Stål

Stål av Silvia Avallone handlar om människorna som lever i kuststaden Piombino i Toscana åren 2001 och 2002, och den visar upp ett fattigt och hopplöst Italien styrt av Berlusconi. Mest handlar den om Anna och Francesca. De är tretton år gamla och har precis upptäckt att deras kroppar börjar förändras, och att det faktum att de ser bra ut gör att killarna tittar på dem. Om man är tjej i Piombino, och antagligen också i andra italienska städer, är det viktigaste som finns att se bra ut. I alla fall om man vill ha en chans att komma bort från det fattiga, tråkiga livet i den lilla staden, livet där kvinnorna väntar hemma på männen som arbetar på stålverket, där lönen är låg och olyckorna många. Ungdomar ägnar många timmar åt att bara vänta på att någonting ska hända, särskilt mycket att göra finns inte. De flesta har inte särskilt mycket hopp inför framtiden. Anna har stora drömmar, hon vill plugga vidare och bli politiker. Hon vill förändra samhället, hon vill göra livet bättre för de som i framtiden kommer att växa upp i städer som hennes egen. Hennes mamma, Sandra, delar ut flygblad för Italiens vänsterparti, och jag gissar att hon som ung hade framtidsdrömmar som liknar dem Anna har idag. Ändå bor hon idag i Piombino, tillsammans med Annas pappa som spelar bort sin lön, skaffar pengar genom kriminalitet och ofta ljuger för henne. Jag hoppas att Anna kommer att lyckas bättre, men jag tror att det är mycket svårare än hon väntar sig att lyckas och att förändra något. Francesca drömmer om att bli modell eller velina (en velina är en snygg tjej som arbetar med att, iklädd mycket lite kläder, dansa i korta sekvenser i TV för att behålla tittarnas uppmärksamhet), och tyvärr kan jag tänka mig att det är en mindre avlägsen dröm. Det är ett annat sätt att komma bort från Piombino, något jag mycket väl kan förstå Francescas längtan efter att göra. Många tjejer i Italien delar Francescas dröm, och det sägs att vägen till modellivet kan vara att dansa på någon av de lokala strippklubbarna. Hoppet om ett framtida liv bättre än det deras föräldrar lever tror jag är förklaringen till att så många unga tjejer i till exempel Piombino väljer att göra det.

Anna och Francesca får status bland de andra ungdomar eftersom de ser bra ut, och killarna tittar på dem där de springer runt i små bikinis i strandkanten på sommaren. Precis som skönhet behövs för att komma bort från Piombino är det en förutsättning för att som tjej få uppmärksamhet, för att få vara med och bli uppskattad. En bit upp på stranden ligger Lisa och de andra töntiga tjejerna som stämplats som fula och önskar att de var som Anna och Francesca. Utseendefixering finns på många ställen, och är enormt stor även här, men jag tror att det gör ännu mer ont att vara en av de som klassats som ful om man lever med vetskapen om att möjligheten att skaffa en bättre framtid är så mycket större för de som ser bra ut. Denna bättre framtid är, tycker jag, inte en framtid jag skulle definiera som bra. Jag tror inte att tjejer som Francesca, som drömmer om en framtid som velina, funderar över hur det känns att leva ett liv där ens huvudsakliga funktion är att vara dekorativ, och vad som händer den dag man inte längre är ung och vacker. Jag tror att det helt enkelt är så att de vet vad att det liv som levs i Piombino inte är bra, Francesca vet att hon inte vill bli som sin mamma, och vet att livet som velina är annorlunda, och även om det inte är perfekt verkar det i alla fall bättre.

De vuxna i Piombino verkar alla mycket uppgivna. Francescas mamma är dryga trettio, och redan gammal. Hennes man misshandlar henne och dottern, och ibland funderar hon på att lämna honom. Gång på gång ångrar hon sig, för även om det är ett vidrigt liv hon lever tycker hon ändå att det är bättre än att vara ensam. "En ensam kvinna går det illa för där jag kommer ifrån, Sandra", säger hon till Annas mamma. hon har inget hopp om att få ett bättre liv, hon har gett upp. Doktor Satta på sjukhuset förstår att historierna han hör om hur Francesca fått de skador hon kommer till honom för inte är sanna, han förstår att det är hennes pappa som orsakat dem. Han väljer att inte lägga sig i, han tänker att det inte är hans jobb. Det känns som om han sett samma sak många gånger förut, att han kanske tidigare försökt göra något, men inte lyckats. Även han har gett upp, han ser ingen mening med att försöka hjälpa Francesca eller alla de andra i samma situation eftersom han vet att det inte leder till någonting.

