29 april 2010

Tack så jättemycket min hemliga bokvän!


Idag kom mitt vårsköna paket från min hemliga bokvän! Tack så mycket!
Det jag fick var:
  • Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, en bok jag inte kände till tidigare. Den verkar väldigt bra, och jag ser fram emot att läsa den!
  • Svindlande höjder av Emily Brontë, en bok jag länge önskat mig (men som jag inte har läst tidigare) som jag blev jätteglad över att få!
  • Två sorters te, ett örtte och ett grönt te. Jag har inte smakat någon av sorterna tidigare, så det ska bli mycket spännande att göra det.
  • Två fröpåsar, en med smultronfröer och en sommarblandning.
  • Två små trevliga, spännande honungsburkar, en med mintchokladsmak och en med ingefära. Det passar jättebra, eftersom jag älskar allt som smakar ingefära!
  • En chokladkaka från Lindt med mörk chokladmousse. Du har verkligen prickat rätt, eftersom den här chokladen är en av mina favoritsorter!
  • Gourmetpopcorn. De verkar väldigt goda, och jag ska smaka dem ikväll!
  • Ett mycket trevligt brev från min hemliga bokvän.
Jag vet inte riktigt vem min bokvän är, men eftersom hon berättat sitt namn har jag en idé om vem det kan vara.

Tack så mycket!
Nu har jag varit med i två av En bok om dagens bokbyten. Det varit jätteroligt och jag har blivit väldigt nöjd båda gångerna! Tack En bok om dagen för att du ordnar så fantastiska bokbyten!

28 april 2010

Molnfri bombnatt

För ett tag sedan skulle jag skriva en bokanalys i skolan. Jag valde att skriva om min nya favoritbok, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Eftersom det här är en bokanalys och inte en vanlig bokrecension avslöjar jag mer om bokens handling än jag brukar göra här på bloggen. DÄRFÖR ÄR DET BÄST ATT INTE LÄSA DET HÄR INLÄGGET OM MAN INTE HAR LÄST MOLNFRI BOMBNATT!

Molnfri bombnatt är skriven av Vibeke Olsson. Den gavs ut första gången år 1995.

År 1993 marscherar folk på Stockholms gator och skriker ”Sieg Heil!”. På radio pratas det om kriget i Bosnien och när 71-åriga Hedwig Johansson sätter i gång TV:n ser hon bilder från städer som blivit bombade. Hatim Korshid, ett vårdbiträde som brukar hjälpa Hedwig, blir misshandlad av rasister på grund av sin hudfärg.

Hedwig sätter sig vid datorn hon fått av sin nu döde man Evert för att skriva ner sin historia. Hon ska berätta allt, även det Evert aldrig fick veta. Hon vet inte alls vem som ska få läsa, hon vet bara att nu kan hon inte tiga längre.
Hedwig berättar om första gången hon såg människor marschera på gatorna och ropa ”Sieg Heil!”. Då var året 1933, Hedwig var tio år och bodde i Mainz. Hon minns skräcken i sina föräldrars ögon och sitt hems nya lukt. Lukten av rädsla.

Hedwigs pappa var med i det förbjudna socialdemokratiska partiet, och arresterades av Gestapo 1933.
Hedwig blev medlem i BDM Jungvolk , där man var med innan man fyllde fjorton och blev medlem i det riktiga BDM. BDM Jungvolks ledare var sjuttonåriga, positiva och entusiastiska Dorothée som Hedwig och de andra flickorna beundrade och litade på. Det var lätt att beundra Dorothée, det var lätt att lita på henne och nazismen. Det var lättare att tro på den sida som var glad, på den sida som hade makten, än att tro på Hedwigs föräldrars ord om demokrati och fria val. Dorothée sade att demokrati var ett utländskt och dåligt påhitt, ingenting man borde ha i Tyskland. Hedwigs pappa satt i koncentrationsläger, hennes mamma hade alltid mörka skuggor under ögonen. Dorothée var glad.

