The Bell Jar

The Bell Jar är skriven av Sylvia Plath, och handlar om 19-åriga Esther Greenwood. Sommaren 1953 tillbringar hon i New York, eftersom hon och elva andra unga kvinnor genom att vinna en skrivtävling har fått jobb på en modetidning. Esther tycker om att skriva poesi, och drömmer om en framtid då hon arbetar med att skriva. Hon är förlovad med Buddy Willard, som av många ses som den perfekte mannen. Hon älskar honom inte, men innan hon hann bryta förlovningen drabbades han av TBC. Buddy förstår inte poängen med poesi, och tror att Esther, när hon gift sig och skaffat barn, inte kommer att vilja skriva längre. Inte bara Buddy, utan hela samhället, förväntar sig att Esther, och alla andra kvinnor, ska ha som främsta mål i livet att gifta sig, och att de när de väl har gjort det ska ge upp alla sina egna drömmar och intressen för att i stället fokusera på att vara duktiga hemmafruar som tar hand om hemmet och familjen. Buddys mamma, som på det sättet är en idealisk kvinna, förklarar för Esther att: "What at man is is an arrow into the future and what a woman is is the place the arrow shoots off from", alltså att främsta uppgift är att vara ett stöd för mannen och hjälpa honom att komma framåt, inte att förverkliga sina egna ambitioner.

Kvinnor förväntas också låta bli att ha sex, idealet är att "hålla sig ren" genom att bevara sin oskuld. Det har Esther gjort, men hon har tänkt sig att detsamma gäller för män. När det visar sig att Buddy har legat med en servitris, och inte ens tycker att det är någon stor grej, känner hon sig lurad. Att Buddy har haft sex stör henne egentligen inte, men hon är arg för att det inte skulle anses acceptabelt att hon gjorde det samma. En kille hon pratar med förklarar hur han, som visserligen inte är oskuld själv, aldrig skulle ha sex med en tjej han var kär i, eftersom han då inte skulle kunna respektera henne längre. Medan det ses som naturligt att män är sexuellt aktiva är det fult om kvinnor är det, en sexualmoral som, om än i en något mindre strikt version, finns kvar även idag.

Esthers plan var att efter månaden i New York gå en skrivarkurs, och när det visar sig att hon inte kommit in på den får hon i stället tillbringa sommaren hemma. Bland sina grannar ser hon kvinnor som anammat den traditionella kvinnorollen, och som tycks leva för att vara mödrar och hustrur. Esther bor tillsammans med sin mamma, som även hon menar att dottern borde anpassa sig till tidens kvinnoideal. Det är tydligt att det inte skulle innebära en framtid Esther skulle trivas med, och hon mår allt sämre.

Till slut drabbas Esther av ett sammanbrott och försöker ta livet av sig. Efter detta blir hon inlagd på ett mentalsjukhus. Så småningom flyttas hon till ett annan sådant, där även Joan, en före detta flickvän till Buddy Willard, är inlagd. Vid ett tillfälle frågar Buddy Esther om det är något hos honom som gör kvinnor galna, eftersom både Joan och Esther mår så dåligt. Esther svarar att nej, det är naturligtvis inte hans fel, och samtidigt som Buddy som individ absolut inte kan hållas ensamt ansvarig för kvinnors psykiska ohälsa i 1950-talets USA tror jag att de förväntningar på kvinnor han ger uttryck för spelar extremt stor roll.

The Bell Jar bygger till stor del på författarens egna upplevelser. I slutet av The Bell Jar, då Esther tycks ha kommit ur sin depression, konstaterar hon att hon inte kan vara säker på att den inte kommer att återkomma, att inte glaskupan kommer att sänka sig över henne igen längre fram i livet. Tyvärr blev det så för Sylvia Plath, som tog livet av sig i februari 1963.

The Bell Jar är en fantastisk roman! Jag älskar Sylvia Plaths språk, och vill nu gärna läsa hennes dikter.

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar - om pengars och människors värde är otroligt bra, och innehåller väldigt mycket som är intressant och tankeväckande. Den viktigaste slutsatsen är denna: vårt system är ohållbart. Det kapitalistiska, tillväxtinriktade system vi lever i kräver att vi hela tiden konsumerar saker, annars kraschar ekonomin. Ständig konsumtion kräver dock ständig produktion, vilket är väldigt slitsamt för miljön. Vår planet klarar alltså inte av att vi beter oss på det sätt som är en förutsättning för att vår ekonomi ska fungera. Det logiska borde då vara att arbeta för att utforma ett nytt ekonomiskt system, eller att helt enkelt låta ekonomin stå åt sidan ett tag för att rädda jorden. Visserligen är det inte bra med finanskris, men en kraschad ekonomi går ändå att reparera så småningom, även om det tar tid. När vi har förstört planeten är det kört. Ändå prioriteras ekonomin över så gott som allting annat. Nina Björk skriver om hur valrörelsen 2010 i princip bara handlade om pengar. Människor antas inte längre rösta på företrädarna för den ideologi de tror på, utan på det parti man tror kommer att se till att man får mest pengar. När det går dåligt för ekonomin pratas det otroligt mycket om att vi måste konsumera mer. Privatpersonernas uppgift i samhället är att konsumera, eftersom ekonomin kräver det. När konsumtionen går ner är det stora rubriker om den negativa inverkan det kan ha på ekonomin, men inte alls lika många om att det är positivt för miljön.

