The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.

Sommarlov och omläsning

Det är härligt med sommarlov, då det innebär massor av lästid! Själv har jag inlett sommarlovet med att läsa om Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (Northern Lights,The Subtle Knife och The Amber Spyglass, eller Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren som de heter på svenska), och jag uppskattar dem precis lika mycket som jag gjorde när jag läste dem för första gången. Det var ungefär sju år sedan, och det är så himla fantastiskt med böcker man kan återvända till så många gånger och ändå upptäcka nya saker i. His Dark Materials är en sådan bokserie, den innehåller så många lager att varje omläsning är en stor läsupplevelse i sig. Det är otroligt fascinerande hur olika saker en åttaåring och en femtonåring kan se i en historia. När jag läste böckerna för första gången var Lyra och Will tolv år gamla och därmed  nästan vuxna. De är fortfarande tolv, men nu är de ganska små. Det gör dels att jag blir ännu mer imponerad av dem, men också att jag ser deras utsatthet på ett sätt jag inte gjorde förut. Det är mer tydligt för mig hur väldigt fel det är att Will måste ta hand om sin sjuka mamma, och jag har lättare för att se att Lyra ibland är betydligt räddare än hon vill ge sken av.

Oavsett hur gammal man är, och oavsett hur många gånger man läser dem, är His Dark Materials fantastiska böcker. Glad sommar och trevlig läsning!

Neverwhere

Neverwhere av Neil Gaiman är en av de konstigaste och en av de bästa böckerna jag har läst på länge.Tidigare hade jag läst och tyckt om Stardust, men det var ett tag sedan och efter att ha läst Neverwhere har jag insett att Neil Gaiman verkligen är en av mina favoritförfattare.

Richard Mayhew bor i London och lever ett ganska vanligt, halvtråkigt liv. Han har ett bra jobb, en trevlig lägenhet och är förlovad. Hans fästmö, Jessica, försöker ständigt få honom att förändras för att bli mer som hon vill att han ska vara. Richard duger aldrig riktigt, och måste hela tiden anpassa sig för att Jessica inte ska bli arg på honom. På väg till en middag med Jessicas chef, den rike Mr Stockton, hittar Richard och Jessica en skadad flicka på trottoaren. Jessica tycker att de ska strunta i det, så att de inte kommer försent till Mr Stockton, men Richard vägra göra det. Att lämna en skadad människa känns fel, och eftersom flickan ber honom att slippa åka till sjukhus tar han med henne hem till sig.

Flickan, som heter Door, gömmer sig undan Mr Croup och Mr Vandemar, två män som reser genom tid och rum och mördar människor. På uppdrag av en för Door okänd arbetsgivare har de mördat hennes familj, och vill nu mörda henne också. Door och hennes familj hör till en annan värld än Richard, en värld han inte visste fanns. Hon kommer från London Below, som befinner sig under det vanliga London. Där finns allehanda magiska varelser, människor som verkar höra hemma i alla möjliga olika tider och människor som från början levde i London Above, Richards London, men som har fallit genom sprickorna och hamnat i London Below i stället.

Door verkar kunna prata med djur, och ger Richard mycket märkliga instruktioner för hur han ska hjälpa henne. Han ska gå till en viss gata, där han ska vända sig om tre gånger och sedan komma att hitta en vän till Door som kan hjälpa henne. Richard gör detta, även om han tycker att det verkar märkligt och inte tror att det kommer fungera, och möter då till sin stora förvåning en man som kallar sig Markisen av Carabas, som ska hjälpa Door. Markisen och Door ger sig av, och Richard väntar sig att livet efter denna märkliga händelse ska återgå till det normala. Visserligen finns det meddelanden på hans telefonsvarare där Jessica skriker att förlovningen är slut och att hon inte vill veta av honom mer, men han har någon sorts förhoppning om att det ska visa sig att allt bara är en ond dröm. Snart börjar dock fler märkliga saker hända. Taxibilar slutar stanna för honom, hans skrivbord på jobbet är borta och alla han känner beter sig som om de aldrig sett honom förut. Det verkar som om han helt enkelt har slutat existera. Richard försöker leta upp Door igen, eftersom det var när han träffade henne alla de underliga sakerna började hända, och upptäcker motvilligt att han nu hör till det andra London, till London Below.


Han lyckas så småningom hitta Door, Markisen och Doors nyanställda livvakt Hunter, som ska skydda henne mot Mr Croup och Mr Vandemar. Alla har de olika motiv, Door vill veta på vems order Mr Croup och Mr Vandemar mördade hennes familj, Richard vill hitta ett sätt att få tillbaka sitt gamla liv, Hunter vill bli den som dödar The Beast of London och Markisen har en skuld han måste betala. De ger sig ut på ett fantastiskt spännande, och ofta otäckt, äventyr genom denna speciella värld, och Richard undrar flera gånger om han blivit galen. Han, som brukade leva ett helt vanligt liv, hamnar nu hela tiden i situationer där han måste prata med råttor, besöka övergivna tunnelbanestationer som egentligen inte finns, gå igenom magiska prövningar för att få tillgång till magiska nycklar, träffa änglar och hålla sig undan historiens skickligaste mördare.

De som har fallit genom sprickorna är till exempel hemlösa och andra människor som hamnat utanför i samhället, och i Neverwhere har Neil Gaiman skapat en värld för alla dessa människor. De som hör till London Below är osynliga för människorna i London Above, liksom många hemlösa är så gott som osynliga för alla förbipasserande som inte vill se. Denna värld är fantastiskt spännande, och fylld av såväl sluga, ondsinta mördare som fantastisk magi, stort mod och stark vänskap.

Jag tycker otroligt mycket om karaktärerna i Neverwhere, som Door, Richard, Markisen, Hunter, Old Bailey, Abboten som vaktar nyckeln och många fler. Även de som inte är det minsta sympatiska är oerhört fascinerande. Mr Croup och Mr Vandemar, som brände ner Troja, tog pesten till Flandern och har lönnmördat ett antal furstar och nästan lika många påvar är riktigt obehagliga personer men underbara bokkaraktärer. Jag skulle verkligen inte vilja träffa dem, men jag älskar att läsa om dem. Mr Croup älskar ord, och Mr Vandemar är alltid hungrig. Medan Mr Croup funderar på vad deras arbetsgivare egentligen vill och är den som pratar med och lurar till sig offer, är Mr Vandemar bara intresserad av att mörda, äta levande djur och att få nya vapen att mörda med.

Neverwhere är en riktigt, riktigt underbar bok. När jag läste den tänkte jag väldigt ofta "åh, vilken fantastisk mening! Den måste jag berätta för någon om!". Några rader tänkte jag likadant igen, och så var det genom hela boken. Neil Gaiman har en otrolig fantasi, och ett fantastiskt sätt att berätta sina underbara historier på. Nu tänker jag läsa American Gods, som jag tror och hoppas är minst lika underbar som Neverwhere.

Sågverksungen

Sågverksungen är skriven av Vibeke Olsson, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon har bland annat skrivit Molnfri bombnatt, som handlar om andra världskriget, och Skymningens nådatid, som utspelar sig under romartiden. Just Sågverksungen har jag haft länge men faktiskt inte läst, men inspirerad av En bok om dagen gjorde jag det och det är jag mycket glad för!

Bricken är snart elva år, och arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik, som ligger en bit utanför Sundsvall. Året är 1879, ett år Bricken alltid ska minnas. Det är det året, som hennes pappa Edvin och så gott som alla de andra arbetarna bestämmer sig för att sluta arbeta. Det kallas att strejka, får Bricken veta, och det är ett engelskt ord. Kanske ska det uttalas "strixa" eller "strajka", det vet ingen riktigt. Huvudsaken är vad det innebär. Sågverket kommer att stå still tills arbetarnas löner har höjts. Förhoppningen är att det ska gå ganska snabbt, att sågverkets ägare snart ska inse hur fel det är att han inte gett arbetarna mer lön. Om lönerna inte förändras har Brickens familj nästan inga marginaler alls, utan bara precis så mycket pengar att de klarar sig. Brickens föräldrar är rädda för att bli fattiga, de har båda upplevt riktig svält. Förutom Bricken har de haft tre barn, men de dog alla när de var mycket små.

Ett av de andra barnen var Mårten. Nu, när Bricken är nästan elva, skulle han ha varit femton år. Bricken brukar tänka sig att hon pratar med honom, och berättar för honom om det som händer i Svartvik, där han skulle ha bott och numera nästan varit en hel arbetskarl, om han inte hade dött innan han fyllde fem. Hon berättar för honom om Gullenos, katten som grannen Åkesson tänkte slå ihjäl men sedan gav till henne i stället. "Du tycker inte att det är så kul när det är du som måste dränka hennes ungar", säger Åkesson och Bricken lovar sig själv att hon aldrig ska dränka några kattungar. "Jag skulle aldrig kunna döda", säger hennes pappa en annan gång i ett helt annat sammanhang, vilket för Bricken betyder att även eventuella kattungar är säkra trots att det inte riktigt var det hennes pappa menade.