När Hedwig var sjutton år, år 1939, träffade hon SS-mannen Wilhelm Shurbiegel på ett café. Han tittade på henne, och inte på hennes väninna Ilse som pojkarna brukade titta på. Wilhelms blick väckte något inom Hedwig. Senare tänkte hon att det var då hon blev vuxen, att Wilhelm såg en flicka och väckte en kvinna.
Hedwig träffade Wilhelm igen, Wilhelm som inte brydde sig om att Hedwigs far var en statsfiende. Som sade att Hedwig inte kunde hjälpa det, att han tyckte om henne ändå. Wilhelm, som sade att Hedwig var vacker.

Senare berättade Hedwig för Evert, som hon gifte sig med efter kriget, att hon träffade Wilhelm Shurbiegel. Hon berättade att de gick på bio, och att de förlovade sig i augusti 1939. Men hon berättade aldrig att hon älskade Wilhelm. Nej, Evert fick aldrig veta att Hedwig verkligen älskade SS-mannen Wilhelm Shurbiegel.

Det Molnfri bombnatt handlar mest om är nazismens ondska och hur den under andra världskriget kunde få vanliga människor att begå ondskefulla handlingar, ett tema som är väldigt centralt även i Vibeke Olsson debutbok, Ulrike och kriget. Molnfri bombnatt är en mognare och mer komplex version av författarens två första böcker, Ulrike och kriget och Ulrike och freden (som är en fortsättning på Ulrike och kriget).

Ulrike påminner på många sätt om Hedwig. Hon växer upp i Tyskland före och under andra världskriget och hon är med i BDM. Hedwigs mamma och hennes vänner tystnar ibland när Hedwig kommer in i rummet. De vill inte att hon, som är med i det nationalsocialistiska partiet, ska höra vad de pratar om. Ulrikes föräldrar är rädda för sin dotter eftersom de vet att hon skulle ange dem för Gestapo om hon misstänkte att de var fosterlandsförrädare. Både Hedwig och Ulrike blir efter kriget förälskade i svenskar, som de följer med till Sverige. När Hedwig försöker berätta för Evert att hon faktiskt visste vad som hände med judarna avbryter han henne efter ”jag visste” och säger att det är klart att hon inte visste, det förstår han ju. Ulrike blir också avbruten när hon försöker tala om att hon visst var nazist, att hon var inblandad i nazismens brott.
Ulrike tror, till skillnad från Hedwig, verkligen på nazismen. Hedwig blir partimedlem en vecka efter att en mycket karismatisk, snygg, glad man kommit in på postkontoret där hon jobbar och pratat om hur bra det är att vara med i partiet och om hur viktig hemmafronten är. Mannen, som heter Dietrich Planer, får Hedwig att börja tro på att det fortfarande finns kärlek, han ger henne hopp om att människor fortfarande kan tycka om varandra. Därför går Hedwig med i partiet, inte därför att hon tror på nazismen. Ulrike anger stolt tre grannar för Gestapo, hon tror verkligen att judar är mindervärdiga och är stolt och glad när hennes lillebror går ut i kriget, eftersom hon ser det som en ära att kämpa för Stortyskland.
Hedwig tror inte på nazismen på samma sätt som Ulrike, men det gör Wilhelm Shurbiegel. Molnfri bombnatt är alltså på sätt och vis en blandning av Ulrike och kriget och Ulrike och freden, men huvudpersonen i Ulrikeböckerna (Ulrike) har delats upp i två delar (Hedwig och Wilhelm), som båda känns ännu trovärdigare än Ulrike.

Budskapet i både Ulrikeböckerna och Molnfri bombnatt är hur viktigt det är att komma ihåg att nazismens anhängare under andra världskriget var vanliga människor, inte någon sorts övernaturliga monster. Om det glöms bort, om vi glömmer att vanliga människor kan förändras och göra fruktansvärda saker, blir risken att något sådant händer igen större. Det är ett väldigt viktigt budskap. Jag tror att det är något som Vibeke Olsson funderar mycket på, eftersom hon tjugo år efter att hennes debutbok kom ut skrev en bok till som handlar om samma sak.

