Processen

Processen av Franz Kafka gavs ut 1925, året efter att författaren hade dött. Processen är ett av de manusskript han lämnade efter sig, men som han inte var helt klar med. Detta innebär att Processen antagligen hade sett lite annorlunda ut om Kafka hade levt lite längre, men det hindrar den inte från att vara en fantastisk bok!

En morgon när Joseph K. vaknar är två okända män i hans lägenhet. Det visar sig att de kommit för att häkta honom, men varför får han inte veta. Det hela är mycket märkligt,och till en början verkar det som om denna häktning egentligen inte kommer att påverka hans liv nämnvärt. Han får bo kvar i sin lägenhet, och behålla sitt jobb på banken. Det enda som är annorlunda är att det nu någonstans finns en massa människor som sysselsätter sig med en process mot honom.

Så småningom blir han kallad till ett slags förhör, en rannsakan. Även detta är givetvis mycket underligt, eftersom K. inte får veta vad det är han är anklagad för. Hans process verkar tas om hand av en mängd olika tjänstemän, och så småningom visar det sig att inte heller de har full insyn i rättegången. Systemet är oerhört rättsosäkert, och vem som egentligen styr det är det ingen som riktigt verkar veta. En äldre släkting till K. tycker inte att han tar processen på tillräckligt stort allvar, och anlitar därför en advokat åt honom. Eftersom inte heller advokaten har tillgång till information om vad det är K. är anklagad för är det mycket osannolikt att inlagorna han skriver egentligen har någon effekt, och det verkar som om hans främsta förtjänst är att han har kontakter bland domarna och tjänstemännen. All den hjälp K. senare får visar hur korrupt systemet är. Att försöka försvara sig mot anklagelsen tjänar ingenting till, det bästa han kan göra är att försöka skaffa sig kontakter.

I huset där rannsakningen var bor en familj, där mannen arbetar som vaktmästare i några av rättsväsendets lokaler. Han visar en dag dessa lokaler för K., som blir yr och illamående av atmosfären därinne. Det är tydligen vanligt att ett besök där har den effekten på människor - rättsväsendet och dess lokaler är ganska lika varandra. På bänkar i korridorerna sitter människor och väntar, andra anklagade som kommit dit för att försöka påverka utgången av sina processer. K. föraktar dem, som böjer sig för ett så absurt och löjeväckande system, och tänker att de alla måste vara skyldiga till sina anklagelser. Om de, liksom han själv, varit oskyldiga hade de inte känt samma behov av att påverka rättegångarna.

Ju längre tid som går, desto mer absorberad av sin egen process blir K. själv. Han beslutar sig för att ge sin advokat sparken, eftersom han inte känner att dennes inblandning gör någon skillnad, och skriva sin inlaga själv. När han mot bokens slut återigen besöker rättsväsendets lokaler är han betydligt mer lik människorna som satt på bänkarna och väntade än den man han själv var innan han blev anklagad. K. går från att vara övertygad om att alltsammans är ett misstag, och att förakta såväl systemet som de som tar det på allvar, till att till slut uppslukas helt av sin process. Det är väldigt intressant att följa, och en av de saker som gör att jag tycker så mycket om Processen.

The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.

Läsvärda hundraåringar

I höstas läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, och nu har jag även läst Den allvarsamma leken av samma författare. De är två helt underbara böcker, och tidigare ikväll påbörjade jag ytterligare en bok av Hjalmar Söderberg, nämligen Martin Bircks ungdom.

Den allvarsamma leken börjar en svensk sommar i början av 1900-talet. Arvid Stjärnblom och Lydia Stille blir häftigt förälskade i varandra. Hon är nitton och han är tjugotvå, och även om de försöker att inte låtsas om det är det är det väldigt osannolikt att de har en framtid tillsammans. Han har ingen inkomst, och i en tid då mannen skulle försörja familjen var det självklart att en ung kvinna som Lydia inte skulle gifta sig med någon som Arvid, utan med någon äldre med större möjligheter att försörja henne. Åren går, Lydia gifter sig med Markus Roslin, som precis som förväntat är rik och många år äldre. Arvid får jobb på en tidning, blir musikrecensent och gifter sig med Dagmar Randel, som enligt hur Arvid själv framställer det närmast lurar in honom i ett äktenskap. Han kommer aldrig riktigt över Lydia, och när de tio år senare träffas blir deras gamla känslor för varandra starka igen och de inleder ett hemligt förhållande.

