Stalin

När Stalin var sjuk och höll på att dö blev han omhändertagen av fyra läkare, varav endast en var legitimerad. Detta berodde på att Stalin, i ett av sina många extremt paranoida ögonblick, bestämt sig för att fängsla alla de mer kvalificerade läkarna. Det här och mycket annat har jag lärt mig av Simon Sebag Montefiores fantastiskt intressanta biografi Stalin - den röde tsaren och hans hov.

Någonting jag tycker är väldigt fascinerande med Stalin är hur vänlig och charmig han kunde vara mot sin familj och de han för tillfället betraktade som sina vänner. Jag tror att vi gärna tänker oss att människor som Stalin, eller Hitler, som är ansvariga för miljontals människors död är osympatiska, obehagliga människor i alla sammanhang. Det är svårt att koppla ihop mannen som ger order om att tortera och mörda människor på löpande band, diktatorn som ger de styrande i landets olika delar kvoter för hur många som måste avrättas, med den omtänksamme fadern som skickar kärleksfulla brev till sin fru och ständigt ger komplimanger åt människorna i sin omgivning. Å andra sidan är det väldigt logiskt, då det är väldigt mycket lättare att uppnå en sådan maktposition som Stalins om man är vältalig och karismatisk.

Människorna i kretsen kring Stalin beundrade honom ofta, men var också livrädda för honom. De levde hela tiden med risken att han skulle bestämma sig för att de inte var pålitliga, få för sig att de konspirerade mot honom och därför fängsla, och ofta låta tortera och avrätta, dem och deras familjer. Rykten om att man en gång skrivit ett Stalinkritiskt brev eller en vädjan om att en fängslad släkting skulle friges var nog för att man skulle gripas. Även här hade Stalin nytta av sin karisma. Han hade för vana att invagga sina offer i en falsk säkerhet innan de greps, och kunde ofta vara extra vänlig mot sina bekanta dagarna innan de arresterades.

I landets olika regioner, där de styrande hade kvoter att uppfylla, var det ofta saker som den lokale makthavarens personliga sympatier som avgjorde vilka som fick leva och vilka som dog. Stalin såg Ivan den förskräcklige som en förebild, men menade att denne borde ha varit mindre återhållsam när han slog ihjäl sina fiender. "Han borde ha slagit ihjäl allesammans för att kunna bygga en stark stat", sade Stalin.

Stalin och de andra högt uppsatta inom det sovjetiska kommunistpartiet var alla överens om att tortyr var helt nödvändigt. På listor över sådana som skulle arresteras skrev Stalin anteckningar vid vissa namn, som "Prygla, prygla!" eller "Är det inte dags att klämma åt den här herrn och tvinga honom att avlägga rapport om sina smutsiga gärningar?". "NKVDs användning av fysiska påtryckningar" var enligt Stalin en "helt korrekt och snabb metod". "Det var nödvändigt att agera skoningslöst", menade Molotov. Att fängslade människor misshandlades till döds var inte alls ovanligt.

Stalin - den röde tsaren och hans hov är en otroligt intressant och lärorik läsupplevelse! Alla som vill lära sig mer om Sovjet, Stalin, terror eller förtryck borde läsa den. Den är ganska omfångsrik, och för det mesta är innehållet tungt och obehagligt, men tack vare att det är så mycket flyt i språket blir boken inte det minsta svårläst. Jag vill hemskt gärna läsa mer av Simon Sebag Montefiore, som till exempel hans andra bok om Stalin, Den unge Stalin, eller kanske hans biografi om staden Jerusalem!

En riktig hjälte

Jag brukar inte läsa särskilt mycket biografier, men nu har jag hittat en jag fastnat i totalt. Jag fick "Det står ett rum här och väntar på dig" - berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg i julklapp, och än så länge är den helt fantastisk. Att Ingrid Carlberg dessutom kom till vår skola och föreläste om Raoul Wallenberg i höstas tror jag bidrar till att göra läsupplevelsen ännu bättre.

Raoul Wallenberg var en väldigt intressant person tycker jag. Han riskerade sitt eget liv och räddade otroligt många ungerska judar undan deportation till koncentrationsläger under andra världskriget, han var mycket modig och kan definitivt sägas ha varit en riktig hjälte. Ändå var det till stor del en slump att det blev just han som åkte till Budapest 1944 och blev så central i räddningsaktionerna. Raouls far dog innan sonen föddes, och han fick stor del av sin uppfostran av sin farfar. Farfadern, Gustaf Wallenberg, var bitter över att han till skillnad från sina bröder inte fått någon plats i familjens bank, SEB, och såg det som sin livsuppgift att se till att sonsonen blev framstående inom näringslivet. Att bli diplomat ingick inte alls i den unge Raoul Wallenbergs framtidsplaner, och att just han blev utvald för att åka till Ungern och hjälpa till att rädda judar kom sig till stor del av att slumpen hade placerat hans kontor i samma byggnad som de amerikanska diplomaterna i Sverige höll till. Räddningsaktionen var nämligen en amerikansk idé, men man behövde en svensk som skulle åka till Budapest och sköta arbetet där. Att Raoul Wallenberg föreslogs berodde troligtvis på att de amerikanska diplomaterna mötte hans kompanjon, Kálmán Lauer, i hissen på jobbet. Lauer var jude, och hade sin familj i Budapest. Han ville att Raoul skulle åka dit och hjälpa dem att komma därifrån, och när han upptäckte att det behövdes en svensk som åkte till Ungern för att hjälpa judarna där föreslog han genast sin kollega. Jag tycker att det är otroligt hur en man som alltid ansett sig själv vara feg och som fick uppdraget tack vare tillfälligheter kunde sköta det som utomordentligt bra och riskera och till slut till och med offra sitt eget liv för det.

