18 februari 2014

Bokrelaterat i New York

Om knappt två månader åker jag till New York. Det ska givetvis bli fantastisk roligt och spännande, men som den boknörd jag är undrar jag förstås om ni har några bra tips på bokrelaterade saker att göra i New York! Det kan vara museer, bokhandlar, bibliotek, caféer där författare har suttit och skrivit, platser där olika böcker utspelar sig ... Alla tips är uppskattade!

2 februari 2014

The Bell Jar

The Bell Jar är skriven av Sylvia Plath, och handlar om 19-åriga Esther Greenwood. Sommaren 1953 tillbringar hon i New York, eftersom hon och elva andra unga kvinnor genom att vinna en skrivtävling har fått jobb på en modetidning. Esther tycker om att skriva poesi, och drömmer om en framtid då hon arbetar med att skriva. Hon är förlovad med Buddy Willard, som av många ses som den perfekte mannen. Hon älskar honom inte, men innan hon hann bryta förlovningen drabbades han av TBC. Buddy förstår inte poängen med poesi, och tror att Esther, när hon gift sig och skaffat barn, inte kommer att vilja skriva längre. Inte bara Buddy, utan hela samhället, förväntar sig att Esther, och alla andra kvinnor, ska ha som främsta mål i livet att gifta sig, och att de när de väl har gjort det ska ge upp alla sina egna drömmar och intressen för att i stället fokusera på att vara duktiga hemmafruar som tar hand om hemmet och familjen. Buddys mamma, som på det sättet är en idealisk kvinna, förklarar för Esther att: "What at man is is an arrow into the future and what a woman is is the place the arrow shoots off from", alltså att främsta uppgift är att vara ett stöd för mannen och hjälpa honom att komma framåt, inte att förverkliga sina egna ambitioner.

Kvinnor förväntas också låta bli att ha sex, idealet är att "hålla sig ren" genom att bevara sin oskuld. Det har Esther gjort, men hon har tänkt sig att detsamma gäller för män. När det visar sig att Buddy har legat med en servitris, och inte ens tycker att det är någon stor grej, känner hon sig lurad. Att Buddy har haft sex stör henne egentligen inte, men hon är arg för att det inte skulle anses acceptabelt att hon gjorde det samma. En kille hon pratar med förklarar hur han, som visserligen inte är oskuld själv, aldrig skulle ha sex med en tjej han var kär i, eftersom han då inte skulle kunna respektera henne längre. Medan det ses som naturligt att män är sexuellt aktiva är det fult om kvinnor är det, en sexualmoral som, om än i en något mindre strikt version, finns kvar även idag.

Esthers plan var att efter månaden i New York gå en skrivarkurs, och när det visar sig att hon inte kommit in på den får hon i stället tillbringa sommaren hemma. Bland sina grannar ser hon kvinnor som anammat den traditionella kvinnorollen, och som tycks leva för att vara mödrar och hustrur. Esther bor tillsammans med sin mamma, som även hon menar att dottern borde anpassa sig till tidens kvinnoideal. Det är tydligt att det inte skulle innebära en framtid Esther skulle trivas med, och hon mår allt sämre.

Till slut drabbas Esther av ett sammanbrott och försöker ta livet av sig. Efter detta blir hon inlagd på ett mentalsjukhus. Så småningom flyttas hon till ett annan sådant, där även Joan, en före detta flickvän till Buddy Willard, är inlagd. Vid ett tillfälle frågar Buddy Esther om det är något hos honom som gör kvinnor galna, eftersom både Joan och Esther mår så dåligt. Esther svarar att nej, det är naturligtvis inte hans fel, och samtidigt som Buddy som individ absolut inte kan hållas ensamt ansvarig för kvinnors psykiska ohälsa i 1950-talets USA tror jag att de förväntningar på kvinnor han ger uttryck för spelar extremt stor roll.

The Bell Jar bygger till stor del på författarens egna upplevelser. I slutet av The Bell Jar, då Esther tycks ha kommit ur sin depression, konstaterar hon att hon inte kan vara säker på att den inte kommer att återkomma, att inte glaskupan kommer att sänka sig över henne igen längre fram i livet. Tyvärr blev det så för Sylvia Plath, som tog livet av sig i februari 1963.

