31 december 2012

Nu är 2012 snart slut

Inatt tar 2012 slut, och det har varit ett år med många trevliga läsupplevelser och annat roligt bokrelaterat!

Precis i början av året var jag finalist i Årets boktipsare, och var i Stockholm på prisutdelning. Det var mycket trevligt, jag träffade nya människor och fick en massa nya böcker! En annan sak som hände i början av året var att mitt omdöme om en bok för första gången hamnade på en boks baksida. Boken var Det borde finnas regler av Lina Arvidsson, och jag tyckte mycket om den.

En väldigt stark läsupplevelse i våras var Mannen utan öde av Imré Kertész. Den handlar om Förintelsen, och bygger på författarens egna upplevelser. Delar av den utspelar sig i Auschwitz, där jag precis hade varit med skolan, vilket jag tror bidrog till att jag blev så otroligt berörd av denna fantastiska bok.

Jag blev efter att ha läst Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman mycket intresserad av Nordkorea. Jag läste då även den mycket obehagliga men väldigt bra Escape from Camp 14, som handlar om den förste som någonsin lyckats fly från ett nordkoreanskt fångläger. Nordkorea har vissa likheter med landet Oceanien i George Orwells 1984 som jag läste i juli. Personkulten runt Oceaniens ledare Storebror är inte olik den runt Nordkoreas ledare (som visserligen är död, men som inte blir mindre älskad för det) Kim Il Sung, och deras ord blir betraktade som sanningar oavsett hur osannolika de är. Om Storebror säger att två plus två blir fem måste man helt enkelt tro på det, liksom en nordkoreansk guide berättar att de snötäckta bergen alltid är täckta av snö eftersom Kim Il Sung sagt att de är det, trots att hon likaväl som turisterna måste kunna se att det inte är någon snö på bergen.

Efter att ha läst 1984 ville jag läsa fler dystopier, och det ledde till att jag upptäckte vilken fantastisk författare Margaret Atwood är. Först läste jag Tjänarinnans berättelse, en riktigt, riktigt bra bok som utspelar sig i ett framtida USA där en religiös grupp tagit makten och gjort Bibelns ord till lag. Kvinnor har i princip inga rättigheter och att bekänna sig till någon annan religion än den officiella är belagt med dödsstraff. Sedan läste jag Oryx och Crake, som också den var otroligt bra och fruktansvärt obehaglig. När jag läst klart den kände jag mig mest lite tom och hade ingen läslust, eftersom jag egentligen bara ville läsa mer Oryx och Crake. Då hittade jag The year of the Flood, som visade sig inte bara vara ytterligare en dystopi av Margaret Atwood, utan deussutom utspela sig i samma värld som Oryx och Crake. Då blev jag glad igen, eftersom The Year of the Flood visade sig vara precis vad jag hade letat efter - ännu mer Oryx och Crake!

Ytterligare en dystopi jag läste under året var Kallocain av Karin Boye. Även den tyckte jag väldigt mycket om. Kallocain läste var den första bok jag läste på min iPad, och att läsa böcker på det viset har både fördelar och nackdelar. När man har tung packning är det skönt att kunna ha med sig en massa elektroniska böcker eftersom dessa inte väger ett gram extra, men det är så mycket trivsammare att kunna hålla i, lukta på och känna på boken man läser. Läsplattor kan vara praktiska på tåget, men annars vinner den fysiska boken alla gånger! En annan liten fördel är att så gott som alla klassiker kan laddas hem gratis, och gratis klassiker är alltid trevligt.

På iPaden läste jag även Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, som är ytterligare en författare jag upptäckt under året. Under jullovet har jag läst Den allvarsamma leken och början av Martin Bircks ungdom, och jag tycker mycket om dem allesammans.

Hogwarts? Nej, bara min skola.
Andra roliga, trevliga och intressanta saker som hänt under året är till exempel att jag har börjat på gymnasiet, att jag har varit på opera flera gånger under året och bland annat sett fantastiska Luisa Miller och att jag var och lyssnade på Svetlana Aleksijevtij på Internationell författarscen i Malmö. En trevlig sak med att gå på gymnasiet är att vi fått lyssna på flera mycket intressanta föreläsningar, till exempel har vi hört Dick Harrison prata om slaveri och Ingrid Carlberg prata om Raoul Wallenberg. Ingrid Carlberg har skrivit årets Augustvinnare i fackbokklassen, nämligen "Det står ett rum här och väntar på dig" - berättelsen om Raoul Wallenberg. Den håller jag just nu på att läsa, och den är väldigt bra och väldigt intressant!

Några andra härliga läsupplevelser under året var Nattens cirkus av Erin Morgenstern, Stål av Silvia Avallone och Sågverksungen av Vibeke Olsson. Jag hoppas att även 2013 blir ett trevligt år, fyllt av bra böcker. Gott nytt år!

28 december 2012

Läsvärda hundraåringar


I höstas läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg, och nu har jag även läst Den allvarsamma leken av samma författare. De är två helt underbara böcker, och tidigare ikväll påbörjade jag ytterligare en bok av Hjalmar Söderberg, nämligen Martin Bircks ungdom.

Den allvarsamma leken börjar en svensk sommar i början av 1900-talet. Arvid Stjärnblom och Lydia Stille blir häftigt förälskade i varandra. Hon är nitton och han är tjugotvå, och även om de försöker att inte låtsas om det är det är det väldigt osannolikt att de har en framtid tillsammans. Han har ingen inkomst, och i en tid då mannen skulle försörja familjen var det självklart att en ung kvinna som Lydia inte skulle gifta sig med någon som Arvid, utan med någon äldre med större möjligheter att försörja henne. Åren går, Lydia gifter sig med Markus Roslin, som precis som förväntat är rik och många år äldre. Arvid får jobb på en tidning, blir musikrecensent och gifter sig med Dagmar Randel, som enligt hur Arvid själv framställer det närmast lurar in honom i ett äktenskap. Han kommer aldrig riktigt över Lydia, och när de tio år senare träffas blir deras gamla känslor för varandra starka igen och de inleder ett hemligt förhållande.

Det går inte att säga att otroheten rättfärdigas av att Arvid och Lydia är fast i olyckliga äktenskap. De håller båda av sina makar, som håller av dem också, även om de inte känner samma passion för dessa som för varandra. Det är just det som gör det så komplicerat. Lydia skiljer sig i och för sig från sin man ganska snart efter att hon och Arvid träffats igen, men Arvid fortsätter att vara gift med Dagmar hela tiden. Om hustrun han bedrog hade varit någon han inte älskade, och som inte heller älskade honom, hade det varit väldigt mycket lättare att säga att hans förhållande med Lydia är försvarbart. Nu är det inte så, Dagmar älskar honom och även om Arvids känslor för henne inte är som de för Lydia tycker han om henne och skulle helst inte vilja ljuga för henne. Att ljuga för någon som litar på en och bedra någon som älskar en är moraliskt svårare att försvara än att ljuga för någon som redan anser att man är opålitlig eller bedra någon som ändå inte älskar en. Det gör så mycket mer ont att upptäcka att någon man litat på varit oärlig eller att bli bedragen av någon man älskar.

"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn", säger Arvids släkting och kollega Markel till honom. Detta sätt att tänka finns tydligt i Den allvarsamma leken. Söderberg säger inte att det är okej att göra som Arvid och Lydia, han säger inte att otrohet är rätt. Samtidigt dömer han dem inte, vilket är ganska speciellt med tanke på att boken är ungefär hundra år gammal. Arvid och Lydia framställs inte som dåliga människor, men varken de eller deras tillvaro blir heller på något sätt förhärligade. Att det inte är särskilt bra att göra som Arvid och Lydia är tydligt, det är inte rätt mot Dagmar och det gör oftast inte dem själva särskilt lyckliga heller. I Den allvarsamma leken känns det på något sätt som om det ändå inte är deras fel, de gör något som är dåligt men kan inte riktigt rå för det. Liknande tankar finns i Doktor Glas. Bokens huvudperson, doktor Glas, mördar prästen Gregorius för att dennes hustru ska bli fri från honom. Att det hade varit önskvärt att slippa mörda prästen är självklart för doktorn, men han ser det som att han inte har något annat alternativ. Han vill hjälpa fru Gregorius, vilket man inte kan säga är en ond känsla, och det enda sätt han anser sig kunna göra detta på råkar vara genom en ond handling, nämligen att mörda hennes man. Söderberg säger inte att det var rätt att mörda Gregorius, men han säger inte heller att doktor Glas är en ond människa för att han gör det. "Man väljer inte sitt öde" kan sägas även om doktor Glas. Hans öde tycks vara att bli en mördare, men det är som om det inte är någonting han kan hjälpa.

Man skulle kunna säga att såväl personerna i Den allvarsamma leken som i Doktor Glas är offer för tiden de lever i. Hade Arvid och Lydia levt idag hade de kunnat gifta sig med varandra när de var i tjugoårsåldern om de ville det, och det hade även varit accepterat att de levde tillsammans utan att gifta sig. Om de senare i livet skiljt sig från sina makar och gift sig med varandra hade det naturligtvis inneburit upprörda känslor även idag, men det hade varit socialt accepterat på ett sätt det inte var för hundra år sedan. Idag hade Lydia troligtvis aldrig gift sig med Markus Roslin, och eftersom Arvids och Dagmars äktenskap var ett sätt för dem att rättfärdiga sitt handlande när Dagmars far fick veta att de haft ett förhållande (det var Dagmar som då sade till sin far att de var hemligt förlovade, och det är därför Arvid anser att hon lurat honom att gifta sig med henne) hade troligtvis inte heller de gift sig, då det i dagens samhälle inte är något konstigt att människor har förhållanden utan att gifta sig. Hade fru Gregorius levt idag hade det varit lättare för henne att skilja sig från sin man, och doktor Glas hade "sluppit" bli en mördare. 

Jag tycker otroligt mycket om Söderbergs språk. Många tror att böcker som har över hundra år på nacken per definition är svårlästa, att språket skulle vara gammaldags och jobbigt att förstå. Det kunde inte vara mer fel! Både Den allvarsamma leken och Doktor Glas är böcker jag bara gled igenom. De första sidorna är det en aning ovant med gammaldags verbformer i pluralis, som lågo eller skreko, men det tar inte lång tid innan det känns helt naturligt. Att en bok är väldigt välskriven, vilket båda de här böckerna definitivt är, betyder inte att språket blir svårare att förstå. Tvärtom gör det språket till ett än mer effektivt verktyg för att förstå och ta till sig bokens innehåll!


24 december 2012

God jul!

Jag önskar er en riktigt god jul och många hårda klappar!

14 december 2012

Lästid, jul och fina klappar

Jag läser för lite! Skolan tar som sagt mycket tid, jag kommer hem senare än innan och har mer läxor. Även om jag lär mig otroligt mycket intressanta saker och älskar min skola, är det förstås lite tråkigt att tiden för att läsa blir mindre. Jag läser mindre än jag skulle vilja, och skriver ännu mindre. Snart är det dock jullov, och då hoppas jag på att kunna ägna mig åt en massa läsande.

Mycket av min läsning sker just nu på bussen och tåget (att bo långt från skolan har sina fördelar), men jag saknar att verkligen sjunka ner i en bok och bara läsa i en massa timmar. Det ska jag se till att göra på lovet!