En av de saker jag tycker mycket om med Molnfri bombnatt är att personerna i den känns så verkliga. De är inte uppdelade i onda och goda, alla gör rätt ibland och fel ibland precis som människor gör i verkligheten.

1944 hittar Hedwig ett flygblad i en tidning hemma hos sin mammas vänner Ernst och Mathilde Müller. Hon tar det och lägger det i fickan, exakt varför vet hon inte. Senare den dagen blir hon arresterad, på grund av flygbladet hon har i fickan. Hedwig blir förhörd av Gestapo. Till slut berättar hon att flygbladet var paret Müllers. Att ange någon annan för Gestapo är fel, men Hedwig gjorde det för att få komma hem till sin mamma och sin lilla dotter som hon vet inte klarar sig utan henne (och att vilja hjälpa sin familj, som verkligen behöver ens hjälp, är rätt).
Wilhelm Shurbiegel är SS-officer och deltar aktivt i nazisternas judeutrotning, något som givetvis är fel. Samtidigt går det att förstå varför han gör det, och han inser så småningom att det han gör är fel och känner skuld för det. Wilhelm är alltså en ond människa, men han har ändå goda sidor.
När Hedwig träffar Wilhelm första gången är han glad, stolt, pratsam och tror på nazismen. Han förändras väldigt mycket. Han inser att mycket av det han gör är fel och slutar vara stolt över att vara SS-man. Wilhelm överlever kriget, men begår självmord innan rättegången i Nürnberg som förmodligen hade gett honom tio till femton års fängelse.

Genom hela boken är det Hedwig som står i centrum, eftersom det är hon som berättar. Det är svårt att beskriva Hedwig, eftersom hon förändras väldigt mycket. När hon var liten var hon säker på att hennes föräldrars politiska åsikter var rätt. Senare började hon tro på nazismen, eftersom hon när hon var nazist fick höra till, när hon var nazist kände hon sig viktig och betydelsefull. Hedwig blev nazist, men det var mycket med nazismen hon inte förstod. Hon förstod inte det där med judarna, hon förstod inte vad judarna skulle ha gjort henne och visste inte vad som hände med dem innan Wilhelm 1943 berättade det för henne.
Senare skäms hon väldigt mycket över att hon var nazist, hon känner skuld för att hon inte gjorde något när Wilhelm berättade för henne vad som hände i Auschwitz. Hon plågas av sina skuldkänslor och känner att hon, genom att inte göra något, gjorde sig delaktig i förintelsen.

När Hedwig efter kriget kommer till Sverige träffar hon Evert, som hon senare gifter sig med. Evert har oftast en väldigt bestämd bild av hur saker, och människor, ska vara. Hedwig stämmer inte riktigt med den bild Evert har av henne, hon visste vad som hände med judarna, hon älskade Wilhelm Shurbiegel och hon var nazist. Det är mycket Hedwig aldrig berättar för Evert, eftersom hon inte tror att han skulle förstå. Senare funderar hon på om hon kanske underskattade Evert, men då är han redan död sedan flera år.
Evert delar in andra världskrigets tyskar i goda och onda och är övertygad om att hans älskade Hedwig, som han självfallet ser som ”god”, aldrig skulle kunna vara nazist eller älska en SS-man.

Män och kvinnor skildras på många sätt väldigt olika i Molnfri bombnatt, eftersom den till stor del utspelar sig i en tid då samhället var ännu mindre jämställt än idag. Eftersom Hedwig växte upp i ett mycket ojämlikt samhälle fick hon lära sig att det var hennes uppgift att ta hand om sin man. Därför håller hon, även när hennes vänner börjar intressera sig för kvinnors rättigheter och slutar stryka sina mäns skjortor, fast vid att hon ska ta hand om Evert.

