31 december 2013

Gott nytt år!

Om några timmar är 2013 snart slut, och jag hoppas att även 2014 ska bli ett trevligt år fyllt av härliga läs- och andra kulturupplevelser. Under den senare delen av 2013 har jag inte bloggat särskilt mycket, men jag har läst en del, dock inte riktigt så mycket som jag hade velat, och håller just nu på med en massa spännande julklappsböcker.

Malala Yousafzai, som kämpar för flickors rätt till utbildning, blev skjuten av en taliban men lyckligtvis överlevde och som märkligt nog inte fick Nobels fredspris, är en av de mest beundransvärda människorna på planeten. Nu har hon skrivit en bok, I am Malala, som jag fick i julklapp och just nu läser och verkligen uppskattar.

Flickors rätt till utbildning är en mycket viktig fråga för en feminist, och en svensk feministklassiker är ju Nina Björks Under det rosa täcket. Även den är en julklappsbok jag läser just nu, vilket är mycket intressant. Den är ungefär sjutton år gammal, och mycket av det som tas upp är tyvärr fortfarande väldigt aktuellt, till exempel hyllandet av den "naturliga" kvinnligheten (som tar sig uttryck genom att upphöja moderskapet - men inte faderskapet - eller genom att människor talar om "naturlig" skönhet, men fortsätter att äcklas över orakade kvinnoben eller håna kvinnor med ojämn hy).

En annan bok jag fick i julklapp var Bengt Liljegrens Hitler-biografi, som jag ser fram emot att läsa. I höstas var jag och lyssnade när han talade om sin Churchill-biografi (som jag även köpte och fick signerad), som är väldigt välskriven och intressant.

En bok jag sett fram emot länge som kom i år är Margaret Atwoods MaddAddam, den sista delen i trilogin som inleddes med Oryx and Crake och Year of the Flood. Av okänd anledning har jag inte läst klart MaddAddam än, men det jag läst än så länge tyder på att den är minst lika bra som sina otroliga föregångare.

Tess of the D'Urbervilles av Thomas Hardy har jag inte heller läst klart, och jag hoppas att det 2014 ska bli ändring på det. Jag är just nu ungefär mitt i, och tycker otroligt mycket om den.

Precis innan jul läste jag Boccaccios Decamerone, en novellsamling från 1300-talet. Om den ska jag inte skriva så mycket nu, eftersom här om några dagar kommer att dyka upp en lång text om den.

En bok som blivit film under året är Catching fire, andra delen i Suzanne Collins hungerspelstrilogi. Den första filmen var fantastisk, men den andra var ännu bättre (kanske till och med bättre än boken, om man får säga så på en bokblogg). Jag tyckte verkligen om att Prim fått en större roll än hon har i boken, och nu ser jag fram emot att få se Mockingjay, som ju är min överlägsna favorit av böckerna, bli film.

En annan underbar film, som jag såg så sent som igår, är Anna Odells Återträffen. Den har otroligt många lager, och kan beskrivas som en film om konstnären Anna Odell, som gör en spelfilm om hur hon på en klassåterträff konfronterar klasskamraterna som tjugo år tidigare mobbade henne (dock inte för att hon vill skuldbelägga, utan för att hon vill prata om hierarkier, och för att hon vill höra hur de upplevde den nio år långa tiden i grundskolan), och sedan visar filmen för de verkliga klasskamraterna och visar deras reaktioner (i verkligheten är dock alla utom Anna Odell själv skådespelare). Filmen är otroligt bra, och väcker tankar om mobbing, skuld, ansvar och hierarkier. Fler konstnärer borde göra film!

För att fortsätta på temat saker-som-inte-är-böcker har jag sett flera jättebra teaterföreställningar i år. Bäst var nog Third generation, som tillsammans med Amos Oz befinner sig högst upp på listan över nyanserade och kloka skildringar av Israel-Palestinakonflikten. Fantastiska var även Misantropen, som blev extra intressant eftersom man i Malmö stadsteaters uppsättning hade bytt kön på alla karaktärerna, och Love and information.

I somras läste jag The Inheritance of Loss av Kiran Desai, och det var ytterligare en fantastisk bok. Den innehåller bland annat det kloka citatet "But the child shouldn't be blamed for a father's crime, she tried to reason with herself, then. But should the child terefore also enjoy the father's illicit gain?" Detta kan appliceras på alla former av förtryck. Vita idag kan inte hållas ansvariga för slavhandel och kolonisation, och män idag kan inte hjälpa att patriarkatet en gång uppstod, men det förändrar inte det faktum att vita, män, cispersoner, heterosexuella och andra privilegierade grupper gynnas av de strukturer som råder idag och därför har ett ansvar för att aktivt motarbeta dem.

Trots att jag gärna hade läst lite mer, och bloggat lite oftare, är jag på det stora hela mycket nöjd med 2013 som kulturår, och hoppas att även 2014 blir bra. Gott nytt år!

31 augusti 2013

Stalin

När Stalin var sjuk och höll på att dö blev han omhändertagen av fyra läkare, varav endast en var legitimerad. Detta berodde på att Stalin, i ett av sina många extremt paranoida ögonblick, bestämt sig för att fängsla alla de mer kvalificerade läkarna. Det här och mycket annat har jag lärt mig av Simon Sebag Montefiores fantastiskt intressanta biografi Stalin - den röde tsaren och hans hov.

