6 januari 2013

En bok att se fram emot

I augusti kommer den tredje boken i Margaret Atwoods MaddAdam-trilogi (som hittills består av fantastiska Oryx och Crake och Year of the Flood), som heter just MaddAdam, ut. Jag längtar till augusti!

Här kan man läsa mer om böcker som kommer ut under året.

4 januari 2013

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar - om pengars och människors värde är otroligt bra, och innehåller väldigt mycket som är intressant och tankeväckande. Den viktigaste slutsatsen är denna: vårt system är ohållbart. Det kapitalistiska, tillväxtinriktade system vi lever i kräver att vi hela tiden konsumerar saker, annars kraschar ekonomin. Ständig konsumtion kräver dock ständig produktion, vilket är väldigt slitsamt för miljön. Vår planet klarar alltså inte av att vi beter oss på det sätt som är en förutsättning för att vår ekonomi ska fungera. Det logiska borde då vara att arbeta för att utforma ett nytt ekonomiskt system, eller att helt enkelt låta ekonomin stå åt sidan ett tag för att rädda jorden. Visserligen är det inte bra med finanskris, men en kraschad ekonomi går ändå att reparera så småningom, även om det tar tid. När vi har förstört planeten är det kört. Ändå prioriteras ekonomin över så gott som allting annat. Nina Björk skriver om hur valrörelsen 2010 i princip bara handlade om pengar. Människor antas inte längre rösta på företrädarna för den ideologi de tror på, utan på det parti man tror kommer att se till att man får mest pengar. När det går dåligt för ekonomin pratas det otroligt mycket om att vi måste konsumera mer. Privatpersonernas uppgift i samhället är att konsumera, eftersom ekonomin kräver det. När konsumtionen går ner är det stora rubriker om den negativa inverkan det kan ha på ekonomin, men inte alls lika många om att det är positivt för miljön.

"Den politiska människan är död", menar Nina Björk. Allt fler röstar helt enkelt med plånboken, röstar på det alternativ som ger mest pengar snarare än det som vill arbeta för ett samhälle man tror är bra. Inte bara väljarna bryr sig mindre och mindre om ideologi, även för politikerna själva verkar det minska i betydelse. Många framstående politiker menar att politiken måste anpassas efter vad väljarna vill ha, eftersom man får fler röster då. Detta tycker jag är ett väldigt obehagligt sätt att resonera, eftersom den som tänker så menar att makt i sig har ett värde. Genom att säga så säger man att man vill ha makt för maktens egen skull, vilket jag tycker är otäckt. Vad är meningen med makt om man varit tvungen att ge upp mycket av det man trodde på för att få den? Då kan man ju inte använda den för att förändra det man från början ville förändra, och vad ska man då använda makten till?

Så gott som hela vår tillvaro handlar om att köpa och sälja saker. Vi överhopas av reklam, som uppmanar oss att köpa saker. På arbetsmarknaden säljer vi arbetskraft. Förr i tiden handlade det om kroppsarbete, idag säljer man i stället service. I högre och högre utsträckning säljer vi till och med våra känslor. Det finns handböcker om hur man ska bete sig som säljare där man uppmanas bete sig som om kunden är ens vän. För att vinna kundens förtroende ska man vara "uppriktigt intresserad" av saker kunden pratar om. Det räcker alltså inte att spela intresserad, att i sin tjänst låna ut sin mimik och sitt tonfall. När man tar jobbet som säljare säljer man sitt uppriktiga intresse. Det finns flygbolag som på reklamskyltar garanterar att deras kabinpersonal ler "äkta leenden". Detta innebär alltså att kabinpersonalen inte bara måste le, deras leende måste komma från hjärtat. Naturligtvis går det, tack och lov, inte att kontrollera att säljarens intresse är ärligt eller att kabinpersonalen verkligen är så lycklig som det ser ut, men att handla med känslor på det sättet tror jag leder till att vi blir misstänksamma mot de känslor människor visar utan att få betalt för det. Om vi hela tiden uppför oss på vissa sätt, försöker känna vissa känslor för att väcka en kunds förtroende blir det svårt att lita på att de känslor människor visar är äkta. Verkar hon intresserad för att hon verkligen är det, eller för att hon hoppas få ut någonting av det? blir en fråga vi ständigt måste ställa oss. I ett samhälle där allting handlar om att köpa och sälja saker blir vi misstänksamma mot vänligheter utan baktankar, när vi tvärtom borde kunna ta för givet att känslorna människor visar är äkta.

Som det är idag ansvarar kvinnor för en betydligt större del av hushållsarbetet än vad män gör. Kvinnor är föräldralediga mer, och tar mer ansvar för hemmet och familjen. Män arbetar mer, och deras karriärer värderas ofta högre än kvinnors. Mammor får oftare "offra karriären" för att vara föräldralediga, eftersom pappans karriär anses vara viktigare. Generellt sett tillbringar pappor mindre tid med sina barn än vad mammor gör. Att detta inte är rättvist, inte jämställt, kan de flesta skriva under på. Dock menar många att lösningen för att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska börja bete sig mer som män. Kvinnor ska jobba mer, kvinnor ska sluta vara sådär omhändertagande och sluta ta sig tid med sina barn. Att bete sig på detta typiskt kvinnliga sätt anses av många vara en "dålig investering", att umgås med sina barn har inga positiva konsekvenser för karriären, att vara osjälvisk och omhändertagande leder bara till att man blir trampad på. Nina Björk menar att detta inte alls är lösningen, och jag håller med henne. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor tycker att det är viktigare att tjäna största möjliga mängd pengar än att ta sig tid för sina familjer? Vill vi att människor ska sluta bry sig om varandra, helt enkelt för att vi bryr oss mer om oss själva? Nej, det vill inte jag, och inte heller Nina Björk. Det vore bättre om fler tog efter det traditionellt kvinnliga sättet att vara, och blev mer intresserade av sina medmänniskor och mindre uppfyllda av sina karriärer.

