spelpjäser. Eleverna ställs emot varandra i en utmaning där de är tvungna att överträffa varandra med sina magiska förmågor. Detta spel tar på elevernas krafter, och den av två som håller sig vid liv längst har vunnit. Eleverna har ingen möjlighet att välja om de vill vara med eller inte, och när Hector och Mr. A. H. bundit dem till varandra har de ingen möjlighet att dra sig ur spelet.

I det förra spelet vann Mr. A. H.s elev, men den här gången är Hector övertygad om att hans spelare är så enastående att hon med lätthet kommer att besegra sin motståndare, vem denne än blir. Hectors spelare är hans dotter, Celia. När hon binds till spelet är hon bara ett litet barn, men Hector har redan börjat träna henne i magi. Mr. A. H. väljer sin elev bland barnen på ett barnhem. Pojken han väljer heter Marco, och han är i ungefär samma ålder som Celia. Även han tränas inför utmaningen, och inget av de två barnen vet vem deras motståndare är eller att spelet ska avslutas med den enas död.

Varje spel måste ha en skådeplats, och i det här fallet blir det cirkusen. När det bestäms finns den inte ännu, men det är spelet som är skälet till att den skapas. Endast en liten grupp människor är inblandade i den från början. En av dem är ägaren Chandresh Cristophe Lefèvre. Marco är Chandresh assistent, och det är han som ansvarar för alla anteckningar om cirkusen. Marcos anteckningar är komplicerade och svåra att förstå, och de reglerar fler saker på cirkusen än vad någon kan ana. Andra delar av cirkusen hålls samman genom Celias magi, och de är båda mycket viktiga för cirkusens fortsatta existens. De tävlar med varandra genom att skapa nya tält, tält som innehåller olika magiska ting och som hela tiden överträffar den andras förra skapelse.

Även om de bara träffas mycket sällan och bara har pratat med varandra vid ett fåtal tillfällen kommer Marco och Celia snabbt varandra mycket nära. De ser varandras magi, och genom att studera varandras tält lär de känna varandra. De blir passionerat förälskade i varandra, vilket är svårt att undvika i en situation som den de befinner sig i. De har inte ännu insett vare sig innebörden eller utgången av spelet de spelar, men de inser att de så småningom kommer att stå inför en utmaning som kommer att testa både deras magiska förmågor och deras kärlek.

Nattens cirkus finns på den långa listan för årets Orange Prize for Fiction, och det tycker jag att den är väl värd. De korta listan tillkännages den sjuttonde april, och jag hoppas att Nattens cirkus är med på den också.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Det borde finnas regler

Det borde finnas regler är skriven av Lina Arvidsson.
Mia är fjorton år gammal och bor i en liten håla mitt ute i ingenstans. Hon och hennes bästa vän Mirjam går i åttan i en liten, trist skola där så gott som alla andra är tråkiga, meningslösa och likriktade. Mia och Mirjam vägrar vara som alla de andra, de vill hellre vara annorlunda och konstnärliga, som de som går på Hylliedahlsgymnasiet inne i stan (som i och för sig också är ganska liten, men ändå oändligt mycket coolare än den lilla hålan där Mia bor). På Hylliedahl finns bara estetiska program, och alla som går där är jättehäftiga, alternativa och bra på att sjunga. Precis så vill Mia och Mirjam vara, och nu övar de sig inför att börja där. De går visserligen bara i åttan och har en del tid kvar på grundskolan, men ändå. När det är dags att börja gymnasiet gäller det att vara rätt, så att de passar in. Det är det som är det lite intressanta med Mia och Mirjam, tycker jag. Samtidigt som de föraktar alla de andra i skolan, som gör allt för att passa in och bli accepterade, är de själva likadana. De vill också höra till och vara som alla andra, fast på ett annat ställe. Där skiljer sig deras kompis Karl från dem. Han bor på samma ställe, går i samma skola och i samma klass, och bryr sig inte heller om vad resten av klassen tycker om, men han försöker inte passa in någon annanstans heller. Karl är otroligt smart, gillar konstiga filmer som ingen annan förstår sig på, han sitter hellre hemma och läser än går på fest, och jag tycker väldigt mycket om honom.

Mia och Karl är oroliga för Mirjam, som av en märklig anledning ingen av de andra förstår har ett förhållande med den fyrtio år gamla Per Hyllén. Mest handlar deras relation om att de har sex, vilket, som Karl påpekar, faktiskt är olagligt eftersom Mirjam bara är fjorton. Jag försöker förstå vad det handlar om, och vad hon ser i Per, men det är väldigt svårt. Jag tror att det kan handla om att det blir ett sätt för henne att få bekräftelse. Oavsett anledning tycker jag att det känns väldigt fel och väldigt obehagligt, och även jag blir orolig för Mirjam.

Mia bor tillsammans med sin mamma. Föräldrarna är skilda och pappan är alkoholist, vilket är tråkigt och jobbigt ibland men ofta inte gör så jättemycket. När han träffar sin dotter är han inte full, och då är han glad och trevlig och har jättekul ihop med Mia. Mias mamma är också trevlig, och även om Mia ibland är upprörd för att mamman inte fattar någonting om hur det är att vara ung känns det som om hon förstår ganska mycket. Hon och Mia pratar ganska mycket med varandra, och även om de bråkar ibland kommer de bra överens för det mesta. Föräldrar i ungdomsböcker är ofta väldigt stereotypa och har sällan mer att säga än att deras barn måste vara hemma i tid på kvällarna, men så är verkligen inte fallet med Mias mamma. Hon verkar trevlig och vettig, och blir förvånad men tycker att det är häftigt när Mia plötsligt kommer hem och har färgat håret rosa.

