31 december 2010

På tal om nyår ...

... så har Jonas Hassen Khemiri, som är en av mina favoritförfattare, skrivit en jättebra nyårsnovell i Expressen. Läs den här!

Årets bästa

Nu är det här året snart slut, så jag tänkte berätta vad jag tycker har varit årets bästa ...

... läsupplevelse
Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson

... bok jag läst på engelska
The White Tiger av Aravind Adiga

... översatta bok med engelska som originalspråk
Älskade syster av Joyce Carol Oates

... översatta bok med annat originalspråk än engelska
No och jag av Delphine de Vigan (originalspråket är franska)

... svenska bok
Molnfri bombnatt får vara med igen. Fast om jag följer regeln varje bok får bara vara med en gång (vilket är roligare, eftersom fler böcker får vara med då) blir svaret Invasion av Jonas Hassen Khemiri.

... ungdomsbok
Eftersom det här är min lista får jag bestämma reglerna, och nu bestämmer jag att tre böcker får vara med här, nämligen I det här trädet av Katarina Kieri och Per Nilsson, Det händer nu av Sofia Nordin och Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld.

... teater
Måsen

... opera
Madama Butterfly

... film jag sett på bio
Bright Star

... film jag sett, men inte på bio
The Reader

... konsert
Huaröds kammarorkesters och Farmers Markets sommarkonsert i Månstorps gavlar

Jag hoppas att även 2011 blir ett härligt läsår! Gott nytt år!

27 december 2010

Världens bästa temugg!

Tonårsboken skriver om bokprylar som väcker habegär. En sådan sak som jag velat ha väldigt, väldigt länge är en Penguinmugg, alltså en mugg som ser ut som omslagen till olika Penguinklassiker!

Jag blev naturligtvis superglad när jag fick en Jane Eyre-mugg i julklapp, eftersom Jane Eyre av Charlotte Brontë är en av mina absoluta favoritböcker!

Visst väcker min Jane Eyre-mugg väldigt mycket habegär?

Snart kan jag göra marmelad ...

... eller behöver man lite fler körsbär för det? Okej då, jag hoppar över marmeladen. Men nu har jag kanske tillräckligt många för att göra ett par muffins!

Det är nämligen så att jag fått ännu ett körsbär, den här gången från Cecilia på Elmer-bloggen! Tack så jättemycket!

Eftersom jag redan skickat awarden vidare en gång gör jag det inte nu också. Men än en gång, tack så mycket Cecilia!


26 december 2010

Never let me go

Never let me go är skriven av Kazuo Ishiguro.

Kathy växer upp på internatskolan Hailsham, en idyllisk plats någonstans ute på den engelska landsbygden. Så verkar det i alla fall i början, så småningom går det upp för både Kathy och läsaren att det är någonting med Hailsham som inte stämmer. Jag funderar över varför ingen av eleverna någonsin träffar eller överhuvudtaget verkar ha några föräldrar och varför det är så jätteviktigt att de målar och tecknar. Kathys vän Tommy undrar varför det är en sådan katastrof att han inte är det minsta kreativ, att ingenting han gör är tillräckligt bra för att hamna i galleriet, en plats alla på Hailsham känner till men som ingen har sett och som ingen verkar förstå syftet med. Vad har egentligen barnen på Hailsham gemensamt, och varför har de ingen kontakt alls med resten av världen? Ju längre fram i boken jag kommer desto tydligare blir svaren på varför Hailsham är som det är, och det är ett fruktansvärt obehagligt öde som väntar Kathy och hennes vänner.

Never let me go är en riktigt, riktigt bra och hemskt obehaglig bok som fick mig att fundera väldigt mycket på hur mycket fri vilja människor egentligen har. Människorna i Never let me go hade kanske egentligen kunnat fly och leva på ett annat sätt än det som planerats för dem, men ingen av dem gör det. Varför? Jag tror att det till stor del beror på att den möjligheten aldrig varit aktuell, ingen har någonsin fört den på tal. Ingen förväntar sig att de ska ifrågasätta sina öden, och därför gör de inte heller det.

Samma tema finns i Älskade syster av Joyce Carol Oates som jag läser just nu. Huvudpersonen Skylers lillasyster Bliss är ett konståkningsunderbarn, och deras mamma tar hela tiden för givet att Bliss ska vara med i alla tävlingar, att hon i alla lägen vill åka skridskor och göra det mamman anser är bäst för hennes karriär. Bliss ifrågasätter så gott som aldrig att hon ska göra det mamman vill, eftersom det är det som förväntas av henne och så hon fått lära sig att hon ska göra. På samma sätt fick eleverna på Hailsham veta precis hur deras liv skulle se ut, och ingen av dem funderar ens på att rymma och göra någonting annat.

Never let me go är en fantastisk bok, och jag tycker absolut att alla som tycker om dystopier borde läsa den!

Här ligger jag och blöder

"Årets Augustprisvinnare i barn-och ungdomskategorin blev Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder, en superbra bok som jag verkligen tycker förtjänade priset.

Här ligger jag och blöder handlar om sjuttonåriga Maja, som på en skulpturlektion råkar såga av sig tumspetsen med en elektrisk sticksåg. Just precis så var det, hon råkade såga av sig tumspetsen, det var ingenting hon gjorde med flit för att hon mådde dåligt som resten av världen verkar tro. Om Maja tyckte att något är jobbigt skulle hon prata om det, hon skulle aldrig ens komma på tanken att medvetet skada sig själv.

Det Maja egentligen skulle såga var en hylla, som skulle bli en födelsedagspresent till hennes mamma. Nu har Maja alltså ingen present med sig när hon åker för att hälsa på mamman över helgen (Majas föräldrar är skiljda och bor på olika ställen. När Maja är hos mamman brukar pappan gå ut och träffa olika kvinnor som han aldrig nämner för Maja. Men Maja vet ändå, eftersom hon brukar kolla sin pappas mail som har det lättknäckta lösenordet ”maja”)"

24 december 2010

God Jul!

Jag hoppas att alla ni som läser det här får en riktigt trevlig julafton och många hårda julklappar (alltså böcker, ett paket som innehåller en stol är också hårt, men inte alls lika roligt)!

God jul!

28 november 2010

Så bra att det är gott med körsbär ...

... eftersom jag nu har fått två till! Tack så jättemycket, Lovisa och Elisabet!

Förra gången jag fick den här utmärkelsen skickade jag den vidare här, så jag tänker inte göra det nu också.

Än en gång, jättestort tack till Lovisa och Elisabet!

26 november 2010

Ett öga rött

Halim är femton år och går i nian. Han bor tillsammans med sin pappa, och har inga syskon. Var mamman är framgår inte. Halim har haft mycket problem i skolan, han har misskött sig och hamnat i bråk mycket. Nu har han fått en elevassistent, Alex, som ska hålla koll på honom och hjälpa honom att klara av skolan.

På en bänk på torget i närheten av där Halim bor brukar den gamla kvinnan Dalanda sitta. Liksom Halims pappa kommer hon från något arabiskt land. Halim brukar stanna och prata med henne, och Dalanda berättar en massa spännande saker för honom. Hon berättar om arabisk historia, och om hur orättvist araber behandlas i Sverige. Dalanda tycker egentligen att araber är bättre än andra och pratar om ett "vi", som innebär alla araber i världen. Det är Dalanda som berättar för Halim om integrationsplanen, något politikerna hittat på för att förvandla invandrare till svenskar.

I tidningar hittar Halim artiklar som tyder på att politikerna faktiskt vill förvandla alla invandrare till svenskar, "svennefiera" dem. Halims motstånd mot "svennefieringen" (integrationsplanen) blir väldigt starkt. Han vill inte vara någon annan än sig själv, och vill vara stolt över den han är och över sitt ursprung.

Halim har egentligen väldigt lätt för att bli arg, men han försöker att ta det lugnt och inte tappa humöret. Det fungerar ganska bra, ända tills skolan på grund av knappa resurser tvingas ta bort Halims hemspråksundervisning - de har inte råd med både Alex och hemspråksläraren Safa. Hemspråksundervisningen har varit den enda saken i skolan som Halim tyckt riktigt mycket om, och när den plötsligt ska tas bort blir han väldigt upprörd. Det är ännu ett bevis på "svennefieringen", och Halim har ju bestämt sig för att aldrig låta sig luras, att aldrig bli "svennefierad".

Halim befinner sig en väldigt jobbig situation, som jag tyvärr tror att alltför många ungdomar med ursprung i andra delar av världen befinner sig. Egentligen borde han ha det väldigt bra, i och med att han både har den kultur och det språk han fått från sin pappa och möjligheten att ta sig längre i det svenska samhället än vad till exempel pappan någon sin kunnat (eftersom han vuxit upp i Sverige kan lära sig svenska och komma in i samhället mycket enklare än vad någon som kommit hit som vuxen kan). Han borde alltså höra till både tillsammans med sin pappa och hans arabiska vänner och tillsammans med svenskarna, både vara stolt över sitt ursprung och komma in i samhället i Sverige, men hamnar i stället mitt emellan och hör inte riktigt till någonstans. Jag tror att det beror på att Halim, på grund av sitt namn, sitt utseende och sin brytning inte anses vara tillräckligt ”svensk” för att passa in bland svenskar, men samtidigt har blivit lite för svensk för att vara arab. För till exempel pappan blir det så viktigt att Halim lär sig svenska och blir svensk att han glömmer att Halim faktiskt måste få behålla sin stolthet över sitt ursprung för att må bra. Jag tycker att det är väldigt synd att nationalitet spelar så stor roll i vem som ska höra till och få vara med var, och den här boken har fått mig att fundera väldigt mycket på varför det faktiskt gör det och hur det kan komma sig att människor som borde må bra och passa in på fler ställen än de flesta andra i stället mår dåligt och inte får höra till alls.

