Ett arabiskt vemod

Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman av Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Det här är den första av hans böcker som översatts till svenska, och jag vill jättegärna läsa mer av honom!

Bokens huvudperson heter liksom författaren Abdellah, och växer upp i den marockanska staden Salé på åttiotalet. Tillsammans med den två år äldre kompisen med samma namn utforskar han sin sexualitet, de är på väg att bli vuxna. Samtidigt är han kvar i barndomen, och vandrar omkring barfota medan resten av staden sover middag. Han letar efter någonting, ett äventyr, eller kanske ett mirakel. Många kvarter från sitt hem möter han en grupp äldre killar, som kallar honom Leïla. De säger att han är snygg, men på ett hånfullt och hotfullt sätt. De får honom att följa med upp på en av killarnas vind, och lämnar honom där för att vänta på dem. Abdellah blir lite rädd, men samtidigt är det på något sätt spännande. Han känner sig attraherad av en av killarna, som han tänker på som Chouaïb (men som senare visar sig heta Ali), och tänker sig att det ska bli som det han och Abdellah brukar göra, fast mer på riktigt. Mer som vuxna. Ingenting blir som han tänkt sig, Chouaïb som inte är Chouaïb är plötsligt grym och hårdhänt, liksom sina kompisar, och Abdellah vill inte alls längre. Det är bara tack vare att Alis mamma ropar på sin son från våningen under Abdellah lyckas fly undan att bli gruppvåldtagen, men han kan inte fly från den mentala påverkan våldtäktsförsöket haft på honom. Även efteråt har han känslor för Ali, som han aldrig kom att prata med igen. Killarna kallade honom flera gånger för Leïla, de låtsades att han var en flicka, han blev stämplad som den feminine pojken. De låtsades att han var  någon han inte var, och han känner att en del av hans jag tagits ifrån honom. Han känner att han måste hitta sig själv, men det kommer att ta lång tid. Sökandet efter sig själv, och sökandet efter konsten, för honom till Kairo, där han mager och sjuk går vilse på gatorna, och till Paris, där han letar efter kärleken bara för att gång på gång bli besviken.

Bokens titel passar mycket bra, vemod är ett bra ord för att beskriva Abdellahs sinnestillstånd. Han är väldigt vilsen, och känner sig inte hemma någonstans. Han är inte fransman, och känner sig inte helt välkommen i Paris. När han återvänder till Marocko och träffar andra araber känner han att han inte är tillräckligt arabisk, ibland känner han sig utanför när han träffar "riktiga" afrikaner. Han letar efter sig själv, men verkar inte bli mindre vilsen. Ett arabiskt vemod är en bok som berör mig mycket starkt, och jag tycker otroligt synd om Abdellah. En sak jag tror bidrar till att göra boken så stark är det fantastiska språket. Det är väldigt intensivt, och passar bra ihop med handlingens höga tempo.

Jag tycker väldigt mycket Ett arabiskt vemod. Den 21 februari kommer Abdellah Taïa till Internationell författarscen i Malmö, och då ser jag mycket fram emot att gå och lyssna på honom!

Tack för recensionsexemplaret, Elisabeth Grate!

Den dödes dotter

Den dödes dotter är skriven av Janne Lundström.

Den handlar om Abena, som bor i en brittisk koloni i Afrika. Hon kommer inte speciellt bra överens med sin mamma, och hennes pappa (som hon verkligen tyckte om och som alltid brydde sig om henne) har precis dött. Abena har många syskon, men det är bara ett av dem hon tycker riktigt mycket om, Akkor. Han är Abenas tvååriga lillebror, som hon ofta måste passa.

En dag måste Abena ta med sig Akkor när hon går till floden och tvättar. Plötsligt upptäcker hon att Akkor är försvunnen; han är inte kvar och leker i strandkanten längre. När Abena får syn honom igen sitter han i en kanot, och flyter iväg längs floden. Abena bestämmer sig för att ensam följa efter honom och rädda honom, hon vet att hennes mamma kommer att bli rasande om hon får veta att att Abena tappat bort sin lillebror ...

Den dödes dotter var på många ställen spännande och jag tyckte ganska mycket om miljöbeskrivningarna. Speciellt tyckte jag om skildringarna av den afrikanska naturen. Av någon anledning fastnade jag inte i den och tyckte inte att karaktärerna var speciellt intressanta. Jag tyckte om slutet, som kändes trovärdigt. Den slutade hoppfullt, men utan att det kändes överdrivet lyckligt.

Allt går sönder

Allt går sönder är skriven av Chinua Achebe.

