Wallflower

Wallflower av Stephen Chbosky handlar om Charlie, som precis börjat high school, och som känner sig ganska ensam. Han har aldrig riktigt haft några nära vänner, och hans moster Helen, som han egentligen stod närmare än någon av sina föräldrar, är död. Förut hade han människor han umgicks med, men sedan en av dem, Michael, tog livet av sig har de som finns kvar mest mått dåligt och glidit ifrån varandra. Charlie börjar skriva brev, till en person som inte vet vem han är, och vars identitet läsaren inte känner till. Han vill känna att det finns någon därute som lyssnar, som fattar, och han hoppas att den han skriver brev till kan vara den personen.

Han berättar om sitt liv, om sakerna han ser i korridorerna. Han berättar om Susan, som han var kompis med innan, men som inte låtsas om honom eftersom han inte är speciellt populär, och om hur sorgligt han tycker att det är att hon gör sig dummare än hon är för att verka cool. Han berättar om sin syster, som han är orolig för eftersom han för ett tag sedan såg att hennes pojkvän slog henne. Systern har lovat att han inte har gjort det fler gånger, och förmått Charlie att inte berätta för någon, och eftersom hon är hans storasyster som han har mycket respekt för vågar han inte bryta det löftet, samtidigt som han känner att det bästa vore om systern slapp ha mer med pojkvännen att göra. Här som vid många andra tillfällen menar Charlie väl, han tänker mycket och vet hur han skulle vilja att saker var, han vill ordna saker men vet inte riktigt hur det skulle gå till.

Charlie är väldigt intelligent, och älskar att läsa. Han tycker mycket om sin nya engelsklärare, som ger honom boktips och extrauppgifter. Så småningom börjar Charlie få en del vänner, som till exempel syskonen Sam och Patrick. De är alla några år äldre än Charlie, han tycker mycket om dem och de tycker mycket om honom. En sak jag gillar väldigt mycket med Wallflower är att Charlies nya vänner tycker om honom precis som han är. Att tonåringar förändrar vilka de är, och förnekar sina egna intressen (som Susan) för att passa in är tyvärr alldeles för vanligt i såväl ungdomsböcker som i verkligheten. Att så inte är fallet i Wallflower tycker jag är otroligt trevligt. Charlie hittar vänner, men han fortsätter att läsa jättemycket, han fortsätter tycka om sin engelsklärare, även när han har jämnåriga att umgås med. Böckerna var inte någonting Charlie hade i stället för vänner, och han överger dem inte för att andra ungdomar plötsligt vill umgås med honom. Han är den han är, och har de intressen han har, och han struntar i vad andra skulle kunna tycka om det. Det är en av de sakerna som gör att jag tycker så mycket om honom!

Jag tyckte mycket om Wallflower, som dessutom nyligen filmatiserats. Jag vill hemskt gärna se filmen, och det faktum att Sam spelas av Emma Watson gör att jag ser fram emot att se den ännu mer!

The Tribes of Palos Verdes

För ett tag sedan läste jag Joy Nicholsons The Tribes of Palos Verdes, som Beatrix gav mig i ett av En bok om dagens bokbyten. Jag hade inte hört talas om den förut, och efter att ha läst denna fantastiska bok är jag otroligt glad att jag fick! Tack så mycket!

Medina är fjorton år och har precis flyttat till det lyxiga Palos Verdes i Kalifornien tillsammans med sin familj. Familjen består, utöver Medina, av hennes tvillingbror Jim och deras föräldrar. Medina beskriver Jim som sin ende vän, i skolan är hon mobbad och hemma är hennes mamma elak mot henne. Relationen mellan föräldrarna är inte alls bra, och mamman menar att Medina är precis som sin pappa. Hon säger att dottern är självisk och inte går att lita på, medan hon anser att Jim är precis motsatsen. Hur hon bemöter sina barn har egentligen ingenting med hur Jim och Medina egentligen är som personer, utan handlar egentligen om konflikterna mellan henne och pappan.

Medinas föräldrar träffades när de var ganska unga, och pappan föll för att mamman var så snygg. Han är väldigt utseendefixerad, och tycker att Medina måste anpassa sig och ha på sig mer snygga kläder för att få vänner i skolan. Hon passar inte alls in, hon är mycket smartare än de andra och går i en speciell klass för sådana som är ovanligt intelligenta. Hon är inte stolt och glad för att hon får gå där, vilket jag önskar att hon kunde vara, utan avundsjuk på sin bror som hamnat i en annan klass tillsammans med ett gäng andra populära killar som han brukar knarka tillsammans med. "Nobody likes a brainbox", säger hon, och samtidigt som jag önskar att hon kunde förstå hur himla bra hon var och vara stolt över sig själv förstår jag hur väldigt gärna hon skulle vilja vara en sådan som folk tycker om.

Medinas pappa är inställd på att han den dag mamman inte längre är ung och vacker ska plastikkirurger han känner fixa till hennes ansikte så att hon ser ut som tjugo igen. Han är väldigt självisk, och bestämmer att familjen ska flytta till Palos Verdes, där han kan få högre lön, trots att ingen av de andra egentligen vill det.

Föräldrarnas äktenskap håller på att braka samman, och de låter det båda gå ut över Jim och Medina. Pappan har ett nytt liv tillsammans med en ny kvinna, och vill helst slippa sina barn och deras mamma. Mamman är på väg att bli galen, hon stöter bort Medina och kräver att Jim ska vara hemma och umgås med henne hela tiden. När pappan har lämnat dem menar hon att Jim måste vara mannen i huset, och hon hindrar honom från att gå ut och träffa vänner eller gå ut och surfa. Medina och hennes bror brukar nämligen surfa, och det är bland surfarna Medina är accepterad. Där får hon respekt, eftersom hon är duktig på att surfa. Surfingen blir otroligt viktig för henne, som vare sig är välkommen hos någon av sina föräldrar eller bland de andra i skolan. Hon kan surfa för att fly undan allt det jobbiga som finns i familjen.

Det kan inte Jim, som tvingas stanna hemma. Hans sätt att fly blir i stället droger, och hans missbruk blir värre och värre i takt med att mamman blir galnare. Medina, fantastiska Medina, bryr sig otroligt mycket om sin bror och gör vad hon kan för att rädda honom. Att som fjortonåring ensam rädda en annan fjortonåring när ingen vuxen hjälper till är dock svårt, och det borde inte vara upp till henne. Det borde finnas någon vuxen, till exempel deras pappa, som tar  ansvar och hjälper Jim och Medina.

The Tribes of Palos Verdes är en underbar bok. Jag tycker otroligt mycket om Medina, och tycker att alla borde läsa boken och få lära känna henne. Tack så mycket, Beatrix! Jag vill väldigt gärna läsa Joy Nicholsons andra bok, The Road to Esmeralda.

Stål

Stål av Silvia Avallone handlar om människorna som lever i kuststaden Piombino i Toscana åren 2001 och 2002, och den visar upp ett fattigt och hopplöst Italien styrt av Berlusconi. Mest handlar den om Anna och Francesca. De är tretton år gamla och har precis upptäckt att deras kroppar börjar förändras, och att det faktum att de ser bra ut gör att killarna tittar på dem. Om man är tjej i Piombino, och antagligen också i andra italienska städer, är det viktigaste som finns att se bra ut. I alla fall om man vill ha en chans att komma bort från det fattiga, tråkiga livet i den lilla staden, livet där kvinnorna väntar hemma på männen som arbetar på stålverket, där lönen är låg och olyckorna många. Ungdomar ägnar många timmar åt att bara vänta på att någonting ska hända, särskilt mycket att göra finns inte. De flesta har inte särskilt mycket hopp inför framtiden. Anna har stora drömmar, hon vill plugga vidare och bli politiker. Hon vill förändra samhället, hon vill göra livet bättre för de som i framtiden kommer att växa upp i städer som hennes egen. Hennes mamma, Sandra, delar ut flygblad för Italiens vänsterparti, och jag gissar att hon som ung hade framtidsdrömmar som liknar dem Anna har idag. Ändå bor hon idag i Piombino, tillsammans med Annas pappa som spelar bort sin lön, skaffar pengar genom kriminalitet och ofta ljuger för henne. Jag hoppas att Anna kommer att lyckas bättre, men jag tror att det är mycket svårare än hon väntar sig att lyckas och att förändra något. Francesca drömmer om att bli modell eller velina (en velina är en snygg tjej som arbetar med att, iklädd mycket lite kläder, dansa i korta sekvenser i TV för att behålla tittarnas uppmärksamhet), och tyvärr kan jag tänka mig att det är en mindre avlägsen dröm. Det är ett annat sätt att komma bort från Piombino, något jag mycket väl kan förstå Francescas längtan efter att göra. Många tjejer i Italien delar Francescas dröm, och det sägs att vägen till modellivet kan vara att dansa på någon av de lokala strippklubbarna. Hoppet om ett framtida liv bättre än det deras föräldrar lever tror jag är förklaringen till att så många unga tjejer i till exempel Piombino väljer att göra det.

Anna och Francesca får status bland de andra ungdomar eftersom de ser bra ut, och killarna tittar på dem där de springer runt i små bikinis i strandkanten på sommaren. Precis som skönhet behövs för att komma bort från Piombino är det en förutsättning för att som tjej få uppmärksamhet, för att få vara med och bli uppskattad. En bit upp på stranden ligger Lisa och de andra töntiga tjejerna som stämplats som fula och önskar att de var som Anna och Francesca. Utseendefixering finns på många ställen, och är enormt stor även här, men jag tror att det gör ännu mer ont att vara en av de som klassats som ful om man lever med vetskapen om att möjligheten att skaffa en bättre framtid är så mycket större för de som ser bra ut. Denna bättre framtid är, tycker jag, inte en framtid jag skulle definiera som bra. Jag tror inte att tjejer som Francesca, som drömmer om en framtid som velina, funderar över hur det känns att leva ett liv där ens huvudsakliga funktion är att vara dekorativ, och vad som händer den dag man inte längre är ung och vacker. Jag tror att det helt enkelt är så att de vet vad att det liv som levs i Piombino inte är bra, Francesca vet att hon inte vill bli som sin mamma, och vet att livet som velina är annorlunda, och även om det inte är perfekt verkar det i alla fall bättre.

