Neverwhere

Neverwhere av Neil Gaiman är en av de konstigaste och en av de bästa böckerna jag har läst på länge.Tidigare hade jag läst och tyckt om Stardust, men det var ett tag sedan och efter att ha läst Neverwhere har jag insett att Neil Gaiman verkligen är en av mina favoritförfattare.

Richard Mayhew bor i London och lever ett ganska vanligt, halvtråkigt liv. Han har ett bra jobb, en trevlig lägenhet och är förlovad. Hans fästmö, Jessica, försöker ständigt få honom att förändras för att bli mer som hon vill att han ska vara. Richard duger aldrig riktigt, och måste hela tiden anpassa sig för att Jessica inte ska bli arg på honom. På väg till en middag med Jessicas chef, den rike Mr Stockton, hittar Richard och Jessica en skadad flicka på trottoaren. Jessica tycker att de ska strunta i det, så att de inte kommer försent till Mr Stockton, men Richard vägra göra det. Att lämna en skadad människa känns fel, och eftersom flickan ber honom att slippa åka till sjukhus tar han med henne hem till sig.

Flickan, som heter Door, gömmer sig undan Mr Croup och Mr Vandemar, två män som reser genom tid och rum och mördar människor. På uppdrag av en för Door okänd arbetsgivare har de mördat hennes familj, och vill nu mörda henne också. Door och hennes familj hör till en annan värld än Richard, en värld han inte visste fanns. Hon kommer från London Below, som befinner sig under det vanliga London. Där finns allehanda magiska varelser, människor som verkar höra hemma i alla möjliga olika tider och människor som från början levde i London Above, Richards London, men som har fallit genom sprickorna och hamnat i London Below i stället.

Door verkar kunna prata med djur, och ger Richard mycket märkliga instruktioner för hur han ska hjälpa henne. Han ska gå till en viss gata, där han ska vända sig om tre gånger och sedan komma att hitta en vän till Door som kan hjälpa henne. Richard gör detta, även om han tycker att det verkar märkligt och inte tror att det kommer fungera, och möter då till sin stora förvåning en man som kallar sig Markisen av Carabas, som ska hjälpa Door. Markisen och Door ger sig av, och Richard väntar sig att livet efter denna märkliga händelse ska återgå till det normala. Visserligen finns det meddelanden på hans telefonsvarare där Jessica skriker att förlovningen är slut och att hon inte vill veta av honom mer, men han har någon sorts förhoppning om att det ska visa sig att allt bara är en ond dröm. Snart börjar dock fler märkliga saker hända. Taxibilar slutar stanna för honom, hans skrivbord på jobbet är borta och alla han känner beter sig som om de aldrig sett honom förut. Det verkar som om han helt enkelt har slutat existera. Richard försöker leta upp Door igen, eftersom det var när han träffade henne alla de underliga sakerna började hända, och upptäcker motvilligt att han nu hör till det andra London, till London Below.


Han lyckas så småningom hitta Door, Markisen och Doors nyanställda livvakt Hunter, som ska skydda henne mot Mr Croup och Mr Vandemar. Alla har de olika motiv, Door vill veta på vems order Mr Croup och Mr Vandemar mördade hennes familj, Richard vill hitta ett sätt att få tillbaka sitt gamla liv, Hunter vill bli den som dödar The Beast of London och Markisen har en skuld han måste betala. De ger sig ut på ett fantastiskt spännande, och ofta otäckt, äventyr genom denna speciella värld, och Richard undrar flera gånger om han blivit galen. Han, som brukade leva ett helt vanligt liv, hamnar nu hela tiden i situationer där han måste prata med råttor, besöka övergivna tunnelbanestationer som egentligen inte finns, gå igenom magiska prövningar för att få tillgång till magiska nycklar, träffa änglar och hålla sig undan historiens skickligaste mördare.

De som har fallit genom sprickorna är till exempel hemlösa och andra människor som hamnat utanför i samhället, och i Neverwhere har Neil Gaiman skapat en värld för alla dessa människor. De som hör till London Below är osynliga för människorna i London Above, liksom många hemlösa är så gott som osynliga för alla förbipasserande som inte vill se. Denna värld är fantastiskt spännande, och fylld av såväl sluga, ondsinta mördare som fantastisk magi, stort mod och stark vänskap.

Jag tycker otroligt mycket om karaktärerna i Neverwhere, som Door, Richard, Markisen, Hunter, Old Bailey, Abboten som vaktar nyckeln och många fler. Även de som inte är det minsta sympatiska är oerhört fascinerande. Mr Croup och Mr Vandemar, som brände ner Troja, tog pesten till Flandern och har lönnmördat ett antal furstar och nästan lika många påvar är riktigt obehagliga personer men underbara bokkaraktärer. Jag skulle verkligen inte vilja träffa dem, men jag älskar att läsa om dem. Mr Croup älskar ord, och Mr Vandemar är alltid hungrig. Medan Mr Croup funderar på vad deras arbetsgivare egentligen vill och är den som pratar med och lurar till sig offer, är Mr Vandemar bara intresserad av att mörda, äta levande djur och att få nya vapen att mörda med.

Neverwhere är en riktigt, riktigt underbar bok. När jag läste den tänkte jag väldigt ofta "åh, vilken fantastisk mening! Den måste jag berätta för någon om!". Några rader tänkte jag likadant igen, och så var det genom hela boken. Neil Gaiman har en otrolig fantasi, och ett fantastiskt sätt att berätta sina underbara historier på. Nu tänker jag läsa American Gods, som jag tror och hoppas är minst lika underbar som Neverwhere.

Oryx och Crake

Oryx och Crake är en riktigt bra bok. Den är skriven av Margaret Atwood, som bland annat även skrivit den fantastiska Tjänarinnans berättelse. Precis som Tjänarinnans berättelse utspelar sig Oryx och Crake i framtiden, exakt när vet vi inte. Bokens huvudperson, som kallas Snöman, är, verkar det som, den sista människan kvar i en värld som ödelagts av någon sorts katastrof. Alla andra människor har dött till följd av en mystisk sjukdom. Det är ont om mat, och Snöman vet att han så småningom kommer att svälta ihjäl. Världen befolkas av Crakes barn, en sorts supermänniskor som utvecklats av Crake, som en gång i tiden var Snömans bäste vän. På den tiden var Snöman inte Snöman, utan Jimmy.

Samhället Jimmy lever i är uppdelat i reservat, som HelthWyzer och OrganFarmenAB, och så kallade plebsområden. I reservaten bor forskareliten, som Jimmys pappa hör till, och i plebsområdena människorna som ska konsumera sakerna som uppfinns i reservaten. Botemedel finns nu för alla de sjukdomar som tidigare dödade människor, vilket gör att det egentligen inte behövs några forskare som arbetar med att skapa nya läkemedel. För att säkra sitt existensberättigande utvecklar företagen numera hela tiden nya virus och bakterier (detta är naturligtvis superhemligt) som de stoppar in i de piller människorna i plebsområdena köper. Det gör att nya sjukdomar sprids, och att nya mediciner måste utvecklas, vilket i sin tur leder till att människorna i reservaten kan fortsätta tjäna pengar. I plebsområdena bor alla de människor som inte har pengar, utbildning eller makt, och så länge de fortsätter att konsumera bryr sig människorna i reservaten inte särskilt mycket om dem. Alla de sjukdomar som finns i plebsområdena gör att människor från reservaten undviker att resa dit, och de är också anledningen till att forskarna och deras familjer bor så avskärmade från resten av världen.