Det går inte att säga att otroheten rättfärdigas av att Arvid och Lydia är fast i olyckliga äktenskap. De håller båda av sina makar, som håller av dem också, även om de inte känner samma passion för dessa som för varandra. Det är just det som gör det så komplicerat. Lydia skiljer sig i och för sig från sin man ganska snart efter att hon och Arvid träffats igen, men Arvid fortsätter att vara gift med Dagmar hela tiden. Om hustrun han bedrog hade varit någon han inte älskade, och som inte heller älskade honom, hade det varit väldigt mycket lättare att säga att hans förhållande med Lydia är försvarbart. Nu är det inte så, Dagmar älskar honom och även om Arvids känslor för henne inte är som de för Lydia tycker han om henne och skulle helst inte vilja ljuga för henne. Att ljuga för någon som litar på en och bedra någon som älskar en är moraliskt svårare att försvara än att ljuga för någon som redan anser att man är opålitlig eller bedra någon som ändå inte älskar en. Det gör så mycket mer ont att upptäcka att någon man litat på varit oärlig eller att bli bedragen av någon man älskar.

"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn", säger Arvids släkting och kollega Markel till honom. Detta sätt att tänka finns tydligt i Den allvarsamma leken. Söderberg säger inte att det är okej att göra som Arvid och Lydia, han säger inte att otrohet är rätt. Samtidigt dömer han dem inte, vilket är ganska speciellt med tanke på att boken är ungefär hundra år gammal. Arvid och Lydia framställs inte som dåliga människor, men varken de eller deras tillvaro blir heller på något sätt förhärligade. Att det inte är särskilt bra att göra som Arvid och Lydia är tydligt, det är inte rätt mot Dagmar och det gör oftast inte dem själva särskilt lyckliga heller. I Den allvarsamma leken känns det på något sätt som om det ändå inte är deras fel, de gör något som är dåligt men kan inte riktigt rå för det. Liknande tankar finns i Doktor Glas. Bokens huvudperson, doktor Glas, mördar prästen Gregorius för att dennes hustru ska bli fri från honom. Att det hade varit önskvärt att slippa mörda prästen är självklart för doktorn, men han ser det som att han inte har något annat alternativ. Han vill hjälpa fru Gregorius, vilket man inte kan säga är en ond känsla, och det enda sätt han anser sig kunna göra detta på råkar vara genom en ond handling, nämligen att mörda hennes man. Söderberg säger inte att det var rätt att mörda Gregorius, men han säger inte heller att doktor Glas är en ond människa för att han gör det. "Man väljer inte sitt öde" kan sägas även om doktor Glas. Hans öde tycks vara att bli en mördare, men det är som om det inte är någonting han kan hjälpa.

Man skulle kunna säga att såväl personerna i Den allvarsamma leken som i Doktor Glas är offer för tiden de lever i. Hade Arvid och Lydia levt idag hade de kunnat gifta sig med varandra när de var i tjugoårsåldern om de ville det, och det hade även varit accepterat att de levde tillsammans utan att gifta sig. Om de senare i livet skiljt sig från sina makar och gift sig med varandra hade det naturligtvis inneburit upprörda känslor även idag, men det hade varit socialt accepterat på ett sätt det inte var för hundra år sedan. Idag hade Lydia troligtvis aldrig gift sig med Markus Roslin, och eftersom Arvids och Dagmars äktenskap var ett sätt för dem att rättfärdiga sitt handlande när Dagmars far fick veta att de haft ett förhållande (det var Dagmar som då sade till sin far att de var hemligt förlovade, och det är därför Arvid anser att hon lurat honom att gifta sig med henne) hade troligtvis inte heller de gift sig, då det i dagens samhälle inte är något konstigt att människor har förhållanden utan att gifta sig. Hade fru Gregorius levt idag hade det varit lättare för henne att skilja sig från sin man, och doktor Glas hade "sluppit" bli en mördare. 

