Stalin

När Stalin var sjuk och höll på att dö blev han omhändertagen av fyra läkare, varav endast en var legitimerad. Detta berodde på att Stalin, i ett av sina många extremt paranoida ögonblick, bestämt sig för att fängsla alla de mer kvalificerade läkarna. Det här och mycket annat har jag lärt mig av Simon Sebag Montefiores fantastiskt intressanta biografi Stalin - den röde tsaren och hans hov.

Någonting jag tycker är väldigt fascinerande med Stalin är hur vänlig och charmig han kunde vara mot sin familj och de han för tillfället betraktade som sina vänner. Jag tror att vi gärna tänker oss att människor som Stalin, eller Hitler, som är ansvariga för miljontals människors död är osympatiska, obehagliga människor i alla sammanhang. Det är svårt att koppla ihop mannen som ger order om att tortera och mörda människor på löpande band, diktatorn som ger de styrande i landets olika delar kvoter för hur många som måste avrättas, med den omtänksamme fadern som skickar kärleksfulla brev till sin fru och ständigt ger komplimanger åt människorna i sin omgivning. Å andra sidan är det väldigt logiskt, då det är väldigt mycket lättare att uppnå en sådan maktposition som Stalins om man är vältalig och karismatisk.

Människorna i kretsen kring Stalin beundrade honom ofta, men var också livrädda för honom. De levde hela tiden med risken att han skulle bestämma sig för att de inte var pålitliga, få för sig att de konspirerade mot honom och därför fängsla, och ofta låta tortera och avrätta, dem och deras familjer. Rykten om att man en gång skrivit ett Stalinkritiskt brev eller en vädjan om att en fängslad släkting skulle friges var nog för att man skulle gripas. Även här hade Stalin nytta av sin karisma. Han hade för vana att invagga sina offer i en falsk säkerhet innan de greps, och kunde ofta vara extra vänlig mot sina bekanta dagarna innan de arresterades.

I landets olika regioner, där de styrande hade kvoter att uppfylla, var det ofta saker som den lokale makthavarens personliga sympatier som avgjorde vilka som fick leva och vilka som dog. Stalin såg Ivan den förskräcklige som en förebild, men menade att denne borde ha varit mindre återhållsam när han slog ihjäl sina fiender. "Han borde ha slagit ihjäl allesammans för att kunna bygga en stark stat", sade Stalin.

Stalin och de andra högt uppsatta inom det sovjetiska kommunistpartiet var alla överens om att tortyr var helt nödvändigt. På listor över sådana som skulle arresteras skrev Stalin anteckningar vid vissa namn, som "Prygla, prygla!" eller "Är det inte dags att klämma åt den här herrn och tvinga honom att avlägga rapport om sina smutsiga gärningar?". "NKVDs användning av fysiska påtryckningar" var enligt Stalin en "helt korrekt och snabb metod". "Det var nödvändigt att agera skoningslöst", menade Molotov. Att fängslade människor misshandlades till döds var inte alls ovanligt.

Stalin - den röde tsaren och hans hov är en otroligt intressant och lärorik läsupplevelse! Alla som vill lära sig mer om Sovjet, Stalin, terror eller förtryck borde läsa den. Den är ganska omfångsrik, och för det mesta är innehållet tungt och obehagligt, men tack vare att det är så mycket flyt i språket blir boken inte det minsta svårläst. Jag vill hemskt gärna läsa mer av Simon Sebag Montefiore, som till exempel hans andra bok om Stalin, Den unge Stalin, eller kanske hans biografi om staden Jerusalem!

Mannen utan öde och mitt besök i Auschwitz-Birkenau

Mannen utan öde är skriven av Imre Kertész, som fick Nobelpriset 2002. Den är ingen självbiografi, men bygger på författarens upplevelser. Liksom bokens huvudperson överlevde Imre Kertész Förintelsen, och Mannen utan öde anses vara en av de bästa Förintelseskildringarna som skrivits. Den berörde mig mer än någon annan bok om Förintelsen jag läst. Jag tror att det beror på en kombination av att den är bättre än något jag läst tidigare och av att jag nyligen varit i Auschwitz och Birkenau med skolan. Det var en av de obehagligaste sakerna jag varit med varit med om, och det väckte mycket tankar. När jag nästan direkt efter att jag kommit hem från Polen läste Mannen utan öde, som till en liten del utspelar sig i Birkenau, kändes det mer för mig än vad det gjort tidigare. Jag kunde se de miljöer som beskrevs framför mig, eftersom jag sett dem på riktigt, och det var väldigt obehagligt att tänka på att de fruktansvärda saker jag läste om hände på en plats där jag nyligen varit.

Mannen utan ödes huvudperson är, liksom författaren, ungrare. Han är fjorton år gammal, lika gammal som jag är nu, när en polis tvingar honom och några andra unga judar att gå av en buss. Därefter förs de till Auschwitz, tillsammans med runt sextio personer i en liten godsvagn. Vid andra tillfällen trängdes åttio personer in i en sådan vagn. En sådan vagn står i Birkenau, jag har sett den. Vi var runt just åttio nior med på resan, vilket gjorde det lättare att förstå hur ohyggligt trångt det måste ha varit. Det skulle ha varit som om vi allesammans hade varit tvungna att sitta i vagnen, och plötsligt kändes det väldigt dumt att vi hade klagat på att det var trångt på tåget vi åkte från Swinoujscie till Krakow.

Framme i Birkenau ställs alla de människor som kommit i långa led, och en läkare väljer ut vilka som är arbetsdugliga och vilka som inte är det, alltså vilka som får leva i alla fall ett tag till och vilka som ska skickas direkt till sin död i gaskamrarna (detta vet huvudpersonen och de andra naturligtvis inte ännu). Allting går till precis så som vår guide berättade för oss att det alltid gick till, och vägen som beskrivs från banvallen och selekteringen till huset där fångarna badade, blev rakade och fick sina fångkläder känner jag igen. Jag har nyligen varit där, och även om jag inte gått exakt den väg som beskrivs i boken vet jag vilka vägar som menas eftersom jag precis har sett dem.

När jag var i Auschwitz och Birkenau var det ganska fint väder. Solen sken och det var varmt. Tidigare när jag har läst böcker som utspelar sig i koncentrationsläger har jag alltid, även om jag aldrig reflekterat över det förut, tänkt mig att det varit kallt och grått, men för mig utspelar sig stora delar av Mannen utan öde i solsken. Jag har aldrig riktigt kunnat föreställa mig att så hemska saker händer under en blå himmel, upplyst av sol, antagligen eftersom solsken för mig (liksom för de flesta andra) är förknippat med något positivt. Att jag nu tänkte mig ljus och värme, så som det var när jag såg Auschwitz och Birkenau, gjorde att jag ofta påmindes om att den hemska plats jag läste om faktiskt var samma plats som jag besökt.

Jag använder hela tiden ord som ”fruktansvärt” och ”hemskt” när jag skriver om den här boken, men egentligen är varken de eller några andra ord jag vet tillräckliga för att beskriva det Förintelsens offer utsattes för. Samtidigt är en sak som utmärker Mannen utan öde just att huvudpersonen inte beskriver det som händer honom som fruktansvärt. Det här är en ohyggligt osentimental bok, och huvudpersonen berättar bara precis vad som händer. Jag tror att det är en viktig förklaring till varför jag blir så väldigt berörd, även om jag inte riktigt kan säga hur det blir så.

