Matildas läshörna finns inte på facebook längre

Det beror på att jag har tagit bort mitt facebookkonto. Det är något jag har funderat på att göra ett tag, men det som slutgiltigt avgjorde det var att jag läste 1984. Den skildrar en värld där människor ständigt är övervakade, där ingen har något privatliv överhuvudtaget. Där beskrivs det som en skrämmande framtid, och idag ger många människor helt frivilligt upp en stor del av sitt privatliv via facebook. Det ville jag inte vara med och göra.

Numera måste man ha ett facebookkonto för att få skaffa Spotify. När Spotify började samarbeta med facebook ville mitt Spotify hela tiden ansluta sig till mitt facebook. Gång på gång fyllde jag i att jag inte ville det, men det hjälpte inte. Det fortsatte tjata om det, och till slut anslöt jag det för att jag hade en spellista jag och några vänner gjort tillsammans som de också ville kunna redigera och lyssna på. Direkt dök det upp en länk till min spotifyprofil i min facebooklogg, där alla mina vänner uppmanades att gå och titta på mina spellistor. Jag, som inte tyckte att precis vilken musik jag lyssnade på angick alla mina facebookvänner, ändrade mina inställningar så att alla spellistor utom just vår gemensamma var privata. Ett tag senare kände jag att jag inte längre har något behov av att ha facebook och Spotify ihopkopplat, och försökte ta bort kopplingen. Då upptäckte jag att det inte gick. En smula irriterad fortsatte jag att göra alla spellistor privata. Så småningom började facebook publicera alla spår man lyssnade på på Spotify, vilket irriterade mig. Jag tyckte inte, tycker inte, att det angår alla vilken musik jag lyssnar på. Inte därför att det är hemligt, utan för att det är en principsak. Jag vill inte att alla saker jag gör ska publiceras, för det har helt enkelt inte med alla jag känner att göra.

I rutan där man ska skriva för att göra en facebookstatus står det alltid "Vad tänker du på?". Varför uppmanas människor berätta för alla sina facebookvänner (som i de flesta fall är ett antal hundra) vad de tänker på? Vad jag tänker på angår inte heller någon annan. Att "checka in" på platser man är på blir allt vanligare. Alla ens vänner ska alltid kunna se var man befinner sig, och man uppmanas att med hjälp av sin mobil hela tiden uppdatera sin facebookstatus eller ladda upp bilder, så att folk alltid vet vad man gör också. Vid alla statusar och bilder står det var personen i fråga befann sig när hon eller han laddade upp statusen/bilden. Man behöver alltså inte ens medvetet berätta var man är för att det ska visas. Att ständigt uppdatera sin facebook och berätta vad man gör, var man är och vilka man umgås anses normalt. Man behöver inte ens hota människor för att få reda på information om deras privatliv, det är bara att titta på facebook, allt finns där.

Vilka sidor jag gillar på facebook påverkar vilka annonser som visas för mig, information om vad gör på facebook (och, har jag misstänkt ibland, även vilka andra webbsidor jag är inne på samtidigt som jag är inne på facebook) förs vidare till företagen som gör reklam för mig när jag är inne på facebook. Detta beskrivs som något som görs för min skull, "för att jag ska få reklam anpassad till mina intressen". Jag vill inte ha reklam anpassad till mina intressen, mina intressen angår inte företagen som annonserar på facebook.

För ett tag sedan pratade jag lite gamla minnen med en kompis. "Minns du när jag blev arg på dig för att du lade upp en bild på mig på din blogg utan att fråga?", sade jag. "Det var tider det, vilken integritet jag hade. Nu finns till och med Bokmatilda på facebook." Det var då jag började fundera. Jag ville ta tillbaka min integritet, jag ville inte finnas på facebook. Vad jag gör, var jag är, vad jag tänker på, vem jag umgås med, vilken musik jag lyssnar på och vilka konserter jag ska gå på angår inte alla. Tanken på att mitt sociala liv skulle bli lidande hindrade mig från att ta bort mitt konto, men efter att ha läst 1984 bestämde jag mig för att strunta i det. Det finns massor av andra sätt att hålla kontakt med människor. Jag vill inte ha facebook. Jag vill inte berätta vad jag tänker på.

Uppmuntra oss som vill läsa mycket att läsa ännu mer!

Idag var jag på biblioteket för att lämna in två "Sommarbokslappar". Sommarboken är en tävling som biblioteket har varje sommar, och den brukar gå till såhär:

Man ska läsa åtta böcker och skriva upp deras titlar på en lapp. Tre av dessa åtta böcker ska man skriva korta recensioner på (även om jag alltid brukar irriteras av att utrymmet där jag kan skriva är alldeles för litet för att det ska få plats en recension). När man är klar med en sådan lapp går man till biblioteket och lämnar den, och får en lottsedel. Varje person får lämna in max tre lappar, och man kan därför bara få tre lotter. Lotterna tar man sedan med sig till dragningen, där många vinner böcker och en person vinner en iPod.

I år har reglerna ändrats. På varje lapp finns det plats för fem böcker, och nu får varje person bara en lottsedel. Jag frågade varför, och fick svaret att det varit orättvist tidigare år, eftersom alla inte haft samma möjlighet att vinna. Jag tycker att det är rätt att den som läst fler böcker har större chans att vinna, eftersom det uppmuntrar människor att läsa. Jag kan förstå poängen med en begränsning vid till exempel tre lotter, eftersom de som bara hann med att läsa åtta böcker på sommarlovet kanske skulle vara helt chanslösa annars. Och ja, visst förstår jag att de som inte läser måste uppmuntras. Jag tycker att bibliotek borde uppmuntra läsning, och jag tror dessutom att vetskapen om att det är lättare att vinna saker om man läser mer kan få många som kämpar med sitt läsande att faktiskt se till att läsa mer, och då förhoppningsvis upptäcka att läsning för njutningens skull (och inte för vinsternas) är helt fantastiskt!

Jag är intervjuad i Läseposten!

I senaste numret av Barnens bokklubbs tidning Läseposten finns det en artikel om folk som bloggar. Det finns även en intervju med mig! Intervjun finns även på internet.

God Jul!

God Jul och Gott Nytt År till alla er som läser min blogg! Jag lovar att jag ska skriva bokrecensioner när jag har läst några av alla mina julklappsböcker. Jag hoppas att ni liksom jag har fått många bra böcker i julklapp och att många läser mycket nu på julen (eftersom läsning faktiskt är en av de trevligaste sakerna man kan göra). De böcker jag har börjat på nu är My Tudor Queen (föregångaren till Anne Boleyn and me) av Alison Prince, Bläckhjärta av Cornelia Funke och Riddarsvärdet av Kim M. Kimselius.