Apropå jul och läsning, en trevlig jultradition är att i december läsa En julsaga av Charles Dickens, ett kapitel varje advent och det sista på julafton. Det brukar vi alltid göra hemma hos mig, allra helst i köket med tända ljus och nybakta pepparkakor. Den är en väldigt fin bok, med ett budskap som är mycket aktuellt även idag. Man ska bry sig om sina medmänniskor, och kärleken till människor ska vara större än kärleken till pengar och saker. Även om Ebenezer Scrooge är ett extremt exempel på en materialistisk snåljåp finns det tyvärr gott om människor som skulle behöva fundera lite över vad de egentligen prioriterar.

Vad känns egentligen bäst i magen att få i julklapp, en ny mobiltelefon eller utbildning för ett fattigt barn? Jag citerar En julsaga, "julen är den tid på året då nöden är som störst för de fattiga och glädjen som varmast för de rika". På julafton ger vi varandra presenter, vi äter god mat i överflöd, vi är glada och vi känner gemenskap med varandra. En stor del av jordens befolkning lever i fattigdom, och vi som har det bra ställt har faktiskt råd att göra en insats och inkludera fler av våra medmänniskor i gemenskapen och givmildheten, till exempel genom att ge bort ett myggnät som minskar malariaspridningen i fattiga områden, skolböcker till fattiga barn eller en get som kan hjälpa en familj att försörja sig själva och ta sig ur fattigdomen.

God jul!

16 november 2012

Internationell författarscen

Igår kväll var jag på internationell författarscen på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Svetlana Aleksijevitj, som pratade om sin bok "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Svetlana Aleksijevitj är en av världens främsta reportageförfattare, och brukar finnas med i spekulationerna inför Nobelpriset.

Boken, som jag ännu inte har läst men väldigt gärna vill läsa, handlar om de kvinnor som var med i Röda armén under andra världskriget. Ohyggligt många kvinnor har fruktansvärda upplevelser att berätta om, som de inte har fått prata om tidigare. Efter kriget var det nämligen så att medan de överlevande männen betraktades som hjältar var kvinnorna tvungna att låtsas som om kriget inte hade hänt, eftersom ingen ville gifta sig med en kvinna som varit vid fronten. "Kriget har inget kvinnligt ansikte" berättar om andra världskriget ur en annan synvinkel än vi är vana vid, och som Svetlana Aleksijetivitj sade igår kväll är det otroligt bra att hon hunnit skriva den innan alla vars vittnesmål finns med i den hunnit dö.

"Jag ville skriva en bok som skulle göra generaler illamående", sade Svetlana Aleksijevitj. Med den här boken, och flera av sina andra böcker, vill hon få alla människor att inse att krig aldrig är en bra lösning. Hon vill att människor ska sluta se krig som något naturligt, och jag önskar att hon lyckas.

Att lyssna på Svetlana Aleksijevitj var väldigt intressant, och de utdrag ur hennes bok som lästes högt berörde mig otroligt mycket. Hon sade väldigt mycket kloka saker, och dessutom är bara själva känslan av att vara i samma rum som en författare så himla häftig! Nu vill jag läsa hela "Kriget har inget kvinnligt ansikte". Har du någon gång möjlighet att lyssna på Svetlana Aleksijevitj ska du absolut göra det!

3 november 2012

Neverwhere

Neverwhere av Neil Gaiman är en av de konstigaste och en av de bästa böckerna jag har läst på länge.Tidigare hade jag läst och tyckt om Stardust, men det var ett tag sedan och efter att ha läst Neverwhere har jag insett att Neil Gaiman verkligen är en av mina favoritförfattare.

Richard Mayhew bor i London och lever ett ganska vanligt, halvtråkigt liv. Han har ett bra jobb, en trevlig lägenhet och är förlovad. Hans fästmö, Jessica, försöker ständigt få honom att förändras för att bli mer som hon vill att han ska vara. Richard duger aldrig riktigt, och måste hela tiden anpassa sig för att Jessica inte ska bli arg på honom. På väg till en middag med Jessicas chef, den rike Mr Stockton, hittar Richard och Jessica en skadad flicka på trottoaren. Jessica tycker att de ska strunta i det, så att de inte kommer försent till Mr Stockton, men Richard vägra göra det. Att lämna en skadad människa känns fel, och eftersom flickan ber honom att slippa åka till sjukhus tar han med henne hem till sig.

Flickan, som heter Door, gömmer sig undan Mr Croup och Mr Vandemar, två män som reser genom tid och rum och mördar människor. På uppdrag av en för Door okänd arbetsgivare har de mördat hennes familj, och vill nu mörda henne också. Door och hennes familj hör till en annan värld än Richard, en värld han inte visste fanns. Hon kommer från London Below, som befinner sig under det vanliga London. Där finns allehanda magiska varelser, människor som verkar höra hemma i alla möjliga olika tider och människor som från början levde i London Above, Richards London, men som har fallit genom sprickorna och hamnat i London Below i stället.

Door verkar kunna prata med djur, och ger Richard mycket märkliga instruktioner för hur han ska hjälpa henne. Han ska gå till en viss gata, där han ska vända sig om tre gånger och sedan komma att hitta en vän till Door som kan hjälpa henne. Richard gör detta, även om han tycker att det verkar märkligt och inte tror att det kommer fungera, och möter då till sin stora förvåning en man som kallar sig Markisen av Carabas, som ska hjälpa Door. Markisen och Door ger sig av, och Richard väntar sig att livet efter denna märkliga händelse ska återgå till det normala. Visserligen finns det meddelanden på hans telefonsvarare där Jessica skriker att förlovningen är slut och att hon inte vill veta av honom mer, men han har någon sorts förhoppning om att det ska visa sig att allt bara är en ond dröm. Snart börjar dock fler märkliga saker hända. Taxibilar slutar stanna för honom, hans skrivbord på jobbet är borta och alla han känner beter sig som om de aldrig sett honom förut. Det verkar som om han helt enkelt har slutat existera. Richard försöker leta upp Door igen, eftersom det var när han träffade henne alla de underliga sakerna började hända, och upptäcker motvilligt att han nu hör till det andra London, till London Below.


Han lyckas så småningom hitta Door, Markisen och Doors nyanställda livvakt Hunter, som ska skydda henne mot Mr Croup och Mr Vandemar. Alla har de olika motiv, Door vill veta på vems order Mr Croup och Mr Vandemar mördade hennes familj, Richard vill hitta ett sätt att få tillbaka sitt gamla liv, Hunter vill bli den som dödar The Beast of London och Markisen har en skuld han måste betala. De ger sig ut på ett fantastiskt spännande, och ofta otäckt, äventyr genom denna speciella värld, och Richard undrar flera gånger om han blivit galen. Han, som brukade leva ett helt vanligt liv, hamnar nu hela tiden i situationer där han måste prata med råttor, besöka övergivna tunnelbanestationer som egentligen inte finns, gå igenom magiska prövningar för att få tillgång till magiska nycklar, träffa änglar och hålla sig undan historiens skickligaste mördare.

De som har fallit genom sprickorna är till exempel hemlösa och andra människor som hamnat utanför i samhället, och i Neverwhere har Neil Gaiman skapat en värld för alla dessa människor. De som hör till London Below är osynliga för människorna i London Above, liksom många hemlösa är så gott som osynliga för alla förbipasserande som inte vill se. Denna värld är fantastiskt spännande, och fylld av såväl sluga, ondsinta mördare som fantastisk magi, stort mod och stark vänskap.

Jag tycker otroligt mycket om karaktärerna i Neverwhere, som Door, Richard, Markisen, Hunter, Old Bailey, Abboten som vaktar nyckeln och många fler. Även de som inte är det minsta sympatiska är oerhört fascinerande. Mr Croup och Mr Vandemar, som brände ner Troja, tog pesten till Flandern och har lönnmördat ett antal furstar och nästan lika många påvar är riktigt obehagliga personer men underbara bokkaraktärer. Jag skulle verkligen inte vilja träffa dem, men jag älskar att läsa om dem. Mr Croup älskar ord, och Mr Vandemar är alltid hungrig. Medan Mr Croup funderar på vad deras arbetsgivare egentligen vill och är den som pratar med och lurar till sig offer, är Mr Vandemar bara intresserad av att mörda, äta levande djur och att få nya vapen att mörda med.

Neverwhere är en riktigt, riktigt underbar bok. När jag läste den tänkte jag väldigt ofta "åh, vilken fantastisk mening! Den måste jag berätta för någon om!". Några rader tänkte jag likadant igen, och så var det genom hela boken. Neil Gaiman har en otrolig fantasi, och ett fantastiskt sätt att berätta sina underbara historier på. Nu tänker jag läsa American Gods, som jag tror och hoppas är minst lika underbar som Neverwhere.


19 september 2012

Nu finns sju nya kapitel på Pottermore

Dem ser jag fram emot att leka med när jag har gjort lite läxor.

16 september 2012

Tidsbrist, men jag hinner läsa

Som jag tidigare nämnt har jag precis börjat på gymnasiet, och jag trivs jättebra. Vi har otroligt intressanta lektioner, min klass är fantastisk och i fredags fick vi våra lånekort på Universitetsbiblioteket i Lund (även om vi bara går på gymnasiet). Men skolan tar ganska mycket tid, jag går längre dagar, har längre väg hem och måste plugga mer, vilket gör att jag inte hinner blogga särskilt mycket. Läsa en del har jag ändå hunnit, och tur är väl det.

Bland annat har jag läst The Year of the Flood av Margaret Atwood, som var minst lika fantastisk som Oryx och Crake. Efter att ha läst Oryx och Crake hade jag lite svårt att komma in i några andra böcker, eftersom jag var så uppfylld av den. Jag ville egentligen inte läsa något annat än mer Oryx och Crake. Då tog jag ner The Year of the Flood ur hyllan, och började läsa. Döm om min lycka när jag upptäckte att den inte bara var en annan dystopi av Margaret Atwood, utan utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake. Så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma, alltså!

Av skolan har vi fått iPads, vilket gjort att jag börjat läsa e-böcker. Egentligen är jag inte så förtjust i e-böcker, jag älskar att verkligen hålla i en bok, jag tycker om att lukta på böcker. Jag tycker om känslan av att vända blad, särskilt i böcker med lite finare, tjockare papper. Väggar täckta av bokhyllor är något av det vackraste jag vet. Ipaden har dock fått mig att, om än motvilligt, erkänna att det finns fördelar med e-böcker också. När jag ska släpa ryggsäcken full med skolböcker hela vägen till Lund känns det himla lyxigt att kunna ha med mig ett helt litet bibliotek av tåglektyr utan att det väger ett gram extra.

En bok jag läst på iPaden är ytterligare än dystopi, nämligen Karin Boyes Kallocain. Den var riktigt, riktigt bra och fruktansvärt obehaglig. Den utspelar sig i ett totalitärt framtidssamhälle, där alla handlingar eller yttranden som så mycket som antyder statsfientlighet är olagliga. Övervakningen är stor, och begrepp som integritet och frihet är sedan länge glömda. Huvudpersonen, Leo Kall, uppfinner ett medel som får människor att avslöja allt de tänker på. Detta gör det möjligt att göra även tankar olagliga. "Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre - som vi så länge har trott, med orätt", utbrister Kall exalterat. När jag skrev om Oryx och Crake skrev jag att "Vi behöver människor som säger 'stopp, det här är inte rätt' när naturvetenskapliga uppfinningar används till saker som, helt enkelt, inte är rätt". I Kallocain finns inga sådana människor, och även här blir resultatet fruktansvärt obehagligt. Kallocain vill jag gärna skriva mer om, så det tänker jag göra någon gång när jag har mer tid.