Alla de människor som är med i Stål känns på något sätt trasiga. Annas storebror Alessio arbetar i stålverket, och har gjort det sedan han var sexton. Då och då råkar han eller någon av hans kollegor köra ihjäl någon av de kringströvande katterna med en torpedovagn, eftersom vagnen inte går att stoppa. Katternas död berör Alessio oerhört mycket, eftersom han två år tidigare såg en vän krossas under en sådan vagn. Sådana saker borde ingen behöva se, de borde aldrig behöva hända. I stålverket i Piombino har många sett dem, det är sådant som händer då och då. Det finns en tavla där alla olyckor ska skrivas upp, men alla struntar i att sköta den och klottrar på den i stället.

Ungdomarna i Piombino lägger mycket tid på att vänta på att någonting ska hända, vad som helst. Tristessen är stor, och det finns inte särskilt mycket att göra. Ingen går på bio, ingen går på museum, det finns inga organiserade fritidsaktiviter och inga familjer är ute och reser. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för sådana saker, och de uppgivna, trötta föräldrarna verkar varken ha tid eller ork att umgås med sina barn. Pengar har man inte så mycket i Piombino, de finns snarare på Elba på andra sidan havet. Där finns de rika turisterna, där finns människorna med alla möjligheter i världen.

Vid sidan av misären, som för mig känns mycket avlägsen, finns även glädje och vänskap, känslor som finns överallt. Även det är beskrivet på ett sätt som känns bra och trovärdigt, och påminner om att vi alla är människor och att vi trots att vi lever i vad som kan kännas som olika världar är vi alla ganska lika varandra.

Jag tycker att Stål är en fantastiskt bra bok, och jag blev väldigt berörd av den. Alla borde läsa den. Den är Silvia Avallones debutbok, och jag ser fram emot att läsa mer av henne när det kommer. Nu vill jag läsa mer om Italien.

Tack för recensionsexet, Natur och Kultur.

Salome

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.

Hoppas

Hoppas är skriven av Åsa Anderberg-Strollo och handlar om sextonåriga Jonna, som hoppas alldeles för mycket. Hennes mamma var väldigt ung när Jonna föddes, hon har framförallt tagits om hand av sin alkoholiserade mormor. Mamman har aldrig riktigt haft tid med Jonna, hon har varit för upptagen med att leva sitt liv. Varje gång mamman tar ledigt från jobbet och säger att hon och Jonna ska umgås blir Jonna lycklig och tror på att det verkligen ska bli så, och tänker att efter det här kanske allting blir bra. Så blir det aldrig, mamman hittar alltid något annat hon måste göra, som att åka till Mallorca med sin nye man.

Jonna får nog, och rymmer hemifrån. Hon, som är nästan sjutton men ser ut som ungefär fjorton, tar tåget till Stockholm för att hitta ett jobb, tjäna pengar och skaffa en egen lägenhet. För att hon är så arg och så besviken att hon inte orkar vara kvar i Kolsva tillsammans med sin mormor och kanske ha lite kontakt med sin mamma som är på Mallorca och har det så trevligt så, så trevligt att hon nog inte hinner prata så mycket med Jonna. Och kanske för att hon vill provocera fram någon sorts reaktion, om hon bara försvinner borde väl någon bry sig. Mormodern, mamman eller den frånvarande pappan. Varje dag tittar hon på löpsedlarna och hoppas att det ska stå något om att en sextonåring i Kolsva har försvunnit, men det gör det inte.

Jonna tror att det ska bli enkelt att skaffa ett jobb, det är snart jul och Stockholm är fullt av affärer. Någonstans måste det ju behövas extrapersonal, tänker hon. Det blir inte alls så lätt som hon tänkt sig, all extrapersonal är redan anställd. Överallt. Och överallt måste man vara minst sjutton för att få jobba, och det hjälper inte att Jonna är nästan sjutton och känner sig jättevuxen när hon ser ut som fjorton, inte har någon adress och hennes mobiltelefon blivit stulen.

Jonna lär känna Alex, som är arton och också har stuckit hemifrån. Alex, som kallar Jonna för sin tjejkompis och som först verkar jättevuxen och tuff men som innerst inne verkar vara lika liten och osäker som Jonna. Alex har insett att det inte går att få något jobb när man inte har någon bostad, och att det inte går att hitta någonstans att bo om man inte har något jobb. Alla hon känner är som hon och Jonna, hemlösa och arbetslösa. Hon förklarar för Jonna att det inte är någon mening med att hoppas, eftersom man så ofta blir besviken då.