Någonting jag tycker är väldigt fascinerande med Stalin är hur vänlig och charmig han kunde vara mot sin familj och de han för tillfället betraktade som sina vänner. Jag tror att vi gärna tänker oss att människor som Stalin, eller Hitler, som är ansvariga för miljontals människors död är osympatiska, obehagliga människor i alla sammanhang. Det är svårt att koppla ihop mannen som ger order om att tortera och mörda människor på löpande band, diktatorn som ger de styrande i landets olika delar kvoter för hur många som måste avrättas, med den omtänksamme fadern som skickar kärleksfulla brev till sin fru och ständigt ger komplimanger åt människorna i sin omgivning. Å andra sidan är det väldigt logiskt, då det är väldigt mycket lättare att uppnå en sådan maktposition som Stalins om man är vältalig och karismatisk.

Människorna i kretsen kring Stalin beundrade honom ofta, men var också livrädda för honom. De levde hela tiden med risken att han skulle bestämma sig för att de inte var pålitliga, få för sig att de konspirerade mot honom och därför fängsla, och ofta låta tortera och avrätta, dem och deras familjer. Rykten om att man en gång skrivit ett Stalinkritiskt brev eller en vädjan om att en fängslad släkting skulle friges var nog för att man skulle gripas. Även här hade Stalin nytta av sin karisma. Han hade för vana att invagga sina offer i en falsk säkerhet innan de greps, och kunde ofta vara extra vänlig mot sina bekanta dagarna innan de arresterades.

I landets olika regioner, där de styrande hade kvoter att uppfylla, var det ofta saker som den lokale makthavarens personliga sympatier som avgjorde vilka som fick leva och vilka som dog. Stalin såg Ivan den förskräcklige som en förebild, men menade att denne borde ha varit mindre återhållsam när han slog ihjäl sina fiender. "Han borde ha slagit ihjäl allesammans för att kunna bygga en stark stat", sade Stalin.

Stalin och de andra högt uppsatta inom det sovjetiska kommunistpartiet var alla överens om att tortyr var helt nödvändigt. På listor över sådana som skulle arresteras skrev Stalin anteckningar vid vissa namn, som "Prygla, prygla!" eller "Är det inte dags att klämma åt den här herrn och tvinga honom att avlägga rapport om sina smutsiga gärningar?". "NKVDs användning av fysiska påtryckningar" var enligt Stalin en "helt korrekt och snabb metod". "Det var nödvändigt att agera skoningslöst", menade Molotov. Att fängslade människor misshandlades till döds var inte alls ovanligt.

Stalin - den röde tsaren och hans hov är en otroligt intressant och lärorik läsupplevelse! Alla som vill lära sig mer om Sovjet, Stalin, terror eller förtryck borde läsa den. Den är ganska omfångsrik, och för det mesta är innehållet tungt och obehagligt, men tack vare att det är så mycket flyt i språket blir boken inte det minsta svårläst. Jag vill hemskt gärna läsa mer av Simon Sebag Montefiore, som till exempel hans andra bok om Stalin, Den unge Stalin, eller kanske hans biografi om staden Jerusalem!

27 juni 2013

Processen

Processen av Franz Kafka gavs ut 1925, året efter att författaren hade dött. Processen är ett av de manusskript han lämnade efter sig, men som han inte var helt klar med. Detta innebär att Processen antagligen hade sett lite annorlunda ut om Kafka hade levt lite längre, men det hindrar den inte från att vara en fantastisk bok!

En morgon när Joseph K. vaknar är två okända män i hans lägenhet. Det visar sig att de kommit för att häkta honom, men varför får han inte veta. Det hela är mycket märkligt,och till en början verkar det som om denna häktning egentligen inte kommer att påverka hans liv nämnvärt. Han får bo kvar i sin lägenhet, och behålla sitt jobb på banken. Det enda som är annorlunda är att det nu någonstans finns en massa människor som sysselsätter sig med en process mot honom.

Så småningom blir han kallad till ett slags förhör, en rannsakan. Även detta är givetvis mycket underligt, eftersom K. inte får veta vad det är han är anklagad för. Hans process verkar tas om hand av en mängd olika tjänstemän, och så småningom visar det sig att inte heller de har full insyn i rättegången. Systemet är oerhört rättsosäkert, och vem som egentligen styr det är det ingen som riktigt verkar veta. En äldre släkting till K. tycker inte att han tar processen på tillräckligt stort allvar, och anlitar därför en advokat åt honom. Eftersom inte heller advokaten har tillgång till information om vad det är K. är anklagad för är det mycket osannolikt att inlagorna han skriver egentligen har någon effekt, och det verkar som om hans främsta förtjänst är att han har kontakter bland domarna och tjänstemännen. All den hjälp K. senare får visar hur korrupt systemet är. Att försöka försvara sig mot anklagelsen tjänar ingenting till, det bästa han kan göra är att försöka skaffa sig kontakter.

I huset där rannsakningen var bor en familj, där mannen arbetar som vaktmästare i några av rättsväsendets lokaler. Han visar en dag dessa lokaler för K., som blir yr och illamående av atmosfären därinne. Det är tydligen vanligt att ett besök där har den effekten på människor - rättsväsendet och dess lokaler är ganska lika varandra. På bänkar i korridorerna sitter människor och väntar, andra anklagade som kommit dit för att försöka påverka utgången av sina processer. K. föraktar dem, som böjer sig för ett så absurt och löjeväckande system, och tänker att de alla måste vara skyldiga till sina anklagelser. Om de, liksom han själv, varit oskyldiga hade de inte känt samma behov av att påverka rättegångarna.

Ju längre tid som går, desto mer absorberad av sin egen process blir K. själv. Han beslutar sig för att ge sin advokat sparken, eftersom han inte känner att dennes inblandning gör någon skillnad, och skriva sin inlaga själv. När han mot bokens slut återigen besöker rättsväsendets lokaler är han betydligt mer lik människorna som satt på bänkarna och väntade än den man han själv var innan han blev anklagad. K. går från att vara övertygad om att alltsammans är ett misstag, och att förakta såväl systemet som de som tar det på allvar, till att till slut uppslukas helt av sin process. Det är väldigt intressant att följa, och en av de saker som gör att jag tycker så mycket om Processen.