Häromdagen dök ett sådant här fint paket upp i min brevlåda, innehållande bland annat Blink blink med stjärnan och Önska bort, önska nytt av Ingrid Olsson. Båda böckerna innehåller korta skildringar av människor, där barn och ungdomars relationer till sina föräldrar ofta står i centrum. Jag tyckte att det var två väldigt fina böcker, och jag tyckte om att relationen mellan barn eller tonåringar och deras föräldrar fick så mycket plats. Jag saknar ofta det i ungdomsböcker, alltför ofta skildras föräldrar enbart som jobbiga och tjatiga. Jag tyckte att det var väldigt trevligt med ungdomsböcker där det inte alls är så, utan som visar att tonåringar faktiskt kan ha roligt och trevligt och känna gemenskap tillsammans med sina föräldrar.

På en håltimme för några dagar sedan tog jag ner American Wife av Curtis Sittenfeld ur en hylla i vårt fina skolbiblioteket, och började läsa. Än så länge är den väldigt, väldigt bra, och jag ser fram emot att läsa klart den. Tung att bära på är den visserligen, men det är det värt!

30 augusti 2012

Motvilligt är jag tillbaka på facebook

För ett tag sedan tog jag bort mitt facebookkonto, av integritetsskäl. Jag ville inte att hela mitt liv skulle finnas på facebook, jag var trött på att spotify ständigt uppmanande mig att publicera vilken musik jag lyssnade på på facebook, jag tycker att det är obehagligt att allting numera hela tiden måste finnas på facebook. Därför raderade jag mitt facebook-konto, vilket kändes jättebra.

Jag fick många frågor om varför jag tagit bort facebook, och många tyckte att det var konstigt. Jag har kompisar som funderat på om jag tagit bort det för att jag skulle börja på gymnasiet, och ville ha en nystart. Så var det absolut inte. Jag gillar inte facebook och vill egentligen inte ha facebook överhuvudtaget.

Att helt slippa facebook är dock svårare än jag trodde. Vår klass ska ha en facebookgrupp, där vi kommer att få information om skolrelaterade saker, som inställda lektioner. Det är alltså inte en grupp bara för oss elever, vilket jag hade kunnat leva utan, det är en grupp som lärarna kommer att hålla i och som vi behöver vara med i för att få nödvändig information om vår skolgång. Det vill jag såklart inte missa, och därför har jag skaffat facebook igen. Först blev jag lite irriterad på mina lärare, som gjort så att vi alla är tvungna att ha facebook om vi inte vill missa information. Samtidigt kan jag förstå dem. De frågade hur många i klassen som hade facebook, och det visade sig vara alla utom jag. På frågan om huruvida vi kollade vår e-post regelbundet svarade knappt hälften ja. ”Lappar brukar ni ju tappa bort”, sade lärarna, ”och om vi skickar mail ser ni inte. Men facebook, det håller så gott som alla koll på.” Jag förstår att man som lärare väljer att använda facebook i det läget. Det skulle förmodligen jag också göra.

En av lärarna föreslog att jag skulle skaffa ett facebookkonto enbart för detta, men eftersom det skulle resultera i att jag blev facebookvän med mina nya klasskompisar men inte med några andra skulle det verka som om jag faktiskt hade tagit bort facebook för att kunna börja om på nytt. Det ville jag inte, och därför har jag nu facebook igen, om än motvilligt.

Matildas läshörna finns dock fortfarande inte på facebook, eftersom det är en blogg och därför inte har någon skola att få information från.

22 augusti 2012

Utmaning

Jag har blivit utmanad av TinaO! Tack tack, vad roligt! Utmaningen går ut på att skriva ner åtta fakta om sig själv, och sedan utmana fyra andra bloggare att göra samma sak. Här kommer åtta fakta om mig:

1. Jag började gymnasiet idag, på Historieprogrammet på Katedralskolan i Lund. Den första skoldagen var jättehärlig, både klassen och lärarna verkar jättebra och trevliga!

2. Jag har likadana converse som Luna har i den femte Harry Potter-filmen. Detta upptäckte jag dock inte förrän jag hade haft skorna ett tag.

3. Jag dricker väldigt mycket te. Mitt favoritte är lapsang, och finns inte lapsang dricker jag gärna grönt te.

4. Jag är feminist, och tycker att alla borde vara feminister. Att kvinnor ska ha samma rättigheter som män är självklart, och tyvärr är det inte så idag.

5. Jag spelar cello, och har gjort det i fem år. Musiken är väldigt viktig för mig, och jag trivs otroligt bra på stråkläger. Där finns massor av andra cellister och violinister, och ljudet av människor som övar på sina stråkinstrument hörs överallt.

6. Jag äter nästan aldrig köpt bröd. Hemma hos mig är det min pappa som bakar allt bröd, och när jag var liten tog jag för givet att det var så hos alla. Varför det fanns bröd att köpa i mataffärerna kunde jag inte begripa.

7. Jag är vegetarian, och tycker att det är jättetrevligt att det på min nya skola finns ett vegetariskt alternativ varje dag. Jag behöver inte längre gå in och hämta mat i köket, och det är lättare för de som inte är vegetarianer att ändå låta bli att äta kött då och då. Det är bra för både djuren och miljön, så jag tycker att det är jättebra!

8. När jag var liten brukade jag be aftonbön på kvällarna, eftersom de gör det i Madicken. Jag tyckte att det var väldigt konstigt att vi inte bad bordsbön (det gör de ju också i Astrid Lindgrens böcker!). Idag är jag inte alls troende. Dessutom var jag ledsen för att jag inte hade några pipper i håret!

Och här kommer fyra bloggare jag utmanar:

En bok om dagen

Min nya klasskompis Märta

Lyran

Iktoro

21 augusti 2012

Sagolika böcker från Sagolikt

Sagolikt är ett mycket, mycket trevligt bokförlag som ger ut genusmedvetna barnböcker. Jag har fått fem böcker som recensionsex, Kalle med klänning, Vem ska älska Ella?, Jösta och Johan, Måste ha monster och Känn med hen.

Känn med hen är en fin bok för mycket små barn, som handlar om hur bra och viktigt det är med känslor. Familjen h består av fem figurer, som alla står för varsin känsla. Alla känslor är viktiga och bra att ha, står det, och det är ju precis så det är. När man är ledsen är det bra att gråta, och när man är glad ska man skratta. Att stänga in ilska är inte bra, och det är faktiskt inget fel med att vara rädd.

Måste ha monster är en fantastiskt konstig och galen bok om Moni, som inte vill äta. Det spelar ingen roll hur mycket hennes mammor försöker väcka hennes aptit, hon vill inte ha. Tills plötsligt en dag, då hennes kusin Katrin är och hälsar på, och klagar över att det finns monster under sängen. "Nejdå", säger Moni, övertygad om att monster bara finns i fantasin. Sedan tittar hon efter under sängen, och upptäcker att där faktiskt sitter ett monster. Och då händer något. Moni blir hungrig. Äntligen har hon hittat någonting hon vill äta ...

Jösta och Johan är två giraffer, som plötsligt känner att de längtar efter ett barn. Eftersom de båda är hangiraffer är det lite knepigt att skaffa barn, så de ger sig ut och letar efter övergivna barn som behöver en familj. Det blir dock svårare än de väntat sig, men till slut hittar de Junior, och bildar den sötaste familj jag läst om på länge. Det här är en otroligt fin och gullig liten bok, som jag verkligen rekommenderar till alla små barn!

Vem kan älska Ella? är också fin, men väldigt sorglig. Elvira är dryga nittio och hemlös, och känner sig gammal, trött och ensam. En dag hittar hon ett övergivet litet barn i en korg, tillsammans med en skylt med texten "Vem kan älska Ella?". Elvira bestämmer sig för att hon ska älska Ella, och tar sig an det lilla barnet. De lever tillsammans i några år, och även om de har det svårt och inte har någonstans att bo trivs de otroligt bra med varandra. Men när Ella är runt sex år gammal, och Elvira närmar sig hundra dör den gamla kvinnan, och Ella måste plocka fram sin gamla skylt och ge sig ut och leta efter en ny familj som kan älska henne.

Min favorit av böckerna är Kalle med klänning. Kalle är och hälsar på sina kusiner på sommarlovet, och blir avundsjuk på deras svala sommarklänningar. Själv går han runt och svettas i shorts. Han får låna en av kusinernas klänningar, en fantastiskt fin rosa klänning med självlysande silverprickar på. Kalle älskar klänningen, och vill inte ha på sig något annat. Han tänker aldrig, aldrig någonsin ta av sig den. När han ska börja skolan, sexårs, efter lovet tycker hans föräldrar att han ska ta av sig klänningen och sätta på sig vanliga kläder i stället. Kalle vägrar. Klänningen är det bästa klädesplagget han har, och den tänker han ha på sig i skolan. Sedan visar det sig att de andra killarna i skolan tycker att det är ganska konstigt, och fel, att Kalle har klänning, klänning är ju en tjejgrej. Killarna i klassen har dock oändligt mycket lättare att acceptera att Kalle har klänning än vad deras föräldrar har. När det visar sig att Kalle över sommaren blivit jättebra på att spela fotboll och säger att det är tack vare klänningen, eftersom den gör att han lyckas med allt han vill, vill de andra killarna också ha klänning. Det tycker däremot inte deras föräldrar är en bra idé. Killar ska inte ha klänning, säger de, och kallar till extra föräldramöte där de säger åt Kalles föräldrar att Kalle måste sluta ha klänning, att han måste bli normal och ha på sig normala kläder.

Vad är det som är så otroligt provocerande med att killar vill klä sig i klänning? Det strider mot hur vi är vana vid att det är, men det borde egentligen inte vara ett problem. Jag tror att en anledning att människor störs så väldigt mycket av det, förutom att det ifrågasätter det vi vant oss vid att se som "normalt", är att det kvinnliga hela tiden värderas lägre än det manliga. Småflickor som är lite "pojkaktiga", alltså klättrar i träd, spelar fotboll och går runt i smutsiga jeans, ses som lite häftiga, medan pojkar i samma ålder som är "flickaktiga", alltså gärna leker med till exempel dockor, gråter när de slår sig eller vill ha klänning på sig, ses som mesiga och töntiga. En av de saker killar i min ålder oftast kallar varandra när de vill vara riktigt elaka är "tjejig". Om man är man, eller kille, är något av det värsta man kan vara kvinnlig eller tjejig. Det pratas mycket mer om att tjejer måste bli bättre på att ta plats i klassrummet, och att kvinnor måste bli bättre på att ta plats i arbetslivet, än att killar och män måste ta mindre plats (även om det bästa för arbetsron i ett klassrum vore att alla gjorde som mest tjejer gör idag, och räckte upp handen i stället för att skrika rakt ut). Småkillar som vill ha klänning, som Kalle och senare även hans vänner, ställer inte upp på det. Genom att, hör och häpna, helt frivilligt klä på sig tjejkläder säger de att de inte tycker att det är sämre att vara tjej. De går inte med på att klänning är sämre än byxor, de går inte med på att flicka är sämre än pojke.


