Bokrea!

Nu är det den här tiden på året igen, då det är kallt och mörkt men framförallt dags för bokrea! Jag har precis beställt, och jag har hittat en massa böcker jag vill ha, och jättemånga jag skulle ha köpt om jag inte redan hade dem. Inspirerad av En bok om dagen har jag nu börjat läsa Vibeke Olssons Sågverksungen (som jag haft länge men faktiskt inte läst), och eftersom jag tycker väldigt mycket om den än så länge har jag beställt fortsättningen Bricken på Svartvik som finns på rean.

Några andra böcker jag har beställt är Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt, Katt i Warzawa av Slavenka Drakulic, Så jävla normal av Nina Hemmingsson och Bara lite AIDS av Sara Granér. Sara Granér har även skrivit den fantastiska Med vänlig hälsning, och eftersom Bara lite AIDS var tillfälligt slut sist jag försökte köpa den blev jag extra glad över att hitta den på rean!

För den som inte har läst den finns Sonya Hartnetts Butterfly på rean på både svenska och engelska. Innan filmen kommer (vilket det gör snart) måste ni som inte har gjort det än se till att läsa Hungerspelen, och då kan det passa ganska bra att den finns på rean.

Fler bra ungdomsböcker som reas i år är bland annat Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie, Chain Mail - Skicka vidare av Hiroshi Ishizaki, Tystnad, tagning av Michelle Magorian och Om jag stannar av Gayle Forman. För mindre barn finns Pija Lindenbaums Siv sover vilse och två av Dav Pilkeys underbart fina böcker om Draken, Drakens vän och Drakens vimsiga dag. Till alla nyblivna filosofer finns Tänk själv - en inspirationsbok för unga filosofer av Peter Ekberg på rean.

Ett annan fantastisk bok är Einsteins fru av Liv Strömquist, och den borde alla som inte redan har köpa. Ännu fler bra böcker som reas nu är Här är allt så perfekt av Niklas Orrenius, Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates och Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren av Philip Pullman.

Åh, vad roligt det är med bokrea!

Rosa - den farliga färgen

Rosa - den farliga färgen handlar om synen på färgen rosa i vårt samhälle. Hur tänker de som väljer att klä sig i rosa? Hur uppfattar vi människor som är klädda i rosa, och har rosa alltid varit kopplat till kvinnlighet?

I Rosa - den farliga färgen pratar Fanny Ambjörnsson med småbarnsföräldrar, småbarn, queeraktivister och män som enbart klär sig i rosa. Tankarna kring vad färgen står för är många, och det är så gott som ingen som sätter på sig rosa kläder utan att ha en tanke med det, och den här boken väcker väldigt mycket tankar hos mig.

Många av de föräldrar Ambjörnsson pratar med undviker att klä sina döttrar i rosa, då de tycker att det känns för stereotypt och sänder ut signaler om att dottern framförallt finns för att vara behagfull och gullig. Ändå är det så att de flesta barnen ändå inte har könsneutrala kläder, det är bara det att färgen rosa har undvikits. På öppna förskolan där Fanny Ambjörnsson studerar småbarns kläder visar det sig att det trots avsaknaden av rosa fortfarande är så att tjejerna har ljusa, blommiga kläder medan killar har mörka färger. Även föräldrar som säger sig vilja undvika de könsstereotypa kläderna visar sig efter en stund faktiskt tycka att det är viktigt att det syns vilket kön barnet har. Att sätta på en liten pojke rosa kläder är för de flesta helt otänkbart, men ingen kan riktigt svara på varför.

Hur kommer det sig att det tas för givet att alla tjejer någon gång under sin tidiga barndom kommer att gå igenom en fas där de är besatta av rosa? Av de små tjejer Fanny Ambjörnsson träffar känner många en stark gemenskap kring färgen rosa. Någon drömmer om att ha ett helt rosa prinsesskalas, med bara tjejkompisar. I princip alla killarna avskyr rosa, och allt det rosa blir en plats där bara vissa får komma in. Många flickor säger att de känner sig fina i rosa, men hur blev det egentligen så viktigt att vara fin och varför kan man inte vara fin i mörkgröna byxor och en ljusblå tröja i stället för en rosa klänning? Handlar det om all reklam som är riktad till (även väldigt unga) tjejer där utseende hela tiden ställs i fokus? Att leksaker som barbiedockor spelat in är väldigt troligt. Till barbiedockor, en leksak som är väldigt riktad till tjejer, finns tillhörande tidningar där det står om barbies besök i klädboutiquen, skoaffären, modelabyrinten och om hennes gulliga smyckeskrin, till exempel. Den uppmaning som flickor får genom detta är att ja, att bry sig om sitt utseende är rätt, och även att ett "fint" utseende har en tydlig koppling till det rosa och det klassiskt feminina.

