17 september 2010

Tack för utmärkelsen!

Av Moa på Textappeal och Holly Hock-Therese har jag fått utmärkelsen Beautiful Blogger Award. Tack så jättemycket! När man har fått den här utmärkelsen ska man berätta sju intressanta saker om sig själv och skicka den vidare till sju andra bokbloggare, men jag tänker fundera över helgen innan jag gör det.

Tack så jättemycket, Moa och Therese! Sådana här saker gör mig jätteglad, och jag hoppas att jag gör sju andra lika glada när jag skickar awarden vidare om några dagar.

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Ursäkta att man vill bli lite älskad är skriven av Johanna Thydell, som även skrivit I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning.

Nora Jonasson är sjutton år, och "har det väl egentligen vad man skulle kunna säga rätt bra". Men hon har aldrig varit ihop med någon, inte som sin populära bästa vän Lisa, och den enda kille som visar någon sorts intresse för henne är Sylvester i hennes franskgrupp. Det är bara det att Nora inte alls är intresserad av Sylvester, även om hon ibland får för sig att hon borde vara tacksam för att någon lägger märke till henne överhuvudtaget.

Nej, Nora gillar egentligen inte alls Sylvester, men funderar på om hon kanske är lite intresserad av sin tre år äldre storebrors kompis Stoffe. Men kan Stoffe lägga märke till Nora, kan han börja se henne som något mer än bara Jonassons lillasyster? Kan någon alls lägga märke till Nora när Lisa är i närheten? När Nora och Lisa var små var det som om Lisas coolhet smittade, när Nora var med henne var hon också populär, då var hon också en sådan som killarna ville bli ihop med. Riktigt så är det inte längre, nu är Nora orolig för att Stoffe ska titta på Lisa och inte på henne, för inte kan det väl Noras kompis Jossan ha rätt när hon säger att Stoffe faktiskt spanade in Nora?

På en fest försvinner Lisa iväg med AB i klassen, som har gillat Lisa så länge Nora kan minnas. Ensam kvar på en balkong står Lisas pojkvän Jack, och när Nora går ut och pratar med honom vill hon bara muntra upp honom lite, få honom att glömma att Lisa har gått sin väg och kanske är otrogen, eftersom hon plötsligt får för sig att han tänker hoppa från balkongen och ta livet av sig. Att hon börjar prata om fotboll med Jack är faktiskt bara något hon gör för att få honom att släppa balkongräcket och sluta se ut som om han tänker hoppa. Nora kan inte hjälpa att just det Jack saknar hos Lisa är att hon inte kan något om fotboll.

Nora hoppades inte att Jack skulle bli intresserad av henne eller något sådant, det hade hon inte en tanke på. Men plötsligt kommer inte Lisa till skolan och svarar inte på Noras sms, när Nora frågar Jossan om hon vet något svarar hon undvikande. Till slut visar det sig att Jack blivit kär i henne, i Nora, och gjort slut med Lisa. Lisa tycker att det är Noras fel, och fast Nora ofta har önskat att någon ska lägga märke till henne, och inte bara Lisa, känns det här inte det minsta bra utan bara väldigt, väldigt hemskt.

"Egentligen skulle man ju kunna skratta åt saken. Lisa Lind dumpad på grund av Nora Jonassons FRAMSTÖT - HA HA HA YEAH RIGHT!
Det är bara det att jag inte kan skratta.
Det är bara det att jag har så ont i magen att jag inte kan resa mig."

Jag tycker mycket om Nora, och det är lätt att känna med henne. Hon tänker sig ofta att saker ska bli på ett visst sätt, men så blir det inte alls så. Saker hon trott skulle kännas bra känns plötsligt bara fel, och ingen blir imponerad av hur bra Nora är på armbrytning när det egentligen är hur coolt som helst. Nora är egentligen väldigt vanlig, hon är inte psykiskt sjuk och hennes föräldrar är inte skilda och har inte alkoholproblem. Hon skulle bara vilja vara lite populärare, ha en lite nyare mobiltelefon (som inte är ärvd från Lisa) och vara lite speciell. En sådan som folk vänder sig om och tittar efter. En sådan som blir lite älskad.

