Frälsningsarmén

För ett par veckor sedan var jag på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Abdellah Taïa när han talade på Internationell författarscen. Han talade framförallt om Frälsningsarmén, som är den andra av hans böcker som översatts till svenska. Han berättade väldigt mycket intressanta saker, och jag är otroligt glad över att ha varit där! Nu har jag två signerade böcker av honom, och har dessutom träffat hans jättetrevliga förläggare Elisabeth Grate, vilket var jätteroligt!

En sak Abdellah Taïa pratade om som var otroligt fascinerande var hur han varje gång han återvänder till Marocko påminns om sin fattiga bakgrund. Att han idag är en framgångsrik författare, och långt ifrån den fattige pojke han en gång var, spelar ingen roll. I samma ögonblick som han sätter foten på marockansk jord känner han sig som en fattig man. Att klasskillnader kan vara så djupt rotade i samhällen och människor är både intressant och skrämmande.

När Abdellah Taïa var liten drabbades han ofta av panikattacker, vilket han hanterade genom att i detalj återskapa minnet av de egyptiska teveprogram han och hans familj tittat på för sig själv. En av de saker jag tycker utmärker Abdellah Taïas böcker är hans förmåga att beskriva saker på ett otroligt precist och träffande sätt, och kanske bidrog hans vana att som liten noggrant återberätta saker för sig själv till att utveckla denna förmåga.

Liksom den första av Abdellah Taïas böcker som kom på svenska, Ett arabiskt vemod, är Frälsningsarmén en självbiografisk roman. Den handlar om huvudpersonen Abdellahs uppväxt i Marocko, om livet i det lilla huset tillsammans med mamman, pappan och de åtta syskonen. Huset hade tre rum, ett som Abdellah delade med sin mamma och sina sex systrar, ett som var hans pappas och ett som var storebrodern Abdelkébirs. Detta var ett sätt att visa att Abdelkébir, som beundrades av alla men allra mest av Abdellah, var familjens kung.

Språket i Frälsningsarmén är otroligt starkt, att läsa den är en njutning och vartenda ord känns rätt. Abdellah Taïa skriver på franska, och På Internationell författarscen berättade han att han som barn inte var särskilt duktig på språket, men när han bestämde sig för att lära sig det blev han snabbt väldigt duktig på det, så duktig att han fick ett stipendium för att åka till Schweiz och studera fransk litteratur. Att franska inte är hans förstaspråk, och att det till och med fanns en period när han inte var så bra på det, gör det fantastiska språket i hans böcker ännu mer imponerande.

Abdellah Taïa är arabvärldens första öppet homosexuella författare, och kommer från ett land där homosexualitet betraktas som ett brott. Att det fortfarande är så i delar av världen är naturligtvis fruktansvärt, men saker går framåt. Frälsningsarmén har nyligen filmatiserats, med Abdellah Taïa själv som regissör. Den spelades in i Marocko, med tillstånd av marockanska myndigheter och under beskydd från marockansk polis.

Att lyssna på Abdellah Taïa var jätteintressant, och jag ser fram emot både att läsa mer av honom och att gå på Internationell författarscen och lyssna på fler författare!

Tack för recensionsexemplaren av Frälsningsarmén och Ett arabiskt vemod, Elisabeth Grate!

Ett arabiskt vemod

Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman av Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Det här är den första av hans böcker som översatts till svenska, och jag vill jättegärna läsa mer av honom!

Bokens huvudperson heter liksom författaren Abdellah, och växer upp i den marockanska staden Salé på åttiotalet. Tillsammans med den två år äldre kompisen med samma namn utforskar han sin sexualitet, de är på väg att bli vuxna. Samtidigt är han kvar i barndomen, och vandrar omkring barfota medan resten av staden sover middag. Han letar efter någonting, ett äventyr, eller kanske ett mirakel. Många kvarter från sitt hem möter han en grupp äldre killar, som kallar honom Leïla. De säger att han är snygg, men på ett hånfullt och hotfullt sätt. De får honom att följa med upp på en av killarnas vind, och lämnar honom där för att vänta på dem. Abdellah blir lite rädd, men samtidigt är det på något sätt spännande. Han känner sig attraherad av en av killarna, som han tänker på som Chouaïb (men som senare visar sig heta Ali), och tänker sig att det ska bli som det han och Abdellah brukar göra, fast mer på riktigt. Mer som vuxna. Ingenting blir som han tänkt sig, Chouaïb som inte är Chouaïb är plötsligt grym och hårdhänt, liksom sina kompisar, och Abdellah vill inte alls längre. Det är bara tack vare att Alis mamma ropar på sin son från våningen under Abdellah lyckas fly undan att bli gruppvåldtagen, men han kan inte fly från den mentala påverkan våldtäktsförsöket haft på honom. Även efteråt har han känslor för Ali, som han aldrig kom att prata med igen. Killarna kallade honom flera gånger för Leïla, de låtsades att han var en flicka, han blev stämplad som den feminine pojken. De låtsades att han var  någon han inte var, och han känner att en del av hans jag tagits ifrån honom. Han känner att han måste hitta sig själv, men det kommer att ta lång tid. Sökandet efter sig själv, och sökandet efter konsten, för honom till Kairo, där han mager och sjuk går vilse på gatorna, och till Paris, där han letar efter kärleken bara för att gång på gång bli besviken.

Bokens titel passar mycket bra, vemod är ett bra ord för att beskriva Abdellahs sinnestillstånd. Han är väldigt vilsen, och känner sig inte hemma någonstans. Han är inte fransman, och känner sig inte helt välkommen i Paris. När han återvänder till Marocko och träffar andra araber känner han att han inte är tillräckligt arabisk, ibland känner han sig utanför när han träffar "riktiga" afrikaner. Han letar efter sig själv, men verkar inte bli mindre vilsen. Ett arabiskt vemod är en bok som berör mig mycket starkt, och jag tycker otroligt synd om Abdellah. En sak jag tror bidrar till att göra boken så stark är det fantastiska språket. Det är väldigt intensivt, och passar bra ihop med handlingens höga tempo.

Jag tycker väldigt mycket Ett arabiskt vemod. Den 21 februari kommer Abdellah Taïa till Internationell författarscen i Malmö, och då ser jag mycket fram emot att gå och lyssna på honom!

Tack för recensionsexemplaret, Elisabeth Grate!