26 juni 2013

The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.



20 juni 2013

Sommarlov och omläsning

Det är härligt med sommarlov, då det innebär massor av lästid! Själv har jag inlett sommarlovet med att läsa om Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (Northern Lights,The Subtle Knife och The Amber Spyglass, eller Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren som de heter på svenska), och jag uppskattar dem precis lika mycket som jag gjorde när jag läste dem för första gången. Det var ungefär sju år sedan, och det är så himla fantastiskt med böcker man kan återvända till så många gånger och ändå upptäcka nya saker i. His Dark Materials är en sådan bokserie, den innehåller så många lager att varje omläsning är en stor läsupplevelse i sig. Det är otroligt fascinerande hur olika saker en åttaåring och en femtonåring kan se i en historia. När jag läste böckerna för första gången var Lyra och Will tolv år gamla och därmed  nästan vuxna. De är fortfarande tolv, men nu är de ganska små. Det gör dels att jag blir ännu mer imponerad av dem, men också att jag ser deras utsatthet på ett sätt jag inte gjorde förut. Det är mer tydligt för mig hur väldigt fel det är att Will måste ta hand om sin sjuka mamma, och jag har lättare för att se att Lyra ibland är betydligt räddare än hon vill ge sken av.

Oavsett hur gammal man är, och oavsett hur många gånger man läser dem, är His Dark Materials fantastiska böcker. Glad sommar och trevlig läsning!

19 maj 2013

Virus och försenat födelsedagsfirande

För ett tag sedan drabbades min mejladress av något slags virus, och jag kommer inte åt den! Om det är någon som har fått mejl om bantning eller annat märkligt från den ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Nu går det att nå mig på bokmatilda [at] gmail.com i stället.

Jag har förresten inte glömt att jag för ganska längesedan utlovade en tävling (eftersom bloggen fyllde år), men eftersom jag har ganska ont om tid får den vänta tills sommarlovet. Det kommer att bli av, jag lovar!

Läsning på gång

Just nu håller jag på att läsa en alldeles fantastisk bok, nämligen The Norhtern Clemency av Philip Henscher. Den utspelar sig framförallt i Sheffield på 1970- och 1980-talet, och lyckas med konststycket att handla om en massa olika människor utan att för den sakens skull bli rörig eller förvirrande. En annan sak som gör den så otroligt fascinerande är att alla dessa människor på sätt och vis är oerhört vanliga, men ändå unika och intressanta.

Katherine, Malcolm och deras barn Daniel, Jane och Tim hör alla till familjen Glover. Malcolm jobbar och roar sig med att rollspela historiska slag och gå på möten med sin trädgårdsförening, Katherine är hemma på dagarna. Förut hade hon ett jobb, men som många andra kvinnor slutade hon med det för att stanna hemma och ta hand om barnen när hon blev mamma. Det händer att hon saknar att arbeta, att hon blir uttråkad och önskar att hon hade någonting att fylla dagarna med. Jane drömmer om att bli författare, och brukar gå in i trädgården i det obebodda grannhuset för att skriva. Till samma trädgård brukar hennes storebror Daniel , som är snygg och populär, gå på kvällarna, tillsammans med olika tjejer. Tim, den yngste, är som barn mest intresserad av ormar och som tonåring av politik. Han är den i familjen som passar in minst, såväl hemma som i skolan.

Huset på andra sidan gatan förblir inte obebott särskilt länge. År 1974 flyttar familjen Sellers från London dit. Pappan, Bernie, har fått ett jobb i Sheffield, och de flyttar trots att hela familjen egentligen trivdes väldigt mycket bättre i London. Hans fru, Alice, jobbar liksom Katherine inte. Tioårige Francis tycker mest om att läsa böcker, och är lite rädd för att han inte ska passa in i sin nya skola. Hans storasyster Sandra är däremot inställd på att uppfattas som cool och häftig, eftersom hon kommer från London och tänker försöka ge sken av att hon brukar hålla till på huvudstadens alla inneställen. Livet i Sheffield blir dock inte riktigt som någon av de tänkt sig.

Medlemmarna i familjerna Glover och Sellers är bara några av alla de karaktärer som är med i The Northern Clemency, och de är alla otroligt verkliga. Vartenda litet samtal känns som om det är på riktigt, och ingenting känns tråkigt eller stereotypt. Att det är så väldigt många personer med gör dessutom att man får se saker från en massa olika perspektiv. Till exempel skildras gruvstrejken på 80-talet både genom en gammal gruvarbetare som sympatiserar med Thatcher och genom en ung, relativt välbeställd kommunist, och de känns båda precis lika trovärdiga och det går att förstå hur båda tänker. I verkligheten är det sällan självklart vad som är rätt, det finns inga absoluta sanningar, och det gör det inte heller i Philip Henschers fantastiska roman.

27 mars 2013

Liebster blog award

Av bästa En bok om dagen har jag fått den här fina utmärkelsen, tack så mycket!
När man fått utmärkelsen ska man först svara på nio frågor, och sedan skicka den vidare till fem andra bloggar. Här kommer mina svar på frågorna:

Vad ville du bli när du var liten?
Jag är fortfarande liten!

Vad är du idag?
En historieintresserad, feministisk, bokläsande gymnasieelev.

Vart vill du helst resa?
Nordkorea.

Var ser du dig själv om fem år?
 Förhoppningsvis på något bra universitet där jag lär mig spännande saker!

Rött eller vitt?
Jag gör som En bok om dagen, och utgår från att det inte syftar på vin, utan helt enkelt på färger. Frågan är i och för sig fortfarande ganska svår, det beror på vad det handlar om! Jag föredrar till exempel vita rosor framför röda, men tycker att röda skor är mer spännande än vita.

