5 januari 2014

Decamerone

Så här trevligt är det att berätta historier
Sexualitet i allmänhet, och kvinnlig sexualitet i synnerhet, blir ofta stigmatiserad och skambelagd, såväl idag som historiskt sett. I patriarkala system blir kontrollen över kvinnors sexualitet ofta ett sätt att ytterligare befästa maktstrukturer, vilket idag tar sig uttryck genom till exempel hederskultur eller skambeläggande av sexuellt aktiva tjejer genom nedsättande ord som ”slampa” och ”hora”. När det gäller det här, liksom många andra frågor om såväl jämställdhet som andra saker, är det lätt att tänka sig den historiska utvecklingen som en rät linje på väg från dåligt till bra. Verkligheten är dock betydligt mer komplicerad än så. När jag för ett tag sedan läste Boccaccios Decamerone var det just synen på kön och sexualitet som fascinerade mig mest.
Decamerone, av Giovanni Boccaccio, kan kallas världens första egentliga novellsamling. Den utkom första gången i mitten av 1300-talet, och innehåller hundra noveller. Novellernas ramberättelse handlar om en grupp unga människor från samhällets övre skikt, sju kvinnor och tre män, som flyr ut på landet för att undkomma pestsmittan i Florens. För att fördriva tiden berättar de under tio dagar varje dag varsin novell. Decamerone betyder just ”tio dagar”, vilket är anledningen till att novellsamlingen fått detta namn. Intressant är att Decamerone, en bok som har närmare sju hundra år på nacken, på många sätt kan sägas vara ganska modern ur ett jämställdhetsperspektiv.

Redan i sitt eget förord kritiserar Boccaccio den rådande könsmaktsordningen. Decamerone tillägnas de kvinnor ”som inte finner någon tröst i att bara sy, spinna eller vinda garn”. Boccaccio menar att en man som plågas av olycklig kärlek har en mängd olika sätt han kan hantera detta på. En man kan ”gå vart han vill, han kan lyssna på andra och höra vad de har att berätta om denna värld, han kan hitta på allt möjligt; om han vill, kan han ta sin falk och gå ut och jaga, han kan fiska, rida, förströ sig med olika slag spel eller syssla med köpenskap och affärer”, medan kvinnor är hänvisade till att leva instängda i hemmet. Boccaccio kritiserar både kvinnornas instängdhet och begränsade handlingsutrymme och det faktum att de är tvungna att lyda det deras fäder eller äkta män bestämmer.

Också i många av novellerna finns kritik mot kvinnans underordning. I sjätte dagens sjunde novell blir Signora Filippa och hennes älskare upptäckta av Filippas man. Det hela utspelar sig i staden Prato, där en lag som beskrivs som ”lika klandervärd som grym” säger att en kvinna som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott och upptäcks av sin make skall avrättas tillsammans med sin älskare. Filippa, som besitter flera egenskaper som ofta förknippats med manlighet, såsom mod, förmågan att inte drabbas av panik och ett stort självförtroende, lyckas dock genom sin egen klokhet och vältalighet klara sig undan detta öde. Inför domaren håller hon ett starkt tal, där hon bland annat säger att ”Jag är dock förvissad om att Ni som domare mer än väl vet att våra lagar i lika hög grad måste gälla alla medborgare och att de dessutom måste stiftas med gemensamt bifall från alla dem som ska lyda under samma lagar”, samt påpekar att lagen hon står anklagad under inte uppfyller något av dessa krav. Det Filippa inte bara eftersträvar, utan betraktar som en självklarhet, kan jämföras med att alla ska vara lika inför lagen samt rätten till lika rösträtt. Detta gör henne modern för sin tid, eftersom det kom att dröja ytterligare ett halvt årtusende innan detta uppfylldes i några delar av världen, och eftersom det än idag finns platser där kvinnor och män inte har samma juridiska rättigheter. Novellen slutar med att lagen upphävs och Filippa hyllas som en segrare av alla invånare i Prato. Ingenstans finns någon kritik mot henne för att hon som kvinna tar mycket plats, eller har ett aktivt sexliv.

