Tidsbrist, men jag hinner läsa

Som jag tidigare nämnt har jag precis börjat på gymnasiet, och jag trivs jättebra. Vi har otroligt intressanta lektioner, min klass är fantastisk och i fredags fick vi våra lånekort på Universitetsbiblioteket i Lund (även om vi bara går på gymnasiet). Men skolan tar ganska mycket tid, jag går längre dagar, har längre väg hem och måste plugga mer, vilket gör att jag inte hinner blogga särskilt mycket. Läsa en del har jag ändå hunnit, och tur är väl det.

Bland annat har jag läst The Year of the Flood av Margaret Atwood, som var minst lika fantastisk som Oryx och Crake. Efter att ha läst Oryx och Crake hade jag lite svårt att komma in i några andra böcker, eftersom jag var så uppfylld av den. Jag ville egentligen inte läsa något annat än mer Oryx och Crake. Då tog jag ner The Year of the Flood ur hyllan, och började läsa. Döm om min lycka när jag upptäckte att den inte bara var en annan dystopi av Margaret Atwood, utan utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake. Så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma, alltså!

Av skolan har vi fått iPads, vilket gjort att jag börjat läsa e-böcker. Egentligen är jag inte så förtjust i e-böcker, jag älskar att verkligen hålla i en bok, jag tycker om att lukta på böcker. Jag tycker om känslan av att vända blad, särskilt i böcker med lite finare, tjockare papper. Väggar täckta av bokhyllor är något av det vackraste jag vet. Ipaden har dock fått mig att, om än motvilligt, erkänna att det finns fördelar med e-böcker också. När jag ska släpa ryggsäcken full med skolböcker hela vägen till Lund känns det himla lyxigt att kunna ha med mig ett helt litet bibliotek av tåglektyr utan att det väger ett gram extra.

En bok jag läst på iPaden är ytterligare än dystopi, nämligen Karin Boyes Kallocain. Den var riktigt, riktigt bra och fruktansvärt obehaglig. Den utspelar sig i ett totalitärt framtidssamhälle, där alla handlingar eller yttranden som så mycket som antyder statsfientlighet är olagliga. Övervakningen är stor, och begrepp som integritet och frihet är sedan länge glömda. Huvudpersonen, Leo Kall, uppfinner ett medel som får människor att avslöja allt de tänker på. Detta gör det möjligt att göra även tankar olagliga. "Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre - som vi så länge har trott, med orätt", utbrister Kall exalterat. När jag skrev om Oryx och Crake skrev jag att "Vi behöver människor som säger 'stopp, det här är inte rätt' när naturvetenskapliga uppfinningar används till saker som, helt enkelt, inte är rätt". I Kallocain finns inga sådana människor, och även här blir resultatet fruktansvärt obehagligt. Kallocain vill jag gärna skriva mer om, så det tänker jag göra någon gång när jag har mer tid.

Häromdagen dök ett sådant här fint paket upp i min brevlåda, innehållande bland annat Blink blink med stjärnan och Önska bort, önska nytt av Ingrid Olsson. Båda böckerna innehåller korta skildringar av människor, där barn och ungdomars relationer till sina föräldrar ofta står i centrum. Jag tyckte att det var två väldigt fina böcker, och jag tyckte om att relationen mellan barn eller tonåringar och deras föräldrar fick så mycket plats. Jag saknar ofta det i ungdomsböcker, alltför ofta skildras föräldrar enbart som jobbiga och tjatiga. Jag tyckte att det var väldigt trevligt med ungdomsböcker där det inte alls är så, utan som visar att tonåringar faktiskt kan ha roligt och trevligt och känna gemenskap tillsammans med sina föräldrar.

På en håltimme för några dagar sedan tog jag ner American Wife av Curtis Sittenfeld ur en hylla i vårt fina skolbiblioteket, och började läsa. Än så länge är den väldigt, väldigt bra, och jag ser fram emot att läsa klart den. Tung att bära på är den visserligen, men det är det värt!