The Bell Jar är en fantastisk roman! Jag älskar Sylvia Plaths språk, och vill nu gärna läsa hennes dikter.

1 februari 2014

Americanah

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, som tidigare har skrivit bland annat En halv gul sol, var en fantastisk läsupplevelse. Den handlar om Ifemelu , som är född och uppvuxen i Lagos, i Nigeria. När hon flyttar till USA, landet som påstår sig ha lämnat rasismen bakom sig, blir hon för första gången medveten om att hennes hudfärg är någonting som spelar roll. Att Ifemelu är svart gör att hon bemöts annorlunda av andra studenter, som förväntar sig att hon, som har engelska som modersmål, ska ha svårt att förstå dem om de inte pratar extra långsamt. Det gör att hon, som är svart och då inte har likadant hår som vita och därför inte kan gå till samma frisörer som de, är tvungen att lägga en hel dag för att åka till en frisersalong i en annan stad för att få sitt hår flätat, eftersom hon är alltför avvikande för att det ska finnas frisörer hon kan gå till i Princeton, där så gott som alla andra är vita. När hon väl är hos frisören får hon frågan om hon inte vill använda relaxer, ett medel svarta kvinnor förväntas använda för att deras hår ska bli blankt, rakt och ”prydligt”, som vita kvinnors hår, men som är cancerogent och fräter sönder hårbotten. I USA, landet där folk säger att man inte ser hudfärg längre, blir folk förvånade när Ifemelu har en vit pojkvän, och när Barack Obama ställer upp i presidentvalet möter hon folks om frågar sig om landet är redo för en svart president.

Tanken är att Obinze, som Ifemelu var tillsammans med innan hon flyttade, också ska flytta till USA, men så blir det inte. I stället hamnar han i England, där även han blir medveten om rasism på ett sätt han inte varit tidigare. Till exempel är han med på en middag, där de andra gästerna pratar om hur hemskt det är att Storbritannien skärper sina gränser mot flyktingar. Givetvis måste människor som har flytt från krig få komma in i landet, säger de, och uppfattar sig sannolikt som mycket öppna och antirasistiska, men Obinze känner sig bara främmande inför dem. Själv har han inte flytt från krig eller svält, utan bara från en känsla av att inte ha några valmöjligheter, en känsla av att livet skulle bli bättre någon annanstans än i Lagos.

 Det är inte ovanligt att rasister i diskussioner säger saker som ”de är faktiskt inte flyktingar på riktigt, de vill bara ha det lite bättre”, för att förklara varför Sverige (eller till exempel Storbritannien eller USA) borde ha mindre öppna gränser. Då tror jag att det är lätt hänt att man svarar genom att berätta om hur många människor som flyr från fruktansvärda förhållanden, som krig, svält och förföljelse, och hur viktigt det är att de här människorna får komma till Sverige, men genom att säga så ställer man upp på rasistens världsbild, man accepterar att kravet för att få komma in är att ha upplevt ett visst mått av lidande. Så borde det inte behöva vara, det borde inte vara fel att flytta från Nigeria till Storbritannien för att man tror att man skulle få det bättre där. Ingen ifrågasätter min rätt att flytta utomlands för att jag tror att jag skulle trivas bättre där, och ingen borde heller ifrågasätta Obinzes rätt att göra detsamma.

Jag har länge definierat mig som antirasist, och Americanah har fått mig att i ännu högre grad faktiskt se mina egna privilegier, de maktstrukturer som jag, i egenskap av vit svensk, gynnas av. I egenskap av kvinna missgynnas jag visserligen mycket i dagens samhälle, men inte på samma sätt som Ifemelu. Jag bedöms efter mitt utseende i större utsträckning än mina manliga vänner, jag förväntas sminka mig och jag lever inte riktigt upp till skönhetsidealen – jag kommer aldrig att vara lika smal eller ha lika slät hy som modellerna jag ser på tidningsomslagen i mataffärerna, men mitt utseende ligger ändå otroligt mycket närmare normen och idealet än vad Ifemelus gör. Jag kan gå in i vilken sminkaffär som helst och utan att behöva leta för att hitta vare sig puder eller foundation som är anpassat till min hudton. Det mörkaste alternativet skulle få mig att se överdrivet solbränd ut, medan det ljusaste skulle göra mig spöklikt blek, men så gott som varenda ”hudfärgad” sminkprodukt fungerar skapligt på mig, eftersom jag är vit. Även om jag inte ser ut precis som kvinnorna på tidningsomslagen är vi varandra lika, vi är samma färg. Filmer, böcker och tv-serier är alla fulla av människor som ser ut som jag, att människor med min hudfärg kan bli framgångsrika har alltid varit en självklarhet. Självklart finns även icke-vita representerade i media idag, men alltför sällan, och ofta alldeles för stereotypt.

