Sågverksungen

Sågverksungen är skriven av Vibeke Olsson, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon har bland annat skrivit Molnfri bombnatt, som handlar om andra världskriget, och Skymningens nådatid, som utspelar sig under romartiden. Just Sågverksungen har jag haft länge men faktiskt inte läst, men inspirerad av En bok om dagen gjorde jag det och det är jag mycket glad för!

Bricken är snart elva år, och arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik, som ligger en bit utanför Sundsvall. Året är 1879, ett år Bricken alltid ska minnas. Det är det året, som hennes pappa Edvin och så gott som alla de andra arbetarna bestämmer sig för att sluta arbeta. Det kallas att strejka, får Bricken veta, och det är ett engelskt ord. Kanske ska det uttalas "strixa" eller "strajka", det vet ingen riktigt. Huvudsaken är vad det innebär. Sågverket kommer att stå still tills arbetarnas löner har höjts. Förhoppningen är att det ska gå ganska snabbt, att sågverkets ägare snart ska inse hur fel det är att han inte gett arbetarna mer lön. Om lönerna inte förändras har Brickens familj nästan inga marginaler alls, utan bara precis så mycket pengar att de klarar sig. Brickens föräldrar är rädda för att bli fattiga, de har båda upplevt riktig svält. Förutom Bricken har de haft tre barn, men de dog alla när de var mycket små.

Ett av de andra barnen var Mårten. Nu, när Bricken är nästan elva, skulle han ha varit femton år. Bricken brukar tänka sig att hon pratar med honom, och berättar för honom om det som händer i Svartvik, där han skulle ha bott och numera nästan varit en hel arbetskarl, om han inte hade dött innan han fyllde fem. Hon berättar för honom om Gullenos, katten som grannen Åkesson tänkte slå ihjäl men sedan gav till henne i stället. "Du tycker inte att det är så kul när det är du som måste dränka hennes ungar", säger Åkesson och Bricken lovar sig själv att hon aldrig ska dränka några kattungar. "Jag skulle aldrig kunna döda", säger hennes pappa en annan gång i ett helt annat sammanhang, vilket för Bricken betyder att även eventuella kattungar är säkra trots att det inte riktigt var det hennes pappa menade.

När strejken börjar blir Brickens liv väldigt märkligt och annorlunda. Hon är van vid att börja arbeta halv sex varje morgon, och plötsligt är dagarna alldeles tomma. Hon och de andra sågverksarbetarna är alla stolta över det de gör, och den allmänna uppfattningen är att arbete är det viktigaste som finns. Så länge man har ett arbete löser sig allt, att arbeta är det rätta. Plötsligt en dag är det inte alls så längre. Hon får inte arbeta, och ingen vill arbeta. Eller jo, några vill, men de är inte så många. Några vill inte strejka, och de kallas förrädare. Brickens föräldrar, som lärt Bricken hur viktigt det är med arbete, är plötsligt upprörda över att det finns de som vill arbeta. "Det borde vara strejk jämt, så att barnen alltid fick leka på dagarna", säger en granne till Brickens mamma. Det verkar jättekonstigt, tänker Bricken, hon vill ju faktiskt arbeta. Hon förstår att folk vill ha bättre löner, men det känns ändå märkligt när hennes pappa får välja mellan att fortsätta strejka och riskera att aldrig få tillbaka sitt arbete eller att bara börja arbeta som vanligt igen och väljer strejken. Pappan säger att han skulle skämmas om han blev en förrädare, han som alltid varit så stolt över att han arbetar.

De som inte vill strejka ses alltså som förrädare. En del av de strejkande går runt på kvällar och nätter och letar upp "förrädarna" och misshandlar dem för att de inte vill hjälpa till att kämpa för högre löner. Sådant vägrar dock Brickens pappa gå med på. Han tycker att det är fel att inte vara med och strejka, men det är viktigt för honom att strejkarna håller sig på rätt sida om lagen. Han vill visa herrskapet att arbetare inte är något patrask, utan människor precis som de rika.