De vuxna i Piombino verkar alla mycket uppgivna. Francescas mamma är dryga trettio, och redan gammal. Hennes man misshandlar henne och dottern, och ibland funderar hon på att lämna honom. Gång på gång ångrar hon sig, för även om det är ett vidrigt liv hon lever tycker hon ändå att det är bättre än att vara ensam. "En ensam kvinna går det illa för där jag kommer ifrån, Sandra", säger hon till Annas mamma. hon har inget hopp om att få ett bättre liv, hon har gett upp. Doktor Satta på sjukhuset förstår att historierna han hör om hur Francesca fått de skador hon kommer till honom för inte är sanna, han förstår att det är hennes pappa som orsakat dem. Han väljer att inte lägga sig i, han tänker att det inte är hans jobb. Det känns som om han sett samma sak många gånger förut, att han kanske tidigare försökt göra något, men inte lyckats. Även han har gett upp, han ser ingen mening med att försöka hjälpa Francesca eller alla de andra i samma situation eftersom han vet att det inte leder till någonting.

Alla de människor som är med i Stål känns på något sätt trasiga. Annas storebror Alessio arbetar i stålverket, och har gjort det sedan han var sexton. Då och då råkar han eller någon av hans kollegor köra ihjäl någon av de kringströvande katterna med en torpedovagn, eftersom vagnen inte går att stoppa. Katternas död berör Alessio oerhört mycket, eftersom han två år tidigare såg en vän krossas under en sådan vagn. Sådana saker borde ingen behöva se, de borde aldrig behöva hända. I stålverket i Piombino har många sett dem, det är sådant som händer då och då. Det finns en tavla där alla olyckor ska skrivas upp, men alla struntar i att sköta den och klottrar på den i stället.

Ungdomarna i Piombino lägger mycket tid på att vänta på att någonting ska hända, vad som helst. Tristessen är stor, och det finns inte särskilt mycket att göra. Ingen går på bio, ingen går på museum, det finns inga organiserade fritidsaktiviter och inga familjer är ute och reser. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för sådana saker, och de uppgivna, trötta föräldrarna verkar varken ha tid eller ork att umgås med sina barn. Pengar har man inte så mycket i Piombino, de finns snarare på Elba på andra sidan havet. Där finns de rika turisterna, där finns människorna med alla möjligheter i världen.

Vid sidan av misären, som för mig känns mycket avlägsen, finns även glädje och vänskap, känslor som finns överallt. Även det är beskrivet på ett sätt som känns bra och trovärdigt, och påminner om att vi alla är människor och att vi trots att vi lever i vad som kan kännas som olika världar är vi alla ganska lika varandra.

Jag tycker att Stål är en fantastiskt bra bok, och jag blev väldigt berörd av den. Alla borde läsa den. Den är Silvia Avallones debutbok, och jag ser fram emot att läsa mer av henne när det kommer. Nu vill jag läsa mer om Italien.

Tack för recensionsexet, Natur och Kultur.

Kaninhjärta

Kaninhjärta av Christin Ljungqvist handlar om tvillingarna Mary och Anne. De är sjutton år gamla och bor utanför Göteborg tillsammans med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att han blivit kär i någon annan, och nu bor han med henne i en lägenhet inne i stan. Mary har sedan hon var liten kunnat låna ut sitt huvud och sin röst till spöken, som Anne kan se. Kanske är det spökenas fel att Mary är så trasig, kanske är det deras fel att hon velat dö sedan hon var elva år eller kanske finns det någon helt annan anledning.

När Mary säger att hon hatar sitt liv och vill dö tror Anne alltid att hon inte menar det. Anne är säker på att hennes syster bara vill skrämmas, kanske säger hon det för att hon vill knäcka någon. Mary tycker nämligen om att knäcka människor, ibland gör hon det bara för att hon kan. Den enda hon inte försöker knäcka är Anne, för de är tvillingar och behöver varandra. Egentligen är det nog mest Mary som behöver Anne, för det är Anne som håller samman allting, det är Anne som håller ordning på Mary och tänker realistiskt och långsiktigt när Mary kommer med olika galna infall. Så har det alltid varit, ända sedan de var små, alltid har Anne både inför sig själv och inför andra (som föräldrarna) varit ansvarig för både sig själv och för Mary. Anne har inte riktigt märkt det än, men det håller på att bli för mycket för henne, det går inte längre att hålla ordning på Mary eftersom Marys öde är oundvikligt eller i alla fall omöjligt för Anne att påverka. Mary förstår inte att hon är trasig, hon tror att det är hon som måste ta hand om Anne, som är osäker och rädd och har ett litet kaninhjärta som måste skyddas. Hon förstår inte att hon också är rädd och svag och att de egentligen behöver tas om hand lite mer båda två.

Ett av spökena säger i början av sommarlovet att Mary och Anne står inför ett vägval, om de väljer fel kommer Mary att ta livet av sig. När Mary bestämmer att hon och Anne ska flytta in i pappans och hans nya flickväns lägenhet när de åker till Thailand, utan att berätta för någon vart de tar vägen, undrar Anne om det är att gå fel väg. Hon vågar inte prata med Mary om vad spöket har sagt (eftersom Mary inte är vid medvetande när spökena lånar hennes kropp vet hon inte vad de säger om inte Anne berättar för henne), och nämner det inte heller för någon annan. I stället går hon med på att rymma hemifrån och flytta in i pappans lägenhet ett tag, men gömmer alla vassa saker och sover inte på nätterna eftersom hon sitter och tittar på Mary för att se att systern inte skadar sig själv. Anne förstår inte att ansvaret och oron hon känner för Mary är alldeles för stort för att hon ska bära det ensam, och hon förstår inte heller att hon omöjligt kan veta vilka val som är de rätta.

Jag tycker om Kaninhjärta, och det som fascinerar mig mest är relationen mellan Mary och Anne. Kontakten med spöken och sökandet efter en försvunnen flicka som systrarna blir indragna i när de är i Göteborg engagerar mig inte särskilt mycket, däremot är jag intresserad av hur det påverkar Mary och Anne som personer. Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut, och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Det borde finnas regler

Det borde finnas regler är skriven av Lina Arvidsson.
Mia är fjorton år gammal och bor i en liten håla mitt ute i ingenstans. Hon och hennes bästa vän Mirjam går i åttan i en liten, trist skola där så gott som alla andra är tråkiga, meningslösa och likriktade. Mia och Mirjam vägrar vara som alla de andra, de vill hellre vara annorlunda och konstnärliga, som de som går på Hylliedahlsgymnasiet inne i stan (som i och för sig också är ganska liten, men ändå oändligt mycket coolare än den lilla hålan där Mia bor). På Hylliedahl finns bara estetiska program, och alla som går där är jättehäftiga, alternativa och bra på att sjunga. Precis så vill Mia och Mirjam vara, och nu övar de sig inför att börja där. De går visserligen bara i åttan och har en del tid kvar på grundskolan, men ändå. När det är dags att börja gymnasiet gäller det att vara rätt, så att de passar in. Det är det som är det lite intressanta med Mia och Mirjam, tycker jag. Samtidigt som de föraktar alla de andra i skolan, som gör allt för att passa in och bli accepterade, är de själva likadana. De vill också höra till och vara som alla andra, fast på ett annat ställe. Där skiljer sig deras kompis Karl från dem. Han bor på samma ställe, går i samma skola och i samma klass, och bryr sig inte heller om vad resten av klassen tycker om, men han försöker inte passa in någon annanstans heller. Karl är otroligt smart, gillar konstiga filmer som ingen annan förstår sig på, han sitter hellre hemma och läser än går på fest, och jag tycker väldigt mycket om honom.

Mia och Karl är oroliga för Mirjam, som av en märklig anledning ingen av de andra förstår har ett förhållande med den fyrtio år gamla Per Hyllén. Mest handlar deras relation om att de har sex, vilket, som Karl påpekar, faktiskt är olagligt eftersom Mirjam bara är fjorton. Jag försöker förstå vad det handlar om, och vad hon ser i Per, men det är väldigt svårt. Jag tror att det kan handla om att det blir ett sätt för henne att få bekräftelse. Oavsett anledning tycker jag att det känns väldigt fel och väldigt obehagligt, och även jag blir orolig för Mirjam.

Mia bor tillsammans med sin mamma. Föräldrarna är skilda och pappan är alkoholist, vilket är tråkigt och jobbigt ibland men ofta inte gör så jättemycket. När han träffar sin dotter är han inte full, och då är han glad och trevlig och har jättekul ihop med Mia. Mias mamma är också trevlig, och även om Mia ibland är upprörd för att mamman inte fattar någonting om hur det är att vara ung känns det som om hon förstår ganska mycket. Hon och Mia pratar ganska mycket med varandra, och även om de bråkar ibland kommer de bra överens för det mesta. Föräldrar i ungdomsböcker är ofta väldigt stereotypa och har sällan mer att säga än att deras barn måste vara hemma i tid på kvällarna, men så är verkligen inte fallet med Mias mamma. Hon verkar trevlig och vettig, och blir förvånad men tycker att det är häftigt när Mia plötsligt kommer hem och har färgat håret rosa.

Jag gillar Det borde finnas regler. Jag tycker om språket, som känns väldigt trovärdigt och passar Mia. Ännu mer tycker jag om personerna. Jag älskar hur de inte anstränger sig för att passa in, hur de är lite utanför men trivs med det. Allra mest tycker jag om Karl, som bara är sig själv och inte anpassar sig för att passa in någonstans. Lite extra förtjust blir jag när det visar sig att en av de där konstiga filmerna han tycker om verkar vara en av mina favoritfilmer. Jag tycker om att det finns föräldrar som är egna personer, som gör mer än att tjata om läxor och inte förstå hur det är att vara ung. Karls mamma är (säger Mias mamma) en kulturtant, vilket (tycker Mia) är jättehäftigt. Ungdomar som tycker att föräldrar är häftiga är inte så vanligt i ungdomsböcker, och jag tycker att det är trevligt när det finns. Det borde finnas regler är rolig, och det är ohyggligt mycket i den jag känner igen i mig själv och kompisar till mig. När Mia säger att stället hon bor på är ”en riktig håla, som ligger utanför en ganska liten stad” skrattar jag. Det händer att jag själv beskriver platsen där jag bor som ”en liten, liten by som ligger ungefär mitt emellan en lite större by och en ganska liten stad”. Jag gillade verkligen den här boken, och jag ser fram emot att läsa mer av Lina Arvidsson!