Sommar eller vinter?
Sommar! Visst kan det vara fint med snö, men nu tycker jag att att det har varit dags för värme ett tag.

Skog eller hav?
Jag vet inte, jag tycker om både och!

Vad gör dig ledsen?
Orättvisor och förtryck.

Vad är det bästa du vet?
Det vet jag inte, det finns mycket saker jag tycker om! Två saker som definitivt finns högt upp på listan är i alla fall böcker och solsken!

Och här kommer bloggarna jag skickar utmärkelsen vidare till:

Märta är klok och trevlig och har en massa intressanta saker att säga! Att läsa hennes blogg är alltid ett nöje!

Iktoro skriver såväl noveller som bokrecensioner och kritiska texter om läsplattor. Alltsammans är mycket roligt och intressant att läsa!

Lyrans texter är alltid välskrivna och intressanta, och dessutom har hon hittat på flera roliga bloggutmaningar (som jag gärna skulle vara lite bättre på att utföra), som Tematrion eller Klassikerutmaningen!

Hannah skriver även hon en massa kloka och läsvärda saker om böcker. Hon skriver dessutom en del om språk, och när hon nästa år flyttar till Storbritannien för att plugga tänker hon skriva en del om det, vilket kommer att bli jätteintressant att läsa!

Martina skriver mycket intressant om böcker, och lade dessutom nyligen upp den här fantastiska bilden:


13 mars 2013

Wallflower

Wallflower av Stephen Chbosky handlar om Charlie, som precis börjat high school, och som känner sig ganska ensam. Han har aldrig riktigt haft några nära vänner, och hans moster Helen, som han egentligen stod närmare än någon av sina föräldrar, är död. Förut hade han människor han umgicks med, men sedan en av dem, Michael, tog livet av sig har de som finns kvar mest mått dåligt och glidit ifrån varandra. Charlie börjar skriva brev, till en person som inte vet vem han är, och vars identitet läsaren inte känner till. Han vill känna att det finns någon därute som lyssnar, som fattar, och han hoppas att den han skriver brev till kan vara den personen.

Han berättar om sitt liv, om sakerna han ser i korridorerna. Han berättar om Susan, som han var kompis med innan, men som inte låtsas om honom eftersom han inte är speciellt populär, och om hur sorgligt han tycker att det är att hon gör sig dummare än hon är för att verka cool. Han berättar om sin syster, som han är orolig för eftersom han för ett tag sedan såg att hennes pojkvän slog henne. Systern har lovat att han inte har gjort det fler gånger, och förmått Charlie att inte berätta för någon, och eftersom hon är hans storasyster som han har mycket respekt för vågar han inte bryta det löftet, samtidigt som han känner att det bästa vore om systern slapp ha mer med pojkvännen att göra. Här som vid många andra tillfällen menar Charlie väl, han tänker mycket och vet hur han skulle vilja att saker var, han vill ordna saker men vet inte riktigt hur det skulle gå till.

Charlie är väldigt intelligent, och älskar att läsa. Han tycker mycket om sin nya engelsklärare, som ger honom boktips och extrauppgifter. Så småningom börjar Charlie få en del vänner, som till exempel syskonen Sam och Patrick. De är alla några år äldre än Charlie, han tycker mycket om dem och de tycker mycket om honom. En sak jag gillar väldigt mycket med Wallflower är att Charlies nya vänner tycker om honom precis som han är. Att tonåringar förändrar vilka de är, och förnekar sina egna intressen (som Susan) för att passa in är tyvärr alldeles för vanligt i såväl ungdomsböcker som i verkligheten. Att så inte är fallet i Wallflower tycker jag är otroligt trevligt. Charlie hittar vänner, men han fortsätter att läsa jättemycket, han fortsätter tycka om sin engelsklärare, även när han har jämnåriga att umgås med. Böckerna var inte någonting Charlie hade i stället för vänner, och han överger dem inte för att andra ungdomar plötsligt vill umgås med honom. Han är den han är, och har de intressen han har, och han struntar i vad andra skulle kunna tycka om det. Det är en av de sakerna som gör att jag tycker så mycket om honom!

Jag tyckte mycket om Wallflower, som dessutom nyligen filmatiserats. Jag vill hemskt gärna se filmen, och det faktum att Sam spelas av Emma Watson gör att jag ser fram emot att se den ännu mer!

12 mars 2013

Frälsningsarmén


För ett par veckor sedan var jag på Malmö stadsbibliotek och lyssnade på Abdellah Taïa när han talade på Internationell författarscen. Han talade framförallt om Frälsningsarmén, som är den andra av hans böcker som översatts till svenska. Han berättade väldigt mycket intressanta saker, och jag är otroligt glad över att ha varit där! Nu har jag två signerade böcker av honom, och har dessutom träffat hans jättetrevliga förläggare Elisabeth Grate, vilket var jätteroligt!

En sak Abdellah Taïa pratade om som var otroligt fascinerande var hur han varje gång han återvänder till Marocko påminns om sin fattiga bakgrund. Att han idag är en framgångsrik författare, och långt ifrån den fattige pojke han en gång var, spelar ingen roll. I samma ögonblick som han sätter foten på marockansk jord känner han sig som en fattig man. Att klasskillnader kan vara så djupt rotade i samhällen och människor är både intressant och skrämmande.

När Abdellah Taïa var liten drabbades han ofta av panikattacker, vilket han hanterade genom att i detalj återskapa minnet av de egyptiska teveprogram han och hans familj tittat på för sig själv. En av de saker jag tycker utmärker Abdellah Taïas böcker är hans förmåga att beskriva saker på ett otroligt precist och träffande sätt, och kanske bidrog hans vana att som liten noggrant återberätta saker för sig själv till att utveckla denna förmåga.

