26 februari 2012

Sågverksungen

Sågverksungen är skriven av Vibeke Olsson, som är en av mina absoluta favoritförfattare. Hon har bland annat skrivit Molnfri bombnatt, som handlar om andra världskriget, och Skymningens nådatid, som utspelar sig under romartiden. Just Sågverksungen har jag haft länge men faktiskt inte läst, men inspirerad av En bok om dagen gjorde jag det och det är jag mycket glad för!

Bricken är snart elva år, och arbetar som ströflicka på sågverket i Svartvik, som ligger en bit utanför Sundsvall. Året är 1879, ett år Bricken alltid ska minnas. Det är det året, som hennes pappa Edvin och så gott som alla de andra arbetarna bestämmer sig för att sluta arbeta. Det kallas att strejka, får Bricken veta, och det är ett engelskt ord. Kanske ska det uttalas "strixa" eller "strajka", det vet ingen riktigt. Huvudsaken är vad det innebär. Sågverket kommer att stå still tills arbetarnas löner har höjts. Förhoppningen är att det ska gå ganska snabbt, att sågverkets ägare snart ska inse hur fel det är att han inte gett arbetarna mer lön. Om lönerna inte förändras har Brickens familj nästan inga marginaler alls, utan bara precis så mycket pengar att de klarar sig. Brickens föräldrar är rädda för att bli fattiga, de har båda upplevt riktig svält. Förutom Bricken har de haft tre barn, men de dog alla när de var mycket små.

Ett av de andra barnen var Mårten. Nu, när Bricken är nästan elva, skulle han ha varit femton år. Bricken brukar tänka sig att hon pratar med honom, och berättar för honom om det som händer i Svartvik, där han skulle ha bott och numera nästan varit en hel arbetskarl, om han inte hade dött innan han fyllde fem. Hon berättar för honom om Gullenos, katten som grannen Åkesson tänkte slå ihjäl men sedan gav till henne i stället. "Du tycker inte att det är så kul när det är du som måste dränka hennes ungar", säger Åkesson och Bricken lovar sig själv att hon aldrig ska dränka några kattungar. "Jag skulle aldrig kunna döda", säger hennes pappa en annan gång i ett helt annat sammanhang, vilket för Bricken betyder att även eventuella kattungar är säkra trots att det inte riktigt var det hennes pappa menade.

När strejken börjar blir Brickens liv väldigt märkligt och annorlunda. Hon är van vid att börja arbeta halv sex varje morgon, och plötsligt är dagarna alldeles tomma. Hon och de andra sågverksarbetarna är alla stolta över det de gör, och den allmänna uppfattningen är att arbete är det viktigaste som finns. Så länge man har ett arbete löser sig allt, att arbeta är det rätta. Plötsligt en dag är det inte alls så längre. Hon får inte arbeta, och ingen vill arbeta. Eller jo, några vill, men de är inte så många. Några vill inte strejka, och de kallas förrädare. Brickens föräldrar, som lärt Bricken hur viktigt det är med arbete, är plötsligt upprörda över att det finns de som vill arbeta. "Det borde vara strejk jämt, så att barnen alltid fick leka på dagarna", säger en granne till Brickens mamma. Det verkar jättekonstigt, tänker Bricken, hon vill ju faktiskt arbeta. Hon förstår att folk vill ha bättre löner, men det känns ändå märkligt när hennes pappa får välja mellan att fortsätta strejka och riskera att aldrig få tillbaka sitt arbete eller att bara börja arbeta som vanligt igen och väljer strejken. Pappan säger att han skulle skämmas om han blev en förrädare, han som alltid varit så stolt över att han arbetar.

De som inte vill strejka ses alltså som förrädare. En del av de strejkande går runt på kvällar och nätter och letar upp "förrädarna" och misshandlar dem för att de inte vill hjälpa till att kämpa för högre löner. Sådant vägrar dock Brickens pappa gå med på. Han tycker att det är fel att inte vara med och strejka, men det är viktigt för honom att strejkarna håller sig på rätt sida om lagen. Han vill visa herrskapet att arbetare inte är något patrask, utan människor precis som de rika.

