The Book Thief

I paketet jag fick av min bokvän Helena fanns den fantastiska boken The Book Thief av Markus Zusak. Jag har tidigare försökt läsa den här boken på svenska (Boktjuven), men kom inte riktigt in i den. Nu när jag läste den på engelska upptäckte jag vilken bra bok det faktiskt är. Tack så mycket Helena!

The Book Thief utspelar sig i Tyskland under andra världskriget, och är skriven på ett lite annorlunda sätt. Det är Döden som berättar historien om boktjuven. Döden berättar om de tre gånger han såg boktjuven och om det han läst om henne i den bok som kom att rädda hennes liv.

Boktjuven heter Liesel Meminger och är när Döden ser henne första gången nio år gammal. Hon och hennes lillebror är på väg till sina nya fosterföräldrar. Deras pappa, och så småningom även deras mamma, sitter i koncentrationsläger på grund av att pappan är kommunist, något som för Liesel bara är ett konstigt ord hon inte förstår.

På tåget dör Liesels lillebror, och på hans begravning stjäl hon sin första bok, The Gravediggers Handbook (Dödgrävarens handbok på svenska). Orden i boken fascinerar henne, trots att hon aldrig lärt sig läsa och därför inte förstår dem.

Liesel kommer ensam till sina fosterföräldrar, som heter Hans och Rosa Hubermann och bor på gatan Himmel Strasse. Hans spelar dragspel, och hans spelande har en lång historia som är kopplad till hur hans vän Erik räddade Hans liv i första världskriget och till den skuld han därför har till den del av Eriks familj som fortfarande lever. Rosa är väldigt bestämd och hon älskar både Liesel och Hans väldigt mycket, det är bara det att hon inte är jättebra på att visa det. Hon kallar ofta Liesel för "Saumench" och Hans för "Saukerl" ("Sau" är ett ord som på tyska har med grisar att göra, så "Saumench" och "Saukerl" är egentligen olika former av "Svinmänniska"). Så småningom förstår Liesel att Rosa helt enkelt kallar de flesta för "Saukerl" eller "Saumench", särskilt de människor hon älskar.

När Liesel kommit till Hans och Rosa måste hon börja i skolan, något som eftersom hon ligger långt efter sina jämnåriga blir väldigt jobbigt. På nätterna drömmer Liesel mardrömmar om sin lillebrors död. När Hans Hubermann en natt hittar The Gravedigger's Handbook under Liesels madrass bestämmer han och Liesel att han ska lära henne att läsa och att de tillsammans ska ta sig igenom The Gravedigger's Handbook. Liesels kärlek till ord och böcker blir starkare när hon kan läsa. Även om hon får en del böcker i present fortsätter hon att stjäla. Hon upptäcker att hon ibland hellre vill ha böcker hon stjäl än böcker hon får, när hon inte fått dem av någon hon älskar och som hon vet älskar henne.

På Himmel Strasse bor även Rudy Steiner, en pojke som är lika gammal som Liesel, och hans familj. Liesel och Rudy blir snabbt bästa vänner. När Liesel börjar skolan är det Rudy som försvarar henne när de andra är taskiga mot henne för att hon inte kan läsa (även om när det gäller är Liesel hemskt bra på att försvara sig själv). När familjerna på Himmel Strasse börjar få ont om pengar och mat ger de sig iväg och stjäl tillsammans, och försvarar varandra mot tjuvgängens äldre och ibland väldigt otrevliga ledare.


The Book Thief är en fantastisk bok. Jag rekommenderar den verkligen. Jag tyckte mer om att läsa den på engelska, så om du inte fastnar i den på svenska är det ett tips.

Somrigt bokpaket!

