Mannen utan öde är skriven av Imre Kertész, som fick Nobelpriset 2002. Den är ingen självbiografi, men bygger på författarens upplevelser. Liksom bokens huvudperson överlevde Imre Kertész Förintelsen, och Mannen utan öde anses vara en av de bästa Förintelseskildringarna som skrivits. Den berörde mig mer än någon annan bok om Förintelsen jag läst. Jag tror att det beror på en kombination av att den är bättre än något jag läst tidigare och av att jag nyligen varit i Auschwitz och Birkenau med skolan. Det var en av de obehagligaste sakerna jag varit med varit med om, och det väckte mycket tankar. När jag nästan direkt efter att jag kommit hem från Polen läste Mannen utan öde, som till en liten del utspelar sig i Birkenau, kändes det mer för mig än vad det gjort tidigare. Jag kunde se de miljöer som beskrevs framför mig, eftersom jag sett dem på riktigt, och det var väldigt obehagligt att tänka på att de fruktansvärda saker jag läste om hände på en plats där jag nyligen varit.Mannen utan ödes huvudperson är, liksom författaren, ungrare. Han är fjorton år gammal, lika gammal som jag är nu, när en polis tvingar honom och några andra unga judar att gå av en buss. Därefter förs de till Auschwitz, tillsammans med runt sextio personer i en liten godsvagn. Vid
andra tillfällen trängdes åttio personer in i en sådan vagn. En sådan vagn står i Birkenau, jag har sett den. Vi var runt just åttio nior med på resan, vilket gjorde det lättare att förstå hur ohyggligt trångt det måste ha varit. Det skulle ha varit som om vi allesammans hade varit tvungna att sitta i vagnen, och plötsligt kändes det väldigt dumt att vi hade klagat på att det var trångt på tåget vi åkte från Swinoujscie till Krakow.Framme i Birkenau ställs alla de människor som kommit i långa led, och en läkare väljer ut vilka som är arbetsdugliga och vilka som inte är det, alltså vilka som får leva i alla fall ett tag till och vilka som ska skickas direkt till sin död i gaskamrarna (detta vet huvudpersonen och de andra naturligtvis inte ännu). Allting går till precis så som vår guide berättade för oss att det alltid gick till, och vägen som beskrivs från banvallen och selekteringen till huset där fångarna badade, blev rakade och fick sina fångkläder känner jag igen. Jag har nyligen varit där, och även om jag inte gått exakt den väg som beskrivs i boken vet jag vilka vägar som menas eftersom jag precis har sett dem.
När jag var i Auschwitz och Birkenau var det ganska fint väder. Solen sken och det var varmt. Tidigare när jag har läst böcker som utspelar sig i koncentrationsläger har jag alltid, även om jag aldrig reflekterat över det förut, tänkt mig att det varit kallt och grått, men för mig utspelar sig stora delar av Mannen utan öde i solsken. Jag har aldrig riktigt kunnat föreställa mig att så hemska saker händer under en blå himmel, upplyst av sol, antagligen eftersom solsken för mig (liksom för de flesta andra) är förknippat med något positivt. Att jag nu tänkte mig ljus och värme, så som det var när jag såg Auschwitz och Birkenau, gjorde att jag ofta påmindes om att den hemska plats jag läste om faktiskt var samma plats som jag besökt.
Jag använder hela tiden ord som ”fruktansvärt” och ”hemskt” när jag skriver om den här boken, men egentligen är varken de eller några andra ord jag vet tillräckliga för att beskriva det Förintelsens offer utsattes för. Samtidigt är en sak som utmärker Mannen utan öde just att huvudpersonen inte beskriver det som händer honom som fruktansvärt. Det här är en ohyggligt osentimental bok, och huvudpersonen berättar bara precis vad som händer. Jag tror att det är en viktig förklaring till varför jag blir så väldigt berörd, även om jag inte riktigt kan säga hur det blir så.
I förordet skriver Georg och Eva Klein att ”Den vanliga frågan – ’Hur kunde detta hända?’ – uteblir. Man säger efter, läpparna rör sig i takt med romanjagets: Javisst, det blev så. Det var att vänta. Det kunde inte varit annorlunda”. Huvudpersonen frågar inte varför någonting blir som det blir, han bara konstaterar att det händer. Han anklagar inte heller någon, liksom Georg och Eva Klein skriver presenterar han det som att inga alternativ finns. Kanske är detta en förutsättning för att överleva, kanske hade det varit helt omöjligt att uthärda om han tänkt på hur det annars hade kunnat vara, om han inte bara förlikat sig med händelsernas gång. Troligt är också att när han, försvagad av de omänskliga förhållanden han tvingades leva under, inte förmådde fundera över något annat än huruvida han skulle orka ta nästa steg inte hade kraft att reflektera över det som hände och fundera på hur det var möjligt eller vems skulden för det var.
Vårt besök i Auschwitz avslutades med att vår guide berättade för oss om familjen Höss, som bestod av lägerkommendanten Rudolf Höss, hans fru och deras fem barn. De bodde i anslutning till koncentrationslägret, och fru Höss sade efter kriget att hon och familjen var mycket lycklig under de tre år de bodde där. ”Hon måste ju ha varit helt sjuk i huvudet om hon kunde vara lycklig när allt detta hände alldeles intill”, tyckte många av mina klasskompisar. Jag håller delvis med, jag tycker också att det är väldigt konstigt. Samtidigt tror jag att det är väldigt farligt att avfärda fru Höss, och alla andra som antingen genom direkt deltagande eller bara genom att låta bli att protestera gjorde Förintelsen möjlig, som sjuka i huvudet. Det är så lätt att tänka att jag hade varit annorlunda, det är så lätt att säga att de människor som bidragit till något som Förintelsen måste ha varit galna, psykiskt störda eller helt enkelt onda människor rakt igenom. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte tänker så, utan att vi accepterar att det till stor del handlade om vanliga människor som du och jag. Vi måste vara medvetna om vad människor i vissa situationer kan drivas att göra, så att vi kan göra vårt allra yttersta för att ingenting som Förintelsen någonsin ska kunna hända igen.
