Älskade syster

Älskade syster av Joyce Carol Oates var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Joyce Carol Oates är en av mina absoluta favoritförfattare, och Älskade syster var helt klart lika bra som allting annat jag läst av henne!

När Skyler Rampike var nio år blev hans lillasyster Bliss mördad. Tio år senare vet ingen säkert vem som mördade henne, eller varför. Skyler bestämmer sig för att skriva ner historien om sitt liv, och försöka förstå vad som egentligen hände den där natten då hans lillasyster dog. Bliss var ingen vanlig sexåring, utan ett konståkningsunderbarn. Hennes och Skylers mamma, Betsey Rampike, åkte skridskor som ung, men var aldrig tillräckligt duktig för att bli känd för det. När Skyler var liten ville hon få honom, mamsens älskade lilleman, att åka skridskor. Hon ville att hennes son skulle göra det hon drömde om som ung, bli den skridskostjärna hon aldrig blev. När det visade sig Skyler var helt talanglös på isen, han ramlade och tyckte att det var obehagligt (vilket naturligtvis är vad man borde vänta sig av en fyraåring som för första gången har på sig ett par skridskor) blev Betsey oerhört besviken.

När Skylers lillasyster föddes, fick Skyler mindre och mindre uppmärksamhet från föräldrarna. Han var fortfarande mamsens lilleman, och var övertygad om att hon egentligen hellre skulle umgås med honom än med den där jobbiga lilla ungen. Det var också så mamman betedde sig, hon sade att hon verkligen älskade att åka iväg på utflykter med sin son, vilket hon säkert gjorde. Skyler älskade stunderna han hade tillsammans med sin mamma, och var även mycket glad de gånger hans för det mesta väldigt frånvarande pappa var hemma och berättade saker för honom, saker Betsey skulle bli arg om hon fick veta. Men med Skyler kunde han prata, och Skyler var mycket lycklig när pappan gav honom en sådan där blick som visade att de hörde ihop. Så var det ganska mycket, men när det visade sig att Skyler absolut inte var duktig på gymnastik, eller någon idrott överhuvudtaget, blev det mindre. Efter att Skyler skadade sig i en olycka började han halta, och Bix Rampike började skämmas över sin sons haltande. Han skulle egentligen hellre vilja ha en stark, energisk och idrottande son, precis som Betsey hellre skulle vilja ha en son som blev konståkningsstjärna, eller en son som var populär och blev kompis med alla barnen i det nya, dyra området de flyttat till. Om Skyler hade haft fler lekkamrater hade Betsey haft fler vänner bland föräldrarna i området, något som var väldigt viktigt för henne.

Den dag Bliss började åka skridskor, blev Skyler väldigt mycket mindre viktig för sina föräldrar. All deras tid lades på Bliss, som vann tävling efter tävling och blev mer och mer berömd. En dag hittas hon mördad i familjen Rampikes källare, och skvallertidningarna börjar genast spekulera i vem som är den skyldiga. Beror mordet på den nioårige storebroderns avundsjuka, eller var det någon av föräldrarna som av någon mystisk anledning dödade Bliss? När den nitton år gamla Skyler börjar skriva har han inget svar, men ju längre han kommer desto mer klarnar det, både för honom och för läsaren.

Älskade syster är en fantastisk skildring av hur fruktansvärt fel det kan bli i relationerna mellan människorna i en till synes ganska vanlig familj. Bliss säger att hon älskar att åka skridskor, men den som verkar gladast när hon vinner är Betsey. Betsey gör allting för dotterns karriär, och det är möjligt att anledningen till att Bliss var så glad när hon åkte skridskor var att det var då hennes mamma var glad, stolt och nöjd med henne. För Betsey blir konståkningen något som framförallt handlar om henne, om att hon ska få vara en stolt mamma, och inte om att Bliss ska ha roligt. En annan anledning till att det blev viktigt för Bliss att vinna var att även hennes pappa blev stolt över henne då. Han lovade gång på gång att han skulle komma och titta på henne när hon åkte skridskor, och gång på gång dök han inte upp. De få gånger han kom sade han "och nu ser jag fram emot att se min lilla flicka vinna!", och gjorde, förmodligen helt omedvetet, så att pressen Bliss kände blev ännu större. Och vad hände egentligen med Skyler, som var sina föräldrars lille älskling, hur kommer det sig att han gick från att vara mamsens lilleman till den där fule pojken som stod i utkanten av familjefotografierna och såg sur ut?

