Människoätande människor i Märsta är skriven av Aase Berg. Aase Berg är poet, och den här boken är en poesiroman."Vi är den trekroppade monsterödlan -
Britta är min högra hälft,
Klara är min vänstra vinge.
När Klara svävar ut
halar Britta in henne med tungan
och när jag välter omkull
för att min vänstra vinge
är så fladdrig
borrar Britta ner alla klor i jorden
som ett bistert urberg."
Så beskriver huvudpersonen Tove sig själv och sina bästa vänner Klara och Britta. Tove, Britta och Klara är de enda som helt och hållet förstår varandra. Det är bara de som har förstått att de vuxna inte är människor. Och inte ödlor. De vuxna är varelser som fastnat på jobbajobbajobbatåget, som åker på sin raklånga räls mot dödentunneln. De vuxna försöker bara lura alla barn och ungdomar att sätta sig på jobbajobbajobbatåget, och bara åka med. Men Tove, Klara och Britta tänker aldrig sätta sig på något jobbajobbajobbatåg. Nej, de tänker hoppa på en cirkusvagn, och vara fria. De är ju ödlor, vackra, skimrande ödlor som kan rinna ut genom väggar längs en flyktstråle av solljus. Det kan inte Elin. Och inte Mimmi. Elin som tror att man kan prata med vuxna. Att det är bra när de vuxna tycker om henne. Och Mimmi, som tror att hon är vuxen. Och att det är något bra. Elin och Mimmi, som verkar längta efter att få hoppa på jobbajobbajobbatåget.
Men blir allting bra bara för att man har två bästa vänner? Ibland är vänner falska, falska som vatten. Ibland kan till och med ödlor gå sönder, och till och med ödleglitter kan förlora sin glans. Och kanske kan till och med ödlor fastna i fällor, precis som alla andra.
Jag tycker att Människoätande människor i Märsta är helt underbar! Den går att läsa hur många gånger som helst, eftersom språket är så fantastiskt. Handlingen hoppar lite fram och tillbaka, eftersom vissa kapitel är Toves funderingar om olika saker. Som vänner, och frihet. Om spindeltrådar och elfiskar. Men allt det gör bara boken bättre. Människoätande människor i Märsta är inget jobbajobbajobbatåg som åker fram på sin raklånga räls. Nej, den här boken är ett fritt cirkuståg, som slingrar sig fram på en alldeles egen väg. Ett cirkuståg, som inte verkar följa någon räls alls. Och alltsammans är helt fantastiskt.