Jag tycker att miljöbeskrivningarna i Molnfri bombnatt är helt fantastiska. Jag kan hela tiden se miljön framför mig, vare sig den är ett skyddsrum i Tyskland under andra världskriget, en barack i koncentrationslägret Ravensbrück, en sönderbombad tysk stad efter kriget, den svenska folkhögskola dit Hedwig åker när kriget tagit slut eller en lägenhet i Stockholm på 1990-talet.
En sak jag tyckte var väldigt fascinerande var beskrivningarna av kontrasten mellan Sverige och Tyskland efter kriget. Tyskland är fullt av ruiner, maten är dyr. Alla människorna har vant sig vid ruinerna och vet vad krig, hunger och rädsla innebär. I Sverige kan folk alltid äta sig mätta, där finns inga ruiner och svenskarna har inte varit med om några bombanfall. Skillnaden mellan Sverige och Tyskland får läsaren se genom Hedwigs ögon, eftersom hon åren efter kriget av olika anledningar åker fram och tillbaka mellan länderna.

Molnfri bombnatt börjar med att Hedwig står vid sitt fönster och ser ner på gatan, gatan där skinnhuvudena precis marscherat och ropat ”Sieg Heil!”. Vårdbiträdet Hatim kommer fram till henne och frågar hur hon mår, och Hedwig upptäcker att hon faktiskt inte mår så bra. Hon och Hatim sätter sig ner och dricker kaffe, och nästa dag får Hedwig veta att Hatim blivit nerslagen av två skinnhuvuden på vägen hem. Då bestämmer hon sig för att berätta sin historia.
Också slutet utspelar sig i Hedwigs lägenhet i Stockholm och handlar om Hedwig och Hatim, men nu är det Hedwig som frågar hur Hatim mår. Han berättar gråtande att hans mamma har dött, och Hedwig tröstar honom. Boken slutar med att Hedwig säger att man bara har en mamma, men om Hatim vill så skulle hon gärna vara hans ”reservgudmor”. Jag tycker om att slutet är så likt början, det gör att berättelsen binds samman.

Läsaren kastas direkt in i Hedwigs liv här och nu, men historien hon berättar byggs upp stegvis. Eftersom det är Hedwig som berättar om sina minnen och hon ganska ofta kommer att tänka på något som hände i en annan tid än just det hon berättar om hoppar hon ganska mycket i tiden. Hoppandet i tiden känns väldigt naturligt, det vore inte trovärdigt med någon som kan berätta om sitt liv i kronologisk ordning (eftersom det inte går att minnas allting man varit med om precis i den ordning det hände, speciellt inte om man varit med om så mycket som Hedwig). Att berättelsen hoppar i tiden gör det absolut inte svårt att följa den.

Språket i Molnfri bombnatt, som jag tycker väldigt mycket om, är lätt att förstå och mycket vackert.
Ett kapitel handlar om Hedwigs funderingar över hur det känns att bomba en stad. Kapitlet börjar med meningen ”Hur känns det att bomba en stad?”, som sedan dyker upp igen flera gånger. Vibeke Olsson använder sig av upprepningar på det sättet på många ställen i Molnfri bombnatt. Det gör att mycket känns starkare än det gjort annars. Upprepningarna får mig att tänka väldigt mycket på det Hedwig funderar på, till exempel på hur det känns att bomba en stad.
Det är inte speciellt mycket dialog. Eftersom det är Hedwig som skriver om sina minnen vore det onaturligt med mycket dialog.

Molnfri bombnatt är en helt fantastisk bok som jag verkligen rekommenderar! Den handlar om något väldigt viktigt, har fått mig att fundera på en massa intressanta saker, har ett underbart språk och berör väldigt mycket. Något som berörde mig enormt mycket var en bosnisk gumma Wilhelm berättar för Hedwig om. Wilhelm var i Bosnien med SS. En grupp bosniska kvinnor skulle avrättas, de anklagades för att ha gett mat till partisanerna. Wilhelm tyckte speciellt synd om en av dem, hon som hade en liten get som följde efter henne överallt. Wilhelm ville rädda henne, han sade åt henne att gömma sig i en lada. Eftersom hon inte kunde tyska förstod hon inte vad han sade, och blev skjuten precis som de andra. Hennes get följde med henne ända till avrättningsplatsen.