Oryx och Crake

Oryx och Crake är en riktigt bra bok. Den är skriven av Margaret Atwood, som bland annat även skrivit den fantastiska Tjänarinnans berättelse. Precis som Tjänarinnans berättelse utspelar sig Oryx och Crake i framtiden, exakt när vet vi inte. Bokens huvudperson, som kallas Snöman, är, verkar det som, den sista människan kvar i en värld som ödelagts av någon sorts katastrof. Alla andra människor har dött till följd av en mystisk sjukdom. Det är ont om mat, och Snöman vet att han så småningom kommer att svälta ihjäl. Världen befolkas av Crakes barn, en sorts supermänniskor som utvecklats av Crake, som en gång i tiden var Snömans bäste vän. På den tiden var Snöman inte Snöman, utan Jimmy.

Samhället Jimmy lever i är uppdelat i reservat, som HelthWyzer och OrganFarmenAB, och så kallade plebsområden. I reservaten bor forskareliten, som Jimmys pappa hör till, och i plebsområdena människorna som ska konsumera sakerna som uppfinns i reservaten. Botemedel finns nu för alla de sjukdomar som tidigare dödade människor, vilket gör att det egentligen inte behövs några forskare som arbetar med att skapa nya läkemedel. För att säkra sitt existensberättigande utvecklar företagen numera hela tiden nya virus och bakterier (detta är naturligtvis superhemligt) som de stoppar in i de piller människorna i plebsområdena köper. Det gör att nya sjukdomar sprids, och att nya mediciner måste utvecklas, vilket i sin tur leder till att människorna i reservaten kan fortsätta tjäna pengar. I plebsområdena bor alla de människor som inte har pengar, utbildning eller makt, och så länge de fortsätter att konsumera bryr sig människorna i reservaten inte särskilt mycket om dem. Alla de sjukdomar som finns i plebsområdena gör att människor från reservaten undviker att resa dit, och de är också anledningen till att forskarna och deras familjer bor så avskärmade från resten av världen.

I Oryx och Crake har de naturvetenskapliga kunskaperna utvecklats otroligt mycket, medan humanioran verkar ha glömts bort helt. DNA byggs ihop och nya djurarter skapas, nya mediciner och nya sjukdomar hittas på. Visst måste vi utveckla naturvetenskapen, för att till exempel kunna bota farliga sjukdomar, men det är otroligt viktigt att fundera över vad det är rätt att använda sina kunskaper till. Vi behöver litteratur, vi behöver ett historiemedvetande. Annars är det så lätt att människor slutar fundera över vad som är rätt och fel. I det samhälle som skildras i Oryx och Crake anses de som har moraliska invändningar mot saker vara onödigt känsliga och lite tramsiga. Vi behöver människor som kan säga "stopp, det här är inte rätt" när naturvetenskapliga kunskaper används för saker som, helt enkelt, inte är rätt. Jag tycker att det otäckt att det känns som om humanioran redan värderas mycket lägre än naturvetenskapen. I våras gick jag ut nian med toppbetyg, och människor i min omgivning tycker att det är konstigt att jag inte ska gå natur. Är man smart är det natur som gäller, tycker många, och att använda sin hjärnkapacitet åt historia eller att lära sig nya språk (såvida det inte är språk man kan ha nytta av i näringslivet, förstås) verkar av många anses vara lite slöseri med intelligens.

