31 december 2011

Gott nytt år!

Nu är 2011 snart slut och det har hänt mycket spännande och roligt som är mer eller mindre bokrelaterat under året. Året inleddes med att jag skrev om Himlen börjar här av Jandy Nelson, som är en av dem bästa ungdomsböcker jag har läst. Huvudpersonen Lennie är en väldigt nyanserad och trovärdig karaktär, och jag tycker mycket om henne. Jag älskar kopplingen till musiken, och det är fint att se att Lennie, trots att hennes syster är död och hon för det mesta är ledsen, faktiskt kan vara lycklig.

En riktigt bra bok jag skrev om i början av året läste jag visserligen i slutet av förra året, men den är så fantastisk att den förtjänar att omnämnas här ändå. Boken jag menar är Älskade syster av Joyce Carol Oates. Riktigt, riktigt bra tyckte jag att den var, och nu funderar jag på att ta och läsa om den någon dag!

Jag har upptäckt Liv Strömquist under året, och har och har läst alla hennes böcker utom Drift. De är alla helt fantastiska, liksom teaterföreställningen som fick mig att upptäcka dem. Den är baserad på Liv Strömquists seriealbum med samma namn, Prins Charles känsla. Jag har varit och sett den två gånger på Intiman i Malmö, där den spelas till slutet av januari (minst, den har redan blivit förlängd sedan premiären i september så det är inte omöjligt att den blir förlängd lite till).

I våras förenades jag och en kompis av att vi båda ville läsa Bröderna Karamazov, vilket vi också gjorde. Det var en fantastisk läsupplevelse, och den är inte alls så svårläst som många (inklusive jag själv innan jag läste den) tror. I början blev jag lite förvirrad av att det var så himla många långa, ryska namn att hålla reda på, men efter ett litet tag kom jag in i det och då var det inga problem alls. Därför tycker jag att ni ska strunta i alla de fördomar som finns om tjocka gamla böcker av ryska författare och ta och läsa lite Dostojevskij!

Årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin var Jessica Shiefauers bok Pojkarna. Det gjorde mig jätteglad, eftersom jag hade läst den och tyckte mycket om den. Pojkarna är inte lik någonting annat, och det finns många lager i den som jag inte förstår helt. Det gör dock absolut ingenting, det går alldeles utmärkt att läsa och uppskatta det man förstår. Själv tycker jag om att inte förstå allting i en bok, då känns det som om den lämnar mig med ett löfte om nya upptäckter och en lite annorlunda upplevelse nästa gång jag läser den.

Andra fantastiska kulturupplevelser som inte varit böcker är operan Jenufa som jag såg, eller upplevde, häromdagen och två underbara konserter med cellisten Jakob Koranyi. På en av de spelade han Haydns cellokonsert i D-dur, och på den andra Elgars cellokonsert i E-moll. Båda konserterna var helt otroliga, och jag ser fram emot mars, då Jakob Koranyi kommer till Skåne nästa gång.

Det här året har inneburit både ett slut och en sorts ny början för Harry Potter. Den sista filmen har kommit och Pottermore har öppnats. Att alla filmer nu kommit känns tomt och sorgligt. Harry Potter har funnits i mitt liv sedan jag var fyra år, och hela tiden har det funnits en ny bok eller en ny film att se fram emot. Även om Pottermore är jätteroligt och jag längtar tills resten av böckerna släpps där blir det aldrig riktigt samma sak som att längta efter böckerna och filmerna. I mer än två tredjedelar av mitt liv har jag följt Harrys äventyr, och att de nu är slut känns väldigt tomt.

Det var i år Gudrun Wessnert efter mitt inlägg om hennes bok Spindelbarnen åkte till Luxemburg och träffade Iktoro. Det kändes otroligt roligt och fint att jag kunde bidra till att Iktoro, som länge kommenterat här och nu har en egen bokblogg, fick träffa en av sina favoritförfattare!

I år har jag varit med i flera trevliga bokbyten som En bok om dagen ordnat, och i ett av dem fick jag Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag älskade den och den klättrade högt upp på favoritboklistan på en gång. Sedan läste jag Kafka på stranden också. Den var också underbar, men tyvärr tyckte jag inte alls lika mycket om Norwegian wood.

Jag hoppas att ni alla får ett underbart 2012 fyllt av bra teater, böcker, opera, konserter och annat sådant där trevligt! Gott nytt år!

21 december 2011

Julkalender enligt O

I går var jag med i enligt O:s trevliga julkalender! HÄR finns alla luckor i kalendern och HÄR finns min lucka!

18 december 2011

Lite genusperspektiv, tack

Just nu läser jag samhällskunskap, och min samhällskunskapsbok gör mig så arg, så arg. I kapitlet om ekonomi finns det en massa arbetande män. De är elektriker, potatisförsäljare, glassförsäljare, medeltida bönder, byggarbetare, snickare eller bagare. I kapitlet finns det så mycket som fyra kvinnor. En odlar äpplen, en tillverkar sylt, en köper ett skåp och en stickar en halsduk. Naturligtvis är männen överrepresenterade, och de kvinnor som är med gör traditionellt kvinnliga saker, som att laga mat eller sticka.

I ett annat kapitel står det om att starta och sköta ett företag. Kapitlets huvudpersoner är Erik och Gustav. De har precis gått ut gymnasiet, och vill inte plugga vidare. De vill i stället börja jobba, och startar därför en biltvätt (de "vet ju båda två hur man tvättar en bil för hand". Hade det varit lika självklart att de hade vetat det om de hade hetat Sara och Maria i stället?). För att göra reklam anlitar de sin gamla kompis Emma som praktiserar på en reklambyrå. När det senare går dåligt för företaget behöver de mer arbetskraft, och anställer en annan gammal vän. Pelle, heter han, och han har gått fordonsprogrammet på gymnasiet. Texten innehåller tre män, som alla har den mycket manliga sysselsättningen bilar, och en kvinna, som ägnar sig åt att designa snygga reklamblad.

Där det står om nackdelar med att jobba svart finns det en man, som arbetar på någon sorts bygge, där han skadar sig. Eftersom han inte jobbar svart får han ersättning, medan kvinnan som arbetar svart som städerska inte får det. Det stör mig väldigt mycket att byggaren är en man, medan städaren är en kvinna.

Där det står om LAS är det en tecknad bild föreställande en man som med blossande röda kinder går ut från personalkontoret medan fem arbetskamrater, också de män, står och tittar hånfullt på honom. På ett ställe finns det en bild på en man iklädd byggarbetskläder som går runt och bär på en stege, samt en kvinna i röd klänning som bär på resväskor. På de tecknade bilder av vad regeringen gör visas en grupp bestående av finns fyra män och två kvinnor (som är klädda i rött respektive gult, medan männen är klädda i blått och grönt) för att representera regeringen. Nu är det faktiskt så att regeringen består av tolv kvinnor och tolv män, så denna sneda könsfördelning har ingen verklighetsförankring.
När det står om olika ideologier illustreras konservatism, liberalism och socialism av vars två tecknade män. Jag vet att det på precis när ideologierna uppstod framförallt var män som engagerade sig, men faktum är att suffragettrörelsen grundandes redan 1884 vilket innebär att det har funnits politiskt aktiva kvinnor ganska länge.

Jag tror inte att den som ritat bilderna till min samhällskunskapsbok har tänkt att "eftersom det är en byggare måste det vara en man, här ser jag till att rita in fler män än kvinnor för att jag så himla gärna vill bidra till att upprätthålla patriarkatet", men jag tycker inte att det är okej att inte tänka. När man ritar bilder till exempelvis en lärobok måste man tänka genusmedvetet. Allt sådant här bidrar till att mannen är normen i dagens samhälle, det bidrar till att lära oss vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Vi måste alla tänka genusmedvetet, annars är det väldigt svårt att förändra någonting. Om vi inte tänker kommer pojkar som fantastiske Loke aldrig att få vara Lucia (eftersom Lucia är kvinnligt), kvinnor kommer att fortsätta att ha sämre lön än män och det kommer fortfarande att betraktas som konstigt om en pojke vill ha på sig rosa kläder eller om en tjej sätter sig bredbent på tunnelbanan. Om vi inte tänker ur ett genusperspektiv kommer vi alla att fortsätta vara begränsade, och jag är övertygad om att alla människor mår bättre av att ha fler möjligheter.

17 december 2011

Någonting väldigt fint

"Under frukosten spelade Vidar cello. Han åt inte med oss andra, utan hastade bara förbi oss med instrumentet i högsta hugg i ena handen, stråken som ett vapen i den andra. Den blanka lacken och utsirningarna i det mörka träet kändes som en främmande fläkt av överklass bland allt det nedslitna, ofärgade och lantliga. Någonstans bakom huset satte han sig så, hetsade taglet över strängarna.
"Jaha, nu behöver Vidar vara i fred", sade Felicia.
"Det där lugnar honom", förklarade Susanna, fridfullt tuggandes på sin smörgås, i en helt annan rytm än musikens. Tydligen var vildsint celloackompanjemang till måltiderna ingenting som förvånade dem.
Ibland tycktes tonerna helt sakna takt och melodi, var bara som små skrik under stråken. Samtidigt som jag hade svårt att få riktig matro kunde jag inte låta bli att lyssna. Tidigare hade jag nog föreställt mig cellon som något slags lite större fiol, men nu hörde jag hur mycket djupare tonomfånget var. Ibland var ljudet så dovt att det vibrerade på gränsen till det hörbara, och ändå fanns de riktigt ljusa tonerna där, när han sökte dem."

Jag läser Utanmyr av Sofia Nordin, och förstår att Sofia Nordin har träffat en cello. Jag börjar till och med misstänka att hon själv spelar cello. Senare i boken säger Vidar nämligen såhär om en liten violinist han lär spela cello: "Han har en sådan talang, den borde inte slösas bort på att spela fiol. Fiol är det så många andra som kan spela."

15 december 2011

Tack, tack och jättemycket tack!

Nu har jag fått mitt bokpaket i En bok om dagens bokbyte, och jag är jättejättenöjd! Paketet innehöll böckerna Vi ses på Place de la Sorbonne ochThe tribes of Palos Verdes, filmen The Station Agent, en tesil formad som en jordgubbe, en miljövänlig "häftapparat" som häftar ihop papper utan att använda häftklamrar, ett sperfint kort, en reflex formad som en åttondelsnot och en rättvisemärkt chokladkaka. Det känns väldigt genomtänkt och allting passar jättebra. Superstort tack, underbara bokvän!