Ursäkta att man vill bli lite älskad är en superbra bok! En anledning till att jag tycker så mycket om den är att Noras problem är så vanliga, den visar att man faktiskt kan vara jätteledsen och tycka att allt är jobbigt även om ingen av ens föräldrar är alkoholist och ingen man tycker jättemycket om dör. Att man kan känna att man inte duger även om man inte har ätstörningar eller har blivit mobbad sedan man började skolan. Jag tycker att det här är Johanna Thydells bästa bok hittills, och jag hoppas att hon skriver ännu fler!

6 september 2010

Mockingjay - ännu bättre än jag hoppades!

Mockingjay är den tredje och sista delen i den fantastiska Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jag tycker att Mockingjay är ännu bättre än de två tidigare böckerna (även om de är så bra att det inte borde vara möjligt), The Hunger Games och Catching Fire (Hungerspelen och Fatta eld på svenska). Mockingjay är mer spännande och faktiskt otäckare, och jag tycker mer och mer om huvudpersonen Katniss för varje bok. En av de saker jag gillar med Katniss är att hon faktiskt inte alltid vet helt säkert vad som är rätt och vad som är fel. Hon mår dåligt över människor som dör, både de som var hennes vänner och de som egentligen var hennes fiender.

Det är svårt att berätta om Mockingjay utan att avslöja för mycket om de två tidigare böckerna, eftersom allting som händer i Mockingjay bygger på saker som händer i Hungerspelen och Fatta eld. Av samma anledning är det väldigt viktigt att läsa böckerna i ordning. Eftersom det är risk att jag avslöjar en del om dem är det bäst att inte läsa resten av min recension om man inte har läst Hungerspelen och Fatta eld.

I Mockingjay är kriget mellan rebellerna och huvudstaden det centrala, medan Hungerspelen mer handlade om Katnisss kamp för att hålla sig själv, och senare även Peeta, vid liv. I Fatta eld växer ett uppror, som började byggas upp redan när Katniss genom att se till att både hon och Peeta överlevde hungerspelen visade att hon vägrade spela efter president Snows regler. En sak jag gillar med de här böckerna är hur historien växer, den går från att framförallt fokusera på en enskild person, Katniss, till att handla om hela landet Panem (även om Katniss fortfarande är den viktigaste karaktären).

Regimen förtrycker människorna i distrikten. Det är svält och varje år måste distrikten offra barn till hungerspelen medan huvudstadsborna bekymrar sig över så meningslösa saker som om de borde ha bett folk ha fjädrar på en födelsedagsfest eller inte. Samtidigt är det flera människor som levt hela sitt liv i huvudstaden som faktiskt visar sig vara trevliga när Katniss väl ger dem en chans. Ledarna för rebellerna finns i distrikt 13, som styrs av Alma Coin. På ett sätt som inte är helt olikt president Snows kontrollerar hon människorna i sitt distrikt väldigt hårt, det är till exempel inte bara förbjudet utan belagt med hårda straff att ta med sig bröd ut ur matsalen och även hon ser Katniss som en bricka i ett spel.

Under kriget filmas allting som händer, och båda sidor använder TV för att ge sin egen bild av vad som händer. Just det försöker Coin utnyttja Katniss till, men Katniss gör som alltid det hon vill göra och inte det andra vill att hon ska göra, och det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om henne.

Slutet i Mockingjay är helt fantastiskt och dessutom väldigt oväntat. Jag har funderat ganska mycket över hur slutet skulle bli, och varit rädd för att bli besviken. Just så som det blev hade jag inte tänkt på att det kunde bli, men det hade inte kunnat bli bättre och det är helt onödigt att oroa sig för att bli besviken!

Jag tycker att alla borde läsa Hungerspelstrilogin, så ni som har läst Hungerspelen och Fatta eld: Läs Mockingjay, som på svenska heter Revolt och kommer i oktober (även om jag har svårt att tänka mig att ni inte redan tänkte göra det), ni kommer inte att bli besvikna! Och ni som inte har läst Hungerspelen och Fatta eld: Gör det, men se till att ha mycket tid på er när ni börjar, eftersom när man börjar läsa Hungerspelstrilogin slutar man inte förrän man har läst ut Mockingjay!