En av förrädarna är Brickens bästa vän Jennys pappa. Det leder till att Jenny blir retad, andra barn är elaka mot henne och kallar henne förrädaryngel. En del av de som är elaka mot Jenny är vänner till Bricken, som Jorma. Hans familj bor intill Brickens, och hans föräldrar brukar gå till kyrkan tillsammans med Brickens mamma. Han och Bricken var jättebra vänner när de var små, och bestämde att de skulle gifta sig när de blev vuxna. Han skulle vara den starkaste plankbäraren på hela verket, tänkte de. Då var Bricken förstås övertygad om att det var hennes pappa som var det starkaste plankbäraren, det var innan det hårda arbetet skadade hans axel och innan hon började inse att även om man älskar sina föräldrar gör de inte alltid rätt och är inte alltid starkast. Nu är Jorma otrevlig mot Jenny, och Bricken hamnar mittemellan. Sådana saker visar vad man är för sorts människa, har hennes föräldrar sagt, och Bricken vill försvara Jenny även om det innebär att Jorma blir arg på henne. Jenny kan faktiskt inte hållas ansvarig för sin pappas beslut, och även om Bricken är övertygad om att det är så är det inte lätt att vara den som försvarar den alla andra ser ner på.

Jag tycker att Sågverksungen är riktigt, riktigt bra. Precis som i flera andra av Vibeke Olssons böcker, till exempel Molnfri bombnatt, är personerna oerhört nyanserade. Ingen gör rätt hela tiden, men det går att tycka om människor ändå. Huvudpersonens insikt om att det är så är central både i Sågverksungen och i Molnfri bombnatt. Här handlar det mycket om Brickens relation till sina föräldrar. De är båda fantastiska föräldrar och mycket trevligare än de flesta andra vuxna som finns i hennes närhet, men de har ändå brister. Det börjar hon inse nu, och hon blir flera gånger väldigt besviken på dem. Detta är en väldigt bra och trovärdig skildring av hur jag tror att det ofta är i relationer mellan barn och föräldrar. Som liten tror man att ens föräldrar alltid har rätt, men så småningom inser man att det inte är så. I Brickens fall handlar det inte bara om föräldrarna, utan även om Jorma. De var vänner när de var små, och hon tycker fortfarande om honom. När han är med de som är taskiga mot Jenny blir hon väldigt besviken på honom. Jag tycker att det är självklart att Jorma gör fel, men det går att förstå honom. Han gör som alla sina andra vänner, möjligtvis av rädsla för att själv bli utsatt för gruppens ledare Oskars ilska.

För Hedwig, huvudpersonen i Molnfri bombnatt, handlar det framförallt om hennes kärlek till SS-mannen Willhelm Schurbiegel. Han gör hemska saker, vilket Hedwig är medveten om, men hon älskar honom ändå. Nu är inte de saker Brickens pappa eller Jorma gör ens i närheten av att vara så hemska som saker Willhelm gör, men konflikten mellan olika känslor är likadan för Hedwig som för Bricken. Även som personer har Hedwig och Bricken likheter. Liksom människorna i sin omgivning och människor i verkligheten är de inte perfekta. Båda begår en svekfull handling av kärlek till sina familjer, något de båda skäms över i efterhand.

Vibeke Olsson är absolut en av mina favoritförfattare, och nu ser jag fram emot att läsa Sågverksungens fortsättning, Bricken på Svartvik, som kom med posten häromdagen.

Årets bästa

Nu är det här året snart slut, så jag tänkte berätta vad jag tycker har varit årets bästa ...

... läsupplevelse

Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

... bok jag läst på engelska

The White Tiger av Aravind Adiga

... översatta bok med engelska som originalspråk

Älskade syster av Joyce Carol Oates

... översatta bok med annat originalspråk än engelska

No och jag av Delphine de Vigan (originalspråket är franska)

... svenska bok

Molnfri bombnatt får vara med igen. Fast om jag följer regeln varje bok får bara vara med en gång (vilket är roligare, eftersom fler böcker får vara med då) blir svaret Invasion av Jonas Hassen Khemiri.