I brevet finns det lite ledtrådar, men jag har inte lyckats tyda dem än. Jag får fundera lite till, så kanske jag kommer på vem du är ...

Uppdatering: Nu känner jag mig ganska säker på vem du är! ;-)

9 december 2011

Julkalender

Vårt skolbibliotek har en egen liten julkalender, som vår fina bibliotekarie Sally ordnar. Varje dag publiceras ett videoklipp med ett boktips, antingen från henne eller från någon av oss elever. I dag var det jag som tipsade om Ser mitt huvud tjockt ut i den här av Randa Abdel-Fattah.



Här finns resten av avsnitten. Bakom lucka sex finns min kompis Louise och boken Bryta om av Åsa Anderberg-Strollo.

7 december 2011

Ännu ett inlägg om årets boktipsare!

Det beror på att reglerna nu har ändrats, och det bara är tillåtet att rösta en gång per person. Dessutom måste man vara medlem i Boktipset, men det är det jättelätt att bli. Här röstar man!

6 december 2011

Skynda att rösta

DET HÄR INLÄGGET ÄR INTE LÄNGRE AKTUELLT, EFTERSOM RÖSTNINGSSYSTEMET GJORTS OM. TITTA HÄR I STÄLLET!

Alla ni som tycker om min blogg, NU kan ni rösta på mig i Årets boktipsare! Klicka här för att komma till sidan där man röstar!

4 december 2011

Årets boktipsare

I morgon börjar röstningen till Årets boktipsare, som jag är nominerad till. Då tycker jag att ni allesammans ska gå dit och rösta på mig!

2 december 2011

Juklappsbyte Large

Här kommer mina svar till frågorna som ska hjälpa min bokvän i En bok om dagens bokbyte, Juklappsbyte Large:

Om böcker:
* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

Mina böcker och deras författare känns lite som mina vänner, det är omöjligt att välja vem jag tycker bäst om. Det kan ju vara så att jag har glömt någon, men några av de bästa är Joyce Carol Oates, Haruki Murakami (jag älskar Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, men är inte alls så förtjust i Norwegian Wood), Jonas Hassen Khemiri, Vibeke Olsson, Philip Pullman, Barbara Voors, Jane Austen och systrarna Brontë.

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

Sedan det förra bokbytet har jag faktiskt inte tagit tag i min nyfikenhet på tysk litteratur. Jag har läst klart Upptäckten av currywursten, och jag tyckte mycket om den! Alltså blir mitt svar på den här frågan samma som förra gången, nämligen tyska böcker.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Om jag kunde drömma, den första Twilightboken, var ingenting för mig och fick mig att känna att jag inte ville läsa fler vampyr- eller varulvsböcker för tonåringar (därmed inte sagt att jag ogillar vampyrer - jag vill hemskt gärna läsa till exempel Bram Stokers Dracula). Dan Browns Da Vinci-koden fastnade jag inte alls i, och jag gillar inte chick-lit.

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag samlar på alla mina favoritförfattare. Av Joyce Carol Oates har jag alla ungdomsböckerna, Svart flicka, vit flicka, Little Bird of Heaven och Älskade syster. Av Murakami har jag Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Jag har Ett öga rött, Montecore och Invasion av Jonas Hassen Khemiri. Av Vibeke Olsson har jag och har läst Ulrike-böckerna, Molnfri bombnatt, Skymningens nådatid och Murkronan. Av Philip Pullman har jag His Dark Materials (på både svenska och engelska, på engelska har jag till och med två ex av den första), The good man Jesus and the Scoundrel Christ, Once Upon a Time in the North och Lyra's Oxford. Jag har Emmy Moréns dubbla liv och Islossning av Barbara Voors. Av Jane Austen har jag allt. Av Emily Brontë har jag Wuthering Heights, av Anne Brontë har jag Agnes Grey och av Charlotte Brontë har jag Jane Eyre och The Professor.

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

Nej, det finns det inte. Jag har försökt skriva läsdagbok ibland, men det brukar inte gå så bra. Varje gång jag börjar känner jag att "den här gången kommer jag att komma ihåg att skriva i den, även om jag aldrig gjort det förut", men naturligtvis har det inte blivit så hittills.

* Annat litterärt, värt att veta..?

Språket är något av det allra viktigaste för att jag ska tycka om en bok. Om jag inte gillar språket kan jag inte komma in i en bok, och då spelar det ingen roll hur bra historien är.

Om ätbart:
* Vad äter du för godis?

Choklad, helst mörk. Jag äter inte godis med gelatin i (eftersom jag vegetarian), är inte så förtjust i sådant som är jättesött, gillar inte lakrits och tycker inte speciellt mycket om vit choklad.

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

Jättegott, särskilt rostad, saltad majs och chilinötter.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag dricker inte kaffe, men jättemycket te! Jag gillar inte fruktte, men dricker gärna olika sorters grönt te. Mitt absoluta favoritte är lapsang, men jag har redan tre påsar (löste, alltså) lapsang i teskåpet, så jag önskar mig inte mer!

Annat:
* Hobby?

Jag spelar cello, läser, dansar, skriver, fotograferar och går på teater!

* Favoritfilm?

Liksom favoritförfattare är det svårt att välja, men några filmer jag gillar är The Reader, Black Swan, Juno, Det regnar alltid i Provence, Little Miss Sunshine, Stardust och Amelie från Montmartre.

* Favoritmusik?

Några artister jag gärna lyssnar på är Regina Spektor, Laleh, Miss Li, Melissa Horn, Taylor Swift och Imogene Heap. Annars lyssnar jag mycket på klassisk musik, och då är barocken min favoritepok. Om jag måste välja en favoritkompositör blir det antagligen Vivaldi eller Bach.

* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna. Jag gillar ljusa, lite kalla grönblå färger, men även mörka, varma röda. På vintern längtar jag efter grönt, rosa, gult och alla andra ljusa våriga färger, medan jag även älskar alla fantastiska höstfärger. Just nu känner jag mig alltså väldigt sugen på något vårgrönt, ljusgult eller skirt, blommigt rosa.

* Samlar du på något?

Fina bokmärken och små anteckningsböcker (och böcker, naturligtvis)!

27 november 2011

Liebster Blog Award

Snälla Hannah har gett mig en sådan här fin Liebster Blog Award - tack så mycket! Nu ska jag skicka den vidare till fem andra bloggar. Att välja ut sådant här är aldrig lätt tycker jag, men den här gången får awarden gå till

En plats i bokhyllan. Iktoro har inte bloggat så länge, men hon har däremot flitigt skrivit om böcker i kommentarsfältet på min blogg och jag ser fram emot att följa hennes blogg!

Enligt O. Du skriver så mycket och ofta att jag inte hinner läsa allt, men jag försöker och det jag läser är alltid intressant och välskrivet!

Bokfärden, för att du skriver bra och intressant om böcker och för att du har gett en award till mig!

Josefins irrfärder. Visserligen ingen bokblogg, men ändå en intressant och trevlig blogg jag följer och tycker om!

En bok om dagen, för att du är bäst.

Tack än en gång, Hannah!

Mirakel

Mirakel är skriven av Renate Nedregård. Den handlar om Rakel, som är tjugoett år och känd som Miracle. Hon är en framgångsrik artist, och hennes musik är omtyckt över hela världen. När hon en dag får ett mejl där hon ombeds vara med på en konsert med sin gamla kör minns hon mer och mer av det som ledde till att hon hamnade där hon är idag.

När hon var sjutton år var hon med i kyrkans ungdomskör, Ten Sing. Där är hon en av de duktigaste i kören, men ändå inte någon som folk riktigt lägger märke till. Hon är hemligt kär i körens ledare, den tio år äldre Johannes, och umgås mest med sina bästa vänner Lena och Stine som också är med i Ten Sing. Stines dröm är att bli artist, och hon planerar att söka in till Idol. Det blir inte Stine som är med i idol, det blir Rakel i stället. Innan Stine hunnit söka in dyker Idols programledare och två kameramän upp i kyrkan under en repetition när de övar på Rakels solo. Hon har blivit headhuntad till Idoluttagningen, och innan hon riktigt hunnit förstå vad som har hänt har hon sjungit för juryn och gått vidare.

Plötsligt är Rakel mitt i Idol, och hon vet inte alls om det egentligen är något hon ville. Det var ju Stine allt det här skulle hända, och Rakel tycker att det känns som om hon svikit sin vän utan att ens riktigt vara medveten om det. Det var aldrig någon som frågade henne om hon ville vara med i Idol, alla tog för givet att hon ville. Själv hann hon inte tänka igenom det förrän det var för sent.

Rakel är en av de som är kvar längst i Idol, och på festen efter avsnittet då hon åkte ut träffar hon Johnny från skivbolaget Rec Records, som säger att han är intresserad av att ge henne ett skivkontrakt. Sedan är Rakels karriär igång, och snart är hon känd över hela världen. Och visst är det jätteroligt och jättespännande att vara en framgångsrik artist, visst är känslan när Rakel ser sig själv få lysande recensioner i tidningar alldeles underbar. Hon älskar att det finns fester där hon är i centrum, där alla är där för hennes skull, men kändislivet är inte så fantastiskt som många tror. Fyra år senare har hon tappat kontakten med alla sina gamla vänner, och de människor hon umgås med känner hon egentligen inte på riktigt, de finns bara där för att det ser bra ut att de umgås med varandra. En söndag då ingenting är inplanerat har Rakel verkligen ingenting att göra, hon har ingen hon kan ringa och prata med, hon kan inte gå ut på stan själv eftersom alla skulle lägga märke till att hon var ensam då. Även om hon på sin blogg skriver att det ska bli jätteskönt att ha en ledig dag och få ta det lugnt för sig själv är hon uttråkad och stressad hela dagen.

