Gott nytt år!

Nu är 2011 snart slut och det har hänt mycket spännande och roligt som är mer eller mindre bokrelaterat under året. Året inleddes med att jag skrev om Himlen börjar här av Jandy Nelson, som är en av dem bästa ungdomsböcker jag har läst. Huvudpersonen Lennie är en väldigt nyanserad och trovärdig karaktär, och jag tycker mycket om henne. Jag älskar kopplingen till musiken, och det är fint att se att Lennie, trots att hennes syster är död och hon för det mesta är ledsen, faktiskt kan vara lycklig.

En riktigt bra bok jag skrev om i början av året läste jag visserligen i slutet av förra året, men den är så fantastisk att den förtjänar att omnämnas här ändå. Boken jag menar är Älskade syster av Joyce Carol Oates. Riktigt, riktigt bra tyckte jag att den var, och nu funderar jag på att ta och läsa om den någon dag!

Jag har upptäckt Liv Strömquist under året, och har och har läst alla hennes böcker utom Drift. De är alla helt fantastiska, liksom teaterföreställningen som fick mig att upptäcka dem. Den är baserad på Liv Strömquists seriealbum med samma namn, Prins Charles känsla. Jag har varit och sett den två gånger på Intiman i Malmö, där den spelas till slutet av januari (minst, den har redan blivit förlängd sedan premiären i september så det är inte omöjligt att den blir förlängd lite till).

I våras förenades jag och en kompis av att vi båda ville läsa Bröderna Karamazov, vilket vi också gjorde. Det var en fantastisk läsupplevelse, och den är inte alls så svårläst som många (inklusive jag själv innan jag läste den) tror. I början blev jag lite förvirrad av att det var så himla många långa, ryska namn att hålla reda på, men efter ett litet tag kom jag in i det och då var det inga problem alls. Därför tycker jag att ni ska strunta i alla de fördomar som finns om tjocka gamla böcker av ryska författare och ta och läsa lite Dostojevskij!

Årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin var Jessica Shiefauers bok Pojkarna. Det gjorde mig jätteglad, eftersom jag hade läst den och tyckte mycket om den. Pojkarna är inte lik någonting annat, och det finns många lager i den som jag inte förstår helt. Det gör dock absolut ingenting, det går alldeles utmärkt att läsa och uppskatta det man förstår. Själv tycker jag om att inte förstå allting i en bok, då känns det som om den lämnar mig med ett löfte om nya upptäckter och en lite annorlunda upplevelse nästa gång jag läser den.

Andra fantastiska kulturupplevelser som inte varit böcker är operan Jenufa som jag såg, eller upplevde, häromdagen och två underbara konserter med cellisten Jakob Koranyi. På en av de spelade han Haydns cellokonsert i D-dur, och på den andra Elgars cellokonsert i E-moll. Båda konserterna var helt otroliga, och jag ser fram emot mars, då Jakob Koranyi kommer till Skåne nästa gång.

Det här året har inneburit både ett slut och en sorts ny början för Harry Potter. Den sista filmen har kommit och Pottermore har öppnats. Att alla filmer nu kommit känns tomt och sorgligt. Harry Potter har funnits i mitt liv sedan jag var fyra år, och hela tiden har det funnits en ny bok eller en ny film att se fram emot. Även om Pottermore är jätteroligt och jag längtar tills resten av böckerna släpps där blir det aldrig riktigt samma sak som att längta efter böckerna och filmerna. I mer än två tredjedelar av mitt liv har jag följt Harrys äventyr, och att de nu är slut känns väldigt tomt.

Det var i år Gudrun Wessnert efter mitt inlägg om hennes bok Spindelbarnen åkte till Luxemburg och träffade Iktoro. Det kändes otroligt roligt och fint att jag kunde bidra till att Iktoro, som länge kommenterat här och nu har en egen bokblogg, fick träffa en av sina favoritförfattare!

I år har jag varit med i flera trevliga bokbyten som En bok om dagen ordnat, och i ett av dem fick jag Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag älskade den och den klättrade högt upp på favoritboklistan på en gång. Sedan läste jag Kafka på stranden också. Den var också underbar, men tyvärr tyckte jag inte alls lika mycket om Norwegian wood.

Jag hoppas att ni alla får ett underbart 2012 fyllt av bra teater, böcker, opera, konserter och annat sådant där trevligt! Gott nytt år!

Julkalender enligt O

I går var jag med i enligt O:s trevliga julkalender! HÄR finns alla luckor i kalendern och HÄR finns min lucka!

Lite genusperspektiv, tack

Just nu läser jag samhällskunskap, och min samhällskunskapsbok gör mig så arg, så arg. I kapitlet om ekonomi finns det en massa arbetande män. De är elektriker, potatisförsäljare, glassförsäljare, medeltida bönder, byggarbetare, snickare eller bagare. I kapitlet finns det så mycket som fyra kvinnor. En odlar äpplen, en tillverkar sylt, en köper ett skåp och en stickar en halsduk. Naturligtvis är männen överrepresenterade, och de kvinnor som är med gör traditionellt kvinnliga saker, som att laga mat eller sticka.

I ett annat kapitel står det om att starta och sköta ett företag. Kapitlets huvudpersoner är Erik och Gustav. De har precis gått ut gymnasiet, och vill inte plugga vidare. De vill i stället börja jobba, och startar därför en biltvätt (de "vet ju båda två hur man tvättar en bil för hand". Hade det varit lika självklart att de hade vetat det om de hade hetat Sara och Maria i stället?). För att göra reklam anlitar de sin gamla kompis Emma som praktiserar på en reklambyrå. När det senare går dåligt för företaget behöver de mer arbetskraft, och anställer en annan gammal vän. Pelle, heter han, och han har gått fordonsprogrammet på gymnasiet. Texten innehåller tre män, som alla har den mycket manliga sysselsättningen bilar, och en kvinna, som ägnar sig åt att designa snygga reklamblad.