Jag tycker otroligt mycket om Söderbergs språk. Många tror att böcker som har över hundra år på nacken per definition är svårlästa, att språket skulle vara gammaldags och jobbigt att förstå. Det kunde inte vara mer fel! Både Den allvarsamma leken och Doktor Glas är böcker jag bara gled igenom. De första sidorna är det en aning ovant med gammaldags verbformer i pluralis, som lågo eller skreko, men det tar inte lång tid innan det känns helt naturligt. Att en bok är väldigt välskriven, vilket båda de här böckerna definitivt är, betyder inte att språket blir svårare att förstå. Tvärtom gör det språket till ett än mer effektivt verktyg för att förstå och ta till sig bokens innehåll!

1984

1984 av George Orwell är den första bok jag läst i Lyrans klassikerutmaning. Den skrevs 1948 (och gavs ut året därpå) och skildrar en skrämmande framtid där det ständigt är krig, människor alltid är övervakade och varje regimkritisk tanke är otillåten.

Winston Smith bor i Oceanien, som är en av de tre superstater som finns i världen. De två andra är Eurasien och Ostasien, och de tre länderna befinner sig ständigt i krig med varandra. Det är ett krig som inte kan vinnas, eftersom de tre parterna är så jämnstarka. Gränserna mellan dem förflyttas ständigt lite åt än det ena och än det andra hållet, men även om de egentligen alla har den kapacitet som krävs för att invadera större delar av varandras territorium låter de bli. Befolkningen i Oceanien är mycket förtryckt, och jag anar att det är ungefär likadant i Eurasien och Ostasien. Ingen av regimerna vill att befolkningen ska få kontakt med människor som vet hur livet ser ut i något av de andra länderna, eftersom det skulle innebära att det blev uppenbart för människor hur mycket av det de fått lära sig som inte stämde. Om en del av Eurasien invaderades av Oceanien skulle oceanierna ha möjlighet att tala med människor som levt hela sina liv i Eurasien. Då skulle de upptäcka att bilden av hur allting som inte är bra i Oceanien ändå är mycket värre i Eurasien och Ostasien inte stämde, och den centrala del av regimens propaganda som går ut på att få människor att hata eurasier och ostasier skulle inte längre fungera (eftersom oceanierna skulle upptäcka att eurasierna var människor precis som de själva, och inte alls förtjänade att hatas). Dessutom skulle de nya medborgarna inte vara uppväxta med det nya landets propaganda, och inte vara så lätta att kontrollera som de som hela sitt liv fått lära sig vad de ska tycka, vem de ska dyrka och vad de ska tro på.

Vilka av de tre länderna som är emot varandra och vilka som är allierade varierar hela tiden, men befolkningen i Oceanien luras att tro att det hela tiden haft samma motståndare. Sanningen modifieras hela tiden, och alla dokument (till exempel tidningar och bilder) som inte stöder den aktuella versionen av det förflutna redigeras tills inga bevis för att det någonsin varit på något annat sätt än det regimen just nu säger att det har varit finns kvar. Winston arbetar på Sanningsministeriet, ett av de fyra ministerium som finns i London. De övriga är Fredsministeriet, som ansvarar för krig, Kärleksministeriet, som ansvarar för att upprätthålla lag och ordning samt Överflödsministeriet, som ansvarar för ekonomin. Sanningsministeriet är det ministerium som ansvarar för "sanningen", även om lögnerna vore en betydligt mer korrekt benämning. De som arbetar där jobbar med att förändra det förflutna. Om Oceanien plötsligt är i krig med Ostasien i stället för Eurasien redigerar Sanningsministeriet allting som visar att Oceanien någonsin varit i krig med Eurasien. Sanningsministeriet ändrar citat som landets ledare, Storebror, gjort så att det ser ut som om han förutspått framtiden.