"Den politiska människan är död", menar Nina Björk. Allt fler röstar helt enkelt med plånboken, röstar på det alternativ som ger mest pengar snarare än det som vill arbeta för ett samhälle man tror är bra. Inte bara väljarna bryr sig mindre och mindre om ideologi, även för politikerna själva verkar det minska i betydelse. Många framstående politiker menar att politiken måste anpassas efter vad väljarna vill ha, eftersom man får fler röster då. Detta tycker jag är ett väldigt obehagligt sätt att resonera, eftersom den som tänker så menar att makt i sig har ett värde. Genom att säga så säger man att man vill ha makt för maktens egen skull, vilket jag tycker är otäckt. Vad är meningen med makt om man varit tvungen att ge upp mycket av det man trodde på för att få den? Då kan man ju inte använda den för att förändra det man från början ville förändra, och vad ska man då använda makten till?

Så gott som hela vår tillvaro handlar om att köpa och sälja saker. Vi överhopas av reklam, som uppmanar oss att köpa saker. På arbetsmarknaden säljer vi arbetskraft. Förr i tiden handlade det om kroppsarbete, idag säljer man i stället service. I högre och högre utsträckning säljer vi till och med våra känslor. Det finns handböcker om hur man ska bete sig som säljare där man uppmanas bete sig som om kunden är ens vän. För att vinna kundens förtroende ska man vara "uppriktigt intresserad" av saker kunden pratar om. Det räcker alltså inte att spela intresserad, att i sin tjänst låna ut sin mimik och sitt tonfall. När man tar jobbet som säljare säljer man sitt uppriktiga intresse. Det finns flygbolag som på reklamskyltar garanterar att deras kabinpersonal ler "äkta leenden". Detta innebär alltså att kabinpersonalen inte bara måste le, deras leende måste komma från hjärtat. Naturligtvis går det, tack och lov, inte att kontrollera att säljarens intresse är ärligt eller att kabinpersonalen verkligen är så lycklig som det ser ut, men att handla med känslor på det sättet tror jag leder till att vi blir misstänksamma mot de känslor människor visar utan att få betalt för det. Om vi hela tiden uppför oss på vissa sätt, försöker känna vissa känslor för att väcka en kunds förtroende blir det svårt att lita på att de känslor människor visar är äkta. Verkar hon intresserad för att hon verkligen är det, eller för att hon hoppas få ut någonting av det? blir en fråga vi ständigt måste ställa oss. I ett samhälle där allting handlar om att köpa och sälja saker blir vi misstänksamma mot vänligheter utan baktankar, när vi tvärtom borde kunna ta för givet att känslorna människor visar är äkta.

Som det är idag ansvarar kvinnor för en betydligt större del av hushållsarbetet än vad män gör. Kvinnor är föräldralediga mer, och tar mer ansvar för hemmet och familjen. Män arbetar mer, och deras karriärer värderas ofta högre än kvinnors. Mammor får oftare "offra karriären" för att vara föräldralediga, eftersom pappans karriär anses vara viktigare. Generellt sett tillbringar pappor mindre tid med sina barn än vad mammor gör. Att detta inte är rättvist, inte jämställt, kan de flesta skriva under på. Dock menar många att lösningen för att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska börja bete sig mer som män. Kvinnor ska jobba mer, kvinnor ska sluta vara sådär omhändertagande och sluta ta sig tid med sina barn. Att bete sig på detta typiskt kvinnliga sätt anses av många vara en "dålig investering", att umgås med sina barn har inga positiva konsekvenser för karriären, att vara osjälvisk och omhändertagande leder bara till att man blir trampad på. Nina Björk menar att detta inte alls är lösningen, och jag håller med henne. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor tycker att det är viktigare att tjäna största möjliga mängd pengar än att ta sig tid för sina familjer? Vill vi att människor ska sluta bry sig om varandra, helt enkelt för att vi bryr oss mer om oss själva? Nej, det vill inte jag, och inte heller Nina Björk. Det vore bättre om fler tog efter det traditionellt kvinnliga sättet att vara, och blev mer intresserade av sina medmänniskor och mindre uppfyllda av sina karriärer.