En sak jag tycker så mycket om med de här böckerna är hur de bryter normer utan att göra en stor grej av det. Ja, Moni har två mammor och familjen Ella hittar består av två män, men det beskrivs inte som någonting som är så himla konstigt. Jag har läst böckerna högt för några barn i olika åldrar, och inget av dem har reagerat på något av detta. De ser bra historier och fantastiska bilder, och att inte alla barn i de har en mamma och en pappa är ingenting barnen tycker är konstigt. De här böckerna rekommenderar jag verkligen till alla små barn, och jag tycker att det är himla synd att Sagolikt inte fanns när jag var i den åldern.

19 augusti 2012

Oryx och Crake

Oryx och Crake är en riktigt bra bok. Den är skriven av Margaret Atwood, som bland annat även skrivit den fantastiska Tjänarinnans berättelse. Precis som Tjänarinnans berättelse utspelar sig Oryx och Crake i framtiden, exakt när vet vi inte. Bokens huvudperson, som kallas Snöman, är, verkar det som, den sista människan kvar i en värld som ödelagts av någon sorts katastrof. Alla andra människor har dött till följd av en mystisk sjukdom. Det är ont om mat, och Snöman vet att han så småningom kommer att svälta ihjäl. Världen befolkas av Crakes barn, en sorts supermänniskor som utvecklats av Crake, som en gång i tiden var Snömans bäste vän. På den tiden var Snöman inte Snöman, utan Jimmy.

Samhället Jimmy lever i är uppdelat i reservat, som HelthWyzer och OrganFarmenAB, och så kallade plebsområden. I reservaten bor forskareliten, som Jimmys pappa hör till, och i plebsområdena människorna som ska konsumera sakerna som uppfinns i reservaten. Botemedel finns nu för alla de sjukdomar som tidigare dödade människor, vilket gör att det egentligen inte behövs några forskare som arbetar med att skapa nya läkemedel. För att säkra sitt existensberättigande utvecklar företagen numera hela tiden nya virus och bakterier (detta är naturligtvis superhemligt) som de stoppar in i de piller människorna i plebsområdena köper. Det gör att nya sjukdomar sprids, och att nya mediciner måste utvecklas, vilket i sin tur leder till att människorna i reservaten kan fortsätta tjäna pengar. I plebsområdena bor alla de människor som inte har pengar, utbildning eller makt, och så länge de fortsätter att konsumera bryr sig människorna i reservaten inte särskilt mycket om dem. Alla de sjukdomar som finns i plebsområdena gör att människor från reservaten undviker att resa dit, och de är också anledningen till att forskarna och deras familjer bor så avskärmade från resten av världen.

I Oryx och Crake har de naturvetenskapliga kunskaperna utvecklats otroligt mycket, medan humanioran verkar ha glömts bort helt. DNA byggs ihop och nya djurarter skapas, nya mediciner och nya sjukdomar hittas på. Visst måste vi utveckla naturvetenskapen, för att till exempel kunna bota farliga sjukdomar, men det är otroligt viktigt att fundera över vad det är rätt att använda sina kunskaper till. Vi behöver litteratur, vi behöver ett historiemedvetande. Annars är det så lätt att människor slutar fundera över vad som är rätt och fel. I det samhälle som skildras i Oryx och Crake anses de som har moraliska invändningar mot saker vara onödigt känsliga och lite tramsiga. Vi behöver människor som kan säga "stopp, det här är inte rätt" när naturvetenskapliga kunskaper används för saker som, helt enkelt, inte är rätt. Jag tycker att det otäckt att det känns som om humanioran redan värderas mycket lägre än naturvetenskapen. I våras gick jag ut nian med toppbetyg, och människor i min omgivning tycker att det är konstigt att jag inte ska gå natur. Är man smart är det natur som gäller, tycker många, och att använda sin hjärnkapacitet åt historia eller att lära sig nya språk (såvida det inte är språk man kan ha nytta av i näringslivet, förstås) verkar av många anses vara lite slöseri med intelligens.

Det var sjutton år mellan det att Tjänarinnans berättelse och Oryx och Crake kom ut, men det var väldigt intressant att läsa de direkt efter varandra. Trots att de skiljer sig väldigt mycket från varandra finns det vissa detaljer som är snarlika. Crake och Anföraren, som finns i Tjänarinnans berättelse, är båda tydliga med att gruppen alltid kommer före individen. Vid ett tillfälle frågar Anföraren Offred vad hon tycker om det samhälle han varit med och skapat. "Man kan inte laga en omelett utan att knäcka ägg", säger han, och berättar att de försökte förändra det till det bättre. "Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid värre, för somliga", säger han. Vid ett tillfälle berättar Crake för Jimmy att människors förmåga att hoppas gör att vi är dödsdömda som art. "Vi är dödsdömda utan hopp också", säger Jimmy, på vilket Crake svarar "Bara som individer". Crake och Anföraren har dessutom samma åsikter om kärlek. De är båda med och skapar världar där kärlek inte finns alternativt inte tillåts ta någon plats, och anser båda att det de gjort är en förbättring gentemot hur det var förut, eftersom kärlekens inblandning bara gjorde saker så komplicerade för människorna. De påpekar båda att kärlek bara har spelat roll under en relativt kort del av mänsklighetens historia, och att det de gör bara är att återställa saker till den gamla ordningen.

Oryx och Crake är en fantastiskt bra bok. När jag hade läst ut den hade jag svårt att komma in i några andra böcker, eftersom det enda jag egentligen ville läsa var mer Oryx och Crake. Därför blev jag mycket lycklig när jag plockade ner Year of the Flood ur hyllan med tanken "det kanske är lite likt i alla fall" och upptäckte att den utspelar sig i samma värld som Oryx och Crake, och alltså är så nära "mer Oryx och Crake" man kan komma!

4 augusti 2012

Tjänarinnans berättelse

Tjänarinnans berättelse är skriven av Margaret Atwood. Den är en fruktansvärt otäck bok, som utspelar sig i ett framtida USA. En fanatisk religiös grupp har tagit makten, och Bibelns ord har blivit lag. Alla som bekänner sig till någon annan religion än statens blir avrättade om de inte antingen byter religion eller flyr. Regimens spioner, kallade Ögon (vilket syftar på att Herrens Ögon ser allt) finns överallt.

Så gott som alla som bryter mot lagen blir hängda. Deras kroppar hängs upp på Muren, för att avskräcka människor från att begå brott. Kropparna på Muren kan vara till exempel läkare som utfört aborter (ett brott som rubriceras som barnamord), kättare eller homosexuella. Homosexualitet kallas för "svek mot könet". Allt sexuellt umgänge utom det som endast tjänar till att avla fram barn är förbjudet. Någonting har gjort att nästan alla kvinnor blivit sterila. För att inte födelsetalen ska bli för låga tvingas fertila kvinnor att bli Tjänarinnor, vilket innebär att de lever i olika hushåll där de ibland, under mycket strikta former, har sex med mannen för att bli gravida. Om de får barn måste de lämna i från sig det, till hushållet, och flytta vidare till ett annat hushåll för att föda ett barn även där. En Tjänarinna som inte föder några barn blir straffad. Det går inte att välja att inte vara Tjänarinna, och att försöka rymma är straffbart.

Det är ett samhälle där kvinnor överhuvudtaget inte har några rättigheter. Alla gamla kvinnor har försvunnit, och det ryktas om att de tvingas arbeta i något som kallas Kolonierna. Exakt vad som händer i Kolonierna vet ingen, men det är en mycket fruktad plats där dödligheten är stor. Inga kvinnor får ha någon egendom, och endast män får arbeta. Kvinnorna är antingen Hustrur, Martor, Tjänarinnor eller Tanter. Hustrurna är gifta (och märk väl, de betecknas som hustrur, de existerar i princip endast i förhållande till män), och håller sig hemma. Martorna arbetar i olika hem som kokerskor, städerskor och liknande. Tjänarinnornas uppgift är att föda barn, och Tanterna är de som lär upp Tjänarinnorna. Någonstans i Bibeln står det att kvinnan ska vara underordnad mannen, och därför är det detta som gäller.

Bokens berättare, som är en Tjänarinna, kallas för Offred, men detta är inte hennes riktiga namn. Hennes riktiga namn får vi aldrig veta. Namnet Offred syftar på  att hon hör till en man som heter Fred, liksom Ofglen hör till Glen och Ofwarren till Warren. Tjänarinnorna ses nämligen inte som människor, deras enda uppgift är att föda barn åt samhället. De hör till den man de ska förse med ett barn, och anses inte ha något annat existensberättigande överhuvudtaget. Som tillgångar, som samhällets egendom, är de få fertila kvinnorna oerhört värdefulla. Som människor, har de däremot inget värde alls.

Tjänarinnans berättelse är en fantastiskt bra bok. Hittills har jag bara läst den och Penelopiaden av Margaret Atwood, men jag vill definitivt läsa mer!

1 augusti 2012

Matildas läshörna finns inte på facebook längre

Det beror på att jag har tagit bort mitt facebookkonto. Det är något jag har funderat på att göra ett tag, men det som slutgiltigt avgjorde det var att jag läste 1984. Den skildrar en värld där människor ständigt är övervakade, där ingen har något privatliv överhuvudtaget. Där beskrivs det som en skrämmande framtid, och idag ger många människor helt frivilligt upp en stor del av sitt privatliv via facebook. Det ville jag inte vara med och göra.

Numera måste man ha ett facebookkonto för att få skaffa Spotify. När Spotify började samarbeta med facebook ville mitt Spotify hela tiden ansluta sig till mitt facebook. Gång på gång fyllde jag i att jag inte ville det, men det hjälpte inte. Det fortsatte tjata om det, och till slut anslöt jag det för att jag hade en spellista jag och några vänner gjort tillsammans som de också ville kunna redigera och lyssna på. Direkt dök det upp en länk till min spotifyprofil i min facebooklogg, där alla mina vänner uppmanades att gå och titta på mina spellistor. Jag, som inte tyckte att precis vilken musik jag lyssnade på angick alla mina facebookvänner, ändrade mina inställningar så att alla spellistor utom just vår gemensamma var privata. Ett tag senare kände jag att jag inte längre har något behov av att ha facebook och Spotify ihopkopplat, och försökte ta bort kopplingen. Då upptäckte jag att det inte gick. En smula irriterad fortsatte jag att göra alla spellistor privata. Så småningom började facebook publicera alla spår man lyssnade på på Spotify, vilket irriterade mig. Jag tyckte inte, tycker inte, att det angår alla vilken musik jag lyssnar på. Inte därför att det är hemligt, utan för att det är en principsak. Jag vill inte att alla saker jag gör ska publiceras, för det har helt enkelt inte med alla jag känner att göra.

I rutan där man ska skriva för att göra en facebookstatus står det alltid "Vad tänker du på?". Varför uppmanas människor berätta för alla sina facebookvänner (som i de flesta fall är ett antal hundra) vad de tänker på? Vad jag tänker på angår inte heller någon annan. Att "checka in" på platser man är på blir allt vanligare. Alla ens vänner ska alltid kunna se var man befinner sig, och man uppmanas att med hjälp av sin mobil hela tiden uppdatera sin facebookstatus eller ladda upp bilder, så att folk alltid vet vad man gör också. Vid alla statusar och bilder står det var personen i fråga befann sig när hon eller han laddade upp statusen/bilden. Man behöver alltså inte ens medvetet berätta var man är för att det ska visas. Att ständigt uppdatera sin facebook och berätta vad man gör, var man är och vilka man umgås anses normalt. Man behöver inte ens hota människor för att få reda på information om deras privatliv, det är bara att titta på facebook, allt finns där.