Där det står om nackdelar med att jobba svart finns det en man, som arbetar på någon sorts bygge, där han skadar sig. Eftersom han inte jobbar svart får han ersättning, medan kvinnan som arbetar svart som städerska inte får det. Det stör mig väldigt mycket att byggaren är en man, medan städaren är en kvinna.

Där det står om LAS är det en tecknad bild föreställande en man som med blossande röda kinder går ut från personalkontoret medan fem arbetskamrater, också de män, står och tittar hånfullt på honom. På ett ställe finns det en bild på en man iklädd byggarbetskläder som går runt och bär på en stege, samt en kvinna i röd klänning som bär på resväskor. På de tecknade bilder av vad regeringen gör visas en grupp bestående av finns fyra män och två kvinnor (som är klädda i rött respektive gult, medan männen är klädda i blått och grönt) för att representera regeringen. Nu är det faktiskt så att regeringen består av tolv kvinnor och tolv män, så denna sneda könsfördelning har ingen verklighetsförankring.
När det står om olika ideologier illustreras konservatism, liberalism och socialism av vars två tecknade män. Jag vet att det på precis när ideologierna uppstod framförallt var män som engagerade sig, men faktum är att suffragettrörelsen grundandes redan 1884 vilket innebär att det har funnits politiskt aktiva kvinnor ganska länge.

Jag tror inte att den som ritat bilderna till min samhällskunskapsbok har tänkt att "eftersom det är en byggare måste det vara en man, här ser jag till att rita in fler män än kvinnor för att jag så himla gärna vill bidra till att upprätthålla patriarkatet", men jag tycker inte att det är okej att inte tänka. När man ritar bilder till exempelvis en lärobok måste man tänka genusmedvetet. Allt sådant här bidrar till att mannen är normen i dagens samhälle, det bidrar till att lära oss vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Vi måste alla tänka genusmedvetet, annars är det väldigt svårt att förändra någonting. Om vi inte tänker kommer pojkar som fantastiske Loke aldrig att få vara Lucia (eftersom Lucia är kvinnligt), kvinnor kommer att fortsätta att ha sämre lön än män och det kommer fortfarande att betraktas som konstigt om en pojke vill ha på sig rosa kläder eller om en tjej sätter sig bredbent på tunnelbanan. Om vi inte tänker ur ett genusperspektiv kommer vi alla att fortsätta vara begränsade, och jag är övertygad om att alla människor mår bättre av att ha fler möjligheter.

Någonting väldigt fint

"Under frukosten spelade Vidar cello. Han åt inte med oss andra, utan hastade bara förbi oss med instrumentet i högsta hugg i ena handen, stråken som ett vapen i den andra. Den blanka lacken och utsirningarna i det mörka träet kändes som en främmande fläkt av överklass bland allt det nedslitna, ofärgade och lantliga. Någonstans bakom huset satte han sig så, hetsade taglet över strängarna.
"Jaha, nu behöver Vidar vara i fred", sade Felicia.
"Det där lugnar honom", förklarade Susanna, fridfullt tuggandes på sin smörgås, i en helt annan rytm än musikens. Tydligen var vildsint celloackompanjemang till måltiderna ingenting som förvånade dem.
Ibland tycktes tonerna helt sakna takt och melodi, var bara som små skrik under stråken. Samtidigt som jag hade svårt att få riktig matro kunde jag inte låta bli att lyssna. Tidigare hade jag nog föreställt mig cellon som något slags lite större fiol, men nu hörde jag hur mycket djupare tonomfånget var. Ibland var ljudet så dovt att det vibrerade på gränsen till det hörbara, och ändå fanns de riktigt ljusa tonerna där, när han sökte dem."

Jag läser Utanmyr av Sofia Nordin, och förstår att Sofia Nordin har träffat en cello. Jag börjar till och med misstänka att hon själv spelar cello. Senare i boken säger Vidar nämligen såhär om en liten violinist han lär spela cello: "Han har en sådan talang, den borde inte slösas bort på att spela fiol. Fiol är det så många andra som kan spela."

Tack, tack och jättemycket tack!

Nu har jag fått mitt bokpaket i En bok om dagens bokbyte, och jag är jättejättenöjd! Paketet innehöll böckerna Vi ses på Place de la Sorbonne ochThe tribes of Palos Verdes, filmen The Station Agent, en tesil formad som en jordgubbe, en miljövänlig "häftapparat" som häftar ihop papper utan att använda häftklamrar, ett sperfint kort, en reflex formad som en åttondelsnot och en rättvisemärkt chokladkaka. Det känns väldigt genomtänkt och allting passar jättebra. Superstort tack, underbara bokvän!

I brevet finns det lite ledtrådar, men jag har inte lyckats tyda dem än. Jag får fundera lite till, så kanske jag kommer på vem du är ...

Uppdatering: Nu känner jag mig ganska säker på vem du är! ;-)

Julkalender

Vårt skolbibliotek har en egen liten julkalender, som vår fina bibliotekarie Sally ordnar. Varje dag publiceras ett videoklipp med ett boktips, antingen från henne eller från någon av oss elever. I dag var det jag som tipsade om Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah.



Här finns resten av avsnitten. Bakom lucka sex finns min kompis Louise och boken Bryta om av Åsa Anderberg-Strollo.

Ännu ett inlägg om årets boktipsare!

Det beror på att reglerna nu har ändrats, och det bara är tillåtet att rösta en gång per person. Dessutom måste man vara medlem i Boktipset, men det är det jättelätt att bli. Här röstar man!