När
Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami börjar verkar huvudpersonen Toru Okada vara ganska vanlig. I slutet är han en av de mest speciella människor jag har läst om.
Toru och hans fru Kumiko har en katt, Noboru Wataya. Den har fått namn efter Kumikos bror, eftersom den går på samma sätt som han. Nu är katten försvunnen, och många av de märkliga saker som händer Toru Okada verkar på något sätt ha med katten att göra. Den mystiska Malta Kano, som har en röd galonhatt och delar ut visitkort utan telefonnummer (eftersom det aldrig är någon som ringer henne, utan alltid hon som ringer den hon ska ha kontakt med), hör av sig till Toru för att hjälpa honom att hitta katten. När de sedan träffas pratar Malta Kano framförallt om att den första Noboru Wataya, Torus svåger, våldtagit Malta Kanos syster, Kreta, och om vattnet på Malta. Det enda hon har att säga om katten är att den förmodligen gett sig av för att flödet förändrats på platsen där den bodde och att Toru och Kumiko inte kommer att hitta den i närheten av sitt hus.
Bakom Torus hus finns något som kallas för gränden, men som egentligen inte är en gränd längre. Förut var den en gränd, men nu har den blivit igenstängd på båda sidor. När Toru går ut i gränden för att leta efter katten träffar han Mei Kasahara, en sextonårig tjej som bor i ett av grannhusen. Hon borde egentligen gå i skolan, men eftersom hon är skadad efter en motorcykelolycka är hon hemma. Hon verkar glad och trevlig, och lovar att tala om för Toru om hon ser katten. Det är nämligen så att bortsprungna katter brukar gå genom hennes trädgård. Första gången de träffas berättar Mei för Toru att hon skulle vilja skära upp klumpen av död, alltså inte en död människa utan själva
döden, som hon tror finns någonstans inne i alla döda. Döden fascinerar henne otroligt mycket. Jag funderar på om det alltid varit så, eller om hon började fundera så mycket på döden efter olyckan där killen som skjutsade henne på motorcykeln dog.
När han letar efter katten går Toru in på ödetomten som finns i andra änden av gränden. Där hittar han en torrlagd brunn, som kommer att betyda väldigt mycket för honom längre fram i boken. När Kumiko plötsligt försvinner spårlöst går han ner och sätter sig i brunnen för att tänka igenom saker. Nere i brunnen förflyttas han till en annan värld, där han träffar en ansiktslös kvinna i ett hotellrum med numret 208. När han kommer upp ur brunnen igen har han fått ett märkligt blått märke på höger kind. Någon vars liv också påverkats av brunnar är löjtnant Mamiya, som Toru lär känna genom den döda herr Honda som han inte träffat på flera år. Löjtnant Mamiya var med i andra världskriget, och var bland annat med om att tvingas tillbringa flera dygn i en brunn. Om det inte varit för att herr Honda, som också var med i kriget, hade förutspått att löjtnant Mamiya skulle få ett långt liv och dö hemma i Japan många år efter kriget tror han att han skulle ha dött i brunnen. Som det var nu förmådde han inte dö. Efteråt är han långt ifrån säker på att det var bra att han överlevde, eftersom han känner att tiden i brunnen dödade någonting inom honom. Senare i kriget återser han den ryska officer som tvingat ner honom brunnen. Officeren säger att Mamiya aldrig någonsin kommer att få uppleva kärlek igen i hela sitt liv. Så blir det, hans liv blir lika långt som hans vän Honda sagt och lika kärlekslöst som den ryska officeren sagt. Han berättar för Toru att han sedan han kom hem igen efter kriget känt en dragning till brunnar. När han ser en brunn får han en längtan att sätta sig i den, även om man lätt kan tro att det han råkade ut under kriget snarare borde ha gjort att han undvek brunnar.
När Toru sitter på en bänk i staden han en kvinna som kallar sig Muskot. Tillsammans med sin son, som hon kallar Kanel och som av en anledning ingen känner till inte har sagt ett ord på över tio år, driver hon en mycket märklig verksamhet som varken Toru eller jag riktigt förstår. Toru blir inblandad i den, då det gör att han kommer in i världen där rum 208, där han hoppas kunna hitta Kumiko, finns. Då och då berättar Muskot historier för Toru, bland annat en om sin far, som var veterinär i djurpark under kriget. Veterinären hade, liksom Toru, ett blått märke på kinden. Toru tänker att den löjtnant som leder soldaterna som en dag kommer till djurparken för att avliva de djur som skulle kunna vara farliga för människor om de rymde (risken för att det skulle hända ökade under kriget) skulle kunna vara löjtnant Mamiya, även om han vet att löjtnant Mamiya inte ens var i Japan när det hände. En av soldaterna hör ljudet av en fågel som sitter i ett träd och gör knirrande ljud som en nyckel som vrider upp någonting. Detta ljud hör även Toru, som tänker att den vrider upp världen och kallar den för Nyckelfågeln. Både Muskot och Kanel kan historien utantill även om ingen av var där när det hände. På något vis är både de, Toru och löjtnant Mamiya närvarande i historien även om ingen av dem egentligen var där.
Någon annan som också hör Nyckelfågeln är den pojke som jag läser om i kapitlen som heter "Vad som hände på natten". En liten pojke vaknar på natten när han hör Nyckelfågeln. Han tittar ut genom sitt fönster och ser två män gräva en grop och lägga ner någonting i det. När männen gått ut går pojken ut i trädgården och gräver upp föremålet som männen grävt ner. Det är ett hjärta, ett människohjärta. När pojken går in igen ser han sig själv ligga i sin säng. Man får inte veta vem pojken är, men jag har funderat på om det kanske är Kanel, och att det är efter detta han slutar prata. En händelse som är förvirrande och otäck, men som hade varit väldigt svår att förklara. Kanske var det lättare för Kanel (om det nu var han, vilket är långt ifrån säkert) att bara låta bli att prata överhuvudtaget.
Fågeln som vrider upp världen är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Jag håller nu på att läsa om den, och har redan upptäckt flera nya saker. På första sidan visslar Toru med i ouvertyren till Rossinis Den tjuvaktiga skatan. Senare hör han en servitör i rum 208:s värld vissla på samma melodi, och tänker att det är en svårvisslad melodi. Det händer otroligt mycket i den här boken, och även om jag har berättat ganska mycket är det jag skrivit om här bara en liten del av allting som finns i den. En av de saker jag tycker så mycket om med
Fågeln som vrider upp världen är att den innehåller så många olika historier som ändå hänger ihop med varandra genom en speciell känsla, en stämning, som finns i hela boken. Medan jag läste boken fanns den här känslan kvar även när jag inte läste, och jag funderade väldigt mycket över Toru, Kreta, Kumiko och alla de andra märkliga personerna jag läste om.
Haruki Murakami är helt klart en ny favoritförfattare, och jag har börjat läsa
Kafka på stranden, som även den är jättebra! Tack så jättemycket
Marie, som gav mig
Nyckelfågeln i
En bok om dagens senaste bokbyte!
Nu har jag läst ut min andra Murakami-bok (inspirerad av Holly-Hock tänker jag göra ett djupdyk), Kafka på stranden. Liksom Fågeln som vrider upp världen är den härligt konstig och har den där speciella känslan som gör att allt det där som egentligen är hur rörigt som helst ändå känns sammanhållet.