Jag tror inte att Molnfri bombnatt riktar sig till någon särskild målgrupp, men eftersom den handlar om något oerhört viktigt och är fantastiskt bra tycker jag att alla ska läsa den någon gång i livet. Det är nog bra att ha en viss läsvana och en del kunskap om andra världskriget (om man läser den och inte kan tillräckligt mycket om andra världskriget finns kanske risken att man tror att den är ett försvar för nazismen, vilket den absolut inte är) för att klara av att läsa den, men om man börjar läsa den och känner att man inte förstår är det bara att ta reda på mer om andra världskriget och prova igen några år senare!

23 april 2010

Den dödes dotter

Den dödes dotter är skriven av Janne Lundström.

Den handlar om Abena, som bor i en brittisk koloni i Afrika. Hon kommer inte speciellt bra överens med sin mamma, och hennes pappa (som hon verkligen tyckte om och som alltid brydde sig om henne) har precis dött. Abena har många syskon, men det är bara ett av dem hon tycker riktigt mycket om, Akkor. Han är Abenas tvååriga lillebror, som hon ofta måste passa.

En dag måste Abena ta med sig Akkor när hon går till floden och tvättar. Plötsligt upptäcker hon att Akkor är försvunnen; han är inte kvar och leker i strandkanten längre. När Abena får syn honom igen sitter han i en kanot, och flyter iväg längs floden. Abena bestämmer sig för att ensam följa efter honom och rädda honom, hon vet att hennes mamma kommer att bli rasande om hon får veta att att Abena tappat bort sin lillebror ...

Den dödes dotter var på många ställen spännande och jag tyckte ganska mycket om miljöbeskrivningarna. Speciellt tyckte jag om skildringarna av den afrikanska naturen. Av någon anledning fastnade jag inte i den och tyckte inte att karaktärerna var speciellt intressanta. Jag tyckte om slutet, som kändes trovärdigt. Den slutade hoppfullt, men utan att det kändes överdrivet lyckligt.

15 april 2010

Info till min hemliga bokvän

Vi som är med i En bok om dagens vårsköna bokbyte ska svara på några frågor om läsning och annat trevligt som man skulle kunna få av sin hemliga bokvän!
Jag använder samma svar som jag använde inför bytet Julklappspåse Large, och om någonting har förändrats markerar jag det med rött.

