Ett arabiskt vemod

Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman av Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Det här är den första av hans böcker som översatts till svenska, och jag vill jättegärna läsa mer av honom!

Bokens huvudperson heter liksom författaren Abdellah, och växer upp i den marockanska staden Salé på åttiotalet. Tillsammans med den två år äldre kompisen med samma namn utforskar han sin sexualitet, de är på väg att bli vuxna. Samtidigt är han kvar i barndomen, och vandrar omkring barfota medan resten av staden sover middag. Han letar efter någonting, ett äventyr, eller kanske ett mirakel. Många kvarter från sitt hem möter han en grupp äldre killar, som kallar honom Leïla. De säger att han är snygg, men på ett hånfullt och hotfullt sätt. De får honom att följa med upp på en av killarnas vind, och lämnar honom där för att vänta på dem. Abdellah blir lite rädd, men samtidigt är det på något sätt spännande. Han känner sig attraherad av en av killarna, som han tänker på som Chouaïb (men som senare visar sig heta Ali), och tänker sig att det ska bli som det han och Abdellah brukar göra, fast mer på riktigt. Mer som vuxna. Ingenting blir som han tänkt sig, Chouaïb som inte är Chouaïb är plötsligt grym och hårdhänt, liksom sina kompisar, och Abdellah vill inte alls längre. Det är bara tack vare att Alis mamma ropar på sin son från våningen under Abdellah lyckas fly undan att bli gruppvåldtagen, men han kan inte fly från den mentala påverkan våldtäktsförsöket haft på honom. Även efteråt har han känslor för Ali, som han aldrig kom att prata med igen. Killarna kallade honom flera gånger för Leïla, de låtsades att han var en flicka, han blev stämplad som den feminine pojken. De låtsades att han var  någon han inte var, och han känner att en del av hans jag tagits ifrån honom. Han känner att han måste hitta sig själv, men det kommer att ta lång tid. Sökandet efter sig själv, och sökandet efter konsten, för honom till Kairo, där han mager och sjuk går vilse på gatorna, och till Paris, där han letar efter kärleken bara för att gång på gång bli besviken.

Bokens titel passar mycket bra, vemod är ett bra ord för att beskriva Abdellahs sinnestillstånd. Han är väldigt vilsen, och känner sig inte hemma någonstans. Han är inte fransman, och känner sig inte helt välkommen i Paris. När han återvänder till Marocko och träffar andra araber känner han att han inte är tillräckligt arabisk, ibland känner han sig utanför när han träffar "riktiga" afrikaner. Han letar efter sig själv, men verkar inte bli mindre vilsen. Ett arabiskt vemod är en bok som berör mig mycket starkt, och jag tycker otroligt synd om Abdellah. En sak jag tror bidrar till att göra boken så stark är det fantastiska språket. Det är väldigt intensivt, och passar bra ihop med handlingens höga tempo.

Jag tycker väldigt mycket Ett arabiskt vemod. Den 21 februari kommer Abdellah Taïa till Internationell författarscen i Malmö, och då ser jag mycket fram emot att gå och lyssna på honom!

Tack för recensionsexemplaret, Elisabeth Grate!

The Tribes of Palos Verdes

För ett tag sedan läste jag Joy Nicholsons The Tribes of Palos Verdes, som Beatrix gav mig i ett av En bok om dagens bokbyten. Jag hade inte hört talas om den förut, och efter att ha läst denna fantastiska bok är jag otroligt glad att jag fick! Tack så mycket!

Medina är fjorton år och har precis flyttat till det lyxiga Palos Verdes i Kalifornien tillsammans med sin familj. Familjen består, utöver Medina, av hennes tvillingbror Jim och deras föräldrar. Medina beskriver Jim som sin ende vän, i skolan är hon mobbad och hemma är hennes mamma elak mot henne. Relationen mellan föräldrarna är inte alls bra, och mamman menar att Medina är precis som sin pappa. Hon säger att dottern är självisk och inte går att lita på, medan hon anser att Jim är precis motsatsen. Hur hon bemöter sina barn har egentligen ingenting med hur Jim och Medina egentligen är som personer, utan handlar egentligen om konflikterna mellan henne och pappan.

Medinas föräldrar träffades när de var ganska unga, och pappan föll för att mamman var så snygg. Han är väldigt utseendefixerad, och tycker att Medina måste anpassa sig och ha på sig mer snygga kläder för att få vänner i skolan. Hon passar inte alls in, hon är mycket smartare än de andra och går i en speciell klass för sådana som är ovanligt intelligenta. Hon är inte stolt och glad för att hon får gå där, vilket jag önskar att hon kunde vara, utan avundsjuk på sin bror som hamnat i en annan klass tillsammans med ett gäng andra populära killar som han brukar knarka tillsammans med. "Nobody likes a brainbox", säger hon, och samtidigt som jag önskar att hon kunde förstå hur himla bra hon var och vara stolt över sig själv förstår jag hur väldigt gärna hon skulle vilja vara en sådan som folk tycker om.

Medinas pappa är inställd på att han den dag mamman inte längre är ung och vacker ska plastikkirurger han känner fixa till hennes ansikte så att hon ser ut som tjugo igen. Han är väldigt självisk, och bestämmer att familjen ska flytta till Palos Verdes, där han kan få högre lön, trots att ingen av de andra egentligen vill det.