Det var sjutton år mellan det att Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake kom ut, men det var väldigt intressant att läsa de direkt efter varandra. Trots att de skiljer sig väldigt mycket från varandra finns det vissa detaljer som är snarlika. Crake och Anföraren, som finns i Tjänarinnans berättelse, är båda tydliga med att gruppen alltid kommer före individen. Vid ett tillfälle frågar Anföraren Offred vad hon tycker om det samhälle han varit med och skapat. "Man kan inte laga en omelett utan att knäcka ägg", säger han, och berättar att de försökte förändra det till det bättre. "Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga", säger han. Vid ett tillfälle berättar Crake för Jimmy att människors förmåga att hoppas gör att vi är dödsdömda som art. "Vi är dödsdömda utan hopp också", säger Jimmy, på vilket Crake svarar "Bara som individer". Crake och Anföraren har dessutom samma åsikter om kärlek. De är båda med och skapar världar där kärlek inte finns alternativt inte tillåts ta någon plats, och anser båda att det de gjort är en förbättring gentemot hur det var förut, eftersom kärlekens inblandning bara gjorde saker så komplicerade för människorna. De påpekar båda att kärlek bara har spelat roll under en relativt kort del av mänsklighetens historia, och att det de gör bara är att återställa saker till den gamla ordningen.

Oryx och Crake är en fantastiskt bra bok. När jag hade läst ut den hade jag svårt att komma in i några andra böcker, eftersom det enda jag egentligen ville läsa var mer Oryx och Crake. Därför blev jag mycket lycklig när jag plockade ner Year of the Flood ur hyllan med tanken "det kanske är lite likt i alla fall" och upptäckte att den utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake, och alltså är så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma!

Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelse är skriven av Margaret Atwood. Den är en fruktansvärt otäck bok, som utspelar sig i ett framtida USA. En fanatisk religiös grupp har tagit makten, och Bibelns ord har blivit lag. Alla som bekänner sig till någon annan religion än statens blir avrättade om de inte antingen byter religion eller flyr. Regimens spioner, kallade Ögon (vilket syftar på att Herrens Ögon ser allt) finns överallt.

Så gott som alla som bryter mot lagen blir hängda. Deras kroppar hängs upp på Muren, för att avskräcka människor från att begå brott. Kropparna på Muren kan vara till exempel läkare som utfört aborter (ett brott som rubriceras som barnamord), kättare eller homosexuella. Homosexualitet kallas för "svek mot könet". Allt sexuellt umgänge utom det som endast tjänar till att avla fram barn är förbjudet. Någonting har gjort att nästan alla kvinnor blivit sterila. För att inte födelsetalen ska bli för låga tvingas fertila kvinnor att bli Tjänarinnor, vilket innebär att de lever i olika hushåll där de ibland, under mycket strikta former, har sex med mannen för att bli gravida. Om de får barn måste de lämna i från sig det, till hushållet, och flytta vidare till ett annat hushåll för att föda ett barn även där. En Tjänarinna som inte föder några barn blir straffad. Det går inte att välja att inte vara Tjänarinna, och att försöka rymma är straffbart.

Det är ett samhälle där kvinnor överhuvudtaget inte har några rättigheter. Alla gamla kvinnor har försvunnit, och det ryktas om att de tvingas arbeta i något som kallas Kolonierna. Exakt vad som händer i Kolonierna vet ingen, men det är en mycket fruktad plats där dödligheten är stor. Inga kvinnor får ha någon egendom, och endast män får arbeta. Kvinnorna är antingen Hustrur, Martor, Tjänarinnor eller Tanter. Hustrurna är gifta (och märk väl, de betecknas som hustrur, de existerar i princip endast i förhållande till män), och håller sig hemma. Martorna arbetar i olika hem som kokerskor, städerskor och liknande. Tjänarinnornas uppgift är att föda barn, och Tanterna är de som lär upp Tjänarinnorna. Någonstans i Bibeln står det att kvinnan ska vara underordnad mannen, och därför är det detta som gäller.

Bokens berättare, som är en Tjänarinna, kallas för Offred, men detta är inte hennes riktiga namn. Hennes riktiga namn får vi aldrig veta. Namnet Offred syftar på  att hon hör till en man som heter Fred, liksom Ofglen hör till Glen och Ofwarren till Warren. Tjänarinnorna ses nämligen inte som människor, deras enda uppgift är att föda barn åt samhället. De hör till den man de ska förse med ett barn, och anses inte ha något annat existensberättigande överhuvudtaget. Som tillgångar, som samhällets egendom, är de få fertila kvinnorna oerhört värdefulla. Som människor, har de däremot inget värde alls.