Just det där hur det ofta antas att det bästa sättet att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska blir mer manliga är någonting jag har funderat ganska mycket på. Killar tar generellt betydligt mer plats i klassrum än vad tjejer gör. Tjejer är duktigare på att räcka upp handen, killar avbryter mer. Det pratas otroligt mycket om att tjejer måste ta mer plats och att tjejer måste bli mindre mesiga. Jag förstår helt enkelt inte. Varför är det fel att räcka upp handen i stället för att bara prata rakt ut, varför ska man träna på att avbryta varandra? Även här vore det bättre om fler killar betedde sig på ett typiskt feminint sätt, och slutade prata rakt ut och avbryta. Dels är det respektfullt mot andra att inte prata medan de pratar, och dels skulle ljudnivån i ett klassrum bli helt outhärdlig om alla pratade lika mycket som de stökigaste killarna brukar göra. Kvinnor har oftast lägre lön än män, men jag hör oftare människor säga att kvinnor måste bli tuffare i anställningsintervjuer än att det är något fel på vårt samhälle som konstant värderar kvinnors arbete lägre än mäns. Om vi jämför med ett exempel där det är tjejerna det går bäst för ser debatten väldigt annorlunda ut. Killars betygssnitt är lägre än tjejers, och det stora problemet anses av de flesta vara att "skolan missgynnar pojkar". Märk väl, det är inte pojkarna som måste anstränga sig mer (på samma sätt som kvinnor måste anpassa sig i anställningsintervjuer), man menar i stället att skolan måste förändras så att den passar pojkarna bättre. I fall där kvinnor missgynnas läggs desto mer ansvar på kvinnorna själva, liksom det snarare verkar vara kvinnornas ansvar att förändra sitt beteende och satsa mer på sina karriärer i ett läge när det kvinnliga beteendet egentligen borde vara mer eftersträvansvärt.

Nej, ett system som kräver att vi producerar mer och mer samtidigt som jordens resurser sinar, ett system som till och med får företag att satsa på att utveckla produkter som går sönder snabbt (så att vi blir tvungna att köpa nya), är inte hållbart. Men vad ska vi göra i stället? Det vet jag inte, i nuläget finns inga direkta alternativ. Men en sak är säker. Vi måste försöka utveckla ett alternativ. Vi kan inte bara fortsätta att lydigt konsumera utan att fundera på vad det leder till. Vi måste bli mer medvetna om problematiken kring vårt ekonomiska system (och vår allmänna fixering vid ekonomi), och ett väldigt bra sätt att bli medveten är att läsa Nina Björks bok.

Rosa - den farliga färgen

Rosa - den farliga färgen handlar om synen på färgen rosa i vårt samhälle. Hur tänker de som väljer att klä sig i rosa? Hur uppfattar vi människor som är klädda i rosa, och har rosa alltid varit kopplat till kvinnlighet?

I Rosa - den farliga färgen pratar Fanny Ambjörnsson med småbarnsföräldrar, småbarn, queeraktivister och män som enbart klär sig i rosa. Tankarna kring vad färgen står för är många, och det är så gott som ingen som sätter på sig rosa kläder utan att ha en tanke med det, och den här boken väcker väldigt mycket tankar hos mig.

Många av de föräldrar Ambjörnsson pratar med undviker att klä sina döttrar i rosa, då de tycker att det känns för stereotypt och sänder ut signaler om att dottern framförallt finns för att vara behagfull och gullig. Ändå är det så att de flesta barnen ändå inte har könsneutrala kläder, det är bara det att färgen rosa har undvikits. På öppna förskolan där Fanny Ambjörnsson studerar småbarns kläder visar det sig att det trots avsaknaden av rosa fortfarande är så att tjejerna har ljusa, blommiga kläder medan killar har mörka färger. Även föräldrar som säger sig vilja undvika de könsstereotypa kläderna visar sig efter en stund faktiskt tycka att det är viktigt att det syns vilket kön barnet har. Att sätta på en liten pojke rosa kläder är för de flesta helt otänkbart, men ingen kan riktigt svara på varför.

Hur kommer det sig att det tas för givet att alla tjejer någon gång under sin tidiga barndom kommer att gå igenom en fas där de är besatta av rosa? Av de små tjejer Fanny Ambjörnsson träffar känner många en stark gemenskap kring färgen rosa. Någon drömmer om att ha ett helt rosa prinsesskalas, med bara tjejkompisar. I princip alla killarna avskyr rosa, och allt det rosa blir en plats där bara vissa får komma in. Många flickor säger att de känner sig fina i rosa, men hur blev det egentligen så viktigt att vara fin och varför kan man inte vara fin i mörkgröna byxor och en ljusblå tröja i stället för en rosa klänning? Handlar det om all reklam som är riktad till (även väldigt unga) tjejer där utseende hela tiden ställs i fokus? Att leksaker som barbiedockor spelat in är väldigt troligt. Till barbiedockor, en leksak som är väldigt riktad till tjejer, finns tillhörande tidningar där det står om barbies besök i klädboutiquen, skoaffären, modelabyrinten och om hennes gulliga smyckeskrin, till exempel. Den uppmaning som flickor får genom detta är att ja, att bry sig om sitt utseende är rätt, och även att ett "fint" utseende har en tydlig koppling till det rosa och det klassiskt feminina.

Nästa kapitel handlar om män som klär sig i rosa. Hur andra uppfattar dem, och vilken självsäkerhet och social status man måste ha för att som man våga vara rosa. Att män tycker att det skulle vara pinsamt att kopplas ihop med rosa ses ofta som en sanning som inte ifrågasätts. I Thailand får de poliser som gjort sig skyldiga till små förseelser bära ett rosa Hello Kitty-armband utanpå sina uniformer för att förödmjukas, pojkar som klär sig i rosa blir ofta retade och jag har hört klasskompisar på syslöjden säga saker i stil med "Åh, jag skulle så gärna vilja sy en rosa tröja till min lille kusin, det vore så fint, men det är ju en pojke så det skulle han ju inte bli glad för ..." Att det ses som naturligt och självklart att män ogillar rosa är egentligen väldigt märkligt, då rosa förr i tiden var något som representerade manlighet. På 1600-talet och 1700-talet klädde sig mäktiga män i peruker, klackar och mycket färg (bland annat rosa).