I förordet skriver Georg och Eva Klein att ”Den vanliga frågan – ’Hur kunde detta hända?’ – uteblir. Man säger efter, läpparna rör sig i takt med romanjagets: Javisst, det blev så. Det var att vänta. Det kunde inte varit annorlunda”. Huvudpersonen frågar inte varför någonting blir som det blir, han bara konstaterar att det händer. Han anklagar inte heller någon, liksom Georg och Eva Klein skriver presenterar han det som att inga alternativ finns. Kanske är detta en förutsättning för att överleva, kanske hade det varit helt omöjligt att uthärda om han tänkt på hur det annars hade kunnat vara, om han inte bara förlikat sig med händelsernas gång. Troligt är också att när han, försvagad av de omänskliga förhållanden han tvingades leva under, inte förmådde fundera över något annat än huruvida han skulle orka ta nästa steg inte hade kraft att reflektera över det som hände och fundera på hur det var möjligt eller vems skulden för det var.

Vårt besök i Auschwitz avslutades med att vår guide berättade för oss om familjen Höss, som bestod av lägerkommendanten Rudolf Höss, hans fru och deras fem barn. De bodde i anslutning till koncentrationslägret, och fru Höss sade efter kriget att hon och familjen var mycket lycklig under de tre år de bodde där. ”Hon måste ju ha varit helt sjuk i huvudet om hon kunde vara lycklig när allt detta hände alldeles intill”, tyckte många av mina klasskompisar. Jag håller delvis med, jag tycker också att det är väldigt konstigt. Samtidigt tror jag att det är väldigt farligt att avfärda fru Höss, och alla andra som antingen genom direkt deltagande eller bara genom att låta bli att protestera gjorde Förintelsen möjlig, som sjuka i huvudet. Det är så lätt att tänka att jag hade varit annorlunda, det är så lätt att säga att de människor som bidragit till något som Förintelsen måste ha varit galna, psykiskt störda eller helt enkelt onda människor rakt igenom. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte tänker så, utan att vi accepterar att det till stor del handlade om vanliga människor som du och jag. Vi måste vara medvetna om vad människor i vissa situationer kan drivas att göra, så att vi kan göra vårt allra yttersta för att ingenting som Förintelsen någonsin ska kunna hända igen.

Sågverksungen

Sågverksungen är skriven av Vibeke Olsson, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon har bland annat skrivit Molnfri bombnatt, som handlar om andra världskriget, och Skymningens nådatid, som utspelar sig under romartiden. Just Sågverksungen har jag haft länge men faktiskt inte läst, men inspirerad av En bok om dagen gjorde jag det och det är jag mycket glad för!

Bricken är snart elva år, och arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik, som ligger en bit utanför Sundsvall. Året är 1879, ett år Bricken alltid ska minnas. Det är det året, som hennes pappa Edvin och så gott som alla de andra arbetarna bestämmer sig för att sluta arbeta. Det kallas att strejka, får Bricken veta, och det är ett engelskt ord. Kanske ska det uttalas "strixa" eller "strajka", det vet ingen riktigt. Huvudsaken är vad det innebär. Sågverket kommer att stå still tills arbetarnas löner har höjts. Förhoppningen är att det ska gå ganska snabbt, att sågverkets ägare snart ska inse hur fel det är att han inte gett arbetarna mer lön. Om lönerna inte förändras har Brickens familj nästan inga marginaler alls, utan bara precis så mycket pengar att de klarar sig. Brickens föräldrar är rädda för att bli fattiga, de har båda upplevt riktig svält. Förutom Bricken har de haft tre barn, men de dog alla när de var mycket små.

Ett av de andra barnen var Mårten. Nu, när Bricken är nästan elva, skulle han ha varit femton år. Bricken brukar tänka sig att hon pratar med honom, och berättar för honom om det som händer i Svartvik, där han skulle ha bott och numera nästan varit en hel arbetskarl, om han inte hade dött innan han fyllde fem. Hon berättar för honom om Gullenos, katten som grannen Åkesson tänkte slå ihjäl men sedan gav till henne i stället. "Du tycker inte att det är så kul när det är du som måste dränka hennes ungar", säger Åkesson och Bricken lovar sig själv att hon aldrig ska dränka några kattungar. "Jag skulle aldrig kunna döda", säger hennes pappa en annan gång i ett helt annat sammanhang, vilket för Bricken betyder att även eventuella kattungar är säkra trots att det inte riktigt var det hennes pappa menade.

När strejken börjar blir Brickens liv väldigt märkligt och annorlunda. Hon är van vid att börja arbeta halv sex varje morgon, och plötsligt är dagarna alldeles tomma. Hon och de andra sågverksarbetarna är alla stolta över det de gör, och den allmänna uppfattningen är att arbete är det viktigaste som finns. Så länge man har ett arbete löser sig allt, att arbeta är det rätta. Plötsligt en dag är det inte alls så längre. Hon får inte arbeta, och ingen vill arbeta. Eller jo, några vill, men de är inte så många. Några vill inte strejka, och de kallas förrädare. Brickens föräldrar, som lärt Bricken hur viktigt det är med arbete, är plötsligt upprörda över att det finns de som vill arbeta. "Det borde vara strejk jämt, så att barnen alltid fick leka på dagarna", säger en granne till Brickens mamma. Det verkar jättekonstigt, tänker Bricken, hon vill ju faktiskt arbeta. Hon förstår att folk vill ha bättre löner, men det känns ändå märkligt när hennes pappa får välja mellan att fortsätta strejka och riskera att aldrig få tillbaka sitt arbete eller att bara börja arbeta som vanligt igen och väljer strejken. Pappan säger att han skulle skämmas om han blev en förrädare, han som alltid varit så stolt över att han arbetar.

De som inte vill strejka ses alltså som förrädare. En del av de strejkande går runt på kvällar och nätter och letar upp "förrädarna" och misshandlar dem för att de inte vill hjälpa till att kämpa för högre löner. Sådant vägrar dock Brickens pappa gå med på. Han tycker att det är fel att inte vara med och strejka, men det är viktigt för honom att strejkarna håller sig på rätt sida om lagen. Han vill visa herrskapet att arbetare inte är något patrask, utan människor precis som de rika.

En av förrädarna är Brickens bästa vän Jennys pappa. Det leder till att Jenny blir retad, andra barn är elaka mot henne och kallar henne förrädaryngel. En del av de som är elaka mot Jenny är vänner till Bricken, som Jorma. Hans familj bor intill Brickens, och hans föräldrar brukar gå till kyrkan tillsammans med Brickens mamma. Han och Bricken var jättebra vänner när de var små, och bestämde att de skulle gifta sig när de blev vuxna. Han skulle vara den starkaste plankbäraren på hela verket, tänkte de. Då var Bricken förstås övertygad om att det var hennes pappa som var det starkaste plankbäraren, det var innan det hårda arbetet skadade hans axel och innan hon började inse att även om man älskar sina föräldrar gör de inte alltid rätt och är inte alltid starkast. Nu är Jorma otrevlig mot Jenny, och Bricken hamnar mittemellan. Sådana saker visar vad man är för sorts människa, har hennes föräldrar sagt, och Bricken vill försvara Jenny även om det innebär att Jorma blir arg på henne. Jenny kan faktiskt inte hållas ansvarig för sin pappas beslut, och även om Bricken är övertygad om att det är så är det inte lätt att vara den som försvarar den alla andra ser ner på.

