28 april 2010

Molnfri bombnatt

För ett tag sedan skulle jag skriva en bokanalys i skolan. Jag valde att skriva om min nya favoritbok, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Eftersom det här är en bokanalys och inte en vanlig bokrecension avslöjar jag mer om bokens handling än jag brukar göra här på bloggen. DÄRFÖR ÄR DET BÄST ATT INTE LÄSA DET HÄR INLÄGGET OM MAN INTE HAR LÄST MOLNFRI BOMBNATT!

Molnfri bombnatt är skriven av Vibeke Olsson. Den gavs ut första gången år 1995.

År 1993 marscherar folk på Stockholms gator och skriker ”Sieg Heil!”. På radio pratas det om kriget i Bosnien och när 71-åriga Hedwig Johansson sätter i gång TV:n ser hon bilder från städer som blivit bombade. Hatim Korshid, ett vårdbiträde som brukar hjälpa Hedwig, blir misshandlad av rasister på grund av sin hudfärg.

Hedwig sätter sig vid datorn hon fått av sin nu döde man Evert för att skriva ner sin historia. Hon ska berätta allt, även det Evert aldrig fick veta. Hon vet inte alls vem som ska få läsa, hon vet bara att nu kan hon inte tiga längre.
Hedwig berättar om första gången hon såg människor marschera på gatorna och ropa ”Sieg Heil!”. Då var året 1933, Hedwig var tio år och bodde i Mainz. Hon minns skräcken i sina föräldrars ögon och sitt hems nya lukt. Lukten av rädsla.

Hedwigs pappa var med i det förbjudna socialdemokratiska partiet, och arresterades av Gestapo 1933.
Hedwig blev medlem i BDM Jungvolk , där man var med innan man fyllde fjorton och blev medlem i det riktiga BDM. BDM Jungvolks ledare var sjuttonåriga, positiva och entusiastiska Dorothée som Hedwig och de andra flickorna beundrade och litade på. Det var lätt att beundra Dorothée, det var lätt att lita på henne och nazismen. Det var lättare att tro på den sida som var glad, på den sida som hade makten, än att tro på Hedwigs föräldrars ord om demokrati och fria val. Dorothée sade att demokrati var ett utländskt och dåligt påhitt, ingenting man borde ha i Tyskland. Hedwigs pappa satt i koncentrationsläger, hennes mamma hade alltid mörka skuggor under ögonen. Dorothée var glad.

När Hedwig var sjutton år, år 1939, träffade hon SS-mannen Wilhelm Shurbiegel på ett café. Han tittade på henne, och inte på hennes väninna Ilse som pojkarna brukade titta på. Wilhelms blick väckte något inom Hedwig. Senare tänkte hon att det var då hon blev vuxen, att Wilhelm såg en flicka och väckte en kvinna.
Hedwig träffade Wilhelm igen, Wilhelm som inte brydde sig om att Hedwigs far var en statsfiende. Som sade att Hedwig inte kunde hjälpa det, att han tyckte om henne ändå. Wilhelm, som sade att Hedwig var vacker.

Senare berättade Hedwig för Evert, som hon gifte sig med efter kriget, att hon träffade Wilhelm Shurbiegel. Hon berättade att de gick på bio, och att de förlovade sig i augusti 1939. Men hon berättade aldrig att hon älskade Wilhelm. Nej, Evert fick aldrig veta att Hedwig verkligen älskade SS-mannen Wilhelm Shurbiegel.

Det Molnfri bombnatt handlar mest om är nazismens ondska och hur den under andra världskriget kunde få vanliga människor att begå ondskefulla handlingar, ett tema som är väldigt centralt även i Vibeke Olsson debutbok, Ulrike och kriget. Molnfri bombnatt är en mognare och mer komplex version av författarens två första böcker, Ulrike och kriget och Ulrike och freden (som är en fortsättning på Ulrike och kriget).