Vilka sidor jag gillar på facebook påverkar vilka annonser som visas för mig, information om vad gör på facebook (och, har jag misstänkt ibland, även vilka andra webbsidor jag är inne på samtidigt som jag är inne på facebook) förs vidare till företagen som gör reklam för mig när jag är inne på facebook. Detta beskrivs som något som görs för min skull, "för att jag ska få reklam anpassad till mina intressen". Jag vill inte ha reklam anpassad till mina intressen, mina intressen angår inte företagen som annonserar på facebook.

För ett tag sedan pratade jag lite gamla minnen med en kompis. "Minns du när jag blev arg på dig för att du lade upp en bild på mig på din blogg utan att fråga?", sade jag. "Det var tider det, vilken integritet jag hade. Nu finns till och med Bokmatilda på facebook." Det var då jag började fundera. Jag ville ta tillbaka min integritet, jag ville inte finnas på facebook. Vad jag gör, var jag är, vad jag tänker på, vem jag umgås med, vilken musik jag lyssnar på och vilka konserter jag ska gå på angår inte alla. Tanken på att mitt sociala liv skulle bli lidande hindrade mig från att ta bort mitt konto, men efter att ha läst 1984 bestämde jag mig för att strunta i det. Det finns massor av andra sätt att hålla kontakt med människor. Jag vill inte ha facebook. Jag vill inte berätta vad jag tänker på.

31 juli 2012

1984

1984 av George Orwell är den första bok jag läst i Lyrans klassikerutmaning. Den skrevs 1948 (och gavs ut året därpå) och skildrar en skrämmande framtid där det ständigt är krig, människor alltid är övervakade och varje regimkritisk tanke är otillåten.

Winston Smith bor i Oceanien, som är en av de tre superstater som finns i världen. De två andra är Eurasien och Ostasien, och de tre länderna befinner sig ständigt i krig med varandra. Det är ett krig som inte kan vinnas, eftersom de tre parterna är så jämnstarka. Gränserna mellan dem förflyttas ständigt lite åt än det ena och än det andra hållet, men även om de egentligen alla har den kapacitet som krävs för att invadera större delar av varandras territorium låter de bli. Befolkningen i Oceanien är mycket förtryckt, och jag anar att det är ungefär likadant i Eurasien och Ostasien. Ingen av regimerna vill att befolkningen ska få kontakt med människor som vet hur livet ser ut i något av de andra länderna, eftersom det skulle innebära att det blev uppenbart för människor hur mycket av det de fått lära sig som inte stämde. Om en del av Eurasien invaderades av Oceanien skulle oceanierna ha möjlighet att tala med människor som levt hela sina liv i Eurasien. Då skulle de upptäcka att bilden av hur allting som inte är bra i Oceanien ändå är mycket värre i Eurasien och Ostasien inte stämde, och den centrala del av regimens propaganda som går ut på att få människor att hata eurasier och ostasier skulle inte längre fungera (eftersom oceanierna skulle upptäcka att eurasierna var människor precis som de själva, och inte alls förtjänade att hatas). Dessutom skulle de nya medborgarna inte vara uppväxta med det nya landets propaganda, och inte vara så lätta att kontrollera som de som hela sitt liv fått lära sig vad de ska tycka, vem de ska dyrka och vad de ska tro på.

Vilka av de tre länderna som är emot varandra och vilka som är allierade varierar hela tiden, men befolkningen i Oceanien luras att tro att det hela tiden haft samma motståndare. Sanningen modifieras hela tiden, och alla dokument (till exempel tidningar och bilder) som inte stöder den aktuella versionen av det förflutna redigeras tills inga bevis för att det någonsin varit på något annat sätt än det regimen just nu säger att det har varit finns kvar. Winston arbetar på Sanningsministeriet, ett av de fyra ministerium som finns i London. De övriga är Fredsministeriet, som ansvarar för krig, Kärleksministeriet, som ansvarar för att upprätthålla lag och ordning samt Överflödsministeriet, som ansvarar för ekonomin. Sanningsministeriet är det ministerium som ansvarar för "sanningen", även om lögnerna vore en betydligt mer korrekt benämning. De som arbetar där jobbar med att förändra det förflutna. Om Oceanien plötsligt är i krig med Ostasien i stället för Eurasien redigerar Sanningsministeriet allting som visar att Oceanien någonsin varit i krig med Eurasien. Sanningsministeriet ändrar citat som landets ledare, Storebror, gjort så att det ser ut som om han förutspått framtiden.

Människorna i Oceanien är, förmodligen, på något plan medvetna om att de "sanningar" de får lära sig inte stämmer. De måste ju minnas att Oceanien varit i krig med Eurasien nyligen, och de måste märka att Storebrors förutsägelser inte alltid stämmer. Ändå lyckas de på något vis tro på den sanning myndigheterna presenterar dem för. Detta, att veta att någonting är sant men ändå acceptera att någonting som är precis tvärtom också är sant, kallas på nyspråk för dubbeltänk. Nyspråk är ett språk som håller på att utformas i Oceanien, ett språk gjort för att begränsa befolkningens möjligheter att göra uppror. I nyspråk finns inte de ord som behövs för att tänka de tankar som, formellt, inte är olagliga men som vid upptäckt (och den ständiga övervakningen gör det så gott som omöjligt att undgå upptäckt) alltid bestraffas med döden. Ordförrådet i nyspråk är fattigt, och alla nyanser i språket är borttagna. Ord som dåligt, förträffligt eller fruktansvärt finns inte. Bra finns, och motsatsen till bra är obra. Om någonting är väldigt bra är det dubbelbra, och om någonting är ännu bättre är det dubbelplusbra. Det skulle gå att formulera en regimkritisk mening av slaget "Storebror är obra". Det skulle till och med gå att säga att "Storebror är dubbelplusobra". Men att föra ett resonemang om varför Storebror är dubbelplusobra är på nyspråk omöjligt, eftersom det inte finns några ord för det. Att göra uppror är omöjligt om man inte ens i sina egna tankar kan förklara vad det är man gör uppror mot och varför, och att övertala andra att göra detsamma är ännu svårare.

Oceanien styrs av Partiet, och den officielle ledaren är Storebror. Hans ansikte syns på stora planscher som sitter överallt, med texten "Storebror ser dig". Invånarna i Oceanien är verkligen övervakade hela tiden. I alla hem finns teleskärmar, som fungerar både som sändare och som mottagare. De spelar in allting som händer, med både bild och ljud. Man vet aldrig när man är iakttagen, och det är inte omöjligt att alla är iakttagna precis hela tiden. Teleskärmarna är även lite som radioapparater, fast utan möjligheten att välja kanal och omöjliga att stänga av. Invånarna måste lyssna till rapporter om hur det går i det aktuella kriget (som, officiellt, naturligtvis är samma krig som det alltid har varit) och om hur produktionssiffrorna till och med överstigit förväntningarna. Detta gör de naturligtvis inte egentligen, och när Winston på jobbet ändrar siffrorna i förutsägelser som gjorts långt tidigare tänker han att inga av siffrorna spelar någon roll. Siffrorna han byter ut var påhittade, och siffrorna han byter ut dem mot är också påhittade. Det spelar ingen roll vad de säger, levnadsstandarden är ändå väldigt låg för en stor del av landets befolkning, och även om alla tror på de officiella siffrorna vet alla att produktionen är långt ifrån tillräcklig för landets behov. Dubbeltänk måste ständigt utövas.

Winston känner att det inte stämmer, att han vill göra motstånd. När teleskärmen berättar att Oceanien är i krig med Ostasien och allierade med Eurasien minns Winston att Oceanien tidigare var i krig med Eurasien och allierade med Ostasien, trots att det sägs att det alltid varit som det är nu. I en pappershög på jobbet hittar han en bild, en bild som inte hunnit förstöras, som visar att tre män levde ett datum då de officiellt var döda. En liten stund håller han beviset för att allting är lögn i handen, innan han förstör det. Han kan omöjligt behålla det, om det upptäcktes skulle han definitivt bli avrättad. Men han kommer ihåg det, och det är det enda som betyder någonting. Han kommer ihåg vad som är sant, trots att meningen är att han ska glömma bort det.

I Winstons lägenhet har teleskärmen fått en lite ovanlig placering. I stället för att sitta så att den kan filma hela rummet, är den placerad så att en liten alkov befinner sig utom synhåll från den. Om Winston trycker ihop sig får han plats inne i den, och kan alltså placera sig utom synhåll för teleskärmen. Där sätter han sig och skriver. Han skriver "NER MED STOREBROR" flera gånger, han skriver att frihet är friheten att säga att två plus två är fyra. I Oceanien finns inte den friheten, om Storebror säger att två plus två är fem är det inte okej att säga att det är fyra, då är det inte ens okej att tro att det är fyra. Om Storebror säger att två plus två är fem är man tvungen att tro att två plus två är fem, även om man vet att det är fyra. Man måste lita på Storebror, även när man vet att han har fel. Man måste älska Storebror, även om man egentligen hatar honom.

På senaste tiden har jag läst en del om Nordkorea, och likheterna mellan det som idag är världens mest stängda land och Oceanien är skrämmande stora. Båda länderna styrs formellt av en person som (i Oceaniens fall eventuellt) inte existerar (Kim Il Sung, som är död sedan 1994, i Nordkorea och Storebror, som kanske finns men sannolikt bara är en symbol, i Oceanien). Runt denna ledare finns en enorm personkult, i Nordkorea måste man älska Kim Il Sung och i Oceanien måste man älska Storebror. Bilderna på Storebror täcker husväggarna i London i 1984, varenda nordkoreanska tidning är fylld av bilder på Kim Il Sung. Säger Storebror att två plus två är fem är det så, och om Kim Il Sung säger att han inte har någon hårbeväxt böld på sin nacke har han inte det, även om vem som helst kan se att den finns där. Säger Kim Il Sung att det alltid är snö på de snötäckta bergen berättar guider för turister att det är så, även om de likaväl som någon annan borde kunna se att där inte finns någon snö. I Nordkorea utövas alltså också dubbeltänk. Samtidigt som man vet att det är på ett sätt, till exempel att bergen man ser inte är täckta av snö, måste man tro på att de är det, om det är vad Kim Il Sung har sagt att man ska tro. Friheten att säga att två plus två är fyra finns inte.

Jag tycker att 1984 är en fantastiskt bra bok. Den är fruktansvärt obehaglig och i vissa delar finns det mycket jag inte förstår, men jag tycker otroligt mycket om den!

2 juli 2012

The Tribes of Palos Verdes

För ett tag sedan läste jag Joy Nicholsons The Tribes of Palos Verdes, som Beatrix gav mig i ett av En bok om dagens bokbyten. Jag hade inte hört talas om den förut, och efter att ha läst denna fantastiska bok är jag otroligt glad att jag fick! Tack så mycket!