Jag gillar Det borde finnas regler. Jag tycker om språket, som känns väldigt trovärdigt och passar Mia. Ännu mer tycker jag om personerna. Jag älskar hur de inte anstränger sig för att passa in, hur de är lite utanför men trivs med det. Allra mest tycker jag om Karl, som bara är sig själv och inte anpassar sig för att passa in någonstans. Lite extra förtjust blir jag när det visar sig att en av de där konstiga filmerna han tycker om verkar vara en av mina favoritfilmer. Jag tycker om att det finns föräldrar som är egna personer, som gör mer än att tjata om läxor och inte förstå hur det är att vara ung. Karls mamma är (säger Mias mamma) en kulturtant, vilket (tycker Mia) är jättehäftigt. Ungdomar som tycker att föräldrar är häftiga är inte så vanligt i ungdomsböcker, och jag tycker att det är trevligt när det finns. Det borde finnas regler är rolig, och det är ohyggligt mycket i den jag känner igen i mig själv och kompisar till mig. När Mia säger att stället hon bor på är ”en riktig håla, som ligger utanför en ganska liten stad” skrattar jag. Det händer att jag själv beskriver platsen där jag bor som ”en liten, liten by som ligger ungefär mitt emellan en lite större by och en ganska liten stad”. Jag gillade verkligen den här boken, och jag ser fram emot att läsa mer av Lina Arvidsson!

Häromkvällen var jag på Debaser i Malmö på releasefest för den här boken, och det var verkligen jättekul. Jag har träffat och fått en signerad bok av Lina Arvidsson, vilket är jätteroligt! Det var jättetrevligt att prata med Christine igen, och att träffa Ada Wester och Anna Danielsson Levin från Gilla böcker. Jag träffade även några andra bokbloggare, och det är ju alltid trevligt det med!

Vi ses på Place de la Sorbonne

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy fick jag av Åsa (som då hette Beatrix) i En bok om dagens senaste bokbyte. Den handlar om artonåriga Louise och hennes relation till sin mamma Alice. Louise kallar alltid sin mamma för Alice i stället för mamma, för att påminna om hur dålig Alice alltid har varit på att vara mamma.

Den dag boken börjar ska Louise träffa Alice på ett café, Place de la Sorbonne. Louise sitter där och väntar, och tiden går utan att Alice kommer. Alice är alltid sen, tänker Louise, men hon kommer alltid till slut. Timmarna går och Louise hinner dricka kaffe, äta lunch, dricka te och äta lite mer utan att Alice kommer. Hon kommer att komma, intalar Louise sig, så småningom kommer hon. Medan hon väntar ser hon tillbaka på sin barndom, och minns alla andra gånger då Alice inte har varit där, alla andra gånger Alice inte har hållit vad hon lovat.

Det svåraste med Louises mamma är att hon är en jättebra mamma ibland. Visst har hon missbruksproblem, och visst är det jobbigt när det känns som om till och med mammans cigaretter är viktigare för henne än dottern, och visst ger Alice sin dotter alldeles för lite kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Samtidigt är hon vissa dagar helt fantastisk, vilket gör att Louise aldrig ger upp hoppet om att allt ska bli bra och att mamman ska börja ta hand om henne ordentligt. "Mamma, jag hatar dig för att jag älskar dig så mycket", tänker Louise vid ett tillfälle.

I en period fick Louise inte bo hos sin mamma, eftersom Alice inte klarade av att ta hand om henne. Föräldrarna är skilda, och pappan är nästan alltid ute och reser. En dag, när Louise snart ska fylla sexton, står Alice utanför hennes skola. "Vi måste prata", säger hon, och förklarar att Louise ska få bo hos henne nu. Louise vet inte riktigt om hon blir glad eller inte, hon blir mest förvånad. Alice säger att hon har förändrats, att hon nu är ansvarsfull, att hon tjänar mer pengar, hennes liv är stabilt och hon kliver upp på morgnarna. Underförstått är att så var det inte förut, och Louise är rädd att det inte ska vara så nu heller. Hon flyttar hem till Alice, och i några dagar är allting perfekt, nästan för perfekt. Den fjärde dagen börjar saker bli mer som de var förut. Alice kliver inte upp på morgonen, och dagen därpå visar det sig att hon inte har sovit hemma. Louise föredrar nästan ändå när det är så här, hon känner sig mer trygg när allting är som det brukar vara. På kvällen kommer Alice och hennes vänner hem till lägenheten för att ha fest, och nästa morgon stinker hela trapphuset av hasch. Nej, det går inte att lita på Alice. Och timmarna fortsätter att gå, utan att hon dyker upp på Place de la Sorbonne.

Jag tyckte mycket om Vi ses på Place de la Sorbonne, tack så mycket Åsa! Läsupplevelsen blev väldigt speciell, eftersom jag själv satt på ett café och väntade på någon medan jag läste den. Den jag väntade på kom visserligen efter inte så lång tid, men klockslaget då vi hade bestämt att vi skulle träffas han passera och jag hann hämta nytt tevatten ett par gånger innan jag fick sällskap.

Salome

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.

Prins Charles känsla

I går var jag på Intiman i Malmö och såg Prins Charles känsla, Liv Strömquists seriealbum i dramatisering av Sara Giese. Den var riktigt, riktigt bra, tyckte både jag, kompisen som var med och hela resten av publiken, som alla ställde oss upp och applåderade när pjäsen var slut efter det lilla slutnummer som dök upp efter att de fem fantastiska skådespelarna applåderats in ett antal gånger.