I Oryx och Crake har de naturvetenskapliga kunskaperna utvecklats otroligt mycket, medan humanioran verkar ha glömts bort helt. DNA byggs ihop och nya djurarter skapas, nya mediciner och nya sjukdomar hittas på. Visst måste vi utveckla naturvetenskapen, för att till exempel kunna bota farliga sjukdomar, men det är otroligt viktigt att fundera över vad det är rätt att använda sina kunskaper till. Vi behöver litteratur, vi behöver ett historiemedvetande. Annars är det så lätt att människor slutar fundera över vad som är rätt och fel. I det samhälle som skildras i Oryx och Crake anses de som har moraliska invändningar mot saker vara onödigt känsliga och lite tramsiga. Vi behöver människor som kan säga "stopp, det här är inte rätt" när naturvetenskapliga kunskaper används för saker som, helt enkelt, inte är rätt. Jag tycker att det otäckt att det känns som om humanioran redan värderas mycket lägre än naturvetenskapen. I våras gick jag ut nian med toppbetyg, och människor i min omgivning tycker att det är konstigt att jag inte ska gå natur. Är man smart är det natur som gäller, tycker många, och att använda sin hjärnkapacitet åt historia eller att lära sig nya språk (såvida det inte är språk man kan ha nytta av i näringslivet, förstås) verkar av många anses vara lite slöseri med intelligens.

Det var sjutton år mellan det att Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake kom ut, men det var väldigt intressant att läsa de direkt efter varandra. Trots att de skiljer sig väldigt mycket från varandra finns det vissa detaljer som är snarlika. Crake och Anföraren, som finns i Tjänarinnans berättelse, är båda tydliga med att gruppen alltid kommer före individen. Vid ett tillfälle frågar Anföraren Offred vad hon tycker om det samhälle han varit med och skapat. "Man kan inte laga en omelett utan att knäcka ägg", säger han, och berättar att de försökte förändra det till det bättre. "Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga", säger han. Vid ett tillfälle berättar Crake för Jimmy att människors förmåga att hoppas gör att vi är dödsdömda som art. "Vi är dödsdömda utan hopp också", säger Jimmy, på vilket Crake svarar "Bara som individer". Crake och Anföraren har dessutom samma åsikter om kärlek. De är båda med och skapar världar där kärlek inte finns alternativt inte tillåts ta någon plats, och anser båda att det de gjort är en förbättring gentemot hur det var förut, eftersom kärlekens inblandning bara gjorde saker så komplicerade för människorna. De påpekar båda att kärlek bara har spelat roll under en relativt kort del av mänsklighetens historia, och att det de gör bara är att återställa saker till den gamla ordningen.

Oryx och Crake är en fantastiskt bra bok. När jag hade läst ut den hade jag svårt att komma in i några andra böcker, eftersom det enda jag egentligen ville läsa var mer Oryx och Crake. Därför blev jag mycket lycklig när jag plockade ner Year of the Flood ur hyllan med tanken "det kanske är lite likt i alla fall" och upptäckte att den utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake, och alltså är så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma!

Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelse är skriven av Margaret Atwood. Den är en fruktansvärt otäck bok, som utspelar sig i ett framtida USA. En fanatisk religiös grupp har tagit makten, och Bibelns ord har blivit lag. Alla som bekänner sig till någon annan religion än statens blir avrättade om de inte antingen byter religion eller flyr. Regimens spioner, kallade Ögon (vilket syftar på att Herrens Ögon ser allt) finns överallt.

Så gott som alla som bryter mot lagen blir hängda. Deras kroppar hängs upp på Muren, för att avskräcka människor från att begå brott. Kropparna på Muren kan vara till exempel läkare som utfört aborter (ett brott som rubriceras som barnamord), kättare eller homosexuella. Homosexualitet kallas för "svek mot könet". Allt sexuellt umgänge utom det som endast tjänar till att avla fram barn är förbjudet. Någonting har gjort att nästan alla kvinnor blivit sterila. För att inte födelsetalen ska bli för låga tvingas fertila kvinnor att bli Tjänarinnor, vilket innebär att de lever i olika hushåll där de ibland, under mycket strikta former, har sex med mannen för att bli gravida. Om de får barn måste de lämna i från sig det, till hushållet, och flytta vidare till ett annat hushåll för att föda ett barn även där. En Tjänarinna som inte föder några barn blir straffad. Det går inte att välja att inte vara Tjänarinna, och att försöka rymma är straffbart.

Det är ett samhälle där kvinnor överhuvudtaget inte har några rättigheter. Alla gamla kvinnor har försvunnit, och det ryktas om att de tvingas arbeta i något som kallas Kolonierna. Exakt vad som händer i Kolonierna vet ingen, men det är en mycket fruktad plats där dödligheten är stor. Inga kvinnor får ha någon egendom, och endast män får arbeta. Kvinnorna är antingen Hustrur, Martor, Tjänarinnor eller Tanter. Hustrurna är gifta (och märk väl, de betecknas som hustrur, de existerar i princip endast i förhållande till män), och håller sig hemma. Martorna arbetar i olika hem som kokerskor, städerskor och liknande. Tjänarinnornas uppgift är att föda barn, och Tanterna är de som lär upp Tjänarinnorna. Någonstans i Bibeln står det att kvinnan ska vara underordnad mannen, och därför är det detta som gäller.

Bokens berättare, som är en Tjänarinna, kallas för Offred, men detta är inte hennes riktiga namn. Hennes riktiga namn får vi aldrig veta. Namnet Offred syftar på  att hon hör till en man som heter Fred, liksom Ofglen hör till Glen och Ofwarren till Warren. Tjänarinnorna ses nämligen inte som människor, deras enda uppgift är att föda barn åt samhället. De hör till den man de ska förse med ett barn, och anses inte ha något annat existensberättigande överhuvudtaget. Som tillgångar, som samhällets egendom, är de få fertila kvinnorna oerhört värdefulla. Som människor, har de däremot inget värde alls.

Tjänarinnans berättelse är en fantastiskt bra bok. Hittills har jag bara läst den och Penelopiaden av Margaret Atwood, men jag vill definitivt läsa mer!

1984

1984 av George Orwell är den första bok jag läst i Lyrans klassikerutmaning. Den skrevs 1948 (och gavs ut året därpå) och skildrar en skrämmande framtid där det ständigt är krig, människor alltid är övervakade och varje regimkritisk tanke är otillåten.

Winston Smith bor i Oceanien, som är en av de tre superstater som finns i världen. De två andra är Eurasien och Ostasien, och de tre länderna befinner sig ständigt i krig med varandra. Det är ett krig som inte kan vinnas, eftersom de tre parterna är så jämnstarka. Gränserna mellan dem förflyttas ständigt lite åt än det ena och än det andra hållet, men även om de egentligen alla har den kapacitet som krävs för att invadera större delar av varandras territorium låter de bli. Befolkningen i Oceanien är mycket förtryckt, och jag anar att det är ungefär likadant i Eurasien och Ostasien. Ingen av regimerna vill att befolkningen ska få kontakt med människor som vet hur livet ser ut i något av de andra länderna, eftersom det skulle innebära att det blev uppenbart för människor hur mycket av det de fått lära sig som inte stämde. Om en del av Eurasien invaderades av Oceanien skulle oceanierna ha möjlighet att tala med människor som levt hela sina liv i Eurasien. Då skulle de upptäcka att bilden av hur allting som inte är bra i Oceanien ändå är mycket värre i Eurasien och Ostasien inte stämde, och den centrala del av regimens propaganda som går ut på att få människor att hata eurasier och ostasier skulle inte längre fungera (eftersom oceanierna skulle upptäcka att eurasierna var människor precis som de själva, och inte alls förtjänade att hatas). Dessutom skulle de nya medborgarna inte vara uppväxta med det nya landets propaganda, och inte vara så lätta att kontrollera som de som hela sitt liv fått lära sig vad de ska tycka, vem de ska dyrka och vad de ska tro på.