Nästa kapitel handlar om män som klär sig i rosa. Hur andra uppfattar dem, och vilken självsäkerhet och social status man måste ha för att som man våga vara rosa. Att män tycker att det skulle vara pinsamt att kopplas ihop med rosa ses ofta som en sanning som inte ifrågasätts. I Thailand får de poliser som gjort sig skyldiga till små förseelser bära ett rosa Hello Kitty-armband utanpå sina uniformer för att förödmjukas, pojkar som klär sig i rosa blir ofta retade och jag har hört klasskompisar på syslöjden säga saker i stil med "Åh, jag skulle så gärna vilja sy en rosa tröja till min lille kusin, det vore så fint, men det är ju en pojke så det skulle han ju inte bli glad för ..." Att det ses som naturligt och självklart att män ogillar rosa är egentligen väldigt märkligt, då rosa förr i tiden var något som representerade manlighet. På 1600-talet och 1700-talet klädde sig mäktiga män i peruker, klackar och mycket färg (bland annat rosa).

I Rosa - den farliga färgen finns flera män som gillar rosa. Trettioåriga Jakob beskriver det som att han för en kamp för rosa, och Erik menar att rosa kläder ger honom en känsla av att han är stark och klarar att gå sin egen väg. Alla de rosaklädda män Ambjörnsson pratar med har en tanke med sitt färgval. De vill visa att de kan bryta mot normerna, och de känns alla ganska trygga i sig själva. Ingen man med dålig självkänsla sätter på sig en rosa skjorta, och ingen man köper ett par rosa byxor bara för att han tycker att de är snygga. Alla är medvetna om att en man klädd i rosa uppfattas som fjollig, feminin och riskerar att folk tror att han är homosexuell (någonting som ju egentligen inte borde vara ett problem, men som tyvärr ändå är det för väldigt många).

Hos vissa finns kopplingen mellan överklass och rosa kvar. Många associerar rosaklädda män med festande "Stureplanskillar", som i populärkultur ofta har en väldigt tydlig koppling till färgen rosa. Det här kan mycket väl ha ett samband med forna tiders rosa överklassmän, och kanske med att alla de stora finanstidningarna tryckta på rosa papper. Rosa signalerar inte bara fjollighet, utan även framgång och ekonomisk välgång.

Det fjärde och sista kapitlet i den här boken är det jag tycker är allra intressantast. Det handlar om rosa och feminitet i feministiska queerkretsar. Många berättar om hur den rosa färgen, och det klassiskt kvinnliga, ofta blir nedvärderat även i feministiska kretsar. En av dem är Sofie, som har inrett sitt rum nästan helt i rosa och identifierar sig som femme. Hon är väldigt feminin, och har lite överdrivit det rosa för att protestera både mot samhället i stort och de kretsar hon rör sig i. Hon vill reclaima färgen rosa, och göra den till något tufft och starkt. Hon kände att det bland queeraktivisterna var väldigt många kvinnor som hade en mer maskulin klädstil, och hon kände att hon ville fortsätta vara feminin utan att det skulle göra att hon hamnade utanför. En annan tjej som tänker på ett liknande sätt är Maria, som gärna klär sig i korta kjolar, för att visa att kort kjol inte är synonymt med sexuell tillgänglighet. Man ska kunna ha en feminin klädstil utan att det ger män rätt att stirra eller tafsa.

Att kvinnor och män förväntas vara på vissa sätt, till exempel att kvinnor ska ha en feminin stil för att bli accepterade och vice versa, är väldigt, väldigt fel. Samtidigt är det också lätt att det blir fel när det i en subkultur blir tvärtom. Sofie och Maria beskriver hur det i queera kretsar ses som något negativt om man som tjej klär sig i rosa, och hon vill protestera mot det. Hon vill visa att man kan vara rosa men ändå inte vara heterosexuell, ändå vara feminist och ändå ta mycket plats. Jag tycker att det är väldigt intressant hur personer som Sofie, som vid en första anblick inte ser ett dugg normbrytande ut, egentligen bryter mot flera ideal på olika sätt. Både den allmänna normen som säger att kvinnor bör bete sig på ett visst sätt, och idealet bland queeraktivisterna som säger att rosa och femininitet är fel.