Nu har jag fått mitt sommarsköna bokpaket från min hemliga bokvän! Det var ett mycket trevligt paket, som innehöll:

• I en klass för sig av Curtis Sittenfeld. Du hade alldeles rätt, den här boken passar mig jättebra. När jag fick paketet hade jag nämligen precis läst ut den, men eftersom jag inte har den (jag lånade den av min mamma) och vill kunna läsa om den här fantastiska boken när jag vill och hur ofta jag vill var det jättebra att jag fick den!
• The Book Thief av Markus Zusak. Den här boken har jag haft på svenska ganska länge, men faktiskt inte läst. Därför är det superbra att jag fick den på engelska nu, eftersom jag oftast tycker bättre om böcker om jag läser dem på originalspråk. Jag har börjat läsa den, och hittills tycker jag jättemycket om den!
• En påse Lapsang Souchong, mitt favoritte.
• En väldigt fin liten kalender för hösten 2010 och våren 2011. Min bokvän skrev i sitt brev att eftersom jag verkade göra väldigt mycket hela tiden trodde h*n att det skulle passa med en kalender som kunde hjälpa mig att hålla ordning på alla tider som ska passas. Min bokvän hade alldeles rätt; jag glömmer alltför ofta bort tider och kommer försent, men det blir förhoppningsvis bättre om jag ser till att skriva upp saker i min kalender!
• Två små blå anteckningsböcker, som jag kan ha och skriva upp böcker jag vill läsa i.
• Ett superfint grönt bokmärke! Jag (som dessutom samlar på fina bokmärken) behöver verkligen bokmärken eftersom jag alltid håller på med många böcker och ofta lägger mina bokmärken där jag är när jag tar ur dem ur boken, och senare sällan har en aning om var det var. Det här bokmärket ska jag vara försiktig med, och se till att inte slarva bort!
• Två olika sorters mörk lyxchoklad, varav den ena till och med vunnit ett pris för sin fantastiska smak (den förtjänar det verkligen, den var så god att jag åt upp den på en gång).
• Ett paket med muffinsformar med mumintroll på. De är verkligen jättefina, nästan för fina för att hälla kaksmet i!
• Ett mycket trevligt brev från min (väldigt, jag har ingen aning om vem h*n är) hemliga bokvän.

Mitt paket var alldeles underbart och gjorde mig jätteglad! TACK så jättemycket min hemliga bokvän, och tack En bok om dagen för att du ordnade det här bokbytet!

Eldbärare

Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet av Anders Björkelid. Den första boken heter Ondvinter.

Tvillingarna Wulf och Sunia har i ett år varit instängda i en Dommarring, där de genom att se andras minnen lär sig om Blodet, det släkte de nyligen upptäckt att de tillhör, och om de regler alla människor av Blodet måste följa.

Reglerna är mycket stränga, och när Wulf och Sunia kommer ut tvingas de anpassa sig till dem. Sunia får delta i vårriten, som alla Blodets kvinnor genomgår för att bli månprästinnor. Wulf ska bli hirdjägare, liksom alla andra män av Blodet.

Varken Sunia eller Wulf är nöjda med de roller de fått. Sunia är den av dem som är duktigast på att hantera ett svärd, men enligt Rytmen och Traditionen, som Blodets regler kallas, får bara män bära svärd. Wulf kan förvända synen, en magisk förmåga han lärt sig av den mäktiga Bergsfrun. Egentligen bröt hon mot Blodets lagar när hon lärde honom det, eftersom det är förbjudet att lära män vissa sorters magi. Därför måste Wulf hålla sin förmåga hemlig inför alla utom Sunia, Bergsfrun och hirdjägaren Wunan. Wunan blir Wulfs och Sunias vän, han är den enda av hirdjägarna som inte håller fast vid alla de hårda regler som de andra håller så hårt på.

Blodets värsta fiende, Kylan, har inte visat sig sedan tre personer förrådde det gamla imperiet (som kontrollerades av Kylan) genom att döda kejsaren med en speciell kniv. Kniven kallas Kejsarkniven, och är det enda vapnet som biter på galgmän och bitvargar, de monster som kommer fram när Kylan vaknar. Nu har Kylan kommit tillbaka, och den här gången är det till stor del Wulfs och Sunias ansvar att besegra den ...