Vilka av de tre länderna som är emot varandra och vilka som är allierade varierar hela tiden, men befolkningen i Oceanien luras att tro att det hela tiden haft samma motståndare. Sanningen modifieras hela tiden, och alla dokument (till exempel tidningar och bilder) som inte stöder den aktuella versionen av det förflutna redigeras tills inga bevis för att det någonsin varit på något annat sätt än det regimen just nu säger att det har varit finns kvar. Winston arbetar på Sanningsministeriet, ett av de fyra ministerium som finns i London. De övriga är Fredsministeriet, som ansvarar för krig, Kärleksministeriet, som ansvarar för att upprätthålla lag och ordning samt Överflödsministeriet, som ansvarar för ekonomin. Sanningsministeriet är det ministerium som ansvarar för "sanningen", även om lögnerna vore en betydligt mer korrekt benämning. De som arbetar där jobbar med att förändra det förflutna. Om Oceanien plötsligt är i krig med Ostasien i stället för Eurasien redigerar Sanningsministeriet allting som visar att Oceanien någonsin varit i krig med Eurasien. Sanningsministeriet ändrar citat som landets ledare, Storebror, gjort så att det ser ut som om han förutspått framtiden.

Människorna i Oceanien är, förmodligen, på något plan medvetna om att de "sanningar" de får lära sig inte stämmer. De måste ju minnas att Oceanien varit i krig med Eurasien nyligen, och de måste märka att Storebrors förutsägelser inte alltid stämmer. Ändå lyckas de på något vis tro på den sanning myndigheterna presenterar dem för. Detta, att veta att någonting är sant men ändå acceptera att någonting som är precis tvärtom också är sant, kallas på nyspråk för dubbeltänk. Nyspråk är ett språk som håller på att utformas i Oceanien, ett språk gjort för att begränsa befolkningens möjligheter att göra uppror. I nyspråk finns inte de ord som behövs för att tänka de tankar som, formellt, inte är olagliga men som vid upptäckt (och den ständiga övervakningen gör det så gott som omöjligt att undgå upptäckt) alltid bestraffas med döden. Ordförrådet i nyspråk är fattigt, och alla nyanser i språket är borttagna. Ord som dåligt, förträffligt eller fruktansvärt finns inte. Bra finns, och motsatsen till bra är obra. Om någonting är väldigt bra är det dubbelbra, och om någonting är ännu bättre är det dubbelplusbra. Det skulle gå att formulera en regimkritisk mening av slaget "Storebror är obra". Det skulle till och med gå att säga att "Storebror är dubbelplusobra". Men att föra ett resonemang om varför Storebror är dubbelplusobra är på nyspråk omöjligt, eftersom det inte finns några ord för det. Att göra uppror är omöjligt om man inte ens i sina egna tankar kan förklara vad det är man gör uppror mot och varför, och att övertala andra att göra detsamma är ännu svårare.

Oceanien styrs av Partiet, och den officielle ledaren är Storebror. Hans ansikte syns på stora planscher som sitter överallt, med texten "Storebror ser dig". Invånarna i Oceanien är verkligen övervakade hela tiden. I alla hem finns teleskärmar, som fungerar både som sändare och som mottagare. De spelar in allting som händer, med både bild och ljud. Man vet aldrig när man är iakttagen, och det är inte omöjligt att alla är iakttagna precis hela tiden. Teleskärmarna är även lite som radioapparater, fast utan möjligheten att välja kanal och omöjliga att stänga av. Invånarna måste lyssna till rapporter om hur det går i det aktuella kriget (som, officiellt, naturligtvis är samma krig som det alltid har varit) och om hur produktionssiffrorna till och med överstigit förväntningarna. Detta gör de naturligtvis inte egentligen, och när Winston på jobbet ändrar siffrorna i förutsägelser som gjorts långt tidigare tänker han att inga av siffrorna spelar någon roll. Siffrorna han byter ut var påhittade, och siffrorna han byter ut dem mot är också påhittade. Det spelar ingen roll vad de säger, levnadsstandarden är ändå väldigt låg för en stor del av landets befolkning, och även om alla tror på de officiella siffrorna vet alla att produktionen är långt ifrån tillräcklig för landets behov. Dubbeltänk måste ständigt utövas.

Winston känner att det inte stämmer, att han vill göra motstånd. När teleskärmen berättar att Oceanien är i krig med Ostasien och allierade med Eurasien minns Winston att Oceanien tidigare var i krig med Eurasien och allierade med Ostasien, trots att det sägs att det alltid varit som det är nu. I en pappershög på jobbet hittar han en bild, en bild som inte hunnit förstöras, som visar att tre män levde ett datum då de officiellt var döda. En liten stund håller han beviset för att allting är lögn i handen, innan han förstör det. Han kan omöjligt behålla det, om det upptäcktes skulle han definitivt bli avrättad. Men han kommer ihåg det, och det är det enda som betyder någonting. Han kommer ihåg vad som är sant, trots att meningen är att han ska glömma bort det.

I Winstons lägenhet har teleskärmen fått en lite ovanlig placering. I stället för att sitta så att den kan filma hela rummet, är den placerad så att en liten alkov befinner sig utom synhåll från den. Om Winston trycker ihop sig får han plats inne i den, och kan alltså placera sig utom synhåll för teleskärmen. Där sätter han sig och skriver. Han skriver "NER MED STOREBROR" flera gånger, han skriver att frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. I Oceanien finns inte den friheten, om Storebror säger att två plus två är fem är det inte okej att säga att det är fyra, då är det inte ens okej att tro att det är fyra. Om Storebror säger att två plus två är fem är man tvungen att tro att två plus två är fem, även om man vet att det är fyra. Man måste lita på Storebror, även när man vet att han har fel. Man måste älska Storebror, även om man egentligen hatar honom.

På senaste tiden har jag läst en del om Nordkorea, och likheterna mellan det som idag är världens mest stängda land och Oceanien är skrämmande stora. Båda länderna styrs formellt av en person som (i Oceaniens fall eventuellt) inte existerar (Kim Il Sung, som är död sedan 1994, i Nordkorea och Storebror, som kanske finns men sannolikt bara är en symbol, i Oceanien). Runt denna ledare finns en enorm personkult, i Nordkorea måste man älska Kim Il Sung och i Oceanien måste man älska Storebror. Bilderna på Storebror täcker husväggarna i London i 1984, varenda nordkoreanska tidning är fylld av bilder på Kim Il Sung. Säger Storebror att två plus två är fem är det så, och om Kim Il Sung säger att han inte har någon hårbeväxt böld på sin nacke har han inte det, även om vem som helst kan se att den finns där. Säger Kim Il Sung att det alltid är snö på de snötäckta bergen berättar guider för turister att det är så, även om de likaväl som någon annan borde kunna se att där inte finns någon snö. I Nordkorea utövas alltså också dubbeltänk. Samtidigt som man vet att det är på ett sätt, till exempel att bergen man ser inte är täckta av snö, måste man tro på att de är det, om det är vad Kim Il Sung har sagt att man ska tro. Friheten att säga att två plus två är fyra finns inte.

Jag tycker att 1984 är en fantastiskt bra bok. Den är fruktansvärt obehaglig och i vissa delar finns det mycket jag inte förstår, men jag tycker otroligt mycket om den!

Kaninhjärta

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist handlar om tvillingarna Mary och Anne. De är sjutton år gamla och bor utanför Göteborg tillsammans med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att han blivit kär i någon annan, och nu bor han med henne i en lägenhet inne i stan. Mary har sedan hon var liten kunnat låna ut sitt huvud och sin röst till spöken, som Anne kan se. Kanske är det spökenas fel att Mary är så trasig, kanske är det deras fel att hon velat dö sedan hon var elva år eller kanske finns det någon helt annan anledning.