Jag tycker att Hoppas är en väldigt bra bok, definitivt i klass med författarens debut Bryta om! Både Jonna och Alex är väldigt trovärdiga, och det är väldigt lätt att bli berörd av deras hemska historier. Alex är egentligen inte speciellt trevlig, men samtidigt är hon väldigt osäker och det är lätt att känna sympati för henne. Hoppas handlar om något hemskt, viktigt och allvarligt, och jag rekommenderar den verkligen!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Härligt med celloböcker!

Jag vet inte om anledningen till att jag tycker så jättemycket om de här böckerna är att de är väldigt, väldigt bra eller att de är fyllda av härliga celloreferenser. Jag tror att det är en kombination.

Om jag stannnar och När jag lät dig gå av Gayle Forman handlar om Mia, som i den första boken är sjutton år och en lovande cellist, och hennes pojkvän Adam, som har ett rockband som är på väg att slå igenom. Mia är ganska olik resten av sin familj, där både föräldrarna och Mias lillebror Teddy helst lyssnar på rock. Adam passar däremot väldigt bra i Mias familj, vilket gör henne väldigt glad. Hon önskar att hennes bästa vän, Kim, skulle komma lika bra överens med Adam, men det funkar ändå inte riktigt mellan dem. Kim och Adam är artiga och vänliga mot varandra, men de blir aldrig bra vänner. Kim säger till Mia att det inte spelar någon roll, att de står ut med varandra för att de båda älskar Mia, som älskar dem båda. Mia tror inte riktigt på det där, och det är först när det verkligen gäller hon förstår att Adam och Kim faktiskt kan finnas där för varandra när det handlar om Mia, att de kan förenas i sin oro för henne.

I början av Om jag stannar råkar nämligen hela Mias familj ut för en bilolycka. Mia förstår inte vad som har hänt, hon befinner sig plötsligt en bit ifrån bilen, på något vis utanför sin egen kropp, och ser sig själv och sin familj. Ambulanspersonal kommer dit, och det visar sig att Mia är den enda som överlevt. Mia vet att om hon vill kan hon vakna, om hon bara bestämmer sig för det kan hon klara sig. Hon vet också att om hon vill kan hon släppa taget, om hon inte orkar leva vidare utan sin familj så behöver hon aldrig vakna igen.

Det är det viktigaste beslutet Mia någonsin stått inför. Hon ser tillbaka på sitt liv, minns sitt första framträdande med cellon. Minns sin första cello, och tänker på hur hon träffade Adam. Adam och cellon är det som får henne att känna att hon vill stanna kvar, medan tanken på att leva utan sin familj får henne att känna att hon verkligen inte vill leva längre. Hon ser sina anhöriga på sjukhuset, hon ser Adam gråta. När han tar hennes hand och sätter in ett par iPod-lurar i hennes öron och spelar cellomusik för henne bestämmer hon sig. Hon vill hålla i honom också, hon vill stanna kvar och hon vill fortsätta spela cello.

I När jag lät dig gå har Mia blivit en framgångsrik cellist. Adams band har blivit känt, men han och Mia har inte träffats på tre år. När hon vaknat efter olyckan lämnade hon honom, och han har inte riktigt förstått varför. En kväll går han på en av hennes konserter, och efteråt vill hon träffa honom. Kanske kan de reda ut vad som egentligen hände, och kanske kan de hitta tillbaka till varandra.

Mias spelande är väldigt centralt i böckerna, och det gör att jag, som också spelar cello, kan identifiera mig väldigt mycket med henne. Jag är ändå nästan helt säker på att det här är riktigt bra böcker, och att det (och inte bara cellon) är en anledning till att jag tycker så mycket om dem! Därför rekommenderar jag dem verkligen, både till cellister och till alla andra!

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén är en otroligt stark bok om någonting väldigt viktigt.

Ombeni är arton år och har flytt från Kongo, där hon varit med om fruktansvärda saker. Hon har sett sina föräldrar och sin lillebror bli skjutna, hon har blivit våldtagen så många gånger att hon tappat räkningen och hon lever med vetskapen om att hennes systrar finns kvar i Kongo och att hon förmodligen aldrig kommer att träffa dem igen. Nu har hon kommit till Sverige, och eftersom hon är myndig bor hon själv och inte hemma hos någon familj. Hon kan inte sova på nätterna eftersom hon har så fruktansvärda mardrömmar. Hon får gå ensam till utvecklingssamtalen dit klasskamraterna tar med sina föräldrar. Hon berättar inte längre för någon om vad hon varit med om, eftersom hon tappat hoppet om att någon ska förstå.

