The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.

Ett arabiskt vemod

Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman av Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Det här är den första av hans böcker som översatts till svenska, och jag vill jättegärna läsa mer av honom!

Bokens huvudperson heter liksom författaren Abdellah, och växer upp i den marockanska staden Salé på åttiotalet. Tillsammans med den två år äldre kompisen med samma namn utforskar han sin sexualitet, de är på väg att bli vuxna. Samtidigt är han kvar i barndomen, och vandrar omkring barfota medan resten av staden sover middag. Han letar efter någonting, ett äventyr, eller kanske ett mirakel. Många kvarter från sitt hem möter han en grupp äldre killar, som kallar honom Leïla. De säger att han är snygg, men på ett hånfullt och hotfullt sätt. De får honom att följa med upp på en av killarnas vind, och lämnar honom där för att vänta på dem. Abdellah blir lite rädd, men samtidigt är det på något sätt spännande. Han känner sig attraherad av en av killarna, som han tänker på som Chouaïb (men som senare visar sig heta Ali), och tänker sig att det ska bli som det han och Abdellah brukar göra, fast mer på riktigt. Mer som vuxna. Ingenting blir som han tänkt sig, Chouaïb som inte är Chouaïb är plötsligt grym och hårdhänt, liksom sina kompisar, och Abdellah vill inte alls längre. Det är bara tack vare att Alis mamma ropar på sin son från våningen under Abdellah lyckas fly undan att bli gruppvåldtagen, men han kan inte fly från den mentala påverkan våldtäktsförsöket haft på honom. Även efteråt har han känslor för Ali, som han aldrig kom att prata med igen. Killarna kallade honom flera gånger för Leïla, de låtsades att han var en flicka, han blev stämplad som den feminine pojken. De låtsades att han var  någon han inte var, och han känner att en del av hans jag tagits ifrån honom. Han känner att han måste hitta sig själv, men det kommer att ta lång tid. Sökandet efter sig själv, och sökandet efter konsten, för honom till Kairo, där han mager och sjuk går vilse på gatorna, och till Paris, där han letar efter kärleken bara för att gång på gång bli besviken.

Bokens titel passar mycket bra, vemod är ett bra ord för att beskriva Abdellahs sinnestillstånd. Han är väldigt vilsen, och känner sig inte hemma någonstans. Han är inte fransman, och känner sig inte helt välkommen i Paris. När han återvänder till Marocko och träffar andra araber känner han att han inte är tillräckligt arabisk, ibland känner han sig utanför när han träffar "riktiga" afrikaner. Han letar efter sig själv, men verkar inte bli mindre vilsen. Ett arabiskt vemod är en bok som berör mig mycket starkt, och jag tycker otroligt synd om Abdellah. En sak jag tror bidrar till att göra boken så stark är det fantastiska språket. Det är väldigt intensivt, och passar bra ihop med handlingens höga tempo.

Jag tycker väldigt mycket Ett arabiskt vemod. Den 21 februari kommer Abdellah Taïa till Internationell författarscen i Malmö, och då ser jag mycket fram emot att gå och lyssna på honom!

Tack för recensionsexemplaret, Elisabeth Grate!

Salome

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.

Pompeji

Pompeji av Maja Lundgren handlar om de som levde i Pompeji året innan vulkanutbrottet. Om mimare, prostituerade, krogägare, gladiatorer och parfymförsäljare. Om de som lever upp till något som kallas Ciceros ideal, och om de som inte gör det. Mest om de som inte gör det, eftersom det är otroligt svårt att leva upp till Ciceros ideal, då Cicero menade att endast ett fåtal yrken var hederliga.

Vesuvius är en stratovulkan. Han är förälskad i vulkanen Krakatau, men skriver ändå kärleksbrev till alla människor. År 78 bosätter sig en tiger i en av grottorna på Vesuvius sluttningar. Förut tillbringade tigern all sin tid med att slåss med gladiatorer och dödsdömda fångar. Nu har han tröttnat på att döda och på att bli skadad (han har fortfarande ett varigt sår som inte läkt ordentligt sedan en osedvanligt skicklig gladiator slog honom med en spikklubba) och rymt, och bosatt sig vid Vesuvius. Vulkanen har utsett tigern till vulkanolog, eftersom hans tassar är så känsliga för vibrationer. Tigern brukar prata med Vesuvius, som ibland svarar men mest tänker på Krakatau och på alla fina människor han tänker döda.