Föräldrarnas äktenskap håller på att braka samman, och de låter det båda gå ut över Jim och Medina. Pappan har ett nytt liv tillsammans med en ny kvinna, och vill helst slippa sina barn och deras mamma. Mamman är på väg att bli galen, hon stöter bort Medina och kräver att Jim ska vara hemma och umgås med henne hela tiden. När pappan har lämnat dem menar hon att Jim måste vara mannen i huset, och hon hindrar honom från att gå ut och träffa vänner eller gå ut och surfa. Medina och hennes bror brukar nämligen surfa, och det är bland surfarna Medina är accepterad. Där får hon respekt, eftersom hon är duktig på att surfa. Surfingen blir otroligt viktig för henne, som vare sig är välkommen hos någon av sina föräldrar eller bland de andra i skolan. Hon kan surfa för att fly undan allt det jobbiga som finns i familjen.

Det kan inte Jim, som tvingas stanna hemma. Hans sätt att fly blir i stället droger, och hans missbruk blir värre och värre i takt med att mamman blir galnare. Medina, fantastiska Medina, bryr sig otroligt mycket om sin bror och gör vad hon kan för att rädda honom. Att som fjortonåring ensam rädda en annan fjortonåring när ingen vuxen hjälper till är dock svårt, och det borde inte vara upp till henne. Det borde finnas någon vuxen, till exempel deras pappa, som tar  ansvar och hjälper Jim och Medina.

The Tribes of Palos Verdes är en underbar bok. Jag tycker otroligt mycket om Medina, och tycker att alla borde läsa boken och få lära känna henne. Tack så mycket, Beatrix! Jag vill väldigt gärna läsa Joy Nicholsons andra bok, The Road to Esmeralda.

Svenhammeds journaler

Svenhammeds journaler är skriven av Zulmir Bečević.
Så här är det: Svenhammed skriver inte dagbok. Enligt Svenhammed är det bara töntar som skriver dagbok. Riktiga män skriver journaler, och Svenhammed vill vara en riktig man.
Svenhammed skriver journaler därför att han vill berätta hur det verkligen är för honom och hans vänner. Han är trött på journalister, sociologer och politiker som yttrar sig om "dom" och hur det är för "dom" (och menar alla invandrare). Svenhammed förstår inte varför han alltid hör till "dom" och inte till "oss". Han tycker inte att det känns som om han hör till "dom", och om han varken är en av "dom" eller en av "oss", var hör han egentligen hemma?
Han är född i Sverige. Svenska är det enda språk han kan, men trots det kommer han aldrig att bli svensk på riktigt. Svenhammeds föräldrar trodde att Svenhammed skulle bli ett svenskt barn, deras biljett till det svenska samhället. Därför fick han namnet Svenhammed (Sven efter föräldrarnas favorit på socialkontoret och hammed efter pappan, Muhammed). Svenhammeds föräldrar hade fel. Svenhammed är inte svensk. Han ser inte svensk ut, han bor inte på svenskarnas sida av motorvägen. I Svenhammeds familj finns, förutom Svenhammed, Svenhammeds lillebror, Muhammed Junior (som bara kallas Junior), och Svenhammeds föräldrar. Svenhammeds pappa säljer grönsaker på torget och slår ibland sina barn (mest Svenhammed). Svenhammeds mamma är "naivt snäll och sådär löjligt omtänksam". Hon säger inte ifrån när pappan slår Svenhammed och Junior, men Svenhammed tror att hon innerst inne känner att något är fel.
Svenhammeds bästa vänner är Chino och Mjäll, eller Miell som hon egentligen heter. Chino och Svenhammed träffades på socialkontoret när de var mindre. Deras pappor blev osams och började slåss, och sedan dess har Chino och Svenhammed varit bästa vänner. De gör allting tillsammans, de skaffar till och med sin första tjej tillsammans.
Miell är svensk, men bor på Svenhammeds sida av motorvägen. Hon och hennes mamma flyttade dit när Miells föräldrar skilde sig. Ingen av de andra tjejerna ville umgås med Miell, och Chino och Svenhammed hittade henne när hon satt på en bänk och verkade ledsen. Några dagar senare blev hon ihop med Chino och Svenhammed (egentligen ville hon bara vara ihop med Chino, men eftersom Chino och Svenhammed är bästa vänner och gör allting tillsammans fick hon inte det utan att vara ihop med Svenhammed också). Sedan dess har Miell varit vän med Chino och Svenhammed.
När Svenhammed börjar nian kommer det en ny elev till klassen, Emilia Roos. Emilia är svensk, snygg och blir snabbt populär. Svenhammed känner så fort hon kommer in i klassrummet att hon är speciell, och att han skulle kunna göra vad som helst för henne.

Jag tycker riktigt mycket om Svenhammeds journaler. Jag tycker om Svenhammed, även om jag inte tycker om allt han gör. En del saker han hittar på tycker jag till och med riktigt illa om.
På vissa ställen är boken så rolig att jag skrattar högt medan jag läser, och på andra är den väldigt allvarlig. Att den är både rolig och allvarlig är en av de saker som gör att jag tycker så mycket om den. Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är så bra!