Häromkvällen var jag på Debaser i Malmö på releasefest för den här boken, och det var verkligen jättekul. Jag har träffat och fått en signerad bok av Lina Arvidsson, vilket är jätteroligt! Det var jättetrevligt att prata med Christine igen, och att träffa Ada Wester och Anna Danielsson Levin från Gilla böcker. Jag träffade även några andra bokbloggare, och det är ju alltid trevligt det med!

Sågverksungen

Sågverksungen är skriven av Vibeke Olsson, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon har bland annat skrivit Molnfri bombnatt, som handlar om andra världskriget, och Skymningens nådatid, som utspelar sig under romartiden. Just Sågverksungen har jag haft länge men faktiskt inte läst, men inspirerad av En bok om dagen gjorde jag det och det är jag mycket glad för!

Bricken är snart elva år, och arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik, som ligger en bit utanför Sundsvall. Året är 1879, ett år Bricken alltid ska minnas. Det är det året, som hennes pappa Edvin och så gott som alla de andra arbetarna bestämmer sig för att sluta arbeta. Det kallas att strejka, får Bricken veta, och det är ett engelskt ord. Kanske ska det uttalas "strixa" eller "strajka", det vet ingen riktigt. Huvudsaken är vad det innebär. Sågverket kommer att stå still tills arbetarnas löner har höjts. Förhoppningen är att det ska gå ganska snabbt, att sågverkets ägare snart ska inse hur fel det är att han inte gett arbetarna mer lön. Om lönerna inte förändras har Brickens familj nästan inga marginaler alls, utan bara precis så mycket pengar att de klarar sig. Brickens föräldrar är rädda för att bli fattiga, de har båda upplevt riktig svält. Förutom Bricken har de haft tre barn, men de dog alla när de var mycket små.

Ett av de andra barnen var Mårten. Nu, när Bricken är nästan elva, skulle han ha varit femton år. Bricken brukar tänka sig att hon pratar med honom, och berättar för honom om det som händer i Svartvik, där han skulle ha bott och numera nästan varit en hel arbetskarl, om han inte hade dött innan han fyllde fem. Hon berättar för honom om Gullenos, katten som grannen Åkesson tänkte slå ihjäl men sedan gav till henne i stället. "Du tycker inte att det är så kul när det är du som måste dränka hennes ungar", säger Åkesson och Bricken lovar sig själv att hon aldrig ska dränka några kattungar. "Jag skulle aldrig kunna döda", säger hennes pappa en annan gång i ett helt annat sammanhang, vilket för Bricken betyder att även eventuella kattungar är säkra trots att det inte riktigt var det hennes pappa menade.

När strejken börjar blir Brickens liv väldigt märkligt och annorlunda. Hon är van vid att börja arbeta halv sex varje morgon, och plötsligt är dagarna alldeles tomma. Hon och de andra sågverksarbetarna är alla stolta över det de gör, och den allmänna uppfattningen är att arbete är det viktigaste som finns. Så länge man har ett arbete löser sig allt, att arbeta är det rätta. Plötsligt en dag är det inte alls så längre. Hon får inte arbeta, och ingen vill arbeta. Eller jo, några vill, men de är inte så många. Några vill inte strejka, och de kallas förrädare. Brickens föräldrar, som lärt Bricken hur viktigt det är med arbete, är plötsligt upprörda över att det finns de som vill arbeta. "Det borde vara strejk jämt, så att barnen alltid fick leka på dagarna", säger en granne till Brickens mamma. Det verkar jättekonstigt, tänker Bricken, hon vill ju faktiskt arbeta. Hon förstår att folk vill ha bättre löner, men det känns ändå märkligt när hennes pappa får välja mellan att fortsätta strejka och riskera att aldrig få tillbaka sitt arbete eller att bara börja arbeta som vanligt igen och väljer strejken. Pappan säger att han skulle skämmas om han blev en förrädare, han som alltid varit så stolt över att han arbetar.

De som inte vill strejka ses alltså som förrädare. En del av de strejkande går runt på kvällar och nätter och letar upp "förrädarna" och misshandlar dem för att de inte vill hjälpa till att kämpa för högre löner. Sådant vägrar dock Brickens pappa gå med på. Han tycker att det är fel att inte vara med och strejka, men det är viktigt för honom att strejkarna håller sig på rätt sida om lagen. Han vill visa herrskapet att arbetare inte är något patrask, utan människor precis som de rika.

En av förrädarna är Brickens bästa vän Jennys pappa. Det leder till att Jenny blir retad, andra barn är elaka mot henne och kallar henne förrädaryngel. En del av de som är elaka mot Jenny är vänner till Bricken, som Jorma. Hans familj bor intill Brickens, och hans föräldrar brukar gå till kyrkan tillsammans med Brickens mamma. Han och Bricken var jättebra vänner när de var små, och bestämde att de skulle gifta sig när de blev vuxna. Han skulle vara den starkaste plankbäraren på hela verket, tänkte de. Då var Bricken förstås övertygad om att det var hennes pappa som var det starkaste plankbäraren, det var innan det hårda arbetet skadade hans axel och innan hon började inse att även om man älskar sina föräldrar gör de inte alltid rätt och är inte alltid starkast. Nu är Jorma otrevlig mot Jenny, och Bricken hamnar mittemellan. Sådana saker visar vad man är för sorts människa, har hennes föräldrar sagt, och Bricken vill försvara Jenny även om det innebär att Jorma blir arg på henne. Jenny kan faktiskt inte hållas ansvarig för sin pappas beslut, och även om Bricken är övertygad om att det är så är det inte lätt att vara den som försvarar den alla andra ser ner på.

Jag tycker att Sågverksungen är riktigt, riktigt bra. Precis som i flera andra av Vibeke Olssons böcker, till exempel Molnfri bombnatt, är personerna oerhört nyanserade. Ingen gör rätt hela tiden, men det går att tycka om människor ändå. Huvudpersonens insikt om att det är så är central både i Sågverksungen och i Molnfri bombnatt. Här handlar det mycket om Brickens relation till sina föräldrar. De är båda fantastiska föräldrar och mycket trevligare än de flesta andra vuxna som finns i hennes närhet, men de har ändå brister. Det börjar hon inse nu, och hon blir flera gånger väldigt besviken på dem. Detta är en väldigt bra och trovärdig skildring av hur jag tror att det ofta är i relationer mellan barn och föräldrar. Som liten tror man att ens föräldrar alltid har rätt, men så småningom inser man att det inte är så. I Brickens fall handlar det inte bara om föräldrarna, utan även om Jorma. De var vänner när de var små, och hon tycker fortfarande om honom. När han är med de som är taskiga mot Jenny blir hon väldigt besviken på honom. Jag tycker att det är självklart att Jorma gör fel, men det går att förstå honom. Han gör som alla sina andra vänner, möjligtvis av rädsla för att själv bli utsatt för gruppens ledare Oskars ilska.

För Hedwig, huvudpersonen i Molnfri bombnatt, handlar det framförallt om hennes kärlek till SS-mannen Willhelm Schurbiegel. Han gör hemska saker, vilket Hedwig är medveten om, men hon älskar honom ändå. Nu är inte de saker Brickens pappa eller Jorma gör ens i närheten av att vara så hemska som saker Willhelm gör, men konflikten mellan olika känslor är likadan för Hedwig som för Bricken. Även som personer har Hedwig och Bricken likheter. Liksom människorna i sin omgivning och människor i verkligheten är de inte perfekta. Båda begår en svekfull handling av kärlek till sina familjer, något de båda skäms över i efterhand.

Vibeke Olsson är absolut en av mina favoritförfattare, och nu ser jag fram emot att läsa Sågverksungens fortsättning, Bricken på Svartvik, som kom med posten häromdagen.

Salome

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.

Pojkarna

Av de böcker som är nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin har jag läst två, Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och Pojkarna av Jessica Shiefauer. Jag håller på Pojkarna. Jag gillade Jessica Schiefauers förra bok, Om du var jag, men Pojkarna är ännu bättre!

Till en början handlar Pojkarna om tre flickor. Kim och hennes vänner Momo och Bella är fjorton år gamla, och vill inte vara med om de förändringar som deras klasskamrater genomgår. De är rastlösa och letar efter något att bli, men hittar bara förutbestämda, stereotypa kvinnomallar som de vägrar forma sig efter. De vill fortsätta klä ut sig, fortsätta leka, Momo vill sy och Bella vill odla alla möjliga växter och de bryr sig inte ett dugg om vad andra skulle kunna tycka om det. Det är med en av alla Bellas växter det spännande börjar. Längst ner i ett paket med växter Bella beställt finns en lite grön klump som det växer ett blad ur. Växten är ingenting Bella beställt, men hon bestämmer sig för att plantera den i sitt stora växthus. Bara ett dygn senare har växten blivit en halv meter hög och fått en knopp. När blomman slår ut hittar flickorna en sorts märkliga små säckar inne i dem. Om man skär upp säckarna får man ut en märklig, söt vätska, som smakar som honung. En kväll dricker Kim, Momo och Bella ur den, och då förvandlas de till pojkar.