Jag tycker att Mirakel är en väldigt bra bok. Den visar att det finns baksidor med kändisskapet, men det är inte så att den bara handlar om det som är dåligt. Den ger en väldigt nyanserad bild av Rakels liv - precis som de flesta andra mår hon jättebra och har det otroligt roligt ibland men långt ifrån hela tiden. Det är många människor idag som verkar tro att det bara är helt underbart att vara en populär artis, och det tas för givet att alla drömmer om att bli kända. Det är ingen som ens frågar Rakel om hon vill vara med i Idol, alla utgår bara från att hon ska bli jättelycklig för att hon kan. Mirakel är en bok som väcker mycket tankar, men som ändå är lättläst. Jag tycker att så många som möjligt borde läsa den, eftersom vi lever i ett samhälle där kändisskap glorifieras mest hela tiden och fler och fler drömmer och att bli berömda. Då tror jag att det är bra om vi bli påminda om att ett liv som kändis liksom ett vanligt liv innehåller både framgångar och motgångar, och om att den fasad Rakel visar utåt, till exempel i sin blogg, faktiskt inte stämmer med hur hennes tillvaro verkligen ser ut.

Tack Gilla böcker för recensionexemplaret!

21 november 2011

JA! Vad roligt!

Pojkarna vann Augustpriset! Åh, vad glad jag är!

6 november 2011

Pojkarna

Av de böcker som är nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin har jag läst två, Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och Pojkarna av Jessica Shiefauer. Jag håller på Pojkarna. Jag gillade Jessica Schiefauers förra bok, Om du var jag, men Pojkarna är ännu bättre!

Till en början handlar Pojkarna om tre flickor. Kim och hennes vänner Momo och Bella är fjorton år gamla, och vill inte vara med om de förändringar som deras klasskamrater genomgår. De är rastlösa och letar efter något att bli, men hittar bara förutbestämda, stereotypa kvinnomallar som de vägrar forma sig efter. De vill fortsätta klä ut sig, fortsätta leka, Momo vill sy och Bella vill odla alla möjliga växter och de bryr sig inte ett dugg om vad andra skulle kunna tycka om det. Det är med en av alla Bellas växter det spännande börjar. Längst ner i ett paket med växter Bella beställt finns en lite grön klump som det växer ett blad ur. Växten är ingenting Bella beställt, men hon bestämmer sig för att plantera den i sitt stora växthus. Bara ett dygn senare har växten blivit en halv meter hög och fått en knopp. När blomman slår ut hittar flickorna en sorts märkliga små säckar inne i dem. Om man skär upp säckarna får man ut en märklig, söt vätska, som smakar som honung. En kväll dricker Kim, Momo och Bella ur den, och då förvandlas de till pojkar.

De ger sig ut, mitt i natten, och går genom staden där de ser andra pojkar. De förundras av att det är så annorlunda när man är pojke, att människorna de möter tittar på dem på andra sätt. Inga andra pojkar tittar på dem med sådana där hala, glidande blickar fyllda av obehagligt begär. Det känns okej att ta stora steg fyllda av kraft och styrka när man är pojke. I början är det spännande, lite otäckt men också alldeles fantastiskt. På kvällarna dricker de av blommans saft och går ut som pojkar. Eftersom de inte är sig själva, och ingen vet vilka de egentligen är, kan de vara lite hur de vill. En natt träffar de Tony. Kim och Momo säger sina namn, som blir hårda pojknamn när de sägs ur pojkmunnar. "Det där Mack", säger Kim och pekar på Bella. Kim trivs med Tony, hon, eller han, känner sig stark och uppskattad tillsammans med honom. Inte långt efter att de har träffat Tony tröttnar Bella. Hon tycker att Tony mest snackar skit, och är inte intresserad av att lyssna.

Så småningom tröttnar Momo också, men inte Kim. Hon vill fortsätta, hon njuter av att få vara med Tony. När hon är pojke tillsammans med Tony vågar hon saker hon inte brukar våga, hon känner sig respekterad. Inte ens när Bella berättar att blomman är sjuk slutar Kim ta av dess saft. Hon gör saker hon inte brukar våga, och saker hon nog i vanliga fall skulle tycka kändes fel.

Pojkarna är en bok om hur gränser suddas ut. När Kim, Momo och Bella blir pojkar försvinner gränsen mellan könen, de är både och och ingen vet säkert vad som egentligen är på riktigt. När det inte är säkert vad som är på riktigt och vad som inte är det blir också gränsen mellan rätt och fel suddigare. Kan man göra saker som är fel i en värld där det inte känns som om det händer på riktigt?

Jag tyckte otroligt mycket om Pojkarna. Jag älskar språket, och jag tycker att handlingen är helt underbar. Jag tycker om hur Kim, Momo och Bella inte passar in bland andra tonåringar, men hur de inte heller vill göra det. Jag tycker om hur alla gränser blir otydliga, trots att, eller kanske just på grund av att, det gör att jag inte förstår allting. Jag tror inte att Kim heller förstår vad det är som händer med henne. Det finns mycket i Pojkarna att fundera över, och det finns mycket jag inte förstår. Men jag tycker mycket, mycket om den. Så mycket är jag säker på!

30 oktober 2011

Jag är mina böcker

Den här roliga enkäten hittade jag hos Bokclara! Man ska besvara frågorna med boktitlar man hittar i sin bokhylla.

Hej! This Morning I met a Whale
Vem är du? Fågeln som vrider upp världen
Hur önskar du att du kunde vara? I en klass för sig
Vad gör du helst en ledig dag? Fördjupade studier i katastroffysik
Beskriv ditt favoritdjur. Hans majestäts drake
Hur ser du ut? Snygg
Beskriv ditt humör idag. Känslomässigt udda
Vad är det viktigaste i ditt liv? Prins Charles känsla
Vad är helt oviktigt för dig? Majas morsas kompis sambo
Beskriv en plats du trivs på. Lyras Oxford
Beskriv något du tycker är vackert. Den hemliga trädgården
Vad längtar du efter mest just nu? Brev från ljusårs avstånd
Vad längtar du inte alls efter? Kulor i hjärtat

Ja, ja, JA till Liv Strömquist!

Nu har jag läst Ja till Liv - Liv Strömquists ABC, och som jag sade till en kompis tror jag att jag håller på att bli lite kär i Liv Strömquist. Ja till Liv är ganska olik Prins Charles känsla på många sätt. Medan Prins Charles känsla handlar om samma tema i hela boken är Ja till Liv mer spretig. Liv Strömquists ABC är undertiteln och en ABC-bok är just vad den är, fylld av roliga och otroligt kloka serier som handlar om allt från A till Ö. Jag kan inte säga att Ja till Liv är bättre eller sämre än Prins Charles känsla, den är bara inte alls likadan men precis lika fantastisk!

En del saker känner jag dock igen väldigt mycket, som Liv Strömquists förmåga att med en enda bild och en enda mening få mig att känna "Precis så är det ju!". Ja till Liv är lika hejdlöst rolig som Prins Charles känsla, och lika skarp och intressant. Saker som faktiskt finns i vårt samhälle gör Liv Strömquist något roligt av, och då blir det så uppenbart hur konstigt det egentligen är.

I Ja till Liv finns massor av alldeles underbart förskräckliga människor, till exempel de tolv tröttsamma typerna. De finns naturligtvis under bokstaven T, och några av mina favoriter är heterohetsaren och den historielösa karriärkvinnan. "Titta en sån SÖT FLICKA, Dolpholas! DET TYCKTE DU VAR KUL, att det kom en sån söt, söt flicka till lekplatsen!!" säger den ointresserade Dolpholas mamma heterohetsaren till sin son och pekar på den lika ointresserade Lollilott som står bredvid. "OJ, OJ, OJ, nu blir Lollilott BLYG när hon får komplimanger" svarar Lollilotts pappa, även han en riktig heterohetsare, som fortsätter med att säga "Titta där borta, på den där pojken som leker med en docka! Sånt gillar inte jag, när föräldrarna pressar på barnen sin egna värderingar!!". Jag känner verkligen igen det, människor som utan att tänka på det verkligen tvingar på sina barn sina egna stereotypa värderingar (till exempel att pojkar och flickor måste vara intresserade av varandra på ett annat sätt än bara som vänner, redan när de är pyttesmå) och sedan blir upprörd när någon bryter mot normen eftersom den personen då "pressar på barnen sina egna värderingar". Heterohetsarens värderingar är ändå de värderingar som är normen, och därför anses det mer okej att föra dem vidare till sina barn, än att föra vidare värderingar som bryter mor normen.

Den historielösa karriärkvinnan konstaterar att hon inte är feminist, eftersom hon "helt enkelt inte känner sig 'bekväm' med det uttrycket". Hon tror faktiskt på individen, och har ju själv aldrig känt sig ett dugg förtryckt. Därför anser hon att det inte behövs någon feministisk kamp. Det sättet att resonera känner jag också igen, dock inte från karriärkvinnor utan framförallt från unga tjejer. Jag känner folk som tycker att feminism är fel, för de känner sig faktiskt inte ett dugg förtrycka och tycker jättemycket om alla sina killkompisar. Sådana människor irriterar jag mig väldigt mycket på, och det känns alldeles underbart att Liv Strömquist också gör det, och att hon lyckats fånga precis vad det är som är så himla irriterande utan att behöva använda fler än fyra serierutor.

I Prins Charles känsla funderar Liv Strömquist på vad det egentligen är som gör komiker som Seinfeld, Charlie Sheen, Ray Romano och Tim Allen så populära och kommer fram till det nog handlar om igenkänningsfaktorn. Jag tror att det är något som bidrar till att jag tycker så mycket om Liv Strömquist. Jag har träffat både heterohetsare, historielösa karriärkvinnor och rasande roddare. Jag har också funderat över hur bra det egentligen är med alla de små märkena som ska fästas på alla varor så att vi ska kunna köpa ekologiskt och miljövänligt (Om vi vill det. De som inte vill ta något ansvar ska naturligtvis slippa det. Det är valfrihet!). Jag har också varit upprörd för att så många kvinnor dras till kriminella män, medan män inte har samma intresse för kriminella kvinnor. Hela Ja till Liv är fylld av saker som får mig att tänka att just så är det, och tror jag är en viktig anledning till varför jag tycker att den är så otroligt underbar!

Tack Galago för recensionsexemplaret!

29 oktober 2011

Ännu mera mörk materia!

Jag läste i The Telegraph att det går framåt med The Book of Dust och att den antagligen kommer att vara i två volymer. Det låter jättebra, tycker jag, då det förmodligen betyder att den kommer att innehålla väldigt, väldigt mycket. Jag ser fram emot att läsa den, men är lite rädd för att bli besviken.

I alla fall känns det väldigt skönt att veta att det går framåt, eftersom det känns väldigt tråkigt att just nu inte ha något mer att läsa om Den mörka materian!