När strejken börjar blir Brickens liv väldigt märkligt och annorlunda. Hon är van vid att börja arbeta halv sex varje morgon, och plötsligt är dagarna alldeles tomma. Hon och de andra sågverksarbetarna är alla stolta över det de gör, och den allmänna uppfattningen är att arbete är det viktigaste som finns. Så länge man har ett arbete löser sig allt, att arbeta är det rätta. Plötsligt en dag är det inte alls så längre. Hon får inte arbeta, och ingen vill arbeta. Eller jo, några vill, men de är inte så många. Några vill inte strejka, och de kallas förrädare. Brickens föräldrar, som lärt Bricken hur viktigt det är med arbete, är plötsligt upprörda över att det finns de som vill arbeta. "Det borde vara strejk jämt, så att barnen alltid fick leka på dagarna", säger en granne till Brickens mamma. Det verkar jättekonstigt, tänker Bricken, hon vill ju faktiskt arbeta. Hon förstår att folk vill ha bättre löner, men det känns ändå märkligt när hennes pappa får välja mellan att fortsätta strejka och riskera att aldrig få tillbaka sitt arbete eller att bara börja arbeta som vanligt igen och väljer strejken. Pappan säger att han skulle skämmas om han blev en förrädare, han som alltid varit så stolt över att han arbetar.

De som inte vill strejka ses alltså som förrädare. En del av de strejkande går runt på kvällar och nätter och letar upp "förrädarna" och misshandlar dem för att de inte vill hjälpa till att kämpa för högre löner. Sådant vägrar dock Brickens pappa gå med på. Han tycker att det är fel att inte vara med och strejka, men det är viktigt för honom att strejkarna håller sig på rätt sida om lagen. Han vill visa herrskapet att arbetare inte är något patrask, utan människor precis som de rika.

En av förrädarna är Brickens bästa vän Jennys pappa. Det leder till att Jenny blir retad, andra barn är elaka mot henne och kallar henne förrädaryngel. En del av de som är elaka mot Jenny är vänner till Bricken, som Jorma. Hans familj bor intill Brickens, och hans föräldrar brukar gå till kyrkan tillsammans med Brickens mamma. Han och Bricken var jättebra vänner när de var små, och bestämde att de skulle gifta sig när de blev vuxna. Han skulle vara den starkaste plankbäraren på hela verket, tänkte de. Då var Bricken förstås övertygad om att det var hennes pappa som var det starkaste plankbäraren, det var innan det hårda arbetet skadade hans axel och innan hon började inse att även om man älskar sina föräldrar gör de inte alltid rätt och är inte alltid starkast. Nu är Jorma otrevlig mot Jenny, och Bricken hamnar mittemellan. Sådana saker visar vad man är för sorts människa, har hennes föräldrar sagt, och Bricken vill försvara Jenny även om det innebär att Jorma blir arg på henne. Jenny kan faktiskt inte hållas ansvarig för sin pappas beslut, och även om Bricken är övertygad om att det är så är det inte lätt att vara den som försvarar den alla andra ser ner på.

Jag tycker att Sågverksungen är riktigt, riktigt bra. Precis som i flera andra av Vibeke Olssons böcker, till exempel Molnfri bombnatt, är personerna oerhört nyanserade. Ingen gör rätt hela tiden, men det går att tycka om människor ändå. Huvudpersonens insikt om att det är så är central både i Sågverksungen och i Molnfri bombnatt. Här handlar det mycket om Brickens relation till sina föräldrar. De är båda fantastiska föräldrar och mycket trevligare än de flesta andra vuxna som finns i hennes närhet, men de har ändå brister. Det börjar hon inse nu, och hon blir flera gånger väldigt besviken på dem. Detta är en väldigt bra och trovärdig skildring av hur jag tror att det ofta är i relationer mellan barn och föräldrar. Som liten tror man att ens föräldrar alltid har rätt, men så småningom inser man att det inte är så. I Brickens fall handlar det inte bara om föräldrarna, utan även om Jorma. De var vänner när de var små, och hon tycker fortfarande om honom. När han är med de som är taskiga mot Jenny blir hon väldigt besviken på honom. Jag tycker att det är självklart att Jorma gör fel, men det går att förstå honom. Han gör som alla sina andra vänner, möjligtvis av rädsla för att själv bli utsatt för gruppens ledare Oskars ilska.

För Hedwig, huvudpersonen i Molnfri bombnatt, handlar det framförallt om hennes kärlek till SS-mannen Willhelm Schurbiegel. Han gör hemska saker, vilket Hedwig är medveten om, men hon älskar honom ändå. Nu är inte de saker Brickens pappa eller Jorma gör ens i närheten av att vara så hemska som saker Willhelm gör, men konflikten mellan olika känslor är likadan för Hedwig som för Bricken. Även som personer har Hedwig och Bricken likheter. Liksom människorna i sin omgivning och människor i verkligheten är de inte perfekta. Båda begår en svekfull handling av kärlek till sina familjer, något de båda skäms över i efterhand.

Vibeke Olsson är absolut en av mina favoritförfattare, och nu ser jag fram emot att läsa Sågverksungens fortsättning, Bricken på Svartvik, som kom med posten häromdagen.

Fågeln som vrider upp världen

När Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami börjar verkar huvudpersonen Toru Okada vara ganska vanlig. I slutet är han en av de mest speciella människor jag har läst om.

Toru och hans fru Kumiko har en katt, Noboru Wataya. Den har fått namn efter Kumikos bror, eftersom den går på samma sätt som han. Nu är katten försvunnen, och många av de märkliga saker som händer Toru Okada verkar på något sätt ha med katten att göra. Den mystiska Malta Kano, som har en röd galonhatt och delar ut visitkort utan telefonnummer (eftersom det aldrig är någon som ringer henne, utan alltid hon som ringer den hon ska ha kontakt med), hör av sig till Toru för att hjälpa honom att hitta katten. När de sedan träffas pratar Malta Kano framförallt om att den första Noboru Wataya, Torus svåger, våldtagit Malta Kanos syster, Kreta, och om vattnet på Malta. Det enda hon har att säga om katten är att den förmodligen gett sig av för att flödet förändrats på platsen där den bodde och att Toru och Kumiko inte kommer att hitta den i närheten av sitt hus.

Bakom Torus hus finns något som kallas för gränden, men som egentligen inte är en gränd längre. Förut var den en gränd, men nu har den blivit igenstängd på båda sidor. När Toru går ut i gränden för att leta efter katten träffar han Mei Kasahara, en sextonårig tjej som bor i ett av grannhusen. Hon borde egentligen gå i skolan, men eftersom hon är skadad efter en motorcykelolycka är hon hemma. Hon verkar glad och trevlig, och lovar att tala om för Toru om hon ser katten. Det är nämligen så att bortsprungna katter brukar gå genom hennes trädgård. Första gången de träffas berättar Mei för Toru att hon skulle vilja skära upp klumpen av död, alltså inte en död människa utan själva döden, som hon tror finns någonstans inne i alla döda. Döden fascinerar henne otroligt mycket. Jag funderar på om det alltid varit så, eller om hon började fundera så mycket på döden efter olyckan där killen som skjutsade henne på motorcykeln dog.

När han letar efter katten går Toru in på ödetomten som finns i andra änden av gränden. Där hittar han en torrlagd brunn, som kommer att betyda väldigt mycket för honom längre fram i boken. När Kumiko plötsligt försvinner spårlöst går han ner och sätter sig i brunnen för att tänka igenom saker. Nere i brunnen förflyttas han till en annan värld, där han träffar en ansiktslös kvinna i ett hotellrum med numret 208. När han kommer upp ur brunnen igen har han fått ett märkligt blått märke på höger kind. Någon vars liv också påverkats av brunnar är löjtnant Mamiya, som Toru lär känna genom den döda herr Honda som han inte träffat på flera år. Löjtnant Mamiya var med i andra världskriget, och var bland annat med om att tvingas tillbringa flera dygn i en brunn. Om det inte varit för att herr Honda, som också var med i kriget, hade förutspått att löjtnant Mamiya skulle få ett långt liv och dö hemma i Japan många år efter kriget tror han att han skulle ha dött i brunnen. Som det var nu förmådde han inte dö. Efteråt är han långt ifrån säker på att det var bra att han överlevde, eftersom han känner att tiden i brunnen dödade någonting inom honom. Senare i kriget återser han den ryska officer som tvingat ner honom brunnen. Officeren säger att Mamiya aldrig någonsin kommer att få uppleva kärlek igen i hela sitt liv. Så blir det, hans liv blir lika långt som hans vän Honda sagt och lika kärlekslöst som den ryska officeren sagt. Han berättar för Toru att han sedan han kom hem igen efter kriget känt en dragning till brunnar. När han ser en brunn får han en längtan att sätta sig i den, även om man lätt kan tro att det han råkade ut under kriget snarare borde ha gjort att han undvek brunnar.

När Toru sitter på en bänk i staden han en kvinna som kallar sig Muskot. Tillsammans med sin son, som hon kallar Kanel och som av en anledning ingen känner till inte har sagt ett ord på över tio år, driver hon en mycket märklig verksamhet som varken Toru eller jag riktigt förstår. Toru blir inblandad i den, då det gör att han kommer in i världen där rum 208, där han hoppas kunna hitta Kumiko, finns. Då och då berättar Muskot historier för Toru, bland annat en om sin far, som var veterinär i djurpark under kriget. Veterinären hade, liksom Toru, ett blått märke på kinden. Toru tänker att den löjtnant som leder soldaterna som en dag kommer till djurparken för att avliva de djur som skulle kunna vara farliga för människor om de rymde (risken för att det skulle hända ökade under kriget) skulle kunna vara löjtnant Mamiya, även om han vet att löjtnant Mamiya inte ens var i Japan när det hände. En av soldaterna hör ljudet av en fågel som sitter i ett träd och gör knirrande ljud som en nyckel som vrider upp någonting. Detta ljud hör även Toru, som tänker att den vrider upp världen och kallar den för Nyckelfågeln. Både Muskot och Kanel kan historien utantill även om ingen av var där när det hände. På något vis är både de, Toru och löjtnant Mamiya närvarande i historien även om ingen av dem egentligen var där.