I Rosa - den farliga färgen finns flera män som gillar rosa. Trettioåriga Jakob beskriver det som att han för en kamp för rosa, och Erik menar att rosa kläder ger honom en känsla av att han är stark och klarar att gå sin egen väg. Alla de rosaklädda män Ambjörnsson pratar med har en tanke med sitt färgval. De vill visa att de kan bryta mot normerna, och de känns alla ganska trygga i sig själva. Ingen man med dålig självkänsla sätter på sig en rosa skjorta, och ingen man köper ett par rosa byxor bara för att han tycker att de är snygga. Alla är medvetna om att en man klädd i rosa uppfattas som fjollig, feminin och riskerar att folk tror att han är homosexuell (någonting som ju egentligen inte borde vara ett problem, men som tyvärr ändå är det för väldigt många).

Hos vissa finns kopplingen mellan överklass och rosa kvar. Många associerar rosaklädda män med festande "Stureplanskillar", som i populärkultur ofta har en väldigt tydlig koppling till färgen rosa. Det här kan mycket väl ha ett samband med forna tiders rosa överklassmän, och kanske med att alla de stora finanstidningarna tryckta på rosa papper. Rosa signalerar inte bara fjollighet, utan även framgång och ekonomisk välgång.

Det fjärde och sista kapitlet i den här boken är det jag tycker är allra intressantast. Det handlar om rosa och feminitet i feministiska queerkretsar. Många berättar om hur den rosa färgen, och det klassiskt kvinnliga, ofta blir nedvärderat även i feministiska kretsar. En av dem är Sofie, som har inrett sitt rum nästan helt i rosa och identifierar sig som femme. Hon är väldigt feminin, och har lite överdrivit det rosa för att protestera både mot samhället i stort och de kretsar hon rör sig i. Hon vill reclaima färgen rosa, och göra den till något tufft och starkt. Hon kände att det bland queeraktivisterna var väldigt många kvinnor som hade en mer maskulin klädstil, och hon kände att hon ville fortsätta vara feminin utan att det skulle göra att hon hamnade utanför. En annan tjej som tänker på ett liknande sätt är Maria, som gärna klär sig i korta kjolar, för att visa att kort kjol inte är synonymt med sexuell tillgänglighet. Man ska kunna ha en feminin klädstil utan att det ger män rätt att stirra eller tafsa.

Att kvinnor och män förväntas vara på vissa sätt, till exempel att kvinnor ska ha en feminin stil för att bli accepterade och vice versa, är väldigt, väldigt fel. Samtidigt är det också lätt att det blir fel när det i en subkultur blir tvärtom. Sofie och Maria beskriver hur det i queera kretsar ses som något negativt om man som tjej klär sig i rosa, och hon vill protestera mot det. Hon vill visa att man kan vara rosa men ändå inte vara heterosexuell, ändå vara feminist och ändå ta mycket plats. Jag tycker att det är väldigt intressant hur personer som Sofie, som vid en första anblick inte ser ett dugg normbrytande ut, egentligen bryter mot flera ideal på olika sätt. Både den allmänna normen som säger att kvinnor bör bete sig på ett visst sätt, och idealet bland queeraktivisterna som säger att rosa och femininitet är fel.

Rosa - den farliga färgen är en riktigt, riktigt bra bok, som väcker väldigt mycket intressanta tankar. "En hel bok om rosa, ska det verkligen vara nödvändigt?", frågar Fanny Ambjörnsson i slutet av boken. Absolut, för, som hon själv skriver några rader längre ner, rosa är inte vilken färg som helst. Rosa är en oerhört laddad färg, som kan tolkas på väldigt många sätt. Om man vill veta vilka, hur och varför rekommenderar jag verkligen Rosa - den farliga färgen. Och när jag ändå håller på passar jag på att även rekommendera en annan bok av samma författare, nämligen I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Den är också helt otroligt bra och intressant!

Tack för recensionsexet, Ordfront!

Lite genusperspektiv, tack

Just nu läser jag samhällskunskap, och min samhällskunskapsbok gör mig så arg, så arg. I kapitlet om ekonomi finns det en massa arbetande män. De är elektriker, potatisförsäljare, glassförsäljare, medeltida bönder, byggarbetare, snickare eller bagare. I kapitlet finns det så mycket som fyra kvinnor. En odlar äpplen, en tillverkar sylt, en köper ett skåp och en stickar en halsduk. Naturligtvis är männen överrepresenterade, och de kvinnor som är med gör traditionellt kvinnliga saker, som att laga mat eller sticka.