26 oktober 2011

Tintin och jag

Inför att den nya Tintinfilmen, Enhörningens hemlighet, kommer Bonnier Carlsen att ordna en bloggstafett om Tintin. Den ska jag vara med i! I det mejl jag fick frågan om jag ville vara med fanns även frågan vad jag hade för relation till Tintin. Min första tanke var ”nej, det här går inte. Jag har ingen relation till Tintin överhuvudtaget!”. Jag hade faktiskt aldrig läst Tintin, och förstod inte hur jag skulle kunna skriva någonting om honom. Jag har nu läst två Tintin-böcker, dubbeläventyret Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Innan dess bestod mina kontakter med Tintin av att jag hade sett en film (Tintin i piraternas våld, en av de två enda filmerna om Tintin med riktiga skådespelare) på en fransklektion i våras och av att jag för längesedan sett några avsnitt av Tintin när de visades på sommarlovsmorgon.

Det jag minns mest från filmen är musiken. Samma toner spelas om och om igen, i olika tempo beroende på stämningen i filmen. Melodin fastnade direkt och jag gick och sjöng på den i flera veckor. Jag minns att jag tyckte att det var lite läskigt att skådespelarna var så lika de tecknade karaktärerna (för jo, även om jag inte hade någon relation till Tintin visste jag naturligtvis hur han ser ut). Av själva handlingen minns jag faktiskt inte jättemycket, eller, jag gjorde inte innan jag läste de två Tintinböcker jag nyss läst. Det är nämligen såhär, att trots att Tintin i piraternas våld som jag har förstått det inte är baserad på någon av böckerna känns den väldigt inspirerad av Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt. Tintin och kapten Haddock får höra talas om en skatt som en gång tillhört en förfader till kapten Haddock och ger sig ut på en båtresa mot en avlägsen ö för att leta reda på den. Dupondtarna och professor Kalkyl följer med, och professor Kalkyl svänger med en pendel som han tror kan hitta skatten. Det pendeln säger verkar jättekonstigt och Tintin och kapten Haddock avfärdar det Kalkyl säger, men i slutändan visar det sig vara han som har rätt.

Efter att ha läst böckerna är jag säker på att jag visst har en relation till Tintin. Jag tycker mycket om honom, och vill gärna läsa mer. Jag ser fram emot att se Steven Spielbergs och Peter Jacksons animerade film som har premiär om bara några dagar. I de funderingar jag har inför den finns förhoppningen att musiken kommer att vara bra. När jag tänker efter tror jag faktiskt att jag har haft en relation till Tintin mycket längre än jag har trott, men det är först nu jag har insett hur den ser ut.

14 oktober 2011

Prins Charles känsla - igen!

Nu har jag läst Prins Charles känsla också, och boken är minst lika bra som pjäsen! I början var det lite svårt att komma in i den. Jag, som fortfarande var uppfylld av den fantastiska teaterföreställningen fylld av rörelse, ljud och liv, tyckte att det kändes lite tamt med bara bilder och text. Det tog dock bara en liten stund, och sedan var jag helt inne i boken. Den är riktigt, riktigt bra, och mycket av det jag tyckte om i teatern finns i boken också. En fördel med teatern är att den blir en större och mer direkt upplevelse, och något som är jättebra med boken är Liv Strömquists underbara teckningar och att man kan läsa den hur många gånger som helst! Nu ser jag fram emot att läsa mer av Liv Strömquist.

Både boken och teatern är alldeles fantastiska! Därför rekommenderar jag alla att både läsa Prins Charles känsla och gå och se teatern!

5 oktober 2011

Tack så jättemycket!


Tack tack tack för mitt superfina bokpaket! Boken, The Color Purple av Alice Walker, verkar jättebra! Chokladen vet jag att jag tycker mycket om, och bokmärket var hur fint som helst! Darjeeling-te verkar väldigt gott, och det är alltid trevligt med rättvisemärkt! Peace-halsbandet är jättefint och passar mig alldeles utmärkt, tack så mycket! Kokoscentern har jag smakat, och tyckte om, och anteckningsboken är jättefin! Sist av allt hittade jag en liten ask med två mandlar, en hasselnöt och en choklad bit i. Jag fick även ett fint kort där min bokvän skrivit fina ord om böcker och trädgårdar. Tack så jättemycket, jag är väldigt nöjd!

Jag är imponerad över att du lyckades få ner så mycket i en sådan liten påse - och av att du har hittat så bra saker. Tack!

25 september 2011

Pocket och prassel 6.0

Jag ska vara med i En bok om dagens bokbyte Pocket och prassel 6.0, och för att underlätta för min hemliga bokvän svarar jag på de här frågorna:

Om böcker:
* Vilken genre eller författare gillar du bäst?

Det är jättesvårt att välja, men några är Joyce Carol Oates, Haruki Murakami (jag älskar Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, men är inte alls så förtjust i Norwegian Wood), Vibeke Olsson, Philip Pullman, Barbara Voors, Jane Austen och systrarna Brontë.

* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?

Sedan jag var i Berlin i somras har jag blivit nyfiken på tysk litteratur (nej, jag har tyvärr inte varit på årets Bokmässa). Jag har inte läst så mycket tyska författare, men nu håller jag på med Upptäckten av currywursten av Uwe Timm.

* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?

Om jag kunde drömma, den första Twilightboken, var ingenting för mig och fick mig att känna att jag inte ville läsa fler vampyr- eller varulvsböcker för tonåringar (därmed inte sagt att jag ogillar vampyrer - jag vill hemskt gärna läsa till exempel Bram Stokers Dracula). Dan Browns Da Vinci-koden fastnade jag inte alls i, och jag gillar inte chick-lit.

* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?

Jag samlar på alla mina favoritförfattare. Av Joyce Carol Oates har jag alla ungdomsböckerna, Svart flicka, vit flicka, Little Bird of Heaven och Älskade syster. Av Murakami har jag Fågeln som vrider upp världen och Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. Av Vibeke Olsson har jag och har läst Ulrike-böckerna, Molnfri bombnatt, Skymningens nådatid och Murkronan. Av Philip Pullman har jag His Dark Materials (på både svenska och engelska, på engelska har jag till och med två ex av den första), The good man Jesus and the Scoundrel Christ, Once Upon a Time in the North och Lyra's Oxford. Jag har Emmy Moréns dubbla liv och Islossning av Barbara Voors. Av Jane Austen har jag allt. Av Emily Brontë har jag Wuthering Heights, av Anne Brontë har jag Agnes Grey och av Charlotte Brontë har jag Jane Eyre och The Professor.

* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?

Nej, det finns det inte. Jag har försökt skriva läsdagbok ibland, men det brukar inte gå så bra. Jag glömmer alltid att skriva upp det när jag läst ut en bok.

* Annat litterärt, värt att veta..?

Språket är något av det allra viktigaste för att jag ska tycka om en bok. Om jag inte gillar språket kan jag inte komma in i en bok, och då spelar det ingen roll hur bra historien är.

Om ätbart:
* Vad äter du för godis?

Choklad, helst mörk. Jag äter inte godis med gelatin i (eftersom jag vegetarian), är inte så förtjust i sådant som är jättesött, gillar inte lakrits och tycker inte speciellt mycket om vit choklad.

* Naturgodis - ätbart eller inte..?

Jättegott, särskilt rostad, saltad majs och chilinötter.

* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?

Jag dricker inte kaffe, men jättemycket te! Jag gillar inte fruktte, men dricker gärna olika sorters grönt te. Mitt absoluta favoritte är lapsang, men jag har redan tre påsar (löste, alltså) lapsang i teskåpet, så jag önskar mig inte mer!

Annat:
* Hobby?

Jag läser, dansar, spelar cello, skriver, fotograferar och går på teater!

* Favoritfilm?

Liksom favoritförfattare är det svårt att välja, men några filmer jag gillar är The Reader, Black Swan, Juno, Det regnar alltid i Provence, Little Miss Sunshine, Stardust och Amelie från Montmartre.

* Favoritmusik?

Några artister jag gärna lyssnar på är Regina Spektor, Laleh, Miss Li, Melissa Horn och Veronica Maggio. Annars lyssnar jag mycket på klassisk musik, och då är barocken min favoritepok. Om jag måste välja en favoritkompositör blir det antagligen Vivaldi eller Bach.

* Stjärntecken? Favoritfärg?

Fiskarna. Jag gillar ljusa, lite kalla grönblå färger, men även mörka, varma röda. På vintern längtar jag efter grönt, rosa, gult och alla andra ljusa våriga färger, medan jag även älskar alla fantastiska höstfärger.

* Samlar du på något?

Fina bokmärken och små anteckningsböcker (och böcker, naturligtvis)!

Prins Charles känsla

I går var jag på Intiman i Malmö och såg Prins Charles känsla, Liv Strömquists seriealbum i dramatisering av Sara Giese. Den var riktigt, riktigt bra, tyckte både jag, kompisen som var med och hela resten av publiken, som alla ställde oss upp och applåderade när pjäsen var slut efter det lilla slutnummer som dök upp efter att de fem fantastiska skådespelarna applåderats in ett antal gånger.

Prins Charles känsla handlar om kärlek. Om olika sorters kärlek, om vad som betraktas som "kvinnlig" respektive "manlig" kärlek och om hur stor del av kärleken som bara är en social konstruktion. Prins Charles känsla tar upp många saker i vårt samhälle som ses som normalt och naturligt, och visar på ett väldigt komiskt sätt hur absurt det egentligen är. Varför är det så att kvinnor framförallt ska visa omsorgsfull kärlek, att kvinnors kärlek ska handla om att tillfredsställa andras begär? Trots att jag inte vill, och anstränger mig för att inte göra det, reagerar jag starkare på tjejen som kräver uppmärksamhet från sin pojkvän än killen som gör likadant. Varför är det fult för kvinnor att visa sina egna begär, att sätta sig själv först, medan det ses som naturligt att män gör det? Varför stannar kvinnor hos män som misshandlar dem, varför blir många kvinnor beroende av bekräftelse från män som hela tiden förödmjukar, nedvärderar och kritiserar dem? Världens fyra mest betalda TV-komiker har nått framgång genom att skämta om hur deras fruar, flickvänner och andra kvinnor vill prata med om känslor, medan de bara vill slippa det. Är det för att så många känner igen sig? Men varför vill någon som helst vill prata om känslor vara tillsammans med någon som bara vill vara ifred, varför vill någon som bara vill vara ifred bli tillsammans med någon överhuvudtaget? Och varför är det så gott som alltid kvinnan som vill prata och mannen som vill slippa henne?