Någon annan som också hör Nyckelfågeln är den pojke som jag läser om i kapitlen som heter "Vad som hände på natten". En liten pojke vaknar på natten när han hör Nyckelfågeln. Han tittar ut genom sitt fönster och ser två män gräva en grop och lägga ner någonting i det. När männen gått ut går pojken ut i trädgården och gräver upp föremålet som männen grävt ner. Det är ett hjärta, ett människohjärta. När pojken går in igen ser han sig själv ligga i sin säng. Man får inte veta vem pojken är, men jag har funderat på om det kanske är Kanel, och att det är efter detta han slutar prata. En händelse som är förvirrande och otäck, men som hade varit väldigt svår att förklara. Kanske var det lättare för Kanel (om det nu var han, vilket är långt ifrån säkert) att bara låta bli att prata överhuvudtaget.

Fågeln som vrider upp världen är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Jag håller nu på att läsa om den, och har redan upptäckt flera nya saker. På första sidan visslar Toru med i ouvertyren till Rossinis Den tjuvaktiga skatan. Senare hör han en servitör i rum 208:s värld vissla på samma melodi, och tänker att det är en svårvisslad melodi. Det händer otroligt mycket i den här boken, och även om jag har berättat ganska mycket är det jag skrivit om här bara en liten del av allting som finns i den. En av de saker jag tycker så mycket om med Fågeln som vrider upp världen är att den innehåller så många olika historier som ändå hänger ihop med varandra genom en speciell känsla, en stämning, som finns i hela boken. Medan jag läste boken fanns den här känslan kvar även när jag inte läste, och jag funderade väldigt mycket över Toru, Kreta, Kumiko och alla de andra märkliga personerna jag läste om. Haruki Murakami är helt klart en ny favoritförfattare, och jag har börjat läsa Kafka på stranden, som även den är jättebra! Tack så jättemycket Marie, som gav mig Nyckelfågeln i En bok om dagens senaste bokbyte!

Älskade syster

Älskade syster av Joyce Carol Oates var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Joyce Carol Oates är en av mina absoluta favoritförfattare, och Älskade syster var helt klart lika bra som allting annat jag läst av henne!

När Skyler Rampike var nio år blev hans lillasyster Bliss mördad. Tio år senare vet ingen säkert vem som mördade henne, eller varför. Skyler bestämmer sig för att skriva ner historien om sitt liv, och försöka förstå vad som egentligen hände den där natten då hans lillasyster dog. Bliss var ingen vanlig sexåring, utan ett konståkningsunderbarn. Hennes och Skylers mamma, Betsey Rampike, åkte skridskor som ung, men var aldrig tillräckligt duktig för att bli känd för det. När Skyler var liten ville hon få honom, mamsens älskade lilleman, att åka skridskor. Hon ville att hennes son skulle göra det hon drömde om som ung, bli den skridskostjärna hon aldrig blev. När det visade sig Skyler var helt talanglös på isen, han ramlade och tyckte att det var obehagligt (vilket naturligtvis är vad man borde vänta sig av en fyraåring som för första gången har på sig ett par skridskor) blev Betsey oerhört besviken.

När Skylers lillasyster föddes, fick Skyler mindre och mindre uppmärksamhet från föräldrarna. Han var fortfarande mamsens lilleman, och var övertygad om att hon egentligen hellre skulle umgås med honom än med den där jobbiga lilla ungen. Det var också så mamman betedde sig, hon sade att hon verkligen älskade att åka iväg på utflykter med sin son, vilket hon säkert gjorde. Skyler älskade stunderna han hade tillsammans med sin mamma, och var även mycket glad de gånger hans för det mesta väldigt frånvarande pappa var hemma och berättade saker för honom, saker Betsey skulle bli arg om hon fick veta. Men med Skyler kunde han prata, och Skyler var mycket lycklig när pappan gav honom en sådan där blick som visade att de hörde ihop. Så var det ganska mycket, men när det visade sig att Skyler absolut inte var duktig på gymnastik, eller någon idrott överhuvudtaget, blev det mindre. Efter att Skyler skadade sig i en olycka började han halta, och Bix Rampike började skämmas över sin sons haltande. Han skulle egentligen hellre vilja ha en stark, energisk och idrottande son, precis som Betsey hellre skulle vilja ha en son som blev konståkningsstjärna, eller en son som var populär och blev kompis med alla barnen i det nya, dyra området de flyttat till. Om Skyler hade haft fler lekkamrater hade Betsey haft fler vänner bland föräldrarna i området, något som var väldigt viktigt för henne.

Den dag Bliss började åka skridskor, blev Skyler väldigt mycket mindre viktig för sina föräldrar. All deras tid lades på Bliss, som vann tävling efter tävling och blev mer och mer berömd. En dag hittas hon mördad i familjen Rampikes källare, och skvallertidningarna börjar genast spekulera i vem som är den skyldiga. Beror mordet på den nioårige storebroderns avundsjuka, eller var det någon av föräldrarna som av någon mystisk anledning dödade Bliss? När den nitton år gamla Skyler börjar skriva har han inget svar, men ju längre han kommer desto mer klarnar det, både för honom och för läsaren.

Älskade syster är en fantastisk skildring av hur fruktansvärt fel det kan bli i relationerna mellan människorna i en till synes ganska vanlig familj. Bliss säger att hon älskar att åka skridskor, men den som verkar gladast när hon vinner är Betsey. Betsey gör allting för dotterns karriär, och det är möjligt att anledningen till att Bliss var så glad när hon åkte skridskor var att det var då hennes mamma var glad, stolt och nöjd med henne. För Betsey blir konståkningen något som framförallt handlar om henne, om att hon ska få vara en stolt mamma, och inte om att Bliss ska ha roligt. En annan anledning till att det blev viktigt för Bliss att vinna var att även hennes pappa blev stolt över henne då. Han lovade gång på gång att han skulle komma och titta på henne när hon åkte skridskor, och gång på gång dök han inte upp. De få gånger han kom sade han "och nu ser jag fram emot att se min lilla flicka vinna!", och gjorde, förmodligen helt omedvetet, så att pressen Bliss kände blev ännu större. Och vad hände egentligen med Skyler, som var sina föräldrars lille älskling, hur kommer det sig att han gick från att vara mamsens lilleman till den där fule pojken som stod i utkanten av familjefotografierna och såg sur ut?

Jag tror att det är väldigt farligt när föräldrar bestämmer vad deras barn ska ägna sig åt, och när barnens aktiviteter blir så viktiga för föräldrarna som i Älskade syster. Vad barnet tycker är roligt tappas lätt bort då, eftersom han eller hon, liksom Bliss, tycker om att göra det föräldrarna valt eftersom föräldrarna är glada och stolta då, och inte för att det från början var barnet som verkligen ville göra det.

Älskade syster är en riktigt, riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar! Tack så mycket Adelina som gav mig boken!

Första meningen i mina favoritböcker

Hos många olika bokbloggare, till exempel Vixxtoria, har jag hittat den här roliga gissningsleken. Man skriver första meningen i tio av sina favoritböcker, och sedan får folk gissa vilka böcker det är.

Nu är det bara en bok kvar, så här kommer en ledtråd:

Den är skriven av en kvinnlig författare som har vunnit ALMA-priset.

Lycka till!

1. "Jag blir stående och stirrar ner på gatan." Jonas svarade rätt.

2. "The two men appeared out of nowhere, a few yards apart in the narrow, moonlit lane." Amelie, FrökenChristina, Anna och Nea kunde den.

3. "Det var omöjligt att ta någon promenad den dagen." Eve hade rätt.

4. "Det var en mörk och stormig våreftermiddag och staden London jagade ett litet gruvsamhälle över den forna Nordsjöns uttorkade havsbotten." Jonas och Nea klarade den.

5. "Jag ska berätta om min klass." enligt O, Amelie och Anna hade rätt.

6. "I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden." Nea kunde den här.

7. "Den är liten, har bara plats för två."

8. "One cool spring morning in the woods close to the sea, two girls found a man curled up in the shade and, immediately guessing he must be dead, ran away shrieking delightedly, clutching each other's hands." Lollo hade rätt.

9. "En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig." Den här kunde FrökenChristina.

10. "Vi är ödlor." enligt O visste vilken det här var.

Sätt igång att gissa!

Örnarnas triumf

Örnarnas triumf är Naomi Noviks femte bok om himmelsdraken Temeraire och hans kapten Laurence. Böckerna utspelar sig under Napoeleonkrigen. Eftersom varje land har en flygkår med en massa drakar som är med i kriget är det inte riktigt som det var i verkligheten.

Temeraire och Laurence är med i Englands flygkår och kämpar mot Napoleon, men har, i stället för att göra det som skulle hjälpa England mest i kriget, gjort det de tyckte var rätt (för att inte förstöra för er som inte har läst de tidigare böckerna berättar jag inte vad det var de gjorde). Därför anses de nu vara landsförrädare, och Laurence döms till döden. Temeraire tvingas bo på en avelsstation, och han får veta att Laurence får leva så länge Temeraire gör som han blir tillsagd.