Människorna i Oceanien är, förmodligen, på något plan medvetna om att de "sanningar" de får lära sig inte stämmer. De måste ju minnas att Oceanien varit i krig med Eurasien nyligen, och de måste märka att Storebrors förutsägelser inte alltid stämmer. Ändå lyckas de på något vis tro på den sanning myndigheterna presenterar dem för. Detta, att veta att någonting är sant men ändå acceptera att någonting som är precis tvärtom också är sant, kallas på nyspråk för dubbeltänk. Nyspråk är ett språk som håller på att utformas i Oceanien, ett språk gjort för att begränsa befolkningens möjligheter att göra uppror. I nyspråk finns inte de ord som behövs för att tänka de tankar som, formellt, inte är olagliga men som vid upptäckt (och den ständiga övervakningen gör det så gott som omöjligt att undgå upptäckt) alltid bestraffas med döden. Ordförrådet i nyspråk är fattigt, och alla nyanser i språket är borttagna. Ord som dåligt, förträffligt eller fruktansvärt finns inte. Bra finns, och motsatsen till bra är obra. Om någonting är väldigt bra är det dubbelbra, och om någonting är ännu bättre är det dubbelplusbra. Det skulle gå att formulera en regimkritisk mening av slaget "Storebror är obra". Det skulle till och med gå att säga att "Storebror är dubbelplusobra". Men att föra ett resonemang om varför Storebror är dubbelplusobra är på nyspråk omöjligt, eftersom det inte finns några ord för det. Att göra uppror är omöjligt om man inte ens i sina egna tankar kan förklara vad det är man gör uppror mot och varför, och att övertala andra att göra detsamma är ännu svårare.

Oceanien styrs av Partiet, och den officielle ledaren är Storebror. Hans ansikte syns på stora planscher som sitter överallt, med texten "Storebror ser dig". Invånarna i Oceanien är verkligen övervakade hela tiden. I alla hem finns teleskärmar, som fungerar både som sändare och som mottagare. De spelar in allting som händer, med både bild och ljud. Man vet aldrig när man är iakttagen, och det är inte omöjligt att alla är iakttagna precis hela tiden. Teleskärmarna är även lite som radioapparater, fast utan möjligheten att välja kanal och omöjliga att stänga av. Invånarna måste lyssna till rapporter om hur det går i det aktuella kriget (som, officiellt, naturligtvis är samma krig som det alltid har varit) och om hur produktionssiffrorna till och med överstigit förväntningarna. Detta gör de naturligtvis inte egentligen, och när Winston på jobbet ändrar siffrorna i förutsägelser som gjorts långt tidigare tänker han att inga av siffrorna spelar någon roll. Siffrorna han byter ut var påhittade, och siffrorna han byter ut dem mot är också påhittade. Det spelar ingen roll vad de säger, levnadsstandarden är ändå väldigt låg för en stor del av landets befolkning, och även om alla tror på de officiella siffrorna vet alla att produktionen är långt ifrån tillräcklig för landets behov. Dubbeltänk måste ständigt utövas.

Winston känner att det inte stämmer, att han vill göra motstånd. När teleskärmen berättar att Oceanien är i krig med Ostasien och allierade med Eurasien minns Winston att Oceanien tidigare var i krig med Eurasien och allierade med Ostasien, trots att det sägs att det alltid varit som det är nu. I en pappershög på jobbet hittar han en bild, en bild som inte hunnit förstöras, som visar att tre män levde ett datum då de officiellt var döda. En liten stund håller han beviset för att allting är lögn i handen, innan han förstör det. Han kan omöjligt behålla det, om det upptäcktes skulle han definitivt bli avrättad. Men han kommer ihåg det, och det är det enda som betyder någonting. Han kommer ihåg vad som är sant, trots att meningen är att han ska glömma bort det.

I Winstons lägenhet har teleskärmen fått en lite ovanlig placering. I stället för att sitta så att den kan filma hela rummet, är den placerad så att en liten alkov befinner sig utom synhåll från den. Om Winston trycker ihop sig får han plats inne i den, och kan alltså placera sig utom synhåll för teleskärmen. Där sätter han sig och skriver. Han skriver "NER MED STOREBROR" flera gånger, han skriver att frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. I Oceanien finns inte den friheten, om Storebror säger att två plus två är fem är det inte okej att säga att det är fyra, då är det inte ens okej att tro att det är fyra. Om Storebror säger att två plus två är fem är man tvungen att tro att två plus två är fem, även om man vet att det är fyra. Man måste lita på Storebror, även när man vet att han har fel. Man måste älska Storebror, även om man egentligen hatar honom.