Prins Charles känsla handlar om kärlek. Om olika sorters kärlek, om vad som betraktas som "kvinnlig" respektive "manlig" kärlek och om hur stor del av kärleken som bara är en social konstruktion. Prins Charles känsla tar upp många saker i vårt samhälle som ses som normalt och naturligt, och visar på ett väldigt komiskt sätt hur absurt det egentligen är. Varför är det så att kvinnor framförallt ska visa omsorgsfull kärlek, att kvinnors kärlek ska handla om att tillfredsställa andras begär? Trots att jag inte vill, och anstränger mig för att inte göra det, reagerar jag starkare på tjejen som kräver uppmärksamhet från sin pojkvän än killen som gör likadant. Varför är det fult för kvinnor att visa sina egna begär, att sätta sig själv först, medan det ses som naturligt att män gör det? Varför stannar kvinnor hos män som misshandlar dem, varför blir många kvinnor beroende av bekräftelse från män som hela tiden förödmjukar, nedvärderar och kritiserar dem? Världens fyra mest betalda TV-komiker har nått framgång genom att skämta om hur deras fruar, flickvänner och andra kvinnor vill prata med om känslor, medan de bara vill slippa det. Är det för att så många känner igen sig? Men varför vill någon som helst vill prata om känslor vara tillsammans med någon som bara vill vara ifred, varför vill någon som bara vill vara ifred bli tillsammans med någon överhuvudtaget? Och varför är det så gott som alltid kvinnan som vill prata och mannen som vill slippa henne?

På många ställen är Prins Charles känsla hysteriskt rolig. En liten stund senare är den väldigt allvarlig, och samma publik som nyss skrikit av skratt är tyst och lyssnar och funderar. Jag tycker otroligt mycket om scenen där Susanne Karlsson (som bland annat spelar Skådespelare 2, Prins Charles, Jerry Seinfeld, Heteronormativ dotter, Kvinnlig Hemingway, Leif Strömkiss, Hon, Strutprinsessa, 1800-talsfru, 1800-talsdam 1, Annan kvinna, Tjej, En annan man och Hon som går där borta) går fram och tillbaka framför den stängda ridån och frågar sig, och oss, om det egentligen är så konstigt att könsfördelningen i styrelser på arbetsplatser och idrottsklubbar är så ojämn när tjejer redan som barn får lära sig att det är fult att sätta sig själva först medan killar får lära sig att det är precis så de ska göra. Kvinnor ska älska genom att visa omsorg, män ska älska genom att leva ut sina begär. Hon avslutar med att säga "Så, ett tips till alla er killar som vill röra om lite i patriarkatet: Visa en random kvinna omsorgsfull kärlek - en gång om dagen!"

Jag rekommenderar verkligen Prins Charles känsla, och efter att ha sett pjäsen är jag verkligen sugen på att läsa Liv Strömquists seriealbum! Här finns ett mycket roligt litet filmklipp om pjäsen. Ni som vill se pjäsen får dock skynda er att boka biljetter, eftersom nästan alla kommande föreställningar är nästan helt fullbokade. Det är bra, tycker jag, ju fler som ser denna fantastiska pjäs, desto bättre är det!

Härligt med celloböcker!

Jag vet inte om anledningen till att jag tycker så jättemycket om de här böckerna är att de är väldigt, väldigt bra eller att de är fyllda av härliga celloreferenser. Jag tror att det är en kombination.

Om jag stannnar och När jag lät dig gå av Gayle Forman handlar om Mia, som i den första boken är sjutton år och en lovande cellist, och hennes pojkvän Adam, som har ett rockband som är på väg att slå igenom. Mia är ganska olik resten av sin familj, där både föräldrarna och Mias lillebror Teddy helst lyssnar på rock. Adam passar däremot väldigt bra i Mias familj, vilket gör henne väldigt glad. Hon önskar att hennes bästa vän, Kim, skulle komma lika bra överens med Adam, men det funkar ändå inte riktigt mellan dem. Kim och Adam är artiga och vänliga mot varandra, men de blir aldrig bra vänner. Kim säger till Mia att det inte spelar någon roll, att de står ut med varandra för att de båda älskar Mia, som älskar dem båda. Mia tror inte riktigt på det där, och det är först när det verkligen gäller hon förstår att Adam och Kim faktiskt kan finnas där för varandra när det handlar om Mia, att de kan förenas i sin oro för henne.

I början av Om jag stannar råkar nämligen hela Mias familj ut för en bilolycka. Mia förstår inte vad som har hänt, hon befinner sig plötsligt en bit ifrån bilen, på något vis utanför sin egen kropp, och ser sig själv och sin familj. Ambulanspersonal kommer dit, och det visar sig att Mia är den enda som överlevt. Mia vet att om hon vill kan hon vakna, om hon bara bestämmer sig för det kan hon klara sig. Hon vet också att om hon vill kan hon släppa taget, om hon inte orkar leva vidare utan sin familj så behöver hon aldrig vakna igen.