Jag tycker att Sågverksungen är riktigt, riktigt bra. Precis som i flera andra av Vibeke Olssons böcker, till exempel Molnfri bombnatt, är personerna oerhört nyanserade. Ingen gör rätt hela tiden, men det går att tycka om människor ändå. Huvudpersonens insikt om att det är så är central både i Sågverksungen och i Molnfri bombnatt. Här handlar det mycket om Brickens relation till sina föräldrar. De är båda fantastiska föräldrar och mycket trevligare än de flesta andra vuxna som finns i hennes närhet, men de har ändå brister. Det börjar hon inse nu, och hon blir flera gånger väldigt besviken på dem. Detta är en väldigt bra och trovärdig skildring av hur jag tror att det ofta är i relationer mellan barn och föräldrar. Som liten tror man att ens föräldrar alltid har rätt, men så småningom inser man att det inte är så. I Brickens fall handlar det inte bara om föräldrarna, utan även om Jorma. De var vänner när de var små, och hon tycker fortfarande om honom. När han är med de som är taskiga mot Jenny blir hon väldigt besviken på honom. Jag tycker att det är självklart att Jorma gör fel, men det går att förstå honom. Han gör som alla sina andra vänner, möjligtvis av rädsla för att själv bli utsatt för gruppens ledare Oskars ilska.

För Hedwig, huvudpersonen i Molnfri bombnatt, handlar det framförallt om hennes kärlek till SS-mannen Willhelm Schurbiegel. Han gör hemska saker, vilket Hedwig är medveten om, men hon älskar honom ändå. Nu är inte de saker Brickens pappa eller Jorma gör ens i närheten av att vara så hemska som saker Willhelm gör, men konflikten mellan olika känslor är likadan för Hedwig som för Bricken. Även som personer har Hedwig och Bricken likheter. Liksom människorna i sin omgivning och människor i verkligheten är de inte perfekta. Båda begår en svekfull handling av kärlek till sina familjer, något de båda skäms över i efterhand.

Vibeke Olsson är absolut en av mina favoritförfattare, och nu ser jag fram emot att läsa Sågverksungens fortsättning, Bricken på Svartvik, som kom med posten häromdagen.

Pompeji

Pompeji av Maja Lundgren handlar om de som levde i Pompeji året innan vulkanutbrottet. Om mimare, prostituerade, krogägare, gladiatorer och parfymförsäljare. Om de som lever upp till något som kallas Ciceros ideal, och om de som inte gör det. Mest om de som inte gör det, eftersom det är otroligt svårt att leva upp till Ciceros ideal, då Cicero menade att endast ett fåtal yrken var hederliga.

Vesuvius är en stratovulkan. Han är förälskad i vulkanen Krakatau, men skriver ändå kärleksbrev till alla människor. År 78 bosätter sig en tiger i en av grottorna på Vesuvius sluttningar. Förut tillbringade tigern all sin tid med att slåss med gladiatorer och dödsdömda fångar. Nu har han tröttnat på att döda och på att bli skadad (han har fortfarande ett varigt sår som inte läkt ordentligt sedan en osedvanligt skicklig gladiator slog honom med en spikklubba) och rymt, och bosatt sig vid Vesuvius. Vulkanen har utsett tigern till vulkanolog, eftersom hans tassar är så känsliga för vibrationer. Tigern brukar prata med Vesuvius, som ibland svarar men mest tänker på Krakatau och på alla fina människor han tänker döda.

Posthumus solur går fel. Detta bekymrar honom något otroligt, och tillsammans med vännen Maximus och två slavar (som behövs för att bära soluret) går han runt så gott som hela Pompeji för att hitta orsaken. Han vet att det gick rätt ett par dagar tidigare, eftersom han annars skulle ha kommit för sent. Den enda lösningen de kan komma på är att gå till häxan Biria och fråga henne. Som tur är har hon flyttat in till staden och blivit en urban häxa. Det är dock inte helt lätt att ta med soluret till Biria, eftersom två man behövs för att bära det och endast en i taget får träffa häxan.

Den före detta borgmästaren, Publius Paquius Proculus, är bekymrad över sin yngste son. Sonen, som är oäkta och av syskonen fått öknamnet Knubbis, mår inte bra. Han kräks ofta och utan att någon vet varför. Paquius fru tycker att han ska låta bli att bekymra sig, och tror att anledningen till pojkens sjukdom är att hans pappa skämt bort honom. Det är nämligen så att Paquius av någon anledning tycker bättre om Knubbis än om sina andra barn. Detta stör hans fru väldigt mycket, hon tycker att det är upprörande att Paquius tycker bättre om det barn som inte är hennes.

I Pompeji finns just nu mimarna Methe, Paris och Anicetus, som spelar upp farser som driver med samhället. De utgår alltid från samma grundhandling, men brukar improvisera ganska mycket medan de spelar upp pjäsen. Anicetus tycker att de borde öva mer, och försöker därför varje kväll (men misslyckas alltid) hindra Methe och Paris från att dricka alltför mycket. Methe är olyckligt kär i slaven Chrestus. För Paris är det nästan tvärtom. Han är otroligt populär och har en fanclub som kallar sig Paridianerna men har bara varit kär en gång i hela sitt liv och tycker att många av de som uppvaktar honom är ganska jobbiga. Eller jo, det verkar som om han kanske är lite, lite kär i Methe. Men det skulle han aldrig erkänna.

Det är bara några få av alla människor jag lärt känna när jag läst den här underbara boken. Jag älskar språket i Pompeji, och jag tycker att det är helt fantastiskt hur så mycket kan få plats i en bok som på knappt 250 sidor utan att det ens är i närheten av att kännas det minsta överdrivet.

Spindelbarnen

Spindelbarnen är skriven av Gudrun Wessnert.

När Sam står på trappan till Syster Elsibes barnhus för hittebarn och vanföra, platsen där hon ska bo, funderar hon på om det finns något som heter hem. Om hon någonsin hört hemma någonstans, vad som fanns innan hon hamnade på gatorna och började leta mat i soptunnor. Redan när hon ser fru Klopke och fröken Imperton, de två systrarna som driver barnhuset, är hon säker på att hon inte kommer att hitta ett tryggt hem hos dem. "Jaså, det är klumpfoten som anländer. Men måste ni låta henne smutsa ner trappan? Den är nyskurad", är det första hon hör någon av dem säga.

På barnhuset lär Sam känna sex andra barn, Immy som hittades på en kyrkogård, Val vars föräldrar sitter i fängelse, Adam Siggs som vid en olycka fick en fördjupning i sin mage där han nu förvarar sin tama groda, Tanja som hittades i en källare och då var så mager att man tänkte ge henne till hundarna, tysta blyga Ann och Rosie, som förutom att hon under Sams första kväll kommer med varningen "ät aldrig svamppaj" är lika tyst som Ann. Svamppajen tillagas, liksom all annan mat på barnhuset, av kokerskan Cornelia Pratt som inte kan skilja på giftsvamp och ätbar svamp. Om barnen skulle bli förgiftade skulle resten av samhället inte sakna dem, Cornelia Pratt skulle inte bry sig och fru Klopke och fröken Imperston skulle bara bli glada.

