Känn med hen är en fin bok för mycket små barn, som handlar om hur bra och viktigt det är med känslor. Familjen h består av fem figurer, som alla står för varsin känsla. Alla känslor är viktiga och bra att ha, står det, och det är ju precis så det är. När man är ledsen är det bra att gråta, och när man är glad ska man skratta. Att stänga in ilska är inte bra, och det är faktiskt inget fel med att vara rädd.Måste ha monster är en fantastiskt konstig och galen bok om Moni, som inte vill äta. Det spelar ingen roll hur mycket hennes mammor försöker väcka hennes aptit, hon vill inte ha. Tills plötsligt en dag, då hennes kusin Katrin är och hälsar på, och klagar över att det finns monster under sängen. "Nejdå", säger Moni, övertygad om att monster bara finns i fantasin. Sedan tittar hon efter under sängen, och upptäcker att där faktiskt sitter ett monster. Och då händer något. Moni blir hungrig. Äntligen har hon hittat någonting hon vill äta ...
Jösta och Johan är två giraffer, som plötsligt känner att de längtar efter ett barn. Eftersom de båda är hangiraffer är det lite knepigt att skaffa barn, så de ger sig ut och letar efter övergivna barn som behöver en familj. Det blir dock svårare än de väntat sig, men till slut hittar de Junior, och bildar den sötaste familj jag läst om på länge. Det här är en otroligt fin och gullig liten bok, som jag verkligen rekommenderar till alla små barn!Vem kan älska Ella? är också fin, men väldigt sorglig. Elvira är dryga nittio och hemlös, och känner sig gammal, trött och ensam. En dag hittar hon ett övergivet litet barn i en korg, tillsammans med en skylt med texten "Vem kan älska Ella?". Elvira bestämmer sig för att hon ska älska Ella, och tar sig an det lilla barnet. De lever tillsammans i några år, och även om de har det svårt och inte har någonstans att bo trivs de otroligt bra med varandra. Men när Ella är runt sex år gammal, och Elvira närmar sig hundra dör den gamla kvinnan, och Ella måste plocka fram sin gamla skylt och ge sig ut och leta efter en ny familj som kan älska henne.
Min favorit av böckerna är Kalle med klänning. Kalle är och hälsar på sina kusiner på sommarlovet, och blir avundsjuk på deras svala sommarklänningar. Själv går han runt och svettas i shorts. Han får låna en av kusinernas klänningar, en fantastiskt fin rosa klänning med självlysande silverprickar på. Kalle älskar klänningen, och vill inte ha på sig något annat. Han tänker aldrig, aldrig någonsin ta av sig den. När han ska börja skolan, sexårs, efter lovet tycker hans föräldrar att han ska ta av sig klänningen och sätta på sig vanliga kläder i stället. Kalle vägrar. Klänningen är det bästa klädesplagget han har, och den tänker han ha på sig i skolan. Sedan visar det sig att de andra killarna i skolan tycker att det är ganska konstigt, och fel, att Kalle har klänning, klänning är ju en tjejgrej. Killarna i klassen har dock oändligt mycket lättare att acceptera att Kalle har klänning än vad deras föräldrar har. När det visar sig att Kalle över sommaren blivit jättebra på att spela fotboll och säger att det är tack vare klänningen, eftersom den gör att han lyckas med allt han vill, vill de andra killarna också ha klänning. Det tycker däremot inte deras föräldrar är en bra idé. Killar ska inte ha klänning, säger de, och kallar till extra föräldramöte där de säger åt Kalles föräldrar att Kalle måste sluta ha klänning, att han måste bli normal och ha på sig normala kläder.
Vad är det som är så otroligt provocerande med att killar vill klä sig i klänning? Det strider mot hur vi är vana vid att det är, men det borde egentligen inte vara ett problem. Jag tror att en anledning att människor störs så väldigt mycket av det, förutom att det ifrågasätter det vi vant oss vid att se som "normalt", är att det kvinnliga hela tiden värderas lägre än det manliga. Småflickor som är lite "pojkaktiga", alltså klättrar i träd, spelar fotboll och går runt i smutsiga jeans, ses som lite häftiga, medan pojkar i samma ålder som är "flickaktiga", alltså gärna leker med till exempel dockor, gråter när de slår sig eller vill ha klänning på sig, ses som mesiga och töntiga. En av de saker killar i min ålder oftast kallar varandra när de vill vara riktigt elaka är "tjejig". Om man är man, eller kille, är något av det värsta man kan vara kvinnlig eller tjejig. Det pratas mycket mer om att tjejer måste bli bättre på att ta plats i klassrummet, och att kvinnor måste bli bättre på att ta plats i arbetslivet, än att killar och män måste ta mindre plats (även om det bästa för arbetsron i ett klassrum vore att alla gjorde som mest tjejer gör idag, och räckte upp handen i stället för att skrika rakt ut). Småkillar som vill ha klänning, som Kalle och senare även hans vänner, ställer inte upp på det. Genom att, hör och häpna, helt frivilligt klä på sig tjejkläder säger de att de inte tycker att det är sämre att vara tjej. De går inte med på att klänning är sämre än byxor, de går inte med på att flicka är sämre än pojke. En sak jag tycker så mycket om med de här böckerna är hur de bryter normer utan att göra en stor grej av det. Ja, Moni har två mammor och familjen Ella hittar består av två män, men det beskrivs inte som någonting som är så himla konstigt. Jag har läst böckerna högt för några barn i olika åldrar, och inget av dem har reagerat på något av detta. De ser bra historier och fantastiska bilder, och att inte alla barn i de har en mamma och en pappa är ingenting barnen tycker är konstigt. De här böckerna rekommenderar jag verkligen till alla små barn, och jag tycker att det är himla synd att Sagolikt inte fanns när jag var i den åldern.
