18 februari 2014

Bokrelaterat i New York

Om knappt två månader åker jag till New York. Det ska givetvis bli fantastisk roligt och spännande, men som den boknörd jag är undrar jag förstås om ni har några bra tips på bokrelaterade saker att göra i New York! Det kan vara museer, bokhandlar, bibliotek, caféer där författare har suttit och skrivit, platser där olika böcker utspelar sig ... Alla tips är uppskattade!

2 februari 2014

The Bell Jar

The Bell Jar är skriven av Sylvia Plath, och handlar om 19-åriga Esther Greenwood. Sommaren 1953 tillbringar hon i New York, eftersom hon och elva andra unga kvinnor genom att vinna en skrivtävling har fått jobb på en modetidning. Esther tycker om att skriva poesi, och drömmer om en framtid då hon arbetar med att skriva. Hon är förlovad med Buddy Willard, som av många ses som den perfekte mannen. Hon älskar honom inte, men innan hon hann bryta förlovningen drabbades han av TBC. Buddy förstår inte poängen med poesi, och tror att Esther, när hon gift sig och skaffat barn, inte kommer att vilja skriva längre. Inte bara Buddy, utan hela samhället, förväntar sig att Esther, och alla andra kvinnor, ska ha som främsta mål i livet att gifta sig, och att de när de väl har gjort det ska ge upp alla sina egna drömmar och intressen för att i stället fokusera på att vara duktiga hemmafruar som tar hand om hemmet och familjen. Buddys mamma, som på det sättet är en idealisk kvinna, förklarar för Esther att: "What at man is is an arrow into the future and what a woman is is the place the arrow shoots off from", alltså att främsta uppgift är att vara ett stöd för mannen och hjälpa honom att komma framåt, inte att förverkliga sina egna ambitioner.

Kvinnor förväntas också låta bli att ha sex, idealet är att "hålla sig ren" genom att bevara sin oskuld. Det har Esther gjort, men hon har tänkt sig att detsamma gäller för män. När det visar sig att Buddy har legat med en servitris, och inte ens tycker att det är någon stor grej, känner hon sig lurad. Att Buddy har haft sex stör henne egentligen inte, men hon är arg för att det inte skulle anses acceptabelt att hon gjorde det samma. En kille hon pratar med förklarar hur han, som visserligen inte är oskuld själv, aldrig skulle ha sex med en tjej han var kär i, eftersom han då inte skulle kunna respektera henne längre. Medan det ses som naturligt att män är sexuellt aktiva är det fult om kvinnor är det, en sexualmoral som, om än i en något mindre strikt version, finns kvar även idag.

Esthers plan var att efter månaden i New York gå en skrivarkurs, och när det visar sig att hon inte kommit in på den får hon i stället tillbringa sommaren hemma. Bland sina grannar ser hon kvinnor som anammat den traditionella kvinnorollen, och som tycks leva för att vara mödrar och hustrur. Esther bor tillsammans med sin mamma, som även hon menar att dottern borde anpassa sig till tidens kvinnoideal. Det är tydligt att det inte skulle innebära en framtid Esther skulle trivas med, och hon mår allt sämre.

Till slut drabbas Esther av ett sammanbrott och försöker ta livet av sig. Efter detta blir hon inlagd på ett mentalsjukhus. Så småningom flyttas hon till ett annan sådant, där även Joan, en före detta flickvän till Buddy Willard, är inlagd. Vid ett tillfälle frågar Buddy Esther om det är något hos honom som gör kvinnor galna, eftersom både Joan och Esther mår så dåligt. Esther svarar att nej, det är naturligtvis inte hans fel, och samtidigt som Buddy som individ absolut inte kan hållas ensamt ansvarig för kvinnors psykiska ohälsa i 1950-talets USA tror jag att de förväntningar på kvinnor han ger uttryck för spelar extremt stor roll.

The Bell Jar bygger till stor del på författarens egna upplevelser. I slutet av The Bell Jar, då Esther tycks ha kommit ur sin depression, konstaterar hon att hon inte kan vara säker på att den inte kommer att återkomma, att inte glaskupan kommer att sänka sig över henne igen längre fram i livet. Tyvärr blev det så för Sylvia Plath, som tog livet av sig i februari 1963.

The Bell Jar är en fantastisk roman! Jag älskar Sylvia Plaths språk, och vill nu gärna läsa hennes dikter.

1 februari 2014

Americanah

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, som tidigare har skrivit bland annat En halv gul sol, var en fantastisk läsupplevelse. Den handlar om Ifemelu , som är född och uppvuxen i Lagos, i Nigeria. När hon flyttar till USA, landet som påstår sig ha lämnat rasismen bakom sig, blir hon för första gången medveten om att hennes hudfärg är någonting som spelar roll. Att Ifemelu är svart gör att hon bemöts annorlunda av andra studenter, som förväntar sig att hon, som har engelska som modersmål, ska ha svårt att förstå dem om de inte pratar extra långsamt. Det gör att hon, som är svart och då inte har likadant hår som vita och därför inte kan gå till samma frisörer som de, är tvungen att lägga en hel dag för att åka till en frisersalong i en annan stad för att få sitt hår flätat, eftersom hon är alltför avvikande för att det ska finnas frisörer hon kan gå till i Princeton, där så gott som alla andra är vita. När hon väl är hos frisören får hon frågan om hon inte vill använda relaxer, ett medel svarta kvinnor förväntas använda för att deras hår ska bli blankt, rakt och ”prydligt”, som vita kvinnors hår, men som är cancerogent och fräter sönder hårbotten. I USA, landet där folk säger att man inte ser hudfärg längre, blir folk förvånade när Ifemelu har en vit pojkvän, och när Barack Obama ställer upp i presidentvalet möter hon folks om frågar sig om landet är redo för en svart president.