Jag tror att det är väldigt farligt när föräldrar bestämmer vad deras barn ska ägna sig åt, och när barnens aktiviteter blir så viktiga för föräldrarna som i Älskade syster. Vad barnet tycker är roligt tappas lätt bort då, eftersom han eller hon, liksom Bliss, tycker om att göra det föräldrarna valt eftersom föräldrarna är glada och stolta då, och inte för att det från början var barnet som verkligen ville göra det.

Älskade syster är en riktigt, riktigt bra bok, som jag verkligen rekommenderar! Tack så mycket Adelina som gav mig boken!

Never let me go

Never let me go är skriven av Kazuo Ishiguro.

Kathy växer upp på internatskolan Hailsham, en idyllisk plats någonstans ute på den engelska landsbygden. Så verkar det i alla fall i början, så småningom går det upp för både Kathy och läsaren att det är någonting med Hailsham som inte stämmer. Jag funderar över varför ingen av eleverna någonsin träffar eller överhuvudtaget verkar ha några föräldrar och varför det är så jätteviktigt att de målar och tecknar. Kathys vän Tommy undrar varför det är en sådan katastrof att han inte är det minsta kreativ, att ingenting han gör är tillräckligt bra för att hamna i galleriet, en plats alla på Hailsham känner till men som ingen har sett och som ingen verkar förstå syftet med. Vad har egentligen barnen på Hailsham gemensamt, och varför har de ingen kontakt alls med resten av världen? Ju längre fram i boken jag kommer desto tydligare blir svaren på varför Hailsham är som det är, och det är ett fruktansvärt obehagligt öde som väntar Kathy och hennes vänner.

Never let me go är en riktigt, riktigt bra och hemskt obehaglig bok som fick mig att fundera väldigt mycket på hur mycket fri vilja människor egentligen har. Människorna i Never let me go hade kanske egentligen kunnat fly och leva på ett annat sätt än det som planerats för dem, men ingen av dem gör det. Varför? Jag tror att det till stor del beror på att den möjligheten aldrig varit aktuell, ingen har någonsin fört den på tal. Ingen förväntar sig att de ska ifrågasätta sina öden, och därför gör de inte heller det.

Samma tema finns i Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag läser just nu. Huvudpersonen Skylers lillasyster Bliss är ett konståkningsunderbarn, och deras mamma tar hela tiden för givet att Bliss ska vara med i alla tävlingar, att hon i alla lägen vill åka skridskor och göra det mamman anser är bäst för hennes karriär. Bliss ifrågasätter så gott som aldrig att hon ska göra det mamman vill, eftersom det är det som förväntas av henne och så hon fått lära sig att hon ska göra. På samma sätt fick eleverna på Hailsham veta precis hur deras liv skulle se ut, och ingen av dem funderar ens på att rymma och göra någonting annat.

Never let me go är en fantastisk bok, och jag tycker absolut att alla som tycker om dystopier borde läsa den!

Fjäril

Fjäril är skriven av Sonya Hartnett, som fick ALMA-priset 2008. Hon har även skrivit bland annat The Silver Donkey, The Ghost's child och Jag är djävulen.

Trettonåriga Plums största skräck är att inte få vara med. Därför umgås hon hellre med ett tjejgäng som ofta retar henne och inte låter henne vara med på riktigt än att visa att hon är ensam. Tanken på att verkligen vara ensam, så ensam att det blir uppenbart att hon är utanför, skrämmer Plum så mycket att hon desperat klamrar sig fast vid sina så kallade vänner. "Vännerna" utnyttjar Plum, och trots att hon umgås med dem och kallar dem sina vänner är hon inte en i gänget på riktigt.