Reglerna på barnhuset är oerhört stränga, och den som inte lyder blir inlåst i den mörka, kalla källaren som är full av råttor. De andra barnen vet att de behandlas illa, och att de borde ha det mycket bättre, men det är bara Sam som tror att det är möjligt att skapa ett bättre liv. Att komma ifrån barnhuset går inte, säger de andra, som helt gett upp hoppet. Inte heller Sam vet hur hon ska göra för att rädda sig och sina nya vänner, men hon vet att något måste göras. Runt omkring sig ser hon tecken på krafter mycket mäktigare än fru Klopke eller fröken Imperton någonsin skulle kunna föreställa sig, men är de som besitter dessa krafter villiga att hjälpa henne?

Den här boken pratade Gudrun Wessnert om när hon kom till vår klass och pratade om sina böcker och sitt skrivande i november 2009. Redan då blev jag sugen på att läsa den, och blev därför mycket glad när den kom! Jag blev inte besviken, Spindelbarnen är en superbra bok som jag verkligen rekommenderar!

Örnarnas triumf

Örnarnas triumf är Naomi Noviks femte bok om himmelsdraken Temeraire och hans kapten Laurence. Böckerna utspelar sig under Napoeleonkrigen. Eftersom varje land har en flygkår med en massa drakar som är med i kriget är det inte riktigt som det var i verkligheten.

Temeraire och Laurence är med i Englands flygkår och kämpar mot Napoleon, men har, i stället för att göra det som skulle hjälpa England mest i kriget, gjort det de tyckte var rätt (för att inte förstöra för er som inte har läst de tidigare böckerna berättar jag inte vad det var de gjorde). Därför anses de nu vara landsförrädare, och Laurence döms till döden. Temeraire tvingas bo på en avelsstation, och han får veta att Laurence får leva så länge Temeraire gör som han blir tillsagd.

Avelsstationen passar inte alls Temeraire, drakarna som finns där bryr sig inte om någonting annat än att de får ordentligt med mat i tid. De är inte intresserade av alla kloka förklaringar Temeraire tänkt ut för att förklara varför han och Laurence gjorde det de gjorde, de bryr sig inte om hur det går i kriget eller om att de måste sova i grottor och inte i vackra paviljonger som drakarna i Kina gör. De bryr sig inte ens om att Laurence, Temeraires älskade kapten och bäste vän, är dömd till döden och väntar på sin avrättning.

Temeraire anpassar sig till livet på avelsstationen, för Laurence skull, men vad som helst kan han inte gå med på. När Temeraire gjort sin grotta fin och trevlig försöker den största draken lägga beslag på den. Temeraire bestämmer sig för att förhindra det genom att få med sig de andra drakarna, något som kräver att han får dem att börja bry sig om saker och tänka. Det visar sig att många av dem inte alls är så dumma ändå. När de väl anstränger sig är många av dem faktiskt väldigt mycket intelligentare än Temeraire hade räknat med.

När Temeraire får höra att Laurence är död (vilket han egentligen inte är, men efter att ha hört en person säga det är Temeraire så förtvivlad att han vägrar lyssna på något annat) finns det inte längre någon anledning för honom att stanna på avelsstationen, och när han bestämmer sig för att ge sig av bestämmer de andra drakarna sig för att följa med honom. Deras skäl att stanna har varit maten och det faktum att de inte har vetat att de skulle kunna få det bättre, men Temeraire tycker inte längre att det gör något att stjäla mat. Laurence sade att det var olagligt, men Temeraire vill inte följa lagar som de personer han tror har dödat Laurence har hittat på.

Han berättar för de andra drakarna om hur bra drakar har det i Kina, och föreslår att de ska slåss mot fransmännen själva, utan människor, och sedan kräva belöning. De andra drakarna, som förändrats väldigt mycket sedan Temeraire kom dit och visade de att man kan ställa krav och ifrågasätta, tycker att det verkar som en bra idé. De gör uppror genom att rymma från avelsstationen och på egen hand lägga sig i det krig de annars bara struntat i så länge det inte påverkade hur mycket mat de fick.

Temeraire har länge haft upproriska tankar och velat kämpa för drakars rättigheter, något Laurence, som uppfostrats till att göra sin plikt och följa alla lagar, inte varit så positiv till. Nu får Temeraire plötsligt en stor grupp drakar som håller med honom, och jag tycker att det är väldigt fascinerande hur både han och de utvecklas. När Temeraire får dem att börja fundera blir drakarna på avelsstationen väldigt olika de passiva, uttråkade varelser de var innan han kom dit, och när Temeraire får en grupp att leda blir han ännu starkare än han var förut. Han kräver att människor som behandlar honom som ett djur ska tilltala honom med sir, eftersom det är så man tilltalar någon om man ska vara artig, och att han ska få samma rättigheter som mänskliga officerare.

Bandet mellan Laurence och Temeraire blir ännu tydligare i den här boken än i de tidigare, eftersom de tvingas vara ifrån varandra längre tid än de någonsin varit förut. Temeraires reaktion när han tror att Laurence är död och hans starka vilja att hämnas på dem han tror har dödat hans kapten visar hur stark deras vänskap är. Just vänskapen mellan Temeraire och Laurence är en av många anledningar till att jag tycker att den här boken (som jag tror är bäst hittills) och de övriga böckerna i serien är så fantastiskt bra.

Jag rekommenderar verkligen böckerna om Temeraire, och även om den här är bäst hittills är även de tidigare böckerna helt underbara!

Dragon Dawn

Dragon Dawn är skriven av Carole Wilkinson. Den ingår i Drakväktarserien, men utspelar sig innan Drakväktaren börjar. Drakväktaren, Purpurdraken och Drakmåne utspelar sig i Kina under Han-dynastin, och Dragon Dawn utspelar sig långt tidigare, när draken Danzi (som är mycket gammal i Drakväktaren) var ung.

Danzis vän, drakväktaren Chen-mo, har nyligen dött. Trots att Chen-mo levt längre än människor brukar leva (eftersom han var drakväktare) känns hans liv väldigt kort för den nästan tusen år gamla Danzi. Danzi är nedstämd över människornas korta liv och upprörd över deras våldsamhet. Därför bestämmer Danzi att han klarar sig utan drakväktare. Han är en fri drake, han är inte bunden till människor. Men när Danzi träffar Bingwen, en man som kan höra drakars tankar (en förmåga nästan bara drakväktare har) och som alltid drömt om att få flyga med en drake, blir Danzi osäker. Ska han strunta i Bingwen, eller än en gång binda sig till en människa? Men Bingwen är inte helt hederlig, och om han kan ljuga för den mäktiga Qin-arméns general kan han säkert ljuga för Danzi också ...

Jag tyckte att Dragon Dawn var väldigt bra. Det är spännande att läsa om Danzis äventyr, och i slutet finns ett mycket intressant A-Z med fakta om kinesiska drakar.
För alla er som läst de andra böckerna i den här fantastiska serien är Dragon Dawn ett måste. Alla ni som inte har läst de andra böckerna i serien måste absolut göra det!

Tystnad, tagning

Tystnad, tagning är skriven av Michelle Magorian.

Det är fyra år sedan andra världskriget slutade. Fjortonårige Henrys pappa dog som krigshjälte, och Henry saknar honom verkligen. Eftersom Henrys mamma gift om sig och inte verkar sakna Henrys pappa står Henry väldigt nära sin farmor. Varken Henry eller hans farmor tycker om mannen Henrys mamma gift sig med, Bill. Farmodern anser att Henrys mamma glömt hennes son (Henrys pappa) eftersom hon gift om sig så snart efter hans död.