När Mary säger att hon hatar sitt liv och vill dö tror Anne alltid att hon inte menar det. Anne är säker på att hennes syster bara vill skrämmas, kanske säger hon det för att hon vill knäcka någon. Mary tycker nämligen om att knäcka människor, ibland gör hon det bara för att hon kan. Den enda hon inte försöker knäcka är Anne, för de är tvillingar och behöver varandra. Egentligen är det nog mest Mary som behöver Anne, för det är Anne som håller samman allting, det är Anne som håller ordning på Mary och tänker realistiskt och långsiktigt när Mary kommer med olika galna infall. Så har det alltid varit, ända sedan de var små, alltid har Anne både inför sig själv och inför andra (som föräldrarna) varit ansvarig för både sig själv och för Mary. Anne har inte riktigt märkt det än, men det håller på att bli för mycket för henne, det går inte längre att hålla ordning på Mary eftersom Marys öde är oundvikligt eller i alla fall omöjligt för Anne att påverka. Mary förstår inte att hon är trasig, hon tror att det är hon som måste ta hand om Anne, som är osäker och rädd och har ett litet kaninhjärta som måste skyddas. Hon förstår inte att hon också är rädd och svag och att de egentligen behöver tas om hand lite mer båda två.

Ett av spökena säger i början av sommarlovet att Mary och Anne står inför ett vägval, om de väljer fel kommer Mary att ta livet av sig. När Mary bestämmer att hon och Anne ska flytta in i pappans och hans nya flickväns lägenhet när de åker till Thailand, utan att berätta för någon vart de tar vägen, undrar Anne om det är att gå fel väg. Hon vågar inte prata med Mary om vad spöket har sagt (eftersom Mary inte är vid medvetande när spökena lånar hennes kropp vet hon inte vad de säger om inte Anne berättar för henne), och nämner det inte heller för någon annan. I stället går hon med på att rymma hemifrån och flytta in i pappans lägenhet ett tag, men gömmer alla vassa saker och sover inte på nätterna eftersom hon sitter och tittar på Mary för att se att systern inte skadar sig själv. Anne förstår inte att ansvaret och oron hon känner för Mary är alldeles för stort för att hon ska bära det ensam, och hon förstår inte heller att hon omöjligt kan veta vilka val som är de rätta.

Jag tycker om Kaninhjärta, och det som fascinerar mig mest är relationen mellan Mary och Anne. Kontakten med spöken och sökandet efter en försvunnen flicka som systrarna blir indragna i när de är i Göteborg engagerar mig inte särskilt mycket, däremot är jag intresserad av hur det påverkar Mary och Anne som personer. Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut, och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Mannen utan öde och mitt besök i Auschwitz-Birkenau

Mannen utan öde är skriven av Imre Kertész, som fick Nobelpriset 2002. Den är ingen självbiografi, men bygger på författarens upplevelser. Liksom bokens huvudperson överlevde Imre Kertész Förintelsen, och Mannen utan öde anses vara en av de bästa Förintelseskildringarna som skrivits. Den berörde mig mer än någon annan bok om Förintelsen jag läst. Jag tror att det beror på en kombination av att den är bättre än något jag läst tidigare och av att jag nyligen varit i Auschwitz och Birkenau med skolan. Det var en av de obehagligaste sakerna jag varit med varit med om, och det väckte mycket tankar. När jag nästan direkt efter att jag kommit hem från Polen läste Mannen utan öde, som till en liten del utspelar sig i Birkenau, kändes det mer för mig än vad det gjort tidigare. Jag kunde se de miljöer som beskrevs framför mig, eftersom jag sett dem på riktigt, och det var väldigt obehagligt att tänka på att de fruktansvärda saker jag läste om hände på en plats där jag nyligen varit.

Mannen utan ödes huvudperson är, liksom författaren, ungrare. Han är fjorton år gammal, lika gammal som jag är nu, när en polis tvingar honom och några andra unga judar att gå av en buss. Därefter förs de till Auschwitz, tillsammans med runt sextio personer i en liten godsvagn. Vid andra tillfällen trängdes åttio personer in i en sådan vagn. En sådan vagn står i Birkenau, jag har sett den. Vi var runt just åttio nior med på resan, vilket gjorde det lättare att förstå hur ohyggligt trångt det måste ha varit. Det skulle ha varit som om vi allesammans hade varit tvungna att sitta i vagnen, och plötsligt kändes det väldigt dumt att vi hade klagat på att det var trångt på tåget vi åkte från Swinoujscie till Krakow.

Framme i Birkenau ställs alla de människor som kommit i långa led, och en läkare väljer ut vilka som är arbetsdugliga och vilka som inte är det, alltså vilka som får leva i alla fall ett tag till och vilka som ska skickas direkt till sin död i gaskamrarna (detta vet huvudpersonen och de andra naturligtvis inte ännu). Allting går till precis så som vår guide berättade för oss att det alltid gick till, och vägen som beskrivs från banvallen och selekteringen till huset där fångarna badade, blev rakade och fick sina fångkläder känner jag igen. Jag har nyligen varit där, och även om jag inte gått exakt den väg som beskrivs i boken vet jag vilka vägar som menas eftersom jag precis har sett dem.

När jag var i Auschwitz och Birkenau var det ganska fint väder. Solen sken och det var varmt. Tidigare när jag har läst böcker som utspelar sig i koncentrationsläger har jag alltid, även om jag aldrig reflekterat över det förut, tänkt mig att det varit kallt och grått, men för mig utspelar sig stora delar av Mannen utan öde i solsken. Jag har aldrig riktigt kunnat föreställa mig att så hemska saker händer under en blå himmel, upplyst av sol, antagligen eftersom solsken för mig (liksom för de flesta andra) är förknippat med något positivt. Att jag nu tänkte mig ljus och värme, så som det var när jag såg Auschwitz och Birkenau, gjorde att jag ofta påmindes om att den hemska plats jag läste om faktiskt var samma plats som jag besökt.

Jag använder hela tiden ord som ”fruktansvärt” och ”hemskt” när jag skriver om den här boken, men egentligen är varken de eller några andra ord jag vet tillräckliga för att beskriva det Förintelsens offer utsattes för. Samtidigt är en sak som utmärker Mannen utan öde just att huvudpersonen inte beskriver det som händer honom som fruktansvärt. Det här är en ohyggligt osentimental bok, och huvudpersonen berättar bara precis vad som händer. Jag tror att det är en viktig förklaring till varför jag blir så väldigt berörd, även om jag inte riktigt kan säga hur det blir så.

I förordet skriver Georg och Eva Klein att ”Den vanliga frågan – ’Hur kunde detta hända?’ – uteblir. Man säger efter, läpparna rör sig i takt med romanjagets: Javisst, det blev så. Det var att vänta. Det kunde inte varit annorlunda”. Huvudpersonen frågar inte varför någonting blir som det blir, han bara konstaterar att det händer. Han anklagar inte heller någon, liksom Georg och Eva Klein skriver presenterar han det som att inga alternativ finns. Kanske är detta en förutsättning för att överleva, kanske hade det varit helt omöjligt att uthärda om han tänkt på hur det annars hade kunnat vara, om han inte bara förlikat sig med händelsernas gång. Troligt är också att när han, försvagad av de omänskliga förhållanden han tvingades leva under, inte förmådde fundera över något annat än huruvida han skulle orka ta nästa steg inte hade kraft att reflektera över det som hände och fundera på hur det var möjligt eller vems skulden för det var.