Bandet mellan Wulf och Sunia är inte alls lika starkt som tidigare, Kylan gjorde att de inte längre kunde känna varandras tankar. Det gör att mycket är annorlunda, de måste fråga varandra om saker de bara visste förut. Trots att de fortfarande älskar varandra och vill dela allt med varandra känner Wulf (som är berättaren i Eldbärare) att allt faktiskt inte är som förut.

"- Det borde vara min ensak, sa hon till sist. Det är jag som förändras. Det tillhör mig. Jag vill inte dela det med underjordsväsen eller döda kejsarmördare.
-Vill du inte att jag frågar mer, sa jag och kände mig utslängd, utelåst och ensam.
Men Sunia skrattade igen. Så gick hon fram till mig, kramade mina axlar och såg mig djupt in i ögonen.
- Ingenting har förändrats mellan oss, sa hon långsamt och varmt. Jag vill inte bära på saker utan dig. Du får fråga vad du vill och jag vet att du berättar allt jag vill veta för mig.
Hon log och jag visste att hon trodde på det hon sa. Men på något sätt insåg jag att det ändå inte var sant."

Trots att Sunia verkligen tror att det är som hon säger märks det på många ställen att det inte är så. Mycket har förändrats och Wulf och Sunia är förvirrade och rädda. Ibland låter de det gå ut över varandra, och därför bråkar de mer än tidigare. De är vana vid att alltid förstå varandra direkt, och därför blir båda frustrerade när den andra inte förstår saker på en gång.

Jag tycker att Eldbärare är en fantastisk bok, ännu bättre än Ondvinter. Jag tycker väldigt mycket om språket, och just att relationen mellan Wulf och Sunia är mer komplicerad än tidigare gör dem intressantare.

Jag rekommenderar verkligen Eldbärare (men det är viktigt att ha läst Ondvinter först)! Jag ser fram emot fortsättningen, och hoppas att den är minst lika bra som den här underbara boken!

Sommarskönt bokbyte

Jag är med i En bok om dagens sommarsköna bokbyte, och för att underlätta för min hemliga bokvän skriver jag det här inlägget och berättar lite om mig själv och min boksmak.

Jag har ingen lista över vilka böcker jag läst, varken i år eller något annat år. En gång försökte jag skriva i en läsdagbok, men det fungerade inte eftersom jag aldrig kom ihåg att skriva i den.

Jag gillar många olika genrer, till exempel historiska romaner, fantasy och andra spännande böcker och klassiker. Det finns en del typer av böcker jag inte gillar. Jag blir mest irriterad när jag läser "tjejböcker" där allting handlar om att skaffa pojkvän och bli populär. Jag har läst Om jag kunde drömma (första Twilight-boken) och Törst av Richelle Mead, men jag var inte så förtjust i någon av dem. Jag har tröttnat på ungdomsböcker som är fulla av problem men där allt plötsligt vänder och löser sig på dem tre sista sidorna för att boken inte ska sluta olyckligt, eftersom det känns så väldigt overkligt (både att det är så väldigt mycket bekymmer i början och att allting blir bra så plötsligt).


Här kommer några av mina favoritförfattare:

• Joyce Carol Oates Jag har läst alla hennes ungdomsböcker, och äger alla utom Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg. Jag har även läst Blonde och har börjat på, men av någon konstig anledning glömt bort att läsa klart, Fallen.
  
• Jane Austen Jag har läst alla hennes romaner utom Mansfield Park och Övertalning. Jag har alla på engelska, men på svenska har jag bara och Northanger Abbey, Förnuft och känsla och Emma. Jag äger även Kärlek och vänskap, som innehåller några av Jane Austens tidigaste texter.
  
• Philip Pullman Jag har läst Den mörka materian och har alla tre böckerna på både svenska och engelska. Jag har även läst Rubinen i dimman, och har både den och Skuggan från norr.
  
• Tove Jansson Jag har och har läst alla böckerna om Mumintrollen.
  
• Carole Wilkinson (jag har och har läst Drakväktaren, Purpurdraken, Drakmåne och Dragon Dawn.
  
• J.K. Rowling Jag har och har läst allt.
  
• Charlotte Brontë Jag har läst och har Jane Eyre.
  
• Naomi Novik Jag har och har läst alla Temeraireböckerna.
  