På många ställen är Prins Charles känsla hysteriskt rolig. En liten stund senare är den väldigt allvarlig, och samma publik som nyss skrikit av skratt är tyst och lyssnar och funderar. Jag tycker otroligt mycket om scenen där Susanne Karlsson (som bland annat spelar Skådespelare 2, Prins Charles, Jerry Seinfeld, Heteronormativ dotter, Kvinnlig Hemingway, Leif Strömkiss, Hon, Strutprinsessa, 1800-talsfru, 1800-talsdam 1, Annan kvinna, Tjej, En annan man och Hon som går där borta) går fram och tillbaka framför den stängda ridån och frågar sig, och oss, om det egentligen är så konstigt att könsfördelningen i styrelser på arbetsplatser och idrottsklubbar är så ojämn när tjejer redan som barn får lära sig att det är fult att sätta sig själva först medan killar får lära sig att det är precis så de ska göra. Kvinnor ska älska genom att visa omsorg, män ska älska genom att leva ut sina begär. Hon avslutar med att säga "Så, ett tips till alla er killar som vill röra om lite i patriarkatet: Visa en random kvinna omsorgsfull kärlek - en gång om dagen!"

Jag rekommenderar verkligen Prins Charles känsla, och efter att ha sett pjäsen är jag verkligen sugen på att läsa Liv Strömquists seriealbum! Här finns ett mycket roligt litet filmklipp om pjäsen. Ni som vill se pjäsen får dock skynda er att boka biljetter, eftersom nästan alla kommande föreställningar är nästan helt fullbokade. Det är bra, tycker jag, ju fler som ser denna fantastiska pjäs, desto bättre är det!

16 september 2011

Hoppas

Hoppas är skriven av Åsa Anderberg-Strollo och handlar om sextonåriga Jonna, som hoppas alldeles för mycket. Hennes mamma var väldigt ung när Jonna föddes, hon har framförallt tagits om hand av sin alkoholiserade mormor. Mamman har aldrig riktigt haft tid med Jonna, hon har varit för upptagen med att leva sitt liv. Varje gång mamman tar ledigt från jobbet och säger att hon och Jonna ska umgås blir Jonna lycklig och tror på att det verkligen ska bli så, och tänker att efter det här kanske allting blir bra. Så blir det aldrig, mamman hittar alltid något annat hon måste göra, som att åka till Mallorca med sin nye man.

Jonna får nog, och rymmer hemifrån. Hon, som är nästan sjutton men ser ut som ungefär fjorton, tar tåget till Stockholm för att hitta ett jobb, tjäna pengar och skaffa en egen lägenhet. För att hon är så arg och så besviken att hon inte orkar vara kvar i Kolsva tillsammans med sin mormor och kanske ha lite kontakt med sin mamma som är på Mallorca och har det så trevligt så, så trevligt att hon nog inte hinner prata så mycket med Jonna. Och kanske för att hon vill provocera fram någon sorts reaktion, om hon bara försvinner borde väl någon bry sig. Mormodern, mamman eller den frånvarande pappan. Varje dag tittar hon på löpsedlarna och hoppas att det ska stå något om att en sextonåring i Kolsva har försvunnit, men det gör det inte.

Jonna tror att det ska bli enkelt att skaffa ett jobb, det är snart jul och Stockholm är fullt av affärer. Någonstans måste det ju behövas extrapersonal, tänker hon. Det blir inte alls så lätt som hon tänkt sig, all extrapersonal är redan anställd. Överallt. Och överallt måste man vara minst sjutton för att få jobba, och det hjälper inte att Jonna är nästan sjutton och känner sig jättevuxen när hon ser ut som fjorton, inte har någon adress och hennes mobiltelefon blivit stulen.

Jonna lär känna Alex, som är arton och också har stuckit hemifrån. Alex, som kallar Jonna för sin tjejkompis och som först verkar jättevuxen och tuff men som innerst inne verkar vara lika liten och osäker som Jonna. Alex har insett att det inte går att få något jobb när man inte har någon bostad, och att det inte går att hitta någonstans att bo om man inte har något jobb. Alla hon känner är som hon och Jonna, hemlösa och arbetslösa. Hon förklarar för Jonna att det inte är någon mening med att hoppas, eftersom man så ofta blir besviken då.

Jag tycker att Hoppas är en väldigt bra bok, definitivt i klass med författarens debut Bryta om! Både Jonna och Alex är väldigt trovärdiga, och det är väldigt lätt att bli berörd av deras hemska historier. Alex är egentligen inte speciellt trevlig, men samtidigt är hon väldigt osäker och det är lätt att känna sympati för henne. Hoppas handlar om något hemskt, viktigt och allvarligt, och jag rekommenderar den verkligen!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

15 september 2011

Det är roligt med recensionsexemplar

Särskilt de från Gilla böcker. De kommer alltid i så fina paket.

11 september 2011

En liten text om ondska

Just nu läser jag En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Den är väldigt bra, och har fått mig att fundera väldigt mycket. Vad är egentligen ondska? Finns det onda människor, eller bara onda handlingar? Går det att vara både offer och förövare?

Många av de människor som begår vad de allra flesta skulle kalla onda handlingar har själva råkat ut för hemska saker, men jag tycker inte att det innebär att de onda handlingar de begår är mindre onda. Att en människa själv gör hemska saker gör inte heller att det människan blivit utsatt för är mindre hemskt. Det är svårt att acceptera att människor som är onda kan ha goda sidor också, eller att det kan vara synd om människor som gjort fruktansvärda saker. Om vi utgår från att alla mördare, terrorister och våldtäktsmän är omänskliga monster, rakt igenom onda, kan vi känna oss säkra på att vi själva inte skulle kunna begå onda handlingar, oavsett omständigheterna. Om vi accepterar att mycket av den ondska som finns i världen inte beror på att det finns människor som är födda onda, utan på att de flesta människor kan göra hemska saker under vissa omständigheter, måste vi också acceptera att vem som helst skulle kunna begå onda handlingar under ”rätt” (eller snarare fel) omständigheter. Det är ingen behaglig insikt, det känns bra att kunna tänka att jag aldrig skulle kunna döda någon, det känns bra att kunna känna att jag på något vis står över alla de människor som gjort det. Jag tror att vi är ganska många som tänker att vi skulle ha ingripit om vi hade levt under Förintelsen, eller att vi hade vägrat dela ut elchocker om vi varit med i det kända experimentet där människor blev tillsagda av en ”forskningsledare” att ge elchocker till ”undersökningsobjekt” (som i själva verket var skådespelare). Ändå kan jag inte veta säkert hur jag hade reagerat i en situation jag inte har upplevt, och därför hoppas jag att jag aldrig kommer att få veta.

Trots att de flesta människor som begår till exempel våldsbrott inte är rakt igenom onda utgår de flesta ändå från att det är så. Trots att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter som begås av galna, okända män som lurar i parker är en våldtäkt en överfallsvåldtäkt i de flestas medvetanden. Jag tror att det beror på samma sak, att det är svårt att acceptera att vanliga människor, som du och jag, kan begå onda handlingar. Om de flesta våldtäktsmän är vanliga, trevliga killar kan vi inte längre vara säkra på att ingen av de vanliga, trevliga killar vi känner aldrig skulle kunna bli våldtäktsmän.

Att vi är rädda för insikten om att vissa omständigheter skulle kunna göra även oss själva till det vi idag gärna definierar som ”onda människor” tror jag är en anledning till att vi alltid måste dela upp världen i offer och förövare. Antingen är en brottsling en vidrig människa, som det omöjligt går att förstå, och all vår sympati ligger hos offret och offrets anhöriga, eller så är brottslingen ett offer för omständigheterna, vi kan förstå vad som ledde fram till den brottsliga handlingen. I sådana fall finns oftast ingen sympati för offret, kanske för att de flesta när de känner sympati för någon som gjort något hemskt omedvetet måste förminska handlingens hemskhet. Om vi känner sympati med offret blir det så tydligt för oss vilka fruktansvärda konsekvenser förövarens handling fått, och då känns det inte längre okej att känna sympati för förövaren. Jag tycker att det är okej att känna sympati med både offer och förövare. Att någon råkat ut för hemska saker i sin bandom blir inte mindre hemskt för att människan utsätter någon annan för vidriga saker. Att utsätta någon annan för vidriga saker blir inte heller mer okej bara för att man själv blivit utsatt för någon annans onda handlingar. Det kan finnas förklaringar som ändå inte är ursäkter. Det går att förstå utan att förlåta.

4 september 2011

Tävling hos Therese!

Therese har just nu en alldeles jättetrevlig tävling där man kan vinna inte en utan två klassiker! En som man väljer själv, och en som hon väljer efter att ha varit och snokat lite på ens blogg! Naturligtvis vill jag vara med, att vinna klassiker är alltid trevligt. Jag vill vinna Älskaren av Marguerite Duras, en författare jag länge varit nyfiken på men som jag inte läst något av. Eftersom både Frankrike och Kina är länder jag känner mycket för borde just Älskaren vara en perfekt bok att börja med!

27 augusti 2011

Jag har blivit insläppt på Pottermore!

Hittills har jag bland annat fått veta hur Petunia och Vernon Dursley träffades, köpt en trollstav och blivit sorterad. Än så länge tycker jag mycket om Pottermore!

5 augusti 2011

Härligt med celloböcker!

Jag vet inte om anledningen till att jag tycker så jättemycket om de här böckerna är att de är väldigt, väldigt bra eller att de är fyllda av härliga celloreferenser. Jag tror att det är en kombination.

Om jag stannnar och När jag lät dig gå av Gayle Forman handlar om Mia, som i den första boken är sjutton år och en lovande cellist, och hennes pojkvän Adam, som har ett rockband som är på väg att slå igenom. Mia är ganska olik resten av sin familj, där både föräldrarna och Mias lillebror Teddy helst lyssnar på rock. Adam passar däremot väldigt bra i Mias familj, vilket gör henne väldigt glad. Hon önskar att hennes bästa vän, Kim, skulle komma lika bra överens med Adam, men det funkar ändå inte riktigt mellan dem. Kim och Adam är artiga och vänliga mot varandra, men de blir aldrig bra vänner. Kim säger till Mia att det inte spelar någon roll, att de står ut med varandra för att de båda älskar Mia, som älskar dem båda. Mia tror inte riktigt på det där, och det är först när det verkligen gäller hon förstår att Adam och Kim faktiskt kan finnas där för varandra när det handlar om Mia, att de kan förenas i sin oro för henne.