När Halim berättar för sin pappa att hemspråksundervisningen ska tas bort reagerar pappan inte alls på samma sätt som Halim. Han säger att Halim inte har någon nytta av att kunna arabiska, eftersom man i Sverige pratar svenska. Det är lätt att bli irriterad på pappan, då han säger att något som är så viktigt för Halim är onödigt, inte inte vill att hans son prata arabiska, utan hellre svenska hemma och tycker att det är helt okej att Halim inte får lära sig sitt hemspråk, men det går samtidigt att förstå honom. Pappan är ensamstående förälder, driver en liten affär där han säljer olika småsaker (som han förmodligen inte tjänar speciellt mycket pengar på), har bara en vän som står honom nära och skulle antagligen ha kommit mycket längre i det svenska samhället om hans svenska varit bättre. Därför vill han att hans son ska lära sig svenska, för att kunna ta sig fram där språkbarriären stoppade pappan, för att få samma möjligheter som svenska ungdomar. Det som först kan kännas som om han inte riktigt bryr sig om sådant som är viktigt för Halim handlar egentligen om kärlek och att han gör det han tror är bäst för Halim.

Pappans bäste, och antagligen enda, vän är Nourdine, en arbetslös skådespelare som söker roll efter roll utan att få någon. Han kommer hem till Halim och hans pappa efter provspelningar med glada nyheter, de har sagt att han var jättebra och antagligen kommer att få rollen. Men sedan går en vecka, och Nourdine kommer tillbaka och berättar att han inte fick någon roll. Dystert förklarar han att det inte handlar om hur duktig man är på att spela teater, utan om vad man har för kontakter. Nourdine får till slut ett jobb, han ska stå i närheten av och göra reklam för en restaurang. Nourdine är glad över sitt jobb, och överdriver ganska mycket i sitt lovordande av restaurangen. Han gör små pjäser om den för att locka dit människor, men får plötsligt veta att han varit för överdriven och inte får behålla jobbet. Det gör naturligtvis Nourdine ännu ledsnare och bittrare, och hans hopp om att få en roll i en pjäs, eller något jobb över huvudtaget, blir väldigt, väldigt litet.

Jag tycker att Ett öga rött är en väldigt bra bok. Det är väldigt sorgligt hur Halims pappa som, för att hjälpa sin son, tar ifrån både honom och sig själv möjligheten att kommunicera med varandra fullt ut på ett språk båda är bra på. Även Nourdine är en väldigt tragisk människa, han är en duktig skådespelare men har fel kontakter och ett namn som inte är svenskt (vilket förmodligen också spelar in när ingen vill anställa honom).

Språket i Ett öga rött är väldigt speciellt. Den är skriven på invandrarsvenska, den svenska Halim och hans pappa pratar med varandra.

"Nu är det söndagskväll och jag sitter vid skrivbordet nybadad. Det ligger lugn i luften och det är sällan som alla tystnad är så samlad som på söndagskvällar när man sitter ensam uppe efter bad.
I morse Nourdine kom förbi redan på morgonen. Han hade med sig texten till pjäsen som han kanske får roll i. Också i påsen han hade två oöppnade ciggpaket och typ en halvkilo pistagenötter. Pappa ställde fram askfat och stängde ut solljus med persienner."

Jag tycker inte alls att det stör att boken är skriven på ett annorlunda sätt, det känns mer naturligt att Halim skriver så (då hela boken är vad Halim skriver i en liten röd skrivbok han fått av Dalanda). Det kändes lite konstigt i början , men jag vande mig ganska snabbt. Jag tror att det är bra att inte läsa några andra böcker samtidigt som man läser Ett öga rött, annars är risken stor att man måste vänja sig vid språket varje gång man har läst i en annan bok (och då kan man missa delar av historien eftersom man bara är koncentrerad på språket).

Ett öga rött är verkligen en riktigt bra bok. Läs den!

18 november 2010

Cherry on top-award!

Nu har jag fått den här Cherry On Top-awarden av Bokflickan, En bok om dagen och Lyran. Tack så jättemycket, sådana här saker gör mig verkligen jätteglad!

När man fått den här awarden ska man göra det här:
1. Tacka den som du har mottagit priset ifrån.
2. Kopiera awarden till din blogg.
3. Berätta vilka 3 författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka awarden vidare till 5 mottagare som du tycker förtjänar den.

Mina tre favoritförfattare och mina favoritböcker av dem är:
Vibeke Olsson och Molnfri bombnatt
Joyce Carol Oates och Blonde
Charlotte Brontë och Jane Eyre

Jag skickar awarden vidare till:

Än en gång tack så jättemycket, Lyran, En bok om dagen och Bokflickan!

17 november 2010

Nu har jag sett den

Harry Potter and the Deathly Hallows del 1. Den var jättebra. Jag blev inte besviken.

14 november 2010

Kan du säga schibbolet?

Kan du säga schibbolet? av Marjaneh Bakthiari handlar om familjen Abbasi, som bor i en fin, gul villa i Oxie utanför Malmö. Föräldrarna Noushin och Mehrdad kommer från Iran, och är glada över att ha kommit därifrån så att döttrarna Parisa och Baran fått växa upp i Sverige.

Sextonåriga Parisa har inte riktigt förstått hur tacksam hon borde vara över att hon sluppit växa upp i Iran, och har nu bestämt sig för att hon vill åka dit och ta bilder på en religiös ceremoni. Hon tänker använda bilderna i ett projektarbete i skolan, och är säker på att de kommer ge henne ett högre betyg än hon skulle fått annars. Hennes mamma, Noushin, går inte med på att låta Parisa åka till Iran, ett land hon och Mehrdad lämnade för att komma undan förtryck och ge sina barn ett liv i trygghet. Mehrdad säger likadant som han alltid säger när Noushin och Parisa är osams, att han instämmer med Noushin men håller med Parisa lite grand också. Parisas lillasyster Baran har sina iPod-lurar i öronen så gott som hela tiden, och märker inte riktigt vad resten av familjen bråkar om förrän Noushin plötsligt ändrar sig och bestämmer att både Parisa och Baran ska åka till Iran för att deras gamla mormor ska få träffa sina barnbarn en gång innan hon dör.

Baran tycker att det verkar otäckt att åka till Iran, på internet hittar hon videoklipp med tjejer som dras in i polisbilar för att de är "olämpligt klädda" och tar, till skillnad från Parisa, verkligen till sig allting Noushin säger om kvinnoförtrycket i Iran. När Parisa och Baran väl kommer dit träffar dem sin kusin Negar och hennes mamma, som de ska bo hos. Negar tycker att Baran är löjlig som oroar sig för att hennes och Parisas sjalar ska vara för små eller att någon ska tycka att deras kläder är olämpliga. Negar känner verkligen inte till något kvinnoförtryck, hon och hennes kompisar gör ju precis som de vill. Negar vill inte heller låta Parisa fotografera några religiösa ceremonier, utan visar hellre upp allt det som är likt västvärlden, som affärer med amerikanska dvd-filmer, fester eller väggar täckta av graffiti. Det Parisa egentligen vill fotografera avfärdar Negar som tråkigt och gammaldags. Hon vill ge kusinerna en modern och positiv bild av sitt land, men i hemlighet önskar hon att även hennes föräldrar lämnat Iran och att det varit hon, och inte kusinerna, som bodde i Sverige och bara var och hälsade på.

Mehrdad skulle helst av allt vilja bli svensk "på riktigt", och för att bli det tar han avstånd från andra invandrare. Han har sett till att han och hans familj bor i ett hus på "rätt" sida av området där de bor, den sida där svenskarna bor, han har lärt sig att tala perfekt svenska och skriver debattartiklar som får hans kollegor att säga "Hade du varit svensk hade du blivit kallad rasist när du skrev sådana där saker!". Mehrdad är lärare, och så gott som hela klassen han undervisar i anser att han diskriminerar en av tjejerna, Rana, för att hon har slöja. Mehrdad ser ner på invandrare som inte anpassar sig för att bli svenska, och tycker inte att det viktigaste är att det blir mer accepterat att vara invandrare, utan att det blir enklare för invandrare att bli svenskar.

Samtidigt som fler och fler av hans bekanta vänder sig emot Mehrdad och utmanar hans åsikter blir livet i Iran allt svårare för Parisa och Baran. När deras två veckor långa besök börjar närma sig sitt slut har Parisa fortfarande inte fått fotografera det hon kom dit för att fotografera, och systrarna funderar på hur de ska berätta för Noushin att mötet med mormodern inte alls blev som de hade tänkt sig.

En sak jag tyckte var väldigt intressant är hur olika människor i boken ser på skillnaderna och likheterna mellan Sverige och Iran. Det Negar visar för sina kusiner är på många sätt väldigt likt Europa, den stora skillnaden finns i hur människorna beter sig. Negar och hennes kompisar pratar hela tiden om hur häftigt det är med de amerikanska filmerna, festerna som är "ännu coolare än de i Europa" eller hur fantastiskt det är att Iran faktiskt är jättelikt Sverige, medan Parisa tycker att det är mycket mer spännande med allting som är nytt och annorlunda. Baran tycker inte riktigt att allting Negar visar är riktigt så fantastiskt som kusinen tycker, men hon är inte heller lika intresserad som Parisa av det systern vill se. Hon ville från början inte alls åka till Iran, och tycker att det känns tryggt att så mycket är likt det hon är van vid.

