30 mars 2010

Fjäril

Fjäril är skriven av Sonya Hartnett, som fick ALMA-priset 2008. Hon har även skrivit bland annat The Silver Donkey, The Ghost's child och Jag är djävulen.

Trettonåriga Plums största skräck är att inte få vara med. Därför umgås hon hellre med ett tjejgäng som ofta retar henne och inte låter henne vara med på riktigt än att visa att hon är ensam. Tanken på att verkligen vara ensam, så ensam att det blir uppenbart att hon är utanför, skrämmer Plum så mycket att hon desperat klamrar sig fast vid sina så kallade vänner. "Vännerna" utnyttjar Plum, och trots att hon umgås med dem och kallar dem sina vänner är hon inte en i gänget på riktigt.

Plum tror att hennes ensamhet beror på att hon är ful, tjock och dum (och inte på att hennes "vänner" är elaka mot henne), och tror att om hon var snyggare, smalare och smartare skulle hon bli mer accepterad, kanske till och med omtyckt eller populär.

En dag blir Plum inbjuden till sin grannes sons födelsedagskalas. Plum lär känna grannen, Maureen Wilks, som för Plum verkar lite som någon form av gudinna. Maureen är vacker, smal och modemedveten, och det bästa av allt är att hon bryr sig om Plum. Maureen säger att Plum skulle kunna bli fotomodell och att de andras elakheter bara är tecken på avund. Plum och Maureen bestämmer sig för att bli som systrar, eftersom de är de enda som förstår varandra.

Plum är glad över Maureens stöd, speciellt när en hemlighet som avslöjas får Plums så kallade vänner att överge henne på riktigt. Efter avslöjandet har hon inte ens stöd av de "magiska" föremål hon gömt och fått kraft av tidigare.

Men är livet perfekt bara för att man är vacker? Eller är Maureen Wilks inte så underbar och lycklig som Plum trott? Och är det egentligen bara Plum som har hemligheter vars avslöjanden kan få förödande konsekvenser? Kanske inte, och när Maureen plötsligt visar sig ha andra kopplingar till hennes familj rasar Plums värld ännu en gång.

Jag tycker riktigt, riktigt mycket om Fjäril! Plum känns väldigt trovärdig, hennes rädsla för att vara utanför och hennes övertygelse om att ensamheten är hennes fel beskrivs på ett obehagligt och övertygande sätt som känns väldigt verkligt.

Fjäril är en mycket mörk historia, och även om Plums problem bara växer och växer känns det aldrig överdrivet. Och kanske kan det, trots allt, finnas hopp även för Plum.

29 mars 2010

Boktävling!

Nu är jag med i Lilla Os tävling om ett exemplar av Johanna Nilssons Janis den magnifika! Läs om tävlingen och om vad Lilla O tycker om boken här. Länk

27 mars 2010

VARGBRÖDER - Vålnadernas berg

Vålnadernas berg är den sjätte och sista boken i Vargbröderserien av Michelle Paver. De tidigare delarna heter Vargbröder, Havets fångar, Demonernas port, Jagad av klanerna och Ondskans schaman.

Vargbröderböckerna utspelar sig i Storskogen för sextusen år sedan. I den första boken var huvudpersonen Torak tolv år gammal och svor att söka upp Världsandens berg för att hämnas sin fars död. Under sin färd mot Berget lärde han känna bland annat vargungen Ulv, som blev Toraks flockbror, och Renn från Korpklanen. Torak upptäckte att det är hans öde att besegra de onda själ-slukarna, och Renn och Ulv bestämde sig för att hjälpa honom.

I Vålnadernas berg har det gått några år och hänt mycket sedan Toraks far dog. Alla själ-slukare utom en, Eostra, är döda. Eostra är den mäktigaste själ-slukaren av dem alla, och för att rädda allt som lever i Storskogen måste Torak besegra henne. Enligt Korpklanens schaman kommer striden mot Eostra leda till att Torak dör, men Torak tänker ändå göra vad han kan för att hitta vålnadernas berg, där Eostra finns, och rädda Storskogen från själ-slukarens ondska.

Eostra gör att det är isande vinter i Storskogen, och hon dödar oskyldiga djur. Hela Storskogen fruktar henne, alla är rädda. Dessutom tar hon sig in i folks hjärnor, hon får Torak att tro att han inte vill ha Ulvs och Renns hjälp när han ger sig av mot vålnadernas berg. Och hur ska Torak klara sig utan sina allra bästa vänner?

Vargbröderböckerna är väldigt spännande och utspelar sig i en intressant miljö, där människorna lever på helt andra sätt än vi gör idag. Samtidigt är deras känslor och relationer till varandra väldigt lika våra. Att miljön är spännande och människornas likheter och olikheter med oss är två saker som gör att jag tycker så mycket om Vargbröderböckerna.