De ger sig ut, mitt i natten, och går genom staden där de ser andra pojkar. De förundras av att det är så annorlunda när man är pojke, att människorna de möter tittar på dem på andra sätt. Inga andra pojkar tittar på dem med sådana där hala, glidande blickar fyllda av obehagligt begär. Det känns okej att ta stora steg fyllda av kraft och styrka när man är pojke. I början är det spännande, lite otäckt men också alldeles fantastiskt. På kvällarna dricker de av blommans saft och går ut som pojkar. Eftersom de inte är sig själva, och ingen vet vilka de egentligen är, kan de vara lite hur de vill. En natt träffar de Tony. Kim och Momo säger sina namn, som blir hårda pojknamn när de sägs ur pojkmunnar. "Det där Mack", säger Kim och pekar på Bella. Kim trivs med Tony, hon, eller han, känner sig stark och uppskattad tillsammans med honom. Inte långt efter att de har träffat Tony tröttnar Bella. Hon tycker att Tony mest snackar skit, och är inte intresserad av att lyssna.

Så småningom tröttnar Momo också, men inte Kim. Hon vill fortsätta, hon njuter av att få vara med Tony. När hon är pojke tillsammans med Tony vågar hon saker hon inte brukar våga, hon känner sig respekterad. Inte ens när Bella berättar att blomman är sjuk slutar Kim ta av dess saft. Hon gör saker hon inte brukar våga, och saker hon nog i vanliga fall skulle tycka kändes fel.

Pojkarna är en bok om hur gränser suddas ut. När Kim, Momo och Bella blir pojkar försvinner gränsen mellan könen, de är både och och ingen vet säkert vad som egentligen är på riktigt. När det inte är säkert vad som är på riktigt och vad som inte är det blir också gränsen mellan rätt och fel suddigare. Kan man göra saker som är fel i en värld där det inte känns som om det händer på riktigt?

Jag tyckte otroligt mycket om Pojkarna. Jag älskar språket, och jag tycker att handlingen är helt underbar. Jag tycker om hur Kim, Momo och Bella inte passar in bland andra tonåringar, men hur de inte heller vill göra det. Jag tycker om hur alla gränser blir otydliga, trots att, eller kanske just på grund av att, det gör att jag inte förstår allting. Jag tror inte att Kim heller förstår vad det är som händer med henne. Det finns mycket i Pojkarna att fundera över, och det finns mycket jag inte förstår. Men jag tycker mycket, mycket om den. Så mycket är jag säker på!

Hoppas

Hoppas är skriven av Åsa Anderberg-Strollo och handlar om sextonåriga Jonna, som hoppas alldeles för mycket. Hennes mamma var väldigt ung när Jonna föddes, hon har framförallt tagits om hand av sin alkoholiserade mormor. Mamman har aldrig riktigt haft tid med Jonna, hon har varit för upptagen med att leva sitt liv. Varje gång mamman tar ledigt från jobbet och säger att hon och Jonna ska umgås blir Jonna lycklig och tror på att det verkligen ska bli så, och tänker att efter det här kanske allting blir bra. Så blir det aldrig, mamman hittar alltid något annat hon måste göra, som att åka till Mallorca med sin nye man.

Jonna får nog, och rymmer hemifrån. Hon, som är nästan sjutton men ser ut som ungefär fjorton, tar tåget till Stockholm för att hitta ett jobb, tjäna pengar och skaffa en egen lägenhet. För att hon är så arg och så besviken att hon inte orkar vara kvar i Kolsva tillsammans med sin mormor och kanske ha lite kontakt med sin mamma som är på Mallorca och har det så trevligt så, så trevligt att hon nog inte hinner prata så mycket med Jonna. Och kanske för att hon vill provocera fram någon sorts reaktion, om hon bara försvinner borde väl någon bry sig. Mormodern, mamman eller den frånvarande pappan. Varje dag tittar hon på löpsedlarna och hoppas att det ska stå något om att en sextonåring i Kolsva har försvunnit, men det gör det inte.

Jonna tror att det ska bli enkelt att skaffa ett jobb, det är snart jul och Stockholm är fullt av affärer. Någonstans måste det ju behövas extrapersonal, tänker hon. Det blir inte alls så lätt som hon tänkt sig, all extrapersonal är redan anställd. Överallt. Och överallt måste man vara minst sjutton för att få jobba, och det hjälper inte att Jonna är nästan sjutton och känner sig jättevuxen när hon ser ut som fjorton, inte har någon adress och hennes mobiltelefon blivit stulen.

Jonna lär känna Alex, som är arton och också har stuckit hemifrån. Alex, som kallar Jonna för sin tjejkompis och som först verkar jättevuxen och tuff men som innerst inne verkar vara lika liten och osäker som Jonna. Alex har insett att det inte går att få något jobb när man inte har någon bostad, och att det inte går att hitta någonstans att bo om man inte har något jobb. Alla hon känner är som hon och Jonna, hemlösa och arbetslösa. Hon förklarar för Jonna att det inte är någon mening med att hoppas, eftersom man så ofta blir besviken då.

Jag tycker att Hoppas är en väldigt bra bok, definitivt i klass med författarens debut Bryta om! Både Jonna och Alex är väldigt trovärdiga, och det är väldigt lätt att bli berörd av deras hemska historier. Alex är egentligen inte speciellt trevlig, men samtidigt är hon väldigt osäker och det är lätt att känna sympati för henne. Hoppas handlar om något hemskt, viktigt och allvarligt, och jag rekommenderar den verkligen!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Härligt med celloböcker!

Jag vet inte om anledningen till att jag tycker så jättemycket om de här böckerna är att de är väldigt, väldigt bra eller att de är fyllda av härliga celloreferenser. Jag tror att det är en kombination.

Om jag stannnar och När jag lät dig gå av Gayle Forman handlar om Mia, som i den första boken är sjutton år och en lovande cellist, och hennes pojkvän Adam, som har ett rockband som är på väg att slå igenom. Mia är ganska olik resten av sin familj, där både föräldrarna och Mias lillebror Teddy helst lyssnar på rock. Adam passar däremot väldigt bra i Mias familj, vilket gör henne väldigt glad. Hon önskar att hennes bästa vän, Kim, skulle komma lika bra överens med Adam, men det funkar ändå inte riktigt mellan dem. Kim och Adam är artiga och vänliga mot varandra, men de blir aldrig bra vänner. Kim säger till Mia att det inte spelar någon roll, att de står ut med varandra för att de båda älskar Mia, som älskar dem båda. Mia tror inte riktigt på det där, och det är först när det verkligen gäller hon förstår att Adam och Kim faktiskt kan finnas där för varandra när det handlar om Mia, att de kan förenas i sin oro för henne.

I början av Om jag stannar råkar nämligen hela Mias familj ut för en bilolycka. Mia förstår inte vad som har hänt, hon befinner sig plötsligt en bit ifrån bilen, på något vis utanför sin egen kropp, och ser sig själv och sin familj. Ambulanspersonal kommer dit, och det visar sig att Mia är den enda som överlevt. Mia vet att om hon vill kan hon vakna, om hon bara bestämmer sig för det kan hon klara sig. Hon vet också att om hon vill kan hon släppa taget, om hon inte orkar leva vidare utan sin familj så behöver hon aldrig vakna igen.

Det är det viktigaste beslutet Mia någonsin stått inför. Hon ser tillbaka på sitt liv, minns sitt första framträdande med cellon. Minns sin första cello, och tänker på hur hon träffade Adam. Adam och cellon är det som får henne att känna att hon vill stanna kvar, medan tanken på att leva utan sin familj får henne att känna att hon verkligen inte vill leva längre. Hon ser sina anhöriga på sjukhuset, hon ser Adam gråta. När han tar hennes hand och sätter in ett par iPod-lurar i hennes öron och spelar cellomusik för henne bestämmer hon sig. Hon vill hålla i honom också, hon vill stanna kvar och hon vill fortsätta spela cello.

I När jag lät dig gå har Mia blivit en framgångsrik cellist. Adams band har blivit känt, men han och Mia har inte träffats på tre år. När hon vaknat efter olyckan lämnade hon honom, och han har inte riktigt förstått varför. En kväll går han på en av hennes konserter, och efteråt vill hon träffa honom. Kanske kan de reda ut vad som egentligen hände, och kanske kan de hitta tillbaka till varandra.

Mias spelande är väldigt centralt i böckerna, och det gör att jag, som också spelar cello, kan identifiera mig väldigt mycket med henne. Jag är ändå nästan helt säker på att det här är riktigt bra böcker, och att det (och inte bara cellon) är en anledning till att jag tycker så mycket om dem! Därför rekommenderar jag dem verkligen, både till cellister och till alla andra!

Tomorrow - sju böcker och en film

Det här inlägget handlar om alla böckerna i John Marsdens fantastiska och otroligt spännande serie som inleds med Tomorrow, When the War Began. Därför bör du inte läsa det om du inte har läst hela Tomorrow-serien, eftersom jag avslöjar väldigt mycket om böckerna. Om du inte läst Tomorrow-serien borde du faktiskt inte läsa bloggar över huvud taget, då borde du gå och läsa de här fantastiska böckerna i stället!



Nu är jag klar med The Other Side Of Dawn, den sjunde och sista boken, och den var verkligen hur bra som helst. Jag tycker att den här serien blir bättre och bättre för varje bok, i takt med att de blir mer spännande och karaktärerna förändras mer. Kriget kommer närmare och närmare, och det påverkar naturligtvis både spänningen och karaktärerna. Ellie och hennes vänner går igenom fruktansvärda saker, och blir också mer vana vid att göra saker de aldrig skulle kunnat tänka sig att göra före kriget. Ändå kan de skrämmas av varandras våldsamma handlingar, vilket bland annat är något som bidrar till att göra Ellies och Lees förhållande så komplicerat. De blir kära i varandra redan i den första boken, och sedan går deras känslor för varandra i vågor. Ellie tycker att Lees inställning till att kallblodigt döda fiender är obehaglig, även om hon när hon tänker efter håller med om att det i många situationer är det som är mest praktiskt och även säkrast för henne och de andra. Hon får dåligt samvete när hon lastar Lee för att han gör brutalare saker än de andra, när hon vet att någon av dem måste göra det om de ska överleva. Dessutom kan hon förstå varför Lee är mer hämndlysten än de andra, i mitten av den fjärde boken får han veta att båda hans föräldrar är döda. Trots sitt dåliga samvete skräms Ellie av de hemska saker hon ser Lee göra, och är aldrig helt säker på vad hon egentligen känner för honom.

