Rosa - den farliga färgen

Rosa - den farliga färgen handlar om synen på färgen rosa i vårt samhälle. Hur tänker de som väljer att klä sig i rosa? Hur uppfattar vi människor som är klädda i rosa, och har rosa alltid varit kopplat till kvinnlighet?

I Rosa - den farliga färgen pratar Fanny Ambjörnsson med småbarnsföräldrar, småbarn, queeraktivister och män som enbart klär sig i rosa. Tankarna kring vad färgen står för är många, och det är så gott som ingen som sätter på sig rosa kläder utan att ha en tanke med det, och den här boken väcker väldigt mycket tankar hos mig.

Många av de föräldrar Ambjörnsson pratar med undviker att klä sina döttrar i rosa, då de tycker att det känns för stereotypt och sänder ut signaler om att dottern framförallt finns för att vara behagfull och gullig. Ändå är det så att de flesta barnen ändå inte har könsneutrala kläder, det är bara det att färgen rosa har undvikits. På öppna förskolan där Fanny Ambjörnsson studerar småbarns kläder visar det sig att det trots avsaknaden av rosa fortfarande är så att tjejerna har ljusa, blommiga kläder medan killar har mörka färger. Även föräldrar som säger sig vilja undvika de könsstereotypa kläderna visar sig efter en stund faktiskt tycka att det är viktigt att det syns vilket kön barnet har. Att sätta på en liten pojke rosa kläder är för de flesta helt otänkbart, men ingen kan riktigt svara på varför.

Hur kommer det sig att det tas för givet att alla tjejer någon gång under sin tidiga barndom kommer att gå igenom en fas där de är besatta av rosa? Av de små tjejer Fanny Ambjörnsson träffar känner många en stark gemenskap kring färgen rosa. Någon drömmer om att ha ett helt rosa prinsesskalas, med bara tjejkompisar. I princip alla killarna avskyr rosa, och allt det rosa blir en plats där bara vissa får komma in. Många flickor säger att de känner sig fina i rosa, men hur blev det egentligen så viktigt att vara fin och varför kan man inte vara fin i mörkgröna byxor och en ljusblå tröja i stället för en rosa klänning? Handlar det om all reklam som är riktad till (även väldigt unga) tjejer där utseende hela tiden ställs i fokus? Att leksaker som barbiedockor spelat in är väldigt troligt. Till barbiedockor, en leksak som är väldigt riktad till tjejer, finns tillhörande tidningar där det står om barbies besök i klädboutiquen, skoaffären, modelabyrinten och om hennes gulliga smyckeskrin, till exempel. Den uppmaning som flickor får genom detta är att ja, att bry sig om sitt utseende är rätt, och även att ett "fint" utseende har en tydlig koppling till det rosa och det klassiskt feminina.

Nästa kapitel handlar om män som klär sig i rosa. Hur andra uppfattar dem, och vilken självsäkerhet och social status man måste ha för att som man våga vara rosa. Att män tycker att det skulle vara pinsamt att kopplas ihop med rosa ses ofta som en sanning som inte ifrågasätts. I Thailand får de poliser som gjort sig skyldiga till små förseelser bära ett rosa Hello Kitty-armband utanpå sina uniformer för att förödmjukas, pojkar som klär sig i rosa blir ofta retade och jag har hört klasskompisar på syslöjden säga saker i stil med "Åh, jag skulle så gärna vilja sy en rosa tröja till min lille kusin, det vore så fint, men det är ju en pojke så det skulle han ju inte bli glad för ..." Att det ses som naturligt och självklart att män ogillar rosa är egentligen väldigt märkligt, då rosa förr i tiden var något som representerade manlighet. På 1600-talet och 1700-talet klädde sig mäktiga män i peruker, klackar och mycket färg (bland annat rosa).

I Rosa - den farliga färgen finns flera män som gillar rosa. Trettioåriga Jakob beskriver det som att han för en kamp för rosa, och Erik menar att rosa kläder ger honom en känsla av att han är stark och klarar att gå sin egen väg. Alla de rosaklädda män Ambjörnsson pratar med har en tanke med sitt färgval. De vill visa att de kan bryta mot normerna, och de känns alla ganska trygga i sig själva. Ingen man med dålig självkänsla sätter på sig en rosa skjorta, och ingen man köper ett par rosa byxor bara för att han tycker att de är snygga. Alla är medvetna om att en man klädd i rosa uppfattas som fjollig, feminin och riskerar att folk tror att han är homosexuell (någonting som ju egentligen inte borde vara ett problem, men som tyvärr ändå är det för väldigt många).