Ulrike påminner på många sätt om Hedwig. Hon växer upp i Tyskland före och under andra världskriget och hon är med i BDM. Hedwigs mamma och hennes vänner tystnar ibland när Hedwig kommer in i rummet. De vill inte att hon, som är med i det nationalsocialistiska partiet, ska höra vad de pratar om. Ulrikes föräldrar är rädda för sin dotter eftersom de vet att hon skulle ange dem för Gestapo om hon misstänkte att de var fosterlandsförrädare. Både Hedwig och Ulrike blir efter kriget förälskade i svenskar, som de följer med till Sverige. När Hedwig försöker berätta för Evert att hon faktiskt visste vad som hände med judarna avbryter han henne efter ”jag visste” och säger att det är klart att hon inte visste, det förstår han ju. Ulrike blir också avbruten när hon försöker tala om att hon visst var nazist, att hon var inblandad i nazismens brott.
Ulrike tror, till skillnad från Hedwig, verkligen på nazismen. Hedwig blir partimedlem en vecka efter att en mycket karismatisk, snygg, glad man kommit in på postkontoret där hon jobbar och pratat om hur bra det är att vara med i partiet och om hur viktig hemmafronten är. Mannen, som heter Dietrich Planer, får Hedwig att börja tro på att det fortfarande finns kärlek, han ger henne hopp om att människor fortfarande kan tycka om varandra. Därför går Hedwig med i partiet, inte därför att hon tror på nazismen. Ulrike anger stolt tre grannar för Gestapo, hon tror verkligen att judar är mindervärdiga och är stolt och glad när hennes lillebror går ut i kriget, eftersom hon ser det som en ära att kämpa för Stortyskland.
Hedwig tror inte på nazismen på samma sätt som Ulrike, men det gör Wilhelm Shurbiegel. Molnfri bombnatt är alltså på sätt och vis en blandning av Ulrike och kriget och Ulrike och freden, men huvudpersonen i Ulrikeböckerna (Ulrike) har delats upp i två delar (Hedwig och Wilhelm), som båda känns ännu trovärdigare än Ulrike.

Budskapet i både Ulrikeböckerna och Molnfri bombnatt är hur viktigt det är att komma ihåg att nazismens anhängare under andra världskriget var vanliga människor, inte någon sorts övernaturliga monster. Om det glöms bort, om vi glömmer att vanliga människor kan förändras och göra fruktansvärda saker, blir risken att något sådant händer igen större. Det är ett väldigt viktigt budskap. Jag tror att det är något som Vibeke Olsson funderar mycket på, eftersom hon tjugo år efter att hennes debutbok kom ut skrev en bok till som handlar om samma sak.

En av de saker jag tycker mycket om med Molnfri bombnatt är att personerna i den känns så verkliga. De är inte uppdelade i onda och goda, alla gör rätt ibland och fel ibland precis som människor gör i verkligheten.

1944 hittar Hedwig ett flygblad i en tidning hemma hos sin mammas vänner Ernst och Mathilde Müller. Hon tar det och lägger det i fickan, exakt varför vet hon inte. Senare den dagen blir hon arresterad, på grund av flygbladet hon har i fickan. Hedwig blir förhörd av Gestapo. Till slut berättar hon att flygbladet var paret Müllers. Att ange någon annan för Gestapo är fel, men Hedwig gjorde det för att få komma hem till sin mamma och sin lilla dotter som hon vet inte klarar sig utan henne (och att vilja hjälpa sin familj, som verkligen behöver ens hjälp, är rätt).
Wilhelm Shurbiegel är SS-officer och deltar aktivt i nazisternas judeutrotning, något som givetvis är fel. Samtidigt går det att förstå varför han gör det, och han inser så småningom att det han gör är fel och känner skuld för det. Wilhelm är alltså en ond människa, men han har ändå goda sidor.
När Hedwig träffar Wilhelm första gången är han glad, stolt, pratsam och tror på nazismen. Han förändras väldigt mycket. Han inser att mycket av det han gör är fel och slutar vara stolt över att vara SS-man. Wilhelm överlever kriget, men begår självmord innan rättegången i Nürnberg som förmodligen hade gett honom tio till femton års fängelse.

Genom hela boken är det Hedwig som står i centrum, eftersom det är hon som berättar. Det är svårt att beskriva Hedwig, eftersom hon förändras väldigt mycket. När hon var liten var hon säker på att hennes föräldrars politiska åsikter var rätt. Senare började hon tro på nazismen, eftersom hon när hon var nazist fick höra till, när hon var nazist kände hon sig viktig och betydelsefull. Hedwig blev nazist, men det var mycket med nazismen hon inte förstod. Hon förstod inte det där med judarna, hon förstod inte vad judarna skulle ha gjort henne och visste inte vad som hände med dem innan Wilhelm 1943 berättade det för henne.
Senare skäms hon väldigt mycket över att hon var nazist, hon känner skuld för att hon inte gjorde något när Wilhelm berättade för henne vad som hände i Auschwitz. Hon plågas av sina skuldkänslor och känner att hon, genom att inte göra något, gjorde sig delaktig i förintelsen.

