25 september 2011

Prins Charles känsla

I går var jag på Intiman i Malmö och såg Prins Charles känsla, Liv Strömquists seriealbum i dramatisering av Sara Giese. Den var riktigt, riktigt bra, tyckte både jag, kompisen som var med och hela resten av publiken, som alla ställde oss upp och applåderade när pjäsen var slut efter det lilla slutnummer som dök upp efter att de fem fantastiska skådespelarna applåderats in ett antal gånger.

Prins Charles känsla handlar om kärlek. Om olika sorters kärlek, om vad som betraktas som "kvinnlig" respektive "manlig" kärlek och om hur stor del av kärleken som bara är en social konstruktion. Prins Charles känsla tar upp många saker i vårt samhälle som ses som normalt och naturligt, och visar på ett väldigt komiskt sätt hur absurt det egentligen är. Varför är det så att kvinnor framförallt ska visa omsorgsfull kärlek, att kvinnors kärlek ska handla om att tillfredsställa andras begär? Trots att jag inte vill, och anstränger mig för att inte göra det, reagerar jag starkare på tjejen som kräver uppmärksamhet från sin pojkvän än killen som gör likadant. Varför är det fult för kvinnor att visa sina egna begär, att sätta sig själv först, medan det ses som naturligt att män gör det? Varför stannar kvinnor hos män som misshandlar dem, varför blir många kvinnor beroende av bekräftelse från män som hela tiden förödmjukar, nedvärderar och kritiserar dem? Världens fyra mest betalda TV-komiker har nått framgång genom att skämta om hur deras fruar, flickvänner och andra kvinnor vill prata med om känslor, medan de bara vill slippa det. Är det för att så många känner igen sig? Men varför vill någon som helst vill prata om känslor vara tillsammans med någon som bara vill vara ifred, varför vill någon som bara vill vara ifred bli tillsammans med någon överhuvudtaget? Och varför är det så gott som alltid kvinnan som vill prata och mannen som vill slippa henne?

På många ställen är Prins Charles känsla hysteriskt rolig. En liten stund senare är den väldigt allvarlig, och samma publik som nyss skrikit av skratt är tyst och lyssnar och funderar. Jag tycker otroligt mycket om scenen där Susanne Karlsson (som bland annat spelar Skådespelare 2, Prins Charles, Jerry Seinfeld, Heteronormativ dotter, Kvinnlig Hemingway, Leif Strömkiss, Hon, Strutprinsessa, 1800-talsfru, 1800-talsdam 1, Annan kvinna, Tjej, En annan man och Hon som går där borta) går fram och tillbaka framför den stängda ridån och frågar sig, och oss, om det egentligen är så konstigt att könsfördelningen i styrelser på arbetsplatser och idrottsklubbar är så ojämn när tjejer redan som barn får lära sig att det är fult att sätta sig själva först medan killar får lära sig att det är precis så de ska göra. Kvinnor ska älska genom att visa omsorg, män ska älska genom att leva ut sina begär. Hon avslutar med att säga "Så, ett tips till alla er killar som vill röra om lite i patriarkatet: Visa en random kvinna omsorgsfull kärlek - en gång om dagen!"

Jag rekommenderar verkligen Prins Charles känsla, och efter att ha sett pjäsen är jag verkligen sugen på att läsa Liv Strömquists seriealbum! Här finns ett mycket roligt litet filmklipp om pjäsen. Ni som vill se pjäsen får dock skynda er att boka biljetter, eftersom nästan alla kommande föreställningar är nästan helt fullbokade. Det är bra, tycker jag, ju fler som ser denna fantastiska pjäs, desto bättre är det!

2 kommentarer:

  1. Jag ska läsa Prins Charles känsla så fort jag hittat den,den verkade väldgt rolig på bilderna jag såg den.Lite kul att Liv Strömquist heter som jag!

    SvaraRadera
  2. Det tycker jag absolut att du ska göra! Det är alltid roligt att upptäcka att det finns kloka, intressanta människor med samma namn som en själv. Som liten var jag väldigt glad när upptäckte Roald Dahls Matilda, till exempel.

    SvaraRadera