Det är det viktigaste beslutet Mia någonsin stått inför. Hon ser tillbaka på sitt liv, minns sitt första framträdande med cellon. Minns sin första cello, och tänker på hur hon träffade Adam. Adam och cellon är det som får henne att känna att hon vill stanna kvar, medan tanken på att leva utan sin familj får henne att känna att hon verkligen inte vill leva längre. Hon ser sina anhöriga på sjukhuset, hon ser Adam gråta. När han tar hennes hand och sätter in ett par iPod-lurar i hennes öron och spelar cellomusik för henne bestämmer hon sig. Hon vill hålla i honom också, hon vill stanna kvar och hon vill fortsätta spela cello.

I När jag lät dig gå har Mia blivit en framgångsrik cellist. Adams band har blivit känt, men han och Mia har inte träffats på tre år. När hon vaknat efter olyckan lämnade hon honom, och han har inte riktigt förstått varför. En kväll går han på en av hennes konserter, och efteråt vill hon träffa honom. Kanske kan de reda ut vad som egentligen hände, och kanske kan de hitta tillbaka till varandra.

Mias spelande är väldigt centralt i böckerna, och det gör att jag, som också spelar cello, kan identifiera mig väldigt mycket med henne. Jag är ändå nästan helt säker på att det här är riktigt bra böcker, och att det (och inte bara cellon) är en anledning till att jag tycker så mycket om dem! Därför rekommenderar jag dem verkligen, både till cellister och till alla andra!

Sommarlovstävling: Kärlek

Det här är den första av ett antal tävlingar jag tänker ha under sommaren. Vinnaren av varje tävling kommer att få en bok, som handlar om samma ämne som tävlingen. Den här gången är ämnet kärlek och boken Bara inte du av Katarina von Bredow. För att vara med och tävla ska du svara på de här fem frågorna. Om flera har samma antal rätt kommer tävlingen avgöras genom lottning.

1. Hur kommer det sig att Lennie, huvudpersonen i Himlen börjar här, känner Toby?

2. Den ena Emmy Morén är olyckligt kär i sin barndomsvän Julian. Den andra är gift och har en son. Vad heter sonen?

3. Never let me go av Kazuo Ishiguro är en väldigt obehaglig bok, men också en fin kärlekshistoria. Vad heter kärleksparet?

4. Vilka tar med Catherine Morland, hjältinnan i Northanger Abbey, till Bath?

5. Vad kallar Ylva i Månskensvargen Mikael innan hon fått veta vad han heter?

Maila dina svar till bokmatilda@hotmail.com senast 19 juli. Lycka till! Alla svaren går att hitta här på bloggen!

Tomorrow - sju böcker och en film

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!



Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!

Tomorrow, When the War Began

Tomorrow, When the War Began är den första delen i John Marsdens otroligt spännande serie på sju böcker, som jag nu läst lite mer än två av. De utspelar sig på den australiensiska landsbygden, och handlar om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig mitt i någonting de aldrig kunnat föreställa sig, och måste kämpa för att överleva.

Ellie, som är berättaren, och hennes bästa vän Corrie, bestämmer sig för att de vill åka ut i bushen och campa. Det har de gjort förut, men den här gången vill de längre ut i vildmarken än de någonsin varit förut. Deras vänner Homer, Fi, Lee, Robyn och Kevin följer med, och de bestämmer sig för att försöka ta sig ner i Hell. Det är en fördjupning omgiven av höga berg som anses nästan omöjlig att ta sig ner i. Väl där klättrar de ner i Hell, utan att ana hur stor nytta de senare kommer att ha av att känna till och kunna ta sig ner i avgrunden. Campingen blir väldigt lyckad, det enda som stör är flygplanen utan lampor som flyger förbi en natt. Det är konstigt, tycker både Ellie och de andra, men det är ingenting de funderar jättemycket på.

När de kommer hem igen är alla människor försvunna. Det finns ingen elektricitet och telefonnätet fungerar inte. Alla djur är döda eller sjuka, och de hittar inga människor någonstans. Till slut tar de sig in till den lilla staden Wirrawee, och även där är det helt öde. Med hjälp av Till slut lyckas de räkna ut att landet blivit invaderat och att nästan alla människor, utom några få som lyckats gömma sig, fångna. De bestämmer sig för att göra motstånd och kämpa för sin och dem de älskars frihet. Det leder till en fantastiskt spännande historia som det bara inte går att sluta läsa!

Ellie och hennes vänner förändras väldigt mycket, de pressade situationer de hamnar i tar fram egenskaper de inte visste att de hade. Samtidigt som de klarar av att göra det som krävs för att de ska överleva mår de alla dåligt över det och har funderar väldigt mycket över vad som egentligen är rätt och fel.

Tomorrow, When the War Began är fantastiskt bra, och jag rekommenderar den verkligen. Den första boken i serien har även blivit film, och den 8 april i år har den premiär i Sverige. Jag ser verkligen fram emot att se den!

Boken finns även i svensk översättning, och då heter den Imorgon när kriget kom.

Underfors

Underfors är skriven av Maria Turtschaninoff.

Alva minns allting. Hon tvingar sig att komma ihåg varje detalj hon ser på vägen hem från skolan. Kvinnan med taxen hon mötte hade sitt gråa hår i en hästsvans, en beige jacka som matchade hennes halsduk och mörklila glasögon. Mannen som sopade gatan hade röd keps, blå overall, stripigt hår och verkade förkyld. Minns Alva inte allt, om hon till exempel glömt hur kvinnan hon krockade med såg ut, straffar hon sig själv genom att räkna upp en massa meningslösa saker hon lagt på minnet. I en tillvaro där mycket är ganska osäkert får alla dessa saker Alva kommer ihåg henne att känna sig trygg. Alva minns precis allting, alltid. Det är därför hon blir så förvirrad när ordet minns dyker upp överallt i hennes liv. Som självlysande bokstäver på hennes fönster. Format av spindelnät i terrariet hon har i sitt rum. Till och med nattfjärilarna som kommer in i huset sätter sig så att deras kroppar bildar ordet. Men vad ska Alva minnas? Det finns ingenting hon inte redan minns. Eller?