Avelsstationen passar inte alls Temeraire, drakarna som finns där bryr sig inte om någonting annat än att de får ordentligt med mat i tid. De är inte intresserade av alla kloka förklaringar Temeraire tänkt ut för att förklara varför han och Laurence gjorde det de gjorde, de bryr sig inte om hur det går i kriget eller om att de måste sova i grottor och inte i vackra paviljonger som drakarna i Kina gör. De bryr sig inte ens om att Laurence, Temeraires älskade kapten och bäste vän, är dömd till döden och väntar på sin avrättning.

Temeraire anpassar sig till livet på avelsstationen, för Laurence skull, men vad som helst kan han inte gå med på. När Temeraire gjort sin grotta fin och trevlig försöker den största draken lägga beslag på den. Temeraire bestämmer sig för att förhindra det genom att få med sig de andra drakarna, något som kräver att han får dem att börja bry sig om saker och tänka. Det visar sig att många av dem inte alls är så dumma ändå. När de väl anstränger sig är många av dem faktiskt väldigt mycket intelligentare än Temeraire hade räknat med.

När Temeraire får höra att Laurence är död (vilket han egentligen inte är, men efter att ha hört en person säga det är Temeraire så förtvivlad att han vägrar lyssna på något annat) finns det inte längre någon anledning för honom att stanna på avelsstationen, och när han bestämmer sig för att ge sig av bestämmer de andra drakarna sig för att följa med honom. Deras skäl att stanna har varit maten och det faktum att de inte har vetat att de skulle kunna få det bättre, men Temeraire tycker inte längre att det gör något att stjäla mat. Laurence sade att det var olagligt, men Temeraire vill inte följa lagar som de personer han tror har dödat Laurence har hittat på.

Han berättar för de andra drakarna om hur bra drakar har det i Kina, och föreslår att de ska slåss mot fransmännen själva, utan människor, och sedan kräva belöning. De andra drakarna, som förändrats väldigt mycket sedan Temeraire kom dit och visade de att man kan ställa krav och ifrågasätta, tycker att det verkar som en bra idé. De gör uppror genom att rymma från avelsstationen och på egen hand lägga sig i det krig de annars bara struntat i så länge det inte påverkade hur mycket mat de fick.

Temeraire har länge haft upproriska tankar och velat kämpa för drakars rättigheter, något Laurence, som uppfostrats till att göra sin plikt och följa alla lagar, inte varit så positiv till. Nu får Temeraire plötsligt en stor grupp drakar som håller med honom, och jag tycker att det är väldigt fascinerande hur både han och de utvecklas. När Temeraire får dem att börja fundera blir drakarna på avelsstationen väldigt olika de passiva, uttråkade varelser de var innan han kom dit, och när Temeraire får en grupp att leda blir han ännu starkare än han var förut. Han kräver att människor som behandlar honom som ett djur ska tilltala honom med sir, eftersom det är så man tilltalar någon om man ska vara artig, och att han ska få samma rättigheter som mänskliga officerare.

Bandet mellan Laurence och Temeraire blir ännu tydligare i den här boken än i de tidigare, eftersom de tvingas vara ifrån varandra längre tid än de någonsin varit förut. Temeraires reaktion när han tror att Laurence är död och hans starka vilja att hämnas på dem han tror har dödat hans kapten visar hur stark deras vänskap är. Just vänskapen mellan Temeraire och Laurence är en av många anledningar till att jag tycker att den här boken (som jag tror är bäst hittills) och de övriga böckerna i serien är så fantastiskt bra.

Jag rekommenderar verkligen böckerna om Temeraire, och även om den här är bäst hittills är även de tidigare böckerna helt underbara!

Molnfri bombnatt

För ett tag sedan skulle jag skriva en bokanalys i skolan. Jag valde att skriva om min nya favoritbok, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Eftersom det här är en bokanalys och inte en vanlig bokrecension avslöjar jag mer om bokens handling än jag brukar göra här på bloggen. DÄRFÖR ÄR DET BÄST ATT INTE LÄSA DET HÄR INLÄGGET OM MAN INTE HAR LÄST MOLNFRI BOMBNATT!

Molnfri bombnatt är skriven av Vibeke Olsson. Den gavs ut första gången år 1995.

År 1993 marscherar folk på Stockholms gator och skriker ”Sieg Heil!”. På radio pratas det om kriget i Bosnien och när 71-åriga Hedwig Johansson sätter i gång TV:n ser hon bilder från städer som blivit bombade. Hatim Korshid, ett vårdbiträde som brukar hjälpa Hedwig, blir misshandlad av rasister på grund av sin hudfärg.

Hedwig sätter sig vid datorn hon fått av sin nu döde man Evert för att skriva ner sin historia. Hon ska berätta allt, även det Evert aldrig fick veta. Hon vet inte alls vem som ska få läsa, hon vet bara att nu kan hon inte tiga längre.
Hedwig berättar om första gången hon såg människor marschera på gatorna och ropa ”Sieg Heil!”. Då var året 1933, Hedwig var tio år och bodde i Mainz. Hon minns skräcken i sina föräldrars ögon och sitt hems nya lukt. Lukten av rädsla.

Hedwigs pappa var med i det förbjudna socialdemokratiska partiet, och arresterades av Gestapo 1933.
Hedwig blev medlem i BDM Jungvolk , där man var med innan man fyllde fjorton och blev medlem i det riktiga BDM. BDM Jungvolks ledare var sjuttonåriga, positiva och entusiastiska Dorothée som Hedwig och de andra flickorna beundrade och litade på. Det var lätt att beundra Dorothée, det var lätt att lita på henne och nazismen. Det var lättare att tro på den sida som var glad, på den sida som hade makten, än att tro på Hedwigs föräldrars ord om demokrati och fria val. Dorothée sade att demokrati var ett utländskt och dåligt påhitt, ingenting man borde ha i Tyskland. Hedwigs pappa satt i koncentrationsläger, hennes mamma hade alltid mörka skuggor under ögonen. Dorothée var glad.

När Hedwig var sjutton år, år 1939, träffade hon SS-mannen Wilhelm Shurbiegel på ett café. Han tittade på henne, och inte på hennes väninna Ilse som pojkarna brukade titta på. Wilhelms blick väckte något inom Hedwig. Senare tänkte hon att det var då hon blev vuxen, att Wilhelm såg en flicka och väckte en kvinna.
Hedwig träffade Wilhelm igen, Wilhelm som inte brydde sig om att Hedwigs far var en statsfiende. Som sade att Hedwig inte kunde hjälpa det, att han tyckte om henne ändå. Wilhelm, som sade att Hedwig var vacker.

Senare berättade Hedwig för Evert, som hon gifte sig med efter kriget, att hon träffade Wilhelm Shurbiegel. Hon berättade att de gick på bio, och att de förlovade sig i augusti 1939. Men hon berättade aldrig att hon älskade Wilhelm. Nej, Evert fick aldrig veta att Hedwig verkligen älskade SS-mannen Wilhelm Shurbiegel.

Det Molnfri bombnatt handlar mest om är nazismens ondska och hur den under andra världskriget kunde få vanliga människor att begå ondskefulla handlingar, ett tema som är väldigt centralt även i Vibeke Olsson debutbok, Ulrike och kriget. Molnfri bombnatt är en mognare och mer komplex version av författarens två första böcker, Ulrike och kriget och Ulrike och freden (som är en fortsättning på Ulrike och kriget).

Ulrike påminner på många sätt om Hedwig. Hon växer upp i Tyskland före och under andra världskriget och hon är med i BDM. Hedwigs mamma och hennes vänner tystnar ibland när Hedwig kommer in i rummet. De vill inte att hon, som är med i det nationalsocialistiska partiet, ska höra vad de pratar om. Ulrikes föräldrar är rädda för sin dotter eftersom de vet att hon skulle ange dem för Gestapo om hon misstänkte att de var fosterlandsförrädare. Både Hedwig och Ulrike blir efter kriget förälskade i svenskar, som de följer med till Sverige. När Hedwig försöker berätta för Evert att hon faktiskt visste vad som hände med judarna avbryter han henne efter ”jag visste” och säger att det är klart att hon inte visste, det förstår han ju. Ulrike blir också avbruten när hon försöker tala om att hon visst var nazist, att hon var inblandad i nazismens brott.
Ulrike tror, till skillnad från Hedwig, verkligen på nazismen. Hedwig blir partimedlem en vecka efter att en mycket karismatisk, snygg, glad man kommit in på postkontoret där hon jobbar och pratat om hur bra det är att vara med i partiet och om hur viktig hemmafronten är. Mannen, som heter Dietrich Planer, får Hedwig att börja tro på att det fortfarande finns kärlek, han ger henne hopp om att människor fortfarande kan tycka om varandra. Därför går Hedwig med i partiet, inte därför att hon tror på nazismen. Ulrike anger stolt tre grannar för Gestapo, hon tror verkligen att judar är mindervärdiga och är stolt och glad när hennes lillebror går ut i kriget, eftersom hon ser det som en ära att kämpa för Stortyskland.
Hedwig tror inte på nazismen på samma sätt som Ulrike, men det gör Wilhelm Shurbiegel. Molnfri bombnatt är alltså på sätt och vis en blandning av Ulrike och kriget och Ulrike och freden, men huvudpersonen i Ulrikeböckerna (Ulrike) har delats upp i två delar (Hedwig och Wilhelm), som båda känns ännu trovärdigare än Ulrike.