Liksom den första av Abdellah Taïas böcker som kom på svenska, Ett arabiskt vemod, är Frälsningsarmén en självbiografisk roman. Den handlar om huvudpersonen Abdellahs uppväxt i Marocko, om livet i det lilla huset tillsammans med mamman, pappan och de åtta syskonen. Huset hade tre rum, ett som Abdellah delade med sin mamma och sina sex systrar, ett som var hans pappas och ett som var storebrodern Abdelkébirs. Detta var ett sätt att visa att Abdelkébir, som beundrades av alla men allra mest av Abdellah, var familjens kung.

Språket i Frälsningsarmén är otroligt starkt, att läsa den är en njutning och vartenda ord känns rätt. Abdellah Taïa skriver på franska, och På Internationell författarscen berättade han att han som barn inte var särskilt duktig på språket, men när han bestämde sig för att lära sig det blev han snabbt väldigt duktig på det, så duktig att han fick ett stipendium för att åka till Schweiz och studera fransk litteratur. Att franska inte är hans förstaspråk, och att det till och med fanns en period när han inte var så bra på det, gör det fantastiska språket i hans böcker ännu mer imponerande.

Abdellah Taïa är arabvärldens första öppet homosexuella författare, och kommer från ett land där homosexualitet betraktas som ett brott. Att det fortfarande är så i delar av världen är naturligtvis fruktansvärt, men saker går framåt. Frälsningsarmén har nyligen filmatiserats, med Abdellah Taïa själv som regissör. Den spelades in i Marocko, med tillstånd av marockanska myndigheter och under beskydd från marockansk polis.

Att lyssna på Abdellah Taïa var jätteintressant, och jag ser fram emot både att läsa mer av honom och att gå på Internationell författarscen och lyssna på fler författare!

Tack för recensionsexemplaren av Frälsningsarmén och Ett arabiskt vemod, Elisabeth Grate!

11 mars 2013

Tematrio - skolan

Den här gången handlar Lyrans tematrio om böcker som utspelar sig i skolor, så här kommer tre skolböcker jag tycker om:

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld är en fantastisk skildring av livet på den prestigefyllda amerikanska internatskolan Ault. Huvudpersonen Lee väljer att börja där efter att ha läst broschyren och känt att skolan nog skulle vara full av häftiga, trevliga människor som skulle vara intelligenta och ha ylletröjor och tycka om att läsa, men när hon väl kommit dit upptäcker hon att de andra inte alls är så öppna och lätta att bli vän med som hon väntat sig, och att hon inte känner sig lika hemma som hon hoppats.

I en klass för sig heter även Fanny Ambjörnssons bok om genus, klass och sexualitet bland svenska gymnasietjejer. Den är otroligt fascinerande och intressant! Det är även Rosa - den farliga färgen av samma författare, som visserligen inte handlar om skolan, men som jag ändå vill passa på att rekommendera!

Jostein Gaarders Sofies värld handlar inte om en vanlig skola, utan om en filosofiskola. Huvudpersonen Sofie börjar få mystiska brev, innehållande en hel filosofikurs. Dessutom börjar hon plötsligt hitta en viss Hildes tillhörigheter överallt, till exempel i sitt rum och i sin brevlåda. När hon till slut frågar filosofiläraren om vem Hilde är och varför hennes saker ständigt dyker upp i Sofies liv förklarar han att saker ofta glöms kvar och hamnar fel i skolor, och det här ju en filosofiskola.

Om jag fick välja en fjärde bok skulle Harry Potter få vara med också, eftersom jag liksom Lyran och många andra älskar Hogwarts något alldeles otroligt!

21 februari 2013

Skrivtävling

Varje år hålls litteraturfestivalen Litteralund i Lund, och varje år arrangeras i samband med detta en skrivtävling för ungdomar mellan femton och arton år. I år är temat skräck, och man kan skriva till exempel en novell, en dikt eller en teaterpjäs. Bidraget får vara max 8000 tecken, vilket motsvarar ungefär två A4-sidor, långt. Bidraget måste skickas in senast åttonde mars, och prisutdelningen äger rum nittonde april. Vinnaren får en läsplatta samt möjlighet att ge ut en egen bok, och de tre bästa bidragen kommer att dramatiseras i samband med prisutdelningen.

Själv tänkte jag vara med, var det du också!

20 februari 2013

Bloggen har fyllt fem!

Nyss insåg jag att min blogg för några dagar sedan, närmare bestämt den sextonde februari, fyllde fem år! Det ska naturligtvis firas, om än lite i efterskott. Att det är hela fem år sedan jag skrev mitt första inlägg känns ganska stort. Då var jag nio år gammal, nu fyller jag snart femton. Mitt första inlägg känns både avlägset och ganska nära på samma gång.

Jag återkommer när jag har listat ut hur det ska firas.

En författare jag vill lyssna på och en bok jag inte vågar skriva om

Nu skulle jag egentligen vilja skriva om Utrensning av Sofi Oksanen, men det är en så otroligt fantastisk bok att jag inte riktigt vågar. Det känns nämligen som om riktigt bra böcker förtjänar riktigt bra blogginlägg, och jag tror inte att jag skulle klara av att skriva en text som gjorde den här briljanta boken rättvisa. Kanske försöker jag någon annan dag, när jag känner mig modigare.

Ganska snart kommer Sofi Oksanens nästa bok, och den vill jag absolut läsa! Dessutom kommer hon till Internationell författarscen i Malmö den tjugotredje april. Då ska jag dit.

