The Tribes of Palos Verdes

För ett tag sedan läste jag Joy Nicholsons The Tribes of Palos Verdes, som Beatrix gav mig i ett av En bok om dagens bokbyten. Jag hade inte hört talas om den förut, och efter att ha läst denna fantastiska bok är jag otroligt glad att jag fick! Tack så mycket!

Medina är fjorton år och har precis flyttat till det lyxiga Palos Verdes i Kalifornien tillsammans med sin familj. Familjen består, utöver Medina, av hennes tvillingbror Jim och deras föräldrar. Medina beskriver Jim som sin ende vän, i skolan är hon mobbad och hemma är hennes mamma elak mot henne. Relationen mellan föräldrarna är inte alls bra, och mamman menar att Medina är precis som sin pappa. Hon säger att dottern är självisk och inte går att lita på, medan hon anser att Jim är precis motsatsen. Hur hon bemöter sina barn har egentligen ingenting med hur Jim och Medina egentligen är som personer, utan handlar egentligen om konflikterna mellan henne och pappan.

Medinas föräldrar träffades när de var ganska unga, och pappan föll för att mamman var så snygg. Han är väldigt utseendefixerad, och tycker att Medina måste anpassa sig och ha på sig mer snygga kläder för att få vänner i skolan. Hon passar inte alls in, hon är mycket smartare än de andra och går i en speciell klass för sådana som är ovanligt intelligenta. Hon är inte stolt och glad för att hon får gå där, vilket jag önskar att hon kunde vara, utan avundsjuk på sin bror som hamnat i en annan klass tillsammans med ett gäng andra populära killar som han brukar knarka tillsammans med. "Nobody likes a brainbox", säger hon, och samtidigt som jag önskar att hon kunde förstå hur himla bra hon var och vara stolt över sig själv förstår jag hur väldigt gärna hon skulle vilja vara en sådan som folk tycker om.

Medinas pappa är inställd på att han den dag mamman inte längre är ung och vacker ska plastikkirurger han känner fixa till hennes ansikte så att hon ser ut som tjugo igen. Han är väldigt självisk, och bestämmer att familjen ska flytta till Palos Verdes, där han kan få högre lön, trots att ingen av de andra egentligen vill det.

Föräldrarnas äktenskap håller på att braka samman, och de låter det båda gå ut över Jim och Medina. Pappan har ett nytt liv tillsammans med en ny kvinna, och vill helst slippa sina barn och deras mamma. Mamman är på väg att bli galen, hon stöter bort Medina och kräver att Jim ska vara hemma och umgås med henne hela tiden. När pappan har lämnat dem menar hon att Jim måste vara mannen i huset, och hon hindrar honom från att gå ut och träffa vänner eller gå ut och surfa. Medina och hennes bror brukar nämligen surfa, och det är bland surfarna Medina är accepterad. Där får hon respekt, eftersom hon är duktig på att surfa. Surfingen blir otroligt viktig för henne, som vare sig är välkommen hos någon av sina föräldrar eller bland de andra i skolan. Hon kan surfa för att fly undan allt det jobbiga som finns i familjen.

Det kan inte Jim, som tvingas stanna hemma. Hans sätt att fly blir i stället droger, och hans missbruk blir värre och värre i takt med att mamman blir galnare. Medina, fantastiska Medina, bryr sig otroligt mycket om sin bror och gör vad hon kan för att rädda honom. Att som fjortonåring ensam rädda en annan fjortonåring när ingen vuxen hjälper till är dock svårt, och det borde inte vara upp till henne. Det borde finnas någon vuxen, till exempel deras pappa, som tar  ansvar och hjälper Jim och Medina.

The Tribes of Palos Verdes är en underbar bok. Jag tycker otroligt mycket om Medina, och tycker att alla borde läsa boken och få lära känna henne. Tack så mycket, Beatrix! Jag vill väldigt gärna läsa Joy Nicholsons andra bok, The Road to Esmeralda.

Kaninhjärta

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist handlar om tvillingarna Mary och Anne. De är sjutton år gamla och bor utanför Göteborg tillsammans med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att han blivit kär i någon annan, och nu bor han med henne i en lägenhet inne i stan. Mary har sedan hon var liten kunnat låna ut sitt huvud och sin röst till spöken, som Anne kan se. Kanske är det spökenas fel att Mary är så trasig, kanske är det deras fel att hon velat dö sedan hon var elva år eller kanske finns det någon helt annan anledning.

När Mary säger att hon hatar sitt liv och vill dö tror Anne alltid att hon inte menar det. Anne är säker på att hennes syster bara vill skrämmas, kanske säger hon det för att hon vill knäcka någon. Mary tycker nämligen om att knäcka människor, ibland gör hon det bara för att hon kan. Den enda hon inte försöker knäcka är Anne, för de är tvillingar och behöver varandra. Egentligen är det nog mest Mary som behöver Anne, för det är Anne som håller samman allting, det är Anne som håller ordning på Mary och tänker realistiskt och långsiktigt när Mary kommer med olika galna infall. Så har det alltid varit, ända sedan de var små, alltid har Anne både inför sig själv och inför andra (som föräldrarna) varit ansvarig för både sig själv och för Mary. Anne har inte riktigt märkt det än, men det håller på att bli för mycket för henne, det går inte längre att hålla ordning på Mary eftersom Marys öde är oundvikligt eller i alla fall omöjligt för Anne att påverka. Mary förstår inte att hon är trasig, hon tror att det är hon som måste ta hand om Anne, som är osäker och rädd och har ett litet kaninhjärta som måste skyddas. Hon förstår inte att hon också är rädd och svag och att de egentligen behöver tas om hand lite mer båda två.