I ett annat kapitel står det om att starta och sköta ett företag. Kapitlets huvudpersoner är Erik och Gustav. De har precis gått ut gymnasiet, och vill inte plugga vidare. De vill i stället börja jobba, och startar därför en biltvätt (de "vet ju båda två hur man tvättar en bil för hand". Hade det varit lika självklart att de hade vetat det om de hade hetat Sara och Maria i stället?). För att göra reklam anlitar de sin gamla kompis Emma som praktiserar på en reklambyrå. När det senare går dåligt för företaget behöver de mer arbetskraft, och anställer en annan gammal vän. Pelle, heter han, och han har gått fordonsprogrammet på gymnasiet. Texten innehåller tre män, som alla har den mycket manliga sysselsättningen bilar, och en kvinna, som ägnar sig åt att designa snygga reklamblad.

Där det står om nackdelar med att jobba svart finns det en man, som arbetar på någon sorts bygge, där han skadar sig. Eftersom han inte jobbar svart får han ersättning, medan kvinnan som arbetar svart som städerska inte får det. Det stör mig väldigt mycket att byggaren är en man, medan städaren är en kvinna.

Där det står om LAS är det en tecknad bild föreställande en man som med blossande röda kinder går ut från personalkontoret medan fem arbetskamrater, också de män, står och tittar hånfullt på honom. På ett ställe finns det en bild på en man iklädd byggarbetskläder som går runt och bär på en stege, samt en kvinna i röd klänning som bär på resväskor. På de tecknade bilder av vad regeringen gör visas en grupp bestående av finns fyra män och två kvinnor (som är klädda i rött respektive gult, medan männen är klädda i blått och grönt) för att representera regeringen. Nu är det faktiskt så att regeringen består av tolv kvinnor och tolv män, så denna sneda könsfördelning har ingen verklighetsförankring.
När det står om olika ideologier illustreras konservatism, liberalism och socialism av vars två tecknade män. Jag vet att det på precis när ideologierna uppstod framförallt var män som engagerade sig, men faktum är att suffragettrörelsen grundandes redan 1884 vilket innebär att det har funnits politiskt aktiva kvinnor ganska länge.

Jag tror inte att den som ritat bilderna till min samhällskunskapsbok har tänkt att "eftersom det är en byggare måste det vara en man, här ser jag till att rita in fler män än kvinnor för att jag så himla gärna vill bidra till att upprätthålla patriarkatet", men jag tycker inte att det är okej att inte tänka. När man ritar bilder till exempelvis en lärobok måste man tänka genusmedvetet. Allt sådant här bidrar till att mannen är normen i dagens samhälle, det bidrar till att lära oss vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Vi måste alla tänka genusmedvetet, annars är det väldigt svårt att förändra någonting. Om vi inte tänker kommer pojkar som fantastiske Loke aldrig att få vara Lucia (eftersom Lucia är kvinnligt), kvinnor kommer att fortsätta att ha sämre lön än män och det kommer fortfarande att betraktas som konstigt om en pojke vill ha på sig rosa kläder eller om en tjej sätter sig bredbent på tunnelbanan. Om vi inte tänker ur ett genusperspektiv kommer vi alla att fortsätta vara begränsade, och jag är övertygad om att alla människor mår bättre av att ha fler möjligheter.

Ja, ja, JA till Liv Strömquist!

Nu har jag läst Ja till Liv - Liv Strömquists ABC, och som jag sade till en kompis tror jag att jag håller på att bli lite kär i Liv Strömquist. Ja till Liv är ganska olik Prins Charles känsla på många sätt. Medan Prins Charles känsla handlar om samma tema i hela boken är Ja till Liv mer spretig. Liv Strömquists ABC är undertiteln och en ABC-bok är just vad den är, fylld av roliga och otroligt kloka serier som handlar om allt från A till Ö. Jag kan inte säga att Ja till Liv är bättre eller sämre än Prins Charles känsla, den är bara inte alls likadan men precis lika fantastisk!

En del saker känner jag dock igen väldigt mycket, som Liv Strömquists förmåga att med en enda bild och en enda mening få mig att känna "Precis så är det ju!". Ja till Liv är lika hejdlöst rolig som Prins Charles känsla, och lika skarp och intressant. Saker som faktiskt finns i vårt samhälle gör Liv Strömquist något roligt av, och då blir det så uppenbart hur konstigt det egentligen är.

I Ja till Liv finns massor av alldeles underbart förskräckliga människor, till exempel de tolv tröttsamma typerna. De finns naturligtvis under bokstaven T, och några av mina favoriter är heterohetsaren och den historielösa karriärkvinnan. "Titta en sån SÖT FLICKA, Dolpholas! DET TYCKTE DU VAR KUL, att det kom en sån söt, söt flicka till lekplatsen!!" säger den ointresserade Dolpholas mamma heterohetsaren till sin son och pekar på den lika ointresserade Lollilott som står bredvid. "OJ, OJ, OJ, nu blir Lollilott BLYG när hon får komplimanger" svarar Lollilotts pappa, även han en riktig heterohetsare, som fortsätter med att säga "Titta där borta, på den där pojken som leker med en docka! Sånt gillar inte jag, när föräldrarna pressar på barnen sin egna värderingar!!". Jag känner verkligen igen det, människor som utan att tänka på det verkligen tvingar på sina barn sina egna stereotypa värderingar (till exempel att pojkar och flickor måste vara intresserade av varandra på ett annat sätt än bara som vänner, redan när de är pyttesmå) och sedan blir upprörd när någon bryter mot normen eftersom den personen då "pressar på barnen sina egna värderingar". Heterohetsarens värderingar är ändå de värderingar som är normen, och därför anses det mer okej att föra dem vidare till sina barn, än att föra vidare värderingar som bryter mor normen.