När Hedwig efter kriget kommer till Sverige träffar hon Evert, som hon senare gifter sig med. Evert har oftast en väldigt bestämd bild av hur saker, och människor, ska vara. Hedwig stämmer inte riktigt med den bild Evert har av henne, hon visste vad som hände med judarna, hon älskade Wilhelm Shurbiegel och hon var nazist. Det är mycket Hedwig aldrig berättar för Evert, eftersom hon inte tror att han skulle förstå. Senare funderar hon på om hon kanske underskattade Evert, men då är han redan död sedan flera år.
Evert delar in andra världskrigets tyskar i goda och onda och är övertygad om att hans älskade Hedwig, som han självfallet ser som ”god”, aldrig skulle kunna vara nazist eller älska en SS-man.

Män och kvinnor skildras på många sätt väldigt olika i Molnfri bombnatt, eftersom den till stor del utspelar sig i en tid då samhället var ännu mindre jämställt än idag. Eftersom Hedwig växte upp i ett mycket ojämlikt samhälle fick hon lära sig att det var hennes uppgift att ta hand om sin man. Därför håller hon, även när hennes vänner börjar intressera sig för kvinnors rättigheter och slutar stryka sina mäns skjortor, fast vid att hon ska ta hand om Evert.

Jag tycker att miljöbeskrivningarna i Molnfri bombnatt är helt fantastiska. Jag kan hela tiden se miljön framför mig, vare sig den är ett skyddsrum i Tyskland under andra världskriget, en barack i koncentrationslägret Ravensbrück, en sönderbombad tysk stad efter kriget, den svenska folkhögskola dit Hedwig åker när kriget tagit slut eller en lägenhet i Stockholm på 1990-talet.
En sak jag tyckte var väldigt fascinerande var beskrivningarna av kontrasten mellan Sverige och Tyskland efter kriget. Tyskland är fullt av ruiner, maten är dyr. Alla människorna har vant sig vid ruinerna och vet vad krig, hunger och rädsla innebär. I Sverige kan folk alltid äta sig mätta, där finns inga ruiner och svenskarna har inte varit med om några bombanfall. Skillnaden mellan Sverige och Tyskland får läsaren se genom Hedwigs ögon, eftersom hon åren efter kriget av olika anledningar åker fram och tillbaka mellan länderna.

Molnfri bombnatt börjar med att Hedwig står vid sitt fönster och ser ner på gatan, gatan där skinnhuvudena precis marscherat och ropat ”Sieg Heil!”. Vårdbiträdet Hatim kommer fram till henne och frågar hur hon mår, och Hedwig upptäcker att hon faktiskt inte mår så bra. Hon och Hatim sätter sig ner och dricker kaffe, och nästa dag får Hedwig veta att Hatim blivit nerslagen av två skinnhuvuden på vägen hem. Då bestämmer hon sig för att berätta sin historia.
Också slutet utspelar sig i Hedwigs lägenhet i Stockholm och handlar om Hedwig och Hatim, men nu är det Hedwig som frågar hur Hatim mår. Han berättar gråtande att hans mamma har dött, och Hedwig tröstar honom. Boken slutar med att Hedwig säger att man bara har en mamma, men om Hatim vill så skulle hon gärna vara hans ”reservgudmor”. Jag tycker om att slutet är så likt början, det gör att berättelsen binds samman.

Läsaren kastas direkt in i Hedwigs liv här och nu, men historien hon berättar byggs upp stegvis. Eftersom det är Hedwig som berättar om sina minnen och hon ganska ofta kommer att tänka på något som hände i en annan tid än just det hon berättar om hoppar hon ganska mycket i tiden. Hoppandet i tiden känns väldigt naturligt, det vore inte trovärdigt med någon som kan berätta om sitt liv i kronologisk ordning (eftersom det inte går att minnas allting man varit med om precis i den ordning det hände, speciellt inte om man varit med om så mycket som Hedwig). Att berättelsen hoppar i tiden gör det absolut inte svårt att följa den.