I början av Om jag stannar råkar nämligen hela Mias familj ut för en bilolycka. Mia förstår inte vad som har hänt, hon befinner sig plötsligt en bit ifrån bilen, på något vis utanför sin egen kropp, och ser sig själv och sin familj. Ambulanspersonal kommer dit, och det visar sig att Mia är den enda som överlevt. Mia vet att om hon vill kan hon vakna, om hon bara bestämmer sig för det kan hon klara sig. Hon vet också att om hon vill kan hon släppa taget, om hon inte orkar leva vidare utan sin familj så behöver hon aldrig vakna igen.

Det är det viktigaste beslutet Mia någonsin stått inför. Hon ser tillbaka på sitt liv, minns sitt första framträdande med cellon. Minns sin första cello, och tänker på hur hon träffade Adam. Adam och cellon är det som får henne att känna att hon vill stanna kvar, medan tanken på att leva utan sin familj får henne att känna att hon verkligen inte vill leva längre. Hon ser sina anhöriga på sjukhuset, hon ser Adam gråta. När han tar hennes hand och sätter in ett par iPod-lurar i hennes öron och spelar cellomusik för henne bestämmer hon sig. Hon vill hålla i honom också, hon vill stanna kvar och hon vill fortsätta spela cello.

I När jag lät dig gå har Mia blivit en framgångsrik cellist. Adams band har blivit känt, men han och Mia har inte träffats på tre år. När hon vaknat efter olyckan lämnade hon honom, och han har inte riktigt förstått varför. En kväll går han på en av hennes konserter, och efteråt vill hon träffa honom. Kanske kan de reda ut vad som egentligen hände, och kanske kan de hitta tillbaka till varandra.

Mias spelande är väldigt centralt i böckerna, och det gör att jag, som också spelar cello, kan identifiera mig väldigt mycket med henne. Jag är ändå nästan helt säker på att det här är riktigt bra böcker, och att det (och inte bara cellon) är en anledning till att jag tycker så mycket om dem! Därför rekommenderar jag dem verkligen, både till cellister och till alla andra!

Grattis Iktoro!

Nu är den tredje sommarlovstävlingen avslutad, och vinnaren är Iktoro! Stort grattis!

De rätta svaren var:

1. Ellie bor nära staden Wirrawee.

2. Den första boken Liesel stjäl heter "The Gravediggers Handbook".

3. "Godnatt Mister Tom" utspelar sig i Little Weirwold.

4. Hedwig bodde i Mainz.

5. Coltan är en dyrbar metall som behövs för att tillverka bland annat mobiltelefoner.

Grattis till Amanda och Recenzion som också hade alla rätt! Det här var den sista sommarlovstävlingen jag hade planerat, men det är inte omöjligt att det dyker upp en till innan sommaren är slut!

1 augusti 2011

Pottermore


Jag är registrerad! Nu väntar jag på mitt "Welcome letter"!

28 juli 2011

Sommarlovstävling: Krig


Nu är det dags för den tredje sommarlovstävlingen! Den här gången får vinnaren Pojken i randig pyjamas av John Boyne, och ämnet är krig. Maila dina svar till bokmatilda@hotmail.com senast den 4 augusti.

1. Ellie, huvudpersonen i Tomorrow When the War Began, bor på den australiensiska landsbygden. Vad heter staden som ligger i närheten?

2. Liesel i The Book-Thief stjäl böcker. Vad heter den första boken hon stjäl?

3. Michelle Magorian har skrivit flera böcker som utspelar sig under andra världskriget. Vilken av dem utspelar sig till stor del i en by som heter Little Weriwold?

4. Var bodde Hedwig, huvudpersonen i den fantastiska boken Molnfri bombnatt, som barn?

5. Christina Wahldén har skrivit en bok om kriget i Kongo, ett krig som till stor del handlar om coltan. Vad är coltan för något?

Lycka till!

Grattis Recenzion!

Nu är den andra sommarlovstävlingen avslutad, och vinnaren av boken Ondvinter är Recenzion, som hade alla rätt! Stort grattis!

De rätta svaren var:

1. De rider på bäckahästen.

2. Flygbasen heter Loch Laggan.

3. Lyra får en alethiometer.

4. Profetian säger att den som skadar prinsen kommer att råka ut för samma sak själv.

5. Valentine är Londons chefshistoriker.

Ännu ett stort grattis till Recenzion, och grattis till Louise som också hade alla rätt! Nästa tävling kommer att publiceras under dagen. Lycka till i den!

20 juli 2011

Sommarlovstävling: Fantasy

Nu är det dags för den andra sommarlovstävlingen! Temat är fantasy, och vinnaren får den fantastiska boken Ondvinter av Anders Björkelid! Maila dina svar på dessa fem frågor till bokmatilda@hotmail.com senast den 27 juli.

1. Underfors av Maria Turtschaninoff hör till genren urban fantasy. I vanliga fall åker huvudpersonerna tåg, men hur tar de sig fram när inga tåg är tillräckligt snabba?

2. Naomi Noviks fantastiska serie om Temeraire och Laurence handlar om en drake och hans kapten som slåss i Napoleonkrigen. Innan de kunde kriga var de på en flygbas och utbildade sig. Vad hette flygbasen?

3. Innan Lyra, huvudpersonen i Philip Pullmans underbara serie Den mörka materian, lämnar Jordan College får hon någonting av rektorn. Vad?

4. En konungs ögon är den första delen av en riktigt bra serie som har fått alldeles för lite uppmärksamhet. En profetia som Aldebaran gjorde innan revolutionen är central i boken. Vad säger profetian?

5. En av huvudpersonerna i De vandrande städerna av Philip Reeve har Thaddeus Valentine som idol. Vad är Valentines titel?

Lycka till!

Grattis!

Vinnaren av den förra tävlingen är Louise, som hade alla rätt! Grattis!

De rätta svaren var:

1. Lennie känner Toby eftersom han och Lennies döda syster var tillsammans.

2. Den äldre Emmy Moréns son heter Max.

3. Kärleksparet i Never let me go är Kathy och Tommy.

4. Mr och Mrs Allen tar med Catherine till Bath.

5. Innan hon får veta vad han heter kallar Ylva Mikael för Ulv.

Stort grattis till Louise, och grattis till Amanda som var väldigt, väldigt nära att vinna!

Lycka till i nästa tävling, som kommer att publiceras senare under dagen!

13 juli 2011

Nu är det slut!

Nu har jag varit och sett den sista Harry Potterfilmen! Jag gillade den, och även om en del saker inte riktigt stämde tycker jag helt klart att den hör till de bästa Harry Potterfilmerna! Nu ser jag fram emot att få tillgång till Pottermore.

12 juli 2011

Sommarlovstävling: Kärlek


Det här är den första av ett antal tävlingar jag tänker ha under sommaren. Vinnaren av varje tävling kommer att få en bok, som handlar om samma ämne som tävlingen. Den här gången är ämnet kärlek och boken Bara inte du av Katarina von Bredow. För att vara med och tävla ska du svara på de här fem frågorna. Om flera har samma antal rätt kommer tävlingen avgöras genom lottning.

1. Hur kommer det sig att Lennie, huvudpersonen i Himlen börjar här, känner Toby?

2. Den ena Emmy Morén är olyckligt kär i sin barndomsvän Julian. Den andra är gift och har en son. Vad heter sonen?

3. Never let me go av Kazuo Ishiguro är en väldigt obehaglig bok, men också en fin kärlekshistoria. Vad heter kärleksparet?

4. Vilka tar med Catherine Morland, hjältinnan i Northanger Abbey, till Bath?

5. Vad kallar Ylva i Månskensvargen Mikael innan hon fått veta vad han heter?

Maila dina svar till bokmatilda@hotmail.com senast 19 juli. Lycka till! Alla svaren går att hitta här på bloggen!

Uppmuntra oss som vill läsa mycket att läsa ännu mer!

Idag var jag på biblioteket för att lämna in två "Sommarbokslappar". Sommarboken är en tävling som biblioteket har varje sommar, och den brukar gå till såhär:

Man ska läsa åtta böcker och skriva upp deras titlar på en lapp. Tre av dessa åtta böcker ska man skriva korta recensioner på (även om jag alltid brukar irriteras av att utrymmet där jag kan skriva är alldeles för litet för att det ska få plats en recension). När man är klar med en sådan lapp går man till biblioteket och lämnar den, och får en lottsedel. Varje person får lämna in max tre lappar, och man kan därför bara få tre lotter. Lotterna tar man sedan med sig till dragningen, där många vinner böcker och en person vinner en iPod.

I år har reglerna ändrats. På varje lapp finns det plats för fem böcker, och nu får varje person bara en lottsedel. Jag frågade varför, och fick svaret att det varit orättvist tidigare år, eftersom alla inte haft samma möjlighet att vinna. Jag tycker att det är rätt att den som läst fler böcker har större chans att vinna, eftersom det uppmuntrar människor att läsa. Jag kan förstå poängen med en begränsning vid till exempel tre lotter, eftersom de som bara hann med att läsa åtta böcker på sommarlovet kanske skulle vara helt chanslösa annars. Och ja, visst förstår jag att de som inte läser måste uppmuntras. Jag tycker att bibliotek borde uppmuntra läsning, och jag tror dessutom att vetskapen om att det är lättare att vinna saker om man läser mer kan få många som kämpar med sitt läsande att faktiskt se till att läsa mer, och då förhoppningsvis upptäcka att läsning för njutningens skull (och inte för vinsternas) är helt fantastiskt!

3 juli 2011

Pompeji

Pompeji av Maja Lundgren handlar om de som levde i Pompeji året innan vulkanutbrottet. Om mimare, prostituerade, krogägare, gladiatorer och parfymförsäljare. Om de som lever upp till något som kallas Ciceros ideal, och om de som inte gör det. Mest om de som inte gör det, eftersom det är otroligt svårt att leva upp till Ciceros ideal, då Cicero menade att endast ett fåtal yrken var hederliga.