Medina är fjorton år och har precis flyttat till det lyxiga Palos Verdes i Kalifornien tillsammans med sin familj. Familjen består, utöver Medina, av hennes tvillingbror Jim och deras föräldrar. Medina beskriver Jim som sin ende vän, i skolan är hon mobbad och hemma är hennes mamma elak mot henne. Relationen mellan föräldrarna är inte alls bra, och mamman menar att Medina är precis som sin pappa. Hon säger att dottern är självisk och inte går att lita på, medan hon anser att Jim är precis motsatsen. Hur hon bemöter sina barn har egentligen ingenting med hur Jim och Medina egentligen är som personer, utan handlar egentligen om konflikterna mellan henne och pappan.

Medinas föräldrar träffades när de var ganska unga, och pappan föll för att mamman var så snygg. Han är väldigt utseendefixerad, och tycker att Medina måste anpassa sig och ha på sig mer snygga kläder för att få vänner i skolan. Hon passar inte alls in, hon är mycket smartare än de andra och går i en speciell klass för sådana som är ovanligt intelligenta. Hon är inte stolt och glad för att hon får gå där, vilket jag önskar att hon kunde vara, utan avundsjuk på sin bror som hamnat i en annan klass tillsammans med ett gäng andra populära killar som han brukar knarka tillsammans med. "Nobody likes a brainbox", säger hon, och samtidigt som jag önskar att hon kunde förstå hur himla bra hon var och vara stolt över sig själv förstår jag hur väldigt gärna hon skulle vilja vara en sådan som folk tycker om.

Medinas pappa är inställd på att han den dag mamman inte längre är ung och vacker ska plastikkirurger han känner fixa till hennes ansikte så att hon ser ut som tjugo igen. Han är väldigt självisk, och bestämmer att familjen ska flytta till Palos Verdes, där han kan få högre lön, trots att ingen av de andra egentligen vill det.

Föräldrarnas äktenskap håller på att braka samman, och de låter det båda gå ut över Jim och Medina. Pappan har ett nytt liv tillsammans med en ny kvinna, och vill helst slippa sina barn och deras mamma. Mamman är på väg att bli galen, hon stöter bort Medina och kräver att Jim ska vara hemma och umgås med henne hela tiden. När pappan har lämnat dem menar hon att Jim måste vara mannen i huset, och hon hindrar honom från att gå ut och träffa vänner eller gå ut och surfa. Medina och hennes bror brukar nämligen surfa, och det är bland surfarna Medina är accepterad. Där får hon respekt, eftersom hon är duktig på att surfa. Surfingen blir otroligt viktig för henne, som vare sig är välkommen hos någon av sina föräldrar eller bland de andra i skolan. Hon kan surfa för att fly undan allt det jobbiga som finns i familjen.

Det kan inte Jim, som tvingas stanna hemma. Hans sätt att fly blir i stället droger, och hans missbruk blir värre och värre i takt med att mamman blir galnare. Medina, fantastiska Medina, bryr sig otroligt mycket om sin bror och gör vad hon kan för att rädda honom. Att som fjortonåring ensam rädda en annan fjortonåring när ingen vuxen hjälper till är dock svårt, och det borde inte vara upp till henne. Det borde finnas någon vuxen, till exempel deras pappa, som tar  ansvar och hjälper Jim och Medina.

The Tribes of Palos Verdes är en underbar bok. Jag tycker otroligt mycket om Medina, och tycker att alla borde läsa boken och få lära känna henne. Tack så mycket, Beatrix! Jag vill väldigt gärna läsa Joy Nicholsons andra bok, The Road to Esmeralda.

30 juni 2012

Stål

Stål av Silvia Avallone handlar om människorna som lever i kuststaden Piombino i Toscana åren 2001 och 2002, och den visar upp ett fattigt och hopplöst Italien styrt av Berlusconi. Mest handlar den om Anna och Francesca. De är tretton år gamla och har precis upptäckt att deras kroppar börjar förändras, och att det faktum att de ser bra ut gör att killarna tittar på dem. Om man är tjej i Piombino, och antagligen också i andra italienska städer, är det viktigaste som finns att se bra ut. I alla fall om man vill ha en chans att komma bort från det fattiga, tråkiga livet i den lilla staden, livet där kvinnorna väntar hemma på männen som arbetar på stålverket, där lönen är låg och olyckorna många. Ungdomar ägnar många timmar åt att bara vänta på att någonting ska hända, särskilt mycket att göra finns inte. De flesta har inte särskilt mycket hopp inför framtiden. Anna har stora drömmar, hon vill plugga vidare och bli politiker. Hon vill förändra samhället, hon vill göra livet bättre för de som i framtiden kommer att växa upp i städer som hennes egen. Hennes mamma, Sandra, delar ut flygblad för Italiens vänsterparti, och jag gissar att hon som ung hade framtidsdrömmar som liknar dem Anna har idag. Ändå bor hon idag i Piombino, tillsammans med Annas pappa som spelar bort sin lön, skaffar pengar genom kriminalitet och ofta ljuger för henne. Jag hoppas att Anna kommer att lyckas bättre, men jag tror att det är mycket svårare än hon väntar sig att lyckas och att förändra något. Francesca drömmer om att bli modell eller velina (en velina är en snygg tjej som arbetar med att, iklädd mycket lite kläder, dansa i korta sekvenser i TV för att behålla tittarnas uppmärksamhet), och tyvärr kan jag tänka mig att det är en mindre avlägsen dröm. Det är ett annat sätt att komma bort från Piombino, något jag mycket väl kan förstå Francescas längtan efter att göra. Många tjejer i Italien delar Francescas dröm, och det sägs att vägen till modellivet kan vara att dansa på någon av de lokala strippklubbarna. Hoppet om ett framtida liv bättre än det deras föräldrar lever tror jag är förklaringen till att så många unga tjejer i till exempel Piombino väljer att göra det.

Anna och Francesca får status bland de andra ungdomar eftersom de ser bra ut, och killarna tittar på dem där de springer runt i små bikinis i strandkanten på sommaren. Precis som skönhet behövs för att komma bort från Piombino är det en förutsättning för att som tjej få uppmärksamhet, för att få vara med och bli uppskattad. En bit upp på stranden ligger Lisa och de andra töntiga tjejerna som stämplats som fula och önskar att de var som Anna och Francesca. Utseendefixering finns på många ställen, och är enormt stor även här, men jag tror att det gör ännu mer ont att vara en av de som klassats som ful om man lever med vetskapen om att möjligheten att skaffa en bättre framtid är så mycket större för de som ser bra ut. Denna bättre framtid är, tycker jag, inte en framtid jag skulle definiera som bra. Jag tror inte att tjejer som Francesca, som drömmer om en framtid som velina, funderar över hur det känns att leva ett liv där ens huvudsakliga funktion är att vara dekorativ, och vad som händer den dag man inte längre är ung och vacker. Jag tror att det helt enkelt är så att de vet vad att det liv som levs i Piombino inte är bra, Francesca vet att hon inte vill bli som sin mamma, och vet att livet som velina är annorlunda, och även om det inte är perfekt verkar det i alla fall bättre.

De vuxna i Piombino verkar alla mycket uppgivna. Francescas mamma är dryga trettio, och redan gammal. Hennes man misshandlar henne och dottern, och ibland funderar hon på att lämna honom. Gång på gång ångrar hon sig, för även om det är ett vidrigt liv hon lever tycker hon ändå att det är bättre än att vara ensam. "En ensam kvinna går det illa för där jag kommer ifrån, Sandra", säger hon till Annas mamma. hon har inget hopp om att få ett bättre liv, hon har gett upp. Doktor Satta på sjukhuset förstår att historierna han hör om hur Francesca fått de skador hon kommer till honom för inte är sanna, han förstår att det är hennes pappa som orsakat dem. Han väljer att inte lägga sig i, han tänker att det inte är hans jobb. Det känns som om han sett samma sak många gånger förut, att han kanske tidigare försökt göra något, men inte lyckats. Även han har gett upp, han ser ingen mening med att försöka hjälpa Francesca eller alla de andra i samma situation eftersom han vet att det inte leder till någonting.

Alla de människor som är med i Stål känns på något sätt trasiga. Annas storebror Alessio arbetar i stålverket, och har gjort det sedan han var sexton. Då och då råkar han eller någon av hans kollegor köra ihjäl någon av de kringströvande katterna med en torpedovagn, eftersom vagnen inte går att stoppa. Katternas död berör Alessio oerhört mycket, eftersom han två år tidigare såg en vän krossas under en sådan vagn. Sådana saker borde ingen behöva se, de borde aldrig behöva hända. I stålverket i Piombino har många sett dem, det är sådant som händer då och då. Det finns en tavla där alla olyckor ska skrivas upp, men alla struntar i att sköta den och klottrar på den i stället.

Ungdomarna i Piombino lägger mycket tid på att vänta på att någonting ska hända, vad som helst. Tristessen är stor, och det finns inte särskilt mycket att göra. Ingen går på bio, ingen går på museum, det finns inga organiserade fritidsaktiviter och inga familjer är ute och reser. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för sådana saker, och de uppgivna, trötta föräldrarna verkar varken ha tid eller ork att umgås med sina barn. Pengar har man inte så mycket i Piombino, de finns snarare på Elba på andra sidan havet. Där finns de rika turisterna, där finns människorna med alla möjligheter i världen.

Vid sidan av misären, som för mig känns mycket avlägsen, finns även glädje och vänskap, känslor som finns överallt. Även det är beskrivet på ett sätt som känns bra och trovärdigt, och påminner om att vi alla är människor och att vi trots att vi lever i vad som kan kännas som olika världar är vi alla ganska lika varandra.

Jag tycker att Stål är en fantastiskt bra bok, och jag blev väldigt berörd av den. Alla borde läsa den. Den är Silvia Avallones debutbok, och jag ser fram emot att läsa mer av henne när det kommer. Nu vill jag läsa mer om Italien.

Tack för recensionsexet, Natur och Kultur.

23 maj 2012

Tack för paketet!

Idag kom paketet jag vann i En bok om dagens födelsedagstävling, tack så jättemycket! Det är jättefint och innehåller en massa trevliga saker.

Jag har fått två böcker som jag inte har läst, nämligen Niceville och Sarahs nyckel. Jag ser mycket fram emot att läsa dem. Dessutom har jag fått två goda chokladkakor (jag har smakat), fyra små tuggummipaket, ett litet reseyatzy, som ska med när jag åker till Paris med min franskgrupp i nästa vecka (dit även minst en av böckerna jag fått ska få följa med), post-it lappar i olika färger, som jag kommer att ha mycket nytta av i höst när jag börjar på gymnasiet, jättefina, jättestora muffinsformar och ett superfint litet brev.

Tack så väldigt, väldigt mycket världens bästa En bok om dagen!

Escape from Camp 14

Escape from Camp 14 av den prisbelönta amerikanska journalisten Blaine Harden handlar om Shin Dong-hyuk, som är den hittills enda någonsin som flytt från ett av de nordkoreanska fångläger som enligt landets regim inte existerar. Shin, som idag är tjugosex år gammal, växte upp i lägret Camp 14. Han har många ärr efter tortyr, som den brända huden sedan han hängdes upp i en krok över öppen eld för att förmås berätta om sin mors och sin brors planerade flykt, eller som den högra handen där en del av långfingret saknas sedan det skars av som straff för att han tappade en symaskin.