Allt går sönder är en fantastisk roman om koloniseringen av Nigeria, och om vad den betydde för de människor som levde där.
Okonkwo tillhör igbofolket och är känd i sin stam Umuofias nio byar. Han är inte särskilt gammal, men anses ändå vara en av stammens största.
Okonkwo är mycket rädd för att betraktas som svag eller blödig. Det händer att han gör ganska förskräckliga saker för att visa sin styrka.
Okonkwo tycker att hans äldste son Nwoye är alldeles för vek och kvinnlig. Han önskar att hans dotter Ezinma var en pojke, eftersom hon är precis som Okonkwo tycker att Nwoye borde vara.
Okonkwo tycker väldigt mycket om Ezinma, mer än han vill erkänna. När kullarnas och grottornas orakels prästinna, Chielo, en natt kommer och hämtar Ezinma och tar med henne till oraklets grotta blir både Okonkwo och Ezinmas mor Ekwefi mycket oroliga. Ekwefi springer efter Chielo för att kunna se vad som händer, medan Okonkwo försöker att inte visa sin oro. Efter ett tag klarar han inte av att vänta längre, och går mot grottan Chielo tagit Ezinma till. När han kommer i närheten av grottan känner han sig löjlig och går hem igen. Efter ett tag blir han återigen så orolig att han ger sig av igen, men blir även denna gång osäker och går hem igen. Så gör han flera gånger innan han träffar Ekwefi vid grottan och de ställer sig och väntar på Ezinma tillsammans. Jag tycker att det är en väldigt bra skildring av hur Okonkwo slits mellan rädslan för att verka svag och kärleken till sin dotter, eftersom han faktiskt går fram och tillbaka mellan sin gård och grottan. Rädslan för att verka svag får honom att tvinga sig själv att sitta kvar på sin gård och vänta, men när oron för Ezinma tar överhand springer han iväg till grottan.

Av misstag begår Okonkwo ett brott och förvisas till sin mors hemby i sju år. Det är en stor besvikelse för honom, eftersom han som kommit så långt nu måste börja om på nytt.
När Okonkwo varit förvisad i två år kommer hans vän Obierka och hälsar på honom. Obierka berättar om de vita männen som dödat nästan alla i grannbyn Abame, och att Abames orakel sagt att de vita männen kommer att spränga stammarna och bringa stor förödelse.

Fler vita män kommer till igbofolkets byar. Både till Umuofia och Okonkwos mors hemby kommer missionärer, och mycket förändras.
En del går över från sin gamla religion till kristendomen, men många håller fast vid sin tro och förfasar sig över allt hemskt de kristna gör. Något mycket hemskt och mycket brottsligt en av de kristna gör är att döda den heliga pytonormen. Med avsikt. Det brottet var så förfärligt och så otänkbart att det inte ens fanns någon lag som sade hur den skyldige skulle straffas.
”Den kungliga python i Mbanta var det mest vördade djuret inte bara i byn utan långt ute i landet runt omkring. Man tilltalade den ”Fader” och tillät den att kräla vart den ville, till och med att lägga sig i ens egen säng. Den tog råttor i husen och svalde då och då ett hönsägg. Om en av stammen av misstag råkade döda en python fick han ordna försoningsoffer och bekosta en dyrbar begravningsceremoni som om det hade gällt en betydande man. Något straff för uppsåtligt pythondödande var inte utsatt. Ingen hade tänkt på att något sådant någonsin skulle kunna inträffa.”

Okonkwo är upprörd över allt som förändras, och tycker mycket illa om dem i stammen som går över till den nya religionen. Även om Okonkwo är en av dem som blir mest upprörda över förändringen kan också han förändras. Men vilka förändringar är egentligen bra, och vilka är dåliga? Och vad innebär det egentligen att vara stark?

Jag tycker att Allt går sönder är en riktigt, riktigt bra bok. Jag tycker om både handlingen, språket och miljön.

Allt går sönder beskriver mötet mellan igbofolket och européerna, något som egentligen är väldigt komplicerat, på ett sätt som gör det lätt för mig att förstå, men utan att det känns förenklat.

Allt går sönder, som kom ut första gången år 1958, var den första roman (som skrivits på engelska) som skildrade koloniseringen av Afrika ur afrikanernas perspektiv. Tidigare hade afrikaner framställts som exotiska och främmande. I Allt går sönder är européerna främlingar som talar genom näsan och har en märklig hudfärg.

Språket är väldigt sakligt och direkt, och jag tyckte inte alls att det var svårförståeligt. Chinua Achebe skriver på engelska, men i boken finns många ordspråk och liknelser som används hos igbofolket. Ett exempel är ordspråket ”En padda hoppar inte omkring i dagsljus utan anledning”, som betyder samma sak som vårt ”Ingen rök utan eld”. Hos igbofolket används mycket ordspråk, eftersom ordspråken anses vara ”den palmolja som gör ordens sallad smaklig”. Det används även många ord på igbofolkets språk, och längst bak finns en ordlista som förklarar dem.

Innan jag läste Allt går sönder trodde jag att den skulle vara väldigt mycket mer svårläst än den var. Eftersom den är en mycket välkänd, omtalad klassiker som är skriven på 1950-talet och utspelar sig hundra år tidigare tror jag att många förväntar sig att den ska vara svårläst och därför låter bli att läsa den. Det tycker jag är väldigt synd, eftersom alla som inte läser den här boken missar något helt underbart.

När jag läste Allt går sönder lärde jag mig väldigt mycket om igbofolket och deras samhälle. Allt går sönder passar för alla som vill läsa om koloniseringen av Afrika ur en afrikans perspektiv, lära sig om igbofolket eller helt enkelt läsa en fantastisk historia.

Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är helt otroligt bra.