Ombeni går på gymnasiet, och har inte fått några vänner i sin klass. De andra tycker att hon är konstig, eftersom hon ofta verkar arg och aldrig pratar med någon av dem. Ombeni blir arg och ledsen av det, det är inte konstigt att hon verkar arg när hon inte sovit på hela natten, varför förstår de inte att när man varit med om det hon varit med om kan man inte vara som alla andra? Problemet är att de kan inte förstå, eftersom hon inte vågar berätta någonting för dem.

I Sverige är ingenting som det var hemma i Kongo. Det är kallt, och alla människor verkar ha bråttom. Människorna pratar så lite med varandra och avokadon Ombeni köper i mataffären smakar inte avokado utan är tråkig och smaklös. Åtminstone tror Ombeni att den är det, hon är inte säker, hon tänker att det lika gärna kan vara hennes smaksinne som efter allt som hänt blivit bedövat och inte fungerar längre. Det värsta av allt är att Ombenis mamma inte är där, och att Ombeni vet att hon aldrig någonsin kommer att vara det igen.

Över fem miljoner människor har dött i kriget i Kongo, men de militära grupperna vill inte ha fred. Kriget handlar till stor del om vem som ska ha rätt att utvinna och sälja den dyrbara metallen coltan, som nästan bara finns i Kongo. Coltan behövs för att man ska kunna tillverka mobiltelefoner och datorer. Här ses det som en självklarhet att alla har mobiltelefoner och datorer. Här tycker nästan ingenting att det är konstigt att människor slutar använda helt fungerande mobiltelefoner bara för att det kommit en nyare och häftigare. Om det inte var så, om inte den rika delen av världens efterfrågan på något egentligen så obetydligt som de allra nyaste mobiltelefonerna varit så otroligt stor skulle coltan inte alls vara lika värdefullt. Det kan det vara värt att tänka på nästa gång du funderar på att köpa en ny mobiltelefon fast du har en som fungerar.

Älskade syster

Älskade syster av Joyce Carol Oates var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Joyce Carol Oates är en av mina absoluta favoritförfattare, och Älskade syster var helt klart lika bra som allting annat jag läst av henne!

När Skyler Rampike var nio år blev hans lillasyster Bliss mördad. Tio år senare vet ingen säkert vem som mördade henne, eller varför. Skyler bestämmer sig för att skriva ner historien om sitt liv, och försöka förstå vad som egentligen hände den där natten då hans lillasyster dog. Bliss var ingen vanlig sexåring, utan ett konståkningsunderbarn. Hennes och Skylers mamma, Betsey Rampike, åkte skridskor som ung, men var aldrig tillräckligt duktig för att bli känd för det. När Skyler var liten ville hon få honom, mamsens älskade lilleman, att åka skridskor. Hon ville att hennes son skulle göra det hon drömde om som ung, bli den skridskostjärna hon aldrig blev. När det visade sig Skyler var helt talanglös på isen, han ramlade och tyckte att det var obehagligt (vilket naturligtvis är vad man borde vänta sig av en fyraåring som för första gången har på sig ett par skridskor) blev Betsey oerhört besviken.

När Skylers lillasyster föddes, fick Skyler mindre och mindre uppmärksamhet från föräldrarna. Han var fortfarande mamsens lilleman, och var övertygad om att hon egentligen hellre skulle umgås med honom än med den där jobbiga lilla ungen. Det var också så mamman betedde sig, hon sade att hon verkligen älskade att åka iväg på utflykter med sin son, vilket hon säkert gjorde. Skyler älskade stunderna han hade tillsammans med sin mamma, och var även mycket glad de gånger hans för det mesta väldigt frånvarande pappa var hemma och berättade saker för honom, saker Betsey skulle bli arg om hon fick veta. Men med Skyler kunde han prata, och Skyler var mycket lycklig när pappan gav honom en sådan där blick som visade att de hörde ihop. Så var det ganska mycket, men när det visade sig att Skyler absolut inte var duktig på gymnastik, eller någon idrott överhuvudtaget, blev det mindre. Efter att Skyler skadade sig i en olycka började han halta, och Bix Rampike började skämmas över sin sons haltande. Han skulle egentligen hellre vilja ha en stark, energisk och idrottande son, precis som Betsey hellre skulle vilja ha en son som blev konståkningsstjärna, eller en son som var populär och blev kompis med alla barnen i det nya, dyra området de flyttat till. Om Skyler hade haft fler lekkamrater hade Betsey haft fler vänner bland föräldrarna i området, något som var väldigt viktigt för henne.