Vesuvius är en stratovulkan. Han är förälskad i vulkanen Krakatau, men skriver ändå kärleksbrev till alla människor. År 78 bosätter sig en tiger i en av grottorna på Vesuvius sluttningar. Förut tillbringade tigern all sin tid med att slåss med gladiatorer och dödsdömda fångar. Nu har han tröttnat på att döda och på att bli skadad (han har fortfarande ett varigt sår som inte läkt ordentligt sedan en osedvanligt skicklig gladiator slog honom med en spikklubba) och rymt, och bosatt sig vid Vesuvius. Vulkanen har utsett tigern till vulkanolog, eftersom hans tassar är så känsliga för vibrationer. Tigern brukar prata med Vesuvius, som ibland svarar men mest tänker på Krakatau och på alla fina människor han tänker döda.

Posthumus solur går fel. Detta bekymrar honom något otroligt, och tillsammans med vännen Maximus och två slavar (som behövs för att bära soluret) går han runt så gott som hela Pompeji för att hitta orsaken. Han vet att det gick rätt ett par dagar tidigare, eftersom han annars skulle ha kommit för sent. Den enda lösningen de kan komma på är att gå till häxan Biria och fråga henne. Som tur är har hon flyttat in till staden och blivit en urban häxa. Det är dock inte helt lätt att ta med soluret till Biria, eftersom två man behövs för att bära det och endast en i taget får träffa häxan.

Den före detta borgmästaren, Publius Paquius Proculus, är bekymrad över sin yngste son. Sonen, som är oäkta och av syskonen fått öknamnet Knubbis, mår inte bra. Han kräks ofta och utan att någon vet varför. Paquius fru tycker att han ska låta bli att bekymra sig, och tror att anledningen till pojkens sjukdom är att hans pappa skämt bort honom. Det är nämligen så att Paquius av någon anledning tycker bättre om Knubbis än om sina andra barn. Detta stör hans fru väldigt mycket, hon tycker att det är upprörande att Paquius tycker bättre om det barn som inte är hennes.

I Pompeji finns just nu mimarna Methe, Paris och Anicetus, som spelar upp farser som driver med samhället. De utgår alltid från samma grundhandling, men brukar improvisera ganska mycket medan de spelar upp pjäsen. Anicetus tycker att de borde öva mer, och försöker därför varje kväll (men misslyckas alltid) hindra Methe och Paris från att dricka alltför mycket. Methe är olyckligt kär i slaven Chrestus. För Paris är det nästan tvärtom. Han är otroligt populär och har en fanclub som kallar sig Paridianerna men har bara varit kär en gång i hela sitt liv och tycker att många av de som uppvaktar honom är ganska jobbiga. Eller jo, det verkar som om han kanske är lite, lite kär i Methe. Men det skulle han aldrig erkänna.

Det är bara några få av alla människor jag lärt känna när jag läst den här underbara boken. Jag älskar språket i Pompeji, och jag tycker att det är helt fantastiskt hur så mycket kan få plats i en bok som på knappt 250 sidor utan att det ens är i närheten av att kännas det minsta överdrivet.

1 juli 2011

Kafka på stranden

Nu har jag läst ut min andra Murakami-bok (inspirerad av Holly-Hock tänker jag göra ett djupdyk), Kafka på stranden. Liksom Fågeln som vrider upp världen är den härligt konstig och har den där speciella känslan som gör att allt det där som egentligen är hur rörigt som helst ändå känns sammanhållet.

Kafka på stranden berättas ur två olika perspektiv. En av berättarrösterna är femtonåriga Kafka Tamura. Han har rymt hemifrån och tagit sig till staden Takamatsu. Han letar efter sin mamma och sin syster, och är mån om att komma så långt bort från sin pappa som möjligt. I Takamatsu tillbringar han nästan all sin tid på biblioteket, där han lär känna bibliotekarien Oshima som varken är man eller kvinna och bor ensam i ett hus långt ute i skogen. På biblioteket finns även fröken Saeki, som lever i minnen från en annan tid och vars ande ibland besöker Kafka på nätterna. Den andra delen av berättelsen handlar om den gamle mannen Nakata, som visserligen är dum och lever på bidrag men som kan prata med katter och få märkliga saker att falla från himlen. Liksom Kafka ger han sig av hemifrån utan att egentligen veta vart han är på väg. Det enda han vet är att han måste över en stor bro och att han kommer veta vad han letar efter när han ser det.

Även om Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden är två väldigt olika böcker har de mycket gemensamt. Katter är centrala i båda böckerna, och liksom Toru i Fågeln som vrider upp världen misstänker Kafka att han begått ett mord han inte minns i en metaforisk drömvärld. Böckerna har även små detaljer, som syrliga karameller, makrillar och beskrivningar av hur man dödar människor med bajonetter, gemensamt.

I Fågeln som vrider upp världen pratar Mei Kasahara om klumpen av död, som hon tror finns inne i alla döda människor. Hon beskriver den som lite geléaktig, och säger att hon skulle vilje skära i den. Jag tror att den geléaktiga klumpen Hoshino i Kafka på stranden skar sönder skulle kunna vara den klump Mei Kasahara pratade om. Den ser inte riktigt ut så som Mei beskrev den, men hon hade i och för sig aldrig sett en klump av död utan kunde bara gissa hur en sådan skulle vara.

När Kafka är hemma hos Oshima läser han en bok om rättegången mot nazistförbrytaren Adolf Eichmann. Beskrivningen av Eichmann är väldigt lik den fiktive överste Sanders beskrivning av sig själv. Eichmann verkade inte ha en tanke på rätt och fel, utan fokuserade enbart på sin "uppgift". I ett samtal med Hoshino säger överste Sanders "Jag har ingen aning om vad som är gott och vad som är ont. Jag är en väldigt pragmatisk varelse, ett neutralt objekt. Allt jag bryr mig om är att utföra den funktion jag blivit tilldelad."

Jag tycker att Kafka på stranden är en fantastiskt bra bok. Nu ser jag fram emot att börja läsa Norwegian wood!

25 juni 2011

Fågeln som vrider upp världen

När Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami börjar verkar huvudpersonen Toru Okada vara ganska vanlig. I slutet är han en av de mest speciella människor jag har läst om.

Toru och hans fru Kumiko har en katt, Noboru Wataya. Den har fått namn efter Kumikos bror, eftersom den går på samma sätt som han. Nu är katten försvunnen, och många av de märkliga saker som händer Toru Okada verkar på något sätt ha med katten att göra. Den mystiska Malta Kano, som har en röd galonhatt och delar ut visitkort utan telefonnummer (eftersom det aldrig är någon som ringer henne, utan alltid hon som ringer den hon ska ha kontakt med), hör av sig till Toru för att hjälpa honom att hitta katten. När de sedan träffas pratar Malta Kano framförallt om att den första Noboru Wataya, Torus svåger, våldtagit Malta Kanos syster, Kreta, och om vattnet på Malta. Det enda hon har att säga om katten är att den förmodligen gett sig av för att flödet förändrats på platsen där den bodde och att Toru och Kumiko inte kommer att hitta den i närheten av sitt hus.

Bakom Torus hus finns något som kallas för gränden, men som egentligen inte är en gränd längre. Förut var den en gränd, men nu har den blivit igenstängd på båda sidor. När Toru går ut i gränden för att leta efter katten träffar han Mei Kasahara, en sextonårig tjej som bor i ett av grannhusen. Hon borde egentligen gå i skolan, men eftersom hon är skadad efter en motorcykelolycka är hon hemma. Hon verkar glad och trevlig, och lovar att tala om för Toru om hon ser katten. Det är nämligen så att bortsprungna katter brukar gå genom hennes trädgård. Första gången de träffas berättar Mei för Toru att hon skulle vilja skära upp klumpen av död, alltså inte en död människa utan själva döden, som hon tror finns någonstans inne i alla döda. Döden fascinerar henne otroligt mycket. Jag funderar på om det alltid varit så, eller om hon började fundera så mycket på döden efter olyckan där killen som skjutsade henne på motorcykeln dog.

När han letar efter katten går Toru in på ödetomten som finns i andra änden av gränden. Där hittar han en torrlagd brunn, som kommer att betyda väldigt mycket för honom längre fram i boken. När Kumiko plötsligt försvinner spårlöst går han ner och sätter sig i brunnen för att tänka igenom saker. Nere i brunnen förflyttas han till en annan värld, där han träffar en ansiktslös kvinna i ett hotellrum med numret 208. När han kommer upp ur brunnen igen har han fått ett märkligt blått märke på höger kind. Någon vars liv också påverkats av brunnar är löjtnant Mamiya, som Toru lär känna genom den döda herr Honda som han inte träffat på flera år. Löjtnant Mamiya var med i andra världskriget, och var bland annat med om att tvingas tillbringa flera dygn i en brunn. Om det inte varit för att herr Honda, som också var med i kriget, hade förutspått att löjtnant Mamiya skulle få ett långt liv och dö hemma i Japan många år efter kriget tror han att han skulle ha dött i brunnen. Som det var nu förmådde han inte dö. Efteråt är han långt ifrån säker på att det var bra att han överlevde, eftersom han känner att tiden i brunnen dödade någonting inom honom. Senare i kriget återser han den ryska officer som tvingat ner honom brunnen. Officeren säger att Mamiya aldrig någonsin kommer att få uppleva kärlek igen i hela sitt liv. Så blir det, hans liv blir lika långt som hans vän Honda sagt och lika kärlekslöst som den ryska officeren sagt. Han berättar för Toru att han sedan han kom hem igen efter kriget känt en dragning till brunnar. När han ser en brunn får han en längtan att sätta sig i den, även om man lätt kan tro att det han råkade ut under kriget snarare borde ha gjort att han undvek brunnar.

När Toru sitter på en bänk i staden han en kvinna som kallar sig Muskot. Tillsammans med sin son, som hon kallar Kanel och som av en anledning ingen känner till inte har sagt ett ord på över tio år, driver hon en mycket märklig verksamhet som varken Toru eller jag riktigt förstår. Toru blir inblandad i den, då det gör att han kommer in i världen där rum 208, där han hoppas kunna hitta Kumiko, finns. Då och då berättar Muskot historier för Toru, bland annat en om sin far, som var veterinär i djurpark under kriget. Veterinären hade, liksom Toru, ett blått märke på kinden. Toru tänker att den löjtnant som leder soldaterna som en dag kommer till djurparken för att avliva de djur som skulle kunna vara farliga för människor om de rymde (risken för att det skulle hända ökade under kriget) skulle kunna vara löjtnant Mamiya, även om han vet att löjtnant Mamiya inte ens var i Japan när det hände. En av soldaterna hör ljudet av en fågel som sitter i ett träd och gör knirrande ljud som en nyckel som vrider upp någonting. Detta ljud hör även Toru, som tänker att den vrider upp världen och kallar den för Nyckelfågeln. Både Muskot och Kanel kan historien utantill även om ingen av var där när det hände. På något vis är både de, Toru och löjtnant Mamiya närvarande i historien även om ingen av dem egentligen var där.