Innan hans mamma och hans storebror försökte fly hade Shin aldrig ens funderat på världen utanför Camp 14. Han var född och uppvuxen i lägret, och kände inte till någonting annat.  När han var barn bodde han tillsammans med sin mamma. De sov på golvet och var ständigt hungriga. Mamman arbetade på dagarna, och medan hon var borta brukade Shin stjäla hennes mat. Han tänkte inte på att det skulle leda till att hon fick gå hungrig, han tänkte inte på henne som en annan människa. För honom var hon en konkurrent, ett hot i hans kamp för överlevnad. När Shin idag berättar om när han var liten säger han att han älskade sin mamma, men som liten visste han inte vad älska betydde. I Camp 14 finns varken tid eller energi för kärlek. Att leva under fruktansvärda förhållanden kan lätt göra människor avtrubbade, och jag har inte svårt att förstå att empati och kärlek inte ingår i ens känsloregister när man levt hela sitt liv på en plats som Camp 14. Jag är otroligt imponerad av Shin, som sedan han flytt från Camp 14 och lämnat Nordkorea bestämt sig för att viga sitt liv åt att kämpa för mänskliga rättigheter.

Shins första minne är en avrättning, den första av många. Han var bara fyra år gammal, och minns hur han tillsammans med sin mamma gick till ett stort fält där alla fångar samlats för att bevittna avrättningen. När han var i sjuårsåldern såg han en lärare slå ihjäl en flicka för att hon stulit några riskorn. Han och hans klasskamrater tyckte dock inte att det var en särskilt speciell eller upprörande händelse, de hade fått lära sig att det var rätt, att det var så det skulle vara. Nästa avrättning som beskrivs i boken är Shins mammas och storebrors, då de straffas för att ha försökt fly. Den första av de tio regler alla fångar i lägret tvingas lära sig utantill lyder "Anyone caught escaping will be shot immediately".

Shins enda brott är att han är sina föräldrars son. Vad hans mamma straffas för vet han inte, och hans pappa är i lägret därför att två av hans bröder begick ett brott. I Nordkorea straffas människors hela familjer i tre generationer framåt, vilket jag tror är en av de saker som gör möjligheten för att befolkningen ska göra uppror väldigt mycket mindre. Människor är väldigt mycket mer benägna att riskera sina egna liv än sina barns.

Shins föräldrar kände inte varandra innan de hamnade i arbetsläger, deras äktenskap är arrangerat av vakter där. Som belöning kan fångar som anses ha uppfört sig väl och arbetat hårt få gifta sig, men ingen får själv välja med vem. Vid "stora dagar", som Kim Il Sungs födelsedag och nyårsafton tillkännages vilka som ska gifta sig. Jag tror att sådana saker, som i jämförelse med det fruktansvärt hårda arbetet och tortyren kan verka som detaljer, är väldigt betydelsefulla för vakternas kontroll av fångarna. Människorna som lever under de fruktansvärda förhållanden som råder i Camp 14 och andra läger får inte ens bestämma vem de vill dela sitt lidande med, de kan inte gå hem på kvällen och finna tröst hos människor de älskar och litar på. Tillsammans med de vi älskar är vi starkare, och i Camp 14 är människor inte starka. Kärlek, tillit och vänskap är alla sådant det finns ytterst lite av. Ingen kan lita på någon, vilket gör att alla är väldigt svaga.

Jag tycker att Escape from Camp 14 är bra, intressant och fruktansvärt obehaglig. Idag lever uppskattningsvis tvåhundratusen människor i nordkoreanska fångläger. Jag tror att det är jätteviktigt att så många människor som möjligt läser Escape from Camp 14. Ju mer omvärlden vet om hur det är i Nordkorea, desto större tror jag att chanserna att göra livet bättre för de tjugofyra miljoner människor som lever i detta slutna, märkliga land blir.

6 maj 2012

Grattis och tack!

För några dagar sedan fyllde En bok om dagens blogg fem år. Detta firade hon genom att lotta ut ett hemligt paket till någon av oss som kommenterade födelsedagsinlägget, och jag blev vinnaren!

Jag är såklart jättejätteglad och tycker att det ska bli superspännande med ett hemligt paket!

Tack så hemskt mycket, finaste bästa En bok om dagen! Och grattis på femårsdagen.

29 april 2012

Elva frågor gånger fyra

Fyra gånger har jag  blivit utmanad att svara på elva frågor, av Enligt O, Iktoro, Lyran och Jana. Här kommer mina svar:

Enligt O:s frågor:

1. Vilken bok ger dig vårkänslor?
Det susar i säven av Kenneth Graham, en underbart fin bok som börjar med att Mullvaden vårstädar.
2. Det är snart skolavslutning. Vad köper du för bokpresent till en nybakad student?
Jag vet inte. Det beror på vem det är. Att tänka ut böcker som passar människor är roligt, och tänk vad spännande det vore med en massa studenter att ge presenter till!
3. Vilken författare tycker du får för tok för lite uppmärksamhet?
Alla som skriver om Nordkorea. Alla borde läsa mer om Nordkorea.
4. Vilken bok inspirerar dig?
Nattens cirkus av Erin Morgenstern.
5. Vilken bokkaraktär skulle du vilja ha som vän?
Sofie, i Sofies värld av Jostein Gaarder. Det är så härligt med vänner man kan diskutera filosofi med.
6. Vilken författare hade du helst velat träffa?
Ibland tänker jag att det vore jättehäftigt och roligt och spännande och intressant att träffa någon av mina favoritförfattare, som Joyce Carol Oates eller Vibeke Olsson, men samtidigt är jag så rädd för att jag skulle göra det och det inte skulle funka. Tänk om de inte skulle tycka om mig, eller om jag inte skulle tycka om dem (jag tror inte att risken vore så stor, men ändå). Då skulle jag behöva tänka på det varje gång jag läste deras fantastiska böcker, och det tror jag skulle göra läsupplevelserna mycket mindre underbara. Därför svarar jag på den här frågan att jag inte riktigt vet, men att om någon kunde garantera att jag skulle tycka om och bli omtyckt av Joyce Carol Oates eller Vibeke Olsson skulle jag hemskt gärna träffa någon av dem.
7. Vilken bok läser du helst högt?
Vad som helst av Tove Jansson.
8. Vilket bokformat föredrar du?
Jag tycker bäst om inbundna böcker, och helst ska de vara gamla och fina också.
9. Har du någon gång ljugit och sagt att du läst en bok trots att du inte har det?
Det tror jag inte.
10. Vilken bok erkänner du inte att du läst?
Det kan jag ju inte erkänna!
11. Vad läser du helst en långhelg som denna?
Något tjockt och obehagligt som det passar bra att sitta i en fåtölj med en filt och en kopp te tillsammans med, eller något gladare och trevligare, som passar ihop med solsken och saft. Det beror på vädret.

Iktoros frågor:

1. Om det ringde på dörren och en galen yxmördare stod där utanför, vad skulle du göra då?
Hämta min egen yxa. Den är mycket större.
2. Din absoluta icke-favoritbok.
Om jag kunde drömma av Stephenie Meyer. Inte nog med att det var en usel bok fylld av stereotypa könsroller och adjektiv staplade på varandra, människorna som hatade mig för att jag inte tyckte om den var så många och så otrevliga att jag började granska kommentarer innan de publicerades. Några finns kvar, men de allra otrevligaste fick inte synas.
3. Om du fick välja mellan att stoppa handen i brödrosten eller att vara kannibal i ett helt år, vad väljer du då?
Jag stoppar handen i brödrosten, som jag naturligtvis inte sätter igång.
4. Om du var tvungen att vara ihop med antingen Lord Voldemort (Harry Potter),Lucien Ripper (Darkside) eller President Snow (Hungerspelen), vem tar du då? Obs, ingen av de är särkilt snygga eller snälla.
Lucien Ripper känner jag inte till, så jag chansar på att han är ett bättre alternativ än Voldemort eller President Snow.
5. Tycker du att katter är söta?
Ja.
6. Har du någon barnslig hemlighet, och i så fall, vad?
Det är hemligt.
7. Vilken bokkaraktär skulle du vilja fanns på riktigt?
Jättemånga! Hermione, Lyra, Tristan och Yvaine i Stardust, Halim i Ett öga rött
8. Vad skulle du göra om det visade sig att din man/pojkvän/fru/flickvän/nånting var en ailen?
Ta chansen att lära mig om en annan värld!
9. Om du fick veta att du bara hade en dag kvar att leva, vad skulle du göra då?
Spela cello, läsa och dricka te med alla jag tycker om. Och antagligen gråta jättemycket, även om jag nog skulle försöka att låta bli.
10. Finns det någonting som du älskar överallt annat, och skulle dö om du inte hade det?
Jag tycker otroligt mycket om min cello, och skulle må väldigt dåligt om jag inte hade henne, men jag tror inte att jag skulle dö.
11. Din favorit-TVserie.
Vita huset.

Lyrans frågor:

1. Favorit bland Nobelpristagarna?
Det är svårt, jag har faktiskt inte läst jättemycket nobelpristagare. En jag nyligen läste och tyckte väldigt mycket om är Imre Kertesz, så jag väljer honom.
2. Vilken oläst klassiker önskar du att du hade läst?
Fler nobelpristagare.
3. Vilken författare borde vara mer omtalad och läst än hen är?
Alla som inte läser så mycket borde läsa mer i allmänhet, vilket skulle leda till att alla möjliga författare fick mer uppmärksamhet. Det tycker jag vore bra.
4. Favoritmiljö i romanernas värld?
Le Cirque de Rêves i Nattens cirkus.
5. Vilken ungdomsbok borde man inte missa?
Philip Reeves De vandrande städerna och resten av böckerna i samma serie. De har fått alldeles för lite uppmärksamhet!
6. Favorit bland bilderböckerna?
Gittan och gråvargarna av Pija Lindenbaum.
7. Bästa kärleksromanen?
Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den är fantastisk!
8. Bästa boken som utspelar sig i din hemtrakt?
Den mörka materian av Philip Pullman utspelar sig inte direkt där jag bor, men Norden (om än ett annat Norden) är centralt i böckerna. Nu bor ju inte jag i just den delen av Norden, men fortfarande i Norden. Att det skulle finnas öppningar till andra världar i den del av den här världen där jag bor är en spännande tanke.
9. Historiska romaner eller samtidsskildringar?
Historiska romaner, tror jag.
10. Vilken författare skulle du vilja se en intervju med i Babel?
Jag vet faktiskt inte, jag ser nästan aldrig på Babel. Det är lite dumt.
11. En filmatisering som gör boken rättvisa?
Filmatiseringen av Neil Gaimans Stardust är en underbar film baserad på en underbar bok.