Den dag Bliss började åka skridskor, blev Skyler väldigt mycket mindre viktig för sina föräldrar. All deras tid lades på Bliss, som vann tävling efter tävling och blev mer och mer berömd. En dag hittas hon mördad i familjen Rampikes källare, och skvallertidningarna börjar genast spekulera i vem som är den skyldiga. Beror mordet på den nioårige storebroderns avundsjuka, eller var det någon av föräldrarna som av någon mystisk anledning dödade Bliss? När den nitton år gamla Skyler börjar skriva har han inget svar, men ju längre han kommer desto mer klarnar det, både för honom och för läsaren.

Älskade syster är en fantastisk skildring av hur fruktansvärt fel det kan bli i relationerna mellan människorna i en till synes ganska vanlig familj. Bliss säger att hon älskar att åka skridskor, men den som verkar gladast när hon vinner är Betsey. Betsey gör allting för dotterns karriär, och det är möjligt att anledningen till att Bliss var så glad när hon åkte skridskor var att det var då hennes mamma var glad, stolt och nöjd med henne. För Betsey blir konståkningen något som framförallt handlar om henne, om att hon ska få vara en stolt mamma, och inte om att Bliss ska ha roligt. En annan anledning till att det blev viktigt för Bliss att vinna var att även hennes pappa blev stolt över henne då. Han lovade gång på gång att han skulle komma och titta på henne när hon åkte skridskor, och gång på gång dök han inte upp. De få gånger han kom sade han "och nu ser jag fram emot att se min lilla flicka vinna!", och gjorde, förmodligen helt omedvetet, så att pressen Bliss kände blev ännu större. Och vad hände egentligen med Skyler, som var sina föräldrars lille älskling, hur kommer det sig att han gick från att vara mamsens lilleman till den där fule pojken som stod i utkanten av familjefotografierna och såg sur ut?

Jag tror att det är väldigt farligt när föräldrar bestämmer vad deras barn ska ägna sig åt, och när barnens aktiviteter blir så viktiga för föräldrarna som i Älskade syster. Vad barnet tycker är roligt tappas lätt bort då, eftersom han eller hon, liksom Bliss, tycker om att göra det föräldrarna valt eftersom föräldrarna är glada och stolta då, och inte för att det från början var barnet som verkligen ville göra det.

Älskade syster är en riktigt, riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar! Tack så mycket Adelina som gav mig boken!

Himlen börjar här

Sjuttonåriga Lennie har i hela sitt liv framförallt varit "Baileys lillasyster". Det var storasystern som folk lade märke till och alltid hon som bestämde vad hon och Lennie skulle göra. Lennie trivdes bra med att ha det så, hon önskade inte att det var annorlunda. Men annorlunda blir det, när Bailey plötsligt får en hjärtattack och dör. Plötsligt är Lennie ensam, den som stod henne allra närmast är borta och trots att vännen Sarah menar väl kan hon inte förstå precis hur Lennie känner.

Den enda som verkar förstå Lennie är Baileys pojkvän, Toby. Och enda anledningen att de plötsligt umgås så mycket är att de kan prata om Bailey med varandra. Lennie är absolut inte kär i Toby, och han är inte kär i henne, att de en dag kysser varandra är inte något som var meningen, det bara blir så. De är de enda som förstår varandra, och båda är i desperat behov av närhet och tröst. Lennie har väldigt dåligt samvete, hon känner att hon har svikit både Bailey och sig själv.

Något som gör Lennies relation till Toby ännu mer komplicerad är Joe Fontaine, den nye killen i Lennies skola. En helt fantastisk kille, tycker både Lennie och kompisen Sarah. Lennie, som aldrig varit kär förut, blir kär i Joe, och blir förstås överlycklig när det visar sig att han är kär i henne. Men hur ska hon nu göra med Toby, och får man verkligen vara så lycklig när ens syster precis har dött?

Himlen börjar här är en riktigt bra ungdomsbok, mycket bättre än många andra. Den är mer än bara en av alla berättelser om osäkra tonåringar med dåliga relationer till sina föräldrar, få vänner, extremt dålig självkänsla och som knappt har några personligheter utan bara karakteriseras av att de har det fruktansvärt jobbigt. I och för sig är Lennie väldigt osäker, hon träffar aldrig någon av sina föräldrar, vet inte ens var de är och bor i stället hos sin mormor, och eftersom Bailey dött är hon väldigt ledsen och har det jobbigt. Men Lennies lidande beror nästan bara på Baileys död, och inte på en helt osannolik kombination av en massa hemskheter. Visst önskar hon att hon visste var hennes mamma tagit vägen, men fram till Baileys död hade hon, Bailey och deras mormor det väldigt bra. Lennie har vänner, det var inte så att det störde henne att det alltid var Bailey och inte hon som stod i centrum, även om hon efter Baileys död ibland kommer på sig själv med att vara glad över att faktiskt få uppmärksamhet (och sedan får hon fruktansvärt dåligt samvete, eftersom hon nästan tänkt att hon är glad att Bailey är död).