Rosa - den farliga färgen är en riktigt, riktigt bra bok, som väcker väldigt mycket intressanta tankar. "En hel bok om rosa, ska det verkligen vara nödvändigt?", frågar Fanny Ambjörnsson i slutet av boken. Absolut, för, som hon själv skriver några rader längre ner, rosa är inte vilken färg som helst. Rosa är en oerhört laddad färg, som kan tolkas på väldigt många sätt. Om man vill veta vilka, hur och varför rekommenderar jag verkligen Rosa - den farliga färgen. Och när jag ändå håller på passar jag på att även rekommendera en annan bok av samma författare, nämligen I en klass för sig: genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Den är också helt otroligt bra och intressant!

Tack för recensionsexet, Ordfront!

Vi ses på Place de la Sorbonne

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy fick jag av Åsa (som då hette Beatrix) i En bok om dagens senaste bokbyte. Den handlar om artonåriga Louise och hennes relation till sin mamma Alice. Louise kallar alltid sin mamma för Alice i stället för mamma, för att påminna om hur dålig Alice alltid har varit på att vara mamma.

Den dag boken börjar ska Louise träffa Alice på ett café, Place de la Sorbonne. Louise sitter där och väntar, och tiden går utan att Alice kommer. Alice är alltid sen, tänker Louise, men hon kommer alltid till slut. Timmarna går och Louise hinner dricka kaffe, äta lunch, dricka te och äta lite mer utan att Alice kommer. Hon kommer att komma, intalar Louise sig, så småningom kommer hon. Medan hon väntar ser hon tillbaka på sin barndom, och minns alla andra gånger då Alice inte har varit där, alla andra gånger Alice inte har hållit vad hon lovat.

Det svåraste med Louises mamma är att hon är en jättebra mamma ibland. Visst har hon missbruksproblem, och visst är det jobbigt när det känns som om till och med mammans cigaretter är viktigare för henne än dottern, och visst ger Alice sin dotter alldeles för lite kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Samtidigt är hon vissa dagar helt fantastisk, vilket gör att Louise aldrig ger upp hoppet om att allt ska bli bra och att mamman ska börja ta hand om henne ordentligt. "Mamma, jag hatar dig för att jag älskar dig så mycket", tänker Louise vid ett tillfälle.

I en period fick Louise inte bo hos sin mamma, eftersom Alice inte klarade av att ta hand om henne. Föräldrarna är skilda, och pappan är nästan alltid ute och reser. En dag, när Louise snart ska fylla sexton, står Alice utanför hennes skola. "Vi måste prata", säger hon, och förklarar att Louise ska få bo hos henne nu. Louise vet inte riktigt om hon blir glad eller inte, hon blir mest förvånad. Alice säger att hon har förändrats, att hon nu är ansvarsfull, att hon tjänar mer pengar, hennes liv är stabilt och hon kliver upp på morgnarna. Underförstått är att så var det inte förut, och Louise är rädd att det inte ska vara så nu heller. Hon flyttar hem till Alice, och i några dagar är allting perfekt, nästan för perfekt. Den fjärde dagen börjar saker bli mer som de var förut. Alice kliver inte upp på morgonen, och dagen därpå visar det sig att hon inte har sovit hemma. Louise föredrar nästan ändå när det är så här, hon känner sig mer trygg när allting är som det brukar vara. På kvällen kommer Alice och hennes vänner hem till lägenheten för att ha fest, och nästa morgon stinker hela trapphuset av hasch. Nej, det går inte att lita på Alice. Och timmarna fortsätter att gå, utan att hon dyker upp på Place de la Sorbonne.

Jag tyckte mycket om Vi ses på Place de la Sorbonne, tack så mycket Åsa! Läsupplevelsen blev väldigt speciell, eftersom jag själv satt på ett café och väntade på någon medan jag läste den. Den jag väntade på kom visserligen efter inte så lång tid, men klockslaget då vi hade bestämt att vi skulle träffas han passera och jag hann hämta nytt tevatten ett par gånger innan jag fick sällskap.