Vårt besök i Auschwitz avslutades med att vår guide berättade för oss om familjen Höss, som bestod av lägerkommendanten Rudolf Höss, hans fru och deras fem barn. De bodde i anslutning till koncentrationslägret, och fru Höss sade efter kriget att hon och familjen var mycket lycklig under de tre år de bodde där. ”Hon måste ju ha varit helt sjuk i huvudet om hon kunde vara lycklig när allt detta hände alldeles intill”, tyckte många av mina klasskompisar. Jag håller delvis med, jag tycker också att det är väldigt konstigt. Samtidigt tror jag att det är väldigt farligt att avfärda fru Höss, och alla andra som antingen genom direkt deltagande eller bara genom att låta bli att protestera gjorde Förintelsen möjlig, som sjuka i huvudet. Det är så lätt att tänka att jag hade varit annorlunda, det är så lätt att säga att de människor som bidragit till något som Förintelsen måste ha varit galna, psykiskt störda eller helt enkelt onda människor rakt igenom. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte tänker så, utan att vi accepterar att det till stor del handlade om vanliga människor som du och jag. Vi måste vara medvetna om vad människor i vissa situationer kan drivas att göra, så att vi kan göra vårt allra yttersta för att ingenting som Förintelsen någonsin ska kunna hända igen.

Tomorrow - sju böcker och en film

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!



Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!

Tomorrow, When the War Began

Tomorrow, When the War Began är den första delen i John Marsdens otroligt spännande serie på sju böcker, som jag nu läst lite mer än två av. De utspelar sig på den australiensiska landsbygden, och handlar om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig mitt i någonting de aldrig kunnat föreställa sig, och måste kämpa för att överleva.

Ellie, som är berättaren, och hennes bästa vän Corrie, bestämmer sig för att de vill åka ut i bushen och campa. Det har de gjort förut, men den här gången vill de längre ut i vildmarken än de någonsin varit förut. Deras vänner Homer, Fi, Lee, Robyn och Kevin följer med, och de bestämmer sig för att försöka ta sig ner i Hell. Det är en fördjupning omgiven av höga berg som anses nästan omöjlig att ta sig ner i. Väl där klättrar de ner i Hell, utan att ana hur stor nytta de senare kommer att ha av att känna till och kunna ta sig ner i avgrunden. Campingen blir väldigt lyckad, det enda som stör är flygplanen utan lampor som flyger förbi en natt. Det är konstigt, tycker både Ellie och de andra, men det är ingenting de funderar jättemycket på.

När de kommer hem igen är alla människor försvunna. Det finns ingen elektricitet och telefonnätet fungerar inte. Alla djur är döda eller sjuka, och de hittar inga människor någonstans. Till slut tar de sig in till den lilla staden Wirrawee, och även där är det helt öde. Med hjälp av Till slut lyckas de räkna ut att landet blivit invaderat och att nästan alla människor, utom några få som lyckats gömma sig, fångna. De bestämmer sig för att göra motstånd och kämpa för sin och dem de älskars frihet. Det leder till en fantastiskt spännande historia som det bara inte går att sluta läsa!

Ellie och hennes vänner förändras väldigt mycket, de pressade situationer de hamnar i tar fram egenskaper de inte visste att de hade. Samtidigt som de klarar av att göra det som krävs för att de ska överleva mår de alla dåligt över det och har funderar väldigt mycket över vad som egentligen är rätt och fel.

Tomorrow, When the War Began är fantastiskt bra, och jag rekommenderar den verkligen. Den första boken i serien har även blivit film, och den 8 april i år har den premiär i Sverige. Jag ser verkligen fram emot att se den!

Boken finns även i svensk översättning, och då heter den Imorgon när kriget kom.

Sorgfjäril

Sorgfjäril är skriven av Ingelin Angerborn och handlar om Alice, som tillsammans med sin familj flyttar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes mamma och hennes nye man tycker att huset är charmigt och fint tycker Alice att huset är gammalt och äckligt och saknar bästisen Sofia och pojkvännen Leo. Leo är nog den hon egentligen saknar mest, eftersom hon inte ens får prata i telefon med honom när hon vill. Det är nämligen så att Alice mamma inte tycker om Leo, eftersom hon tycker att Alice med sina tolv år är alldeles för liten för att ha någon pojkvän överhuvud taget.

Huset kallas spanska slottet, och många av grannarna verkar tycka att det är väldigt spännande att någon flyttat dit. I mataffären träffar Alice Fanny och Angelica, två tjejer som är lika gamla som hon, och de verkar ha något att berätta om spanska slottet, men som deras mormor sagt att de inte får prata om. De kommer och hälsar på Alice, men verkar tycka att huset är lite läskigt, och när de går kan Alice höra att de viskar ord som hemskt, sorgligt och död til varandra.

Mycket märkligt händer faktiskt i det gamla huset, som att TV:n sätter igång sig själv, Alice klockradio då och då börjar visa siffrorna 19.29 i stället för vad klockan egentligen är, någon sjunger i hallen när bara Alice är hemma, hennes lillebror Emanuel ritar bilder av ”spöket Lisa”, som han säger sig ha sett och pratat med och en sorts fjäril Alice aldrig har sett förut dyker, utöver att de flyger omkring runt huset hela tiden hela tiden, upp på olika ställen, som på Alices bakgrundsbild på datorn eller bland glasfigurerna i hennes fönsterkarm.
När Alice berättar om allting som händer för Leo förklarar han det med att det nog spökar i huset, men Alice tror ju inte på spöken. Men vad finns det annars för förklaring på alla underliga saker som händer, och vad är det egentligen Fanny och Angelica vet men inte berättar?

Jag tycker väldigt mycket om relationen mellan Alice och hennes fem år gamla lillebror Emanuel, som inte riktigt är som han ska och förstår lika mycket som andra barn, men samtidigt kommer på en massa saker som varken Alice eller de vuxna haft en tanke på. Jag tycker att det är väldigt fint hur Alice älskar sin lillebror och hur viktig han är både i Alice liv och för förklaringen av det mysterium hon försöker lösa.

Sorgfjäril är en väldigt spännande, och ibland ganska otäck, bok som jag verkligen rekommenderar!

Mockingjay - ännu bättre än jag hoppades!

Mockingjay är den tredje och sista delen i den fantastiska Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jag tycker att Mockingjay är ännu bättre än de två tidigare böckerna (även om de är så bra att det inte borde vara möjligt), The Hunger Games och Catching Fire (Hungerspelen och Fatta eld på svenska). Mockingjay är mer spännande och faktiskt otäckare, och jag tycker mer och mer om huvudpersonen Katniss för varje bok. En av de saker jag gillar med Katniss är att hon faktiskt inte alltid vet helt säkert vad som är rätt och vad som är fel. Hon mår dåligt över människor som dör, både de som var hennes vänner och de som egentligen var hennes fiender.

Det är svårt att berätta om Mockingjay utan att avslöja för mycket om de två tidigare böckerna, eftersom allting som händer i Mockingjay bygger på saker som händer i Hungerspelen och Fatta eld. Av samma anledning är det väldigt viktigt att läsa böckerna i ordning. Eftersom det är risk att jag avslöjar en del om dem är det bäst att inte läsa resten av min recension om man inte har läst Hungerspelen och Fatta eld.

I Mockingjay är kriget mellan rebellerna och huvudstaden det centrala, medan Hungerspelen mer handlade om Katnisss kamp för att hålla sig själv, och senare även Peeta, vid liv. I Fatta eld växer ett uppror, som började byggas upp redan när Katniss genom att se till att både hon och Peeta överlevde hungerspelen visade att hon vägrade spela efter president Snows regler. En sak jag gillar med de här böckerna är hur historien växer, den går från att framförallt fokusera på en enskild person, Katniss, till att handla om hela landet Panem (även om Katniss fortfarande är den viktigaste karaktären).