Det här är en av alla de saker jag tycker så väldigt mycket om med de här böckerna. Det är inte så enkelt som att ena sidan alltid gör allting rätt och andra sidan är ond rakt igenom. Ellie och de andra kommer inte alltid överens, även om de står varandra otroligt nära. Ellies och Lees relation är väldigt komplicerad, och det finns en rivalitet mellan Ellie och Homer om vem som egentligen är ledaren för den lilla gruppen. I slutet av den första boken är Kevin otroligt modig när han i princip överlämnar sig själv till fienden för att vara säker på att Corrie, som blivit skjuten, kommer till sjukhuset, men när han senare kommer tillbaka till de andra är det tydligt att han är den som vågar minst. Han vill inte ta några risker över huvud taget, men ibland är det de andra planerar så otäckt att jag nästan önskar att de ska lyssna på honom. I den femte boken hamnar de av en slump inne på flygplatsen, som de misslyckades med att förstöra i boken innan. De tänker ut ett sätt att förstöra flygplatsen inifrån, men ser det som en omöjlighet att sedan lyckas fly därifrån. Ellie, Homer, Fi och Lee accepterar tanken på att de kommer att dö, men tycker att det är värt det. Kevin bryter däremot ihop totalt, och jag, som fick alldeles ont i magen när jag förstod vad de planerade, kan förstå hans reaktion. Jag förstod att vad de än kom fram till skulle Ellie överleva, eftersom hon senare har skrivit ner alltsammans, men risken att ingen av de andra skulle överleva fanns kvar. Det var sorgligt när Chris dog, när Robyn offrade sig själv för att rädda de andra och när Lee berättade att Corrie var död, men tanken på att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle dö allesammans samtidigt var många gånger värre.

Den känslan kom tillbaka i den sjunde boken, när fiendeofficeren Long berättade för Ellie att alla hennes vänner blivit dödade. Min första tanke då var ”Nej, antingen ljuger han heller så har han ingen koll alls”. Just då kändes det som en omöjlighet att han skulle ha rätt (vilket det ju senare visar sig att han inte hade), men sedan blev jag rädd att det faktiskt var så, och att min första tanke framförallt berodde på att jag verkligen inte ville att Homer, Fi, Lee och Kevin skulle vara döda. Jag kom på att det inte var omöjligt att han ljög, eller inte riktigt visste, men att det ändå var så att en, eller två, av de andra faktiskt var döda. Bara tanken på att alla utom Ellie var döda var för stor för att jag ens skulle kunna tänka helt logiskt. Om jag hade kunnat det hade jag antagligen kommit på anledningar för Long att ljuga fortare än jag gjorde. Det dröjde en stund innan jag kom att tänka på hur bra det skulle passa honom att säga så och sedan slippa fler frågor.

Jag tycker om att även fiendesoldaterna är så trovärdiga. De är inte onda människor, och många av dem känns inte speciellt professionella. Det finns anledningar till invasionen, och det är lätt att förstå vad soldaterna kämpar för. Många av dem är inte äldre än Ellie, och även de är individer som sörjer varandra när någon dör. När Ellie tror att alla hennes vänner dött funderar hon väldigt mycket över hur hemskt det är att resten av världen aldrig kommer att få veta hur underbara Fi, Lee, Kevin och Homer var, och hon kommer på att soldaterna antagligen tänker precis likadant om de människor hon har dödat.

Nu har jag även sett filmen (bilden visar Kevin, Homer, Ellie och Robyn), och jag tycker att den är väldigt bra. De flesta av karaktärerna känns väldigt rätt, förutom Robyn och Chris som inte alls är som jag har tänkt mig. Det är en del detaljer som inte riktigt stämmer, och jag tycker att det blir lite för många soldater som kommer alldeles för nära Ellie och Fi när de är på väg för att spränga Heron Bridge för att det ska vara riktigt trovärdigt att de ändå klarar sig. Det står brinnande bilar på gatorna en vecka efter invasionen, vilket det inte finns någon logisk förklaring till, eftersom alla människor ändå var på the Showground var det inga strider i Wirrawee. I filmen tappar soldaterna trovärdighet, de har alla hjälmar och uniformer på sig hela tiden, de känns för professionella. Att gömma människor bakom likadana hjälmar och likadana uniformer gör att de blir precis likadana allesammans (särskilt när de framförallt visas i mörker), vilket får dem att kännas mindre som individer och därmed mindre mänskliga. Det gör att det känns mer självklart att det är okej att döda dem, det ser grymmare ut att döda någon i jeans, skjorta och synliga ögon än att döda en av många likadana figurer i blänkande, svarta hjälmar och uniformer. Trots detta tycker jag att filmen är riktigt bra, och jag rekommenderar den verkligen!

Tomorrow, When the War Began

Tomorrow, When the War Began är den första delen i John Marsdens otroligt spännande serie på sju böcker, som jag nu läst lite mer än två av. De utspelar sig på den australiensiska landsbygden, och handlar om en grupp ungdomar som plötsligt befinner sig mitt i någonting de aldrig kunnat föreställa sig, och måste kämpa för att överleva.

Ellie, som är berättaren, och hennes bästa vän Corrie, bestämmer sig för att de vill åka ut i bushen och campa. Det har de gjort förut, men den här gången vill de längre ut i vildmarken än de någonsin varit förut. Deras vänner Homer, Fi, Lee, Robyn och Kevin följer med, och de bestämmer sig för att försöka ta sig ner i Hell. Det är en fördjupning omgiven av höga berg som anses nästan omöjlig att ta sig ner i. Väl där klättrar de ner i Hell, utan att ana hur stor nytta de senare kommer att ha av att känna till och kunna ta sig ner i avgrunden. Campingen blir väldigt lyckad, det enda som stör är flygplanen utan lampor som flyger förbi en natt. Det är konstigt, tycker både Ellie och de andra, men det är ingenting de funderar jättemycket på.

När de kommer hem igen är alla människor försvunna. Det finns ingen elektricitet och telefonnätet fungerar inte. Alla djur är döda eller sjuka, och de hittar inga människor någonstans. Till slut tar de sig in till den lilla staden Wirrawee, och även där är det helt öde. Med hjälp av Till slut lyckas de räkna ut att landet blivit invaderat och att nästan alla människor, utom några få som lyckats gömma sig, fångna. De bestämmer sig för att göra motstånd och kämpa för sin och dem de älskars frihet. Det leder till en fantastiskt spännande historia som det bara inte går att sluta läsa!

Ellie och hennes vänner förändras väldigt mycket, de pressade situationer de hamnar i tar fram egenskaper de inte visste att de hade. Samtidigt som de klarar av att göra det som krävs för att de ska överleva mår de alla dåligt över det och har funderar väldigt mycket över vad som egentligen är rätt och fel.

Tomorrow, When the War Began är fantastiskt bra, och jag rekommenderar den verkligen. Den första boken i serien har även blivit film, och den 8 april i år har den premiär i Sverige. Jag ser verkligen fram emot att se den!

Boken finns även i svensk översättning, och då heter den Imorgon när kriget kom.

Svinalängorna

I skolan har vi läst Susanna Alakoskis bok Svinalängorna, som fick Augustpriset 2006. Vi har även sett filmen, som blivit väldigt hyllad. Vi har fått en uppgift med frågor om boken och filmen, och den här texten är en del av mina svar.

Svinalängornas huvudperson Leenas föräldrar dricker väldigt mycket, och kan inte ta hand om Leena och hennes bröder Markku och Sakari. Leena gör vad hon kan för att ta ansvar för allt det hennes föräldrar inte klarar. Hon städar, tar hand om familjens hund och ser till att hennes lillebror Sakari får mat och går till skolan. Framförallt städar hon, eftersom det är det enda ett barn i hennes ålder klarar av att ta ansvar för på egen hand. I filmen är det precis vad Leena gör när hon får veta att hennes mamma är sjuk och vill att dottern ska komma till sjukhuset. Hon blir stressad, och vet inte alls hur hon ska handskas med situationen. Då börjar hon plocka med saker i badrummet och rätta till dörrmattan, eftersom hon alltid städade när hon var liten och tillvaron höll på att falla i bitar. Leena vill inte erkänna att hennes föräldrar inte klarar av att ta hand om henne, hon vill inte berätta för någon hur hemskt hon har det hemma. Hon skäms över sina föräldrar, och hon tänker att det kanske är hennes fel att det är som det är. Hon är rädd att föräldrarna inte älskar henne, och det är en av dem värsta rädslorna som finns. Hon bär på väldigt mycket mer än någon i hennes ålder, eller någon människa överhuvudtaget, borde behöva göra. Hon vet inte vad hon egentligen ska känna för sina föräldrar, för trots att de gång på gång sviker henne och trots att hon ofta är mycket arg på dem är de ändå hennes föräldrar som hon älskar.

Det blir hela tiden Leena som får ta ansvar, trots att storebrodern Markku faktiskt är äldre. Han är så stor att han kan lämna hemmet, familjen och allt det hemska, och han behöver inte komma tillbaka till det särskilt ofta. Leena kan gå hem till sin vän Åse eller vara i simhallen, men måste hon alltid tillbaka hem. Hon har ingen riktigt trygg plats hon kan gå till, eftersom hon aldrig vet hur föräldrarna, som borde vara den säkra och trygga punkten i hennes liv, kommer att vara när hon kommer hem till dem. Markku är äldre, och han kan stanna hemma hos kompisar under en längre tid, han klarar sig själv på ett sätt Leena inte skulle göra. Därför kan han fly från det obehagliga på ett annat sätt, även om han förmodligen också mår väldigt dåligt är han arg på föräldrarna på ett sätt som Leena inte är. Hon är mer ledsen, känner sig skyldig för att familjen inte fungerar, på ett sätt som barn i familjer som Leenas ofta gör. Leenas lillebror Sakari är den som tydligast visar hur dåligt han mår. Han slutar äta, han pratar inte och är helt apatisk. Han slutar gå till skolan, och i filmen får han missbruksproblem och dör av en överdos.