Jag tycker även att personbeskrivningarna i Kan du säga schibbolet? är väldigt bra. Parisa och Baran är väldigt olika, medan Baran är lite konflikträdd och trivs med vara ifred och lyssna på musik börjar Parisa skrika och svära när hon blir arg. Detta märks väldigt tydligt när systrarna är i Iran. Parisa tycker att Baran är fånig som, trots Negars försäkringar om att det faktiskt inte alls är farligt att till exempel gå ut med en slöja som knappt täcker håret, tjatar på Parisa om att de hela tiden måste vara försiktiga och inte göra saker som skulle kunna vara olagliga. Baran är hela tiden rädd att Parisa ska råka illa ut för att hon litat på Negar i stället för att bry sig om allt det som Noushin varnade dem för innan de åkte.

Även Mehrdad är en väldigt intressant karaktär, han är själv iranier men ser ner på invandrare. Jag tror att det beror på att hans längtan efter att bli svensk har blivit för stark, han tror att han blir svenskare av att anklaga andra för att inte ha anpassat sig tillräckligt. När han hör orden "Hade du varit svensk hade du blivit kallad rasist när du skrev sådana där saker" är det inte det faktum att andra tycker att han har rasistiska åsikter som stör honom, utan orden "Hade du varit svensk", fyra ord som säger att han faktiskt inte är det. Det är möjligt att han hellre skulle vilja bli kallad rasist, och vara svensk, än bli förlåten för sina åsikter på grund av att han är invandrare. Det kan vara så att det har blivit så viktigt för honom att bli accepterad som svensk att han faktiskt gärna går så långt att folk kallar honom rasist, eftersom han har fått veta att det är vad de skulle göra om han inte var invandrare.

Kan du säga schibbolet? är en riktigt bra bok som jag verkligen rekommenderar! Och nej, jag kan inte säga schibbolet, jag vet inte ens vad det betyder Kan du säga shibbolet? I så fall får du gärna lämna en kommentar och berätta vad det är och hur man uttalar det!

Tack för pocketpaketet

För några dagar sedan fick jag mitt paket (i En bok om dagens bokbyte Pocket och påhitt) från Adelina. Det innehöll tre böcker: Afrodite och döden av Ritta Jacobsson, Huset vid vägens slut av Magnus Nordin och en Kitty-bok. Dessutom fanns det en röd anteckningsbok, mörk choklad och några tepåsar. Afrodite och döden gillade jag när jag läste den för ett par år sedan, Magnus Nordin har jag faktiskt inte läst någonting av tidigare men Kitty-böcker har aldrig riktigt varit något för mig.

4 november 2010

Sorgfjäril

Sorgfjäril är skriven av Ingelin Angerborn och handlar om Alice, som tillsammans med sin familj flyttar till ett gammalt hus på landet. Medan hennes mamma och hennes nye man tycker att huset är charmigt och fint tycker Alice att huset är gammalt och äckligt och saknar bästisen Sofia och pojkvännen Leo. Leo är nog den hon egentligen saknar mest, eftersom hon inte ens får prata i telefon med honom när hon vill. Det är nämligen så att Alice mamma inte tycker om Leo, eftersom hon tycker att Alice med sina tolv år är alldeles för liten för att ha någon pojkvän överhuvud taget.

Huset kallas spanska slottet, och många av grannarna verkar tycka att det är väldigt spännande att någon flyttat dit. I mataffären träffar Alice Fanny och Angelica, två tjejer som är lika gamla som hon, och de verkar ha något att berätta om spanska slottet, men som deras mormor sagt att de inte får prata om. De kommer och hälsar på Alice, men verkar tycka att huset är lite läskigt, och när de går kan Alice höra att de viskar ord som hemskt, sorgligt och död til varandra.

Mycket märkligt händer faktiskt i det gamla huset, som att TV:n sätter igång sig själv, Alice klockradio då och då börjar visa siffrorna 19.29 i stället för vad klockan egentligen är, någon sjunger i hallen när bara Alice är hemma, hennes lillebror Emanuel ritar bilder av ”spöket Lisa”, som han säger sig ha sett och pratat med och en sorts fjäril Alice aldrig har sett förut dyker, utöver att de flyger omkring runt huset hela tiden hela tiden, upp på olika ställen, som på Alices bakgrundsbild på datorn eller bland glasfigurerna i hennes fönsterkarm.
När Alice berättar om allting som händer för Leo förklarar han det med att det nog spökar i huset, men Alice tror ju inte på spöken. Men vad finns det annars för förklaring på alla underliga saker som händer, och vad är det egentligen Fanny och Angelica vet men inte berättar?

Jag tycker väldigt mycket om relationen mellan Alice och hennes fem år gamla lillebror Emanuel, som inte riktigt är som han ska och förstår lika mycket som andra barn, men samtidigt kommer på en massa saker som varken Alice eller de vuxna haft en tanke på. Jag tycker att det är väldigt fint hur Alice älskar sin lillebror och hur viktig han är både i Alice liv och för förklaringen av det mysterium hon försöker lösa.

Sorgfjäril är en väldigt spännande, och ibland ganska otäck, bok som jag verkligen rekommenderar!

31 oktober 2010

Tävlingen avgjord!


Nu är tävlingen om Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo avgjord! Vann gjorde Malin i Stockholm, som svarade rätt på alla frågorna. Grattis! Jag kommer att skicka boken till dig så snart som möjligt.

De rätta svaren var:

1: X. Oxford
2: 2. Nellie
3: X. Gräver
4: 1. De kan byta skepnad.
5: X. Adina flyttar

Av alla de som deltog var det bara fem personer som hade alla rätt. Förutom Malin var det Vitgulstrumpa, Anna, Louise och Anna. Grattis till er också!

30 oktober 2010

Tävling hos Kerstin!

För att fira sin bloggs treårsdag har Kerstins krumelurer en tävling om ett presentkort på 150 kronor på Adlibris, och eftersom jag tycker att det är så himla kul att köpa böcker (och har man ett presentkort blir det ännu roligare) är jag så klart med!

På tal om tävlingar är imorgon sista dagen att skicka in sina svar om man vill vara med i min tävling om Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt alla fattar utom du.

Nu är det höstlov

Det betyder att man kan vara hemma och läsa precis hur mycket man vill.

Farsta fritt fall

Farsta fritt fall av Ulrika Lidbo är en jättebra bok, men jag tycker inte att den är riktigt lika bra som hennes debutbok Decembergatans hungriga andar.

Henrika Möller är sexton år och har precis flyttat från Lund till Farsta. Hennes pappa, som är polis, har fått en hjärtinfarkt men vägrar gå i förtidspension, och i Farsta kunde han få ett skrivbordsjobb. Henrika tycker att det är spännande att flytta till Stockholm, eftersom det är mycket tuffare än att bo i Lund. Henrika tänker sig att hon ska bli cool och populär när hon kommer till Farsta, att hon ska få en massa nya kompisar och att hon ska ha en blogg där alla hennes gamla vänner kan läsa om alla roliga saker hon gör och alla coola fester hon går på.

I mail till sin bästis i Lund skriver hon att hennes nya klasskompisar är hur trevliga som helst, att de brukar gå och fika tillsammans efter skolan, även om det inte alls är så. Henrika blir inte populär, och när hon säger att hon gärna hänger med när Shirin och Sonja ska in till stan låtsas de att de inte hör henne.

Cirkusflickan

År 1917 är Ellen sex år gammal. På dagarna roar hon sig med att klättra omkring på broar och titta på människorna påmarknaden, och en dag upptäcker hon plötsligt att det är en kvinna som står och tittar på henne. Kvinnan, som ser ut att vara finare och rikare än de andra på marknaden, berömmer Ellen för att hon är så vig. Nästa gång Ellen ser kvinnan kommer hon för att prata med Ellens mamma om någonting, någonting Ellen inte får höra. Samtalet med kvinnan verkar göra Ellens mamma väldigt upprörd, och hon försäkrar sig om att Ellen tycker att hon har det bra, att hon trivs hemma. Det gör Ellen verkligen, men efter ett tag dyker två personer från Barnavårdsnämnden upp hemma hos Ellen och hennes mamma, och berättar att de fått höra att Ellen inte har det så bra och kanske kommer behöva bo på barnhem. Dagen därpå kommer kvinnan, som heter Madame Zenhita, tillbaka och förklarar att Ellen ska följa medhenne till cirkusen där Madame Zenhita och hennes bror är direktörska och direktör.

28 oktober 2010

Pocket och påhitt!

Jag är med i En bok om dagens bokbyte Pocket och påhitt, och för att göra det lite lättare för min bokvän Adelina ska jag svara på de här frågorna:

* Vilken genre eller författare gillar du bäst?
Jag tycker att det är svårt att välja ut en viss genre som jag tycker mer om än andra, eftersom jag gillar så många olika sorters böcker. Jag tycker till exempel om historiska romaner, fantasy och andra spännande böcker och klassiker. En del typer av böcker gillar jag inte alls, till exempel "tjejböcker" där allting kretsar kring att bli populär och bli tillsammans med någon cool kille. Jag har läst Om jag kunde drömma (första Twilight-boken) och Törst av Richelle Mead, men jag var inte så förtjust i någon av dem. Jag är trött på ungdomsböcker som handlar om personer som har det hur jobbigt som helst, men som, för att boken ska sluta lyckligt, på något mirakulöst och overkligt sätt får alla sina problem lösta under det sista kapitlet.
Några av mina favoritförfattare är Joyce Carol Oates, Jane Austen, Vibeke Olsson, Charlotte Brontë, Philip Pullman, J K Rowling och Barbara Voors. Om jag ska välja ut de tre bästa böckerna jag någonsin har läst tror jag att det blir Blonde av Joyce Carol Oates, Jane Eyre av Charlotte Brontë och Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson.
* Vilken genre eller författare är du nyfiken på?
Bland de författare jag är nyfiken på finns bland annat Margaret Atwood (jag har läst Penelopiaden, och har den, Oryx och Crake och Tjänstekvinnans berättelse. Jag håller dessutom på med Alias Grace), Doris Lessing och Kate Atkinson. Jag är nyfiken på böcker som utspelar sig i andra delar av världen, eftersom jag tyckte så mycket Chimamanda Ngosi Adichies En hal gul sol och Allt går sönder av Chinua Achebe, som båda utspelar sig i Nigeria, och Aravind Adigas The White Tiger, som utspelar sig i Indien. Jag är inte speciellt nyfiken på deckare.
* Vad har du läst, men tänkt "Aldrig mer!" om..?
Da Vinci-koden av Dan Brown är det enda jag kan komma på.
* Finns det någon författare som du samlar på? Har du allt?
Jag samlar på alla mina favoritförfattare. Jag har och har läst alla Joyce Carol Oates ungdomsböcker utom Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg, har läst Blonde, har läst början av Fallen, har Svart flicka vit flicka och har och håller på med Little Bird of Heaven. Jag har alla Jane Austens romaner, och har dessutom Kärlek och vänskap, en liten bok som innehåller några av hennes allra tidigaste texter. Av Vibeke Olsson har jag Molnfri bombnatt, Sågverksungen, Ulrikeböckerna, Skymningens nådatid och Murkronan, och har läst allt jag har utom Sågverksungen. Jag har och har läst Jane Eyre av Charlotte Brontë. Av Philip Pullman har jag och har läst Den mörka materian på både svenska och engelska, Lyras Oxford, Once upon a time in the North, de två första böckerna om Sally Lockhart (Rubinen i dimman och Skuggan från norr) och Råttpojken. Jag har och har läst allt av J K Rowling. Jag har läst Islossning, Syster min och Emmy Moréns dubbla liv av Barbara Voors, jag håller på med Smultronbett och har Emmy Moréns dubbla liv, Akvarium och Älskade du. I huset finns även Sömnlös, Mina döttrars systrar och Islossning (men de bor i en av mammas bokhyllor och inte i någon av mina).
* Finns det någon lista publicerad, över vad du har läst genom åren?
Nej, jag har försökt föra läsdagbok flera gånger men alltid glömt att skriva i den efter ett tag. Nu har jag faktiskt skrivit upp allting jag har läst sedan början av augusti, men inte på internet.
* Annat litterärt, värt att veta..?
Jag läser på både svenska och engelska, och om en boks originalspråk är engelska läser jag den hellre på engelska. Böcker vars originalspråk varken är svenska eller engelska läser jag helst på svenska. Språket i böcker är väldigt viktigt för mig, gillar jag inte språket tycker jag att det är väldigt svårt att tycka om boken.

* Vad äter du för godis?
Jag tycker bäst om olika sorters spännande mörk choklad, men gillar även vit choklad. Jag gillar inte lakrits och äter inte godis med gelatin i (eftersom jag är vegetarian).
* Naturgodis - ätbart eller inte..?
Jättegott, om det inte är russin i det.
* Dricker du te eller kaffe? Favoriter? Odrickbart?
Jag älskar te (men dricker inte kaffe)! Min favoritsort är Lapsang, och jag tycker väldigt mycket om både svart och grönt te. Olong-te är väldigt gott, och om teer ska vara fruktiga ska de smaka apelsin. Annars gillar jag inte för fruktiga teer, och tycker inte alls om te som smakar syntetiskt eller onaturligt.

* Hobby?
Jag gillar att spela cello, dansa, fotografera och (naturligtvis) läsa!
* Favoritfilm?
Några favoriter är Stolthet och fördom, The Reader, Harry Potter-filmerna (jag tycker bäst om trean och femman men är inte jätteförtjust i fyran och sexan), I rymden finns inga känslor, Tusen gånger starkare, Stardust, Marie Antoinette och Bright Star.
* Favoritmusik?
Jag lyssnar mycket på klassisk musik, framförallt cellomusik. Några artister jag gillar är Shakira, Calaisa och Taylor Swift.
* Stjärntecken? Favoritfärg?
Fiskarna, kanske är det därför jag gillar grönblå färger som påminner mig om havet så mycket. Jag tycker (i alla fall just nu, när det är höstigt och mörkt) mycket om ljusa, lite svaga färger, men framförallt ljusgrönt, som får mig att tänka på våren.
* Samlar du på något?
Bra böcker, fina bokmärken och små anteckningsböcker.

23 oktober 2010

Tävling!

Igår fick jag ett recensionsex av Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt alla fattar utom du, men eftersom jag redan har och har läst den tänker jag ha en tävling om den här på bloggen. Huvudpersonerna i Det är så logiskt alla fattar utom du heter Johan och Ester, och frågorna i den här tävlingen kommer att handla om just huvudpersoner i olika böcker jag tycker om.

1. Lyra och Will är huvudpersonerna i Philip Pullmans fantastiska trilogi "Den mörka materian". De kommer från samma stad, men i olika världar. Vilken är staden?

1. York
X. Oxford
2. Boston

2. Huvudpersonen i Annika Thors serie som inleds med En ö i havet heter Steffi. Vad heter hennes lillasyster?

1. Heidi
X. Anna
2. Nellie

3. I ALMA-pristagaren Lygia Bojungas bok Den blommiga soffan heter huvudpersonen Viktor och är en bälta. Vad gör Viktor när han blir nervös?

1. Tuggar på sina klor
X. Gräver
2. Äter jordnötter

4. Huvudpersonen Shanzoc i Julia Sandströms nyckelväktarserie är en karít. Vad är speciellt med karíter?

1. De kan byta skepnad
X. De kan läsa tankar
2. De kan se in i framtiden

5. I Sofia Nordins bok Natthimmel slutar huvudpersonen Tilda umgås med sin bästis Adina. Varför?

1. Tilda flyttar
X. Adina flyttar
2. Adina blir bästis med någon annan

Tävlingen avgörs nästa söndag (31 oktober) och därför ska alla som vill vara med och tävla maila sina svar till bokmatilda[at]hotmail.com innan klockan 14.00 den dagen.

20 oktober 2010

Det händer nu nominerad till Augustpriset!

Nu har vi fått veta vilka som nominerades till Augustpriset i år, och Sofia Nordins fantastiska bok Det händer nu är en av dem!

De andra nominerade i barn-och ungdomskategorin är:

Syltmackor och oturslivet av Anna Ehring
Jag finns av Maja-Maria Henriksson
Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld
Jag tycker inte om vatten av Eva Lindström
Tänk om… av Lena Sjöberg

Jag har hittills bara läst Det händer nu, så än så länge håller jag tummarna för att den vinner!

10 oktober 2010

Tusen gånger starkare är verkligen en fantastisk film ...

... så igår gick jag och såg den för andra gången (i och för sig ihop med en kompis som inte hade sett den, men det var jag som tyckte att vi absolut skulle se just den filmen).

Kompis: Vad ska vi se för film?
Jag: Jag tycker att vi ska ser Tusen gånger starkare. Den är jättebra!
Kompis: Va? Har du sett den?
Jag: Ja. Den var hur bra som helst!
Kompis: Men då får du se den igen, är inte det lite tråkigt?
Jag: Nej, absolut inte! Jag ser den gärna igen, den är verkligen superbra, man kan se den hur många gånger som helst!

Jag längtar tills den kommer som DVD. Då kan jag se den hur många gånger som helst utan att det kostar en massa pengar. Att gå på bio ett par gånger i veckan blir ju faktiskt onödigt dyrt, särskilt om man ser samma film varje gång. Fast egentligen är det kanske mindre slösaktigt att gå och se samma film många gånger. När man redan har sett den en gång vet man ju att den är bra.

9 oktober 2010

"Tusen gånger starkare" - en fantastisk bok har blivit en fantastisk film!

Tusen gånger starkare av Christina Herrström är en riktigt bra bok som jag tycker att alla borde läsa. Nu har den blivit film, något jag verkligen sett fram emot. Jag blev inte besviken, och rekommenderar verkligen filmen också!

Tusen gånger starkare handlar om en skolklass och utspelar sig under höstterminen i nian. Berättaren är Signe, som är en av tönttjejerna i klassen men som ändå är den de andra samlas runt för att få hjälp på lektionerna. I Signes skola finns stora planscher på väggarna i korridorerna där det står saker som ”Alla är lika mycket värda!” och ”Här behandlar vi alla lika!”. När man gått genom de korridorerna i nio år, då har man lärt sig att det är så det är. Ingen tänker på att det faktiskt inte är så, ingen märker hur killarna tar mycket mer plats, ingen protesterar när bildläraren bara skrattar när coola Ludde och de andra killarna bara försvinner iväg efter lektionen utan att städa och Signe och några andra snälla tjejer får stanna kvar och plocka undan allting.

Jag publicerade "Tusen gånger starkare" - en fantastisk bok har blivit en fantastisk film på Bokusbloggen den nionde oktober. Klicka här för att läsa hela inlägget!

"Det händer nu" på Bokusbloggen

Sofia Nordin, som även skrivit den fantastiska boken Natthimmel (Augustprisnominerad 2009) har nu skrivit en ny bok, Det händer nu, som även den är riktigt, riktigt bra.

Det händer nu handlar om Stella som plötsligt upptäcker att hon är kär i sin bästa vän Sigrid. Stella och Sigrid har inte varit jättebra kompisar speciellt länge, och Stella förstår inte varför hon inte insåg hur underbar Sigrid var redan när de var små. Varför är det inte hon, utan Sigrids förra bästis Mimmi, som har alla minnen av att vara tioårsbästis med Sigrid?

Stella bryr sig inte längre om vad hennes andra kompisar pratar om, även om hon försöker lyssna och faktiskt lyckas komma med rätt kommentarer vid rätt tillfällen bryr hon sig inte alls. Det enda hon vill är att bara strunta i vad alla andra ska tycka och visa hela världen vad hon känner för Sigrid. Men att berätta för alla andra, det vore egentligen inte så svårt om Stella bara kunde vara säker på Sigrid kände likadant för henne. Att vara helt ärlig mot Sigrid är det svåraste, för tänk om det inte alls var Sigrids avsikt att hennes fot skulle råka nudda Stellas under bordet i uppehållsrummet. Tänk om den där pussen hon gav Stella på kinden när de var ute och köpte kläder tillsammans bara betydde att de är vänner, och inget mer.