Himlen börjar här är en fantastisk bok. Läs den!

The Book Thief

I paketet jag fick av min bokvän Helena fanns den fantastiska boken The Book Thief av Markus Zusak. Jag har tidigare försökt läsa den här boken på svenska (Boktjuven), men kom inte riktigt in i den. Nu när jag läste den på engelska upptäckte jag vilken bra bok det faktiskt är. Tack så mycket Helena!

The Book Thief utspelar sig i Tyskland under andra världskriget, och är skriven på ett lite annorlunda sätt. Det är Döden som berättar historien om boktjuven. Döden berättar om de tre gånger han såg boktjuven och om det han läst om henne i den bok som kom att rädda hennes liv.

Boktjuven heter Liesel Meminger och är när Döden ser henne första gången nio år gammal. Hon och hennes lillebror är på väg till sina nya fosterföräldrar. Deras pappa, och så småningom även deras mamma, sitter i koncentrationsläger på grund av att pappan är kommunist, något som för Liesel bara är ett konstigt ord hon inte förstår.

På tåget dör Liesels lillebror, och på hans begravning stjäl hon sin första bok, The Gravediggers Handbook (Dödgrävarens handbok på svenska). Orden i boken fascinerar henne, trots att hon aldrig lärt sig läsa och därför inte förstår dem.

Liesel kommer ensam till sina fosterföräldrar, som heter Hans och Rosa Hubermann och bor på gatan Himmel Strasse. Hans spelar dragspel, och hans spelande har en lång historia som är kopplad till hur hans vän Erik räddade Hans liv i första världskriget och till den skuld han därför har till den del av Eriks familj som fortfarande lever. Rosa är väldigt bestämd och hon älskar både Liesel och Hans väldigt mycket, det är bara det att hon inte är jättebra på att visa det. Hon kallar ofta Liesel för "Saumench" och Hans för "Saukerl" ("Sau" är ett ord som på tyska har med grisar att göra, så "Saumench" och "Saukerl" är egentligen olika former av "Svinmänniska"). Så småningom förstår Liesel att Rosa helt enkelt kallar de flesta för "Saukerl" eller "Saumench", särskilt de människor hon älskar.

När Liesel kommit till Hans och Rosa måste hon börja i skolan, något som eftersom hon ligger långt efter sina jämnåriga blir väldigt jobbigt. På nätterna drömmer Liesel mardrömmar om sin lillebrors död. När Hans Hubermann en natt hittar The Gravedigger's Handbook under Liesels madrass bestämmer han och Liesel att han ska lära henne att läsa och att de tillsammans ska ta sig igenom The Gravedigger's Handbook. Liesels kärlek till ord och böcker blir starkare när hon kan läsa. Även om hon får en del böcker i present fortsätter hon att stjäla. Hon upptäcker att hon ibland hellre vill ha böcker hon stjäl än böcker hon får, när hon inte fått dem av någon hon älskar och som hon vet älskar henne.

På Himmel Strasse bor även Rudy Steiner, en pojke som är lika gammal som Liesel, och hans familj. Liesel och Rudy blir snabbt bästa vänner. När Liesel börjar skolan är det Rudy som försvarar henne när de andra är taskiga mot henne för att hon inte kan läsa (även om när det gäller är Liesel hemskt bra på att försvara sig själv). När familjerna på Himmel Strasse börjar få ont om pengar och mat ger de sig iväg och stjäl tillsammans, och försvarar varandra mot tjuvgängens äldre och ibland väldigt otrevliga ledare.


The Book Thief är en fantastisk bok. Jag rekommenderar den verkligen. Jag tyckte mer om att läsa den på engelska, så om du inte fastnar i den på svenska är det ett tips.

Habib - Långt långt borta

Långt långt borta är den sjunde av Douglas Foleys böcker om tolvåriga Habib. De tidigare böckerna heter Meningen med livet, Friheten minus fyra, Paris tur och retur, På farligt vatten, Tre gånger guld och Änglar här och där.

Habibs habibi (älskling), flickvännen Paris, ska flytta till sin pappas hemland Eritrea. Hennes pappa har fått jobb där, och nu måste hela familjen lämna Alby. Habib är förtvivlad, han förstår inte hur han ska klara av att leva utan Paris. I Januari måste Paris åka, och Habibs högsta önskan är att hon ska komma tillbaka.