En annan mycket intressant berättelse är den fjärde dagens första novell. I centrum för berättelsen står Ghismonda, dotter till prisen Tancredi. Hon blir bortgift, men kort därefter dör hennes make och hon flyttar tillbaka till sin pappa igen. Ghismonda, som nu fått prova på äktenskapets njutningar, vill gärna gifta sig igen, men hennes far misstycker. Då skaffar hon sig i stället en älskare, pagen Guiscardo. När Tancredi upptäcker detta låter han fängsla Guiscardo, men när han konfronterar sin dotter försvarar hon sig. Hon förklarar att unga människor oavsett kön av naturen känner begär, och kritiserar både könsmaktsordningen och klassamhället, i och med att hon argumenterar för det dåraktiga i att Guiscardo, som till sin karaktär är en av de noblaste människorna i världen, på grund av sin samhälleliga ställning inte anses fin nog för henne. Tancredi låter sig dock inte blidkas, och Guiscardo blir avrättad och Ghismonda tar sitt eget liv. I hur denna tragiska berättelse presenteras är det dock tydligt att Ghismondas och Guiscardos kärlek skall ses som någonting vackert, och att Tancredi genom att sätta käppar i hjulet för den skall ses som novellens skurk. Det görs också tydligt att om Ghismonda själv, och inte hennes far, haft makten över om och med vem hon skulle gifta sig eller inte hade ingen behövt lida. Att det slutar som det gör beskrivs som ”ogudaktigt och grymt”. Användningen av ordet ogudaktigt är i sig mycket intressant. Kontrollen av människors sexualitet, och de stränga bestraffningarna av utomäktenskapligt sex, har ofta förklarats med religiösa motiv. Medeltiden är en period som ofta förknippas med religiöst förtryck, vilket gör det spännande att man i ett medeltida verk har beskrivit bestraffande av ett utomäktenskapligt förhållande som just ”ogudaktigt”.

Inte heller i fjärde dagens femte novell, där Lisabettas äldre bröder mördar hennes älskare för att på traditionellt vis bevara hennes ärbarhet, läggs någon skuld på kvinnan som levt ut sin sexualitet. Kärleken beskrivs som det vackraste av allt, oavsett om den följer äktenskapets lagar eller inte, och att förstöra för människor som älskar varandra beskrivs alltid som en klandervärd handling.
Utöver detta finns det flera ytterligare exempel på noveller där kvinnor är sexuellt aktiva utan att det beskrivs som negativt. I den tredje dagens första novell kommer en ung man till ett kloster, där alla nunnorna genast grips av lust att ligga med honom. Detta sker också, och även om den unge mannen hade hoppats på att något sådant skulle hända är det nunnorna som tar initiativ. Här ges alltså kvinnorna den stereotypt manliga rollen som aktiva och initiativtagande, medan mannen är passiv och väntande.

I många moderna populärkulturella verk framställs svartsjuka, framförallt manlig sådan, som någonting positivt och romantiskt. I verkligheten är det snarare så att överdriven svartsjuka bör betraktas som ett första varningstecken för våld, vilket gör bilden av det som ett tecken på kärlek otroligt problematiskt. Ett exempel på ett sådant verk är Stephenie Meyers Twilight, där Edward ständigt övervakar Bella ”eftersom han älskar henne så mycket”. Den här bilden ges inte alls av Decamerone. Den sjunde dagens noveller handlar alla om just svartsjuka, och det lidande den leder till. Flera av männen i novellerna låser in sina hustrur, vilka i många fall till slut överlistar dem och bedrar dem. Att bedra en man som genom sin svartsjuka orsakat en så mycket lidande framställs som rättfärdigad och hyllningsvärd handling.

Även ramberättelsen är på många sätt väldigt jämställd. Det är en av kvinnorna, Pampinea, som tar initiativ till såväl flytten ut på landet som historieberättandet. Filomena och Elissa anser att de bör ta med sig män, eftersom ”mannen bör styra kvinnans kurs”, och därför tar de även med sig de tre männen. När de kommit fram säger dock en av dessa, Dioneo, att ”jag vet att det är mer på grund av er kvinnliga klokhet än genom vår manliga omtänksamhet som vi kommit till detta underbara ställe”. Hans uttalande är intressant på två sätt. Dels dementerar han det Filomena och Elissa sagt, genom att konstatera att männen inte alls var nödvändiga för att kvinnorna skulle klara sig. Dessutom vänder han på stereotypa könsroller, genom att förknippa klokhet med kvinnlighet och omtänksamhet med manlighet, när det ofta brukar vara tvärtom. Efter att man kommit fram bestäms det att man under tio dagar varje dag ska ha en drottning eller kung, och att de ska turas om så att var och en av dem får regera en av dagarna. Ingenting antyder att männen skulle ha rätt till större makt än kvinnorna. Den första dagen väljer de att Pampinea ska börja regera, vilket är mycket logiskt eftersom det hela varit hennes idé.

Givetvis finns det också mycket i Decamerone som är problematiskt ur ett modernt jämställdhetsperspektiv, såsom att Calandrinos hustru Tessa förlåter att han misshandlat henne vid ett flertal tillfällen, eller att kvinnan i den tionde dagens tionde novell framställs som en förebild eftersom hon utan att klaga accepterar att utsättas för allehanda plågor av sin make. Trots detta anser jag att Decamerone i de allra flesta fall visar på en mycket god kvinnosyn för att vara mellan sex- och sjuhundra år gammal. Det vore mycket bra om fler människor läste den, då den dessutom är fylld av en mängd noveller som ofta är lustiga, ibland tragiska, många gånger spännande, och alltid lika fängslande och livfulla.