Klicka här för att läsa hela mitt inlägg om Det händer nu av Sofia Nordin, som publicerades på Bokusbloggen den fjärde oktober.

Beautiful blogger award och gästbloggning på Bokus

För ett tag sedan skrev jag och tackade för att jag fått utmärkelsen Beautiful Blogger Award av Moa på Textappeal och Holly Hock-Therese. Sedan dess har jag även fått den av Snusmumriken och varit på bloggparty hos Vixxtoria, tack så jättemycket till er också!

När man får den här utmärkelsen är det meningen att man ska skicka den vidare till sju andra bloggare och berätta sju saker om sig själv, något jag faktiskt inte kommit ihåg att göra förrän nu.

Jag skickar utmärkelsen vidare till:

De sju saker jag berättar om mig själv är:
  • Jag blir glad av att spela cello, så det gör jag alltid om jag är ledsen.
  • Jag är intresserad av historia, men tycker att det är mer spännande med drottningar än med kungar.
  • Jag kan inte åka karuseller som snurrar, eftersom jag blir yr och illamående av dem.
  • Jag är feminist.
  • W är min favoritbokstav.
  • Jag dansar två olika dansstilar, showjazz och bollywood.
  • Några gånger varje år sover jag utomhus.
Jag passar dessutom på att berätta en åttonde sak om mig själv, nämligen att jag ska gästblogga om ungdomsböcker på Bokusbloggen under hösten. Hittills har jag skrivit om Sofia Nordins nya bok Det händer nu och om att Christina Herrströms Tusen gånger starkare har blivit film. Eftersom jag bloggar där kommer den här bloggen antagligen inte uppdateras så jättemycket. Att gästblogga där känns jättestort och är superkul, och när jag skrivit om en bok där kommer jag publicera ett utdrag och en länk till recensionen här.

17 september 2010

Tack för utmärkelsen!

Av Moa på Textappeal och Holly Hock-Therese har jag fått utmärkelsen Beautiful Blogger Award. Tack så jättemycket! När man har fått den här utmärkelsen ska man berätta sju intressanta saker om sig själv och skicka den vidare till sju andra bokbloggare, men jag tänker fundera över helgen innan jag gör det.

Tack så jättemycket, Moa och Therese! Sådana här saker gör mig jätteglad, och jag hoppas att jag gör sju andra lika glada när jag skickar awarden vidare om några dagar.

Ursäkta att man vill bli lite älskad

Ursäkta att man vill bli lite älskad är skriven av Johanna Thydell, som även skrivit I taket lyser stjärnorna och Det fattas en tärning.

Nora Jonasson är sjutton år, och "har det väl egentligen vad man skulle kunna säga rätt bra". Men hon har aldrig varit ihop med någon, inte som sin populära bästa vän Lisa, och den enda kille som visar någon sorts intresse för henne är Sylvester i hennes franskgrupp. Det är bara det att Nora inte alls är intresserad av Sylvester, även om hon ibland får för sig att hon borde vara tacksam för att någon lägger märke till henne överhuvudtaget.

Nej, Nora gillar egentligen inte alls Sylvester, men funderar på om hon kanske är lite intresserad av sin tre år äldre storebrors kompis Stoffe. Men kan Stoffe lägga märke till Nora, kan han börja se henne som något mer än bara Jonassons lillasyster? Kan någon alls lägga märke till Nora när Lisa är i närheten? När Nora och Lisa var små var det som om Lisas coolhet smittade, när Nora var med henne var hon också populär, då var hon också en sådan som killarna ville bli ihop med. Riktigt så är det inte längre, nu är Nora orolig för att Stoffe ska titta på Lisa och inte på henne, för inte kan det väl Noras kompis Jossan ha rätt när hon säger att Stoffe faktiskt spanade in Nora?

På en fest försvinner Lisa iväg med AB i klassen, som har gillat Lisa så länge Nora kan minnas. Ensam kvar på en balkong står Lisas pojkvän Jack, och när Nora går ut och pratar med honom vill hon bara muntra upp honom lite, få honom att glömma att Lisa har gått sin väg och kanske är otrogen, eftersom hon plötsligt får för sig att han tänker hoppa från balkongen och ta livet av sig. Att hon börjar prata om fotboll med Jack är faktiskt bara något hon gör för att få honom att släppa balkongräcket och sluta se ut som om han tänker hoppa. Nora kan inte hjälpa att just det Jack saknar hos Lisa är att hon inte kan något om fotboll.

Nora hoppades inte att Jack skulle bli intresserad av henne eller något sådant, det hade hon inte en tanke på. Men plötsligt kommer inte Lisa till skolan och svarar inte på Noras sms, när Nora frågar Jossan om hon vet något svarar hon undvikande. Till slut visar det sig att Jack blivit kär i henne, i Nora, och gjort slut med Lisa. Lisa tycker att det är Noras fel, och fast Nora ofta har önskat att någon ska lägga märke till henne, och inte bara Lisa, känns det här inte det minsta bra utan bara väldigt, väldigt hemskt.

"Egentligen skulle man ju kunna skratta åt saken. Lisa Lind dumpad på grund av Nora Jonassons FRAMSTÖT - HA HA HA YEAH RIGHT!
Det är bara det att jag inte kan skratta.
Det är bara det att jag har så ont i magen att jag inte kan resa mig."

Jag tycker mycket om Nora, och det är lätt att känna med henne. Hon tänker sig ofta att saker ska bli på ett visst sätt, men så blir det inte alls så. Saker hon trott skulle kännas bra känns plötsligt bara fel, och ingen blir imponerad av hur bra Nora är på armbrytning när det egentligen är hur coolt som helst. Nora är egentligen väldigt vanlig, hon är inte psykiskt sjuk och hennes föräldrar är inte skilda och har inte alkoholproblem. Hon skulle bara vilja vara lite populärare, ha en lite nyare mobiltelefon (som inte är ärvd från Lisa) och vara lite speciell. En sådan som folk vänder sig om och tittar efter. En sådan som blir lite älskad.

Ursäkta att man vill bli lite älskad är en superbra bok! En anledning till att jag tycker så mycket om den är att Noras problem är så vanliga, den visar att man faktiskt kan vara jätteledsen och tycka att allt är jobbigt även om ingen av ens föräldrar är alkoholist och ingen man tycker jättemycket om dör. Att man kan känna att man inte duger även om man inte har ätstörningar eller har blivit mobbad sedan man började skolan. Jag tycker att det här är Johanna Thydells bästa bok hittills, och jag hoppas att hon skriver ännu fler!

6 september 2010

Mockingjay - ännu bättre än jag hoppades!

Mockingjay är den tredje och sista delen i den fantastiska Hungerspelstrilogin av Suzanne Collins. Jag tycker att Mockingjay är ännu bättre än de två tidigare böckerna (även om de är så bra att det inte borde vara möjligt), The Hunger Games och Catching Fire (Hungerspelen och Fatta eld på svenska). Mockingjay är mer spännande och faktiskt otäckare, och jag tycker mer och mer om huvudpersonen Katniss för varje bok. En av de saker jag gillar med Katniss är att hon faktiskt inte alltid vet helt säkert vad som är rätt och vad som är fel. Hon mår dåligt över människor som dör, både de som var hennes vänner och de som egentligen var hennes fiender.

Det är svårt att berätta om Mockingjay utan att avslöja för mycket om de två tidigare böckerna, eftersom allting som händer i Mockingjay bygger på saker som händer i Hungerspelen och Fatta eld. Av samma anledning är det väldigt viktigt att läsa böckerna i ordning. Eftersom det är risk att jag avslöjar en del om dem är det bäst att inte läsa resten av min recension om man inte har läst Hungerspelen och Fatta eld.

I Mockingjay är kriget mellan rebellerna och huvudstaden det centrala, medan Hungerspelen mer handlade om Katnisss kamp för att hålla sig själv, och senare även Peeta, vid liv. I Fatta eld växer ett uppror, som började byggas upp redan när Katniss genom att se till att både hon och Peeta överlevde hungerspelen visade att hon vägrade spela efter president Snows regler. En sak jag gillar med de här böckerna är hur historien växer, den går från att framförallt fokusera på en enskild person, Katniss, till att handla om hela landet Panem (även om Katniss fortfarande är den viktigaste karaktären).

Regimen förtrycker människorna i distrikten. Det är svält och varje år måste distrikten offra barn till hungerspelen medan huvudstadsborna bekymrar sig över så meningslösa saker som om de borde ha bett folk ha fjädrar på en födelsedagsfest eller inte. Samtidigt är det flera människor som levt hela sitt liv i huvudstaden som faktiskt visar sig vara trevliga när Katniss väl ger dem en chans. Ledarna för rebellerna finns i distrikt 13, som styrs av Alma Coin. På ett sätt som inte är helt olikt president Snows kontrollerar hon människorna i sitt distrikt väldigt hårt, det är till exempel inte bara förbjudet utan belagt med hårda straff att ta med sig bröd ut ur matsalen och även hon ser Katniss som en bricka i ett spel.

Under kriget filmas allting som händer, och båda sidor använder TV för att ge sin egen bild av vad som händer. Just det försöker Coin utnyttja Katniss till, men Katniss gör som alltid det hon vill göra och inte det andra vill att hon ska göra, och det är en av anledningarna till att jag tycker så mycket om henne.