I den sista boken har Renn och Torak kommit ännu närmare varandra, deras vänskap är starkare än tidigare. Inför Toraks kamp mot Eostra är det mer som står på spel än förut (inte bara Toraks liv, utan hela Storskogen), och Toraks strid mot ondskan kommer att avgöras och få ett slut. Det här gör att Vålnadernas berg känns starkare och lite allvarligare än de tidigare böckerna, något som gör att jag tycker att Vålnadernas berg är den bästa boken i serien.

Det är viktigt att läsa Vargbröderböckerna i ordning (annars är det nog väldigt svårt att förstå någonting), och även om de bara blir bättre och bättre är den första boken, Vargbröder, superbra!

14 mars 2010

Allt går sönder

Allt går sönder är skriven av Chinua Achebe.

Allt går sönder är en fantastisk roman om koloniseringen av Nigeria, och om vad den betydde för de människor som levde där.
Okonkwo tillhör igbofolket och är känd i sin stam Umuofias nio byar. Han är inte särskilt gammal, men anses ändå vara en av stammens största.
Okonkwo är mycket rädd för att betraktas som svag eller blödig. Det händer att han gör ganska förskräckliga saker för att visa sin styrka.
Okonkwo tycker att hans äldste son Nwoye är alldeles för vek och kvinnlig. Han önskar att hans dotter Ezinma var en pojke, eftersom hon är precis som Okonkwo tycker att Nwoye borde vara.
Okonkwo tycker väldigt mycket om Ezinma, mer än han vill erkänna. När kullarnas och grottornas orakels prästinna, Chielo, en natt kommer och hämtar Ezinma och tar med henne till oraklets grotta blir både Okonkwo och Ezinmas mor Ekwefi mycket oroliga. Ekwefi springer efter Chielo för att kunna se vad som händer, medan Okonkwo försöker att inte visa sin oro. Efter ett tag klarar han inte av att vänta längre, och går mot grottan Chielo tagit Ezinma till. När han kommer i närheten av grottan känner han sig löjlig och går hem igen. Efter ett tag blir han återigen så orolig att han ger sig av igen, men blir även denna gång osäker och går hem igen. Så gör han flera gånger innan han träffar Ekwefi vid grottan och de ställer sig och väntar på Ezinma tillsammans. Jag tycker att det är en väldigt bra skildring av hur Okonkwo slits mellan rädslan för att verka svag och kärleken till sin dotter, eftersom han faktiskt går fram och tillbaka mellan sin gård och grottan. Rädslan för att verka svag får honom att tvinga sig själv att sitta kvar på sin gård och vänta, men när oron för Ezinma tar överhand springer han iväg till grottan.

Av misstag begår Okonkwo ett brott och förvisas till sin mors hemby i sju år. Det är en stor besvikelse för honom, eftersom han som kommit så långt nu måste börja om på nytt.
När Okonkwo varit förvisad i två år kommer hans vän Obierka och hälsar på honom. Obierka berättar om de vita männen som dödat nästan alla i grannbyn Abame, och att Abames orakel sagt att de vita männen kommer att spränga stammarna och bringa stor förödelse.

Fler vita män kommer till igbofolkets byar. Både till Umuofia och Okonkwos mors hemby kommer missionärer, och mycket förändras.
En del går över från sin gamla religion till kristendomen, men många håller fast vid sin tro och förfasar sig över allt hemskt de kristna gör. Något mycket hemskt och mycket brottsligt en av de kristna gör är att döda den heliga pytonormen. Med avsikt. Det brottet var så förfärligt och så otänkbart att det inte ens fanns någon lag som sade hur den skyldige skulle straffas.
”Den kungliga python i Mbanta var det mest vördade djuret inte bara i byn utan långt ute i landet runt omkring. Man tilltalade den ”Fader” och tillät den att kräla vart den ville, till och med att lägga sig i ens egen säng. Den tog råttor i husen och svalde då och då ett hönsägg. Om en av stammen av misstag råkade döda en python fick han ordna försoningsoffer och bekosta en dyrbar begravningsceremoni som om det hade gällt en betydande man. Något straff för uppsåtligt pythondödande var inte utsatt. Ingen hade tänkt på att något sådant någonsin skulle kunna inträffa.”

Okonkwo är upprörd över allt som förändras, och tycker mycket illa om dem i stammen som går över till den nya religionen. Även om Okonkwo är en av dem som blir mest upprörda över förändringen kan också han förändras. Men vilka förändringar är egentligen bra, och vilka är dåliga? Och vad innebär det egentligen att vara stark?