Hos vissa finns kopplingen mellan överklass och rosa kvar. Många associerar rosaklädda män med festande "Stureplanskillar", som i populärkultur ofta har en väldigt tydlig koppling till färgen rosa. Det här kan mycket väl ha ett samband med forna tiders rosa överklassmän, och kanske med att alla de stora finanstidningarna tryckta på rosa papper. Rosa signalerar inte bara fjollighet, utan även framgång och ekonomisk välgång.

Det fjärde och sista kapitlet i den här boken är det jag tycker är allra intressantast. Det handlar om rosa och feminitet i feministiska queerkretsar. Många berättar om hur den rosa färgen, och det klassiskt kvinnliga, ofta blir nedvärderat även i feministiska kretsar. En av dem är Sofie, som har inrett sitt rum nästan helt i rosa och identifierar sig som femme. Hon är väldigt feminin, och har lite överdrivit det rosa för att protestera både mot samhället i stort och de kretsar hon rör sig i. Hon vill reclaima färgen rosa, och göra den till något tufft och starkt. Hon kände att det bland queeraktivisterna var väldigt många kvinnor som hade en mer maskulin klädstil, och hon kände att hon ville fortsätta vara feminin utan att det skulle göra att hon hamnade utanför. En annan tjej som tänker på ett liknande sätt är Maria, som gärna klär sig i korta kjolar, för att visa att kort kjol inte är synonymt med sexuell tillgänglighet. Man ska kunna ha en feminin klädstil utan att det ger män rätt att stirra eller tafsa.

Att kvinnor och män förväntas vara på vissa sätt, till exempel att kvinnor ska ha en feminin stil för att bli accepterade och vice versa, är väldigt, väldigt fel. Samtidigt är det också lätt att det blir fel när det i en subkultur blir tvärtom. Sofie och Maria beskriver hur det i queera kretsar ses som något negativt om man som tjej klär sig i rosa, och hon vill protestera mot det. Hon vill visa att man kan vara rosa men ändå inte vara heterosexuell, ändå vara feminist och ändå ta mycket plats. Jag tycker att det är väldigt intressant hur personer som Sofie, som vid en första anblick inte ser ett dugg normbrytande ut, egentligen bryter mot flera ideal på olika sätt. Både den allmänna normen som säger att kvinnor bör bete sig på ett visst sätt, och idealet bland queeraktivisterna som säger att rosa och femininitet är fel.

Rosa - den farliga färgen är en riktigt, riktigt bra bok, som väcker väldigt mycket intressanta tankar. "En hel bok om rosa, ska det verkligen vara nödvändigt?", frågar Fanny Ambjörnsson i slutet av boken. Absolut, för, som hon själv skriver några rader längre ner, rosa är inte vilken färg som helst. Rosa är en oerhört laddad färg, som kan tolkas på väldigt många sätt. Om man vill veta vilka, hur och varför rekommenderar jag verkligen Rosa - den farliga färgen. Och när jag ändå håller på passar jag på att även rekommendera en annan bok av samma författare, nämligen I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Den är också helt otroligt bra och intressant!

Tack för recensionsexet, Ordfront!

En liten text om ondska

Just nu läser jag En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Den är väldigt bra, och har fått mig att fundera väldigt mycket. Vad är egentligen ondska? Finns det onda människor, eller bara onda handlingar? Går det att vara både offer och förövare?

Många av de människor som begår vad de allra flesta skulle kalla onda handlingar har själva råkat ut för hemska saker, men jag tycker inte att det innebär att de onda handlingar de begår är mindre onda. Att en människa själv gör hemska saker gör inte heller att det människan blivit utsatt för är mindre hemskt. Det är svårt att acceptera att människor som är onda kan ha goda sidor också, eller att det kan vara synd om människor som gjort fruktansvärda saker. Om vi utgår från att alla mördare, terrorister och våldtäktsmän är omänskliga monster, rakt igenom onda, kan vi känna oss säkra på att vi själva inte skulle kunna begå onda handlingar, oavsett omständigheterna. Om vi accepterar att mycket av den ondska som finns i världen inte beror på att det finns människor som är födda onda, utan på att de flesta människor kan göra hemska saker under vissa omständigheter, måste vi också acceptera att vem som helst skulle kunna begå onda handlingar under ”rätt” (eller snarare fel) omständigheter. Det är ingen behaglig insikt, det känns bra att kunna tänka att jag aldrig skulle kunna döda någon, det känns bra att kunna känna att jag på något vis står över alla de människor som gjort det. Jag tror att vi är ganska många som tänker att vi skulle ha ingripit om vi hade levt under Förintelsen, eller att vi hade vägrat dela ut elchocker om vi varit med i det kända experimentet där människor blev tillsagda av en ”forskningsledare” att ge elchocker till ”undersökningsobjekt” (som i själva verket var skådespelare). Ändå kan jag inte veta säkert hur jag hade reagerat i en situation jag inte har upplevt, och därför hoppas jag att jag aldrig kommer att få veta.