Tjänarinnans berättelse är en fantastiskt bra bok. Hittills har jag bara läst den och Penelopiaden av Margaret Atwood, men jag vill definitivt läsa mer!

1984

1984 av George Orwell är den första bok jag läst i Lyrans klassikerutmaning. Den skrevs 1948 (och gavs ut året därpå) och skildrar en skrämmande framtid där det ständigt är krig, människor alltid är övervakade och varje regimkritisk tanke är otillåten.

Winston Smith bor i Oceanien, som är en av de tre superstater som finns i världen. De två andra är Eurasien och Ostasien, och de tre länderna befinner sig ständigt i krig med varandra. Det är ett krig som inte kan vinnas, eftersom de tre parterna är så jämnstarka. Gränserna mellan dem förflyttas ständigt lite åt än det ena och än det andra hållet, men även om de egentligen alla har den kapacitet som krävs för att invadera större delar av varandras territorium låter de bli. Befolkningen i Oceanien är mycket förtryckt, och jag anar att det är ungefär likadant i Eurasien och Ostasien. Ingen av regimerna vill att befolkningen ska få kontakt med människor som vet hur livet ser ut i något av de andra länderna, eftersom det skulle innebära att det blev uppenbart för människor hur mycket av det de fått lära sig som inte stämde. Om en del av Eurasien invaderades av Oceanien skulle oceanierna ha möjlighet att tala med människor som levt hela sina liv i Eurasien. Då skulle de upptäcka att bilden av hur allting som inte är bra i Oceanien ändå är mycket värre i Eurasien och Ostasien inte stämde, och den centrala del av regimens propaganda som går ut på att få människor att hata eurasier och ostasier skulle inte längre fungera (eftersom oceanierna skulle upptäcka att eurasierna var människor precis som de själva, och inte alls förtjänade att hatas). Dessutom skulle de nya medborgarna inte vara uppväxta med det nya landets propaganda, och inte vara så lätta att kontrollera som de som hela sitt liv fått lära sig vad de ska tycka, vem de ska dyrka och vad de ska tro på.

Vilka av de tre länderna som är emot varandra och vilka som är allierade varierar hela tiden, men befolkningen i Oceanien luras att tro att det hela tiden haft samma motståndare. Sanningen modifieras hela tiden, och alla dokument (till exempel tidningar och bilder) som inte stöder den aktuella versionen av det förflutna redigeras tills inga bevis för att det någonsin varit på något annat sätt än det regimen just nu säger att det har varit finns kvar. Winston arbetar på Sanningsministeriet, ett av de fyra ministerium som finns i London. De övriga är Fredsministeriet, som ansvarar för krig, Kärleksministeriet, som ansvarar för att upprätthålla lag och ordning samt Överflödsministeriet, som ansvarar för ekonomin. Sanningsministeriet är det ministerium som ansvarar för "sanningen", även om lögnerna vore en betydligt mer korrekt benämning. De som arbetar där jobbar med att förändra det förflutna. Om Oceanien plötsligt är i krig med Ostasien i stället för Eurasien redigerar Sanningsministeriet allting som visar att Oceanien någonsin varit i krig med Eurasien. Sanningsministeriet ändrar citat som landets ledare, Storebror, gjort så att det ser ut som om han förutspått framtiden.