Joel drömmer om en tjej som går i hans skola. Hon som har färgat sitt hår rosa och inte har några vänner, men inte verkar vilja ha några heller. Hon som är hur självsäker som helst, hon vars knän nästan nuddar Joels när de sitter vid samma bord i matsalen. Alva. Helst av allt skulle han vilja fråga henne om hon vill gå ut med honom, men han vågar inte. Han är rädd att Alva ska skratta åt honom, han tror inte att tuffa, starka Alva skulle bry sig om någon som är så feg och mesig som han.

Alva kommer ihåg allting som har hänt efter. Före, som är tiden från det att hon föddes till det att hon var ungefär tre år gammal och blev adopterad, minns hon ingenting av. Hon vet inte alls vad det egentligen var som hände mellan före och efter, men när meddelandena dyker upp överallt runtomkring henne kommer mer och mer tillbaka. Någon höll i henne och skyndade genom en tunnel för att släppa ut henne genom en lucka. Luckan stängdes, och den treåriga Alva tittade på stjärnhimlen. Det var första gången jag såg stjärnorna, tänker Alva. Men så kan det väl inte vara? Det kan inte vara möjligt att hon vid tre års ålder aldrig sett stjärnorna förut. Kanske är det Nide, den långa killen med de svarta kläderna som Alva träffar när hon är ute och joggar, som har svaret på frågorna. Nide påstår att Alva kommer från Underfors, en magisk värld som finns under Helsingfors, att hon egentligen heter Umbra och att han kan ta henne till Underfors där hon ska få träffa sina riktiga föräldrar.

Till slut vågar Joel fråga Alva om hon vill gå på kafé med honom, och hon svara ja. Innan han går till kaféet tar Joel på sig sina finaste kläder, och han har varit förväntansfull ända sedan han frågade henne. Han kommer dit innan hon, och planerar hur han lite nonchalant ska säga att han bjuder henne, tänker ut hur han ska vara precis lagom nonchalant, sådär så att han inte blir jobbig och efterhängsen, men ändå inte så att hon tror att han inte bryr sig om henne. Men det blir inte alls som Joel väntat sig. Plötsligt ser han Alva, när hon står vid övergångstället blir hon stoppad av en lång, svartklädd man som Joel tycker ser riktigt skum ut. Han väntar sig att Alva bara ska skaka av sig honom och gå vidare, men i stället börjar de prata och Alva följer plötsligt med mannen utan att ens kasta en blick på kaféet. Joel tycker att det hela verkar mycket mystiskt, och följer efter Alva och mannen.

Alva, som på ett märkligt sätt känner sig dragen till Nide, glömmer alla tankar på Joel när Nide börjar prata med henne. Nide ska ta henne till Underfors, och han leder henne och även Joel rakt in i ett äventyr fyllt av magi och varelser från den nordiska mytologin, en helt annan värld mitt i det moderna samhällets vanliga tråkighet.

Underfors innehållet en blandning av det moderna och det traditionella. En av de viktigaste karaktärerna är ett troll, men har inga problem med att åka tåg tillsammans med Alva och Joel, men när inga tåg är snabba nog rider alla tre på bäckahästen. Jag tycker att kombinationen fungerar väldigt bra, och bidrar till att gör boken väldigt speciell. Jag rekommenderar verkligen Underfors, som är riktigt bra!

Himlen börjar här

Sjuttonåriga Lennie har i hela sitt liv framförallt varit "Baileys lillasyster". Det var storasystern som folk lade märke till och alltid hon som bestämde vad hon och Lennie skulle göra. Lennie trivdes bra med att ha det så, hon önskade inte att det var annorlunda. Men annorlunda blir det, när Bailey plötsligt får en hjärtattack och dör. Plötsligt är Lennie ensam, den som stod henne allra närmast är borta och trots att vännen Sarah menar väl kan hon inte förstå precis hur Lennie känner.

Den enda som verkar förstå Lennie är Baileys pojkvän, Toby. Och enda anledningen att de plötsligt umgås så mycket är att de kan prata om Bailey med varandra. Lennie är absolut inte kär i Toby, och han är inte kär i henne, att de en dag kysser varandra är inte något som var meningen, det bara blir så. De är de enda som förstår varandra, och båda är i desperat behov av närhet och tröst. Lennie har väldigt dåligt samvete, hon känner att hon har svikit både Bailey och sig själv.

Något som gör Lennies relation till Toby ännu mer komplicerad är Joe Fontaine, den nye killen i Lennies skola. En helt fantastisk kille, tycker både Lennie och kompisen Sarah. Lennie, som aldrig varit kär förut, blir kär i Joe, och blir förstås överlycklig när det visar sig att han är kär i henne. Men hur ska hon nu göra med Toby, och får man verkligen vara så lycklig när ens syster precis har dött?