... ungdomsbok

Eftersom det här är min lista får jag bestämma reglerna, och nu bestämmer jag att tre böcker får vara med här, nämligen I det här trädet av Katarina Kieri och Per Nilsson, Det händer nu av Sofia Nordin och Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.

... teater

Måsen

... opera

Madama Butterfly

... film jag sett på bio

Bright Star

... film jag sett, men inte på bio

The Reader

... konsert

Huaröds kammarorkesters och Farmers Markets sommarkonsert i Månstorps gavlar

Jag hoppas att även 2011 blir ett härligt läsår! Gott nytt år!

Molnfri bombnatt

För ett tag sedan skulle jag skriva en bokanalys i skolan. Jag valde att skriva om min nya favoritbok, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Eftersom det här är en bokanalys och inte en vanlig bokrecension avslöjar jag mer om bokens handling än jag brukar göra här på bloggen. DÄRFÖR ÄR DET BÄST ATT INTE LÄSA DET HÄR INLÄGGET OM MAN INTE HAR LÄST MOLNFRI BOMBNATT!

Molnfri bombnatt är skriven av Vibeke Olsson. Den gavs ut första gången år 1995.

År 1993 marscherar folk på Stockholms gator och skriker ”Sieg Heil!”. På radio pratas det om kriget i Bosnien och när 71-åriga Hedwig Johansson sätter i gång TV:n ser hon bilder från städer som blivit bombade. Hatim Korshid, ett vårdbiträde som brukar hjälpa Hedwig, blir misshandlad av rasister på grund av sin hudfärg.

Hedwig sätter sig vid datorn hon fått av sin nu döde man Evert för att skriva ner sin historia. Hon ska berätta allt, även det Evert aldrig fick veta. Hon vet inte alls vem som ska få läsa, hon vet bara att nu kan hon inte tiga längre.
Hedwig berättar om första gången hon såg människor marschera på gatorna och ropa ”Sieg Heil!”. Då var året 1933, Hedwig var tio år och bodde i Mainz. Hon minns skräcken i sina föräldrars ögon och sitt hems nya lukt. Lukten av rädsla.

Hedwigs pappa var med i det förbjudna socialdemokratiska partiet, och arresterades av Gestapo 1933.
Hedwig blev medlem i BDM Jungvolk , där man var med innan man fyllde fjorton och blev medlem i det riktiga BDM. BDM Jungvolks ledare var sjuttonåriga, positiva och entusiastiska Dorothée som Hedwig och de andra flickorna beundrade och litade på. Det var lätt att beundra Dorothée, det var lätt att lita på henne och nazismen. Det var lättare att tro på den sida som var glad, på den sida som hade makten, än att tro på Hedwigs föräldrars ord om demokrati och fria val. Dorothée sade att demokrati var ett utländskt och dåligt påhitt, ingenting man borde ha i Tyskland. Hedwigs pappa satt i koncentrationsläger, hennes mamma hade alltid mörka skuggor under ögonen. Dorothée var glad.

När Hedwig var sjutton år, år 1939, träffade hon SS-mannen Wilhelm Shurbiegel på ett café. Han tittade på henne, och inte på hennes väninna Ilse som pojkarna brukade titta på. Wilhelms blick väckte något inom Hedwig. Senare tänkte hon att det var då hon blev vuxen, att Wilhelm såg en flicka och väckte en kvinna.
Hedwig träffade Wilhelm igen, Wilhelm som inte brydde sig om att Hedwigs far var en statsfiende. Som sade att Hedwig inte kunde hjälpa det, att han tyckte om henne ändå. Wilhelm, som sade att Hedwig var vacker.

Senare berättade Hedwig för Evert, som hon gifte sig med efter kriget, att hon träffade Wilhelm Shurbiegel. Hon berättade att de gick på bio, och att de förlovade sig i augusti 1939. Men hon berättade aldrig att hon älskade Wilhelm. Nej, Evert fick aldrig veta att Hedwig verkligen älskade SS-mannen Wilhelm Shurbiegel.