Budskapet i både Ulrikeböckerna och Molnfri bombnatt är hur viktigt det är att komma ihåg att nazismens anhängare under andra världskriget var vanliga människor, inte någon sorts övernaturliga monster. Om det glöms bort, om vi glömmer att vanliga människor kan förändras och göra fruktansvärda saker, blir risken att något sådant händer igen större. Det är ett väldigt viktigt budskap. Jag tror att det är något som Vibeke Olsson funderar mycket på, eftersom hon tjugo år efter att hennes debutbok kom ut skrev en bok till som handlar om samma sak.

En av de saker jag tycker mycket om med Molnfri bombnatt är att personerna i den känns så verkliga. De är inte uppdelade i onda och goda, alla gör rätt ibland och fel ibland precis som människor gör i verkligheten.

1944 hittar Hedwig ett flygblad i en tidning hemma hos sin mammas vänner Ernst och Mathilde Müller. Hon tar det och lägger det i fickan, exakt varför vet hon inte. Senare den dagen blir hon arresterad, på grund av flygbladet hon har i fickan. Hedwig blir förhörd av Gestapo. Till slut berättar hon att flygbladet var paret Müllers. Att ange någon annan för Gestapo är fel, men Hedwig gjorde det för att få komma hem till sin mamma och sin lilla dotter som hon vet inte klarar sig utan henne (och att vilja hjälpa sin familj, som verkligen behöver ens hjälp, är rätt).
Wilhelm Shurbiegel är SS-officer och deltar aktivt i nazisternas judeutrotning, något som givetvis är fel. Samtidigt går det att förstå varför han gör det, och han inser så småningom att det han gör är fel och känner skuld för det. Wilhelm är alltså en ond människa, men han har ändå goda sidor.
När Hedwig träffar Wilhelm första gången är han glad, stolt, pratsam och tror på nazismen. Han förändras väldigt mycket. Han inser att mycket av det han gör är fel och slutar vara stolt över att vara SS-man. Wilhelm överlever kriget, men begår självmord innan rättegången i Nürnberg som förmodligen hade gett honom tio till femton års fängelse.

Genom hela boken är det Hedwig som står i centrum, eftersom det är hon som berättar. Det är svårt att beskriva Hedwig, eftersom hon förändras väldigt mycket. När hon var liten var hon säker på att hennes föräldrars politiska åsikter var rätt. Senare började hon tro på nazismen, eftersom hon när hon var nazist fick höra till, när hon var nazist kände hon sig viktig och betydelsefull. Hedwig blev nazist, men det var mycket med nazismen hon inte förstod. Hon förstod inte det där med judarna, hon förstod inte vad judarna skulle ha gjort henne och visste inte vad som hände med dem innan Wilhelm 1943 berättade det för henne.
Senare skäms hon väldigt mycket över att hon var nazist, hon känner skuld för att hon inte gjorde något när Wilhelm berättade för henne vad som hände i Auschwitz. Hon plågas av sina skuldkänslor och känner att hon, genom att inte göra något, gjorde sig delaktig i förintelsen.

När Hedwig efter kriget kommer till Sverige träffar hon Evert, som hon senare gifter sig med. Evert har oftast en väldigt bestämd bild av hur saker, och människor, ska vara. Hedwig stämmer inte riktigt med den bild Evert har av henne, hon visste vad som hände med judarna, hon älskade Wilhelm Shurbiegel och hon var nazist. Det är mycket Hedwig aldrig berättar för Evert, eftersom hon inte tror att han skulle förstå. Senare funderar hon på om hon kanske underskattade Evert, men då är han redan död sedan flera år.
Evert delar in andra världskrigets tyskar i goda och onda och är övertygad om att hans älskade Hedwig, som han självfallet ser som ”god”, aldrig skulle kunna vara nazist eller älska en SS-man.

Män och kvinnor skildras på många sätt väldigt olika i Molnfri bombnatt, eftersom den till stor del utspelar sig i en tid då samhället var ännu mindre jämställt än idag. Eftersom Hedwig växte upp i ett mycket ojämlikt samhälle fick hon lära sig att det var hennes uppgift att ta hand om sin man. Därför håller hon, även när hennes vänner börjar intressera sig för kvinnors rättigheter och slutar stryka sina mäns skjortor, fast vid att hon ska ta hand om Evert.

Jag tycker att miljöbeskrivningarna i Molnfri bombnatt är helt fantastiska. Jag kan hela tiden se miljön framför mig, vare sig den är ett skyddsrum i Tyskland under andra världskriget, en barack i koncentrationslägret Ravensbrück, en sönderbombad tysk stad efter kriget, den svenska folkhögskola dit Hedwig åker när kriget tagit slut eller en lägenhet i Stockholm på 1990-talet.
En sak jag tyckte var väldigt fascinerande var beskrivningarna av kontrasten mellan Sverige och Tyskland efter kriget. Tyskland är fullt av ruiner, maten är dyr. Alla människorna har vant sig vid ruinerna och vet vad krig, hunger och rädsla innebär. I Sverige kan folk alltid äta sig mätta, där finns inga ruiner och svenskarna har inte varit med om några bombanfall. Skillnaden mellan Sverige och Tyskland får läsaren se genom Hedwigs ögon, eftersom hon åren efter kriget av olika anledningar åker fram och tillbaka mellan länderna.

Molnfri bombnatt börjar med att Hedwig står vid sitt fönster och ser ner på gatan, gatan där skinnhuvudena precis marscherat och ropat ”Sieg Heil!”. Vårdbiträdet Hatim kommer fram till henne och frågar hur hon mår, och Hedwig upptäcker att hon faktiskt inte mår så bra. Hon och Hatim sätter sig ner och dricker kaffe, och nästa dag får Hedwig veta att Hatim blivit nerslagen av två skinnhuvuden på vägen hem. Då bestämmer hon sig för att berätta sin historia.
Också slutet utspelar sig i Hedwigs lägenhet i Stockholm och handlar om Hedwig och Hatim, men nu är det Hedwig som frågar hur Hatim mår. Han berättar gråtande att hans mamma har dött, och Hedwig tröstar honom. Boken slutar med att Hedwig säger att man bara har en mamma, men om Hatim vill så skulle hon gärna vara hans ”reservgudmor”. Jag tycker om att slutet är så likt början, det gör att berättelsen binds samman.

Läsaren kastas direkt in i Hedwigs liv här och nu, men historien hon berättar byggs upp stegvis. Eftersom det är Hedwig som berättar om sina minnen och hon ganska ofta kommer att tänka på något som hände i en annan tid än just det hon berättar om hoppar hon ganska mycket i tiden. Hoppandet i tiden känns väldigt naturligt, det vore inte trovärdigt med någon som kan berätta om sitt liv i kronologisk ordning (eftersom det inte går att minnas allting man varit med om precis i den ordning det hände, speciellt inte om man varit med om så mycket som Hedwig). Att berättelsen hoppar i tiden gör det absolut inte svårt att följa den.

Språket i Molnfri bombnatt, som jag tycker väldigt mycket om, är lätt att förstå och mycket vackert.
Ett kapitel handlar om Hedwigs funderingar över hur det känns att bomba en stad. Kapitlet börjar med meningen ”Hur känns det att bomba en stad?”, som sedan dyker upp igen flera gånger. Vibeke Olsson använder sig av upprepningar på det sättet på många ställen i Molnfri bombnatt. Det gör att mycket känns starkare än det gjort annars. Upprepningarna får mig att tänka väldigt mycket på det Hedwig funderar på, till exempel på hur det känns att bomba en stad.
Det är inte speciellt mycket dialog. Eftersom det är Hedwig som skriver om sina minnen vore det onaturligt med mycket dialog.

Molnfri bombnatt är en helt fantastisk bok som jag verkligen rekommenderar! Den handlar om något väldigt viktigt, har fått mig att fundera på en massa intressanta saker, har ett underbart språk och berör väldigt mycket. Något som berörde mig enormt mycket var en bosnisk gumma Wilhelm berättar för Hedwig om. Wilhelm var i Bosnien med SS. En grupp bosniska kvinnor skulle avrättas, de anklagades för att ha gett mat till partisanerna. Wilhelm tyckte speciellt synd om en av dem, hon som hade en liten get som följde efter henne överallt. Wilhelm ville rädda henne, han sade åt henne att gömma sig i en lada. Eftersom hon inte kunde tyska förstod hon inte vad han sade, och blev skjuten precis som de andra. Hennes get följde med henne ända till avrättningsplatsen.

Jag tror inte att Molnfri bombnatt riktar sig till någon särskild målgrupp, men eftersom den handlar om något oerhört viktigt och är fantastiskt bra tycker jag att alla ska läsa den någon gång i livet. Det är nog bra att ha en viss läsvana och en del kunskap om andra världskriget (om man läser den och inte kan tillräckligt mycket om andra världskriget finns kanske risken att man tror att den är ett försvar för nazismen, vilket den absolut inte är) för att klara av att läsa den, men om man börjar läsa den och känner att man inte förstår är det bara att ta reda på mer om andra världskriget och prova igen några år senare!

Northanger Abbey

Northanger Abbey är skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, Jane Austen. Hon skrev sex romaner, Förnuft och känsla, Stolthet och fördom, Emma, Northanger Abbey, Mansfield Park och Övertalning. Jag har läst Förnuft och känsla, Stolthet och fördom, Emma och Northanger Abbey. De är riktigt bra allesammans (och därför ser jag fram emot att läsa Mansfield Park och Övertalning), men jag tror nästan att jag hittills tycker bäst om Northanger Abbey.