Slutet i Mockingjay är helt fantastiskt och dessutom väldigt oväntat. Jag har funderat ganska mycket över hur slutet skulle bli, och varit rädd för att bli besviken. Just så som det blev hade jag inte tänkt på att det kunde bli, men det hade inte kunnat bli bättre och det är helt onödigt att oroa sig för att bli besviken!

Jag tycker att alla borde läsa Hungerspelstrilogin, så ni som har läst Hungerspelen och Fatta eld: Läs Mockingjay, som på svenska heter Revolt och kommer i oktober (även om jag har svårt att tänka mig att ni inte redan tänkte göra det), ni kommer inte att bli besvikna! Och ni som inte har läst Hungerspelen och Fatta eld: Gör det, men se till att ha mycket tid på er när ni börjar, eftersom när man börjar läsa Hungerspelstrilogin slutar man inte förrän man har läst ut Mockingjay!

31 augusti 2010

29 augusti 2010

Tusen gånger starkare

Det finns många böcker jag tycker att alla borde läsa. En av dem är Tusen gånger starkare av Christina Herrström.

I femtonåriga Signes skola påstås det att alla har samma rättigheter och att alla behandlas likadant. När man börjar skolan får man hjälpa till att måla planscher med budskapet "Alla är lika mycket värda". Alla är så vana vid att det är så det är, allt är jämställt och alla behandlas lika, att ingen ifrågasätter det.

I nian börjar Saga i Signes klass. Saga och hennes pappa har rest väldigt mycket, och hon har aldrig gått i en svensk skola förut. Hon är inte van vid hur det är i den så väldigt "jämställda" skola hon kommer till att hon lägger märke till skillnaden mellan hur tjejer och killar behandlas, både av lärare och av varandra.

Saga ser att tjejerna, som alltid räcker upp handen på lektionen och aldrig pratar rakt ut, får prata väldigt mycket mindre än killarna. När en tjej för en gångs skull får frågan är det ofta någon av killarna som avbryter och ropar svaret rakt ut, och när en kille faktiskt räcker upp handen får han alltid frågan. Saga ser att killarna snabbt försvinner från bildlektionen och några av de duktiga tjejerna får plocka undan efter hela klassen. Om det någon gång händer att en kille plockar undan efter sig ger bildläraren honom jättemycket beröm, samtidigt som hon tar för givet att tjejerna ska stanna kvar och städa.

Genom att börja prata rakt ut och vägra städa efter resten av klassen, bete sig som killarna helt enkelt, visar Saga hur ojämställt det faktiskt är. Resten av tjejerna inspieras av Saga och gör likadant, och upptäcker att lärarna blir väldigt mycket argare på dem än på killarna. När Saga påpekar skillnaderna för Olle, SO-läraren, tar varken han eller killarna i klassen henne på allvar. Olle anstränger sig för att verka överlägsen och få Saga att framstå som löjlig, och killarna skrattar åt henne.

Saga får Signe att förändras väldigt mycket. Hon inser att det faktiskt inte är hennes fel att hon tycker att hon inte räcker till och att hon känner sig misslyckad, utan att det faktiskt beror på hur omgivningen behandlar henne. Hon upptäcker också att hon egentligen får bättre resultat på prov än "Leo Bäst i Klassen", som alla tar för givet är smartast, men att hon faktiskt aldrig får beröm även om det egentligen är hon som är bäst i klassen. Dessutom är det runt Signes bänk resten av klassen samlas för att få hjälp under lektionerna, medan Leo inte har tid med det, han är ju upptagen. Alla, även Signe, är vana vid att det ska vara så, Leo är bäst i klassen och Signe hjälper de andra, att Signe blir ganska förvånad när hon kommer på att det inte är så.

Även Mimi, den populäraste tjejen i klassen, börjar ta mer plats när Saga kommer till klassen. Hon börjar göra saker för att hon vill och tycker att det är rätt, i stället för att bara anstränga sig för att passa in i rollen som coola Mimi.

Jag tror inte att det bara är i Signes, Sagas och Mimis skola det finns orättvisor som folk har vant sig vid och inte lägger märke till. Den här fantastiska boken kan få människor att fundera över och upptäcka dem ojämlikheter som finns i den miljö de lever i, och den kan även ge de som redan upptäckt orättvisor modet att göra någonting åt dem. Därför tycker jag att alla, både barn och vuxna, borde läsa Tusen gånger starkare.

Det har gjorts film av Tusen gånger starkare, och den har biopremiär 24 september. Jag ser fram emot att se den, och om ni som inte har läst boken än skyndar er hinner ni göra det innan filmen kommer!

Här är en trailer för filmen:



I samarbete med Filmtrailer.se

28 augusti 2010

Första meningen i mina favoritböcker

Hos många olika bokbloggare, till exempel Vixxtoria, har jag hittat den här roliga gissningsleken. Man skriver första meningen i tio av sina favoritböcker, och sedan får folk gissa vilka böcker det är.

Nu är det bara en bok kvar, så här kommer en ledtråd:
Den är skriven av en kvinnlig författare som har vunnit ALMA-priset.
Lycka till!

1. "Jag blir stående och stirrar ner på gatan." Jonas svarade rätt.

2. "The two men appeared out of nowhere, a few yards apart in the narrow, moonlit lane." Amelie, FrökenChristina, Anna och Nea kunde den.

3. "Det var omöjligt att ta någon promenad den dagen." Eve hade rätt.

4. "Det var en mörk och stormig våreftermiddag och staden London jagade ett litet gruvsamhälle över den forna Nordsjöns uttorkade havsbotten." Jonas och Nea klarade den.

5. "Jag ska berätta om min klass." enligt O, Amelie och Anna hade rätt.

6. "I det avtagande sepiafärgade ljuset kom Döden susande nerför boulevarden." Nea kunde den här.

7. "Den är liten, har bara plats för två."

8. "One cool spring morning in the woods close to the sea, two girls found a man curled up in the shade and, immediately guessing he must be dead, ran away shrieking delightedly, clutching each other's hands." Lollo hade rätt.

9. "En obestämd eftermiddag i slutet av augusti gick en pappa omkring i sin trädgård och kände sig onödig." Den här kunde FrökenChristina.

10. "Vi är ödlor." enligt O visste vilken det här var.

Sätt igång att gissa!

27 augusti 2010

Nu är den på väg!

Nu har tredje delen i Hungerspelstrilogin, Mockingjay, av Suzanne Collins kommit ut, och Amazon postade mitt exemplar av den för några dagar sedan!

På svenska heter den Revolt och kommer ut i oktober.

Är det fler som väntar på att Mockingjay ska landa i brevlådan? Eller är det kanske någon som redan har fått den?

Snart, snart, snart borde den komma hit. Jag längtar!

3 augusti 2010

Bokfrågornas ABC - B

Nu kommer mina svar till andra delen i Enligt Os bokutmaning Bokfrågornas ABC:

1. B som är böcker. Köper du mycket böcker? Nya eller begagnade? Eller brukar du kanske få dem eller låna dem? Är det vissa böcker som du måste äga?

Jag köper ganska mycket böcker, mest nya men även begagnade om de är i fint skick. Jag får en del recensionsböcker och en hel del får jag i present av mina föräldrar. Jag lånar mycket under terminerna när jag kan låna på skolbiblioteket, men inte så jättemycket på somrarna. Det finns många böcker jag måste äga, alla de jag tycker så mycket om att jag vill kunna läsa om dem när som helst och hur ofta som helst, vare sig biblioteket är öppet eller inte.

2. B-filmer är rätt kassa filmer. Berätta om en riktigt dålig bok som du läst.

Det är svårt att berätta om, eftersom jag ofta lägger ifrån mig och glömmer bort böcker jag inte gillar. Jag är numera ganska försiktig med att skriva om böcker jag tycker riktigt illa om här på bloggen, eftersom jag fick så mycket otrevliga kommentarer när jag gjorde det.

3. A-laget är dessutom bättre än B-laget. Finns det mer eller mindre fin litteratur? Ge exempel på båda och förklara hur du tänker.

Ja, jag tycker att det finns litteratur som är finare och bättre än annan. Enligt mig ska bra litteratur bland annat vara välskriven, innehålla trovärdiga karaktärer och ha en intressant historia som jag minns länge och då och då (även långt efter att jag läst boken) kommer att tänka på.

4. Läser du många biografier? Berätta om en favorit. Vems biografi vill du gärna läsa? Vems kan du vara utan? Vad tycker du om ”fejkbiografier” där verkligheten och det fiktiva blandas? Har du läst någon?

Jag tror faktiskt inte att jag har läst någon biografi, och kommer heller inte på någon speciell jag vill läsa. Jag har läst en "fejkbiografi", Blonde av Joyce Carol Oates. Den är en av mina absoluta favoritböcker, men vad jag tycker om "fejkbiografier" i allmänhet vet jag inte eftersom jag bara har läst en.

30 juli 2010

Bokfrågornas ABC - A

Nu kör Enligt O, som tidigare var Lilla O, en repris på sin utmaning Bokfrågornas ABC. Den här gången tänker jag vara med!

1. Alfa var första bokstaven i det grekiska alfabetet. Berätta om en bok som du på något sätt förknippar med Grekland.

Penelopiaden var den första bok jag läste av Margaret Atwood, och också den första bok Grekland får mig att tänka på. Penelopiaden är Atwoods version av myten om Odysseus, en version som handlar om Penelope, som blir bortgift med Odysseus som tonåring och som är kvar på ön Ithaka och väntar på honom under de många år han är borta och gör en massa saker som Penelope bara hör rykten om. Penelopiaden är en riktigt bra bok och fick mig att helt klart vilja läsa mer av Margaret Atwood.

2. Adam var enligt Judendomen, Kristendomen och Islam den första människan på jorden. Nämn en bok som handlar om eller är skriven av en Adam.