Himlen börjar här är en riktigt bra ungdomsbok, mycket bättre än många andra. Den är mer än bara en av alla berättelser om osäkra tonåringar med dåliga relationer till sina föräldrar, få vänner, extremt dålig självkänsla och som knappt har några personligheter utan bara karakteriseras av att de har det fruktansvärt jobbigt. I och för sig är Lennie väldigt osäker, hon träffar aldrig någon av sina föräldrar, vet inte ens var de är och bor i stället hos sin mormor, och eftersom Bailey dött är hon väldigt ledsen och har det jobbigt. Men Lennies lidande beror nästan bara på Baileys död, och inte på en helt osannolik kombination av en massa hemskheter. Visst önskar hon att hon visste var hennes mamma tagit vägen, men fram till Baileys död hade hon, Bailey och deras mormor det väldigt bra. Lennie har vänner, det var inte så att det störde henne att det alltid var Bailey och inte hon som stod i centrum, även om hon efter Baileys död ibland kommer på sig själv med att vara glad över att faktiskt få uppmärksamhet (och sedan får hon fruktansvärt dåligt samvete, eftersom hon nästan tänkt att hon är glad att Bailey är död).

Himlen börjar här är en fantastisk bok. Läs den!

Never let me go

Never let me go är skriven av Kazuo Ishiguro.

Kathy växer upp på internatskolan Hailsham, en idyllisk plats någonstans ute på den engelska landsbygden. Så verkar det i alla fall i början, så småningom går det upp för både Kathy och läsaren att det är någonting med Hailsham som inte stämmer. Jag funderar över varför ingen av eleverna någonsin träffar eller överhuvudtaget verkar ha några föräldrar och varför det är så jätteviktigt att de målar och tecknar. Kathys vän Tommy undrar varför det är en sådan katastrof att han inte är det minsta kreativ, att ingenting han gör är tillräckligt bra för att hamna i galleriet, en plats alla på Hailsham känner till men som ingen har sett och som ingen verkar förstå syftet med. Vad har egentligen barnen på Hailsham gemensamt, och varför har de ingen kontakt alls med resten av världen? Ju längre fram i boken jag kommer desto tydligare blir svaren på varför Hailsham är som det är, och det är ett fruktansvärt obehagligt öde som väntar Kathy och hennes vänner.

Never let me go är en riktigt, riktigt bra och hemskt obehaglig bok som fick mig att fundera väldigt mycket på hur mycket fri vilja människor egentligen har. Människorna i Never let me go hade kanske egentligen kunnat fly och leva på ett annat sätt än det som planerats för dem, men ingen av dem gör det. Varför? Jag tror att det till stor del beror på att den möjligheten aldrig varit aktuell, ingen har någonsin fört den på tal. Ingen förväntar sig att de ska ifrågasätta sina öden, och därför gör de inte heller det.

Samma tema finns i Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag läser just nu. Huvudpersonen Skylers lillasyster Bliss är ett konståkningsunderbarn, och deras mamma tar hela tiden för givet att Bliss ska vara med i alla tävlingar, att hon i alla lägen vill åka skridskor och göra det mamman anser är bäst för hennes karriär. Bliss ifrågasätter så gott som aldrig att hon ska göra det mamman vill, eftersom det är det som förväntas av henne och så hon fått lära sig att hon ska göra. På samma sätt fick eleverna på Hailsham veta precis hur deras liv skulle se ut, och ingen av dem funderar ens på att rymma och göra någonting annat.

Never let me go är en fantastisk bok, och jag tycker absolut att alla som tycker om dystopier borde läsa den!

Här ligger jag och blöder

"Årets Augustprisvinnare i barn-och ungdomskategorin blev Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, en superbra bok som jag verkligen tycker förtjänade priset.

Här ligger jag och blöder handlar om sjuttonåriga Maja, som på en skulpturlektion råkar såga av sig tumspetsen med en elektrisk sticksåg. Just precis så var det, hon råkade såga av sig tumspetsen, det var ingenting hon gjorde med flit för att hon mådde dåligt som resten av världen verkar tro. Om Maja tyckte att något är jobbigt skulle hon prata om det, hon skulle aldrig ens komma på tanken att medvetet skada sig själv.

Det Maja egentligen skulle såga var en hylla, som skulle bli en födelsedagspresent till hennes mamma. Nu har Maja alltså ingen present med sig när hon åker för att hälsa på mamman över helgen (Majas föräldrar är skiljda och bor på olika ställen. När Maja är hos mamman brukar pappan gå ut och träffa olika kvinnor som han aldrig nämner för Maja. Men Maja vet ändå, eftersom hon brukar kolla sin pappas mail som har det lättknäckta lösenordet ”maja”)"

Klicka här för att läsa hela inlägget!

"Det händer nu" på Bokusbloggen

Sofia Nordin, som även skrivit den fantastiska boken Natthimmel (Augustprisnominerad 2009) har nu skrivit en ny bok, Det händer nu, som även den är riktigt, riktigt bra.

Det händer nu handlar om Stella som plötsligt upptäcker att hon är kär i sin bästa vän Sigrid. Stella och Sigrid har inte varit jättebra kompisar speciellt länge, och Stella förstår inte varför hon inte insåg hur underbar Sigrid var redan när de var små. Varför är det inte hon, utan Sigrids förra bästis Mimmi, som har alla minnen av att vara tioårsbästis med Sigrid?

Stella bryr sig inte längre om vad hennes andra kompisar pratar om, även om hon försöker lyssna och faktiskt lyckas komma med rätt kommentarer vid rätt tillfällen bryr hon sig inte alls. Det enda hon vill är att bara strunta i vad alla andra ska tycka och visa hela världen vad hon känner för Sigrid. Men att berätta för alla andra, det vore egentligen inte så svårt om Stella bara kunde vara säker på Sigrid kände likadant för henne. Att vara helt ärlig mot Sigrid är det svåraste, för tänk om det inte alls var Sigrids avsikt att hennes fot skulle råka nudda Stellas under bordet i uppehållsrummet. Tänk om den där pussen hon gav Stella på kinden när de var ute och köpte kläder tillsammans bara betydde att de är vänner, och inget mer.