Trots att de flesta människor som begår till exempel våldsbrott inte är rakt igenom onda utgår de flesta ändå från att det är så. Trots att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter som begås av galna, okända män som lurar i parker är en våldtäkt en överfallsvåldtäkt i de flestas medvetanden. Jag tror att det beror på samma sak, att det är svårt att acceptera att vanliga människor, som du och jag, kan begå onda handlingar. Om de flesta våldtäktsmän är vanliga, trevliga killar kan vi inte längre vara säkra på att ingen av de vanliga, trevliga killar vi känner aldrig skulle kunna bli våldtäktsmän.

Att vi är rädda för insikten om att vissa omständigheter skulle kunna göra även oss själva till det vi idag gärna definierar som ”onda människor” tror jag är en anledning till att vi alltid måste dela upp världen i offer och förövare. Antingen är en brottsling en vidrig människa, som det omöjligt går att förstå, och all vår sympati ligger hos offret och offrets anhöriga, eller så är brottslingen ett offer för omständigheterna, vi kan förstå vad som ledde fram till den brottsliga handlingen. I sådana fall finns oftast ingen sympati för offret, kanske för att de flesta när de känner sympati för någon som gjort något hemskt omedvetet måste förminska handlingens hemskhet. Om vi känner sympati med offret blir det så tydligt för oss vilka fruktansvärda konsekvenser förövarens handling fått, och då känns det inte längre okej att känna sympati för förövaren. Jag tycker att det är okej att känna sympati med både offer och förövare. Att någon råkat ut för hemska saker i sin bandom blir inte mindre hemskt för att människan utsätter någon annan för vidriga saker. Att utsätta någon annan för vidriga saker blir inte heller mer okej bara för att man själv blivit utsatt för någon annans onda handlingar. Det kan finnas förklaringar som ändå inte är ursäkter. Det går att förstå utan att förlåta.

Uppmuntra oss som vill läsa mycket att läsa ännu mer!

Idag var jag på biblioteket för att lämna in två "Sommarbokslappar". Sommarboken är en tävling som biblioteket har varje sommar, och den brukar gå till såhär:

Man ska läsa åtta böcker och skriva upp deras titlar på en lapp. Tre av dessa åtta böcker ska man skriva korta recensioner på (även om jag alltid brukar irriteras av att utrymmet där jag kan skriva är alldeles för litet för att det ska få plats en recension). När man är klar med en sådan lapp går man till biblioteket och lämnar den, och får en lottsedel. Varje person får lämna in max tre lappar, och man kan därför bara få tre lotter. Lotterna tar man sedan med sig till dragningen, där många vinner böcker och en person vinner en iPod.

I år har reglerna ändrats. På varje lapp finns det plats för fem böcker, och nu får varje person bara en lottsedel. Jag frågade varför, och fick svaret att det varit orättvist tidigare år, eftersom alla inte haft samma möjlighet att vinna. Jag tycker att det är rätt att den som läst fler böcker har större chans att vinna, eftersom det uppmuntrar människor att läsa. Jag kan förstå poängen med en begränsning vid till exempel tre lotter, eftersom de som bara hann med att läsa åtta böcker på sommarlovet kanske skulle vara helt chanslösa annars. Och ja, visst förstår jag att de som inte läser måste uppmuntras. Jag tycker att bibliotek borde uppmuntra läsning, och jag tror dessutom att vetskapen om att det är lättare att vinna saker om man läser mer kan få många som kämpar med sitt läsande att faktiskt se till att läsa mer, och då förhoppningsvis upptäcka att läsning för njutningens skull (och inte för vinsternas) är helt fantastiskt!