Regimen förtrycker människorna i distrikten. Det är svält och varje år måste distrikten offra barn till hungerspelen medan huvudstadsborna bekymrar sig över så meningslösa saker som om de borde ha bett folk ha fjädrar på en födelsedagsfest eller inte. Samtidigt är det flera människor som levt hela sitt liv i huvudstaden som faktiskt visar sig vara trevliga när Katniss väl ger dem en chans. Ledarna för rebellerna finns i distrikt 13, som styrs av Alma Coin. På ett sätt som inte är helt olikt president Snows kontrollerar hon människorna i sitt distrikt väldigt hårt, det är till exempel inte bara förbjudet utan belagt med hårda straff att ta med sig bröd ut ur matsalen och även hon ser Katniss som en bricka i ett spel.

Under kriget filmas allting som händer, och båda sidor använder TV för att ge sin egen bild av vad som händer. Just det försöker Coin utnyttja Katniss till, men Katniss gör som alltid det hon vill göra och inte det andra vill att hon ska göra, och det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om henne.

Slutet i Mockingjay är helt fantastiskt och dessutom väldigt oväntat. Jag har funderat ganska mycket över hur slutet skulle bli, och varit rädd för att bli besviken. Just så som det blev hade jag inte tänkt på att det kunde bli, men det hade inte kunnat bli bättre och det är helt onödigt att oroa sig för att bli besviken!

Jag tycker att alla borde läsa Hungerspelstrilogin, så ni som har läst Hungerspelen och Fatta eld: Läs Mockingjay, som på svenska heter Revolt och kommer i oktober (även om jag har svårt att tänka mig att ni inte redan tänkte göra det), ni kommer inte att bli besvikna! Och ni som inte har läst Hungerspelen och Fatta eld: Gör det, men se till att ha mycket tid på er när ni börjar, eftersom när man börjar läsa Hungerspelstrilogin slutar man inte förrän man har läst ut Mockingjay!

Mörkrets röster

Mörkrets röster är skriven av Catherine Banner.
Den är andra delen i serien som börjar med En konungs ögon.

Det är femton år sedan Malonias onde kung, Lucien, blev skjuten och den rätte kungen, Cassius, fick makten. Luciens gamla anhängare, som nu kallar sig Kejsarorden, har tröttnat på kung Cassius styre.
Kejsarorden bestämmer sig för att spåra upp alla de som kämpade mot Lucien innan Cassius fick makten. Sexton år gamla Anselms styvfar, Leo (huvudpersonen i En konungs ögon), gjorde en gång en sak som nu försätter hela familjen i fara.
Kungens rådgivare (och Leos gammelfarbror), den mäktige Aldebaran, är död. Grannlandet Alcyria har förklarat krig mot Malonia och återigen måste barn med magiska krafter gömma sig. Anselms familj har ont om pengar, och kan inte betala sina skulder. Anselms nära vän Michael ska fly från Malonia för att klara sig undan kriget. Anselm funderar över vem som egentligen är hans far, och över varför ingen vill berätta det för honom.

Samma frågor ställer Ashley, en pojke i den parallella världen England. Han vet inte att han är son till en man i en annan värld, en man hans mamma, Anna, inte träffat sedan innan Ashley föddes. Han har alltid känt att han inte hör hemma i England, och att Anna inte talar sanning när hon säger att hans far kommer från Australien. När han träffar Juliette, en flicka i hans ålder som inte heller känner sig hemma i England, börjar han få svar på några av sina frågor. Juliette kan, precis som Ashley, få veta saker om människor bara genom att titta på dem. Ingen av dem vet var de hör hemma, men kan de hjälpa varandra att hitta svaren? Och vem är mannen i Ashleys drömmar, mannen som sitter i ett slott och skriver brev till en son han vet aldrig kommer läsa dem?

Precis som En konungs ögon innehåller Mörkrets röster flera olika berättelser. Till en början verkar de inte hänga ihop alls, men ju längre in i boken man kommer desto större blir sambanden.
Mörkrets röster är en otroligt bra bok. Alla människorna känns väldigt verkliga, eftersom de inte är onda eller goda. Alla är lite av varje, men vissa är ondare än andra och vissa är godare, precis som i verkligheten.
Mörkrets röster är andra delen i en trilogi, och jag längtar verkligen efter nästa!

Fatta eld

Ni som inte har läst Hungerspelen ska helst inte läsa den här recensionen, eftersom jag avslöjar saker som det är bäst att inte veta när man läser Hungerspelen. Ni som inte har läst Hungerspelen borde absolut göra det så fort som möjligt!
Fatta eld är skriven av Suzanne Collins. Det är den andra delen i Hungerspelstrilogin. Den första boken heter Hungerspelen. Böckerna utspelar sig i en hemskt obehaglig framtid. Den mycket mäktiga regimen bestämmer över huvudstaden och tolv distrikt i landet Panem. Tidigare fanns det tretton distrikt, men när distrikten gjorde uppror utplånade regimen distrikt 13 för att demonstrera sin makt. Dessutom skapas hungerspelen, ett annat sätt för regimen att visa hur maktlösa distrikten är. Varje år väljs, genom lottning, tjugofyra ungdomar mellan tolv och arton år ut för att delta i hungerspelen. Tolv flickor och tolv pojkar, två tävlande från varje distrikt. Hungerspelen är en direktsänd tävling, årets största tevehändelse, som går ut på att hålla sig vid liv så länge så möjligt. Deltagarna släpps ut på en arena, där de ska döda varandra. Den som klarar sig längst vinner. Går det för lång tid utan att någon dör blir publiken i huvudstaden uttråkad, och spelledarna släpper ut en naturkatastrof på arenan för att tvinga deltagarna att mötas och slåss.
Hungerspelen och Fatta eld handlar om Katniss från distrikt 12. I den första boken blir hennes lillasyster Prim utvald vid slåttern (ceremonin där deltagarna till hungerspelen väljs), och Katniss anmäler sig som frivillig för att rädda Prim. I slutet av det årets hungerspel trotsar hon regimen genom att se till att både hon och den andra tävlande från distrikt 12, Peeta, kommer ifrån arenan levande.I Fatta eld har Katniss blivit en symbol för motståndet mot regimen, och flera distrikt gör uppror. Därför är president Snow arg på Katniss. På arenan betedde Katniss och Peeta sig som ett älskande par. För Peeta var det på riktigt, och Katniss är inte riktigt säker på vad hon egentligen känner för Peeta, och vad hon känner för sin äldsta och bästa vän Gale. Presidenten säger till Katniss att hon och Peeta måste visa äkta kärlek till varandra på segrarturnén för att lugna människorna i distrikten. Om inte Katniss gör som han vill hotar han att döda de människor Katniss älskar. Katniss och Peeta gör som presidenten vill, men upptäcker att ingenting de gör kan förändra läget i distrikten. Ett halvår efter segrarturnén är det dags för lottningen för nästa hungerspel. Eftersom det är det sjuttiofemte hungerspelet är det kvartssekelkuvning, och för att påminna om regimens makt händer något alldeles extra otäckt ...
Jag tycker att Fatta eld är riktigt, riktigt bra och väldigt obehaglig. Den och Hungerspelen är två av de mest spännande och otäcka böcker jag någonsin har läst. Det är riktigt svårt att lägga ifrån sig den här boken, men det är inte så bra att läsa den för sent på kvällen (eftersom det då är ganska lätt att få mardrömmar). Hungerspelen och Fatta eld handlar delvis om en otäck framtid, men också om vår tids dokusåpor. Vad går människor egentligen med på att se på teve? Många tittar på teve för tevetittandets skull och bryr sig inte om vad de egentligen tittar på, men hur långt kan det gå? Jag hoppas att det aldrig går så här långt. Om många läser böckerna i Hungerspelstrilogin kanske fler börjar fundera på vad de egentligen går med på att se på teve. Det är i alla fall vad jag hoppas, eftersom jag hoppas att det aldrig någonsin blir som det är i de här böckerna. Alltså: LÄS DE HÄR BÖCKERNA!