På senaste tiden har jag läst en del om Nordkorea, och likheterna mellan det som idag är världens mest stängda land och Oceanien är skrämmande stora. Båda länderna styrs formellt av en person som (i Oceaniens fall eventuellt) inte existerar (Kim Il Sung, som är död sedan 1994, i Nordkorea och Storebror, som kanske finns men sannolikt bara är en symbol, i Oceanien). Runt denna ledare finns en enorm personkult, i Nordkorea måste man älska Kim Il Sung och i Oceanien måste man älska Storebror. Bilderna på Storebror täcker husväggarna i London i 1984, varenda nordkoreanska tidning är fylld av bilder på Kim Il Sung. Säger Storebror att två plus två är fem är det så, och om Kim Il Sung säger att han inte har någon hårbeväxt böld på sin nacke har han inte det, även om vem som helst kan se att den finns där. Säger Kim Il Sung att det alltid är snö på de snötäckta bergen berättar guider för turister att det är så, även om de likaväl som någon annan borde kunna se att där inte finns någon snö. I Nordkorea utövas alltså också dubbeltänk. Samtidigt som man vet att det är på ett sätt, till exempel att bergen man ser inte är täckta av snö, måste man tro på att de är det, om det är vad Kim Il Sung har sagt att man ska tro. Friheten att säga att två plus två är fyra finns inte.

Jag tycker att 1984 är en fantastiskt bra bok. Den är fruktansvärt obehaglig och i vissa delar finns det mycket jag inte förstår, men jag tycker otroligt mycket om den!

Tävling hos Therese!

Therese har just nu en alldeles jättetrevlig tävling där man kan vinna inte en utan två klassiker! En som man väljer själv, och en som hon väljer efter att ha varit och snokat lite på ens blogg! Naturligtvis vill jag vara med, att vinna klassiker är alltid trevligt. Jag vill vinna Älskaren av Marguerite Duras, en författare jag länge varit nyfiken på men som jag inte läst något av. Eftersom både Frankrike och Kina är länder jag känner mycket för borde just Älskaren vara en perfekt bok att börja med!

Världens bästa temugg!

Tonårsboken skriver om bokprylar som väcker habegär. En sådan sak som jag velat ha väldigt, väldigt länge är en Penguinmugg, alltså en mugg som ser ut som omslagen till olika Penguinklassiker!

Jag blev naturligtvis superglad när jag fick en Jane Eyre-mugg i julklapp, eftersom Jane Eyre av Charlotte Brontë är en av mina absoluta favoritböcker!

Visst väcker min Jane Eyre-mugg väldigt mycket habegär?

Allt går sönder

Allt går sönder är skriven av Chinua Achebe.

Allt går sönder är en fantastisk roman om koloniseringen av Nigeria, och om vad den betydde för de människor som levde där.
Okonkwo tillhör igbofolket och är känd i sin stam Umuofias nio byar. Han är inte särskilt gammal, men anses ändå vara en av stammens största.
Okonkwo är mycket rädd för att betraktas som svag eller blödig. Det händer att han gör ganska förskräckliga saker för att visa sin styrka.
Okonkwo tycker att hans äldste son Nwoye är alldeles för vek och kvinnlig. Han önskar att hans dotter Ezinma var en pojke, eftersom hon är precis som Okonkwo tycker att Nwoye borde vara.
Okonkwo tycker väldigt mycket om Ezinma, mer än han vill erkänna. När kullarnas och grottornas orakels prästinna, Chielo, en natt kommer och hämtar Ezinma och tar med henne till oraklets grotta blir både Okonkwo och Ezinmas mor Ekwefi mycket oroliga. Ekwefi springer efter Chielo för att kunna se vad som händer, medan Okonkwo försöker att inte visa sin oro. Efter ett tag klarar han inte av att vänta längre, och går mot grottan Chielo tagit Ezinma till. När han kommer i närheten av grottan känner han sig löjlig och går hem igen. Efter ett tag blir han återigen så orolig att han ger sig av igen, men blir även denna gång osäker och går hem igen. Så gör han flera gånger innan han träffar Ekwefi vid grottan och de ställer sig och väntar på Ezinma tillsammans. Jag tycker att det är en väldigt bra skildring av hur Okonkwo slits mellan rädslan för att verka svag och kärleken till sin dotter, eftersom han faktiskt går fram och tillbaka mellan sin gård och grottan. Rädslan för att verka svag får honom att tvinga sig själv att sitta kvar på sin gård och vänta, men när oron för Ezinma tar överhand springer han iväg till grottan.