* Vilken genre håller du dig helst till då du läser?
Jag håller mig faktiskt inte till någon speciell genre, jag läser många olika typer av böcker! Mest läser jag ungdomsböcker och fantasy. Tidigare läste jag nog mer fantasy än nu, men fantasy är fortfarande en favoritgenre! Jag har även börjat läsa mer vuxenböcker, men än så länge finns det mycket kvar som jag är väldigt nyfiken på. Mycket böcker jag tycker om står det om på bloggen, men det är långt i från allt jag läser som jag hinner blogga om. Jag har läst väldigt många fler böcker än jag skrivit om på bloggen.
Jag tycker även mycket om historiska böcker (både intressanta faktaböcker och skönlitteratur som utspelar sig i andra tider). Jag är väldigt intresserad av Kina. Jag läser gärna fakta om Kinas historia, och Drakväktartrilogin (som tillhör mina favoritböcker) utspelar sig i Kina under Han-dynastin.
* Favoritförfattare? (Har du alla titlar eller har du läst alla titlar; alltså, är det idé att skicka något av just den författaren..?)
Joyce Carol Oates (nej, jag har verkligen inte alla titlar och jag har inte hunnit med att läsa allesammans heller. Jag har läst alla hennes ungdomsböcker, och äger alla utom Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg. Jag har även läst Blonde och håller på med Fallen), Margaret Atwood (trots att jag bara har läst en bok av henne, Penelopiaden. Jag vill hemskt gärna läsa fler), Jane Austen (jag har läst alla hennes romaner utom Mansfield Park. Jag har alla på engelska, men på svenska har jag bara och Northanger Abbey, Förnuft och känslaEmma. Jag äger och håller på med Kärlek och vänskap, några av Jane Austens tidigaste texter), Philip Pullman (jag har läst Den mörka materian och har alla tre böckerna. Jag har även läst Rubinen i dimman, och har både den och Skuggan från norr), Tove Jansson (jag har och har läst alla böckerna om Mumintrollen), Carole Wilkinson (jag har och har läst Drakväktaren, Purpurdraken, Drakmåne och Dragon Dawn), J.K. Rowling (har och har läst allt), Charlotte Brontë (har läst och har Jane Eyre), Naomi Novik (har och har de fyra första Temeraire-böckerna, har och håller på med den femte), Julia Sandström (jag har och har läst alla), Michelle Magorian (jag har Tystnad tagning, Hemlängtan, Godnatt Mister Tom, En liten kärlekssång och Plats på scen), Vibeke Olsson (har och har läst Ulrikeböckerna, Molnfri bombnatt, Skymningens nådatid, Murkronan och Sågverksungen) och många andra!
* Läser du på andra språk än svenska? Vilka?
Jag läser även gärna på engelska.
* Lyssnar du på böcker? Vilket format, i så fall?
Ibland lyssnar jag på böcker, men jag läser hellre. Lyssnar gör jag bara med sådant jag läst tidigare. Böcker där jag inte vet hur det går vill jag läsa, annars tar det för lång tid.
* Samlar du på böcker av någon särskild författare?
Nja, jag vill ha så många böcker (olika titlar) som möjligt av mina favoritförfattare.
* Har du någonstans publicerat en lista över böcker som du har läst eller som du äger? I så fall, var?
Nej, det har jag inte. Jag har försökt fylla i en läsdagbok (inte på internet) men det gick inte. Jag glömde hela tiden att skriva i den när jag var klar med böckerna.
* Vad är du ute efter, då du läser? (Bildning, äventyr, romantik, hjärngymnastik, nya erfarenheter..? Försök att berätta!)
Alltsammans! Jag älskar att läsa, därför läser jag!
* Finns det någon genre eller författare som du undviker? Vilken?
Rosa "tjejböcker" om mesiga tjejer som ser det som sitt mål i livet att bli ihop med coola killar och bli populära. Jag har läst Om jag kunde drömma (första Twilight-boken), men den var inte riktigt min typ av bok.
Jag är trött på ungdomsböcker som innehåller överdrivet mycket problem (nästan alla problem en tonåring kan få ska in i en och samma bok), men där allting löser sig (vanligtvis genom att tjejen det handlar om hittar en kille hon blir kär i) på de sista sidorna och slutet blir lyckligt och känns extremt overkligt.
* Finns det någon genre eller författare som du gärna vill prova på, men inte kommit dig för? Vilken?
Enormt många vuxenböcker! Eftersom jag så nyligen upptäckt dem finns det mycket jag är nyfiken på.
* Finns det några särskilda titlar som du letar efter och som du skulle bli riktigt glad över att få?
Inte som jag kan komma på.

Här kommer mina svar på frågorna om annat trevligt än böcker (som givetvis alltid är allra trevligast):