Exodus

Exodus är skriven av Julie Bertagna.
Den utspelar sig år 2100. Jorden håller på att drunkna. Polarisarna smälter, och snart finns det inget land kvar för människorna att leva på. Mara Bell är femton år. Hon bor på ön Wing. För varje år som går stiger havet och ön blir mindre. Öborna tvingas hela tiden flytta längre upp på ön. All kontakt med omvärlden försvinner, och på ön vet ingen säkert om det finns något annat kvar än bara hav. Mara har en cybervizare, en liten maskin hon använder för att ta sig ut i Väven, det enorma nätverk människor använde förr. Under sina äventyr i Väven har Mara aldrig hittat någon annan verklig varelse, men en dag träffar hon en räv. Räven berättar om New Mungo, en av de stora städer som byggts högt upp bland molnen för att undkomma havet. Mara inser att denna stad, New Mungo, kan vara hennes och resten av öbornas hopp. Staden ligger inte jättelångt bort från ön, och öborna bestämmer sig för att ge sig av. De kommer fram till staden, men den är inte riktigt som de väntat sig. Himmelsstäderna är fulla. Det får inte plats fler människor i dem. Därför får öborna inte komma in. Och om de inte får komma in i himmelsstäderna, hur ska de då någonsin klara sig undan det växande havet?
Exodus är en riktigt bra bok, som är väldigt spännande och även väldigt otäck. Otäck därför att den handlar om vad som händer om vi inte tar hand om vår jord. För om man går tillbaka, tillbaka till tiden precis innan polarisarna började smälta, då är det mycket möjligt att det är här man hamnar.

Young Samurai - Krigarens resa

Krigarens resa är skriven av Chris Bradford. Den är första delen i serien Young Samurai.
Den handlar om Jack Fletcher. Han kommer från England, och tillsammans med sin pappa och en besättning är han på ett skepp i närheten av Japans kust. Skeppet blir anfallet av ninjor, japanska lönnmördare. De är ute efter Jacks fars färdplan. Jacks far blir mördad, och Jack driver ensam i land i Japan. Där träffar han bland annat den stora samurajen Masamoto, Masamotos son Yamato och en flicka som heter Akiko. Masamoto bestämmer sig för att adoptera Jack, och detta gör Yamato avundsjuk. Plötsligt ger Masamoto, Yamatos far, Jack mer uppmärksamhet än Yamato.
Jack börjar lära sig japanska, och Akiko blir hans vän. Han förstår även att Yamato inte tycker om honom. Färdplanen är Jacks enda hopp om han någonsin vill komma hem till England igen, men ninjan Dokugan Ryu är ute efter den. Detta gör att Jack flera gånger tvingas kämpa mot den onda ninjan. När Jack lärt sig japanska får han veta att han, Akiko och Yamato ska till Niten Ichi Ryu (Masamotos skola) för att utbilda sig till samurajer. På Niten Ichi Ryu får Jack lära sig mycket, och tillsammans med sina vänner råkar han ut för många spännande och otäcka äventyr.
Jag tyckte inte att Krigarens resa var så bra i början, men i slutet var den mycket bättre. Jag vill gärna läsa fortsättningen, Svärdets väg, när den kommer ut. Krigarens resa är en bok som kan vara ganska tråkig i början, men jag rekommenderar alla som läser den att inte ge upp eftersom den den blir mycket bättre i slutet.

Oönskad

Oönskad är skriven av Gemma Malley.
Den utspelar sig i framtiden, år 2140. Man har utvecklat medicinen Långtliv, som gör det möjligt för människor att leva för evigt. När Långtliv var en ny uppfinning höll jorden på att bli överbefolkad, eftersom ingen dog. Detta gjorde att alla som tog medicinen behövde skriva på Förkunnelsen. När man skriver på Förkunnelsen lovar man att inte skaffa några barn. Om man ändå får barn tas barnet till en institution för Oönskade (olagliga barn kallas Oönskade), som till exempel Grange Hall. På Grange Hall bor Anna. Hon är Oönskad. På Grange Hall får hon lära sig att hon (liksom alla andra Oönskade) inte borde existera. Genom att finnas till har hon en skuld till Moder Jord. Anna får lära sig att hon ska bli en Värdefull tillgång genom att tjäna Önskade. På det sättet kan hon betala sin skuld till Moder Jord. Anna har fått lära sig att det enda hon och andra Oönskade ska göra är att tjäna Önskade. Hon är övertygad om sin egen ovärdighet och anstränger sig för att bli en Värdefull tillgång. Hon hatar sina föräldrar för att de bröt mot Förkunnelsen. Hon är en perfekt Oönskad, som vet sin plats. Men Annas värld förändras. Till Grange Hall kommer Peter, en Oönskad i samma ålder som Anna. Han hann upptäcka Utsidan och ett liv där han betydde något innan han kom till Grange Hall. Han säger att han känner Annas föräldrar. Att hon heter Anna Covey, inte bara Oönskade Anna. Anna börjar tveka. Finns det trots allt människor som älskar henne? Och om det finns människor som älskar henne, hur kan hon då vara Oönskad? Kan det vara så att hon faktiskt har rätt att existera?
Oönskad är en superbra bok. Jag är väldigt förtjust i otäcka framtidsskildringar, som till exempel Hungerspelen av Suzanne Collins och Scott Westerfelds böcker Ful och Ful eller snygg?, så jag hade väldigt höga förväntninar på Oönskad. Jag är väldigt glad eftersom den uppfyllde alla mina förväntningar.

Ondskans schaman

Nu har femte Vargbröder äntligen kommit! Den heter Ondskans schaman, och är fortsättningen på Vargbröder, Havets fångar, Demonernas port och Jagad av klanerna. Vargbröderböckerna är skrivna av Michelle Paver. De utspelar sig för ungefär sextusen år sedan. I första boken är Torak tolv somrar gammal och hans far blir dödad av en demonbjörn. Han lovar sin far att ta sig till Världsandens berg för att kunna döda björnen. På vägen träffar han vargungen Ulv, som nyligen förlorat sin flock. Det visar sig att Torak kan tala vargarnas språk och Ulv blir hans flockbror. I resten av böckerna fortsätter Toraks och Ulvs kamp mot de ondskefulla Själ-Slukarna. De är sju schamaner från olika klaner som bland annat vill släppa ut demoner i Storskogen. Under sin kamp mot Själ-Slukarna lär Torak och Ulv känna Renn från korpklanen och Toraks släkting Bale från sälklanen.
I femte boken finns två Själ-Slukare kvar. En av Toraks närmaste vänner blir dödad av en av dem, och Torak svär att hämnas. Han ger sig av på en farofylld resa efter Själ-Slukaren, en resa som för honom och de vänner han har kvar i livet till Djupa Skogen. Den mäktige Själ-Slukaren har tagit makten över Djupa Skogens klaner, och hetsar dem att angripa Öppna Skogen. Ska Torak någonsin kunna hämnas sin vän och döda Själ-Slukaren? Hur ska han kunna göra det när Själ-Slukaren har alla Djupa Skogens klaner på sin sida?
Jag tycker att Ondskans schaman är den hittills otäckaste, mest spännande och bästa boken i Vargbröderserien. Böckerna blir bara bättre och bättre, så jag ser verkligen fram emot den sjätte och sista. Den kommer ut på svenska 2010.Det enda jag tyckte illa om med den här boken var baksidestexten. Läser man den och har läst de tidigare böckerna förstår man vilken av Toraks vänner som dör. Alla Vargbröderböckerna är superbra och jag rekommenderar dem verkligen.