Det Molnfri bombnatt handlar mest om är nazismens ondska och hur den under andra världskriget kunde få vanliga människor att begå ondskefulla handlingar, ett tema som är väldigt centralt även i Vibeke Olsson debutbok, Ulrike och kriget. Molnfri bombnatt är en mognare och mer komplex version av författarens två första böcker, Ulrike och kriget och Ulrike och freden (som är en fortsättning på Ulrike och kriget).

Ulrike påminner på många sätt om Hedwig. Hon växer upp i Tyskland före och under andra världskriget och hon är med i BDM. Hedwigs mamma och hennes vänner tystnar ibland när Hedwig kommer in i rummet. De vill inte att hon, som är med i det nationalsocialistiska partiet, ska höra vad de pratar om. Ulrikes föräldrar är rädda för sin dotter eftersom de vet att hon skulle ange dem för Gestapo om hon misstänkte att de var fosterlandsförrädare. Både Hedwig och Ulrike blir efter kriget förälskade i svenskar, som de följer med till Sverige. När Hedwig försöker berätta för Evert att hon faktiskt visste vad som hände med judarna avbryter han henne efter ”jag visste” och säger att det är klart att hon inte visste, det förstår han ju. Ulrike blir också avbruten när hon försöker tala om att hon visst var nazist, att hon var inblandad i nazismens brott.
Ulrike tror, till skillnad från Hedwig, verkligen på nazismen. Hedwig blir partimedlem en vecka efter att en mycket karismatisk, snygg, glad man kommit in på postkontoret där hon jobbar och pratat om hur bra det är att vara med i partiet och om hur viktig hemmafronten är. Mannen, som heter Dietrich Planer, får Hedwig att börja tro på att det fortfarande finns kärlek, han ger henne hopp om att människor fortfarande kan tycka om varandra. Därför går Hedwig med i partiet, inte därför att hon tror på nazismen. Ulrike anger stolt tre grannar för Gestapo, hon tror verkligen att judar är mindervärdiga och är stolt och glad när hennes lillebror går ut i kriget, eftersom hon ser det som en ära att kämpa för Stortyskland.
Hedwig tror inte på nazismen på samma sätt som Ulrike, men det gör Wilhelm Shurbiegel. Molnfri bombnatt är alltså på sätt och vis en blandning av Ulrike och kriget och Ulrike och freden, men huvudpersonen i Ulrikeböckerna (Ulrike) har delats upp i två delar (Hedwig och Wilhelm), som båda känns ännu trovärdigare än Ulrike.

Budskapet i både Ulrikeböckerna och Molnfri bombnatt är hur viktigt det är att komma ihåg att nazismens anhängare under andra världskriget var vanliga människor, inte någon sorts övernaturliga monster. Om det glöms bort, om vi glömmer att vanliga människor kan förändras och göra fruktansvärda saker, blir risken att något sådant händer igen större. Det är ett väldigt viktigt budskap. Jag tror att det är något som Vibeke Olsson funderar mycket på, eftersom hon tjugo år efter att hennes debutbok kom ut skrev en bok till som handlar om samma sak.

En av de saker jag tycker mycket om med Molnfri bombnatt är att personerna i den känns så verkliga. De är inte uppdelade i onda och goda, alla gör rätt ibland och fel ibland precis som människor gör i verkligheten.