* Vad gör du helst på fritiden?
Läser, spelar cello, dansar, umgås med kompisar, bakar kladdkakor och fotograferar.
* Samlar du på något?
Fina bokmärken.
* Favoritfärg?
Grön och turkos.
* Teve-serier som du uppskattar?
Vita huset, Tess och Sense and Sensibility.
* Favoritfilm? Eller: vilken slags film gillar du bäst?
Stolthet och fördom, Little miss Sunshine, The Golden Compass, Marie Antoinette, Bright Star och Harry Potter-filmerna (jag tycker bäst om trean och femman, men är inte jätteförtjust i sexan och fyran) är några favoriter. Jag tycker även om musikaler, som Mamma Mia, The Phantom of the Opera, Grease och Dirty Dancing.
* Föredrar du te eller kaffe? Vilken smak?
Te! Jag dricker inte kaffe, men te dricker jag absolut! Jag dricker en massa te i en massa olika smaker. Jag dricker ofta te två gånger om dagen, ibland tre. Jag tycker om en massa olika sorters te, men min favoritsort är Lapsang. Några andra favoritsorter är Orange Jaïpur, Himlagott, Lust och fägring, Ceylon Gardens, vitt te, Olong-te och olika sorters grönt te. Jag är inte så förtjust i för fruktigt te och te som smakar för syntetiskt och onaturligt.
* Vilket slags godis tycker du bäst om?
Mörk eller vit god choklad. Jag äter inte segt godis med gelatin i. Jag gillar även naturgodis och nötter.
* Stjärntecken?
Fiskarna.
* Något som du verkligen skulle avsky att få i ett paket som ska föra tankarna till våren?
Något som får mig att tänka på vintern!
* Något som du verkligen skulle bli glad över att få i ett vårskönt paket?
En riktigt bra bok, som jag får av någon som listat ut att jag kommer gilla den.
* Eventuella allergier eller födoämnesval (vegan, t.ex.)?
Jag är vegetarian (men jag äter fisk), och det är därför jag inte äter gelatin.

Spännande böcker om Nya Zeeland

Böckerna om Kimberlie är skrivna av Kim M. Kimselius, som även skrivit böckerna om Theo och Ramona. Än så länge finns det två böcker om Kimberlie, Kimberlie - Äventyr på Nya Zeeland och Kimberlie - Ett nytt liv.

I den första boken åker trettonåriga Kimberlie och hennes föräldrar till Nya Zeeland för att hälsa på hennes pappas släkt. Kimberlie är förväntansfull och övertygad om att resan kommer bli rolig och spännande, men samtidigt är hon orolig att något ska hända. Hon har mycket hon är rädd för, som flygplan och höga höjder.
Kimberlie bestämmer sig för att under resan träna bort lite rädslor genom att göra saker hon tycker är läskiga, men ofta är sakerna hon gör lite för farliga. Flera gånger blir hon räddad av en maorie (maorier är Nya Zeelands ursprungsbefolkning) med en blå tatuering i ansiktet. Kimberlie är inte säker på vad hon egentligen tycker om maorien. Trots att han har räddat hennes liv flera gånger tycker Kimberlie att han är lite skrämmande. Han verkar ha någon sorts magiska krafter, och han vet saker om Kimberlie som hon inte kan förstå hur kan fått reda på. Dessutom säger hennes släktingar en massa fördomsfulla saker om hur hemska alla maorier är, och även om släktingarnas fördomar gör henne illa till mods funderar hon ibland på om de kanske har rätt.

På Nya Zeeland träffar Kimberlie också Andy, en trevlig kille i samma ålder som hon. Andy blir vän med Kimberlie och hennes föräldrar, han känner att hennes familj är som hans familj borde vara (men verkligen inte är).

I den andra boken, Kimberlie - Ett nytt liv, händer något hemskt som gör att Kimberlies liv aldrig kommer bli sig likt igen. Kimberlie är övertygad om att hon aldrig någonsin kommer att bli glad igen, och är upprörd över att omgivningen förväntar sig att hon snabbt ska komma över den fruktansvärda händelsen. Trots allt lyckas Kimberlie hitta glädje och trygghet igen, men ännu en obehaglig händelse tar ifrån henne det igen. Dessutom får hon för sig att alla hemska saker som händer är hennes fel, och att alla som är nära henne är i fara. För att inte råka skada fler av de människor hon älskar är hon på väg att ensam ge sig ut i Nya Zeelands vildmark, där många spännande äventyr väntar henne och Andy ...

Jag tycker väldigt mycket om alla böcker jag läst av Kim M. Kimselius, men jag tycker att Kimberlieböckerna är ännu bättre än böckerna om Theo och Ramona. De är allvarligare och karaktärerna känns mer trovärdiga. Kimberlie är omtänksam och vill väl, och innerst inne vet hon vad hon tycker. Trots det är hon ofta ganska osäker. Hon är från början säker på att släktingarnas hemska historier om att alla maorier är elaka är fel, men senare börjar hon tvivla. När hon till slut lär känna maorien försvinner alla tvivel och hon inser att släktingarna hade fel. Ofta är hon väldigt upptagen av att hon är tonåring och därför måste anstränga sig för att vara som en tonåring "ska vara", och ibland gör det att hon är på väg att glömma bort vad hon egentligen känner. Kimberlie är modig och gör utan att tveka farliga saker för att rädda dem hon älskar, men det händer att hon är lite dumdristig och utsätter sig för fara i onödan.