I Henrys klass går Jeffries, vars pappa deserterade efter att Henrys pappa offrat sitt liv för honom, och Henrys farmor säger att Henry absolut inte får prata med Jeffries. När eleverna i Henrys klass ska göra specialarbeten om olika saker visar det sig att Jeffries precis som Henry älskar film. De och en pojke som är väldigt utanför eftersom han är född utom äktenskapet, Pip, hamnar i samma grupp. Först är Henry upprörd för att han måste arbeta tillsammans med sonen till en desertör och en oäkting, men ju mer tid han tillbringar med Pip och Jeffries desto mer förstår han att det faktiskt inte spelar någon roll. Det Jeffries och Pips föräldrar gjort påverkar inte deras personligheter.

När han lär känna Jeffries och Pip inser Henry att han faktiskt älskar sin tvååriga halvsyster. Det är inte Mollys fel att Bill är hennes pappa, och när Henry till slut ger Bill en chans visar det sig att han inte är så dum ändå. Men sviker Henry sin farmor genom att älska Molly och Bill? Betyder det att han också glömt sin pappa? Henrys farmor verkar tycka att Henry sviker henne, men är det verkligen så? Vem är det egentligen som sviker vem?

Jag tyckte väldigt, väldigt mycket om Tystnad, tagning. Nu är det ganska länge sedan jag läste någon av Michelle Magorians böcker, men jag tror att Tystnad, tagning och Godnatt mister Tom är mina favoriter av dem. Några andra böcker av Michelle Magorian är Hemlängtan, En liten kärlekssång, På djupt vatten och I rampljuset. Jag rekommenderar verkligen allt jag läst av Michelle Magorian!

Flykten från Berganien

Flykten från Berganien är skriven av Eva Ibbotson. Den utspelar sig i England och i det påhittade landet Berganien under andra världskriget.

Elvaåriga Tally bor i London med sin far och sina fastrar Hester och May. När det finns risk att London bombas skickar hennes far henne till internatskolan Delderton. Skolan är inte alls som Tally väntat sig, utan mycket trevligare. Tally har förväntat sig en skola med stränga regler och skoluniformer, en sådan skola som den hennes kusiner Roderick och Margaret går på. Men Delderton är en annorlunda skola, som bygger på att eleverna ska få frihet. Man måste inte gå på lektionerna, men alla gör det, eftersom de är så intressanta. Tally får många vänner på Delderton, bland annat Julia. Julia som täcker sitt rum med bilder av den löjliga skådespelerskan Gloria Grantley, och tar med sig Tally för att se på sin idols senaste film. Gloria Grantleys film intresserar inte Tally det minsta, men det gör nyhetsinslagen om landet Berganien som visas innan filmen börjar. Berganiens kung har vägrat samarbeta med Hitler, och Tally beundrar det lilla landets modige kung. Därför blir hon överlycklig när hon, några andra barn från Delderton och biologiläraren Matteo får chansen att åka till Berganien och delta i en folkdansfestival. Tally hade rätt i att det Berganiens kung gjorde var modigt, men det var också mycket farligt. Under festivalen blir kungen skjuten, och barnen från Delderton tvingas fly. Med sig har de kronprinsen Karil, som blir deras vän. Ju närmare barnen kommer varandra, desto viktigare blir det för de att lyckas ta sig tillbaka till England. Men att ta sig tillbaka till England, är det verkligen att lyckas? Inte riktigt ...

Jag tyckte att Flykten från Berganien var en fantastisk bok. Jag tycker att Delderton verkar som en mycket trevlig skola, och jag tycker väldigt mycket om Tally. Hon är omtänksam och smart, även om hon ibland låter kärleken till sina vänner gå före allt sunt förnuft.
Flykten från Berganien är en bok jag verkligen rekommenderar!
Eva Ibbotson har även skrivit bland annat Resan till River Sea, Kazans stjärna, Den stora spökräddningen, Spökena på Clawstone Castle, Häxtävlingen och Ingen vanlig häxa.

Young Samurai - Krigarens svärd

Krigarens svärd av Chris Bradford är andra delen i serien Young Samurai. Den första delen heter Krigarens resa.
Jack Fletcher från England är strandsatt i Japan på 1600-talet. I den första boken blev han adopterad av den store samurajen Masamoto, och fick börja i Masamotos skola för samurajer, Niten Ichi Ryu.
I den här boken får Jack och de andra eleverna på skolan veta att det är dags för Den trefaldiga cirkeln, en tävling för fem av skolans elever. Alla som klarar av cirkeln får lära sig Masamotos stridsteknik De två himlarna. De som vill vara med ska anmäla sig och sedan vara med i uttagningarna. De fem som klarar av fyra svåra utmaningar bäst kommer med i cirkeln. Jack ser det som sin chans att få lära sig De två himlarna, som kan hjälpa honom att försvara sig mot Dokugan Ryu, ninjan som gör vad som helst för att få tag på Jacks fars färdplan. Färdplanen, som Jack behöver om han någonsin vill komma hem till England och sin lillasyster igen. Men trots att Jack saknar sitt hemland har han många vänner i Japan, han har sin bästa vän Akiko, Masamotos son Yamato och den kloke lille pojken Yori. På Niten Ichi Ryu finns även Kazuki, som hatar Jack och säger att daimyo Kamakura planerar döda alla utlänningar i Japan. Är det sant? Eller säger Kazuki det bara för att skrämma Jack? Kommer Jack att bli uttagen till cirkeln och få lära sig De två himlarna? Eller kommer han vara lika försvarslös varje gång han blir angripen av Dokugan Ryu? Och Jacks drömmar om fyra skorpioner förutspår död, men vems död?
Krigarens svärd var väldigt bra, och jag längtar efter fortsättningen, Krigarens drake. I min recension av Krigarens resa skrev jag att den inte var så bra i början, men sedan dess har jag läst om den och tycker att hela boken är väldigt bra.
Jag rekommenderar verkligen böckerna i serien Young Samurai!

Eldens väg

Eldens väg är den tredje delen i serien Samurajens döttrar av Maya Snow. De två första delarna heter I mästarens skola och Svärdets viskning.
De två systrarna Hana och Kimi lever i Japan på 1200-talet. I den första boken mördade deras elake farbror Hidehira deras far och bröder. Eftersom Kimis och Hanas far var jito (en maktposition i Japan) har deras farbror nu tagit hans plats och blivit jito. Kimi och Hana har varit på flykt sedan dess. De bodde på en samurajskola en period, och är båda mycket skickliga i samurajernas stridskonst.
I Eldens väg har Kimi och Hana precis återförenats med sin mamma och yngste bror, Moriyasu, som lyckats fly från Hidehira. Även om Kimi och Hana har hittat sina försvunna familjemedlemmar är de långt ifrån trygga. Dels är Kimi och Hana väldigt oroliga för sin vän Tatsuya som tillfångatagits av ninjor, och dessutom är de hela tiden jagade av sin farbrors samurajer. Moriyasu är sin fars rättmätige arvtagare och den som egentligen ska vara jito, och därför måste Hidehiras samurajer döda honom för att Hidehira ska kunna vara säker på att inte förlora sin makt.
Eldens väg var väldigt bra, precis som de tidigare delarna i serien. Den var väldigt spännande och utspelade sig i en intressant och fascinerande miljö. Jag blev väldigt nyfiken på Japan när jag läste den första boken i serien. Kimi, som det handlar mest om, är envis och bestämd. Hon är väldigt stark och blir mycket arg när någon antyder att hon skulle vara svag därför att hon är flicka. Jag tycker mycket om den inställningen, särskilt eftersom hon lever i Japan på 1200-talet och enbart män förväntades kunna slåss och bli samurajer.
Jag rekommenderar verkligen böckerna i den här serien, men de måste läsas i ordning!