Plum tror att hennes ensamhet beror på att hon är ful, tjock och dum (och inte på att hennes "vänner" är elaka mot henne), och tror att om hon var snyggare, smalare och smartare skulle hon bli mer accepterad, kanske till och med omtyckt eller populär.

En dag blir Plum inbjuden till sin grannes sons födelsedagskalas. Plum lär känna grannen, Maureen Wilks, som för Plum verkar lite som någon form av gudinna. Maureen är vacker, smal och modemedveten, och det bästa av allt är att hon bryr sig om Plum. Maureen säger att Plum skulle kunna bli fotomodell och att de andras elakheter bara är tecken på avund. Plum och Maureen bestämmer sig för att bli som systrar, eftersom de är de enda som förstår varandra.

Plum är glad över Maureens stöd, speciellt när en hemlighet som avslöjas får Plums så kallade vänner att överge henne på riktigt. Efter avslöjandet har hon inte ens stöd av de "magiska" föremål hon gömt och fått kraft av tidigare.

Men är livet perfekt bara för att man är vacker? Eller är Maureen Wilks inte så underbar och lycklig som Plum trott? Och är det egentligen bara Plum som har hemligheter vars avslöjanden kan få förödande konsekvenser? Kanske inte, och när Maureen plötsligt visar sig ha andra kopplingar till hennes familj rasar Plums värld ännu en gång.

Jag tycker riktigt, riktigt mycket om Fjäril! Plum känns väldigt trovärdig, hennes rädsla för att vara utanför och hennes övertygelse om att ensamheten är hennes fel beskrivs på ett obehagligt och övertygande sätt som känns väldigt verkligt.

Fjäril är en mycket mörk historia, och även om Plums problem bara växer och växer känns det aldrig överdrivet. Och kanske kan det, trots allt, finnas hopp även för Plum.

Bryta om

Bryta om är skriven av Åsa Anderberg Strollo.
Sextonåriga Minna bor i en lägenhet i Stockholm. Hon har precis börjat på gymnasiet, och nu har hon tänkt sköta sig. Hon anstränger sig för att komma till alla lektioner och göra läxor. Det är bara inte så lätt för Minna att sköta sig när hennes psykiskt sjuka mamma blivit utskriven från psyket trots att hon inte mår bra, och hennes pappa flera år tidigare flyttat ihop med sin nya fru och lämnat Minna och hennes mamma ensamma. Allt blir dessutom ännu jobbigare när det visar sig att Emma Larsson, en tjej från Minnas gamla skola, ska gå i Minnas klass på gymnasiet. Populära Emma Larsson, som verkar ha allt hon vill ha. Emma Larsson, som borde veta att Minna inte har det så bra som hon säger när hon presenterar sig inför klassen. Emma Larsson, som blir klassens centrum precis som hon var på Mariaskolan.

Minnas två år äldre pojkvän Eddie drömmer om att resa till Sydamerika och leta efter sin pappa. Det är bara Eddie som vet hur Minnas liv egentligen är, och han tycker att hon ska följa med till Sydamerika. Att hon ska strunta i gymnasiet och börja om. Men om Minna åker till Sydamerika, vem ska då ta hand om Minnas mamma? Men om Minna stannar i Stockholm, kan hon verkligen få ordning på sin tillvaro? Går det att vara en normal sextonårig tjej som går på gymnasiet samtidigt som man måste ta hand om sin mamma som har en psykisk sjukdom?

Bryta om är Åsa Anderberg Strollos debutbok. Hon har även skrivit Blod som jag gärna vill läsa eftersom Bryta om var så väldigt bra.