Människorna i Oceanien är, förmodligen, på något plan medvetna om att de "sanningar" de får lära sig inte stämmer. De måste ju minnas att Oceanien varit i krig med Eurasien nyligen, och de måste märka att Storebrors förutsägelser inte alltid stämmer. Ändå lyckas de på något vis tro på den sanning myndigheterna presenterar dem för. Detta, att veta att någonting är sant men ändå acceptera att någonting som är precis tvärtom också är sant, kallas på nyspråk för dubbeltänk. Nyspråk är ett språk som håller på att utformas i Oceanien, ett språk gjort för att begränsa befolkningens möjligheter att göra uppror. I nyspråk finns inte de ord som behövs för att tänka de tankar som, formellt, inte är olagliga men som vid upptäckt (och den ständiga övervakningen gör det så gott som omöjligt att undgå upptäckt) alltid bestraffas med döden. Ordförrådet i nyspråk är fattigt, och alla nyanser i språket är borttagna. Ord som dåligt, förträffligt eller fruktansvärt finns inte. Bra finns, och motsatsen till bra är obra. Om någonting är väldigt bra är det dubbelbra, och om någonting är ännu bättre är det dubbelplusbra. Det skulle gå att formulera en regimkritisk mening av slaget "Storebror är obra". Det skulle till och med gå att säga att "Storebror är dubbelplusobra". Men att föra ett resonemang om varför Storebror är dubbelplusobra är på nyspråk omöjligt, eftersom det inte finns några ord för det. Att göra uppror är omöjligt om man inte ens i sina egna tankar kan förklara vad det är man gör uppror mot och varför, och att övertala andra att göra detsamma är ännu svårare.

Oceanien styrs av Partiet, och den officielle ledaren är Storebror. Hans ansikte syns på stora planscher som sitter överallt, med texten "Storebror ser dig". Invånarna i Oceanien är verkligen övervakade hela tiden. I alla hem finns teleskärmar, som fungerar både som sändare och som mottagare. De spelar in allting som händer, med både bild och ljud. Man vet aldrig när man är iakttagen, och det är inte omöjligt att alla är iakttagna precis hela tiden. Teleskärmarna är även lite som radioapparater, fast utan möjligheten att välja kanal och omöjliga att stänga av. Invånarna måste lyssna till rapporter om hur det går i det aktuella kriget (som, officiellt, naturligtvis är samma krig som det alltid har varit) och om hur produktionssiffrorna till och med överstigit förväntningarna. Detta gör de naturligtvis inte egentligen, och när Winston på jobbet ändrar siffrorna i förutsägelser som gjorts långt tidigare tänker han att inga av siffrorna spelar någon roll. Siffrorna han byter ut var påhittade, och siffrorna han byter ut dem mot är också påhittade. Det spelar ingen roll vad de säger, levnadsstandarden är ändå väldigt låg för en stor del av landets befolkning, och även om alla tror på de officiella siffrorna vet alla att produktionen är långt ifrån tillräcklig för landets behov. Dubbeltänk måste ständigt utövas.

Winston känner att det inte stämmer, att han vill göra motstånd. När teleskärmen berättar att Oceanien är i krig med Ostasien och allierade med Eurasien minns Winston att Oceanien tidigare var i krig med Eurasien och allierade med Ostasien, trots att det sägs att det alltid varit som det är nu. I en pappershög på jobbet hittar han en bild, en bild som inte hunnit förstöras, som visar att tre män levde ett datum då de officiellt var döda. En liten stund håller han beviset för att allting är lögn i handen, innan han förstör det. Han kan omöjligt behålla det, om det upptäcktes skulle han definitivt bli avrättad. Men han kommer ihåg det, och det är det enda som betyder någonting. Han kommer ihåg vad som är sant, trots att meningen är att han ska glömma bort det.

I Winstons lägenhet har teleskärmen fått en lite ovanlig placering. I stället för att sitta så att den kan filma hela rummet, är den placerad så att en liten alkov befinner sig utom synhåll från den. Om Winston trycker ihop sig får han plats inne i den, och kan alltså placera sig utom synhåll för teleskärmen. Där sätter han sig och skriver. Han skriver "NER MED STOREBROR" flera gånger, han skriver att frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. I Oceanien finns inte den friheten, om Storebror säger att två plus två är fem är det inte okej att säga att det är fyra, då är det inte ens okej att tro att det är fyra. Om Storebror säger att två plus två är fem är man tvungen att tro att två plus två är fem, även om man vet att det är fyra. Man måste lita på Storebror, även när man vet att han har fel. Man måste älska Storebror, även om man egentligen hatar honom.