Leenas mamma menar att det egentligen bara är pappan som är alkoholist, visserligen dricker ju hon också, men det handlar bara om att hon måste det för att stå ut med pappan. Det går att förstå henne, men att hon har en sådan anledning till sitt missbruk gör det inte lättare för Leena att klara av de perioder när båda föräldrarna är fulla hela tiden och hon måste ta hand om allting. Pappan misshandlar mamman, och gång på gång säger mamman att hon aldrig ska förlåta honom, gång på gång tror Leena på att det faktiskt ska bli bra, och gång på gång förlåter mamman pappan och allting blir som det var förut.

Jag tror att det finns väldigt många fler barn som har det som Leena än vi känner till, just eftersom de som råkar ut för det skäms över sin familj, tycker att alltsammans känns jobbigt och inte vill prata om det. Det är svårt att hitta dem som behöver hjälp, eftersom ingen utanför familjen och den innersta vänskapskretsen får veta vad som händer. Barn är så gott som alltid lojala mot sina föräldrar och tar, liksom Leena, både ansvar för att få så mycket som möjligt att fungera i hemmet och för att ”skydda” familjen från omgivningen. Samtidigt som man är arg på sina föräldrar vill man inte till exempel flyttas till ett fosterhem, i stället tror jag att man vill att de ska förändras och alltid vara så som de är när de mår bra och är glada, utan att någon annan behöver lägga sig i. Dessutom tror jag att man i andra sammanhang gör vad man kan för att vara som alla andra, och inte låtsas om hur man har det hemma, som Leena gör på simningen. När hon är och simmar måste hon inte hela tiden tänka på vad som väntar där hemma, utan kan helt vara en i gruppen, och njuta av hur roligt det är att simma tillsammans med sina vänner. Därför är det sällsynt att barn berättar för någon om hur de har det hemma, och förmodligen finns det väldigt många fler barn med alkoholiserade föräldrar, föräldrar som slår dem och barn som av någon annan anledning far illa i sitt eget hem än vi någonsin kan känna till.

Det är svårt att förstå hur Leena klarar av att vara så stark som hon är, men trots att det mesta i hennes liv är fruktansvärt hemskt finns det ändå ljuspunkter i tillvaron. När hon är och simmar, umgås med sina bästa vänner Åse och Riitta, är i skolan och träffar sin underbara fröken eller umgås med föräldrarna när de är nyktra och glada är hon faktiskt lycklig. Jag tror att det till stor del är på grund av detta hon klarar av att hålla ihop sitt liv under de perioder när föräldrarna är fulla. När de är nyktra, är de väldigt snälla och glada. De städar, lagar god mat, leker med barnen och är trevliga mot varandra. Leena hoppas hela tiden att det ska bli bra, och tanken på hennes underbara föräldrar, de som kommer fram i de bra perioderna, gör att hon klarar av att inte bryta ihop när föräldrarna är fulla och familjen inte fungerar. Många barn, även Leena, tar på sig skulden för allt det som är fel i familjen, och därför tänker hon att om verkligen kämpar och gör allt hon kan för att göra det bra, kanske hon kan laga sin trasiga familj. En annan sak jag tror spelar in är ansvaret hon har för sin lillebror. Leena har hela sitt liv haft ett visst ansvar för Sakari, så som de flesta har ansvar för sina småsyskon. Hon vet att hur hon beter sig inte bara påverkar hennes själv utan även Sakari som hon älskar. Jag tror att det hade varit svårare för Leena att hålla ihop om hon varit ensambarn, eftersom det i så fall bara hade påverkat henne. Som det är nu finns det någon som behöver henne, någon som absolut inte skulle klara sig utan henne, och eftersom Leena är väldigt osjälvisk gör det att hon gör allt hon kan för att hålla ihop tillvaron.

Filmen och boken är väldigt olika varandra, och den största skillnaden är att filmen utgår från den vuxna Leena medan boken bara handlar om hennes barndom. Att även den vuxna Leena finns med gör att de delar av filmen som handlar om hennes barndom känns ännu hemskare än de skulle ha gjort annars, eftersom det blir tydligt att Leenas barndom påverkat hela hennes liv, och nu även påverkar hennes man och hennes barn. Växer man upp under sådana förhållanden som Leena växer upp under är det något man bär på hela livet, man kan inte lämna det bakom sig och få ett helt normalt liv så fort man flyttar hemifrån och lämnar föräldrarna.

Jag tycker väldigt mycket om både boken och filmen, och jag kan inte avgöra vilken av dem jag tyckte bäst om. Jag tror att det beror på att skillnaderna mellan boken och filmen är så väldigt stora. Ibland när jag ser filmatiseringar av böcker jag tycker om blir jag väldigt irriterad på små detaljer som inte stämmer, men det blir jag inte alls i det här fallet. Jag tror att det beror på att den här filmen är så bra och så väldigt olik boken att den är en riktigt bra film i sig, och inte bara en filmatisering av en otroligt bra bok.

Underfors

Underfors är skriven av Maria Turtschaninoff.

Alva minns allting. Hon tvingar sig att komma ihåg varje detalj hon ser på vägen hem från skolan. Kvinnan med taxen hon mötte hade sitt gråa hår i en hästsvans, en beige jacka som matchade hennes halsduk och mörklila glasögon. Mannen som sopade gatan hade röd keps, blå overall, stripigt hår och verkade förkyld. Minns Alva inte allt, om hon till exempel glömt hur kvinnan hon krockade med såg ut, straffar hon sig själv genom att räkna upp en massa meningslösa saker hon lagt på minnet. I en tillvaro där mycket är ganska osäkert får alla dessa saker Alva kommer ihåg henne att känna sig trygg. Alva minns precis allting, alltid. Det är därför hon blir så förvirrad när ordet minns dyker upp överallt i hennes liv. Som självlysande bokstäver på hennes fönster. Format av spindelnät i terrariet hon har i sitt rum. Till och med nattfjärilarna som kommer in i huset sätter sig så att deras kroppar bildar ordet. Men vad ska Alva minnas? Det finns ingenting hon inte redan minns. Eller?

Joel drömmer om en tjej som går i hans skola. Hon som har färgat sitt hår rosa och inte har några vänner, men inte verkar vilja ha några heller. Hon som är hur självsäker som helst, hon vars knän nästan nuddar Joels när de sitter vid samma bord i matsalen. Alva. Helst av allt skulle han vilja fråga henne om hon vill gå ut med honom, men han vågar inte. Han är rädd att Alva ska skratta åt honom, han tror inte att tuffa, starka Alva skulle bry sig om någon som är så feg och mesig som han.

Alva kommer ihåg allting som har hänt efter. Före, som är tiden från det att hon föddes till det att hon var ungefär tre år gammal och blev adopterad, minns hon ingenting av. Hon vet inte alls vad det egentligen var som hände mellan före och efter, men när meddelandena dyker upp överallt runtomkring henne kommer mer och mer tillbaka. Någon höll i henne och skyndade genom en tunnel för att släppa ut henne genom en lucka. Luckan stängdes, och den treåriga Alva tittade på stjärnhimlen. Det var första gången jag såg stjärnorna, tänker Alva. Men så kan det väl inte vara? Det kan inte vara möjligt att hon vid tre års ålder aldrig sett stjärnorna förut. Kanske är det Nide, den långa killen med de svarta kläderna som Alva träffar när hon är ute och joggar, som har svaret på frågorna. Nide påstår att Alva kommer från Underfors, en magisk värld som finns under Helsingfors, att hon egentligen heter Umbra och att han kan ta henne till Underfors där hon ska få träffa sina riktiga föräldrar.

Till slut vågar Joel fråga Alva om hon vill gå på kafé med honom, och hon svara ja. Innan han går till kaféet tar Joel på sig sina finaste kläder, och han har varit förväntansfull ända sedan han frågade henne. Han kommer dit innan hon, och planerar hur han lite nonchalant ska säga att han bjuder henne, tänker ut hur han ska vara precis lagom nonchalant, sådär så att han inte blir jobbig och efterhängsen, men ändå inte så att hon tror att han inte bryr sig om henne. Men det blir inte alls som Joel väntat sig. Plötsligt ser han Alva, när hon står vid övergångstället blir hon stoppad av en lång, svartklädd man som Joel tycker ser riktigt skum ut. Han väntar sig att Alva bara ska skaka av sig honom och gå vidare, men i stället börjar de prata och Alva följer plötsligt med mannen utan att ens kasta en blick på kaféet. Joel tycker att det hela verkar mycket mystiskt, och följer efter Alva och mannen.

Alva, som på ett märkligt sätt känner sig dragen till Nide, glömmer alla tankar på Joel när Nide börjar prata med henne. Nide ska ta henne till Underfors, och han leder henne och även Joel rakt in i ett äventyr fyllt av magi och varelser från den nordiska mytologin, en helt annan värld mitt i det moderna samhällets vanliga tråkighet.

Underfors innehållet en blandning av det moderna och det traditionella. En av de viktigaste karaktärerna är ett troll, men har inga problem med att åka tåg tillsammans med Alva och Joel, men när inga tåg är snabba nog rider alla tre på bäckahästen. Jag tycker att kombinationen fungerar väldigt bra, och bidrar till att gör boken väldigt speciell. Jag rekommenderar verkligen Underfors, som är riktigt bra!

Nyckelbarnen

Nyckelbarnen är skriven av Sara Kadefors.

Siri går i femman och brukar tillbringa eftermiddagarna på fritidsgården. Hon hatar att vara ensam hemma, men när fritidsgården stängs ner måste hon vara själv ända tills hennes föräldrar kommer hem sent på kvällen. Siri har inte riktigt några kompisar, hon är inte mobbad och ingen är elak mot henne, men hon är ändå lite utanför. "Bli kompis med Linn", föreslår Siris mamma, som inte förstår hur omöjligt det är. Linn bor visserligen i en lägenhet i samma hus som Siri, men de har absolut ingenting gemensamt. Medan Siri mer känner sig som en blek, ful och trist råtta jämför hon Linn med en gullig räv. Hur skulle Siri kunna bli kompis med Linn, som har kort rosa jacka, blankt, brunt lockigt hår och en mamma som stinker parfym?