My Story

My Story är en bokserie där olika personer i påhittade dagböcker berättar hur det var att leva i olika tider. Jag har läst sex My Storyböcker, Anne Boleyn and me av Alison Prince, Mill Girl och Pompeii av Sue Reid, Highway Girl av Valerie Wilding, Blitz av Vince Cross och The Great Plague av Pamela Oldfield. Jag tycker väldigt mycket om alla de böckerna, och berättar här om tre av dem.

Highway Girl av Valerie Wilding
Susannah lever i England på 1600-talet. När hennes och hennes bror Dominics föräldrar dör ger sig Dominic av till Amerika för att tjäna pengar. Susannah får bo hos sina avlägsna släktingar, familjen de Gracy. Där får hon bo i en liten stuga, Keeper's cottage, en bit bort från familjen de Gracys hus. I det stora huset får hennes hund, Jack, inte vara, eftersom Juliana de Gracy är livrädd för hundar. Juliana är dottern i familjen de Gracy, och hon gör vad hon kan för att Susannah ska få det jobbigt. Juliana kallar Susannah för Susan, ett namn hon tycker passar bäst för en tjänare och därför passar Susannah alldeles utmärkt.
När Susannah får veta att Dominic är dödligt sjuk och kan räddas om hon skickar pengar är Susannah beredd att göra nästan vad som helst för att få ihop pengarna ...

The Great Plague av Pamela Oldfield
Fjortonåriga Alice Paynton bor i London med sin pappa och moster. Året är 1665, och staden härjas av pesten. Sjukdomen sprider sig genom staden, och Alice pappa tycker att Alice ska åka till Woolwich och bo hos hans bror tills faran är över i London, men hon vägrar och vill vara kvar i London med sin familj och sina vänner. När Alice moster drabbas av pesten är Alice säker på att det är hennes fel, på grund av en sak som hände när pesten inte funnits i staden så länge. Eftersom hennes moster är smittad får Alice inte lämna sitt hus, och hon vet inte var hennes pappa är.
När hon till slut får komma ut bestämmer hon sig för att ta sig till Woolwich, men det blir svårare än hon trott ...

Blitz av Vince Cross
Edie och hennes familj bor i London under andra världskriget, men trots faran har hennes föräldrar lovat att inte skicka bort henne och hennes lillebror Tom. Till slut blir de tvungna, eftersom det är för farligt att vara kvar i London. Edie och Tom evakueras till Cardiff och bor hos paret James, som inte alls är trevliga mot dem. När mr James bestraffar Tom på ett riktigt otrevligt sätt bara för att Tom sagt ett fult ord tycker Edie att det har gått för långt ...
My Story är berättelser, men man lär sig ändå väldigt mycket historia av att läsa dem.

Mina nya favoritböcker

Jag har en ny favoritbokserie, böckerna om draken Temeraire. Böckerna heter Hans majestäts drake, Jadetronen, Svartkrut och eld och Elfenbensriket. De är skrivna av Naomi Novik.

Böckerna utspelar sig under Napoleonkrigen, men krigen går till på ett lite annat sätt än de gjorde i verkligheten, eftersom det finns en massa drakar inblandade.

Will Laurence är kapten på det brittiska fartyget Reliant, som i en strid besegrar ett franskt skepp. På det franska skeppet finns det ett drakägg, som Reliants besättning kommer över. De upptäcker att ägget redan är hårt, vilket innebär att det snart ska kläckas. När en drake är nykläckt måste den selas på om människor ska kunna hantera den. Ingen i Reliants besättning vill bli flygare, men eftersom draken kläcks innan de kommit land är en av dem tvungen. De drar lott, men draken accepterar inte den det blir, den enda han accepterar är Laurence. Draken får heta Temeraire. När de kommit i land bestäms det att Temeraire ska få en utbildad flygare i stället för Laurence, men Laurence och Temeraire, som har lärt känna och börja tycka om varandra, går inte med på det. Laurence får vara Temeraires flygare, och de tas till flygbasen Loch Laggan för att utbildas. Där utses Temeraires besättning (en fullvuxen drake är väldigt stor och väger ungefär tjugo ton, därför behövs det mer än en man för att sköta alla sysslor) och Temeraire placeras i en långvingeformation (långvinge är en drakras) för att tillsammans med drakarna Lily och Maximus utbildas. De andra drakarna i formationen, Dulcia, Messoria, Immortalis och Nitidus, är äldre och erfarnare.
Det visar sig att Temeraire är en kinesisk himmelsdrake, den enda i hela Europa.

I den andra boken, Jadetronen, vill den kinesiske kejsaren ha tillbaka Temeraire, eftersom han är en mycket värdefull kinesisk drake. Kejsarens bror och hans följe kommer till England för att ta tillbaka Temeraire. Eftersom himmelsdrakar endast får tillhöra kejsare och deras släktingar tycker inte kejsarens bror och hans följe att Laurence är en värdig följeslagare för Temeraire(trots att Laurence i början inte ville bli flygare har en mycket stark vänskap utvecklats mellan honom och Temeraire, så att skiljas från varandra är en sak de båda verkligen kämpar för att slippa). Det leder till en riktigt spännande historia som är minst lika bra som den första boken.

I den tredje boken, Svartkrut och eld, ska Laurence och Temeraire hämta tre drakägg till England, ett mycket svårt och viktigt uppdrag. En av drakarna är en kazilikdrake, en mycket värdefull eldsprutare.Till sin hjälp har Laurence och Temeraire bland annat vilddraken Arkady och hans flock, som de räddat ur en lavin. Svartkrut och eld är en riktigt bra och spännande bok som ingen borde missa!

I Elfenbensriket, den fjärde boken, kommer Laurence, Temeraire och vilddrakarna tillbaka till England efter en lång och farofylld resa. Temeraire och vilddrakarna får inte komma in på flygbasen, och Temeraire får inte träffa sina vänner Maximus och Lily. Allt verkar mycket underligt, och det visar sig att nästan alla drakarna i den brittiska flygkåren drabbats av en mystisk och dödlig sjukdom. Temeraire och Laurence skickas till Afrika för att leta efter ett botemedel, en svår uppgift som de måste klara. Det är alla brittiska drakars, inklusive Lilys och Maximus, liv som står på spel...
Jag tycker riktig, riktigt mycket om alla böckerna i den här serien, och alla borde läsa dem. Det kan vara lite svårt att komma in i den första, men när man väl har gjort det är böckerna bara helt underbara. De är väldigt spännande, det är en intressant historisk miljö och jag tycker mycket om drakarna. Många av dem i alla fall. Eftersom de har helt olika personligheter tycker jag om dem av olika anledningar, och vissa, som Lien, tycker jag inte om alls. Ni som vill veta vem Lien är ska läsa böckerna (alla andra ska i och för sig också göra det), ni kommer inte att ångra er!
Jag känner en ganska stark gemenskap med Temeraire, eftersom ett av hans intressen är läsning. Eftersom han inte kan läsa i människoböcker själv måste Laurence läsa för honom, så han får även Laurence, som tidigare inte tyckt om att läsa (en stor nackdel med Laurence, men han är en bra flygare ändå), att läsa.
Filmrättigheterna är sålda till Peter Jackson, som regisserade Sagan om ringen, och det ska bli jättespännande att se filmen. Jag hoppas att den kommer snart!
Böckerna om Temeraire är helt fantastiska. LÄS DEM!