På senaste tiden har jag läst en del om Nordkorea, och likheterna mellan det som idag är världens mest stängda land och Oceanien är skrämmande stora. Båda länderna styrs formellt av en person som (i Oceaniens fall eventuellt) inte existerar (Kim Il Sung, som är död sedan 1994, i Nordkorea och Storebror, som kanske finns men sannolikt bara är en symbol, i Oceanien). Runt denna ledare finns en enorm personkult, i Nordkorea måste man älska Kim Il Sung och i Oceanien måste man älska Storebror. Bilderna på Storebror täcker husväggarna i London i 1984, varenda nordkoreanska tidning är fylld av bilder på Kim Il Sung. Säger Storebror att två plus två är fem är det så, och om Kim Il Sung säger att han inte har någon hårbeväxt böld på sin nacke har han inte det, även om vem som helst kan se att den finns där. Säger Kim Il Sung att det alltid är snö på de snötäckta bergen berättar guider för turister att det är så, även om de likaväl som någon annan borde kunna se att där inte finns någon snö. I Nordkorea utövas alltså också dubbeltänk. Samtidigt som man vet att det är på ett sätt, till exempel att bergen man ser inte är täckta av snö, måste man tro på att de är det, om det är vad Kim Il Sung har sagt att man ska tro. Friheten att säga att två plus två är fyra finns inte.

Jag tycker att 1984 är en fantastiskt bra bok. Den är fruktansvärt obehaglig och i vissa delar finns det mycket jag inte förstår, men jag tycker otroligt mycket om den!

Never let me go

Never let me go är skriven av Kazuo Ishiguro.

Kathy växer upp på internatskolan Hailsham, en idyllisk plats någonstans ute på den engelska landsbygden. Så verkar det i alla fall i början, så småningom går det upp för både Kathy och läsaren att det är någonting med Hailsham som inte stämmer. Jag funderar över varför ingen av eleverna någonsin träffar eller överhuvudtaget verkar ha några föräldrar och varför det är så jätteviktigt att de målar och tecknar. Kathys vän Tommy undrar varför det är en sådan katastrof att han inte är det minsta kreativ, att ingenting han gör är tillräckligt bra för att hamna i galleriet, en plats alla på Hailsham känner till men som ingen har sett och som ingen verkar förstå syftet med. Vad har egentligen barnen på Hailsham gemensamt, och varför har de ingen kontakt alls med resten av världen? Ju längre fram i boken jag kommer desto tydligare blir svaren på varför Hailsham är som det är, och det är ett fruktansvärt obehagligt öde som väntar Kathy och hennes vänner.

Never let me go är en riktigt, riktigt bra och hemskt obehaglig bok som fick mig att fundera väldigt mycket på hur mycket fri vilja människor egentligen har. Människorna i Never let me go hade kanske egentligen kunnat fly och leva på ett annat sätt än det som planerats för dem, men ingen av dem gör det. Varför? Jag tror att det till stor del beror på att den möjligheten aldrig varit aktuell, ingen har någonsin fört den på tal. Ingen förväntar sig att de ska ifrågasätta sina öden, och därför gör de inte heller det.

Samma tema finns i Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag läser just nu. Huvudpersonen Skylers lillasyster Bliss är ett konståkningsunderbarn, och deras mamma tar hela tiden för givet att Bliss ska vara med i alla tävlingar, att hon i alla lägen vill åka skridskor och göra det mamman anser är bäst för hennes karriär. Bliss ifrågasätter så gott som aldrig att hon ska göra det mamman vill, eftersom det är det som förväntas av henne och så hon fått lära sig att hon ska göra. På samma sätt fick eleverna på Hailsham veta precis hur deras liv skulle se ut, och ingen av dem funderar ens på att rymma och göra någonting annat.