• Julia Sandström Jag har och har läst allt.
  
• Michelle Magorian Jag har Tystnad tagning, Hemlängtan, Godnatt Mister Tom, En liten kärlekssång och Plats på scen.
  
• Vibeke Olsson Jag har och har läst Ulrikeböckerna och Molnfri bombnatt och har dessutom Murkronan, Skymningens nådatid och Sågverksungen.
• Barbara Voors Jag har läst Islossning och Emmy Moréns dubbla liv. Jag har Emmy Moréns dubbla liv, och dessutom finns Islossning, Sömnlös och Mina döttrars systrar huset (de bor i mammas bokhyllor och inte i mina).
  

Om jag ska välja ut tre favoritböcker tror jag att det blir Blonde av Joyce Carol Oates, Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson och Jane Eyre av Charlotte Brontë.

Jag läser helst engelska böcker på originalspråk, men böcker som är skrivna på andra språk än svenska eller engelska läser jag helst på svenska. Det går bra med begagnade böcker om de är i fint skick, men jag gillar nya böcker mer.

Förutom att läsa spelar jag cello, dansar, fotograferar och bakar kladdkakor på fritiden. Jag älskar färgen grönt, eftersom den påminner mig om alla växter som vaknar på våren (som är min favoritårstid). Jag tycker även mycket om havets blå färg, eftersom den känns så fri och stark. Jag tycker bäst om svarta eller grå kläder och rosa eller vita rosor.

Jag älskar te, och dricker oftast minst en kopp om dagen. Jag gillar inte fruktiga teer som smakar för onaturligt, och min favoritsort är lapsang. Det godis jag tycker bäst om är mörk choklad. Jag är vegetarian (men äter fisk och skaldjur), och äter därför inte godis med gelatin i.

De teveserier jag tycker bäst om är Vita huset, Tess och Sense and Sensibility. Några av mina favoritfilmer är Stardust, Pride and Prejudice, Marie Antoinette, Harry Potterfilmerna och Fantomen på operan.

Örnarnas triumf

Örnarnas triumf är Naomi Noviks femte bok om himmelsdraken Temeraire och hans kapten Laurence. Böckerna utspelar sig under Napoeleonkrigen. Eftersom varje land har en flygkår med en massa drakar som är med i kriget är det inte riktigt som det var i verkligheten.

Temeraire och Laurence är med i Englands flygkår och kämpar mot Napoleon, men har, i stället för att göra det som skulle hjälpa England mest i kriget, gjort det de tyckte var rätt (för att inte förstöra för er som inte har läst de tidigare böckerna berättar jag inte vad det var de gjorde). Därför anses de nu vara landsförrädare, och Laurence döms till döden. Temeraire tvingas bo på en avelsstation, och han får veta att Laurence får leva så länge Temeraire gör som han blir tillsagd.

Avelsstationen passar inte alls Temeraire, drakarna som finns där bryr sig inte om någonting annat än att de får ordentligt med mat i tid. De är inte intresserade av alla kloka förklaringar Temeraire tänkt ut för att förklara varför han och Laurence gjorde det de gjorde, de bryr sig inte om hur det går i kriget eller om att de måste sova i grottor och inte i vackra paviljonger som drakarna i Kina gör. De bryr sig inte ens om att Laurence, Temeraires älskade kapten och bäste vän, är dömd till döden och väntar på sin avrättning.

Temeraire anpassar sig till livet på avelsstationen, för Laurence skull, men vad som helst kan han inte gå med på. När Temeraire gjort sin grotta fin och trevlig försöker den största draken lägga beslag på den. Temeraire bestämmer sig för att förhindra det genom att få med sig de andra drakarna, något som kräver att han får dem att börja bry sig om saker och tänka. Det visar sig att många av dem inte alls är så dumma ändå. När de väl anstränger sig är många av dem faktiskt väldigt mycket intelligentare än Temeraire hade räknat med.