Det är synd om människorna. Så sa Habibs svensklärare en gång. Habib, som då var väldigt glad och inte alls tyckte synd om sig själv, förstod inte alls vad hon menade. Varför skulle det vara synd om människorna? Nu förstår Habib att det faktiskt är synd om människorna, trots att han inte känner alla människor i hela världen.

Habibs kompis Dani tycker att Habib ska äta mer fisk, eftersom man blir mindre deppig då. Dani påstår att all medicin folk äter för att bli glada hamnar i vattnet i Stockholm och att fiskarna äter upp medicinen och blir glada. Han säger att om Habib äter upp fiskar (som fångats i Stockholm) så blir han gladare. Habib tänker inte äta fisk, han vet inte om han vill bli gladare. Han vill inte vara glad när den han tycker mest om i hela världen tas ifrån honom. Det enda han vill är att få vara tillsammans med Paris igen. Men det är långt från Sverige till Eritrea, så långt att det är svårt att åka och hälsa på varandra. Och hur ska Habib kunna leva om han aldrig får träffa Paris?

Jag tycker att Långt långt borta (precis som de andra Habib-böckerna) är väldigt bra. Den skiljer sig lite från dem tidigare böckerna, eftersom Habib är så ledsen blir boken allvarligare. Trots att han är väldigt ledsen går det inte att komma ifrån det faktum att Habib egentligen är en väldigt glad och fantasifull person, så även om han tycker att det känns som om han aldrig mer kommer att bli glad skämtar han mycket och har roligt när han busar med sin farmor och sin lillasyster (och även om han kan skämta känns det verkligen inte som om han har glömt eller struntar i Paris).

Jag tycker väldigt mycket om Habib, han är roligt, (oftast) glad, har mycket fantasi och mycket humor. Han bryr sig dessutom väldigt mycket om sin familj och sina vänner.

Jag rekommenderar verkligen alla böckerna om Habib!

Svenhammeds journaler

Svenhammeds journaler är skriven av Zulmir Bečević.
Så här är det: Svenhammed skriver inte dagbok. Enligt Svenhammed är det bara töntar som skriver dagbok. Riktiga män skriver journaler, och Svenhammed vill vara en riktig man.
Svenhammed skriver journaler därför att han vill berätta hur det verkligen är för honom och hans vänner. Han är trött på journalister, sociologer och politiker som yttrar sig om "dom" och hur det är för "dom" (och menar alla invandrare). Svenhammed förstår inte varför han alltid hör till "dom" och inte till "oss". Han tycker inte att det känns som om han hör till "dom", och om han varken är en av "dom" eller en av "oss", var hör han egentligen hemma?
Han är född i Sverige. Svenska är det enda språk han kan, men trots det kommer han aldrig att bli svensk på riktigt. Svenhammeds föräldrar trodde att Svenhammed skulle bli ett svenskt barn, deras biljett till det svenska samhället. Därför fick han namnet Svenhammed (Sven efter föräldrarnas favorit på socialkontoret och hammed efter pappan, Muhammed). Svenhammeds föräldrar hade fel. Svenhammed är inte svensk. Han ser inte svensk ut, han bor inte på svenskarnas sida av motorvägen. I Svenhammeds familj finns, förutom Svenhammed, Svenhammeds lillebror, Muhammed Junior (som bara kallas Junior), och Svenhammeds föräldrar. Svenhammeds pappa säljer grönsaker på torget och slår ibland sina barn (mest Svenhammed). Svenhammeds mamma är "naivt snäll och sådär löjligt omtänksam". Hon säger inte ifrån när pappan slår Svenhammed och Junior, men Svenhammed tror att hon innerst inne känner att något är fel.
Svenhammeds bästa vänner är Chino och Mjäll, eller Miell som hon egentligen heter. Chino och Svenhammed träffades på socialkontoret när de var mindre. Deras pappor blev osams och började slåss, och sedan dess har Chino och Svenhammed varit bästa vänner. De gör allting tillsammans, de skaffar till och med sin första tjej tillsammans.
Miell är svensk, men bor på Svenhammeds sida av motorvägen. Hon och hennes mamma flyttade dit när Miells föräldrar skilde sig. Ingen av de andra tjejerna ville umgås med Miell, och Chino och Svenhammed hittade henne när hon satt på en bänk och verkade ledsen. Några dagar senare blev hon ihop med Chino och Svenhammed (egentligen ville hon bara vara ihop med Chino, men eftersom Chino och Svenhammed är bästa vänner och gör allting tillsammans fick hon inte det utan att vara ihop med Svenhammed också). Sedan dess har Miell varit vän med Chino och Svenhammed.
När Svenhammed börjar nian kommer det en ny elev till klassen, Emilia Roos. Emilia är svensk, snygg och blir snabbt populär. Svenhammed känner så fort hon kommer in i klassrummet att hon är speciell, och att han skulle kunna göra vad som helst för henne.