Just det där hur det ofta antas att det bästa sättet att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska blir mer manliga är någonting jag har funderat ganska mycket på. Killar tar generellt betydligt mer plats i klassrum än vad tjejer gör. Tjejer är duktigare på att räcka upp handen, killar avbryter mer. Det pratas otroligt mycket om att tjejer måste ta mer plats och att tjejer måste bli mindre mesiga. Jag förstår helt enkelt inte. Varför är det fel att räcka upp handen i stället för att bara prata rakt ut, varför ska man träna på att avbryta varandra? Även här vore det bättre om fler killar betedde sig på ett typiskt feminint sätt, och slutade prata rakt ut och avbryta. Dels är det respektfullt mot andra att inte prata medan de pratar, och dels skulle ljudnivån i ett klassrum bli helt outhärdlig om alla pratade lika mycket som de stökigaste killarna brukar göra. Kvinnor har oftast lägre lön än män, men jag hör oftare människor säga att kvinnor måste bli tuffare i anställningsintervjuer än att det är något fel på vårt samhälle som konstant värderar kvinnors arbete lägre än mäns. Om vi jämför med ett exempel där det är tjejerna det går bäst för ser debatten väldigt annorlunda ut. Killars betygssnitt är lägre än tjejers, och det stora problemet anses av de flesta vara att "skolan missgynnar pojkar". Märk väl, det är inte pojkarna som måste anstränga sig mer (på samma sätt som kvinnor måste anpassa sig i anställningsintervjuer), man menar i stället att skolan måste förändras så att den passar pojkarna bättre. I fall där kvinnor missgynnas läggs desto mer ansvar på kvinnorna själva, liksom det snarare verkar vara kvinnornas ansvar att förändra sitt beteende och satsa mer på sina karriärer i ett läge när det kvinnliga beteendet egentligen borde vara mer eftersträvansvärt.

Nej, ett system som kräver att vi producerar mer och mer samtidigt som jordens resurser sinar, ett system som till och med får företag att satsa på att utveckla produkter som går sönder snabbt (så att vi blir tvungna att köpa nya), är inte hållbart. Men vad ska vi göra i stället? Det vet jag inte, i nuläget finns inga direkta alternativ. Men en sak är säker. Vi måste försöka utveckla ett alternativ. Vi kan inte bara fortsätta att lydigt konsumera utan att fundera på vad det leder till. Vi måste bli mer medvetna om problematiken kring vårt ekonomiska system (och vår allmänna fixering vid ekonomi), och ett väldigt bra sätt att bli medveten är att läsa Nina Björks bok.

1 januari 2013

En riktig hjälte

Jag brukar inte läsa särskilt mycket biografier, men nu har jag hittat en jag fastnat i totalt. Jag fick "Det står ett rum här och väntar på dig" - berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg i julklapp, och än så länge är den helt fantastisk. Att Ingrid Carlberg dessutom kom till vår skola och föreläste om Raoul Wallenberg i höstas tror jag bidrar till att göra läsupplevelsen ännu bättre.

Raoul Wallenberg var en väldigt intressant person tycker jag. Han riskerade sitt eget liv och räddade otroligt många ungerska judar undan deportation till koncentrationsläger under andra världskriget, han var mycket modig och kan definitivt sägas ha varit en riktig hjälte. Ändå var det till stor del en slump att det blev just han som åkte till Budapest 1944 och blev så central i räddningsaktionerna. Raouls far dog innan sonen föddes, och han fick stor del av sin uppfostran av sin farfar. Farfadern, Gustaf Wallenberg, var bitter över att han till skillnad från sina bröder inte fått någon plats i familjens bank, SEB, och såg det som sin livsuppgift att se till att sonsonen blev framstående inom näringslivet. Att bli diplomat ingick inte alls i den unge Raoul Wallenbergs framtidsplaner, och att just han blev utvald för att åka till Ungern och hjälpa till att rädda judar kom sig till stor del av att slumpen hade placerat hans kontor i samma byggnad som de amerikanska diplomaterna i Sverige höll till. Räddningsaktionen var nämligen en amerikansk idé, men man behövde en svensk som skulle åka till Budapest och sköta arbetet där. Att Raoul Wallenberg föreslogs berodde troligtvis på att de amerikanska diplomaterna mötte hans kompanjon, Kálmán Lauer, i hissen på jobbet. Lauer var jude, och hade sin familj i Budapest. Han ville att Raoul skulle åka dit och hjälpa dem att komma därifrån, och när han upptäckte att det behövdes en svensk som åkte till Ungern för att hjälpa judarna där föreslog han genast sin kollega. Jag tycker att det är otroligt hur en man som alltid ansett sig själv vara feg och som fick uppdraget tack vare tillfälligheter kunde sköta det som utomordentligt bra och riskera och till slut till och med offra sitt eget liv för det.

Raoul Wallenberg var en riktig hjälte, och Ingrid Carlberg har skrivit en fantastisk bok om honom. Nu ska jag fortsätta läsa!