Av misstag begår Okonkwo ett brott och förvisas till sin mors hemby i sju år. Det är en stor besvikelse för honom, eftersom han som kommit så långt nu måste börja om på nytt.
När Okonkwo varit förvisad i två år kommer hans vän Obierka och hälsar på honom. Obierka berättar om de vita männen som dödat nästan alla i grannbyn Abame, och att Abames orakel sagt att de vita männen kommer att spränga stammarna och bringa stor förödelse.

Fler vita män kommer till igbofolkets byar. Både till Umuofia och Okonkwos mors hemby kommer missionärer, och mycket förändras.
En del går över från sin gamla religion till kristendomen, men många håller fast vid sin tro och förfasar sig över allt hemskt de kristna gör. Något mycket hemskt och mycket brottsligt en av de kristna gör är att döda den heliga pytonormen. Med avsikt. Det brottet var så förfärligt och så otänkbart att det inte ens fanns någon lag som sade hur den skyldige skulle straffas.
”Den kungliga python i Mbanta var det mest vördade djuret inte bara i byn utan långt ute i landet runt omkring. Man tilltalade den ”Fader” och tillät den att kräla vart den ville, till och med att lägga sig i ens egen säng. Den tog råttor i husen och svalde då och då ett hönsägg. Om en av stammen av misstag råkade döda en python fick han ordna försoningsoffer och bekosta en dyrbar begravningsceremoni som om det hade gällt en betydande man. Något straff för uppsåtligt pythondödande var inte utsatt. Ingen hade tänkt på att något sådant någonsin skulle kunna inträffa.”

Okonkwo är upprörd över allt som förändras, och tycker mycket illa om dem i stammen som går över till den nya religionen. Även om Okonkwo är en av dem som blir mest upprörda över förändringen kan också han förändras. Men vilka förändringar är egentligen bra, och vilka är dåliga? Och vad innebär det egentligen att vara stark?

Jag tycker att Allt går sönder är en riktigt, riktigt bra bok. Jag tycker om både handlingen, språket och miljön.

Allt går sönder beskriver mötet mellan igbofolket och européerna, något som egentligen är väldigt komplicerat, på ett sätt som gör det lätt för mig att förstå, men utan att det känns förenklat.

Allt går sönder, som kom ut första gången år 1958, var den första roman (som skrivits på engelska) som skildrade koloniseringen av Afrika ur afrikanernas perspektiv. Tidigare hade afrikaner framställts som exotiska och främmande. I Allt går sönder är européerna främlingar som talar genom näsan och har en märklig hudfärg.

Språket är väldigt sakligt och direkt, och jag tyckte inte alls att det var svårförståeligt. Chinua Achebe skriver på engelska, men i boken finns många ordspråk och liknelser som används hos igbofolket. Ett exempel är ordspråket ”En padda hoppar inte omkring i dagsljus utan anledning”, som betyder samma sak som vårt ”Ingen rök utan eld”. Hos igbofolket används mycket ordspråk, eftersom ordspråken anses vara ”den palmolja som gör ordens sallad smaklig”. Det används även många ord på igbofolkets språk, och längst bak finns en ordlista som förklarar dem.

Innan jag läste Allt går sönder trodde jag att den skulle vara väldigt mycket mer svårläst än den var. Eftersom den är en mycket välkänd, omtalad klassiker som är skriven på 1950-talet och utspelar sig hundra år tidigare tror jag att många förväntar sig att den ska vara svårläst och därför låter bli att läsa den. Det tycker jag är väldigt synd, eftersom alla som inte läser den här boken missar något helt underbart.

När jag läste Allt går sönder lärde jag mig väldigt mycket om igbofolket och deras samhälle. Allt går sönder passar för alla som vill läsa om koloniseringen av Afrika ur en afrikans perspektiv, lära sig om igbofolket eller helt enkelt läsa en fantastisk historia.

Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är helt otroligt bra.