Månskensvargen

Månskensvargen är skriven av Elvira Birgitta Holm.
Den utspelar sig i Sverige år 1350. Den handlar om Ylva Ulvsdotter. Hon är femton år, och flyr tillsammans med Vargtass, hunden som är en blandning av hund och varg, ut i skogen undan pesten. Alla i hennes by är döda, och hon träffar först inga andra levande människor. Är alla andra döda? Är det bara Ylva som överlevt? När Ylva med sitt horn kallar på sina tre kor som även de försvunnit in i skogen får hon ett svar. Någon, väldigt nära henne, spelar på en spelpipa. Det är en pojke, ungefär lika gammal som Ylva, som har spelat. Hon tycker inte att han ser ut som en människa, mer som en blandning mellan ängel och varg, en vargaängel. Han talar inte, de enda ljud han ger ifrån sig är de han kan åstadkomma med sin spelpipa. Men även om han inte talar finns han i alla fall. Alla är inte döda, någon mer än Ylva har överlevt. De hjälps åt att överleva, att skaffa mat och ta hand om Ylvas kor, som hon hittat. Ylva vet inte hans namn, men kallar honom Ulv. Ulv, som hennes far och lillebror som pesten tog hette.
En dag får han talet åter. Ylva får veta att han heter Mikael, inte Ulv. Hon får höra hans historia, hon får höra om hämnden han har att utkräva, om hatet mot de som gjort att han tvingats fly. Och om Anselm, som gav Mikael en spelpipa, Anselm som Mikael hoppas lever men som antagligen är död.
Månskensvargen är en fantastisk bok. Den är spännande, intressant och historisk. Den innehåller väldigt mycket, den är både en historia om kärlek och vänskap och en historia om hur det var att leva på 1300-talet när pesten härjade i Sverige. Det finns både ett spännande äventyr och en massa intressant medeltida svensk historia. Månskensvargen är en bok jag verkligen rekommenderar till alla som tycker om att läsa om spänning, historia, kärlek eller helt enkelt tycker om att läsa (de som inte tycker om att läsa borde också läsa den här boken, så kanske de förstår hur underbart det är att läsa).

Svärdets viskning

Svärdets viskning är skriven av Maya Snow. Den är den andra boken i serien Samurajens döttrar. Den första boken heter I mästarens skola och den tredje, som kommer ut hösten 2009, heter Eldens väg.
Böckernas huvudpersoner heter Kimi och Hana. De är systrar och lever i Japan på 1200-talet. 1200-talet var en krigisk tid i Japan, med samurajer och ninjor (japanska lönnmördare). Detta gjorde att det var bra att kunna slåss, men det var en tid då enbart män fick lära sig att slåss och bli samurajer. Men Kimi och Hana har bevisat att det går för flickor att vara samurajer. De var döttrar till jiton (Japan var indelat i olika delar, och en jito styrde över varje del), men efter att deras farbror mördade deras far och gjorde sig själv till jito har Kimi och Hana tvingats fly för att överleva. De är jagade av sin farbrors samurajer, och på grund av något som hände i slutet av den första boken tvingas Kimi och Hana lämna herr Gokus dojo (dojo är en skola för samurajer). Den här boken utspelar sig på många olika platser, eftersom Kimi och Hana förflyttar sig mycket för att undkomma sin elaka farbrors samurajer. I den här boken råkar Kimi och Hana ut för minst lika många spännande och otäcka saker som i den första, och sina kunskaper om att slåss är något de får stor nytta av. Svärdets viskning är bättre än den första boken, I mästarens skola, så alla som tyckte om den första borde absolut läsa den här. Alla som inte har läst den första borde absolut läsa den nu, eftersom båda böckerna som hittills kommit ut i den här serien är fantastiska! Det är dessutom väldigt intressant att läsa de här böckerna, eftersom skillnaden mellan 1200-talets Japan och vår tids Europa är stor.
Serien Samurajens döttrar är helt underbar, och jag längtar verkligen efter nästa del!

Resan till den gyllene staden

Resan till den gyllene staden är skriven av Kevin Crossley-Holland. Den är ungefär som en fortsättning på Riddarkungen, den sista boken i Kevin Crossley-Hollands Arthurtrilogi. När Arthur kommer hem från korståget i Riddarkungen upptäcker han att hans vän Gatty är försvunnen. De har inte träffats på tre år, så Arthur har längtat efter att få träffa sin vän. Arthur får veta att Gatty har gett sig av till godset Ewloe, för att vara lady Gwyneths kammarjungfru. Och inte nog med det. Lady Gwyneth har nämligen bestämt sig för att ge sig av på en pilgrimsfärd till Jerusalem, och Gatty ska följa med henne. Resan till den gyllene staden är Gattys berättelse. Den handlar om vad hon råkar ut för på vägen till Jerusalem. Och det är väldigt mycket. Gatty är inte van vid att vara kammarjungfru. Hon vet allt om att arbeta hårt och att vara fattig, men hon vet inte så mycket mer. Gatty är nyfiken av sig, och vill gärna lära sig mer. Hon hamnar i knipa många gånger, och en dag går det riktigt illa. Gatty och lady Gwyneths andra kammarjungfru, Nest, träffar signor Umberto de Malaxa. Han säger att han behöver deras hjälp. Han ska inte få behålla sin mark, eftersom han inte har någon arvinge. Han ber Gatty att klä ut sig till hans fru, och Nest ska vara hennes kammarjungfru. Han ska låna ett spädbarn och säga att det är hans. Men dagen de ska visa upp spädbarnet blir Nest sjuk, och Gatty får gå själv. Alltsammans tar längre tid än Gatty hade väntat sig När hon kommer tillbaka till pilgrimernas skepp har det redan gett sig av. Kommer Gatty kanske inte komma till Jerusalem? Hon som av en speciell anledning absolut måste dit. Och även om hon kommer till Jerusalem, kommer hon någonsin komma hem igen?
Det kan man undra. Jag undrar inte, jag vet. Men jag tänker inte berätta. Vill du veta får du läsa boken själv, och det tycker jag verkligen att du ska göra. Jag tycker att Resan till den gyllene staden är en fantastisk bok, precis lika bra som böckerna om Arthur. Det fungerar nog att läsa den här boken utan att ha läst böckerna om Arthur, men jag rekommenderar att man läser dem först.

Riddarsvärdet

Riddarsvärdet är den nionde boken i serien om Theo och Ramona. Böckerna är skrivna av Kim M. Kimselius. De tidigare böckerna i serien heter Tillbaka till Pompeji, Jag är ingen häxa, Faraos förbannelse, Den gömda inkastaden, Vikingaträl, Svarta döden, Snapphanar och Giljotinen. Efter Riddarsvärdet kommer Det glömda kriget 1808 - 1809. Den elfte boken i serien kommer ut i februari 2009. Den heter Snapphaneresan och är en fortsättning på den sjunde boken, Snapphanar. Theo och Ramona kan resa i tiden. I varje bok råkar de ut för saker som gör att de hamnar mitt i en farlig, intressant tidsperiod. I slutet av Giljotinen har Theo, Ramona och Ramonas kusin Robert äntligen lyckats ta sig ur franska revolutionen med livet i behåll. När de försöker ta sig hem igen hamnar Theo och Ramona inte där de tänkt sig. De hamnar i ett tält, och håller i ett riddarsvärd. När människor kommer in i tältet gömmer Ramona sig. Inte Theo. Han håller i svärdet, som är deras enda möjlighet att komma hem igen. Att han gör det leder till att han och Ramona kommer ifrån varandra, till helt olika platser i 1300-talets Normandie. Ska Theo och Ramona lyckas hitta varandra och ta sig tillbaka till sin egen tid, eller kommer de inte ens att klara sig levande ur sitt spännande äventyr den här gången?
Riddarsvärdet är, liksom alla böckerna i serien, enormt bra, spännande och intressant. Jag tycker väldigt mycket om den och rekommenderar verkligen den och resten av serien. Eftersom alla böckerna handlar om olika historiska perioder måste man inte läsa dem i ordning, man kan välja att läsa de böcker som handlar om tidsperioder man är intresserad av. Det enda viktiga med ordningen (tycker jag) är att börja med den första, Tillbaka till Pompeji.