Klicka här för att läsa hela mitt inlägg om Det händer nu av Sofia Nordin, som publicerades på Bokusbloggen den fjärde oktober.

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Ursäkta att man vill bli lite älskad är skriven av Johanna Thydell, som även skrivit I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning.

Nora Jonasson är sjutton år, och "har det väl egentligen vad man skulle kunna säga rätt bra". Men hon har aldrig varit ihop med någon, inte som sin populära bästa vän Lisa, och den enda kille som visar någon sorts intresse för henne är Sylvester i hennes franskgrupp. Det är bara det att Nora inte alls är intresserad av Sylvester, även om hon ibland får för sig att hon borde vara tacksam för att någon lägger märke till henne överhuvudtaget.

Nej, Nora gillar egentligen inte alls Sylvester, men funderar på om hon kanske är lite intresserad av sin tre år äldre storebrors kompis Stoffe. Men kan Stoffe lägga märke till Nora, kan han börja se henne som något mer än bara Jonassons lillasyster? Kan någon alls lägga märke till Nora när Lisa är i närheten? När Nora och Lisa var små var det som om Lisas coolhet smittade, när Nora var med henne var hon också populär, då var hon också en sådan som killarna ville bli ihop med. Riktigt så är det inte längre, nu är Nora orolig för att Stoffe ska titta på Lisa och inte på henne, för inte kan det väl Noras kompis Jossan ha rätt när hon säger att Stoffe faktiskt spanade in Nora?

På en fest försvinner Lisa iväg med AB i klassen, som har gillat Lisa så länge Nora kan minnas. Ensam kvar på en balkong står Lisas pojkvän Jack, och när Nora går ut och pratar med honom vill hon bara muntra upp honom lite, få honom att glömma att Lisa har gått sin väg och kanske är otrogen, eftersom hon plötsligt får för sig att han tänker hoppa från balkongen och ta livet av sig. Att hon börjar prata om fotboll med Jack är faktiskt bara något hon gör för att få honom att släppa balkongräcket och sluta se ut som om han tänker hoppa. Nora kan inte hjälpa att just det Jack saknar hos Lisa är att hon inte kan något om fotboll.

Nora hoppades inte att Jack skulle bli intresserad av henne eller något sådant, det hade hon inte en tanke på. Men plötsligt kommer inte Lisa till skolan och svarar inte på Noras sms, när Nora frågar Jossan om hon vet något svarar hon undvikande. Till slut visar det sig att Jack blivit kär i henne, i Nora, och gjort slut med Lisa. Lisa tycker att det är Noras fel, och fast Nora ofta har önskat att någon ska lägga märke till henne, och inte bara Lisa, känns det här inte det minsta bra utan bara väldigt, väldigt hemskt.

"Egentligen skulle man ju kunna skratta åt saken. Lisa Lind dumpad på grund av Nora Jonassons FRAMSTÖT - HA HA HA YEAH RIGHT!

Det är bara det att jag inte kan skratta.

Det är bara det att jag har så ont i magen att jag inte kan resa mig."

Jag tycker mycket om Nora, och det är lätt att känna med henne. Hon tänker sig ofta att saker ska bli på ett visst sätt, men så blir det inte alls så. Saker hon trott skulle kännas bra känns plötsligt bara fel, och ingen blir imponerad av hur bra Nora är på armbrytning när det egentligen är hur coolt som helst. Nora är egentligen väldigt vanlig, hon är inte psykiskt sjuk och hennes föräldrar är inte skilda och har inte alkoholproblem. Hon skulle bara vilja vara lite populärare, ha en lite nyare mobiltelefon (som inte är ärvd från Lisa) och vara lite speciell. En sådan som folk vänder sig om och tittar efter. En sådan som blir lite älskad.

Ursäkta att man vill bli lite älskad är en superbra bok! En anledning till att jag tycker så mycket om den är att Noras problem är så vanliga, den visar att man faktiskt kan vara jätteledsen och tycka att allt är jobbigt även om ingen av ens föräldrar är alkoholist och ingen man tycker jättemycket om dör. Att man kan känna att man inte duger även om man inte har ätstörningar eller har blivit mobbad sedan man började skolan. Jag tycker att det här är Johanna Thydells bästa bok hittills, och jag hoppas att hon skriver ännu fler!

The Book Thief

I paketet jag fick av min bokvän Helena fanns den fantastiska boken The Book Thief av Markus Zusak. Jag har tidigare försökt läsa den här boken på svenska (Boktjuven), men kom inte riktigt in i den. Nu när jag läste den på engelska upptäckte jag vilken bra bok det faktiskt är. Tack så mycket Helena!

The Book Thief utspelar sig i Tyskland under andra världskriget, och är skriven på ett lite annorlunda sätt. Det är Döden som berättar historien om boktjuven. Döden berättar om de tre gånger han såg boktjuven och om det han läst om henne i den bok som kom att rädda hennes liv.

Boktjuven heter Liesel Meminger och är när Döden ser henne första gången nio år gammal. Hon och hennes lillebror är på väg till sina nya fosterföräldrar. Deras pappa, och så småningom även deras mamma, sitter i koncentrationsläger på grund av att pappan är kommunist, något som för Liesel bara är ett konstigt ord hon inte förstår.