1944 hittar Hedwig ett flygblad i en tidning hemma hos sin mammas vänner Ernst och Mathilde Müller. Hon tar det och lägger det i fickan, exakt varför vet hon inte. Senare den dagen blir hon arresterad, på grund av flygbladet hon har i fickan. Hedwig blir förhörd av Gestapo. Till slut berättar hon att flygbladet var paret Müllers. Att ange någon annan för Gestapo är fel, men Hedwig gjorde det för att få komma hem till sin mamma och sin lilla dotter som hon vet inte klarar sig utan henne (och att vilja hjälpa sin familj, som verkligen behöver ens hjälp, är rätt).
Wilhelm Shurbiegel är SS-officer och deltar aktivt i nazisternas judeutrotning, något som givetvis är fel. Samtidigt går det att förstå varför han gör det, och han inser så småningom att det han gör är fel och känner skuld för det. Wilhelm är alltså en ond människa, men han har ändå goda sidor.
När Hedwig träffar Wilhelm första gången är han glad, stolt, pratsam och tror på nazismen. Han förändras väldigt mycket. Han inser att mycket av det han gör är fel och slutar vara stolt över att vara SS-man. Wilhelm överlever kriget, men begår självmord innan rättegången i Nürnberg som förmodligen hade gett honom tio till femton års fängelse.

Genom hela boken är det Hedwig som står i centrum, eftersom det är hon som berättar. Det är svårt att beskriva Hedwig, eftersom hon förändras väldigt mycket. När hon var liten var hon säker på att hennes föräldrars politiska åsikter var rätt. Senare började hon tro på nazismen, eftersom hon när hon var nazist fick höra till, när hon var nazist kände hon sig viktig och betydelsefull. Hedwig blev nazist, men det var mycket med nazismen hon inte förstod. Hon förstod inte det där med judarna, hon förstod inte vad judarna skulle ha gjort henne och visste inte vad som hände med dem innan Wilhelm 1943 berättade det för henne.
Senare skäms hon väldigt mycket över att hon var nazist, hon känner skuld för att hon inte gjorde något när Wilhelm berättade för henne vad som hände i Auschwitz. Hon plågas av sina skuldkänslor och känner att hon, genom att inte göra något, gjorde sig delaktig i förintelsen.

När Hedwig efter kriget kommer till Sverige träffar hon Evert, som hon senare gifter sig med. Evert har oftast en väldigt bestämd bild av hur saker, och människor, ska vara. Hedwig stämmer inte riktigt med den bild Evert har av henne, hon visste vad som hände med judarna, hon älskade Wilhelm Shurbiegel och hon var nazist. Det är mycket Hedwig aldrig berättar för Evert, eftersom hon inte tror att han skulle förstå. Senare funderar hon på om hon kanske underskattade Evert, men då är han redan död sedan flera år.
Evert delar in andra världskrigets tyskar i goda och onda och är övertygad om att hans älskade Hedwig, som han självfallet ser som ”god”, aldrig skulle kunna vara nazist eller älska en SS-man.

Män och kvinnor skildras på många sätt väldigt olika i Molnfri bombnatt, eftersom den till stor del utspelar sig i en tid då samhället var ännu mindre jämställt än idag. Eftersom Hedwig växte upp i ett mycket ojämlikt samhälle fick hon lära sig att det var hennes uppgift att ta hand om sin man. Därför håller hon, även när hennes vänner börjar intressera sig för kvinnors rättigheter och slutar stryka sina mäns skjortor, fast vid att hon ska ta hand om Evert.

Jag tycker att miljöbeskrivningarna i Molnfri bombnatt är helt fantastiska. Jag kan hela tiden se miljön framför mig, vare sig den är ett skyddsrum i Tyskland under andra världskriget, en barack i koncentrationslägret Ravensbrück, en sönderbombad tysk stad efter kriget, den svenska folkhögskola dit Hedwig åker när kriget tagit slut eller en lägenhet i Stockholm på 1990-talet.
En sak jag tyckte var väldigt fascinerande var beskrivningarna av kontrasten mellan Sverige och Tyskland efter kriget. Tyskland är fullt av ruiner, maten är dyr. Alla människorna har vant sig vid ruinerna och vet vad krig, hunger och rädsla innebär. I Sverige kan folk alltid äta sig mätta, där finns inga ruiner och svenskarna har inte varit med om några bombanfall. Skillnaden mellan Sverige och Tyskland får läsaren se genom Hedwigs ögon, eftersom hon åren efter kriget av olika anledningar åker fram och tillbaka mellan länderna.

