11 september 2011

En liten text om ondska

Just nu läser jag En liten bok om ondska av Ann Heberlein. Den är väldigt bra, och har fått mig att fundera väldigt mycket. Vad är egentligen ondska? Finns det onda människor, eller bara onda handlingar? Går det att vara både offer och förövare?

Många av de människor som begår vad de allra flesta skulle kalla onda handlingar har själva råkat ut för hemska saker, men jag tycker inte att det innebär att de onda handlingar de begår är mindre onda. Att en människa själv gör hemska saker gör inte heller att det människan blivit utsatt för är mindre hemskt. Det är svårt att acceptera att människor som är onda kan ha goda sidor också, eller att det kan vara synd om människor som gjort fruktansvärda saker. Om vi utgår från att alla mördare, terrorister och våldtäktsmän är omänskliga monster, rakt igenom onda, kan vi känna oss säkra på att vi själva inte skulle kunna begå onda handlingar, oavsett omständigheterna. Om vi accepterar att mycket av den ondska som finns i världen inte beror på att det finns människor som är födda onda, utan på att de flesta människor kan göra hemska saker under vissa omständigheter, måste vi också acceptera att vem som helst skulle kunna begå onda handlingar under ”rätt” (eller snarare fel) omständigheter. Det är ingen behaglig insikt, det känns bra att kunna tänka att jag aldrig skulle kunna döda någon, det känns bra att kunna känna att jag på något vis står över alla de människor som gjort det. Jag tror att vi är ganska många som tänker att vi skulle ha ingripit om vi hade levt under Förintelsen, eller att vi hade vägrat dela ut elchocker om vi varit med i det kända experimentet där människor blev tillsagda av en ”forskningsledare” att ge elchocker till ”undersökningsobjekt” (som i själva verket var skådespelare). Ändå kan jag inte veta säkert hur jag hade reagerat i en situation jag inte har upplevt, och därför hoppas jag att jag aldrig kommer att få veta.

Trots att de flesta människor som begår till exempel våldsbrott inte är rakt igenom onda utgår de flesta ändå från att det är så. Trots att de flesta våldtäkter inte är överfallsvåldtäkter som begås av galna, okända män som lurar i parker är en våldtäkt en överfallsvåldtäkt i de flestas medvetanden. Jag tror att det beror på samma sak, att det är svårt att acceptera att vanliga människor, som du och jag, kan begå onda handlingar. Om de flesta våldtäktsmän är vanliga, trevliga killar kan vi inte längre vara säkra på att ingen av de vanliga, trevliga killar vi känner aldrig skulle kunna bli våldtäktsmän.

Att vi är rädda för insikten om att vissa omständigheter skulle kunna göra även oss själva till det vi idag gärna definierar som ”onda människor” tror jag är en anledning till att vi alltid måste dela upp världen i offer och förövare. Antingen är en brottsling en vidrig människa, som det omöjligt går att förstå, och all vår sympati ligger hos offret och offrets anhöriga, eller så är brottslingen ett offer för omständigheterna, vi kan förstå vad som ledde fram till den brottsliga handlingen. I sådana fall finns oftast ingen sympati för offret, kanske för att de flesta när de känner sympati för någon som gjort något hemskt omedvetet måste förminska handlingens hemskhet. Om vi känner sympati med offret blir det så tydligt för oss vilka fruktansvärda konsekvenser förövarens handling fått, och då känns det inte längre okej att känna sympati för förövaren. Jag tycker att det är okej att känna sympati med både offer och förövare. Att någon råkat ut för hemska saker i sin bandom blir inte mindre hemskt för att människan utsätter någon annan för vidriga saker. Att utsätta någon annan för vidriga saker blir inte heller mer okej bara för att man själv blivit utsatt för någon annans onda handlingar. Det kan finnas förklaringar som ändå inte är ursäkter. Det går att förstå utan att förlåta.

4 kommentarer:

  1. Alla är ju vanliga människor innerst inne.Jag själv vill inte gärna tro att t ex Breivik och Hitler är som alla andra...fast det är de ju.

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt Matilda. Jag måste hålla med Iktoro om Breivik och Hitler. Det känns lättare att tänka sig att de är någon sorts undantag, men det får man inte göra. Det är då det finns en risk att det kan hända igen, och det får det absolut inte göra!

    SvaraRadera
  3. Intressant!
    Kolla gärna in min blogg
    smart-till-supersmart.blogspot.com

    SvaraRadera
  4. Iktoro och Lollo: Ni har helt rätt. Det är mycket enklare att tänka på människor som gör onda saker som undantag. Om vi inser att de är samma sorts varelser som vi är det svårare att fjärma oss själva från det onda. Samtidigt är det just det vi måste göra, precis som du skriver Lollo, annars kan det hända igen.

    Anonym: Kul att du tycker det! Jag tycker att din blogg verkar jättespännande!

    SvaraRadera