19 februari 2013

Ja, jag tycker att vissa böcker är bättre än andra

Diskussionen om huruvida det finns bättre och sämre litteratur rasar. Ja, menar vissa, en del böcker kan man objektivt säga är dåliga, medan andra tycker att nej, det är en fråga om personligt tycke och smak. Det är inte första gången ämnet är uppe i bokbloggosfären, och den här gången började det med det här inlägget hos Bokhora. Några andra som skrivit om det är enligt O och En bok om dagen.

Jag håller med om att en del böcker helt enkelt är bra, medan andra är dåliga. Saker som kan göra böcker dåliga är ett dåligt språk (men hur definierar man ett dåligt språk? Jag vet inte riktigt, men det brukar kännas), platta karaktärer som saknar trovärdighet eller kanske en alltför förutsägbar handling. En bok med ett budskap som förespråkar föråldrade könsroller eller rasism är sämre än en som förordar alla människors lika värde och rätten att vara den man är. Allra bäst är förstås en bok som uppfyller alla kriterier, en bok med en intressant handling, djupa och trovärdiga karaktärer, ett bra språk och ett vettigt budskap.

Att en del böcker är bra och andra dåliga betyder inte att det är fel att uppskatta dåliga böcker. Sämre böcker kan absolut vara underhållande, det kan jag också tycka. Man är inte en sämre människa för att man föredrar deckare framför nobelpristagare, men att Selma Lagerlöf skrev bättre än Camilla Läckberg gör kan man inte förneka.

Att bestämma vilka böcker som är bra och vilka som inte är det är inte alltid lätt. För mig känns det ofta självklart, men det betyder verkligen inte att alla tycker samma sak. Johanna Lindbäck på Bokhora, som skrev det ursprungliga inlägget, menar liksom jag att en del böcker objektivt kan sägas vara dåliga och andra bra, men jag delar inte hennes uppfattning om vilka böcker det är. Hon tar upp Boktjuven av Markus Zusak som ett exempel på en bok som inte är bra, medan jag menar att den visst är bra.

Lyrans tematrio handlar om just dåliga böcker, så här kommer tre böcker som är dåliga - enligt mig!

1. Liksom Lyran själv har jag med Twilight i min lista av dåliga böcker. Jag har visserligen bara läst den första delen, men det räckte. Den var illa skriven, full av klichéer och adjektiv. Karaktärerna var onyanserade, och könsrollerna stereotypa.

2. En annan populär bok jag inte alls tyckte om är Dan Browns Da Vinci-koden. Jag läste inte klart den, och tyckte helt enkelt att den var tråkig. Jag förstår inte alls dess storhet. Språket var ingenting jag fastnade för, och skildringen av hur huvudpersonerna sprang runt på Louvren och då och då förstörde tavlor tyckte jag var ganska motbjudande.

3. Saknad Jennie tre år av Carolyn B. Cooney innehöll liksom Twilight en massa väldigt föråldrade och stereotypa könsroller. Jag håller med Lyran, ett uselt genusperspektiv är ett effektivt sätt att göra en bok dålig!

1 februari 2013

Ett arabiskt vemod

Ett arabiskt vemod är en självbiografisk roman av Abdellah Taïa, som är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Det här är den första av hans böcker som översatts till svenska, och jag vill jättegärna läsa mer av honom!

Bokens huvudperson heter liksom författaren Abdellah, och växer upp i den marockanska staden Salé på åttiotalet. Tillsammans med den två år äldre kompisen med samma namn utforskar han sin sexualitet, de är på väg att bli vuxna. Samtidigt är han kvar i barndomen, och vandrar omkring barfota medan resten av staden sover middag. Han letar efter någonting, ett äventyr, eller kanske ett mirakel. Många kvarter från sitt hem möter han en grupp äldre killar, som kallar honom Leïla. De säger att han är snygg, men på ett hånfullt och hotfullt sätt. De får honom att följa med upp på en av killarnas vind, och lämnar honom där för att vänta på dem. Abdellah blir lite rädd, men samtidigt är det på något sätt spännande. Han känner sig attraherad av en av killarna, som han tänker på som Chouaïb (men som senare visar sig heta Ali), och tänker sig att det ska bli som det han och Abdellah brukar göra, fast mer på riktigt. Mer som vuxna. Ingenting blir som han tänkt sig, Chouaïb som inte är Chouaïb är plötsligt grym och hårdhänt, liksom sina kompisar, och Abdellah vill inte alls längre. Det är bara tack vare att Alis mamma ropar på sin son från våningen under Abdellah lyckas fly undan att bli gruppvåldtagen, men han kan inte fly från den mentala påverkan våldtäktsförsöket haft på honom. Även efteråt har han känslor för Ali, som han aldrig kom att prata med igen. Killarna kallade honom flera gånger för Leïla, de låtsades att han var en flicka, han blev stämplad som den feminine pojken. De låtsades att han var  någon han inte var, och han känner att en del av hans jag tagits ifrån honom. Han känner att han måste hitta sig själv, men det kommer att ta lång tid. Sökandet efter sig själv, och sökandet efter konsten, för honom till Kairo, där han mager och sjuk går vilse på gatorna, och till Paris, där han letar efter kärleken bara för att gång på gång bli besviken.

Bokens titel passar mycket bra, vemod är ett bra ord för att beskriva Abdellahs sinnestillstånd. Han är väldigt vilsen, och känner sig inte hemma någonstans. Han är inte fransman, och känner sig inte helt välkommen i Paris. När han återvänder till Marocko och träffar andra araber känner han att han inte är tillräckligt arabisk, ibland känner han sig utanför när han träffar "riktiga" afrikaner. Han letar efter sig själv, men verkar inte bli mindre vilsen. Ett arabiskt vemod är en bok som berör mig mycket starkt, och jag tycker otroligt synd om Abdellah. En sak jag tror bidrar till att göra boken så stark är det fantastiska språket. Det är väldigt intensivt, och passar bra ihop med handlingens höga tempo.