I Siris hur bor även Leo, som går i samma klass som Siri och Linn. Leo är väldigt stökig, han kan inte sitta still och han gör alltid tvärtemot vad läraren Maggan säger. Både Siri och Linn upplever att Maggan är orättvis mot Leo, och det är en av anledningarna till att de, trots vad Siri trodde, faktiskt börjar umgås. Även Linn och Leo har tråkigt på eftermiddagarna, och de tre upptäcker att de har väldigt roligt tillsammans. De är allesammans arga på Maggan, och på hela resten av vuxenvärlden. På Siris föräldrar, som säger att de ska resa bort men sedan ändå går omkring på samma gator som Siri, Linn och Leo. På de som bestämt att fritidsgården ska stänga. De bestämmer sig för att hämnas, och det visar sig att Linn är mer än bara gullig och rolig. Hennes hämdplaner är nästan läskiga, tycker Siri, men vågar inte säga ifrån. Då kanske Linn blir arg och försöker hämnas på henne i stället.

Jag var inte jätteförtjust i Nyckelbarnen, den är långt ifrån lika bra som Sara Kadefors Augustprisbelönade Sandor slash Ida. Jag tycker inte att Nyckelbarnen känns speciellt trovärdig. Läraren Maggan är överdrivet orättvis, och framställs bara som jobbig, tjatig och elak (när jag faktiskt förstår att hon blir arg på Leo, som jag skulle tycka att det var ohyggligt jobbigt att gå i samma klass som). Även Linn känns ganska överdriven, de saker hon gör känns inte riktigt som något en elvaåring skulle kunna göra utan att hennes vänner skulle bli mer förvånade än vad Siri, Leo och andra människor i deras omgivning blir.

Nej, Nyckelbarnen är ingen bok jag rekommenderar, den nådde tyvärr inte upp till de höga förväntningar jag hade efter Sandor slash Ida. Om du läst Nyckelbarnen men, liksom jag, inte gillade den, så är det absolut inget skäl att inte läsa Sandor slash Ida, som verkligen är superbra!

Himlen börjar här

Sjuttonåriga Lennie har i hela sitt liv framförallt varit "Baileys lillasyster". Det var storasystern som folk lade märke till och alltid hon som bestämde vad hon och Lennie skulle göra. Lennie trivdes bra med att ha det så, hon önskade inte att det var annorlunda. Men annorlunda blir det, när Bailey plötsligt får en hjärtattack och dör. Plötsligt är Lennie ensam, den som stod henne allra närmast är borta och trots att vännen Sarah menar väl kan hon inte förstå precis hur Lennie känner.

Den enda som verkar förstå Lennie är Baileys pojkvän, Toby. Och enda anledningen att de plötsligt umgås så mycket är att de kan prata om Bailey med varandra. Lennie är absolut inte kär i Toby, och han är inte kär i henne, att de en dag kysser varandra är inte något som var meningen, det bara blir så. De är de enda som förstår varandra, och båda är i desperat behov av närhet och tröst. Lennie har väldigt dåligt samvete, hon känner att hon har svikit både Bailey och sig själv.

Något som gör Lennies relation till Toby ännu mer komplicerad är Joe Fontaine, den nye killen i Lennies skola. En helt fantastisk kille, tycker både Lennie och kompisen Sarah. Lennie, som aldrig varit kär förut, blir kär i Joe, och blir förstås överlycklig när det visar sig att han är kär i henne. Men hur ska hon nu göra med Toby, och får man verkligen vara så lycklig när ens syster precis har dött?

Himlen börjar här är en riktigt bra ungdomsbok, mycket bättre än många andra. Den är mer än bara en av alla berättelser om osäkra tonåringar med dåliga relationer till sina föräldrar, få vänner, extremt dålig självkänsla och som knappt har några personligheter utan bara karakteriseras av att de har det fruktansvärt jobbigt. I och för sig är Lennie väldigt osäker, hon träffar aldrig någon av sina föräldrar, vet inte ens var de är och bor i stället hos sin mormor, och eftersom Bailey dött är hon väldigt ledsen och har det jobbigt. Men Lennies lidande beror nästan bara på Baileys död, och inte på en helt osannolik kombination av en massa hemskheter. Visst önskar hon att hon visste var hennes mamma tagit vägen, men fram till Baileys död hade hon, Bailey och deras mormor det väldigt bra. Lennie har vänner, det var inte så att det störde henne att det alltid var Bailey och inte hon som stod i centrum, även om hon efter Baileys död ibland kommer på sig själv med att vara glad över att faktiskt få uppmärksamhet (och sedan får hon fruktansvärt dåligt samvete, eftersom hon nästan tänkt att hon är glad att Bailey är död).

Himlen börjar här är en fantastisk bok. Läs den!

Never let me go

Never let me go är skriven av Kazuo Ishiguro.

Kathy växer upp på internatskolan Hailsham, en idyllisk plats någonstans ute på den engelska landsbygden. Så verkar det i alla fall i början, så småningom går det upp för både Kathy och läsaren att det är någonting med Hailsham som inte stämmer. Jag funderar över varför ingen av eleverna någonsin träffar eller överhuvudtaget verkar ha några föräldrar och varför det är så jätteviktigt att de målar och tecknar. Kathys vän Tommy undrar varför det är en sådan katastrof att han inte är det minsta kreativ, att ingenting han gör är tillräckligt bra för att hamna i galleriet, en plats alla på Hailsham känner till men som ingen har sett och som ingen verkar förstå syftet med. Vad har egentligen barnen på Hailsham gemensamt, och varför har de ingen kontakt alls med resten av världen? Ju längre fram i boken jag kommer desto tydligare blir svaren på varför Hailsham är som det är, och det är ett fruktansvärt obehagligt öde som väntar Kathy och hennes vänner.

Never let me go är en riktigt, riktigt bra och hemskt obehaglig bok som fick mig att fundera väldigt mycket på hur mycket fri vilja människor egentligen har. Människorna i Never let me go hade kanske egentligen kunnat fly och leva på ett annat sätt än det som planerats för dem, men ingen av dem gör det. Varför? Jag tror att det till stor del beror på att den möjligheten aldrig varit aktuell, ingen har någonsin fört den på tal. Ingen förväntar sig att de ska ifrågasätta sina öden, och därför gör de inte heller det.

Samma tema finns i Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag läser just nu. Huvudpersonen Skylers lillasyster Bliss är ett konståkningsunderbarn, och deras mamma tar hela tiden för givet att Bliss ska vara med i alla tävlingar, att hon i alla lägen vill åka skridskor och göra det mamman anser är bäst för hennes karriär. Bliss ifrågasätter så gott som aldrig att hon ska göra det mamman vill, eftersom det är det som förväntas av henne och så hon fått lära sig att hon ska göra. På samma sätt fick eleverna på Hailsham veta precis hur deras liv skulle se ut, och ingen av dem funderar ens på att rymma och göra någonting annat.

Never let me go är en fantastisk bok, och jag tycker absolut att alla som tycker om dystopier borde läsa den!

Ett öga rött

Halim är femton år och går i nian. Han bor tillsammans med sin pappa, och har inga syskon. Var mamman är framgår inte. Halim har haft mycket problem i skolan, han har misskött sig och hamnat i bråk mycket. Nu har han fått en elevassistent, Alex, som ska hålla koll på honom och hjälpa honom att klara av skolan.

På en bänk på torget i närheten av där Halim bor brukar den gamla kvinnan Dalanda sitta. Liksom Halims pappa kommer hon från något arabiskt land. Halim brukar stanna och prata med henne, och Dalanda berättar en massa spännande saker för honom. Hon berättar om arabisk historia, och om hur orättvist araber behandlas i Sverige. Dalanda tycker egentligen att araber är bättre än andra och pratar om ett "vi", som innebär alla araber i världen. Det är Dalanda som berättar för Halim om integrationsplanen, något politikerna hittat på för att förvandla invandrare till svenskar.

I tidningar hittar Halim artiklar som tyder på att politikerna faktiskt vill förvandla alla invandrare till svenskar, "svennefiera" dem. Halims motstånd mot "svennefieringen" (integrationsplanen) blir väldigt starkt. Han vill inte vara någon annan än sig själv, och vill vara stolt över den han är och över sitt ursprung.

Halim har egentligen väldigt lätt för att bli arg, men han försöker att ta det lugnt och inte tappa humöret. Det fungerar ganska bra, ända tills skolan på grund av knappa resurser tvingas ta bort Halims hemspråksundervisning - de har inte råd med både Alex och hemspråksläraren Safa. Hemspråksundervisningen har varit den enda saken i skolan som Halim tyckt riktigt mycket om, och när den plötsligt ska tas bort blir han väldigt upprörd. Det är ännu ett bevis på "svennefieringen", och Halim har ju bestämt sig för att aldrig låta sig luras, att aldrig bli "svennefierad".

Halim befinner sig en väldigt jobbig situation, som jag tyvärr tror att alltför många ungdomar med ursprung i andra delar av världen befinner sig. Egentligen borde han ha det väldigt bra, i och med att han både har den kultur och det språk han fått från sin pappa och möjligheten att ta sig längre i det svenska samhället än vad till exempel pappan någon sin kunnat (eftersom han vuxit upp i Sverige kan lära sig svenska och komma in i samhället mycket enklare än vad någon som kommit hit som vuxen kan). Han borde alltså höra till både tillsammans med sin pappa och hans arabiska vänner och tillsammans med svenskarna, både vara stolt över sitt ursprung och komma in i samhället i Sverige, men hamnar i stället mitt emellan och hör inte riktigt till någonstans. Jag tror att det beror på att Halim, på grund av sitt namn, sitt utseende och sin brytning inte anses vara tillräckligt ”svensk” för att passa in bland svenskar, men samtidigt har blivit lite för svensk för att vara arab. För till exempel pappan blir det så viktigt att Halim lär sig svenska och blir svensk att han glömmer att Halim faktiskt måste få behålla sin stolthet över sitt ursprung för att må bra. Jag tycker att det är väldigt synd att nationalitet spelar så stor roll i vem som ska höra till och få vara med var, och den här boken har fått mig att fundera väldigt mycket på varför det faktiskt gör det och hur det kan komma sig att människor som borde må bra och passa in på fler ställen än de flesta andra i stället mår dåligt och inte får höra till alls.