Jag kommer tyvärr inte på någon bok som handlar om eller är skriven av en Adam, men däremot en som är skriven av en Adams. Jag tycker mycket om Liftarens guiden till galaxen av Douglas Adams, som jag tror är en av de roligaste böcker jag har läst!

3. Vilka var de första böckerna du minns att du läste eller hörde när du var barn? Har du läst dem för dina egna eller andras barn?

Jag kommer inte ihåg vilka som var de första, men när jag för ett tag sedan gick igenom mina gamla bilderböcker var det bland annat Barbro Lindgrens böcker om bullterriern Rosa och Tureböckerna av Anna-Clara och Thomas Tidholm som väckte flest minnen.

4. Mänsklighetens vagga finns enligt forskare i
Afrika. Berätta om en bok som på något sätt anknyter till denna väldiga kontinent.

Två av de bästa böckerna jag har läst utspelar sig i Nigeria. Det är Allt går sönder av Chinua Achebe, som utspelar sig under kolonisationen och handlar om mötet mellan igbofolket och européerna, och Chimamanda Ngosi Adichies En halv gul sol, som utspelar sig under Biafrakriget.

The Book Thief

I paketet jag fick av min bokvän Helena fanns den fantastiska boken The Book Thief av Markus Zusak. Jag har tidigare försökt läsa den här boken på svenska (Boktjuven), men kom inte riktigt in i den. Nu när jag läste den på engelska upptäckte jag vilken bra bok det faktiskt är. Tack så mycket Helena!

The Book Thief utspelar sig i Tyskland under andra världskriget, och är skriven på ett lite annorlunda sätt. Det är Döden som berättar historien om boktjuven. Döden berättar om de tre gånger han såg boktjuven och om det han läst om henne i den bok som kom att rädda hennes liv.

Boktjuven heter Liesel Meminger och är när Döden ser henne första gången nio år gammal. Hon och hennes lillebror är på väg till sina nya fosterföräldrar. Deras pappa, och så småningom även deras mamma, sitter i koncentrationsläger på grund av att pappan är kommunist, något som för Liesel bara är ett konstigt ord hon inte förstår.

På tåget dör Liesels lillebror, och på hans begravning stjäl hon sin första bok, The Gravediggers Handbook (Dödgrävarens handbok på svenska). Orden i boken fascinerar henne, trots att hon aldrig lärt sig läsa och därför inte förstår dem.

Liesel kommer ensam till sina fosterföräldrar, som heter Hans och Rosa Hubermann och bor på gatan Himmel Strasse. Hans spelar dragspel, och hans spelande har en lång historia som är kopplad till hur hans vän Erik räddade Hans liv i första världskriget och till den skuld han därför har till den del av Eriks familj som fortfarande lever. Rosa är väldigt bestämd och hon älskar både Liesel och Hans väldigt mycket, det är bara det att hon inte är jättebra på att visa det. Hon kallar ofta Liesel för "Saumench" och Hans för "Saukerl" ("Sau" är ett ord som på tyska har med grisar att göra, så "Saumench" och "Saukerl" är egentligen olika former av "Svinmänniska"). Så småningom förstår Liesel att Rosa helt enkelt kallar de flesta för "Saukerl" eller "Saumench", särskilt de människor hon älskar.

När Liesel kommit till Hans och Rosa måste hon börja i skolan, något som eftersom hon ligger långt efter sina jämnåriga blir väldigt jobbigt. På nätterna drömmer Liesel mardrömmar om sin lillebrors död. När Hans Hubermann en natt hittar The Gravedigger's Handbook under Liesels madrass bestämmer han och Liesel att han ska lära henne att läsa och att de tillsammans ska ta sig igenom The Gravedigger's Handbook. Liesels kärlek till ord och böcker blir starkare när hon kan läsa. Även om hon får en del böcker i present fortsätter hon att stjäla. Hon upptäcker att hon ibland hellre vill ha böcker hon stjäl än böcker hon får, när hon inte fått dem av någon hon älskar och som hon vet älskar henne.

På Himmel Strasse bor även Rudy Steiner, en pojke som är lika gammal som Liesel, och hans familj. Liesel och Rudy blir snabbt bästa vänner. När Liesel börjar skolan är det Rudy som försvarar henne när de andra är taskiga mot henne för att hon inte kan läsa (även om när det gäller är Liesel hemskt bra på att försvara sig själv). När familjerna på Himmel Strasse börjar få ont om pengar och mat ger de sig iväg och stjäl tillsammans, och försvarar varandra mot tjuvgängens äldre och ibland väldigt otrevliga ledare.


The Book Thief är en fantastisk bok. Jag rekommenderar den verkligen. Jag tyckte mer om att läsa den på engelska, så om du inte fastnar i den på svenska är det ett tips.

7 juli 2010

Somrigt bokpaket!

Nu har jag fått mitt sommarsköna bokpaket från min hemliga bokvän! Det var ett mycket trevligt paket, som innehöll:

  • I en klass för sig av Curtis Sittenfeld. Du hade alldeles rätt, den här boken passar mig jättebra. När jag fick paketet hade jag nämligen precis läst ut den, men eftersom jag inte har den (jag lånade den av min mamma) och vill kunna läsa om den här fantastiska boken när jag vill och hur ofta jag vill var det jättebra att jag fick den!
  • The Book Thief av Markus Zusak. Den här boken har jag haft på svenska ganska länge, men faktiskt inte läst. Därför är det superbra att jag fick den på engelska nu, eftersom jag oftast tycker bättre om böcker om jag läser dem på originalspråk. Jag har börjat läsa den, och hittills tycker jag jättemycket om den!
  • En påse Lapsang Souchong, mitt favoritte.
  • En väldigt fin liten kalender för hösten 2010 och våren 2011. Min bokvän skrev i sitt brev att eftersom jag verkade göra väldigt mycket hela tiden trodde h*n att det skulle passa med en kalender som kunde hjälpa mig att hålla ordning på alla tider som ska passas. Min bokvän hade alldeles rätt; jag glömmer alltför ofta bort tider och kommer försent, men det blir förhoppningsvis bättre om jag ser till att skriva upp saker i min kalender!
  • Två små blå anteckningsböcker, som jag kan ha och skriva upp böcker jag vill läsa i.
  • Ett superfint grönt bokmärke! Jag (som dessutom samlar på fina bokmärken) behöver verkligen bokmärken eftersom jag alltid håller på med många böcker och ofta lägger mina bokmärken där jag är när jag tar ur dem ur boken, och senare sällan har en aning om var det var. Det här bokmärket ska jag vara försiktig med, och se till att inte slarva bort!
  • Två olika sorters mörk lyxchoklad, varav den ena till och med vunnit ett pris för sin fantastiska smak (den förtjänar det verkligen, den var så god att jag åt upp den på en gång).
  • Ett paket med muffinsformar med mumintroll på. De är verkligen jättefina, nästan för fina för att hälla kaksmet i!
  • Ett mycket trevligt brev från min (väldigt, jag har ingen aning om vem h*n är) hemliga bokvän.
Mitt paket var alldeles underbart och gjorde mig jätteglad! TACK så jättemycket min hemliga bokvän, och tack En bok om dagen för att du ordnade det här bokbytet!

28 juni 2010

Eldbärare

Eldbärare är andra delen i serien Berättelsen om Blodet av Anders Björkelid. Den första boken heter Ondvinter.

Tvillingarna Wulf och Sunia har i ett år varit instängda i en Dommarring, där de genom att se andras minnen lär sig om Blodet, det släkte de nyligen upptäckt att de tillhör, och om de regler alla människor av Blodet måste följa.

Reglerna är mycket stränga, och när Wulf och Sunia kommer ut tvingas de anpassa sig till dem. Sunia får delta i vårriten, som alla Blodets kvinnor genomgår för att bli månprästinnor. Wulf ska bli hirdjägare, liksom alla andra män av Blodet.

Varken Sunia eller Wulf är nöjda med de roller de fått. Sunia är den av dem som är duktigast på att hantera ett svärd, men enligt Rytmen och Traditionen, som Blodets regler kallas, får bara män bära svärd. Wulf kan förvända synen, en magisk förmåga han lärt sig av den mäktiga Bergsfrun. Egentligen bröt hon mot Blodets lagar när hon lärde honom det, eftersom det är förbjudet att lära män vissa sorters magi. Därför måste Wulf hålla sin förmåga hemlig inför alla utom Sunia, Bergsfrun och hirdjägaren Wunan. Wunan blir Wulfs och Sunias vän, han är den enda av hirdjägarna som inte håller fast vid alla de hårda regler som de andra håller så hårt på.

Blodets värsta fiende, Kylan, har inte visat sig sedan tre personer förrådde det gamla imperiet (som kontrollerades av Kylan) genom att döda kejsaren med en speciell kniv. Kniven kallas Kejsarkniven, och är det enda vapnet som biter på galgmän och bitvargar, de monster som kommer fram när Kylan vaknar. Nu har Kylan kommit tillbaka, och den här gången är det till stor del Wulfs och Sunias ansvar att besegra den ...

Bandet mellan Wulf och Sunia är inte alls lika starkt som tidigare, Kylan gjorde att de inte längre kunde känna varandras tankar. Det gör att mycket är annorlunda, de måste fråga varandra om saker de bara visste förut. Trots att de fortfarande älskar varandra och vill dela allt med varandra känner Wulf (som är berättaren i Eldbärare) att allt faktiskt inte är som förut.

"- Det borde vara min ensak, sa hon till sist. Det är jag som förändras. Det tillhör mig. Jag vill inte dela det med underjordsväsen eller döda kejsarmördare.
-Vill du inte att jag frågar mer, sa jag och kände mig utslängd, utelåst och ensam.
Men Sunia skrattade igen. Så gick hon fram till mig, kramade mina axlar och såg mig djupt in i ögonen.
- Ingenting har förändrats mellan oss, sa hon långsamt och varmt. Jag vill inte bära på saker utan dig. Du får fråga vad du vill och jag vet att du berättar allt jag vill veta för mig.
Hon log och jag visste att hon trodde på det hon sa. Men på något sätt insåg jag att det ändå inte var sant."