Posthumus solur går fel. Detta bekymrar honom något otroligt, och tillsammans med vännen Maximus och två slavar (som behövs för att bära soluret) går han runt så gott som hela Pompeji för att hitta orsaken. Han vet att det gick rätt ett par dagar tidigare, eftersom han annars skulle ha kommit för sent. Den enda lösningen de kan komma på är att gå till häxan Biria och fråga henne. Som tur är har hon flyttat in till staden och blivit en urban häxa. Det är dock inte helt lätt att ta med soluret till Biria, eftersom två man behövs för att bära det och endast en i taget får träffa häxan.

Den före detta borgmästaren, Publius Paquius Proculus, är bekymrad över sin yngste son. Sonen, som är oäkta och av syskonen fått öknamnet Knubbis, mår inte bra. Han kräks ofta och utan att någon vet varför. Paquius fru tycker att han ska låta bli att bekymra sig, och tror att anledningen till pojkens sjukdom är att hans pappa skämt bort honom. Det är nämligen så att Paquius av någon anledning tycker bättre om Knubbis än om sina andra barn. Detta stör hans fru väldigt mycket, hon tycker att det är upprörande att Paquius tycker bättre om det barn som inte är hennes.

I Pompeji finns just nu mimarna Methe, Paris och Anicetus, som spelar upp farser som driver med samhället. De utgår alltid från samma grundhandling, men brukar improvisera ganska mycket medan de spelar upp pjäsen. Anicetus tycker att de borde öva mer, och försöker därför varje kväll (men misslyckas alltid) hindra Methe och Paris från att dricka alltför mycket. Methe är olyckligt kär i slaven Chrestus. För Paris är det nästan tvärtom. Han är otroligt populär och har en fanclub som kallar sig Paridianerna men har bara varit kär en gång i hela sitt liv och tycker att många av de som uppvaktar honom är ganska jobbiga. Eller jo, det verkar som om han kanske är lite, lite kär i Methe. Men det skulle han aldrig erkänna.

Det är bara några få av alla människor jag lärt känna när jag läst den här underbara boken. Jag älskar språket i Pompeji, och jag tycker att det är helt fantastiskt hur så mycket kan få plats i en bok som på knappt 250 sidor utan att det ens är i närheten av att kännas det minsta överdrivet.

Allt går sönder

Allt går sönder är skriven av Chinua Achebe.

Allt går sönder är en fantastisk roman om koloniseringen av Nigeria, och om vad den betydde för de människor som levde där.
Okonkwo tillhör igbofolket och är känd i sin stam Umuofias nio byar. Han är inte särskilt gammal, men anses ändå vara en av stammens största.
Okonkwo är mycket rädd för att betraktas som svag eller blödig. Det händer att han gör ganska förskräckliga saker för att visa sin styrka.
Okonkwo tycker att hans äldste son Nwoye är alldeles för vek och kvinnlig. Han önskar att hans dotter Ezinma var en pojke, eftersom hon är precis som Okonkwo tycker att Nwoye borde vara.
Okonkwo tycker väldigt mycket om Ezinma, mer än han vill erkänna. När kullarnas och grottornas orakels prästinna, Chielo, en natt kommer och hämtar Ezinma och tar med henne till oraklets grotta blir både Okonkwo och Ezinmas mor Ekwefi mycket oroliga. Ekwefi springer efter Chielo för att kunna se vad som händer, medan Okonkwo försöker att inte visa sin oro. Efter ett tag klarar han inte av att vänta längre, och går mot grottan Chielo tagit Ezinma till. När han kommer i närheten av grottan känner han sig löjlig och går hem igen. Efter ett tag blir han återigen så orolig att han ger sig av igen, men blir även denna gång osäker och går hem igen. Så gör han flera gånger innan han träffar Ekwefi vid grottan och de ställer sig och väntar på Ezinma tillsammans. Jag tycker att det är en väldigt bra skildring av hur Okonkwo slits mellan rädslan för att verka svag och kärleken till sin dotter, eftersom han faktiskt går fram och tillbaka mellan sin gård och grottan. Rädslan för att verka svag får honom att tvinga sig själv att sitta kvar på sin gård och vänta, men när oron för Ezinma tar överhand springer han iväg till grottan.