Precis som i de andra böcker av Jane Austen jag har läst finns det mycket kärlek i Northanger Abbey, men det finns även en hel del spänning och mysterier. Eftersom jag (precis som huvudpersonen Catherine Morland) tycker mycket om spännande böcker bidrar det nog till att jag tycker så väldigt mycket om den här boken.

Catherine Morland är alltså huvudpersonen (eller "romanhjältinnan", som Jane Austen kallar henne) i Northanger Abbey, trots att ingen som sett henne växa upp hade kunnat tänka sig att hon skulle bli romanhjältinna. Men romanhjältinna är hon, och på att vara romanhjältinna har hon övat sig sedan hon var femton år. Men hur ska man kunna vara romanhjältinna när det inte finns någon romanhjälte i närheten? Det går ju inte, och eftersom Catherine vid sjutton års ålder faktiskt är romanhjältinna bjuder hennes grannar mr och mrs Allen med henne till Bath. I Bath lär hon känna Isabella Thorpe. Både Isabella och Catherine älskar spännande romaner, och blir snabbt vänner. De läser och diskuterar många böcker, bland annat The Mysteries of Udolpho som de är mycket förtjusta i.

I Bath träffar Catherine även syskonen Eleanor och Henry Tilney. Catherine och Eleanor Tilney blir mycket goda vänner, och Catherine blir förälskad i Henry. Eleanors och Henrys far, general Tilney, är mycket vänlig mot Catherine. När familjen Tilney ska åka hem från Bath vill de gärna att hon följer med, och Catherine (som varit ledsen för att hon skulle bli tvungen att skiljas från sina vänner) blir jätteglad och vill givetvis följa med.

Familjen Tilney bor i det gamla klostret Northanger Abbey. Catherine tycker att det ska bli mycket spännande att komma dit, eftersom hon har läst en massa spännande böcker som utspelar sig i just gamla kloster. Catherines livliga fantasi och intresse för spänning och mysterier gör att hon hittar på de mest fasansfulla historier om general Tilney. Och även om Catherine kanske överdriver lite grann så verkar det faktiskt vara någonting mystiskt med hur general Tilney beter sig. Frågan är bara vad, och varför han uppför sig som han gör.

Som sagt tycker jag riktigt, riktigt mycket om Northanger Abbey. Jag tycker väldigt mycket om Catherine och syskonen Tilney. Jag tycker även väldigt mycket om Jane Austens språk. Det skulle kunna kännas lite gammaldags och ovant i början (eftersom boken är skriven för ungefär tvåhundra år sedan), men det var ingenting jag funderade särskilt mycket på. Dessutom är det en så fantastisk historia att det inte spelar någon roll om språket känns lite gammaldags eller inte.

I min utgåva av Northanger Abbey (som gavs ut av Albert Bonniers Förlag år 2001) finns en mycket intressant efterskrift av Lisbeth Larsson, som är professor i litteraturvetenskap med inriktning på genusforskning. Hon skriver bland annat om hur John Thorpe (Isabellas bror, som uppvaktar Catherine) så ofta tolkar Catherines nej som ja.

Catherine planerar att besöka syskonen Tilney när Isabella och John dyker upp för att hämta henne till en åktur de faktiskt inte planerat. John struntar totalt i att Catherine förnekar att hon väntat honom.
"'Jag minns att vi talade om det', sa Catherine med en vädjande blick mot mrs Allen, 'men jag väntade er faktiskt inte.'
'Försök inte! Det är klart att ni väntade mig! Ni hade säkert blivit mycket förorättad om jag inte hade kommit.'"

Vid ett annat tillfälle antyder han för Catherine att han tänker fria till henne. Hon förstår inte alls vad han menar, och antyder verkligen inte att hon skulle vilja gifta sig med honom. Utan att bry sig om vad Catherine sagt berättar han senare för sin syster att Catherine uppmuntrat hans känslor!
När jag läste om det kom jag på att ungefär samma sak händer i Stolthet och fördom, när mr Collins friar till Lizzy Bennet. Lizzy svarar nej (eftersom hon absolut inte vill gifta sig med mr Collins), men han hävdar bestämt att det vill hon visst, hon är bara blygsam.

Northanger Abbey är (precis som Jane Austens andra böcker) en helt underbar bok! Jag rekommenderar den till alla, eftersom den är så fantastisk!

Blonde och lite andra böcker av Joyce Carol Oates

Jag har en ny favoritförfattare, Joyce Carol Oates! Jag har nyligen läst ut Blonde, och jag tror att den är den bästa bok jag någonsin har läst!
Blonde handlar om Marilyn Monroe, men är en roman och inte en biografi. Den är uppdelad i fem delar, Barnet, Flickan, Kvinnan, "Marilyn" och Senare i livet. Den första delen skildrar hennes väldigt jobbiga barndom. Hon visste inte vem hennes pappa var och hennes mamma var psykiskt sjuk och kunde inte ta hand om henne så bra. Då, när hon var liten, hette hon Norma Jeane Baker. Marilyn Monroe var ett artistnamn hon senare fick av Studion.
Efter att hennes mamma, Gladys, hade hamnat på sjukhus bodde Norma Jeane på ett barnhem och senare hos en fosterfamilj. Hon gifte sig första gången när hon var sexton år och var med i sin första film när hon var tjugofyra. Som "Marilyn" blev hon älskad över hela världen, men hon var ändå väldigt ensam. Hennes ensamhet skildras väldigt övertygande i Blonde, och berör mig väldigt mycket. Även om Blonde är en roman tror jag att den skildrar Marilyn Monroes liv, tankar och känslor väldigt bra. Vare sig den gör det eller inte så är den en helt underbar bok, som jag verkligen rekommenderar! Det känns väldigt tomt att ha läst ut den, och jag ser fram emot att läsa mer av Joyce Carol Oates.
Jag har läst tre av hennes ungdomsböcker, Stor i käften, Snygg och Vilda gröna ögon.
Stor i käften handlar om sextonåriga Matt Donaghy. Han skämtar om att spränga skolan i luften, men någon tar det på allvar och säger till rektorn, som ringer polisen. Matts föräldrar blir upprörda över att rektorn tagit det på allvar och stämmer skolan. Det gör många upprörda, och Matt är väldigt ensam och utanför en period. Han blir vän med Ursula Riggs, och vänskapen med henne hjälper Matt att ta sig igenom allt det jobbiga.
I Snygg blir några killar i skolans simlag upprörda för att de tycker att engelskläraren mr Tracy varit orättvis när han sänkt deras betyg. De sprider ut ryktet att mr Tracy är homosexuell, och skickar porrbilder till rektorn som de påstår tillhör mr Tracy. I skolans simlag finns även den snygga, omtyckta Darren Flynn, som en kväll i februari fick skjuts hem av mr Tracy. Darren anade att något var fel, han tyckte att mr Tracy betedde sig konstigt. Plötsligt händer det något, något hemskt som gör att allt blir mycket, mycket svårare att reda ut.
Vilda gröna ögon handlar om fjortonåriga Franky. Hennes pappa, Reid Pierson, är en känd sportkommentator och före detta idrottsstjärna. Hemma med sin familj är han inte lika underbar som på TV. Franky märker att något är fel mellan hennes föräldrar. Varför vill hennes mamma allt oftare åka iväg till sin stuga vid kusten? Och varför får Franky och hennes syster aldrig följa med för sin pappa? När mamman plötsligt försvinner misstänker Franky att hennes pappa har något med det att göra, men vågar inte säga något om det.
Allt jag har läst av Joyce Carol Oates hittills har varit fantastiskt! Jag ser fram emot att läsa mer av henne, och det finns mycket att välja på. Har någon några tips om vad jag ska läsa nu?