Jag tycker väldigt mycket Ett arabiskt vemod. Den 21 februari kommer Abdellah Taïa till Internationell författarscen i Malmö, och då ser jag mycket fram emot att gå och lyssna på honom!

Tack för recensionsexemplaret, Elisabeth Grate!

6 januari 2013

En bok att se fram emot

I augusti kommer den tredje boken i Margaret Atwoods MaddAdam-trilogi (som hittills består av fantastiska Oryx och Crake och Year of the Flood), som heter just MaddAdam, ut. Jag längtar till augusti!

Här kan man läsa mer om böcker som kommer ut under året.

4 januari 2013

Lyckliga i alla sina dagar

Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar - om pengars och människors värde är otroligt bra, och innehåller väldigt mycket som är intressant och tankeväckande. Den viktigaste slutsatsen är denna: vårt system är ohållbart. Det kapitalistiska, tillväxtinriktade system vi lever i kräver att vi hela tiden konsumerar saker, annars kraschar ekonomin. Ständig konsumtion kräver dock ständig produktion, vilket är väldigt slitsamt för miljön. Vår planet klarar alltså inte av att vi beter oss på det sätt som är en förutsättning för att vår ekonomi ska fungera. Det logiska borde då vara att arbeta för att utforma ett nytt ekonomiskt system, eller att helt enkelt låta ekonomin stå åt sidan ett tag för att rädda jorden. Visserligen är det inte bra med finanskris, men en kraschad ekonomi går ändå att reparera så småningom, även om det tar tid. När vi har förstört planeten är det kört. Ändå prioriteras ekonomin över så gott som allting annat. Nina Björk skriver om hur valrörelsen 2010 i princip bara handlade om pengar. Människor antas inte längre rösta på företrädarna för den ideologi de tror på, utan på det parti man tror kommer att se till att man får mest pengar. När det går dåligt för ekonomin pratas det otroligt mycket om att vi måste konsumera mer. Privatpersonernas uppgift i samhället är att konsumera, eftersom ekonomin kräver det. När konsumtionen går ner är det stora rubriker om den negativa inverkan det kan ha på ekonomin, men inte alls lika många om att det är positivt för miljön.

"Den politiska människan är död", menar Nina Björk. Allt fler röstar helt enkelt med plånboken, röstar på det alternativ som ger mest pengar snarare än det som vill arbeta för ett samhälle man tror är bra. Inte bara väljarna bryr sig mindre och mindre om ideologi, även för politikerna själva verkar det minska i betydelse. Många framstående politiker menar att politiken måste anpassas efter vad väljarna vill ha, eftersom man får fler röster då. Detta tycker jag är ett väldigt obehagligt sätt att resonera, eftersom den som tänker så menar att makt i sig har ett värde. Genom att säga så säger man att man vill ha makt för maktens egen skull, vilket jag tycker är otäckt. Vad är meningen med makt om man varit tvungen att ge upp mycket av det man trodde på för att få den? Då kan man ju inte använda den för att förändra det man från början ville förändra, och vad ska man då använda makten till?

Så gott som hela vår tillvaro handlar om att köpa och sälja saker. Vi överhopas av reklam, som uppmanar oss att köpa saker. På arbetsmarknaden säljer vi arbetskraft. Förr i tiden handlade det om kroppsarbete, idag säljer man i stället service. I högre och högre utsträckning säljer vi till och med våra känslor. Det finns handböcker om hur man ska bete sig som säljare där man uppmanas bete sig som om kunden är ens vän. För att vinna kundens förtroende ska man vara "uppriktigt intresserad" av saker kunden pratar om. Det räcker alltså inte att spela intresserad, att i sin tjänst låna ut sin mimik och sitt tonfall. När man tar jobbet som säljare säljer man sitt uppriktiga intresse. Det finns flygbolag som på reklamskyltar garanterar att deras kabinpersonal ler "äkta leenden". Detta innebär alltså att kabinpersonalen inte bara måste le, deras leende måste komma från hjärtat. Naturligtvis går det, tack och lov, inte att kontrollera att säljarens intresse är ärligt eller att kabinpersonalen verkligen är så lycklig som det ser ut, men att handla med känslor på det sättet tror jag leder till att vi blir misstänksamma mot de känslor människor visar utan att få betalt för det. Om vi hela tiden uppför oss på vissa sätt, försöker känna vissa känslor för att väcka en kunds förtroende blir det svårt att lita på att de känslor människor visar är äkta. Verkar hon intresserad för att hon verkligen är det, eller för att hon hoppas få ut någonting av det? blir en fråga vi ständigt måste ställa oss. I ett samhälle där allting handlar om att köpa och sälja saker blir vi misstänksamma mot vänligheter utan baktankar, när vi tvärtom borde kunna ta för givet att känslorna människor visar är äkta.

Som det är idag ansvarar kvinnor för en betydligt större del av hushållsarbetet än vad män gör. Kvinnor är föräldralediga mer, och tar mer ansvar för hemmet och familjen. Män arbetar mer, och deras karriärer värderas ofta högre än kvinnors. Mammor får oftare "offra karriären" för att vara föräldralediga, eftersom pappans karriär anses vara viktigare. Generellt sett tillbringar pappor mindre tid med sina barn än vad mammor gör. Att detta inte är rättvist, inte jämställt, kan de flesta skriva under på. Dock menar många att lösningen för att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska börja bete sig mer som män. Kvinnor ska jobba mer, kvinnor ska sluta vara sådär omhändertagande och sluta ta sig tid med sina barn. Att bete sig på detta typiskt kvinnliga sätt anses av många vara en "dålig investering", att umgås med sina barn har inga positiva konsekvenser för karriären, att vara osjälvisk och omhändertagande leder bara till att man blir trampad på. Nina Björk menar att detta inte alls är lösningen, och jag håller med henne. Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor tycker att det är viktigare att tjäna största möjliga mängd pengar än att ta sig tid för sina familjer? Vill vi att människor ska sluta bry sig om varandra, helt enkelt för att vi bryr oss mer om oss själva? Nej, det vill inte jag, och inte heller Nina Björk. Det vore bättre om fler tog efter det traditionellt kvinnliga sättet att vara, och blev mer intresserade av sina medmänniskor och mindre uppfyllda av sina karriärer.