På tåget dör Liesels lillebror, och på hans begravning stjäl hon sin första bok, The Gravediggers Handbook (Dödgrävarens handbok på svenska). Orden i boken fascinerar henne, trots att hon aldrig lärt sig läsa och därför inte förstår dem.

Liesel kommer ensam till sina fosterföräldrar, som heter Hans och Rosa Hubermann och bor på gatan Himmel Strasse. Hans spelar dragspel, och hans spelande har en lång historia som är kopplad till hur hans vän Erik räddade Hans liv i första världskriget och till den skuld han därför har till den del av Eriks familj som fortfarande lever. Rosa är väldigt bestämd och hon älskar både Liesel och Hans väldigt mycket, det är bara det att hon inte är jättebra på att visa det. Hon kallar ofta Liesel för "Saumench" och Hans för "Saukerl" ("Sau" är ett ord som på tyska har med grisar att göra, så "Saumench" och "Saukerl" är egentligen olika former av "Svinmänniska"). Så småningom förstår Liesel att Rosa helt enkelt kallar de flesta för "Saukerl" eller "Saumench", särskilt de människor hon älskar.

När Liesel kommit till Hans och Rosa måste hon börja i skolan, något som eftersom hon ligger långt efter sina jämnåriga blir väldigt jobbigt. På nätterna drömmer Liesel mardrömmar om sin lillebrors död. När Hans Hubermann en natt hittar The Gravedigger's Handbook under Liesels madrass bestämmer han och Liesel att han ska lära henne att läsa och att de tillsammans ska ta sig igenom The Gravedigger's Handbook. Liesels kärlek till ord och böcker blir starkare när hon kan läsa. Även om hon får en del böcker i present fortsätter hon att stjäla. Hon upptäcker att hon ibland hellre vill ha böcker hon stjäl än böcker hon får, när hon inte fått dem av någon hon älskar och som hon vet älskar henne.

På Himmel Strasse bor även Rudy Steiner, en pojke som är lika gammal som Liesel, och hans familj. Liesel och Rudy blir snabbt bästa vänner. När Liesel börjar skolan är det Rudy som försvarar henne när de andra är taskiga mot henne för att hon inte kan läsa (även om när det gäller är Liesel hemskt bra på att försvara sig själv). När familjerna på Himmel Strasse börjar få ont om pengar och mat ger de sig iväg och stjäl tillsammans, och försvarar varandra mot tjuvgängens äldre och ibland väldigt otrevliga ledare.


The Book Thief är en fantastisk bok. Jag rekommenderar den verkligen. Jag tyckte mer om att läsa den på engelska, så om du inte fastnar i den på svenska är det ett tips.

Emmy Moréns dubbla liv

Emmy Moréns dubbla liv är skriven av Barbara Voors.

"Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!" Så börjar sextonåriga Emmy Moréns brev till den tjugonioåriga skådespelare med samma namn hon hittat på internet. Den yngre Emmys föräldrar har just skilt sig, hon har precis börjat på gymnasiet och är olyckligt kär i sin barndomsvän Julian. Hon drömmer om att bli regissör, och regisserar i hemlighet de människor hon möter.

Den äldre Emmy svarar, hon berättar om sitt liv. Om sin man, Måns, och deras son Max. Hon vill vara en sådan där bra mamma som andra hon känner, hon vill kunna säga ord som mysigt och mammas älskling utan att det låter fel och onaturligt. Hon vill bli någon hennes son kan se upp till, hon vill kunna älska lika villkorslöst som Måns.

Att den äldre Emmy svarar gör den yngre väldigt glad. För första gången sedan föräldrarnas skilsmässa känner hon sig lugn, tankarna slutar blåsa omkring i hennes huvud. Hon berättar mer om sin mamma, som kände sig kvävd och flyttade. Emmy tycker att det känns som om mamman har övergett henne, hon är arg för att mamman tyckte att det var viktigare att vara "okvävd" än att bry sig om Emmy och hennes storasyster. Emmy berättar om Katta och Mia, två tjejer hon ser upp till och gärna skulle vilja bli vän med. Hon skriver mer om Julian, och om upptäckten av hans snygga flickvän Saga.

Den äldre Emmy har också kärleksproblem. En man hon hade ett förhållande med innan hon träffade Måns dyker upp igen, och så småningom visar det sig att gamla känslor kan, både genom att väckas till liv igen och genom att försvinna, skapa väldigt mycket förvirring.

Båda Emmy Morén får ut mycket av att skriva till varandra, men det verkar vara något mystiskt med deras brevväxling. Varför säger Måns att den yngre Emmys brev är skrivna i ett program som användes för över tio år sedan? Och hur var det möjligt för Emmy och Emmy att samma tid, samma datum gå till samma café men ändå inte träffas?

Jag tycker att Emmy Moréns dubbla liv är en riktigt, riktigt bra bok! Jag tycker mycket om båda Emmy, jag bryr mig verkligen om dem. De utvecklas väldigt mycket båda två, och sättet det skildras på är helt fantastiskt! De blir båda säkrare på sig själva och vilka de är, och hjälper dessutom varandra att utveckla sina relationer till människorna de har runt omkring sig.

Emmy Moréns dubbla liv är Barbara Voors första ungdomsroman, och om hon skriver fler tänker jag absolut läsa dem! Jag har redan nu en massa att se fram emot, Barbara Voors har ju skrivit flera vuxenböcker och jag har inte läst en enda (men det ska jag göra något åt så snart som möjligt)!