Trots att Sunia verkligen tror att det är som hon säger märks det på många ställen att det inte är så. Mycket har förändrats och Wulf och Sunia är förvirrade och rädda. Ibland låter de det gå ut över varandra, och därför bråkar de mer än tidigare. De är vana vid att alltid förstå varandra direkt, och därför blir båda frustrerade när den andra inte förstår saker på en gång.

Jag tycker att Eldbärare är en fantastisk bok, ännu bättre än Ondvinter. Jag tycker väldigt mycket om språket, och just att relationen mellan Wulf och Sunia är mer komplicerad än tidigare gör dem intressantare.

Jag rekommenderar verkligen Eldbärare (men det är viktigt att ha läst Ondvinter först)! Jag ser fram emot fortsättningen, och hoppas att den är minst lika bra som den här underbara boken!

25 juni 2010

Sommarskönt bokbyte

Jag är med i En bok om dagens sommarsköna bokbyte, och för att underlätta för min hemliga bokvän skriver jag det här inlägget och berättar lite om mig själv och min boksmak.

Jag har ingen lista över vilka böcker jag läst, varken i år eller något annat år. En gång försökte jag skriva i en läsdagbok, men det fungerade inte eftersom jag aldrig kom ihåg att skriva i den.

Jag gillar många olika genrer, till exempel historiska romaner, fantasy och andra spännande böcker och klassiker. Det finns en del typer av böcker jag inte gillar. Jag blir mest irriterad när jag läser "tjejböcker" där allting handlar om att skaffa pojkvän och bli populär. Jag har läst Om jag kunde drömma (första Twilight-boken) och Törst av Richelle Mead, men jag var inte så förtjust i någon av dem. Jag har tröttnat på ungdomsböcker som är fulla av problem men där allt plötsligt vänder och löser sig på dem tre sista sidorna för att boken inte ska sluta olyckligt, eftersom det känns så väldigt overkligt (både att det är så väldigt mycket bekymmer i början och att allting blir bra så plötsligt).


Här kommer några av mina favoritförfattare:

  • Joyce Carol Oates Jag har läst alla hennes ungdomsböcker, och äger alla utom Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg. Jag har även läst Blonde och har börjat på, men av någon konstig anledning glömt bort att läsa klart, Fallen.
  • Jane Austen Jag har läst alla hennes romaner utom Mansfield Park och Övertalning. Jag har alla på engelska, men på svenska har jag bara och Northanger Abbey, Förnuft och känsla och Emma. Jag äger även Kärlek och vänskap, som innehåller några av Jane Austens tidigaste texter.
  • Philip Pullman Jag har läst Den mörka materian och har alla tre böckerna på både svenska och engelska. Jag har även läst Rubinen i dimman, och har både den och Skuggan från norr.
  • Tove Jansson Jag har och har läst alla böckerna om Mumintrollen.
  • Carole Wilkinson (jag har och har läst Drakväktaren, Purpurdraken, Drakmåne och Dragon Dawn.
  • J.K. Rowling Jag har och har läst allt.
  • Charlotte Brontë Jag har läst och har Jane Eyre.
  • Naomi Novik Jag har och har läst alla Temeraireböckerna.
  • Julia Sandström Jag har och har läst allt.
  • Michelle Magorian Jag har Tystnad tagning, Hemlängtan, Godnatt Mister Tom, En liten kärlekssång och Plats på scen.
  • Vibeke Olsson Jag har och har läst Ulrikeböckerna och Molnfri bombnatt och har dessutom Murkronan, Skymningens nådatid och Sågverksungen.
  • Barbara Voors Jag har läst Islossning och Emmy Moréns dubbla liv. Jag har Emmy Moréns dubbla liv, och dessutom finns Islossning, Sömnlös och Mina döttrars systrar huset (de bor i mammas bokhyllor och inte i mina).

Om jag ska välja ut tre favoritböcker tror jag att det blir Blonde av Joyce Carol Oates, Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson och Jane Eyre av Charlotte Brontë.

Jag läser helst engelska böcker på originalspråk, men böcker som är skrivna på andra språk än svenska eller engelska läser jag helst på svenska. Det går bra med begagnade böcker om de är i fint skick, men jag gillar nya böcker mer.

Förutom att läsa spelar jag cello, dansar, fotograferar och bakar kladdkakor på fritiden. Jag älskar färgen grönt, eftersom den påminner mig om alla växter som vaknar på våren (som är min favoritårstid). Jag tycker även mycket om havets blå färg, eftersom den känns så fri och stark. Jag tycker bäst om svarta eller grå kläder och rosa eller vita rosor.

Jag älskar te, och dricker oftast minst en kopp om dagen. Jag gillar inte fruktiga teer som smakar för onaturligt, och min favoritsort är lapsang. Det godis jag tycker bäst om är mörk choklad. Jag är vegetarian (men äter fisk och skaldjur), och äter därför inte godis med gelatin i.

De teveserier jag tycker bäst om är Vita huset, Tess och Sense and Sensibility. Några av mina favoritfilmer är Stardust, Pride and Prejudice, Marie Antoinette, Harry Potterfilmerna och Fantomen på operan.

14 juni 2010

Örnarnas triumf

Örnarnas triumf är Naomi Noviks femte bok om himmelsdraken Temeraire och hans kapten Laurence. Böckerna utspelar sig under Napoeleonkrigen. Eftersom varje land har en flygkår med en massa drakar som är med i kriget är det inte riktigt som det var i verkligheten.

Temeraire och Laurence är med i Englands flygkår och kämpar mot Napoleon, men har, i stället för att göra det som skulle hjälpa England mest i kriget, gjort det de tyckte var rätt (för att inte förstöra för er som inte har läst de tidigare böckerna berättar jag inte vad det var de gjorde). Därför anses de nu vara landsförrädare, och Laurence döms till döden. Temeraire tvingas bo på en avelsstation, och han får veta att Laurence får leva så länge Temeraire gör som han blir tillsagd.

Avelsstationen passar inte alls Temeraire, drakarna som finns där bryr sig inte om någonting annat än att de får ordentligt med mat i tid. De är inte intresserade av alla kloka förklaringar Temeraire tänkt ut för att förklara varför han och Laurence gjorde det de gjorde, de bryr sig inte om hur det går i kriget eller om att de måste sova i grottor och inte i vackra paviljonger som drakarna i Kina gör. De bryr sig inte ens om att Laurence, Temeraires älskade kapten och bäste vän, är dömd till döden och väntar på sin avrättning.

Temeraire anpassar sig till livet på avelsstationen, för Laurence skull, men vad som helst kan han inte gå med på. När Temeraire gjort sin grotta fin och trevlig försöker den största draken lägga beslag på den. Temeraire bestämmer sig för att förhindra det genom att få med sig de andra drakarna, något som kräver att han får dem att börja bry sig om saker och tänka. Det visar sig att många av dem inte alls är så dumma ändå. När de väl anstränger sig är många av dem faktiskt väldigt mycket intelligentare än Temeraire hade räknat med.

När Temeraire får höra att Laurence är död (vilket han egentligen inte är, men efter att ha hört en person säga det är Temeraire så förtvivlad att han vägrar lyssna på något annat) finns det inte längre någon anledning för honom att stanna på avelsstationen, och när han bestämmer sig för att ge sig av bestämmer de andra drakarna sig för att följa med honom. Deras skäl att stanna har varit maten och det faktum att de inte har vetat att de skulle kunna få det bättre, men Temeraire tycker inte längre att det gör något att stjäla mat. Laurence sade att det var olagligt, men Temeraire vill inte följa lagar som de personer han tror har dödat Laurence har hittat på.

Han berättar för de andra drakarna om hur bra drakar har det i Kina, och föreslår att de ska slåss mot fransmännen själva, utan människor, och sedan kräva belöning. De andra drakarna, som förändrats väldigt mycket sedan Temeraire kom dit och visade de att man kan ställa krav och ifrågasätta, tycker att det verkar som en bra idé. De gör uppror genom att rymma från avelsstationen och på egen hand lägga sig i det krig de annars bara struntat i så länge det inte påverkade hur mycket mat de fick.

Temeraire har länge haft upproriska tankar och velat kämpa för drakars rättigheter, något Laurence, som uppfostrats till att göra sin plikt och följa alla lagar, inte varit så positiv till. Nu får Temeraire plötsligt en stor grupp drakar som håller med honom, och jag tycker att det är väldigt fascinerande hur både han och de utvecklas. När Temeraire får dem att börja fundera blir drakarna på avelsstationen väldigt olika de passiva, uttråkade varelser de var innan han kom dit, och när Temeraire får en grupp att leda blir han ännu starkare än han var förut. Han kräver att människor som behandlar honom som ett djur ska tilltala honom med sir, eftersom det är så man tilltalar någon om man ska vara artig, och att han ska få samma rättigheter som mänskliga officerare.

Bandet mellan Laurence och Temeraire blir ännu tydligare i den här boken än i de tidigare, eftersom de tvingas vara ifrån varandra längre tid än de någonsin varit förut. Temeraires reaktion när han tror att Laurence är död och hans starka vilja att hämnas på dem han tror har dödat hans kapten visar hur stark deras vänskap är. Just vänskapen mellan Temeraire och Laurence är en av många anledningar till att jag tycker att den här boken (som jag tror är bäst hittills) och de övriga böckerna i serien är så fantastiskt bra.

Jag rekommenderar verkligen böckerna om Temeraire, och även om den här är bäst hittills är även de tidigare böckerna helt underbara!