Jag är vit, blond och heter Bergström i efternamn. Ingen kommer någonsin att fråga mig ”varifrån jag egentligen kommer”, ingen kommer någonsin att anstränga sig för att prata extra långsamt och tydligt med mig eftersom de inte förväntar sig att jag ska kunna svenska (vilket händer Ifemelu i Americanah, fast med engelska förstås, och vilket har hänt författaren Jonas Hassen Khemiris pappa). Jag kan flytta utomlands, plugga utomlands, glömma bort vartenda ord i nationalsången och inte ens fira midsommar, men min svenskhet kommer ändå aldrig att ifrågasättas. Häromdagen diskuterade vi Volvos senaste reklamfilm på en engelsklektion. Tydligen finns det människor som vänder sig emot att Zlatan representerar svenskhet, människor som inte anser att Zlatan Ibrahimovic är svensk. Han är född och uppvuxen i Malmö, han är en av vår tids mest internationellt kända svenskar, men ändå anser sig folk ha rätt att ifrågasätta hans nationalitet. En del i klassen menar att hans svenskhet inte är riktigt trovärdig, eftersom Zlatan ju bor utomlands för tillfället. Jag känner mängder av svenskar som har bott utomlands, men så länge de är blonda och ljushyade är det ingenting som anses påverka deras nationalitet.

Att det finns rasism i samhället idag är ingenting nytt för mig, men det finns så många aspekter av rasism och förtryck som jag aldrig ens har tänkt på, just därför att jag, på grund av min hudfärg, har råd att låta bli att tänka på dem. Som vit kan jag välja när jag vill fundera på rasism och när jag inte vill det, jag behöver inte fundera på hudfärg eftersom min egen hudfärg aldrig kommer att orsaka några bekymmer för mig. Jag behöver aldrig fundera på om folk kommer att tro att min hudfärg betyder att jag är kriminell, jag behöver inte vara orolig för att mitt efternamn ska göra det svårt för mig att få jobb i framtiden och jag behövde aldrig vara rädd för att jag skulle bli skjuten av Peter Mangs. Det är betydligt svårare att se de strukturer man gynnas av än de man diskrimineras av. Till exempel har det aldrig varit svårt för mig att se risken för att mitt kön gör att människor inte tar mig på allvar, att det faktum att jag heter Matilda och inte Mattias kan göra att mina meriter värderas lägre när jag i framtiden söker jobb, och som ung tjej är jag betydligt mer medveten om risken för att bli utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp än vad killar i min närhet är. En del av det privilegium som kommer med att vara på toppen av en maktstruktur är möjligheten att slippa tänka på maktstrukturer, och när allting i din omgivning hela tiden är anpassat för dig är det svårt att se att andra missgynnas av det. Därför vill jag uppmana dig att som vit, man, heterosexuell eller cisperson att tänka lite längre nästa gång du känner för att säga att rasism, sexism, homofobi eller transfobi inte finns eller inte är så himla allvarligt. Ibland säger privilegierade personer till mindre privilegierade personer att ”du borde sluta tro att allting handlar om hudfärg/kön och så vidare”. Poängen är att som förtryckt på grund av sin hudfärg är det svårt att sluta se att allting är relaterat till hudfärg, eftersom omgivningen hela tiden bedömer en i förhållande till ens hudfärg, precis som jag inte kan sluta se hur mycket kön påverkar, eftersom jag hela tiden bedöms i förhållande till att jag är kvinna.