Av misstag begår Okonkwo ett brott och förvisas till sin mors hemby i sju år. Det är en stor besvikelse för honom, eftersom han som kommit så långt nu måste börja om på nytt.
När Okonkwo varit förvisad i två år kommer hans vän Obierka och hälsar på honom. Obierka berättar om de vita männen som dödat nästan alla i grannbyn Abame, och att Abames orakel sagt att de vita männen kommer att spränga stammarna och bringa stor förödelse.

Fler vita män kommer till igbofolkets byar. Både till Umuofia och Okonkwos mors hemby kommer missionärer, och mycket förändras.
En del går över från sin gamla religion till kristendomen, men många håller fast vid sin tro och förfasar sig över allt hemskt de kristna gör. Något mycket hemskt och mycket brottsligt en av de kristna gör är att döda den heliga pytonormen. Med avsikt. Det brottet var så förfärligt och så otänkbart att det inte ens fanns någon lag som sade hur den skyldige skulle straffas.
”Den kungliga python i Mbanta var det mest vördade djuret inte bara i byn utan långt ute i landet runt omkring. Man tilltalade den ”Fader” och tillät den att kräla vart den ville, till och med att lägga sig i ens egen säng. Den tog råttor i husen och svalde då och då ett hönsägg. Om en av stammen av misstag råkade döda en python fick han ordna försoningsoffer och bekosta en dyrbar begravningsceremoni som om det hade gällt en betydande man. Något straff för uppsåtligt pythondödande var inte utsatt. Ingen hade tänkt på att något sådant någonsin skulle kunna inträffa.”

Okonkwo är upprörd över allt som förändras, och tycker mycket illa om dem i stammen som går över till den nya religionen. Även om Okonkwo är en av dem som blir mest upprörda över förändringen kan också han förändras. Men vilka förändringar är egentligen bra, och vilka är dåliga? Och vad innebär det egentligen att vara stark?

Jag tycker att Allt går sönder är en riktigt, riktigt bra bok. Jag tycker om både handlingen, språket och miljön.

Allt går sönder beskriver mötet mellan igbofolket och européerna, något som egentligen är väldigt komplicerat, på ett sätt som gör det lätt för mig att förstå, men utan att det känns förenklat.

Allt går sönder, som kom ut första gången år 1958, var den första roman (som skrivits på engelska) som skildrade koloniseringen av Afrika ur afrikanernas perspektiv. Tidigare hade afrikaner framställts som exotiska och främmande. I Allt går sönder är européerna främlingar som talar genom näsan och har en märklig hudfärg.

Språket är väldigt sakligt och direkt, och jag tyckte inte alls att det var svårförståeligt. Chinua Achebe skriver på engelska, men i boken finns många ordspråk och liknelser som används hos igbofolket. Ett exempel är ordspråket ”En padda hoppar inte omkring i dagsljus utan anledning”, som betyder samma sak som vårt ”Ingen rök utan eld”. Hos igbofolket används mycket ordspråk, eftersom ordspråken anses vara ”den palmolja som gör ordens sallad smaklig”. Det används även många ord på igbofolkets språk, och längst bak finns en ordlista som förklarar dem.

Innan jag läste Allt går sönder trodde jag att den skulle vara väldigt mycket mer svårläst än den var. Eftersom den är en mycket välkänd, omtalad klassiker som är skriven på 1950-talet och utspelar sig hundra år tidigare tror jag att många förväntar sig att den ska vara svårläst och därför låter bli att läsa den. Det tycker jag är väldigt synd, eftersom alla som inte läser den här boken missar något helt underbart.

När jag läste Allt går sönder lärde jag mig väldigt mycket om igbofolket och deras samhälle. Allt går sönder passar för alla som vill läsa om koloniseringen av Afrika ur en afrikans perspektiv, lära sig om igbofolket eller helt enkelt läsa en fantastisk historia.

Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är helt otroligt bra.