Molnfri bombnatt börjar med att Hedwig står vid sitt fönster och ser ner på gatan, gatan där skinnhuvudena precis marscherat och ropat ”Sieg Heil!”. Vårdbiträdet Hatim kommer fram till henne och frågar hur hon mår, och Hedwig upptäcker att hon faktiskt inte mår så bra. Hon och Hatim sätter sig ner och dricker kaffe, och nästa dag får Hedwig veta att Hatim blivit nerslagen av två skinnhuvuden på vägen hem. Då bestämmer hon sig för att berätta sin historia.
Också slutet utspelar sig i Hedwigs lägenhet i Stockholm och handlar om Hedwig och Hatim, men nu är det Hedwig som frågar hur Hatim mår. Han berättar gråtande att hans mamma har dött, och Hedwig tröstar honom. Boken slutar med att Hedwig säger att man bara har en mamma, men om Hatim vill så skulle hon gärna vara hans ”reservgudmor”. Jag tycker om att slutet är så likt början, det gör att berättelsen binds samman.

Läsaren kastas direkt in i Hedwigs liv här och nu, men historien hon berättar byggs upp stegvis. Eftersom det är Hedwig som berättar om sina minnen och hon ganska ofta kommer att tänka på något som hände i en annan tid än just det hon berättar om hoppar hon ganska mycket i tiden. Hoppandet i tiden känns väldigt naturligt, det vore inte trovärdigt med någon som kan berätta om sitt liv i kronologisk ordning (eftersom det inte går att minnas allting man varit med om precis i den ordning det hände, speciellt inte om man varit med om så mycket som Hedwig). Att berättelsen hoppar i tiden gör det absolut inte svårt att följa den.

Språket i Molnfri bombnatt, som jag tycker väldigt mycket om, är lätt att förstå och mycket vackert.
Ett kapitel handlar om Hedwigs funderingar över hur det känns att bomba en stad. Kapitlet börjar med meningen ”Hur känns det att bomba en stad?”, som sedan dyker upp igen flera gånger. Vibeke Olsson använder sig av upprepningar på det sättet på många ställen i Molnfri bombnatt. Det gör att mycket känns starkare än det gjort annars. Upprepningarna får mig att tänka väldigt mycket på det Hedwig funderar på, till exempel på hur det känns att bomba en stad.
Det är inte speciellt mycket dialog. Eftersom det är Hedwig som skriver om sina minnen vore det onaturligt med mycket dialog.

Molnfri bombnatt är en helt fantastisk bok som jag verkligen rekommenderar! Den handlar om något väldigt viktigt, har fått mig att fundera på en massa intressanta saker, har ett underbart språk och berör väldigt mycket. Något som berörde mig enormt mycket var en bosnisk gumma Wilhelm berättar för Hedwig om. Wilhelm var i Bosnien med SS. En grupp bosniska kvinnor skulle avrättas, de anklagades för att ha gett mat till partisanerna. Wilhelm tyckte speciellt synd om en av dem, hon som hade en liten get som följde efter henne överallt. Wilhelm ville rädda henne, han sade åt henne att gömma sig i en lada. Eftersom hon inte kunde tyska förstod hon inte vad han sade, och blev skjuten precis som de andra. Hennes get följde med henne ända till avrättningsplatsen.

Jag tror inte att Molnfri bombnatt riktar sig till någon särskild målgrupp, men eftersom den handlar om något oerhört viktigt och är fantastiskt bra tycker jag att alla ska läsa den någon gång i livet. Det är nog bra att ha en viss läsvana och en del kunskap om andra världskriget (om man läser den och inte kan tillräckligt mycket om andra världskriget finns kanske risken att man tror att den är ett försvar för nazismen, vilket den absolut inte är) för att klara av att läsa den, men om man börjar läsa den och känner att man inte förstår är det bara att ta reda på mer om andra världskriget och prova igen några år senare!