Jag tycker riktigt mycket om Svenhammeds journaler. Jag tycker om Svenhammed, även om jag inte tycker om allt han gör. En del saker han hittar på tycker jag till och med riktigt illa om.
På vissa ställen är boken så rolig att jag skrattar högt medan jag läser, och på andra är den väldigt allvarlig. Att den är både rolig och allvarlig är en av de saker som gör att jag tycker så mycket om den. Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är så bra!

Kulor i hjärtat

På måndag får vi veta vilken bok som vinner Augustpriset i år! En av de nominerade är Kulor i hjärtat av Cilla Naumann.

Kulor i hjärtat består av åtta korta berättelser om fjortonåriga Tom. De olika berättelserna handlar alla om ovanliga saker som hamnar mitt i allt det vanliga. Plötsligt är gatlyktorna inte bara släckta, nej, det är någon som skjuter på dem. Någon som står där bakom i mörkret och lurar. En vanlig gunga är plötsligt ett tortyrredskap, och mannen som anordnar en trevlig fest varje sommar är ett monster. Plötsligt ska en vän som alltid funnits där flytta, och plötsligt försvinner en lillasyster inne på Ikea.

Tom bor med sina föräldrar och sin storebror. Han och hans storebror småbråkar och retas mycket, fast egentligen tycker de mycket om varandra. Och när saker blir allvarliga, då håller de ihop och är vänner. Tom önskar ibland att han och hans storebror var som Toms kompis William och hans lillasyster Lone är. William och Lone tycker alltid om varandra och tittar på varandra med glada ögon. Tom kan inte minnas att hans bror någonsin lekt med honom på det sätt William leker med Lone.

Men med den avlägsna, underliga släktingen Rut måste både Tom och hans bror leka. De har ansvar för att Rut ska ha trevligt när hon är på besök, och oftast tycker deras föräldrar inte att de är tillräckligt snälla mot Rut, att de inte anstränger sig tillräckligt för att göra roliga saker med henne. Men när de till slut hittar på något Rut gillar, då håller allting på att gå riktigt illa ...

Alla berättelserna är väldigt bra, och det funkar alldeles utmärkt att inte läsa alla, eller att läsa de i en annan ordning än de är i boken.

Jag tycker att Kulor i hjärtat är en riktigt bra bok. Jag rekommenderar den verkligen, och blir inte alls missnöjd om den vinner Augustpriset!

Nyligen läst

Tidväktaren av Jeanette Winterson
Tidväktaren handlar om Silver, som bor i det gamla huset Villgårda. Det händer underliga saker i världen, eftersom det sker rubbningar i tiden. Rubbningarna i tiden orsakar tidstornador, som leder till att folk försvinner och hamnar på andra platser i andra tider. Den onde Abel Darkwater söker upp Silver, eftersom hon är den enda som kan hitta Tidväktaren. Tidväktaren kan kontrollera tiden, därför vill Abel Darkwater kontrollera tidväktaren.
När Silver och hennes nya vän Gabriel försöker hindra Abel Darkwater från att få tag på Tidväktaren råkar de ut för många spännande äventyr i olika delar av universum.
Jag tycker att Tidväktaren är en riktigt bra bok, som inte liknar någonting annat jag har läst.


Shoo Bre av Douglas Foley
Shoo Bre handlar om Oscar och Elias. De går i nian på samma skola, men känner inte varandra.
När den mycket omtyckte svenskläraren Jonas måste sluta blir många upprörda, men för Oscar gör det inte så mycket eftersom han tycker mer och mer om den nya läraren, Kristina. Till slut upptäcker han att han blivit kär i henne, något som ger Oscar ganska stora problem längre fram i boken.
Elias har gjort mycket dumma saker tidigare, men har bestämt sig för att sköta sig. När en kompis erbjuder honom mycket pengar för att stjäla en lastbil full med whisky svarar Elias ja, något han senare ångrar. Men Elias har fler problem. Han är kär i Zeynep, som också går i nian. Hon är kurd, men det är inte Elias, och därför får hon inte träffa Elias för sina föräldrar.
Shoo Bre är en väldigt bra bok om vänskap och kärlek. Den är spännande och ibland lite sorglig.

Både Tidväktaren och Shoo Bre är böcker jag verkligen rekommenderar.