Ett av spökena säger i början av sommarlovet att Mary och Anne står inför ett vägval, om de väljer fel kommer Mary att ta livet av sig. När Mary bestämmer att hon och Anne ska flytta in i pappans och hans nya flickväns lägenhet när de åker till Thailand, utan att berätta för någon vart de tar vägen, undrar Anne om det är att gå fel väg. Hon vågar inte prata med Mary om vad spöket har sagt (eftersom Mary inte är vid medvetande när spökena lånar hennes kropp vet hon inte vad de säger om inte Anne berättar för henne), och nämner det inte heller för någon annan. I stället går hon med på att rymma hemifrån och flytta in i pappans lägenhet ett tag, men gömmer alla vassa saker och sover inte på nätterna eftersom hon sitter och tittar på Mary för att se att systern inte skadar sig själv. Anne förstår inte att ansvaret och oron hon känner för Mary är alldeles för stort för att hon ska bära det ensam, och hon förstår inte heller att hon omöjligt kan veta vilka val som är de rätta.

Jag tycker om Kaninhjärta, och det som fascinerar mig mest är relationen mellan Mary och Anne. Kontakten med spöken och sökandet efter en försvunnen flicka som systrarna blir indragna i när de är i Göteborg engagerar mig inte särskilt mycket, däremot är jag intresserad av hur det påverkar Mary och Anne som personer. Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut, och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Vi ses på Place de la Sorbonne

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy fick jag av Åsa (som då hette Beatrix) i En bok om dagens senaste bokbyte. Den handlar om artonåriga Louise och hennes relation till sin mamma Alice. Louise kallar alltid sin mamma för Alice i stället för mamma, för att påminna om hur dålig Alice alltid har varit på att vara mamma.

Den dag boken börjar ska Louise träffa Alice på ett café, Place de la Sorbonne. Louise sitter där och väntar, och tiden går utan att Alice kommer. Alice är alltid sen, tänker Louise, men hon kommer alltid till slut. Timmarna går och Louise hinner dricka kaffe, äta lunch, dricka te och äta lite mer utan att Alice kommer. Hon kommer att komma, intalar Louise sig, så småningom kommer hon. Medan hon väntar ser hon tillbaka på sin barndom, och minns alla andra gånger då Alice inte har varit där, alla andra gånger Alice inte har hållit vad hon lovat.

Det svåraste med Louises mamma är att hon är en jättebra mamma ibland. Visst har hon missbruksproblem, och visst är det jobbigt när det känns som om till och med mammans cigaretter är viktigare för henne än dottern, och visst ger Alice sin dotter alldeles för lite kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Samtidigt är hon vissa dagar helt fantastisk, vilket gör att Louise aldrig ger upp hoppet om att allt ska bli bra och att mamman ska börja ta hand om henne ordentligt. "Mamma, jag hatar dig för att jag älskar dig så mycket", tänker Louise vid ett tillfälle.

I en period fick Louise inte bo hos sin mamma, eftersom Alice inte klarade av att ta hand om henne. Föräldrarna är skilda, och pappan är nästan alltid ute och reser. En dag, när Louise snart ska fylla sexton, står Alice utanför hennes skola. "Vi måste prata", säger hon, och förklarar att Louise ska få bo hos henne nu. Louise vet inte riktigt om hon blir glad eller inte, hon blir mest förvånad. Alice säger att hon har förändrats, att hon nu är ansvarsfull, att hon tjänar mer pengar, hennes liv är stabilt och hon kliver upp på morgnarna. Underförstått är att så var det inte förut, och Louise är rädd att det inte ska vara så nu heller. Hon flyttar hem till Alice, och i några dagar är allting perfekt, nästan för perfekt. Den fjärde dagen börjar saker bli mer som de var förut. Alice kliver inte upp på morgonen, och dagen därpå visar det sig att hon inte har sovit hemma. Louise föredrar nästan ändå när det är så här, hon känner sig mer trygg när allting är som det brukar vara. På kvällen kommer Alice och hennes vänner hem till lägenheten för att ha fest, och nästa morgon stinker hela trapphuset av hasch. Nej, det går inte att lita på Alice. Och timmarna fortsätter att gå, utan att hon dyker upp på Place de la Sorbonne.

Jag tyckte mycket om Vi ses på Place de la Sorbonne, tack så mycket Åsa! Läsupplevelsen blev väldigt speciell, eftersom jag själv satt på ett café och väntade på någon medan jag läste den. Den jag väntade på kom visserligen efter inte så lång tid, men klockslaget då vi hade bestämt att vi skulle träffas han passera och jag hann hämta nytt tevatten ett par gånger innan jag fick sällskap.