Salome

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.

Gott nytt år!

Nu är 2011 snart slut och det har hänt mycket spännande och roligt som är mer eller mindre bokrelaterat under året. Året inleddes med att jag skrev om Himlen börjar här av Jandy Nelson, som är en av dem bästa ungdomsböcker jag har läst. Huvudpersonen Lennie är en väldigt nyanserad och trovärdig karaktär, och jag tycker mycket om henne. Jag älskar kopplingen till musiken, och det är fint att se att Lennie, trots att hennes syster är död och hon för det mesta är ledsen, faktiskt kan vara lycklig.

En riktigt bra bok jag skrev om i början av året läste jag visserligen i slutet av förra året, men den är så fantastisk att den förtjänar att omnämnas här ändå. Boken jag menar är Älskade syster av Joyce Carol Oates. Riktigt, riktigt bra tyckte jag att den var, och nu funderar jag på att ta och läsa om den någon dag!

Jag har upptäckt Liv Strömquist under året, och har och har läst alla hennes böcker utom Drift. De är alla helt fantastiska, liksom teaterföreställningen som fick mig att upptäcka dem. Den är baserad på Liv Strömquists seriealbum med samma namn, Prins Charles känsla. Jag har varit och sett den två gånger på Intiman i Malmö, där den spelas till slutet av januari (minst, den har redan blivit förlängd sedan premiären i september så det är inte omöjligt att den blir förlängd lite till).

I våras förenades jag och en kompis av att vi båda ville läsa Bröderna Karamazov, vilket vi också gjorde. Det var en fantastisk läsupplevelse, och den är inte alls så svårläst som många (inklusive jag själv innan jag läste den) tror. I början blev jag lite förvirrad av att det var så himla många långa, ryska namn att hålla reda på, men efter ett litet tag kom jag in i det och då var det inga problem alls. Därför tycker jag att ni ska strunta i alla de fördomar som finns om tjocka gamla böcker av ryska författare och ta och läsa lite Dostojevskij!

Årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin var Jessica Shiefauers bok Pojkarna. Det gjorde mig jätteglad, eftersom jag hade läst den och tyckte mycket om den. Pojkarna är inte lik någonting annat, och det finns många lager i den som jag inte förstår helt. Det gör dock absolut ingenting, det går alldeles utmärkt att läsa och uppskatta det man förstår. Själv tycker jag om att inte förstå allting i en bok, då känns det som om den lämnar mig med ett löfte om nya upptäckter och en lite annorlunda upplevelse nästa gång jag läser den.

Andra fantastiska kulturupplevelser som inte varit böcker är operan Jenufa som jag såg, eller upplevde, häromdagen och två underbara konserter med cellisten Jakob Koranyi. På en av de spelade han Haydns cellokonsert i D-dur, och på den andra Elgars cellokonsert i E-moll. Båda konserterna var helt otroliga, och jag ser fram emot mars, då Jakob Koranyi kommer till Skåne nästa gång.

Det här året har inneburit både ett slut och en sorts ny början för Harry Potter. Den sista filmen har kommit och Pottermore har öppnats. Att alla filmer nu kommit känns tomt och sorgligt. Harry Potter har funnits i mitt liv sedan jag var fyra år, och hela tiden har det funnits en ny bok eller en ny film att se fram emot. Även om Pottermore är jätteroligt och jag längtar tills resten av böckerna släpps där blir det aldrig riktigt samma sak som att längta efter böckerna och filmerna. I mer än två tredjedelar av mitt liv har jag följt Harrys äventyr, och att de nu är slut känns väldigt tomt.

Det var i år Gudrun Wessnert efter mitt inlägg om hennes bok Spindelbarnen åkte till Luxemburg och träffade Iktoro. Det kändes otroligt roligt och fint att jag kunde bidra till att Iktoro, som länge kommenterat här och nu har en egen bokblogg, fick träffa en av sina favoritförfattare!

I år har jag varit med i flera trevliga bokbyten som En bok om dagen ordnat, och i ett av dem fick jag Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag älskade den och den klättrade högt upp på favoritboklistan på en gång. Sedan läste jag Kafka på stranden också. Den var också underbar, men tyvärr tyckte jag inte alls lika mycket om Norwegian wood.