Hungerspelen

Hungerspelen är skriven av Suzanne Collins.
Den utspelar sig i framtiden. En hemsk och obehaglig framtid.
Hungerspelen är en dokusåpa, årets största tevehändelse. Två deltagare, en flicka och en pojke, från varje distrikt väljs genom lottning ut att delta i hungerspelen. Sammanlagt blir det tjugofyra deltagare. När hungerspelen är slut är bara en av dem vid liv. Deltagarna tas först till huvudstaden för att göra sig redo för spelen. Sedan släpps de ut på arenan. Hungerspelen går ut på att döda så många som möjligt av sina motståndare. Den som håller sig vid liv längst har vunnit. Och alltsammans direktsänds. När spelarna dödar varandra, hur de kämpar för att överleva. Går det för lång tid utan att en spelare dör släpper spelledarna ut en naturkatastrof på arenan, för att tvinga samman spelarna. Allting handlar om tittarsiffror. Om att göra allting så dramatiskt som möjligt, för att fler ska titta. Hungerspelen är dagens television, fast driven längre. Den här boken visar vad vi kan vara på väg mot. Många ser nästan vad som helst på teve, men hur långt kan det egentligen gå? När teveprogram görs, hur mycket gör man för höga tittarsiffror? Kan man offra människoliv för att få folk att se mer på teve än de redan gör? Jag hoppas att det inte är så. Hungerspelen är en fantastisk bok. Den är väldigt spännande och väldigt svår att lägga ifrån sig. Det kommer två delar till, och jag längtar efter att få läsa dem. Den är även en väldigt bra skildring av dagens samhälle. För även om den utspelar sig i framtiden, hur långt in i framtiden är det egentligen? Hur nära ett sådant samhälle är vi idag? Jag tycker att Hungerspelen är en viktig bok som många borde läsa. Det är viktigt att många förstår att det är något sådant vi kan vara på väg mot. Annars är det omöjligt att göra någonting åt det.

Chain Mail - Skicka vidare

Chain Mail - Skicka vidare är skriven av Hiroshi Ishizaki.
Den utspelar sig i Japans huvudstad, Tokyo. Den handlar om tre tjejer, Sawako, Mayumi och Mai. De är mellan tretton och femton år gamla och ingen av dem känner varandra. De får alla ett mail från Yukari, en tjej i samma ålder som dem. Hon skriver att hon är trött på irriterande kompisar som skickar ointressanta mail som "Läget?", "Vad gör du nu?" och sådana saker. Hon föreslår att de ska skapa en fiktiv värld på internet, en värld där de kan fly undan den trista verkligheten. Alla tjejerna det handlar om går in på hemsidan Yukari skickar med adressen till. Där står det vad berättelsen ska handla om. Huvudpersonen är en tjej som går på högstadiet. Hon är kär i sin privatlärare. Han är inte kär i henne, men det finns det någon annan som är. En dag får tjejen det handlar om syn på en kille som har hamnat i någon sorts knipa. Hon hjälper honom, och senare upptäcker hon att han egentligen är en läskig stalker som har utsett henne till sitt nästa offer... Mayuni, Mai, Sawako och Yukari ska skriva utifrån olika rollers perspektiv. När Sawako, Mai och Mayumi får mailet har Yukari redan valt stalkern. De roller som finns kvar då är tjejen i huvudrollen, hennes privatlärare och den kvinnliga detektiven som jagar stalkern. Till en början fungerar allting jättebra, alla skriver och historien utvecklas. Men sedan börjar det hända saker. När både Sawako och Yukari plötsligt slutar skriva blir både Mai och Mayumi misstänksamma. Vem är egentligen vem? Vem kan man lita på? Ingen av tjejerna har träffats i verkligheten, så ingen vet något om de andra. Och någon man inte vet något om kan vara vem som helst...
Chain Mail - Skicka vidare är en väldigt bra bok, men jag tycker att den är ganska obehaglig också. Den är ganska läskig, men väldigt bra.

En konungs ögon

En konungs ögon är skriven av Catherine Banner.
Den utspelar sig i Malonia, som är ett land i en annan värld. I Malonia är det krig. I en militärskola som utbildar soldater går femtonåriga Leo och hans åttaåriga lillebror Stirling. När Leo var liten var det revolution i Malonia, landets prins och hans föräldrar dödades och den ondskefulla Lucien tog makten. Det finns en profetia som Leos och Stirlings gammelfarbror Aldebaran gjort innan revolutionen kom. Den sa att den som skadade prinsen skulle råka ut för samma sak själv. Därför finns det de som tror att prinsen inte dog i revolutionen. Det sägs att han finns i landet England, i en parallell värld.
En dag när Leo är på väg hem från militärskolan hittar han en bok i snön. När han tittar i den ser det ut som om det inte står något i den, men när han tittar i den senare på kvällen ser han att det finns text i den. I boken hittar han en berättelse om England. Det dyker upp mer och mer text i boken. Leo får läsa berättelsen om vad som hänt hans gammelfarbror Aldebaran när han kom till England, och även vad som hänt Malonias prins, när även han kommit till England.
Det är början på ett spännande äventyr för Leo, och även början på den spännnade berättelsen om vad som hände prinsen.
En konungs ögon är en jättebra bok, som är väldigt spännande och ganska otäck på vissa ställen. Den är första delen i en trilogi, och jag ser verkligen fram emot nästa del.

Darkside

Darkside är skriven av Tom Becker. Den handlar om fjortonåriga Jonathan Starling som bor i London. Hans mamma är försvunnen och hans pappa hamnar på mentalsjukhus ganska ofta. När han är ensam i deras hus hör han att någon kommer in genom dörren. Han går in till sin pappas arbetsrum, där han aldrig har fått vara tidigare. Där hittar han en bild på sin mamma. Han blir förvånad, eftersom hans pappa har sagt att han inte har några bilder. Jonathan hittar även en massa anteckningar. På en av dem står det om en bok, En resa in i mörkret. Det står även numret på en viss sida. Jonathan går till biblioteket för att låna boken. Där träffar han en kvinna med lila hår. Hon har en parfym som gör honom sömnig. Hon berättar att hon heter Marianne. Sedan säger hon att Jonathan ska följa med till Darkside, som är en del av London men ändå inte. Där finns det en massa konstiga otäcka varelser. Jonathan rymmer. Han tar sig till sjukhuset där hans pappa finns. Dit kommer även en mrs Elwood, en vän till Jonathans pappa. Jonathans pappa börjar prata om Darkside, och det visar sig att han har varit där förut. Han pratar om någon som heter Carnegie. Mrs Elwood förklarar att han menar att Jonathan ska ta sig till Darkside. Där ska Carnegie, en vän till pappan hjälpa honom. När mrs Elwood och Jonathan ska ta sig till övergången (platsen där man man kan komma till Darkside) träffar de Marianne och hennes medhjälpare. Jonathan springer iväg, och sedan hittar han övergången till Darkside själv.
Han hittar Carnegie, men Darkside är en farlig plats för Jonathan, eftersom det finns många ondskefulla varelser som är ute efter honom.
Jag tycker att Darkside är en en jättebra bok. Den var väldigt spännande och ganska otäck. Det kommer en fortsättning, och jag längtar redan efter att få läsa den.