Jag tycker att Allt går sönder är en riktigt, riktigt bra bok. Jag tycker om både handlingen, språket och miljön.

Allt går sönder beskriver mötet mellan igbofolket och européerna, något som egentligen är väldigt komplicerat, på ett sätt som gör det lätt för mig att förstå, men utan att det känns förenklat.

Allt går sönder, som kom ut första gången år 1958, var den första roman (som skrivits på engelska) som skildrade koloniseringen av Afrika ur afrikanernas perspektiv. Tidigare hade afrikaner framställts som exotiska och främmande. I Allt går sönder är européerna främlingar som talar genom näsan och har en märklig hudfärg.

Språket är väldigt sakligt och direkt, och jag tyckte inte alls att det var svårförståeligt. Chinua Achebe skriver på engelska, men i boken finns många ordspråk och liknelser som används hos igbofolket. Ett exempel är ordspråket ”En padda hoppar inte omkring i dagsljus utan anledning”, som betyder samma sak som vårt ”Ingen rök utan eld”. Hos igbofolket används mycket ordspråk, eftersom ordspråken anses vara ”den palmolja som gör ordens sallad smaklig”. Det används även många ord på igbofolkets språk, och längst bak finns en ordlista som förklarar dem.

Innan jag läste Allt går sönder trodde jag att den skulle vara väldigt mycket mer svårläst än den var. Eftersom den är en mycket välkänd, omtalad klassiker som är skriven på 1950-talet och utspelar sig hundra år tidigare tror jag att många förväntar sig att den ska vara svårläst och därför låter bli att läsa den. Det tycker jag är väldigt synd, eftersom alla som inte läser den här boken missar något helt underbart.

När jag läste Allt går sönder lärde jag mig väldigt mycket om igbofolket och deras samhälle. Allt går sönder passar för alla som vill läsa om koloniseringen av Afrika ur en afrikans perspektiv, lära sig om igbofolket eller helt enkelt läsa en fantastisk historia.

Jag rekommenderar verkligen den här boken, eftersom den är helt otroligt bra.

Habib - Långt långt borta

Långt långt borta är den sjunde av Douglas Foleys böcker om tolvåriga Habib. De tidigare böckerna heter Meningen med livet, Friheten minus fyra, Paris tur och retur, På farligt vatten, Tre gånger guld och Änglar här och där.

Habibs habibi (älskling), flickvännen Paris, ska flytta till sin pappas hemland Eritrea. Hennes pappa har fått jobb där, och nu måste hela familjen lämna Alby. Habib är förtvivlad, han förstår inte hur han ska klara av att leva utan Paris. I Januari måste Paris åka, och Habibs högsta önskan är att hon ska komma tillbaka.

Det är synd om människorna. Så sa Habibs svensklärare en gång. Habib, som då var väldigt glad och inte alls tyckte synd om sig själv, förstod inte alls vad hon menade. Varför skulle det vara synd om människorna? Nu förstår Habib att det faktiskt är synd om människorna, trots att han inte känner alla människor i hela världen.

Habibs kompis Dani tycker att Habib ska äta mer fisk, eftersom man blir mindre deppig då. Dani påstår att all medicin folk äter för att bli glada hamnar i vattnet i Stockholm och att fiskarna äter upp medicinen och blir glada. Han säger att om Habib äter upp fiskar (som fångats i Stockholm) så blir han gladare. Habib tänker inte äta fisk, han vet inte om han vill bli gladare. Han vill inte vara glad när den han tycker mest om i hela världen tas ifrån honom. Det enda han vill är att få vara tillsammans med Paris igen. Men det är långt från Sverige till Eritrea, så långt att det är svårt att åka och hälsa på varandra. Och hur ska Habib kunna leva om han aldrig får träffa Paris?

Jag tycker att Långt långt borta (precis som de andra Habib-böckerna) är väldigt bra. Den skiljer sig lite från dem tidigare böckerna, eftersom Habib är så ledsen blir boken allvarligare. Trots att han är väldigt ledsen går det inte att komma ifrån det faktum att Habib egentligen är en väldigt glad och fantasifull person, så även om han tycker att det känns som om han aldrig mer kommer att bli glad skämtar han mycket och har roligt när han busar med sin farmor och sin lillasyster (och även om han kan skämta känns det verkligen inte som om han har glömt eller struntar i Paris).

Jag tycker väldigt mycket om Habib, han är roligt, (oftast) glad, har mycket fantasi och mycket humor. Han bryr sig dessutom väldigt mycket om sin familj och sina vänner.

Jag rekommenderar verkligen alla böckerna om Habib!