 Janas frågor:

1. Vilken är din favorit Astrid Lindgren-karaktär?
Jag älskar Pippi. Jättemycket.
2. Om du skulle ordna en blind-dejt åt två fiktiva personer, vilka skulle du vilja få ihop?
Det vet jag faktiskt inte. Kanske hade jag försökt få ihop Ron och Hermione lite tidigare, det hade de behövt lite hjälp med.
3. Nämn ett exempel där filmen är bättre än boken.
Tyvärr, något sådant exempel har jag inte.
4. Vilken var din favoritbok när du var åtta år?
Det vet jag faktiskt inte, men när jag var nio var det Den mörka materian, Harry Potter och Carole Wilkinsons Drakväktartrilogi.
5. Vilken klassiker tycker du bäst om?
Jane Eyre har redan varit med en gång, men hon får vara med en gång till. Jane Eyre av Charlotte Brontë är en av mina favoritklassiker.
6. Hur mycket kostade den dyraste boken du har köpt?
Ingen aning!
7. Hur mycket kostade den billigaste boken du köpt?
Några kronor. Riktigt hur många vet jag inte.
8. Kommer du ihåg när du knäckte läskoden?
Ja. Jag var fyra år och hade hjärnskakning. På väg hem från sjukhuset började jag plötsligt läsa vägskyltar. "Mamma, mamma, varför står det Holma där?", frågade jag. Att det stod "V:a Klagstorp" vid det som brukade kallas Västa Klagstorp tyckte jag också var väldigt konstigt.
9. Vilken var den första boken du läste helt själv?
De allra första var nog bilderböcker som jag inte minns. Den första "riktiga" boken jag läste själv var första Harry Potter. Den var även den andra, den tredje och den tjugosjunde boken jag läste själv. Under en ganska lång period när jag var sådär fyra, fem läste jag den om och om och om igen.
10. Vilken var den första boken du läste på engelska?
När jag var liten fanns det inte så många engelska böcker i min bokhylla. Två av dem (som totalt nog var fyra) var Inside, outside, upside down av Stan och Jan Berenstein och Fox in socks av Dr. Seuss. Någon av dem var den första jag läste, men vilken av dem vet jag inte.
11. Vilken var din allra första favoritbok?
En svartröd go-boken bok i tyg. 

Jag ska även hitta på elva egna frågor och utmana elva andra bloggare. Här kommer mina frågor:
1. Vem hoppas du ska få Nobelpriset i år?
2. Vad ska du läsa i sommar?
3. Har du några tips på böcker om Nordkorea till mig? I så fall vilka?
4. Vilken årstid är den bästa årstiden för läsning?
5. Läser du om dina gamla favoritböcker?
6. Från vilken del av världen läser du flest böcker?
7. Hur väljer du vilka böcker du ska läsa?
8. Hur tycker du att ett bra skolbibliotek ska vara?
9. Finns det någon plats du blivit sugen på att åka till efter att ha läst en bok som utspelar sig där?
10. Hur tycker du att man ska göra för att få barn och ungdomar som inte läser att börja läsa?
11. Vad läser du när du har feber?

Och bloggarna jag utmanar är:
En bok om dagen (Grattis på födelsedagen lite i förskott, förresten!)
Ett hem utan böcker
Holly Hock
Metta och Sara-Sofia på Böcker, böcker, böcker ...
MittimEllan
Chriss the Ninja Pirate
Bokomaten
Sofia i Bokmilaskogen
Kim M. Kimselius
Bokfärden
Schitzo-Cookie's Bokblogg

Det är många som har fått den här utmaningen, och om någon av er redan har gjort den och inte vill eller hinner svara på mina frågor är det förstås helt okej. Om någon annan vill svara på frågorna går det naturligtvis lika bra!

23 april 2012

Kaninhjärta


Kaninhjärta av Christin Ljungqvist handlar om tvillingarna Mary och Anne. De är sjutton år gamla och bor utanför Göteborg tillsammans med sin mamma. Pappan har lämnat dem för att han blivit kär i någon annan, och nu bor han med henne i en lägenhet inne i stan. Mary har sedan hon var liten kunnat låna ut sitt huvud och sin röst till spöken, som Anne kan se. Kanske är det spökenas fel att Mary är så trasig, kanske är det deras fel att hon velat dö sedan hon var elva år eller kanske finns det någon helt annan anledning.

När Mary säger att hon hatar sitt liv och vill dö tror Anne alltid att hon inte menar det. Anne är säker på att hennes syster bara vill skrämmas, kanske säger hon det för att hon vill knäcka någon. Mary tycker nämligen om att knäcka människor, ibland gör hon det bara för att hon kan. Den enda hon inte försöker knäcka är Anne, för de är tvillingar och behöver varandra. Egentligen är det nog mest Mary som behöver Anne, för det är Anne som håller samman allting, det är Anne som håller ordning på Mary och tänker realistiskt och långsiktigt när Mary kommer med olika galna infall. Så har det alltid varit, ända sedan de var små, alltid har Anne både inför sig själv och inför andra (som föräldrarna) varit ansvarig för både sig själv och för Mary. Anne har inte riktigt märkt det än, men det håller på att bli för mycket för henne, det går inte längre att hålla ordning på Mary eftersom Marys öde är oundvikligt eller i alla fall omöjligt för Anne att påverka. Mary förstår inte att hon är trasig, hon tror att det är hon som måste ta hand om Anne, som är osäker och rädd och har ett litet kaninhjärta som måste skyddas. Hon förstår inte att hon också är rädd och svag och att de egentligen behöver tas om hand lite mer båda två.

Ett av spökena säger i början av sommarlovet att Mary och Anne står inför ett vägval, om de väljer fel kommer Mary att ta livet av sig. När Mary bestämmer att hon och Anne ska flytta in i pappans och hans nya flickväns lägenhet när de åker till Thailand, utan att berätta för någon vart de tar vägen, undrar Anne om det är att gå fel väg. Hon vågar inte prata med Mary om vad spöket har sagt (eftersom Mary inte är vid medvetande när spökena lånar hennes kropp vet hon inte vad de säger om inte Anne berättar för henne), och nämner det inte heller för någon annan. I stället går hon med på att rymma hemifrån och flytta in i pappans lägenhet ett tag, men gömmer alla vassa saker och sover inte på nätterna eftersom hon sitter och tittar på Mary för att se att systern inte skadar sig själv. Anne förstår inte att ansvaret och oron hon känner för Mary är alldeles för stort för att hon ska bära det ensam, och hon förstår inte heller att hon omöjligt kan veta vilka val som är de rätta.

Jag tycker om Kaninhjärta, och det som fascinerar mig mest är relationen mellan Mary och Anne. Kontakten med spöken och sökandet efter en försvunnen flicka som systrarna blir indragna i när de är i Göteborg engagerar mig inte särskilt mycket, däremot är jag intresserad av hur det påverkar Mary och Anne som personer. Kaninhjärta är Christin Ljungqvists debut, och jag ser fram emot att läsa mer av henne!

Tack Gilla böcker för recensionsexemplaret!

15 april 2012

Alla monster måste dö

Alla monster måste dö av Magnus Bärtås och Fredrik Ekman handlar om Nordkorea. I september 2008 åker bokens författare på en gruppresa till ett av världens mest slutna länder, efter att ha träffat den sydkoreanska skådespelerskan Madame Choi i Seoul. Hon och hennes före detta man, regissören Shin Sang-ok, var de mest kända i Sydkoreas filmvärld när de kidnappades av den nordkoreanska regimen år 1978. Kim Jong Il, son till Kim Il Sung och diktator i Nordkorea från 1994 till sin död förra året, var då ansvarig för propagandafrågor i Nordkorea. Han var mycket intresserad av film, och ville använda sig mer av film i sin propaganda. Problemet var att det inte fanns några tillräckligt bra filmskapare och skådespelare i Nordkorea, och därför lät Kim Jong Il i stället kidnappa Madame Choi och Shin Sang-ok. De hölls fångna i Nordkorea, där de tvingades studera juche (den nordkoreanska ideologin) och göra filmer åt regimen. Åtta år senare lyckades de fly till USA.

Alla monster måste dö är både historien om Madame Chois och Shin Sang-oks fångenskap i Nordkorea och om författarnas resa. Båda två är mycket märkliga, och de har väckt mitt intresse för Nordkorea. På bussen från flygplatsen får turisterna veta att de under hela resan kommer att vara tillsammans med två guider. Att försöka lämna gruppen och röra sig på egen hand är förbjudet. Annat viktigt att tänka på är att det är olagligt att inte visa tillräcklig respekt mot Kim Il Sung, landets döde diktator som formellt fortfarande styr och som är föremål för en ohyggligt stark personkult. Till exempel är det straffbart att vika eller kasta en tidning som innehåller en bild på hans ansikte (vilket i princip alla tidningar gör). Turisterna får bara se några, utvalda delar av Nordkorea, delar som anpassats för att kunna visas upp för omvärlden. De bor på ett stort, fint hotell i huvudstaden Pyongyang. Runt hotellet är allting upplyst och människor går hela tiden upp och ner i tunnelbaneuppgångar, men den som lägger några timmar på att titta ut genom hotellrummets fönster upptäcker att det är samma människor som rör sig fram och tillbaka hela dagen. Den nordkoreanska vardagen ser alltså inte riktigt ut så som det verkar, det turisterna ser är bara ett väl regisserat skådespel och hur det egentligen är är det svårt att veta.

Mycket av det som berättas om Kim Il Sung och Kim Jong Il i Nordkorea låter överdrivet och verkar vara uppdiktat för att få diktatorerna att på olika sätt framstå som bättre och mer talangfulla. Det berättas till exempel att en ny stjärna tändes på himlen vid Kim Jong Ils födelse och att Kim Il Sung hade en sådan talang för att jaga att han fällde en enorm tiger redan när han var ett litet barn. Under sitt livs sista år hade Kim Il Sung en stor böld på nacken, men dess existens förnekades av Nordkorea. Bölden var hårbeväxt och grotesk, och ingenting så äckligt fick förknippas med ledaren. Att ta bilder där bölden syntes var förbjudet, och vid offentliga tillställningar var Kim Il Sung omgiven av vakter för att skymma sikten. En journalist som skymtat bölden och frågade om den inte borde opereras bort fick veta att Kim Il Sung inte hade någon böld. Även om människor hade sett den låtsades man som om den inte fanns, och även om det är osannolikt att nya stjärnor tändes på himlen just i det ögonblick då Kim Jong Il föddes säger man att det var så.

Vid ett tillfälle får turisterna se "De snötäckta bergen", som enligt guiden alltid är täckta av snö. Just vid det här tillfället finns ingen snö alls på bergen, vilket någon i gruppen påpekar. Guiden svarar då att det gör det visst, det är alltid snö på de snötäckta bergen. Det har Kim Jong Il sagt, och då är det tydligen så. Jag funderar på om guiden verkligen tror på det hon säger (jag tänker att hon lika väl som någon annan borde kunna se avsaknaden av snö), eller om hon säger det för att hon är tvungen. Hur mycket av det nordkoreanska folkets dyrkan av sina diktatorer är äkta och hur mycket är spelad för att undvika de hårda straff bristande respekt skulle föra med sig?

Alla monster måste dö är väldigt bra och väldigt intressant. Någon gång skulle jag vilja göra en resa i stil med den bokens författare gjort, för att lära mig mer och förstå mer om Nordkorea. Nu ser jag fram emot att läsa Escape From Camp 14: One Man's Remarkable Odyssey From North Korea to Freedom in the West av Shin Dong-hyuk, som har flytt från en nordkoreanskt fångläger. Han är den första (vad man känner till) någonsin som gjort det. Han föddes i lägret Camp 14, och hans första minne är när han som fyraåring bevittnade en avrättning. För honom var, och för alla de uppskattningsvis hundratusentals människor som lever i nordkoreanska fångläger är, misshandel, våldtäkter och avrättningar vardag.