Den historielösa karriärkvinnan konstaterar att hon inte är feminist, eftersom hon "helt enkelt inte känner sig 'bekväm' med det uttrycket". Hon tror faktiskt på individen, och har ju själv aldrig känt sig ett dugg förtryckt. Därför anser hon att det inte behövs någon feministisk kamp. Det sättet att resonera känner jag också igen, dock inte från karriärkvinnor utan framförallt från unga tjejer. Jag känner folk som tycker att feminism är fel, för de känner sig faktiskt inte ett dugg förtrycka och tycker jättemycket om alla sina killkompisar. Sådana människor irriterar jag mig väldigt mycket på, och det känns alldeles underbart att Liv Strömquist också gör det, och att hon lyckats fånga precis vad det är som är så himla irriterande utan att behöva använda fler än fyra serierutor.

I Prins Charles känsla funderar Liv Strömquist på vad det egentligen är som gör komiker som Seinfeld, Charlie Sheen, Ray Romano och Tim Allen så populära och kommer fram till det nog handlar om igenkänningsfaktorn. Jag tror att det är något som bidrar till att jag tycker så mycket om Liv Strömquist. Jag har träffat både heterohetsare, historielösa karriärkvinnor och rasande roddare. Jag har också funderat över hur bra det egentligen är med alla de små märkena som ska fästas på alla varor så att vi ska kunna köpa ekologiskt och miljövänligt (Om vi vill det. De som inte vill ta något ansvar ska naturligtvis slippa det. Det är valfrihet!). Jag har också varit upprörd för att så många kvinnor dras till kriminella män, medan män inte har samma intresse för kriminella kvinnor. Hela Ja till Liv är fylld av saker som får mig att tänka att just så är det, och tror jag är en viktig anledning till varför jag tycker att den är så otroligt underbar!

Tack Galago för recensionsexemplaret!

Prins Charles känsla - igen!

Nu har jag läst Prins Charles känsla också, och boken är minst lika bra som pjäsen! I början var det lite svårt att komma in i den. Jag, som fortfarande var uppfylld av den fantastiska teaterföreställningen fylld av rörelse, ljud och liv, tyckte att det kändes lite tamt med bara bilder och text. Det tog dock bara en liten stund, och sedan var jag helt inne i boken. Den är riktigt, riktigt bra, och mycket av det jag tyckte om i teatern finns i boken också. En fördel med teatern är att den blir en större och mer direkt upplevelse, och något som är jättebra med boken är Liv Strömquists underbara teckningar och att man kan läsa den hur många gånger som helst! Nu ser jag fram emot att läsa mer av Liv Strömquist.

Både boken och teatern är alldeles fantastiska! Därför rekommenderar jag alla att både läsa Prins Charles känsla och gå och se teatern!

Prins Charles känsla

I går var jag på Intiman i Malmö och såg Prins Charles känsla, Liv Strömquists seriealbum i dramatisering av Sara Giese. Den var riktigt, riktigt bra, tyckte både jag, kompisen som var med och hela resten av publiken, som alla ställde oss upp och applåderade när pjäsen var slut efter det lilla slutnummer som dök upp efter att de fem fantastiska skådespelarna applåderats in ett antal gånger.

Prins Charles känsla handlar om kärlek. Om olika sorters kärlek, om vad som betraktas som "kvinnlig" respektive "manlig" kärlek och om hur stor del av kärleken som bara är en social konstruktion. Prins Charles känsla tar upp många saker i vårt samhälle som ses som normalt och naturligt, och visar på ett väldigt komiskt sätt hur absurt det egentligen är. Varför är det så att kvinnor framförallt ska visa omsorgsfull kärlek, att kvinnors kärlek ska handla om att tillfredsställa andras begär? Trots att jag inte vill, och anstränger mig för att inte göra det, reagerar jag starkare på tjejen som kräver uppmärksamhet från sin pojkvän än killen som gör likadant. Varför är det fult för kvinnor att visa sina egna begär, att sätta sig själv först, medan det ses som naturligt att män gör det? Varför stannar kvinnor hos män som misshandlar dem, varför blir många kvinnor beroende av bekräftelse från män som hela tiden förödmjukar, nedvärderar och kritiserar dem? Världens fyra mest betalda TV-komiker har nått framgång genom att skämta om hur deras fruar, flickvänner och andra kvinnor vill prata med om känslor, medan de bara vill slippa det. Är det för att så många känner igen sig? Men varför vill någon som helst vill prata om känslor vara tillsammans med någon som bara vill vara ifred, varför vill någon som bara vill vara ifred bli tillsammans med någon överhuvudtaget? Och varför är det så gott som alltid kvinnan som vill prata och mannen som vill slippa henne?