Fatta eld

Ni som inte har läst Hungerspelen ska helst inte läsa den här recensionen, eftersom jag avslöjar saker som det är bäst att inte veta när man läser Hungerspelen. Ni som inte har läst Hungerspelen borde absolut göra det så fort som möjligt!
Fatta eld är skriven av Suzanne Collins. Det är den andra delen i Hungerspelstrilogin. Den första boken heter Hungerspelen. Böckerna utspelar sig i en hemskt obehaglig framtid. Den mycket mäktiga regimen bestämmer över huvudstaden och tolv distrikt i landet Panem. Tidigare fanns det tretton distrikt, men när distrikten gjorde uppror utplånade regimen distrikt 13 för att demonstrera sin makt. Dessutom skapas hungerspelen, ett annat sätt för regimen att visa hur maktlösa distrikten är. Varje år väljs, genom lottning, tjugofyra ungdomar mellan tolv och arton år ut för att delta i hungerspelen. Tolv flickor och tolv pojkar, två tävlande från varje distrikt. Hungerspelen är en direktsänd tävling, årets största tevehändelse, som går ut på att hålla sig vid liv så länge så möjligt. Deltagarna släpps ut på en arena, där de ska döda varandra. Den som klarar sig längst vinner. Går det för lång tid utan att någon dör blir publiken i huvudstaden uttråkad, och spelledarna släpper ut en naturkatastrof på arenan för att tvinga deltagarna att mötas och slåss.
Hungerspelen och Fatta eld handlar om Katniss från distrikt 12. I den första boken blir hennes lillasyster Prim utvald vid slåttern (ceremonin där deltagarna till hungerspelen väljs), och Katniss anmäler sig som frivillig för att rädda Prim. I slutet av det årets hungerspel trotsar hon regimen genom att se till att både hon och den andra tävlande från distrikt 12, Peeta, kommer ifrån arenan levande.I Fatta eld har Katniss blivit en symbol för motståndet mot regimen, och flera distrikt gör uppror. Därför är president Snow arg på Katniss. På arenan betedde Katniss och Peeta sig som ett älskande par. För Peeta var det på riktigt, och Katniss är inte riktigt säker på vad hon egentligen känner för Peeta, och vad hon känner för sin äldsta och bästa vän Gale. Presidenten säger till Katniss att hon och Peeta måste visa äkta kärlek till varandra på segrarturnén för att lugna människorna i distrikten. Om inte Katniss gör som han vill hotar han att döda de människor Katniss älskar. Katniss och Peeta gör som presidenten vill, men upptäcker att ingenting de gör kan förändra läget i distrikten. Ett halvår efter segrarturnén är det dags för lottningen för nästa hungerspel. Eftersom det är det sjuttiofemte hungerspelet är det kvartssekelkuvning, och för att påminna om regimens makt händer något alldeles extra otäckt ...
Jag tycker att Fatta eld är riktigt, riktigt bra och väldigt obehaglig. Den och Hungerspelen är två av de mest spännande och otäcka böcker jag någonsin har läst. Det är riktigt svårt att lägga ifrån sig den här boken, men det är inte så bra att läsa den för sent på kvällen (eftersom det då är ganska lätt att få mardrömmar). Hungerspelen och Fatta eld handlar delvis om en otäck framtid, men också om vår tids dokusåpor. Vad går människor egentligen med på att se på teve? Många tittar på teve för tevetittandets skull och bryr sig inte om vad de egentligen tittar på, men hur långt kan det gå? Jag hoppas att det aldrig går så här långt. Om många läser böckerna i Hungerspelstrilogin kanske fler börjar fundera på vad de egentligen går med på att se på teve. Det är i alla fall vad jag hoppas, eftersom jag hoppas att det aldrig någonsin blir som det är i de här böckerna. Alltså: LÄS DE HÄR BÖCKERNA!

Tack för boktipsen!

Sedan jag läste Decembergatans hungriga andar av Ulrika Lidbo blev jag intresserad av böcker om ätstörningar. Jag har fått två jättebra boktips, ett från Fantasy Girly här på bloggen och ett från min bästis Louise.

Fantasy Girly tipsade mig om Mika vs Mika av Ylva Wallin. Den handlar om Mika som är fjorton år och orienterar. Hon är inte bäst i sin klubb, men det är inget hon någonsin bekymrat sig för tidigare. Det har inte spelat någon roll, men plötsligt efter en tävling kommer hon på att det är det allting handlar om. All träning går bara ut på att sedan kunna placera sig bra på tävlingar. Det är inte längre den härliga känslan av att orientera Mika tänker på. Det spelar ingen roll. Det är att få ett bra resultat, att få det bästa resultatet, som är viktigt. För att klara det, för att få det bästa resultatet, börjar Mika träna hårdare än tidigare, och desto mer hon tränar, desto mindre äter hon.
Mika vs Mika är en jättebra bok som jag verkligen rekommenderar!