Jag tycker väldigt mycket om Kimberlie, delvis därför att hon är så trevlig och delvis därför att hon känns så verklig. Att hon är osäker och inte alltid gör det som är rätt gör att hon känns mer som en riktig människa än hon gjort om hon alltid vetat exakt vad hon skulle göra och aldrig varit osäker på vad som är rätt och vad som är fel.

Jag rekommenderar verkligen Kimberlieböckerna, och jag längtar väldigt mycket efter fortsättningarna!

8 april 2010

Under vingarnas skugga

Under vingarnas skugga är del tre av (förmodligen) fyra i serien Nyckelväktarna av Julia Sandström. De tidigare böckerna i serien heter På ödets vingar och Så långt vingarna bär.

Nyckelväktarna utspelar sig i en annan värld, i en värld där det finns bland annat magiker och karíter. Karíter är varelser som är mycket starkare än människor, har vingar och kan byta skepnad.

Böckerna handlar om karíten Shanzoc och hans vänner, människorna Comíl och Liva. Shanzoc är en bevarare, hans uppdrag är att hitta och varna Nyckelväktarna för de onda krafter som försöker stjäla nycklarna till Bergens port. Shanzoc skadades i början av sitt uppdrag, men räddades av nyckelväktaren Pah och hans barnbarn, Comíl och Liva. När bevararnas och Nyckelväktarnas fiender, De Avskydda, dök upp på Pahs skepp gav Shanzoc, Comíl och Liva sig av. Sedan dess har de varit på jakt efter fler nyckelväktare.

Sedan Shanzoc skadades har han varit förvandlad till människa och kallat sig Shan. Shanzoc vågar inte berätta det för Comíl och Liva av rädsla för deras reaktioner.

När Under vingarnas skugga börjar har Shanzoc, Liva och karíten Dýlla precis lyckats rädda Comíl från De avskyddas fängelse, men Comíl har livshotande skador. Den enda som kan rädda honom är Nyckelväktaren Ìsery, men att hinna fram till Ísery i tid är ett svårt uppdrag. De bestämmer att Dýlla ska flyga till rebellernas läger, där Ísery finns, med Comíl, och Shanzoc och Liva tvingas klara sig själva tills de kommer fram till rebellägret.

Väl framme i lägret verkar det som om alla är i säkerhet, men är det verkligen så? Det verkar som om det finns en förrädare bland rebellerna, och om De Avskydda får veta var lägret finns när stridsgruppen är ute på ett uppdrag är Iserý och resten av rebellerna helt oskyddade.

I den här boken har Shanzoc kommit ännu närmare Liva och Comíl än tidigare, men han vågar fortfarande inte berätta för dem att han är karít. Samtidigt som Shanzoc och Liva blir bättre och bättre vänner glider Liva och Comíl ifrån varandra. Inte långt innan Comíl blev tillfångatagen hade han och Liva ett hemskt bråk. Trots att båda säger att det inte spelar någon roll nu har ingen av de verkligen kommit över det. Relationerna mellan de tre vännerna blir mer och mer komplicerade, och hela tiden lurar hotet från De Avskydda och den onde kungens soldater ...

Jag tycker att Under vingarnas skugga är den bästa boken hittills i serien, eftersom den är allvarligare och mer spännande än de tidigare. Karaktärerna och deras relationer till varanrda är mer komplicerade och därför mer intressanta.

Julia Sandström tror att det kommer bli fyra böcker i serien (jag tycker att det vore trevligt med fler, eftersom de är så bra), och jag längtar verkligen efter nästa bok!