På många ställen är Prins Charles känsla hysteriskt rolig. En liten stund senare är den väldigt allvarlig, och samma publik som nyss skrikit av skratt är tyst och lyssnar och funderar. Jag tycker otroligt mycket om scenen där Susanne Karlsson (som bland annat spelar Skådespelare 2, Prins Charles, Jerry Seinfeld, Heteronormativ dotter, Kvinnlig Hemingway, Leif Strömkiss, Hon, Strutprinsessa, 1800-talsfru, 1800-talsdam 1, Annan kvinna, Tjej, En annan man och Hon som går där borta) går fram och tillbaka framför den stängda ridån och frågar sig, och oss, om det egentligen är så konstigt att könsfördelningen i styrelser på arbetsplatser och idrottsklubbar är så ojämn när tjejer redan som barn får lära sig att det är fult att sätta sig själva först medan killar får lära sig att det är precis så de ska göra. Kvinnor ska älska genom att visa omsorg, män ska älska genom att leva ut sina begär. Hon avslutar med att säga "Så, ett tips till alla er killar som vill röra om lite i patriarkatet: Visa en random kvinna omsorgsfull kärlek - en gång om dagen!"

Jag rekommenderar verkligen Prins Charles känsla, och efter att ha sett pjäsen är jag verkligen sugen på att läsa Liv Strömquists seriealbum! Här finns ett mycket roligt litet filmklipp om pjäsen. Ni som vill se pjäsen får dock skynda er att boka biljetter, eftersom nästan alla kommande föreställningar är nästan helt fullbokade. Det är bra, tycker jag, ju fler som ser denna fantastiska pjäs, desto bättre är det!

En viktig dag

Idag är det internationella kvinnodagen, och då tycker jag att det passar väldigt bra att skriva lite om Det dom inte sa: om hur jag blev feminist av Lisa Lindén (särskilt med tanke på att jag för precis två år sedan skrev om Lilla feministboken av Sassa Buregren).

Lisa Lindéns definiton av feminist är ungefär densamma som Sassa Buregrens, nämligen någon som tycker att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och möjligheter, men även ser att det inte är så idag och kämpar för att göra någonting åt det. Jag tycker att det är en väldigt bra definition, som talar om vad feminism är utan att blanda in någon av alla de fördomar som finns om feminister. Feminism handlar inte om att hata män, och det är inte heller så att enbart kvinnor kan vara feminister. För ett par år sedan läste jag ett reportage om en mycket känd bloggare, som på frågan om hon var feminist svarade ungefär "Nej, jag tycker att man ska kämpa för alla människor, inte bara för kvinnor." Feminism handlar inte om att "bara kämpa för kvinnor" utan om att kämpa mot orättvisor. Både män och kvinnor vinner på ett mer jämställt samhälle, eftersom det ger alla människor möjlighet att vara precis som de vill vara utan att vara bundna till några traditionella könsroller. Ett mer jämställt samhälle skulle inte innebära att män inte skulle få vara intresserade av bilar och att kvinnor inte skulle få tycka om att laga mat, utan att det skulle vara så att en man precis lika gärna kunde älska rosa och att även kvinnor skulle kunna sitta bredbent och ta plats på bussen utan att någon tyckte att det var opassande. Feminism handlar inte om att begränsa någons möjligheter, utan om att utöka allas.

Med många människor är det ofta svårt att prata om jämställdhet, eftersom det är svårt att erkänna att man lever ojämlikt. Redan innan ett barn föds finns det förväntningar på det, förväntningar som styrs av vilket kön det är, men väldigt få vill inse att de själva är med och skapar dessa orättvisa förväntningar. Föräldrarna kan skylla på släktingar och senare dagis- och skolpersonal, medan de i sin tur kan skylla på föräldrarna. På frågan om varför familjens lilla dotter har figursydda, tunna kläder medan sonens är rymliga och varma skulle många föräldrar svara att det beror på att det är den typen av kläder som finns att köpa, medan de som tillverkar och designar kläder förklarar att det beror på att det är den typen av kläder som efterfrågas. Om samhället ska bli jämställt måste vi alla ta ansvar, till exempel genom att köpa "pojkkläder" till flickor när "flickkläderna" är obekväma och inte tillräckligt varma, eller genom att våga strunta i vad som efterfrågas och sälja kläder som ger flickor samma möjligheter att vara utomhus och leka som pojkar får.

Lisa Lindén skriver bland annat om de fördomar som finns om feminister, och hur jobbigt men viktigt det kan vara att kämpa mot dem, om hur människor haft olika förväntningar på henne och hennes bröder och om hur konstigt det är att en man måste tycka att en kvinna är snygg för att hon ska bli bekräftad och ses som en "riktig kvinna". Det dom inte sa är en riktigt bra och läsvärd bok, som finns på bokrean. Den var ett av mina reafynd, och jag rekommenderar den verkligen!