Språket i Molnfri bombnatt, som jag tycker väldigt mycket om, är lätt att förstå och mycket vackert.
Ett kapitel handlar om Hedwigs funderingar över hur det känns att bomba en stad. Kapitlet börjar med meningen ”Hur känns det att bomba en stad?”, som sedan dyker upp igen flera gånger. Vibeke Olsson använder sig av upprepningar på det sättet på många ställen i Molnfri bombnatt. Det gör att mycket känns starkare än det gjort annars. Upprepningarna får mig att tänka väldigt mycket på det Hedwig funderar på, till exempel på hur det känns att bomba en stad.
Det är inte speciellt mycket dialog. Eftersom det är Hedwig som skriver om sina minnen vore det onaturligt med mycket dialog.

Molnfri bombnatt är en helt fantastisk bok som jag verkligen rekommenderar! Den handlar om något väldigt viktigt, har fått mig att fundera på en massa intressanta saker, har ett underbart språk och berör väldigt mycket. Något som berörde mig enormt mycket var en bosnisk gumma Wilhelm berättar för Hedwig om. Wilhelm var i Bosnien med SS. En grupp bosniska kvinnor skulle avrättas, de anklagades för att ha gett mat till partisanerna. Wilhelm tyckte speciellt synd om en av dem, hon som hade en liten get som följde efter henne överallt. Wilhelm ville rädda henne, han sade åt henne att gömma sig i en lada. Eftersom hon inte kunde tyska förstod hon inte vad han sade, och blev skjuten precis som de andra. Hennes get följde med henne ända till avrättningsplatsen.

Jag tror inte att Molnfri bombnatt riktar sig till någon särskild målgrupp, men eftersom den handlar om något oerhört viktigt och är fantastiskt bra tycker jag att alla ska läsa den någon gång i livet. Det är nog bra att ha en viss läsvana och en del kunskap om andra världskriget (om man läser den och inte kan tillräckligt mycket om andra världskriget finns kanske risken att man tror att den är ett försvar för nazismen, vilket den absolut inte är) för att klara av att läsa den, men om man börjar läsa den och känner att man inte förstår är det bara att ta reda på mer om andra världskriget och prova igen några år senare!

16 kommentarer:

  1. Den här analysen måste ha gett MVG, den är otroligt intressant och välskriven. Dessutom är den extra intressant för mig, eftersom jag också älskar den här boken.

    SvaraRadera
  2. Du har gjort en fantastisk analys av en otroligt bra bok. (en av mina favoriter).
    Vilket jobb du har lagt ner.
    / Marita

    SvaraRadera
  3. Fantastiskt fint arbete! Det ska du vara mycket stolt över!

    SvaraRadera
  4. tack, slapp jag läsa 300 sidor på en dag eller faila provet :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synd för dig, du missade en fantastisk läsupplevelse. Jag beklagar.

      Radera
    2. Jag slapp också läsa sidorna, fett värt vet ju ändå vad andra världskriget är ändå.....

      Radera
  5. Kan du göra en bokanalys om "Chefen fru Ingeborg" som är skriven av Hjalmar Bergman ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag har fullt upp med mina egna skoluppgifter.

      Radera
  6. Tack! Nu slapp jag läsa 500 sidor över natten! :)

    SvaraRadera
  7. Anonym: Hade du klarat att läsa 500 sidor? Känns det bra att vara en fuskare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är bra med fuskare, om ingen fuskade skulle ingen ha bra jobb. Alla människor fuskar

      Radera
    2. Nej, alla människor fuskar inte. Ska du fuska när du jobbar också? Vem vill betala lön till någon som fuskar? En bagare som fuskar? En slaktare? En som jobbar på ICA? En som skriver av andras texter? Om ingen fuskade och istället gjorde sitt bästa skulle vi alla ha det bättre, och de som läste böcker istället för att fuska skulle ha hjärnor som funkade bättre. För din hjärna är som en muskel, om du inte använder den så blir den "svag". Och när du fuskar så använder du den inte...Men du blir smart om du läser bra böcker, som till exempel Molnfri bombnatt.

      Radera
  8. Jag håller på att lyssna på ljudboken Molnfri bombnatt och är helt hänförd av dess kusliga, detaljrika innehåll som du Matilda har gjort en så förträfflig analys om här ovan! Imponerande!

    SvaraRadera