Någon annan som också hör Nyckelfågeln är den pojke som jag läser om i kapitlen som heter "Vad som hände på natten". En liten pojke vaknar på natten när han hör Nyckelfågeln. Han tittar ut genom sitt fönster och ser två män gräva en grop och lägga ner någonting i det. När männen gått ut går pojken ut i trädgården och gräver upp föremålet som männen grävt ner. Det är ett hjärta, ett människohjärta. När pojken går in igen ser han sig själv ligga i sin säng. Man får inte veta vem pojken är, men jag har funderat på om det kanske är Kanel, och att det är efter detta han slutar prata. En händelse som är förvirrande och otäck, men som hade varit väldigt svår att förklara. Kanske var det lättare för Kanel (om det nu var han, vilket är långt ifrån säkert) att bara låta bli att prata överhuvudtaget.

Fågeln som vrider upp världen är en av de bästa böckerna jag någonsin läst. Jag håller nu på att läsa om den, och har redan upptäckt flera nya saker. På första sidan visslar Toru med i ouvertyren till Rossinis Den tjuvaktiga skatan. Senare hör han en servitör i rum 208:s värld vissla på samma melodi, och tänker att det är en svårvisslad melodi. Det händer otroligt mycket i den här boken, och även om jag har berättat ganska mycket är det jag skrivit om här bara en liten del av allting som finns i den. En av de saker jag tycker så mycket om med Fågeln som vrider upp världen är att den innehåller så många olika historier som ändå hänger ihop med varandra genom en speciell känsla, en stämning, som finns i hela boken. Medan jag läste boken fanns den här känslan kvar även när jag inte läste, och jag funderade väldigt mycket över Toru, Kreta, Kumiko och alla de andra märkliga personerna jag läste om. Haruki Murakami är helt klart en ny favoritförfattare, och jag har börjat läsa Kafka på stranden, som även den är jättebra! Tack så jättemycket Marie, som gav mig Nyckelfågeln i En bok om dagens senaste bokbyte!

1 juni 2011

Jag har köpt en klänning

Den är blommig och har fickor som är så stora att man kan få ner en pocketbok.

24 maj 2011

Nu har fågeln börjat vrida upp världen!

Nu har jag inte bloggat på länge, vilket bland annat beror på att jag har fastnat. I Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, en författare jag länge velat läsa något av. Nu när jag fick Nyckelfågeln i bokbytet blev det äntligen av, och än så länge är den helt fantastisk! Det var länge sedan jag fastnade i en bok på det sätt som jag fastnat i den här, och jag tar varje chans jag kan att läsa! Tyvärr är maj en ganska intensiv månad, och jag hinner inte läsa så jättemycket. Lyckligtvis är det snart sommarlov, och då ska jag läsa hela tiden!

16 maj 2011

Tack så jättemycket för bokpaketet!

Idag kom mitt bokpaket, och det är verkligen hur fint som helst och passar mig superbra!
Det innehåll:
  • Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami, en bok jag varit sugen på att läsa ganska länge! Tack så jättemycket!
  • Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger, som jag läst lite om tidigare och tyckt verkat väldigt bra!
  • Tre jättefina anteckningsböcker, varav en sålts till förmån för BRIS. Fina saker och välgörenhet på samma gång, supertrevligt! Tack så mycket!
  • Två chokladkakor från Lindt, en med smak av blåbär och en med havsalt. Jag har inte smakat någon av dem tidigare, så det ska bli spännande!
Tack så jättemycket för det superfina paketet! Jag har en idé om vem du kan vara, kan det kanske vara så att en rad i ditt brev är väldigt, väldigt inspirerad av ditt bloggnamn?

2 maj 2011

Cirkeln

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren är en riktigt bra bok som inte liknar något annat jag har läst. Den innehåller både häxor, demoner och vanliga tonårsproblem. Dessutom är den ruskigt spännande och går inte att sluta läsa!

Minoo, Vanessa, Anna-Karin, Linnéa, Rebecka och Ida går alla i ettan på gymnasiet i den gamla bruksorten Engelsfors. De är väldigt olika varandra, och anar inte att de snart kommer vara tvungna att samarbeta för att överleva. Minoo är smartast i klassen och bor tillsammans med sina föräldrar i den lite finare delen av Engelsfors. Hon hatar att hela tiden förväntas umgås med människor hon inte har någonting gemensamt med bara för att de också är tonåringar. Hon skulle vilja ha fler kompisar och passa in mer än hon gör, men vill hellre att de andra ska bli mer som hon och inte tvärtom. Minoo önskar att hon var några år äldre, eftersom den hemliga kärleken till läraren Max inte skulle kännas lika hopplös då. Hon känner sig som en bluff, och är livrädd för att alla plötsligt ska upptäcka att hon inte alls är så smart (vilket hon naturligtvis är, men hon har för dåligt självförtroende för att inse det).

Vanessa och hennes kompisar hör till de mest populära tjejerna i skolan. Hon bor tillsammans med sin mamma, sin tvååriga halvbror Melvin och mammans sambo Nicke, som är polis. Vanessa och Nicke har aldrig kommit speciellt bra överens, och Vanessa är irriterad på sin mamma för att hon alltid håller med Nicke. Vanessas pojkvän Wille, som är över tjugo och varken pluggar eller jobbar och som flera gånger gripits för narkotikabrott, är en anledning till att Vanessa och Nicke så ofta är osams. Det är lätt att förstå att Nicke och Vanessas mamma inte tycker om att Vanessa och Wille är tillsammans, men Vanessa tror att det beror på att de är missunnsamma och inte vill att hon ska vara lycklig.

Anna-Karin blev mobbad hela grundskolan. Hennes pappa lämnade henne och mamman när hon var liten, och nu bor de tillsammans med Anna-Karins morfar på hans gård. Mamman mår inte speciellt bra, hon är aldrig glad och orkar nästan ingenting. Anna-Karin känner sig bara trygg och glad när hon umgås med sin morfar eller med djuren på gården.

Linnéa bor själv och har en egen lägenhet. Hennes pappa är alkoholist, och det framgår inte var hennes mamma är. Hon syr sina kläder själv och har en väldigt originell stil. Hon gick i Minoos klass i sjuan, och försvann sedan plötsligt. Det gick många rykten om var hon var, och när hon kom tillbaka när gymnasiet började visade det sig att hon varit på någon slags hem. En del säger att hon sålt knark och en del att hon försökt ta livet av sig, men ingen vet säkert.

Både Ida och Rebecka är väldigt lagom. De är verkligen inte utanför som Anna-Karin, men är inte heller jättepopulära som Vanessa. Utifrån sett kan de verka ganska lika, men det finns en stor skillnad mellan dem. Medan Rebecka är trevlig och osjälvisk är Ida väldigt osympatisk, hon är en av de som mobbar Anna-Karin. Ingen tycker illa om Rebecka, men de flesta ogillar Ida. Rebecka har nyligen blivit tillsammans med Gustaf, som är ett år äldre och en av de populäraste killarna i skolan. Liksom Minoo känner hon sig som en bluff, och fasar för den dag då alla, och framförallt Gustaf, ska förstå att hon inte alls är så rolig och cool som hon verkat. Hon har ätstörningar och skulle vilja prata med Gustaf om det, men vågar inte eftersom hon är rädd att det ska få honom att tycka att hon är jobbig.

En morgon vaknar Minoo efter en ovanligt otäck mardröm och kan knappt andas. Hon har hög puls och hennes hår luktar brandrök. Samma morgon har Vanessa ingen spegelbild och hennes familj kan inte se henne. Senare samma dag hittar Linnéa och Minoo Linnéas bästa vän Elias Malmgren död på en av skolans toaletter. Det ser ut som om han begått självmord, men Linnéa är säker på att han aldrig skulle göra det. Elias var mobbad, och en av de som var värst mot honom var Ida. Ändå läser hon upp en fin dikt om Elias på minnesstunden i aulan dagen därpå. Linnéa blir arg, reser sig upp och förklarar med hög röst vilken hycklare Ida är. När Linnéa börjar gå mot scenen där Ida står inser Rebecka att något hemskt kommer att hända om Linnéa inte stoppas. Sekunden därpå faller en stor träbjälke från taket ner mellan Ida och Linnéa. Även om det verkar konstigt tvivlar Rebecka inte ett ögonblick på att det var hon som fick det att hända. Utanför aulan säger Erik Forslund, en av de som varit allra taskigast mot Anna-Karin, något elakt till henne och när hon tänker "Pissa på dig" gör han till både sin och Anna-Karins stora förvåning faktiskt det.

På kvällen den dagen är månen blodröd, och alla tjejerna känner en mystisk dragningskraft som får dem att gå ut i skogen. Där träffar de varandra och även skolans vaktmästare. Han berättar att de är utvalda för att kämpa mot ondskan. Det är förklaringen till de mystiska saker som hänt, och från och med nu kan de bara lita på varandra. De har inget annat val än att samarbeta, och de får inte prata om sin uppgift med några andra än varandra.

Jag tycker om tjejernas relationer till sina föräldrar, eftersom de är väldigt nyanserade. Det är inte alltid, som i många ungdomsböcker, så att föräldrar alltid är helt hopplösa och inte förstår någonting. Inte heller är föräldrar alltid helt perfekta. Ibland gör barn fel, och ibland gör föräldrar fel. Så är det i de flesta relationer mellan barn och föräldrar i Cirkeln, och det tror jag bidrar väldigt mycket till att göra personerna så trovärdiga.

Rebecka och Ida befinner sig på ett sätt i mitten, men samtidigt längst ut på kanterna. Ida är den enda alla de andra tjejerna tycker illa om, medan Rebecka är den enda ingen har någonting emot. Ida utnyttjar det faktum att hon är så lagom väldigt mycket. Genom att vara populär men inte för populär kan hon se ner på både Anna-Karin, som är mobbad och inte har några kompisar alls, och Vanessa, som är så populär och omtyckt av killarna att hon hela tiden, till skillnad från Ida, riskerar att bli kallad slampa.

Cirkeln är en otroligt bra bok. Läs den!