Never let me go är en fantastisk bok, och jag tycker absolut att alla som tycker om dystopier borde läsa den!

Mockingjay - ännu bättre än jag hoppades!

Mockingjay är den tredje och sista delen i den fantastiska Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jag tycker att Mockingjay är ännu bättre än de två tidigare böckerna (även om de är så bra att det inte borde vara möjligt), The Hunger Games och Catching Fire (Hungerspelen och Fatta eld på svenska). Mockingjay är mer spännande och faktiskt otäckare, och jag tycker mer och mer om huvudpersonen Katniss för varje bok. En av de saker jag gillar med Katniss är att hon faktiskt inte alltid vet helt säkert vad som är rätt och vad som är fel. Hon mår dåligt över människor som dör, både de som var hennes vänner och de som egentligen var hennes fiender.

Det är svårt att berätta om Mockingjay utan att avslöja för mycket om de två tidigare böckerna, eftersom allting som händer i Mockingjay bygger på saker som händer i Hungerspelen och Fatta eld. Av samma anledning är det väldigt viktigt att läsa böckerna i ordning. Eftersom det är risk att jag avslöjar en del om dem är det bäst att inte läsa resten av min recension om man inte har läst Hungerspelen och Fatta eld.

I Mockingjay är kriget mellan rebellerna och huvudstaden det centrala, medan Hungerspelen mer handlade om Katnisss kamp för att hålla sig själv, och senare även Peeta, vid liv. I Fatta eld växer ett uppror, som började byggas upp redan när Katniss genom att se till att både hon och Peeta överlevde hungerspelen visade att hon vägrade spela efter president Snows regler. En sak jag gillar med de här böckerna är hur historien växer, den går från att framförallt fokusera på en enskild person, Katniss, till att handla om hela landet Panem (även om Katniss fortfarande är den viktigaste karaktären).

Regimen förtrycker människorna i distrikten. Det är svält och varje år måste distrikten offra barn till hungerspelen medan huvudstadsborna bekymrar sig över så meningslösa saker som om de borde ha bett folk ha fjädrar på en födelsedagsfest eller inte. Samtidigt är det flera människor som levt hela sitt liv i huvudstaden som faktiskt visar sig vara trevliga när Katniss väl ger dem en chans. Ledarna för rebellerna finns i distrikt 13, som styrs av Alma Coin. På ett sätt som inte är helt olikt president Snows kontrollerar hon människorna i sitt distrikt väldigt hårt, det är till exempel inte bara förbjudet utan belagt med hårda straff att ta med sig bröd ut ur matsalen och även hon ser Katniss som en bricka i ett spel.

Under kriget filmas allting som händer, och båda sidor använder TV för att ge sin egen bild av vad som händer. Just det försöker Coin utnyttja Katniss till, men Katniss gör som alltid det hon vill göra och inte det andra vill att hon ska göra, och det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om henne.

Slutet i Mockingjay är helt fantastiskt och dessutom väldigt oväntat. Jag har funderat ganska mycket över hur slutet skulle bli, och varit rädd för att bli besviken. Just så som det blev hade jag inte tänkt på att det kunde bli, men det hade inte kunnat bli bättre och det är helt onödigt att oroa sig för att bli besviken!

Jag tycker att alla borde läsa Hungerspelstrilogin, så ni som har läst Hungerspelen och Fatta eld: Läs Mockingjay, som på svenska heter Revolt och kommer i oktober (även om jag har svårt att tänka mig att ni inte redan tänkte göra det), ni kommer inte att bli besvikna! Och ni som inte har läst Hungerspelen och Fatta eld: Gör det, men se till att ha mycket tid på er när ni börjar, eftersom när man börjar läsa Hungerspelstrilogin slutar man inte förrän man har läst ut Mockingjay!