När Halim berättar för sin pappa att hemspråksundervisningen ska tas bort reagerar pappan inte alls på samma sätt som Halim. Han säger att Halim inte har någon nytta av att kunna arabiska, eftersom man i Sverige pratar svenska. Det är lätt att bli irriterad på pappan, då han säger att något som är så viktigt för Halim är onödigt, inte inte vill att hans son prata arabiska, utan hellre svenska hemma och tycker att det är helt okej att Halim inte får lära sig sitt hemspråk, men det går samtidigt att förstå honom. Pappan är ensamstående förälder, driver en liten affär där han säljer olika småsaker (som han förmodligen inte tjänar speciellt mycket pengar på), har bara en vän som står honom nära och skulle antagligen ha kommit mycket längre i det svenska samhället om hans svenska varit bättre. Därför vill han att hans son ska lära sig svenska, för att kunna ta sig fram där språkbarriären stoppade pappan, för att få samma möjligheter som svenska ungdomar. Det som först kan kännas som om han inte riktigt bryr sig om sådant som är viktigt för Halim handlar egentligen om kärlek och att han gör det han tror är bäst för Halim.

Pappans bäste, och antagligen enda, vän är Nourdine, en arbetslös skådespelare som söker roll efter roll utan att få någon. Han kommer hem till Halim och hans pappa efter provspelningar med glada nyheter, de har sagt att han var jättebra och antagligen kommer att få rollen. Men sedan går en vecka, och Nourdine kommer tillbaka och berättar att han inte fick någon roll. Dystert förklarar han att det inte handlar om hur duktig man är på att spela teater, utan om vad man har för kontakter. Nourdine får till slut ett jobb, han ska stå i närheten av och göra reklam för en restaurang. Nourdine är glad över sitt jobb, och överdriver ganska mycket i sitt lovordande av restaurangen. Han gör små pjäser om den för att locka dit människor, men får plötsligt veta att han varit för överdriven och inte får behålla jobbet. Det gör naturligtvis Nourdine ännu ledsnare och bittrare, och hans hopp om att få en roll i en pjäs, eller något jobb över huvudtaget, blir väldigt, väldigt litet.

Jag tycker att Ett öga rött är en väldigt bra bok. Det är väldigt sorgligt hur Halims pappa som, för att hjälpa sin son, tar ifrån både honom och sig själv möjligheten att kommunicera med varandra fullt ut på ett språk båda är bra på. Även Nourdine är en väldigt tragisk människa, han är en duktig skådespelare men har fel kontakter och ett namn som inte är svenskt (vilket förmodligen också spelar in när ingen vill anställa honom).

Språket i Ett öga rött är väldigt speciellt. Den är skriven på invandrarsvenska, den svenska Halim och hans pappa pratar med varandra.

"Nu är det söndagskväll och jag sitter vid skrivbordet nybadad. Det ligger lugn i luften och det är sällan som alla tystnad är så samlad som på söndagskvällar när man sitter ensam uppe efter bad.

I morse Nourdine kom förbi redan på morgonen. Han hade med sig texten till pjäsen som han kanske får roll i. Också i påsen han hade två oöppnade ciggpaket och typ en halvkilo pistagenötter. Pappa ställde fram askfat och stängde ut solljus med persienner."

Jag tycker inte alls att det stör att boken är skriven på ett annorlunda sätt, det känns mer naturligt att Halim skriver så (då hela boken är vad Halim skriver i en liten röd skrivbok han fått av Dalanda). Det kändes lite konstigt i början , men jag vande mig ganska snabbt. Jag tror att det är bra att inte läsa några andra böcker samtidigt som man läser Ett öga rött, annars är risken stor att man måste vänja sig vid språket varje gång man har läst i en annan bok (och då kan man missa delar av historien eftersom man bara är koncentrerad på språket).

Ett öga rött är verkligen en riktigt bra bok. Läs den!

"Det händer nu" på Bokusbloggen

Sofia Nordin, som även skrivit den fantastiska boken Natthimmel (Augustprisnominerad 2009) har nu skrivit en ny bok, Det händer nu, som även den är riktigt, riktigt bra.

Det händer nu handlar om Stella som plötsligt upptäcker att hon är kär i sin bästa vän Sigrid. Stella och Sigrid har inte varit jättebra kompisar speciellt länge, och Stella förstår inte varför hon inte insåg hur underbar Sigrid var redan när de var små. Varför är det inte hon, utan Sigrids förra bästis Mimmi, som har alla minnen av att vara tioårsbästis med Sigrid?

Stella bryr sig inte längre om vad hennes andra kompisar pratar om, även om hon försöker lyssna och faktiskt lyckas komma med rätt kommentarer vid rätt tillfällen bryr hon sig inte alls. Det enda hon vill är att bara strunta i vad alla andra ska tycka och visa hela världen vad hon känner för Sigrid. Men att berätta för alla andra, det vore egentligen inte så svårt om Stella bara kunde vara säker på Sigrid kände likadant för henne. Att vara helt ärlig mot Sigrid är det svåraste, för tänk om det inte alls var Sigrids avsikt att hennes fot skulle råka nudda Stellas under bordet i uppehållsrummet. Tänk om den där pussen hon gav Stella på kinden när de var ute och köpte kläder tillsammans bara betydde att de är vänner, och inget mer.

Klicka här för att läsa hela mitt inlägg om Det händer nu av Sofia Nordin, som publicerades på Bokusbloggen den fjärde oktober.

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Ursäkta att man vill bli lite älskad är skriven av Johanna Thydell, som även skrivit I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning.

Nora Jonasson är sjutton år, och "har det väl egentligen vad man skulle kunna säga rätt bra". Men hon har aldrig varit ihop med någon, inte som sin populära bästa vän Lisa, och den enda kille som visar någon sorts intresse för henne är Sylvester i hennes franskgrupp. Det är bara det att Nora inte alls är intresserad av Sylvester, även om hon ibland får för sig att hon borde vara tacksam för att någon lägger märke till henne överhuvudtaget.

Nej, Nora gillar egentligen inte alls Sylvester, men funderar på om hon kanske är lite intresserad av sin tre år äldre storebrors kompis Stoffe. Men kan Stoffe lägga märke till Nora, kan han börja se henne som något mer än bara Jonassons lillasyster? Kan någon alls lägga märke till Nora när Lisa är i närheten? När Nora och Lisa var små var det som om Lisas coolhet smittade, när Nora var med henne var hon också populär, då var hon också en sådan som killarna ville bli ihop med. Riktigt så är det inte längre, nu är Nora orolig för att Stoffe ska titta på Lisa och inte på henne, för inte kan det väl Noras kompis Jossan ha rätt när hon säger att Stoffe faktiskt spanade in Nora?

På en fest försvinner Lisa iväg med AB i klassen, som har gillat Lisa så länge Nora kan minnas. Ensam kvar på en balkong står Lisas pojkvän Jack, och när Nora går ut och pratar med honom vill hon bara muntra upp honom lite, få honom att glömma att Lisa har gått sin väg och kanske är otrogen, eftersom hon plötsligt får för sig att han tänker hoppa från balkongen och ta livet av sig. Att hon börjar prata om fotboll med Jack är faktiskt bara något hon gör för att få honom att släppa balkongräcket och sluta se ut som om han tänker hoppa. Nora kan inte hjälpa att just det Jack saknar hos Lisa är att hon inte kan något om fotboll.

Nora hoppades inte att Jack skulle bli intresserad av henne eller något sådant, det hade hon inte en tanke på. Men plötsligt kommer inte Lisa till skolan och svarar inte på Noras sms, när Nora frågar Jossan om hon vet något svarar hon undvikande. Till slut visar det sig att Jack blivit kär i henne, i Nora, och gjort slut med Lisa. Lisa tycker att det är Noras fel, och fast Nora ofta har önskat att någon ska lägga märke till henne, och inte bara Lisa, känns det här inte det minsta bra utan bara väldigt, väldigt hemskt.

"Egentligen skulle man ju kunna skratta åt saken. Lisa Lind dumpad på grund av Nora Jonassons FRAMSTÖT - HA HA HA YEAH RIGHT!

Det är bara det att jag inte kan skratta.

Det är bara det att jag har så ont i magen att jag inte kan resa mig."

Jag tycker mycket om Nora, och det är lätt att känna med henne. Hon tänker sig ofta att saker ska bli på ett visst sätt, men så blir det inte alls så. Saker hon trott skulle kännas bra känns plötsligt bara fel, och ingen blir imponerad av hur bra Nora är på armbrytning när det egentligen är hur coolt som helst. Nora är egentligen väldigt vanlig, hon är inte psykiskt sjuk och hennes föräldrar är inte skilda och har inte alkoholproblem. Hon skulle bara vilja vara lite populärare, ha en lite nyare mobiltelefon (som inte är ärvd från Lisa) och vara lite speciell. En sådan som folk vänder sig om och tittar efter. En sådan som blir lite älskad.

Ursäkta att man vill bli lite älskad är en superbra bok! En anledning till att jag tycker så mycket om den är att Noras problem är så vanliga, den visar att man faktiskt kan vara jätteledsen och tycka att allt är jobbigt även om ingen av ens föräldrar är alkoholist och ingen man tycker jättemycket om dör. Att man kan känna att man inte duger även om man inte har ätstörningar eller har blivit mobbad sedan man började skolan. Jag tycker att det här är Johanna Thydells bästa bok hittills, och jag hoppas att hon skriver ännu fler!