Jag hoppas att ni alla får ett underbart 2012 fyllt av bra teater, böcker, opera, konserter och annat sådant där trevligt! Gott nytt år!

Julkalender enligt O

I går var jag med i enligt O:s trevliga julkalender! HÄR finns alla luckor i kalendern och HÄR finns min lucka!

Lite genusperspektiv, tack

Just nu läser jag samhällskunskap, och min samhällskunskapsbok gör mig så arg, så arg. I kapitlet om ekonomi finns det en massa arbetande män. De är elektriker, potatisförsäljare, glassförsäljare, medeltida bönder, byggarbetare, snickare eller bagare. I kapitlet finns det så mycket som fyra kvinnor. En odlar äpplen, en tillverkar sylt, en köper ett skåp och en stickar en halsduk. Naturligtvis är männen överrepresenterade, och de kvinnor som är med gör traditionellt kvinnliga saker, som att laga mat eller sticka.

I ett annat kapitel står det om att starta och sköta ett företag. Kapitlets huvudpersoner är Erik och Gustav. De har precis gått ut gymnasiet, och vill inte plugga vidare. De vill i stället börja jobba, och startar därför en biltvätt (de "vet ju båda två hur man tvättar en bil för hand". Hade det varit lika självklart att de hade vetat det om de hade hetat Sara och Maria i stället?). För att göra reklam anlitar de sin gamla kompis Emma som praktiserar på en reklambyrå. När det senare går dåligt för företaget behöver de mer arbetskraft, och anställer en annan gammal vän. Pelle, heter han, och han har gått fordonsprogrammet på gymnasiet. Texten innehåller tre män, som alla har den mycket manliga sysselsättningen bilar, och en kvinna, som ägnar sig åt att designa snygga reklamblad.

Där det står om nackdelar med att jobba svart finns det en man, som arbetar på någon sorts bygge, där han skadar sig. Eftersom han inte jobbar svart får han ersättning, medan kvinnan som arbetar svart som städerska inte får det. Det stör mig väldigt mycket att byggaren är en man, medan städaren är en kvinna.

Där det står om LAS är det en tecknad bild föreställande en man som med blossande röda kinder går ut från personalkontoret medan fem arbetskamrater, också de män, står och tittar hånfullt på honom. På ett ställe finns det en bild på en man iklädd byggarbetskläder som går runt och bär på en stege, samt en kvinna i röd klänning som bär på resväskor. På de tecknade bilder av vad regeringen gör visas en grupp bestående av finns fyra män och två kvinnor (som är klädda i rött respektive gult, medan männen är klädda i blått och grönt) för att representera regeringen. Nu är det faktiskt så att regeringen består av tolv kvinnor och tolv män, så denna sneda könsfördelning har ingen verklighetsförankring.
När det står om olika ideologier illustreras konservatism, liberalism och socialism av vars två tecknade män. Jag vet att det på precis när ideologierna uppstod framförallt var män som engagerade sig, men faktum är att suffragettrörelsen grundandes redan 1884 vilket innebär att det har funnits politiskt aktiva kvinnor ganska länge.

Jag tror inte att den som ritat bilderna till min samhällskunskapsbok har tänkt att "eftersom det är en byggare måste det vara en man, här ser jag till att rita in fler män än kvinnor för att jag så himla gärna vill bidra till att upprätthålla patriarkatet", men jag tycker inte att det är okej att inte tänka. När man ritar bilder till exempelvis en lärobok måste man tänka genusmedvetet. Allt sådant här bidrar till att mannen är normen i dagens samhälle, det bidrar till att lära oss vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Vi måste alla tänka genusmedvetet, annars är det väldigt svårt att förändra någonting. Om vi inte tänker kommer pojkar som fantastiske Loke aldrig att få vara Lucia (eftersom Lucia är kvinnligt), kvinnor kommer att fortsätta att ha sämre lön än män och det kommer fortfarande att betraktas som konstigt om en pojke vill ha på sig rosa kläder eller om en tjej sätter sig bredbent på tunnelbanan. Om vi inte tänker ur ett genusperspektiv kommer vi alla att fortsätta vara begränsade, och jag är övertygad om att alla människor mår bättre av att ha fler möjligheter.