När Temeraire får höra att Laurence är död (vilket han egentligen inte är, men efter att ha hört en person säga det är Temeraire så förtvivlad att han vägrar lyssna på något annat) finns det inte längre någon anledning för honom att stanna på avelsstationen, och när han bestämmer sig för att ge sig av bestämmer de andra drakarna sig för att följa med honom. Deras skäl att stanna har varit maten och det faktum att de inte har vetat att de skulle kunna få det bättre, men Temeraire tycker inte längre att det gör något att stjäla mat. Laurence sade att det var olagligt, men Temeraire vill inte följa lagar som de personer han tror har dödat Laurence har hittat på.

Han berättar för de andra drakarna om hur bra drakar har det i Kina, och föreslår att de ska slåss mot fransmännen själva, utan människor, och sedan kräva belöning. De andra drakarna, som förändrats väldigt mycket sedan Temeraire kom dit och visade de att man kan ställa krav och ifrågasätta, tycker att det verkar som en bra idé. De gör uppror genom att rymma från avelsstationen och på egen hand lägga sig i det krig de annars bara struntat i så länge det inte påverkade hur mycket mat de fick.

Temeraire har länge haft upproriska tankar och velat kämpa för drakars rättigheter, något Laurence, som uppfostrats till att göra sin plikt och följa alla lagar, inte varit så positiv till. Nu får Temeraire plötsligt en stor grupp drakar som håller med honom, och jag tycker att det är väldigt fascinerande hur både han och de utvecklas. När Temeraire får dem att börja fundera blir drakarna på avelsstationen väldigt olika de passiva, uttråkade varelser de var innan han kom dit, och när Temeraire får en grupp att leda blir han ännu starkare än han var förut. Han kräver att människor som behandlar honom som ett djur ska tilltala honom med sir, eftersom det är så man tilltalar någon om man ska vara artig, och att han ska få samma rättigheter som mänskliga officerare.

Bandet mellan Laurence och Temeraire blir ännu tydligare i den här boken än i de tidigare, eftersom de tvingas vara ifrån varandra längre tid än de någonsin varit förut. Temeraires reaktion när han tror att Laurence är död och hans starka vilja att hämnas på dem han tror har dödat hans kapten visar hur stark deras vänskap är. Just vänskapen mellan Temeraire och Laurence är en av många anledningar till att jag tycker att den här boken (som jag tror är bäst hittills) och de övriga böckerna i serien är så fantastiskt bra.

Jag rekommenderar verkligen böckerna om Temeraire, och även om den här är bäst hittills är även de tidigare böckerna helt underbara!

Jag längtar!

Den tjugofjärde augusti kommer Mockingjay, tredje delen i Hungerspelstrilogin, ut. På svenska heter den Revolt och kommer i oktober. Jag vill, så klart, vänta så kort tid som möjligt på den, och tänker därför läsa den på engelska och inte vänta på att den kommer på svenska. Tiden från nu till augusti är lång nog, och att vänta ända till oktober vore outhärdligt!

Hur tänker ni göra? Läsa Mockingjay när den kommer på engelska eller vänta på den svenska översättningen?

Tävling!

Nu är jag med i en tävling om Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt, alla fattar utom du på Barnboksprat!

"Johan och Ester har varit bästa kompisar sedan tidernas begynnelse. Först satt de bredvid varandra i sandlådan, nu är de 16 år och sitter bredvid varandra i gymnasieklassrummet på Katedralskolan i Växjö. De vet precis allt om varandra. I alla fall nästan. Det är bara en sak som Johan inte har talat om för Ester - han har varit kär i henne de senaste fyra åren, och tycker inte att det här med bästa kompisar räcker längre. Han vill ha mer. Tyvärr verkar Ester bara ha ögon för den där pinnen med gitarren. Han med hårdrocksfrisyr och slitna converse, som tar henne med till replokalen när utestället har stängt. Adam. Ester får gåshud bara hon hör namnet. Hon förstår inte alls varför Johan tjurar så mycket den här hösten, livet är ju fantastiskt! I alla fall är det fantastiskt fram till den där halloweenfesten, när allt händer på samma gång. När Adam sviker, världen snurrar och Johan inte klarar av att hålla tyst längre ..."