Louise tipsade mig om De kallade mig Ise av Madeleine Krell. Den handlar om sextonåriga Erla som kommer från Island. Hon är jätteduktig på fotboll och får spela i Nike IF som spelar i allsvenskan. De i laget kallar henne Ise, därför att hon kommer från Island. Ise är inte nöjd med hur hon spelar i laget, och i stället för att minnas alla mål hon gör och allt annat hon lyckats med minns hon alla målchanser hon missat och alla passningar hon inte lyckats ta. Hon pressar sig själv hårdare och hårdare, hon tränar jättehårt och gör upp listor på nyttig och onyttig mat. Om något innehåller någonting från listan med onyttig mat äter hon det inte, vilket leder till att hon till slut knappt äter någonting alls. Efter fotbollsträningarna brukar laget äta tillsammans, men Ise säger till de andra att hon äter hemma. Till sina föräldrar säger hon att hon äter med laget. På samma sätt som Mika gör i Mika vs Mika tränar hon mer och mer i takt som hon äter mindre och mindre.
De kallade mig Ise är en riktigt bra bok som, precis som Decembergatans hungriga andar, berör väldigt mycket. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Både Mika vs Mika och De kallade mig Ise är böcker jag tyckte väldigt mycket om. Tack Louise och Fantasy Girly!

Decembergatans hungriga andar

Decembergatans hungriga andar är skriven av Ulrika Lidbo.
Den handlar om Jenny Stefansson som är fjorton år. I början av boken har hon sommarlov mellan sjuan och åttan. På dagarna passar hon sin syster Mathildes (som bor i Stockholm) dotter, och på nätterna funderar hon på varför hennes liv är så orättvist. På varför hon alltid blir vald bland de sista på gympan, på varför alla killar bara är kära i hennes bästis och ingen i henne och på att allt det måste bero att hon är ett meningslöst fetto. Hon bestämmer sig för att efter sommarlovet ska hon vara smal. När hon börjar åttan ska folk tänka "Jenny Stefansson... vem är det? Jaså hon! Den skitsnygga smala tjejen? Hon som ser ut som en fotomodell?". Jenny gör upp ett Superschema. Då kan hon inte misslyckas. Äter man inget fett kan man ju inte bli tjock. När hon inte klarar av att följa Superschemat kräks hon upp det hon ätit. Ibland äter hon jättemycket medvetet och kräks upp det efteråt.
När Jenny är på tåget på väg hem från Stockholm träffar hon Betty. Betty Jonsson som bor på Jennys gata, Betty som är tre år äldre än Jenny och supersmal.
När Jenny lär känna Betty visar det sig att Betty också kräks när hon ätit. Betty, supersmala, snygga Betty, gör likadant som Jenny. Betty förklarar för Jenny att det de gör, trycker i sig en massa mat och kräks upp, är en livsstil. Något man väljer, de gör det för att de vill det. Detta leder till att Jenny blir mer övertygad om att det är rätt, det går, gör hon som Betty kan hon bli smal, och för Jenny är att vara smal det enda som betyder något. Hon äter mindre och mindre och blir smalare och smalare, men ätstörningen hon, trots det hon och Betty tycker, lider av gör att hon inte kan se det. "Då ska jag vara smal. Jag är det inte nu, men då. Då ska jag vara smal", tänker Jenny och jobbar ännu hårdare, äter ännu mindre, för att klara det. När åttan börjar tänker hon inte vara ett fetto som alltid blir vald som tredje sist på gympan och som ingen kille blir kär i. Nej, när åttan börjar tänker hon vara smal.
Decembergatans hungriga andar är en riktigt bra bok som beskriver Jenny och ätstörningen hon lider av på ett väldigt trovärdigt och obehagligt sätt. Efter att jag har läste den har jag funderat väldigt mycket på den, den är en bok som är svår att sluta tänka på, eftersom den berör så väldigt mycket.