Just det där hur det ofta antas att det bästa sättet att uppnå jämställdhet är att kvinnor ska blir mer manliga är någonting jag har funderat ganska mycket på. Killar tar generellt betydligt mer plats i klassrum än vad tjejer gör. Tjejer är duktigare på att räcka upp handen, killar avbryter mer. Det pratas otroligt mycket om att tjejer måste ta mer plats och att tjejer måste bli mindre mesiga. Jag förstår helt enkelt inte. Varför är det fel att räcka upp handen i stället för att bara prata rakt ut, varför ska man träna på att avbryta varandra? Även här vore det bättre om fler killar betedde sig på ett typiskt feminint sätt, och slutade prata rakt ut och avbryta. Dels är det respektfullt mot andra att inte prata medan de pratar, och dels skulle ljudnivån i ett klassrum bli helt outhärdlig om alla pratade lika mycket som de stökigaste killarna brukar göra. Kvinnor har oftast lägre lön än män, men jag hör oftare människor säga att kvinnor måste bli tuffare i anställningsintervjuer än att det är något fel på vårt samhälle som konstant värderar kvinnors arbete lägre än mäns. Om vi jämför med ett exempel där det är tjejerna det går bäst för ser debatten väldigt annorlunda ut. Killars betygssnitt är lägre än tjejers, och det stora problemet anses av de flesta vara att "skolan missgynnar pojkar". Märk väl, det är inte pojkarna som måste anstränga sig mer (på samma sätt som kvinnor måste anpassa sig i anställningsintervjuer), man menar i stället att skolan måste förändras så att den passar pojkarna bättre. I fall där kvinnor missgynnas läggs desto mer ansvar på kvinnorna själva, liksom det snarare verkar vara kvinnornas ansvar att förändra sitt beteende och satsa mer på sina karriärer i ett läge när det kvinnliga beteendet egentligen borde vara mer eftersträvansvärt.

Nej, ett system som kräver att vi producerar mer och mer samtidigt som jordens resurser sinar, ett system som till och med får företag att satsa på att utveckla produkter som går sönder snabbt (så att vi blir tvungna att köpa nya), är inte hållbart. Men vad ska vi göra i stället? Det vet jag inte, i nuläget finns inga direkta alternativ. Men en sak är säker. Vi måste försöka utveckla ett alternativ. Vi kan inte bara fortsätta att lydigt konsumera utan att fundera på vad det leder till. Vi måste bli mer medvetna om problematiken kring vårt ekonomiska system (och vår allmänna fixering vid ekonomi), och ett väldigt bra sätt att bli medveten är att läsa Nina Björks bok.

1 januari 2013

En riktig hjälte

Jag brukar inte läsa särskilt mycket biografier, men nu har jag hittat en jag fastnat i totalt. Jag fick "Det står ett rum här och väntar på dig" - berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg i julklapp, och än så länge är den helt fantastisk. Att Ingrid Carlberg dessutom kom till vår skola och föreläste om Raoul Wallenberg i höstas tror jag bidrar till att göra läsupplevelsen ännu bättre.

Raoul Wallenberg var en väldigt intressant person tycker jag. Han riskerade sitt eget liv och räddade otroligt många ungerska judar undan deportation till koncentrationsläger under andra världskriget, han var mycket modig och kan definitivt sägas ha varit en riktig hjälte. Ändå var det till stor del en slump att det blev just han som åkte till Budapest 1944 och blev så central i räddningsaktionerna. Raouls far dog innan sonen föddes, och han fick stor del av sin uppfostran av sin farfar. Farfadern, Gustaf Wallenberg, var bitter över att han till skillnad från sina bröder inte fått någon plats i familjens bank, SEB, och såg det som sin livsuppgift att se till att sonsonen blev framstående inom näringslivet. Att bli diplomat ingick inte alls i den unge Raoul Wallenbergs framtidsplaner, och att just han blev utvald för att åka till Ungern och hjälpa till att rädda judar kom sig till stor del av att slumpen hade placerat hans kontor i samma byggnad som de amerikanska diplomaterna i Sverige höll till. Räddningsaktionen var nämligen en amerikansk idé, men man behövde en svensk som skulle åka till Budapest och sköta arbetet där. Att Raoul Wallenberg föreslogs berodde troligtvis på att de amerikanska diplomaterna mötte hans kompanjon, Kálmán Lauer, i hissen på jobbet. Lauer var jude, och hade sin familj i Budapest. Han ville att Raoul skulle åka dit och hjälpa dem att komma därifrån, och när han upptäckte att det behövdes en svensk som åkte till Ungern för att hjälpa judarna där föreslog han genast sin kollega. Jag tycker att det är otroligt hur en man som alltid ansett sig själv vara feg och som fick uppdraget tack vare tillfälligheter kunde sköta det som utomordentligt bra och riskera och till slut till och med offra sitt eget liv för det.

Raoul Wallenberg var en riktig hjälte, och Ingrid Carlberg har skrivit en fantastisk bok om honom. Nu ska jag fortsätta läsa!