Vikingaträl

Den här boken köpte jag igår, när jag var i en bokhandel och fick träffa Kim M. Kimselius. Hon var där och signerade sina böcker, så nu har jag signerade exemplar av Vikingaträl, Giljotinen, Faraos förbannelse och Den gömda inkastaden. Nu har jag läst ut Vikingaträl, och det här är vad jag tyckte om den och vad den handlade om.
Vikingaträl är den femte boken om Theo och Ramona. Theo och Ramona kan färdas i tiden. De lärde känna varandra när Ramona under en skolresa till ruinstaden Pompeji somnade och vaknade upp i ett levande Pompeji, tiden före vulkanen Vesuvius utbrott (detta hände i den första boken, Tillbaka till Pompeji). Där lärde hon känna Theo. När vulkanutbrottet började lyckades Ramona ta sig tillbaka till sin egen tid, och dit kom även Theo och hans hund Pluto. I de följande böckerna råkar Theo och Ramona ut för andra tidsresor, de kommer bland annat till häxförföljernas tid och blir anklagade för att vara häxor. I Vikingaträl är Theo och Ramona ute och fiskar. Med sig har de hunden Pluto. Plötsligt blir det storm, och de hamnar i vattnet. Ett skepp räddar dem, men det är inget vanligt skepp. Det är ett vikingaskepp. Theo och Ramona har förflyttats i tiden igen, den här gången till vikingatiden. Vikingarnas plan är att sälja dem som trälar. De hamnar hos helt olika personer på olika platser. Hur ska de nu kunna träffas och ta sig tillbaka till sin egen tid igen? Det jag har berättat nu är dessutom bara början på en enormt bra och spännande bok, som jag verkligen rekommenderar.
Alla böckerna i den här serien är jättebra. Man behöver inte läsa dem i ordning eftersom de handlar om olika historiska tidsperioder. Därför är det möjligt att välja vilken bok man vill läsa beroende på vad man är intresserad av. Det enda viktiga med ordningen är att det nog är bra att börja med den första, Tillbaka till Pompeji.

Anne Boleyn and me

Anne Boleyn and me är skriven av Alison Prince. Den är Elinor Valjeans dagbok åren 1525-1536. Hon lever vid engelska hovet på Henrik VIII:s tid. När hon börjar skriva dagbok är hon 11 år. När hon blir lite äldre ska hon, precis som sin mamma och storasyster, bli hovdam åt drottning Catherine. Det blir hon, men en kort tid därefter blir kungen förälskad i Anne Boleyn. Han vill då skilja sig från Catherine för att kunna gifta sig med Anne. Han försöker få tillstånd att göra det från påven, men påven vägrar. Till slut bestämmer han att Englands kyrka inte längre ska lyda under påven utan under kungen, och skiljer sig från Catherine och gifter sig med Anne ändå. När Anne blir drottning ska en del av Catherines hovdamer vara hennes hovdamer i stället. Elinor är en av dem. I sin dagbok berättar hon om hur det är vid hovet, och om Anne Boleyn. Efter elva år finns i dagboken vad som hände vid det engelska hovet från det att Henrik VIII blev förälskad i Anne Boleyn 1525 till det att hon halshöggs 1536.
Anne Boleyn and me är en jättebra bok om Anne Boleyn, där läsaren får se henne med en av hennes hovdamers ögon.

I mästarens skola

I mästarens skola är skriven av Maya Snow. Den utspelar sig i Japan på 1200-talet. Den handlar om två systrar, Kimi och Hana. De är döttrar till jiton. En jito var som en japansk godsförvaltare. När Kimis och Hanas farbror och hans samurajer mördar Kimis och Hanas far och deras bröder tvingas Kimi och Hana fly. De klär ut sig till pojkar och tar sig till herr Gokus skola för samurajer. Först träffar de sin kusin Ken-ichi utanför portarna. Han är son till Kimis och Hanas farbror, som dödade deras far och bröder. Han retar dem och kallar dem för bondpojkar och säger att de inte har en chans att bli antagna till skolan. Herr Goku kommer ut och säger att det antagligen inte går för dem att komma in på skolan, eftersom det finns så många som står i kö för att bli antagna. Hana ber herr Goku att låta dem visa vad de kan. Han låter dem göra det, genom att slåss mot honom. Kimi och Hana förlorar, och får veta att de tyvärr inte får plats i skolan. Då föreslår Kimi att de kan arbeta som tjänare. De försäkrar att de kan arbeta flitigt, och herr Goku går med på det. De får mat och kläder och har det bra i skolan. De blir vänner med Tatsuya, en av eleverna i skolan. Det som inte är trevligt är Ken-ichi, deras kusin. Han är mallig och elak. Hela tiden skryter han om att han är jitons brorson. Han retar Tatsuya för att Tatsuya kommer från landet.
En dag ska den nya jiton, Kimis och Hanas farbror, komma till herr Gokus skola för att herr Goku ska svära en trohetsed till honom. När herr Goku och Kimis och Hanas farbror ska dricka te ska Kimi dit för att vara beredd att hämta något om jiton behöver det. Hon tar en med sig en kniv, för att kunna hämnas på sin farbror. När Kimi tänker ta fram kniven och döda sin farbror och hämnas sin familj förstår hon att herr Goku på något sätt förstår vad hon tänker göra, och att han vet vilka hon och Hana är. Herr Goku säger åt Kimi att gå tillbaka till köket coh hämta något. Sedan ska hon be kökspojken, Ko, komma dit i hennes ställe. Det gör hon. Senare ber herr Goku Kimi och Hana komma till meditationsrummet. Där berättar han att han vet vilka de är och att han inte ska berätta något för deras farbror. Han ber dem berätta vad som har hänt. Kimi och Hana berättar om hur deras farbror mördade deras far och bröder och att deras mor och yngsta lillebror kan finnas i staden.
Några veckor senare ska det vara en turnering i skolan. Alla i skolan, elever och tjänare, får ställa upp. Kimis och Hanas farbror ska vara domare. Kimis plan är att vinna turneringen och sedan utmana sin farbror, och besegra honom för att hämnas sin far och sina bröder. I början går allt bra, men sedan blir det inte alls som hon hade tänkt sig ...
I mästarens skola är en jättebra bok. Den är spännande och annorlunda. Den är annorlunda på grund av att den utspelar sig i 1200-talets Japan, och jag har inte läst så många böcker som gör det. Dessutom tycker jag om att det handlar om flickor som vill bli samurajer och som är bra på att slåss och kriga.