Där världen slutar

Där världen slutar är den fjärde och sista delen i Philip Reeves fantastiska serie om de vandrande städerna och deras invånare. De tidigare böckerna i serien heter De vandrande städerna, Förrädarens guld och Grön storm. Jag tycker riktigt mycket om alla böckerna i den här serien, men Där världen slutar är helt klart min favorit. Den är mest spännande i hela serien, och jag tycker att slutet är helt underbart.
Böckerna utspelar sig på vår jord, flera tusen år framåt i tiden.Vår civilisation förstördes under ett hemskt krig som kallas sextiominuterskriget. Man har efter sextiominuterskriget kommit på ett sätt att bygga städer som rör sig och kan äta upp varandra. Städerna rör sig på olika sätt. Vissa, som London, rullar fram på marken. Isstäderna, som till exempel Anchorage, har medar och tar sig fram över isen. Brighton flyter, och Airhaven är en flygande stad. De rörliga städerna måste följa den kommunala utvecklingsläran, vilket innebär att större städer jagar och äter mindre. När en stad blir uppäten utplånas den helt. Staden som ätit upp den tar vara på allt av värde i den, och invånarna blir slavar i den större staden som slukat deras stad.
De flesta bor i rörliga städer, men inte alla. Det finns rörelsemotståndare. I den här boken har Gröna stormen, en väldigt krigisk grupp inom rörelsemotståndet, tagit makten över rörelsemotståndarna. Det är krig mellan Gröna stormen och stor del av städerna. Det drar ihop sig till ett avgörande slag, och hela tiden lurar ett mycket gammalt vapen (från sextiominuterskriget), som har makt att förstöra hela jorden, precis utanför atmosfären.
Den här världen är på många sätt olik vår, men det finns ändå många likheter. Det finns, precis som i vår värld, stora klasskillnader. Städerna har flera olika våningar. Till exempel London har sju våningar. Den översta kallas High London, och där bor de med högst status. Ju längre ner man bor, desto lägre status har man. Så är det i de flesta städer, även om det finns de där det är finast att bo i mitten.
En sak jag tycker väldigt mycket om med böckerna är människorna (andra karaktärer också, alla är inte människor). Ingen är helt ond eller helt god, alla är lite både och, så alla karaktärer är väldigt trovärdiga. Två av de allra viktigaste karaktärerna i böckerna är Tom och Hester. De träffades i början av första boken, och då var de inte så bra vänner. När Tom precis blivit nerknuffad från sin stad och träffat Hester upptäcker han att hon river sönder hans skjorta för att förbinda sitt skadade ben vilket gör honom upprörd.
"'Hallå!' sade Tom. 'Det där är en av mina bästa skjortor!'
'Jaså?' svarade hon utan att titta upp. 'Det här är ett av mina bästa ben.'"
I den tredje boken är Tom och Hester vuxna och har en sextonårig dotter, Wren. Hon är väldigt viktig i de två sista böckerna. En annan betydelsefull och intressant karaktär är jägaren Törnskatan. Den som vill veta vad en jägare är får läsa böckerna (i och för sig tycker jag att man ska göra det ändå)!
Även om Där världen slutar är slutet på den här historien finns det en till berättelse som utspelar sig i samma miljö, Fever Crumb. Den utspelar flera generationer tidigare än De vandrande städerna. Än så länge finns Fever Crumb inte på svenska, men förhoppningsvis kommer den att översättas.
Även om den sista boken är bäst i serien måste man läsa dem i ordning, annars blir man nog ganska förvirrad.
Alla de här böckerna är fantastiska. Läs dem!

Stolthet och fördom

Stolthet och fördom är skriven av Jane Austen. Hon levde mellan år 1775 och 1817. Jane Austen växte upp i Hampshire och var näst yngst av sju syskon. Hon dog i Winchester och begravdes där.
Pride and Prejudice (som Stolthet och fördom heter på engelska) var den första roman Jane Austen skickade till en förläggare, men förläggaren ville inte ge ut den (hur den förläggaren tänkte har jag svårt att förstå, eftersom det är en så underbar bok). Den första av Jane Austens böcker som trycktes var Sense and Sensibility (Förnuft och känsla heter så på engelska). Som författare stod "A Lady". År 1813 publicerades Pride and Prejudice. Bilden föreställer Jane Austen. Den som vill veta mer om henne kan titta här:
http://www.jane-austens-house-museum.org.uk/ eller här:
http://www.janeaustensoci.freeuk.com/
Stolthet och fördom handlar om Elizabeth Bennet, eller Lizzy som hon ofta kallas. Hon bor tillsammans med sina fyra systrar och sina föräldrar. Mamman tror att man blir lycklig om man gifter sig med någon som är rik, och vill därför att hennes döttrar ska gifta sig fint med rika män. Pappan tycker att det är bättre att gifta sig av kärlek, och vill hellre att hans döttrar ska gifta sig med män de älskar. Mrs Bennet vill inte bara att hennes döttrar ska hitta rika män att gifta sig med, hon är dessutom hela tiden på jakt efter rika män åt dem. När en mycket rik man, Mr Bingley, och hans syster flyttar in i ett stort fint hus i närheten är Mrs Bennet övertygad om att han kommer bli kär och vilja gifta sig med någon av hennes döttrar.
På en bal träffar Lizzy Mr Darcy, Mr Bingleys ännu rikare vän. De tycker inte om varandra, eftersom ingen av dem får ett positivt intryck av den andra.
Mr Bingley och Lizzys äldsta syster Jane blir, till Mrs Bennets stora glädje, kära i varandra. Men det finns de som inte blir så glada över det, som till exempel Mr Bingleys syster och Mr Darcy. Mr Bingleys syster tycker inte att Jane är tillräckligt fin för hennes bror, som hon har andra planer för. Mr Darcy har hört Mrs Bennet när hon pratar om sin jakt på rika män, och tycker därför inte att hans vän ska gifta sig med någon från familjen Bennet.
Ett tag senare kommer den otrevlige släktingen Mr Collins hem till familjen Bennet, och friar, även det till Mrs Bennets stora glädje, till Lizzy. Lizzy däremot tycker inte om Mr Collins, och svarar därför nej. Mr Collins gifter sig då i stället med Lizzys vän Charlotte Lucas. När Lizzy hälsar på sin nygifta väninna träffar hon Mr Darcy, som är systerson till Mr Collins och Charlottes väldigt rika granne Lady Catherine. Lizzys och Mr Darcys känslor för varandra förändras när de lär känna varandra bättre, men båda är för stolta för att erkänna det.
Den som vill veta vad som händer sedan får läsa boken (även ni som inte vill veta borde läsa boken, för om ni börjar läsa den kommer ni definitivt vilja läsa klart den). Stolthet och fördom är en helt underbar bok, som alla borde läsa! Språket kan kännas lite främmande och gammaldags i början, vilket inte är så konstigt eftersom boken skrevs för ungefär tvåhundra år sedan. Det gör inte så mycket eftersom handlingen är så underbar, efter ett litet tag har man fastnat i boken och tänker inte alls på språket. Delar av boken är väldigt roliga, till exempel Mrs Bennet när hon letar rika män. En helt fantastisk bok helt enkelt. Läs den!

Mina nya favoritböcker

Jag har en ny favoritbokserie, böckerna om draken Temeraire. Böckerna heter Hans majestäts drake, Jadetronen, Svartkrut och eld och Elfenbensriket. De är skrivna av Naomi Novik.

Böckerna utspelar sig under Napoleonkrigen, men krigen går till på ett lite annat sätt än de gjorde i verkligheten, eftersom det finns en massa drakar inblandade.

Will Laurence är kapten på det brittiska fartyget Reliant, som i en strid besegrar ett franskt skepp. På det franska skeppet finns det ett drakägg, som Reliants besättning kommer över. De upptäcker att ägget redan är hårt, vilket innebär att det snart ska kläckas. När en drake är nykläckt måste den selas på om människor ska kunna hantera den. Ingen i Reliants besättning vill bli flygare, men eftersom draken kläcks innan de kommit land är en av dem tvungen. De drar lott, men draken accepterar inte den det blir, den enda han accepterar är Laurence. Draken får heta Temeraire. När de kommit i land bestäms det att Temeraire ska få en utbildad flygare i stället för Laurence, men Laurence och Temeraire, som har lärt känna och börja tycka om varandra, går inte med på det. Laurence får vara Temeraires flygare, och de tas till flygbasen Loch Laggan för att utbildas. Där utses Temeraires besättning (en fullvuxen drake är väldigt stor och väger ungefär tjugo ton, därför behövs det mer än en man för att sköta alla sysslor) och Temeraire placeras i en långvingeformation (långvinge är en drakras) för att tillsammans med drakarna Lily och Maximus utbildas. De andra drakarna i formationen, Dulcia, Messoria, Immortalis och Nitidus, är äldre och erfarnare.
Det visar sig att Temeraire är en kinesisk himmelsdrake, den enda i hela Europa.

I den andra boken, Jadetronen, vill den kinesiske kejsaren ha tillbaka Temeraire, eftersom han är en mycket värdefull kinesisk drake. Kejsarens bror och hans följe kommer till England för att ta tillbaka Temeraire. Eftersom himmelsdrakar endast får tillhöra kejsare och deras släktingar tycker inte kejsarens bror och hans följe att Laurence är en värdig följeslagare för Temeraire(trots att Laurence i början inte ville bli flygare har en mycket stark vänskap utvecklats mellan honom och Temeraire, så att skiljas från varandra är en sak de båda verkligen kämpar för att slippa). Det leder till en riktigt spännande historia som är minst lika bra som den första boken.

I den tredje boken, Svartkrut och eld, ska Laurence och Temeraire hämta tre drakägg till England, ett mycket svårt och viktigt uppdrag. En av drakarna är en kazilikdrake, en mycket värdefull eldsprutare.Till sin hjälp har Laurence och Temeraire bland annat vilddraken Arkady och hans flock, som de räddat ur en lavin. Svartkrut och eld är en riktigt bra och spännande bok som ingen borde missa!