En av förrädarna är Brickens bästa vän Jennys pappa. Det leder till att Jenny blir retad, andra barn är elaka mot henne och kallar henne förrädaryngel. En del av de som är elaka mot Jenny är vänner till Bricken, som Jorma. Hans familj bor intill Brickens, och hans föräldrar brukar gå till kyrkan tillsammans med Brickens mamma. Han och Bricken var jättebra vänner när de var små, och bestämde att de skulle gifta sig när de blev vuxna. Han skulle vara den starkaste plankbäraren på hela verket, tänkte de. Då var Bricken förstås övertygad om att det var hennes pappa som var det starkaste plankbäraren, det var innan det hårda arbetet skadade hans axel och innan hon började inse att även om man älskar sina föräldrar gör de inte alltid rätt och är inte alltid starkast. Nu är Jorma otrevlig mot Jenny, och Bricken hamnar mittemellan. Sådana saker visar vad man är för sorts människa, har hennes föräldrar sagt, och Bricken vill försvara Jenny även om det innebär att Jorma blir arg på henne. Jenny kan faktiskt inte hållas ansvarig för sin pappas beslut, och även om Bricken är övertygad om att det är så är det inte lätt att vara den som försvarar den alla andra ser ner på.

Jag tycker att Sågverksungen är riktigt, riktigt bra. Precis som i flera andra av Vibeke Olssons böcker, till exempel Molnfri bombnatt, är personerna oerhört nyanserade. Ingen gör rätt hela tiden, men det går att tycka om människor ändå. Huvudpersonens insikt om att det är så är central både i Sågverksungen och i Molnfri bombnatt. Här handlar det mycket om Brickens relation till sina föräldrar. De är båda fantastiska föräldrar och mycket trevligare än de flesta andra vuxna som finns i hennes närhet, men de har ändå brister. Det börjar hon inse nu, och hon blir flera gånger väldigt besviken på dem. Detta är en väldigt bra och trovärdig skildring av hur jag tror att det ofta är i relationer mellan barn och föräldrar. Som liten tror man att ens föräldrar alltid har rätt, men så småningom inser man att det inte är så. I Brickens fall handlar det inte bara om föräldrarna, utan även om Jorma. De var vänner när de var små, och hon tycker fortfarande om honom. När han är med de som är taskiga mot Jenny blir hon väldigt besviken på honom. Jag tycker att det är självklart att Jorma gör fel, men det går att förstå honom. Han gör som alla sina andra vänner, möjligtvis av rädsla för att själv bli utsatt för gruppens ledare Oskars ilska.

För Hedwig, huvudpersonen i Molnfri bombnatt, handlar det framförallt om hennes kärlek till SS-mannen Willhelm Schurbiegel. Han gör hemska saker, vilket Hedwig är medveten om, men hon älskar honom ändå. Nu är inte de saker Brickens pappa eller Jorma gör ens i närheten av att vara så hemska som saker Willhelm gör, men konflikten mellan olika känslor är likadan för Hedwig som för Bricken. Även som personer har Hedwig och Bricken likheter. Liksom människorna i sin omgivning och människor i verkligheten är de inte perfekta. Båda begår en svekfull handling av kärlek till sina familjer, något de båda skäms över i efterhand.

Vibeke Olsson är absolut en av mina favoritförfattare, och nu ser jag fram emot att läsa Sågverksungens fortsättning, Bricken på Svartvik, som kom med posten häromdagen.

4 kommentarer:

  1. Åh, har du också läst Vibeke Ohlsson? Själv har jag bara läst Ulrike-serien hittills :P Tänk att hon bara var femton när hon skrev sin första bok!

    SvaraRadera
  2. Femton!? Oj...
    Superbra recension! Och lång! Det är så roligt när det kommer långa recensioner så man verkligen fattar vad de handlar om! Jag måste absolutt köpa några böcker av henne! (har inte läst något av henne än...)

    SvaraRadera
  3. Jättebra recension! :D

    (Följer dig nu :))

    SvaraRadera
  4. Iktoro: Eftersom du gillar Ulrikeböckerna tycker jag absolut att du ska läsa mer av Vibeke Olsson. Kanske du skulle börja med Molnfri bombnatt, som är lite lik Ulrikeböckerna fast mer komplex och ännu bättre!

    Att hon som femtonåring skrev böcker (som dessutom blev så bra) är väldigt häftigt.

    BoKarin: Tack! Vad glad jag blir. Det tycker jag att du ska göra!

    Ella: Tack! Vad roligt.

    SvaraRadera