Vi möter förväntningar på hur tjejer och killar ska bete sig överallt och hela tiden. I många svenska ungdomsböcker just nu känns det som om lösningen på alla problem tjejen det handlar om har är att skaffa en snygg pojkvän. Jag känner tjejer som är jätteduktiga i skolan men inte vill berätta för andra om sina fantastiska provresultat på grund av rädslan för att verka skrytsamma, medan killar som är långt ifrån lika duktiga gärna skyltar med att de fått bättre på det senaste provet än de trott, utan att ens verka tänkta på att de kan uppfattas som skrytsamma. Efter att ha varit aktivare än de flesta andra tjejer i diskussioner på SO-lektioner har jag fått höra att jag "inte är någon riktig tjej". På ett skolfotografi sitter de flesta tjejerna med benen tätt ihop medan killarna bredvid sitter bredbent med båda fötterna stadigt i golvet. Tjejer förväntas inte ta plats, medan en kille som inte gör det kallas fjollig och töntig.

Det allra bästa vore om alla fick vara precis så som de vill vara, och att alla dagar hörde till alla människor, oavsett kön. För att det ska bli så måste samhället bli mer jämställt, och det skulle vi alla tjäna på.

Någon som firar denna viktiga dag riktigt ordentligt är enligt O, som skrivit en massa läsvärda inlägg med anledning av internationella kvinnodagen! Ni som inte vet hur ni ska fira kan gå dit och läsa, och alla ni som inte redan har den bör någon gång under dagen gå till Bokus och beställa Det dom inte sa, som faktiskt inte tagit slut på bokrean där den bara kostar 60 kronor. Lilla feministboken är tyvärr slut på förlaget, men författaren Sassa Buregren har några ex av den kvar att sälja. Hör av dig till henne om du är intresserad, kontaktuppgifter finns här! Skynda att fynda!

Hemskt att tjejer nedvärderar sig själva!

Idag hände en sak som gjorde mig lite ledsen och fundersam. En tjej jag känner nedvärderade sig själv och sade att hon är dålig i skolan, trots att hon i själva verket är jätteduktig. Jag tycker att det är hemskt att det finns så många tjejer som har dåligt självförtroende och låg självkänsla (självklart är det även hemskt med killar som inte är nöjda med sig själva, men det är vanligare att tjejer nedvärderar sig själva än att killar gör det).

En annan sak som gör mig både arg och ledsen är att både tjejer och killar säger "tjej" till killar de vill vara taskiga mot. Mot killar används "tjej" som något nedsättande, men när tjejer blir kallade "killaktiga", då anses det vara något positivt! Jag tycker verkligen inte att "tjej" ska användas som något nedsättande, alla människor är precis lika mycket värda, det spelar ingen roll om man är tjej eller kille.

Några bra böcker om tjejer som tar plats och verkligen inte nedvärderar sig själva är Tusen gånger starkare av Christina Herrström, Den mörka materian av Philip Pullman, Hungerspelen av Suzanne Collins och Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm.

Lilla feministboken

Idag är det den 8 mars, internationella kvinnodagen. Därför tycker jag att det är en bra idé att blogga om Lilla Feministboken just idag. Jag tycker att en feminist är en som märker att samhället är ojämlikt och kämpar för att göra något åt det. Jag är feminist, och anser att alla vinnner på ett mer jämställt samhälle. Som till exempel: Männen arbetar mer och kvinnorna lägger ner mer av sin tid på att ta hand om barn. Så är det i många fall. Om det istället var så att båda arbetade lika mycket och båda tog hand om sina barn lika mycket skulle alla inblandade vinna på det. Kvinnor skulle kunna arbeta mer och tjäna lika mycket pengar som män. Pappor skulle få träffa sina barn mer. Barnen skulle få träffa båda sina föräldrar lika mycket. Den förändringen vore bra för alla. Ett annat exempel: Pojkar ska vara starka och tuffa. Flickor ska vara svaga och försiktiga. Det vore bättre om man fick vara den man är, vare sig man är tjej eller kille.
Lilla Feministboken är en jättebra bok om feminism som vänder sig till barn. Den är skriven av Sassa Buregren, som även har skrivit Demokratihandboken, en bok om demokrati som vänder sig till barn.
Lilla Feministboken börjar med att tioåriga Ebba hittar en bild i tidningen. Världens mäktigaste står det under den. Bilden föreställer åtta gubbar i kostym. Varför är det så? Ebba börjar fundera. Varför är världens mäktigaste bara män? Varför får inga kvinnor vara med. Om alla människor är lika mycket värda, varför är då världens mäktigaste åtta likadana gubbar? Ebba bestämmer sig för att ta reda på mer. Hon pratar med sin kusin Jorinda och sin mormor, och får lära sig mycket. Ebbas mormor berättar om kvinnor i historien som kämpat för sina rättigheter, om kampen för kvinnlig rösträtt. Ebba får veta olika saker man kan göra för att kvinnor och män ska få samma rättigheter. Hon och fyra kompisar startar en klubb där de funderar över samhällets orättvisor och vad de kan göra åt det. Hur gör man för att bryta traditioner som är tusentals år gamla?
Lilla Feministboken är en väldigt bra bok om feminism. Jag tycker att Lilla Feministboken är en bok som alla borde läsa. Den innehåller både en skönlitterär berättelse om Ebba, som tar reda på saker om kvinnors rättigheter och kvinnor som kämpat för att få samma möjligheter om män, och all den intressanta fakta hon tar reda på.