I Elfenbensriket, den fjärde boken, kommer Laurence, Temeraire och vilddrakarna tillbaka till England efter en lång och farofylld resa. Temeraire och vilddrakarna får inte komma in på flygbasen, och Temeraire får inte träffa sina vänner Maximus och Lily. Allt verkar mycket underligt, och det visar sig att nästan alla drakarna i den brittiska flygkåren drabbats av en mystisk och dödlig sjukdom. Temeraire och Laurence skickas till Afrika för att leta efter ett botemedel, en svår uppgift som de måste klara. Det är alla brittiska drakars, inklusive Lilys och Maximus, liv som står på spel...
Jag tycker riktig, riktigt mycket om alla böckerna i den här serien, och alla borde läsa dem. Det kan vara lite svårt att komma in i den första, men när man väl har gjort det är böckerna bara helt underbara. De är väldigt spännande, det är en intressant historisk miljö och jag tycker mycket om drakarna. Många av dem i alla fall. Eftersom de har helt olika personligheter tycker jag om dem av olika anledningar, och vissa, som Lien, tycker jag inte om alls. Ni som vill veta vem Lien är ska läsa böckerna (alla andra ska i och för sig också göra det), ni kommer inte att ångra er!
Jag känner en ganska stark gemenskap med Temeraire, eftersom ett av hans intressen är läsning. Eftersom han inte kan läsa i människoböcker själv måste Laurence läsa för honom, så han får även Laurence, som tidigare inte tyckt om att läsa (en stor nackdel med Laurence, men han är en bra flygare ändå), att läsa.
Filmrättigheterna är sålda till Peter Jackson, som regisserade Sagan om ringen, och det ska bli jättespännande att se filmen. Jag hoppas att den kommer snart!
Böckerna om Temeraire är helt fantastiska. LÄS DEM!

Mumintrollen och alla deras vänner

Jag tycker att det är synd att så få har läst Tove Janssons böcker om mumintrollen. Om man pratar om mumintrollen och Mumindalen tänker nästan alla på filmerna. Jag tycker att det är väldigt sorgligt, eftersom böckerna är så fantastiskt bra. En av de bästa sakerna med Tove Janssons böcker är språket, det är i alla fall vad jag tycker. Ett underbart språk kan man inte få in i en film, och därför missar man så enormt mycket om man bara ser filmerna och aldrig läser böckerna. Muminböckerna tillhör mina absoluta favoritböcker, och alla borde verkligen läsa dem!

Böckerna i serien heter Småtrollen och den stora översvämningen, Kometen kommer, Trollkarlens hatt, Muminpappans memorarer, Farlig midsommar, Trollvinter, Det osynliga barnet, Pappan och havet och Sent i november. Jag tror att min favorit av dem är Trollkarlens hatt, den tredje (jag vet inte säkert, eftersom alla är så underbara). När man läser Muminböckerna hamnar man i en alldeles underbar värld som man bara inte kan låta bli att älska. Därför tycker jag inte att någon ska missa denna underbara läsupplevelse.

Den mörka materian

Nu tänker jag skriva om Den mörka materian, som tillhör mina absoluta favoritböcker.
Alla som inte har läst de här böckerna borde verkligen göra det. Olika världar existerar i väldigt mycket fantasy, men de här böckernas olika världar är bättre än de flesta. Jag vet inte riktigt varför, men det är så. Jag är även väldigt förtjust i Lyra. Hon är en stark tjej som klarar av det mesta. Hon är väldigt vild, väldigt nyfiken och tycker inte om att följa regler. Hon är väldigt lojal mot sina vänner. Hon har en vän som råkar illa ut i första boken, och hon lovar att rädda honom. Hon är väldigt envis, och hon ger inte upp. Att hon försöker rädda sin vän märks även i den tredje boken.
Den mörka materian är skriven av Philip Pullman. Den består av tre böcker, Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren.
Tolvåriga Lyra och hennes daimon Pantalaimon bor på Jordan College i Oxford. De lever i en annan värld än vår, en värld där varje människa har en daimon. Ens daimon är en del av ens själ, i form av ett djur. Daimonens skepnad (vilket djur den föreställer) beror på hur man är som person. Barns daimoner har ännu ingen fast skepnad, och kan byta skepnad. När man blir vuxen antar daimonen en fast skepnad, och det är den skepnaden som visar ens personlighet. Jag tycker att daimoner är en fantastisk idé.
En dag gömmer Lyra och Pantalaimon sig i ett klädskåp i sällskapsrummet på Jordan College och ser rektorn och akademikerna prata med Lord Asriel, Lyras farbror. Lord Asriel har återvänt till England från en expedition i Norden. Där har han hittat en plats där man genom norrskenet kan se en annan värld. När Lord Asriel lämnar Jordan ska han tillbaka till Norden.
Samtidigt händer det saker i Oxford. Slukarna har kommit dit. I landet har barn försvunnit. Det sägs att de har blivit slukade, tagna av Slukarna.
Plötsligt en dag får Lyra veta att hon ska äta middag med rektorn. På middagen lär hon känna den vackra, tjusiga mrs Coulter. Mrs Coulter föreslår att Lyra ska bo hos henne och senare följa med henne till Norden. Detta gör Lyra gärna. Innan Lyra flyttar till mrs Coulter i London får hon en sak av rektorn på Jordan. Han kallar den alethiometer. Han säger att den talar om sanningen och att Lyra ska gömma den för mrs Coulter.
Innan Lyra ger sig av inser hon att hennes vän Roger är försvunnen. Ingen har sett honom på länge. Har han blivit tagen av Slukarna?
I London får Lyra prova ett helt annorlunda liv, ett lyxigt och glamouröst liv. Hon får en massa fina, nya kläder och får äta på fina restauranger. Men Lyra upptäcker att någonting inte stämmer. När ska mrs Coulter ta med dem till Norden? Och varför snokar hennes daimon, den gyllene apan, bland Lyras saker? När Lyra under ett cocktailparty hör saker om mrs Coulter som får henne att förstå att mrs Coulter inte är så underbar som hon först trodde rymmer hon och Pantalaimon. På väg bort från mrs Coulters våning blir hon infångad av män hon tror är Slukare. Hon blir räddad av zyjenare som tar henne till sin båt. Hon får möta zyjenarnas kung, John Faa, och den gamle, vise zyjenaren Farder Coram. Zyjenarna planerar att ta sig till Norden, dit de vet att Slukarna tagit de försvunna barnen, för att rädda barnen. Lyra får tid att titta mer på alethiometern, och börjar förstå hur den fungerar. När hon visat att hon kan förstå den bestäms det att hon ska följa med till Norden.
På väg till Norden, i Trollesund, träffar hon aeronauten Lee Scoresby från Texas och pansarbjörnen Iorek Byrnison från Svalbard. Iorek lever i exil och människorna i staden har tagit hans rustning. Utan den är han ingen pansarbjörn. Lyra undrar om han kan följa med och hjälpa till att rädda barnen, men det kan han inte utan sin rustning. Lyra använder alethiometern för att ta reda på var hans rustning finns, och Iorek tar tillbaka den. Sedan lovar han att hjälpa Lyra att rädda barnen.
På väg till Norden träffar Lyra även häxan Serafina Pekkala och hennes daimon Kaisa. Även de hjälper till. Kaisa berättar att Slukarna tagit barnen till en plats som kallas Bolvangar, långt upp i norr.
Lyra och zyjenarna beger sig ditåt, men de blir anfallna på vägen. Lyra blir tillfångatagen och förd till Bolvangar, platsen dit Slukarna för barnen. Lyra väntar på att zyjenarna och Iorek ska komma för att rädda barnen, medan hon själv tänker ut en plan för hur barnen ska göra när de kommer.
Jag tänker inte berätta hur det gick för de andra barnen och zyjenarna, men jag kan berätta att Lyra överlevde och kom iväg från Bolvangar. Eftersom boken handlar om Lyra och det finns två delar till i serien är det logiskt att hon överlever.

Första boken har filmats. Jag tycker inte att filmen är lika bra som boken, men den är ändå väldigt bra för att vara en film (på det stora hela tycker jag mer om böcker än filmer). Bilden ovan är från filmen och föreställer Lyra tillsammans med pansarbjörnar.
I början av andra boken, Den skarpa eggen, tar Lyra och Pantalaimon sig till världen Lord Asriel sett genom norrskenet. Den världen är vår värld. Hon träffar (i vår värld) Will, som letar efter sin försvunna pappa. Lyra och Will hamnar även i en annan värld, där staden Cittàgazze finns. I Cittàgazze finns vålnaderna, en sorts varelser som är farliga för barn men inte för vuxna. Därför träffar Lyra och Will endast barn i staden. I Cittágazze kommer Will över en kniv och det visar sig att han är den rätta knivbäraren. Det är ingen vanlig kniv, utan en kniv som kan skära igenom vad som helst, även barriären mellan olika världar.
I Lyras värld har kyrkan väldigt mycket makt och styr mycket över människornas liv. Kyrkan försöker ta makten i andra världar också, och i tredje boken, Bärnstenskikaren, drar det ihop sig till den slutliga uppgörelsen mellan auktoriteten (som är ungefär som Gud) och de som vill få tycka och tänka som de vill, under ledning av Lord Asriel.
I Bärnstenskikaren kommer Will och Lyra till många olika världar och råkar ut för många spännande saker. I andra boken träffade Lyra Mary Malone, en forskare från vår värld som får väldigt stor betydelse i den tredje boken.
Har du inte läst de här böckerna, läs dem! Du kommer inte att ångra dig.

Böcker A-Ö:sjätte bokstaven

Böcker A-Ö finns på Malins blogg. Man ska nämna en författare, en bok och en litterär karäktär på en viss bokstav. Nu är bokstaven A.

Författare på A: Jag tar två författare, det går inte att välja mellan dem. Agatha Christie och Astrid Lindgren. En av mina favoritböcker av Agatha Christie är ABC-morden. Mina favoritböcker av Astrid Lindgren är Ronja Rövardotter, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och självklart Pippi.

Boken på A är (the) Amber Spyglass av Philip Pullman. Boken är den tredje delen i serien Den mörka materian, som tillhör mina absoluta favoritböcker.

Den litterära karaktären på A är Atreju i Den oändliga historien av Michael Ende.