Raoul Wallenberg var en riktig hjälte, och Ingrid Carlberg har skrivit en fantastisk bok om honom. Nu ska jag fortsätta läsa!

Escape from Camp 14

Escape from Camp 14 av den prisbelönta amerikanska journalisten Blaine Harden handlar om Shin Dong-hyuk, som är den hittills enda någonsin som flytt från ett av de nordkoreanska fångläger som enligt landets regim inte existerar. Shin, som idag är tjugosex år gammal, växte upp i lägret Camp 14. Han har många ärr efter tortyr, som den brända huden sedan han hängdes upp i en krok över öppen eld för att förmås berätta om sin mors och sin brors planerade flykt, eller som den högra handen där en del av långfingret saknas sedan det skars av som straff för att han tappade en symaskin.

Innan hans mamma och hans storebror försökte fly hade Shin aldrig ens funderat på världen utanför Camp 14. Han var född och uppvuxen i lägret, och kände inte till någonting annat.  När han var barn bodde han tillsammans med sin mamma. De sov på golvet och var ständigt hungriga. Mamman arbetade på dagarna, och medan hon var borta brukade Shin stjäla hennes mat. Han tänkte inte på att det skulle leda till att hon fick gå hungrig, han tänkte inte på henne som en annan människa. För honom var hon en konkurrent, ett hot i hans kamp för överlevnad. När Shin idag berättar om när han var liten säger han att han älskade sin mamma, men som liten visste han inte vad älska betydde. I Camp 14 finns varken tid eller energi för kärlek. Att leva under fruktansvärda förhållanden kan lätt göra människor avtrubbade, och jag har inte svårt att förstå att empati och kärlek inte ingår i ens känsloregister när man levt hela sitt liv på en plats som Camp 14. Jag är otroligt imponerad av Shin, som sedan han flytt från Camp 14 och lämnat Nordkorea bestämt sig för att viga sitt liv åt att kämpa för mänskliga rättigheter.

Shins första minne är en avrättning, den första av många. Han var bara fyra år gammal, och minns hur han tillsammans med sin mamma gick till ett stort fält där alla fångar samlats för att bevittna avrättningen. När han var i sjuårsåldern såg han en lärare slå ihjäl en flicka för att hon stulit några riskorn. Han och hans klasskamrater tyckte dock inte att det var en särskilt speciell eller upprörande händelse, de hade fått lära sig att det var rätt, att det var så det skulle vara. Nästa avrättning som beskrivs i boken är Shins mammas och storebrors, då de straffas för att ha försökt fly. Den första av de tio regler alla fångar i lägret tvingas lära sig utantill lyder "Anyone caught escaping will be shot immediately".

Shins enda brott är att han är sina föräldrars son. Vad hans mamma straffas för vet han inte, och hans pappa är i lägret därför att två av hans bröder begick ett brott. I Nordkorea straffas människors hela familjer i tre generationer framåt, vilket jag tror är en av de saker som gör möjligheten för att befolkningen ska göra uppror väldigt mycket mindre. Människor är väldigt mycket mer benägna att riskera sina egna liv än sina barns.

Shins föräldrar kände inte varandra innan de hamnade i arbetsläger, deras äktenskap är arrangerat av vakter där. Som belöning kan fångar som anses ha uppfört sig väl och arbetat hårt få gifta sig, men ingen får själv välja med vem. Vid "stora dagar", som Kim Il Sungs födelsedag och nyårsafton tillkännages vilka som ska gifta sig. Jag tror att sådana saker, som i jämförelse med det fruktansvärt hårda arbetet och tortyren kan verka som detaljer, är väldigt betydelsefulla för vakternas kontroll av fångarna. Människorna som lever under de fruktansvärda förhållanden som råder i Camp 14 och andra läger får inte ens bestämma vem de vill dela sitt lidande med, de kan inte gå hem på kvällen och finna tröst hos människor de älskar och litar på. Tillsammans med de vi älskar är vi starkare, och i Camp 14 är människor inte starka. Kärlek, tillit och vänskap är alla sådant det finns ytterst lite av. Ingen kan lita på någon, vilket gör att alla är väldigt svaga.

Jag tycker att Escape from Camp 14 är bra, intressant och fruktansvärt obehaglig. Idag lever uppskattningsvis tvåhundratusen människor i nordkoreanska fångläger. Jag tror att det är jätteviktigt att så många människor som möjligt läser Escape from Camp 14. Ju mer omvärlden vet om hur det är i Nordkorea, desto större tror jag att chanserna att göra livet bättre för de tjugofyra miljoner människor som lever i detta slutna, märkliga land blir.