Jag läser - alltså finns jag

Idag är det påskafton, men jag tycker att det är viktigare att det även är världsbokdagen! Vad kan passa bättre än sådan dag än att läsa The Good Man Jesus and the Scoundrel Christ av Philip Pullman, eftersom den är en bok (en berättelse till och med, ”This is a story” är det enda som står på baksidan) som handlar om Jesus, som dog på påsken, och hans bror Christ som skrev ner historien om hans liv.

En del läser för att det är nyttigt, och inte för att de tycker om det. Alltför många människor läser inte alls, då de blivit skrämda av andras prat om hur nyttigt och viktigt det är. Vill man få ett barn att läsa tror jag att det är väldigt mycket bättre att prata om hur roligt det är, och hur mycket man själv tycker om det, än att berätta om hur nyttigt det är. På en skolavslutning för några år sedan var det en lärare som sade att hon tyckte att alla skulle försöka läsa åtminstone en bok på sommarlovet, eftersom det är så nyttigt. Rektorn berättade om hur skönt han tyckte det skulle bli med sommarlov, eftersom han skulle ha tid att läsa. Han gjorde det tydligt att han tyckte om att läsa, och att det var något han gjorde för att det är trevligt och roligt. Om någon icke-läsande elev den avslutningen bestämde sig för att läsa på sommarlovet tror jag snarare att det var rektorns ord om hur trevligt det är än lärarens om hur nyttigt det är som fick honom eller henne att läsa.

Sen är det ju det här med tjocka böcker. Att läsa en tjock bok anses vara svårare än att läsa en tunn bok. ”Hur orkar du läsa en så tjock bok?” är en fråga jag fått många gånger. Varför skulle det vara jobbigare att läsa en bok på sjuhundra sidor än sju böcker på hundra sidor? Det tar längre tid att läsa en tjock bok än en tunn, men om det är en bra bok är det ju bara bra! Jag tror att man blir mer skrämd av tjocka böcker och långa serier om man framförallt läser för att vara det är duktigt och nyttigt. Om man bara vill bli klar med så många böcker som möjligt, och om målet bara är att komma till slutet av boken, och inte att njuta av en fantastisk läsupplevelse kan jag förstå att det känns tungt med en tjock bok. Det här kan jämföras med hur människors anledningar till att vara utomhus förändras med årstiderna. På vintern går de flesta ut enbart för att förflytta sig från en plats till en annan, men när det blir varmare är det en njutning att vara utomhus, och man går ut för att det är trevligt. När jag ska gå någonstans på sommaren är det inte bara att komma fram som är trevligt, även själva promenaden är härlig. Ibland kan det till och med kännas lite tråkigt att komma fram, eftersom det innebär att jag måste gå in. På samma sätt är det när jag läser en riktigt bra bok. Att komma till slutet är inte viktigt, det som är skönt är vägen dit, själva boken. Det känns tomt att komma till slutet, det är tråkigt att behöva sluta läsa. För någon som bara läser för att bli klar är det ungefär som det är för mig när jag går ut på vintern, man njuter inte av själva boken.

I skolans värld finns en utbredd uppfattning om att man måste förstå allt man läser. Barn ska läsa böcker som är anpassade för åldern, böcker som är ”lagom”. Jag känner folk som ville, men inte fick, läsa Harry Potter i tvåan. Det var för svårt, meningslöst eftersom de ändå inte skulle förstå. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom, det är mer meningsfullt att läsa sådant som svårt och som man inte riktigt förstår än att bara läsa det man förstår. Att läsa böcker som är en aning ”för svåra” gör att man utvecklas, men om man håller sig till det som är på precis ”lagom” nivå och aldrig utmanar sig själv kommer man inte framåt. Om ett barn i skolan tvingas läsa böcker på rätt nivå, i stället för de böcker som handlar om saker barnet vill läsa om, är det inte konstigt att barnet tappar läslusten. I skolbiblioteket har jag sett ganska små barn som tar upp böcker och lyckligt säger ”Den här vill jag läsa!”, men tvingas ställa tillbaka dem i hyllan när en lärare säger ”Nej, den är alldeles för svår! Välj någon av dem här i stället.”. Efter att ha valt en av böckerna som läraren tyckte passade brukar det glada ”Jag vill läsa den här!” bytas ut mot ett lite uttråkat ”Den här då?”. Jag tycker att det är väldigt sorgligt, och jag tror att det är väldigt många som idag är icke-läsare som hade tyckt väldigt mycket mer om att läsa om de fått läsa vad de ville när de var små.

Glad påsk! Och trevlig världsbokdag!