Tanken är att Obinze, som Ifemelu var tillsammans med innan hon flyttade, också ska flytta till USA, men så blir det inte. I stället hamnar han i England, där även han blir medveten om rasism på ett sätt han inte varit tidigare. Till exempel är han med på en middag, där de andra gästerna pratar om hur hemskt det är att Storbritannien skärper sina gränser mot flyktingar. Givetvis måste människor som har flytt från krig få komma in i landet, säger de, och uppfattar sig sannolikt som mycket öppna och antirasistiska, men Obinze känner sig bara främmande inför dem. Själv har han inte flytt från krig eller svält, utan bara från en känsla av att inte ha några valmöjligheter, en känsla av att livet skulle bli bättre någon annanstans än i Lagos.

 Det är inte ovanligt att rasister i diskussioner säger saker som ”de är faktiskt inte flyktingar på riktigt, de vill bara ha det lite bättre”, för att förklara varför Sverige (eller till exempel Storbritannien eller USA) borde ha mindre öppna gränser. Då tror jag att det är lätt hänt att man svarar genom att berätta om hur många människor som flyr från fruktansvärda förhållanden, som krig, svält och förföljelse, och hur viktigt det är att de här människorna får komma till Sverige, men genom att säga så ställer man upp på rasistens världsbild, man accepterar att kravet för att få komma in är att ha upplevt ett visst mått av lidande. Så borde det inte behöva vara, det borde inte vara fel att flytta från Nigeria till Storbritannien för att man tror att man skulle få det bättre där. Ingen ifrågasätter min rätt att flytta utomlands för att jag tror att jag skulle trivas bättre där, och ingen borde heller ifrågasätta Obinzes rätt att göra detsamma.

Jag har länge definierat mig som antirasist, och Americanah har fått mig att i ännu högre grad faktiskt se mina egna privilegier, de maktstrukturer som jag, i egenskap av vit svensk, gynnas av. I egenskap av kvinna missgynnas jag visserligen mycket i dagens samhälle, men inte på samma sätt som Ifemelu. Jag bedöms efter mitt utseende i större utsträckning än mina manliga vänner, jag förväntas sminka mig och jag lever inte riktigt upp till skönhetsidealen – jag kommer aldrig att vara lika smal eller ha lika slät hy som modellerna jag ser på tidningsomslagen i mataffärerna, men mitt utseende ligger ändå otroligt mycket närmare normen och idealet än vad Ifemelus gör. Jag kan gå in i vilken sminkaffär som helst och utan att behöva leta för att hitta vare sig puder eller foundation som är anpassat till min hudton. Det mörkaste alternativet skulle få mig att se överdrivet solbränd ut, medan det ljusaste skulle göra mig spöklikt blek, men så gott som varenda ”hudfärgad” sminkprodukt fungerar skapligt på mig, eftersom jag är vit. Även om jag inte ser ut precis som kvinnorna på tidningsomslagen är vi varandra lika, vi är samma färg. Filmer, böcker och tv-serier är alla fulla av människor som ser ut som jag, att människor med min hudfärg kan bli framgångsrika har alltid varit en självklarhet. Självklart finns även icke-vita representerade i media idag, men alltför sällan, och ofta alldeles för stereotypt.

Jag är vit, blond och heter Bergström i efternamn. Ingen kommer någonsin att fråga mig ”varifrån jag egentligen kommer”, ingen kommer någonsin att anstränga sig för att prata extra långsamt och tydligt med mig eftersom de inte förväntar sig att jag ska kunna svenska (vilket händer Ifemelu i Americanah, fast med engelska förstås, och vilket har hänt författaren Jonas Hassen Khemiris pappa). Jag kan flytta utomlands, plugga utomlands, glömma bort vartenda ord i nationalsången och inte ens fira midsommar, men min svenskhet kommer ändå aldrig att ifrågasättas. Häromdagen diskuterade vi Volvos senaste reklamfilm på en engelsklektion. Tydligen finns det människor som vänder sig emot att Zlatan representerar svenskhet, människor som inte anser att Zlatan Ibrahimovic är svensk. Han är född och uppvuxen i Malmö, han är en av vår tids mest internationellt kända svenskar, men ändå anser sig folk ha rätt att ifrågasätta hans nationalitet. En del i klassen menar att hans svenskhet inte är riktigt trovärdig, eftersom Zlatan ju bor utomlands för tillfället. Jag känner mängder av svenskar som har bott utomlands, men så länge de är blonda och ljushyade är det ingenting som anses påverka deras nationalitet.

Att det finns rasism i samhället idag är ingenting nytt för mig, men det finns så många aspekter av rasism och förtryck som jag aldrig ens har tänkt på, just därför att jag, på grund av min hudfärg, har råd att låta bli att tänka på dem. Som vit kan jag välja när jag vill fundera på rasism och när jag inte vill det, jag behöver inte fundera på hudfärg eftersom min egen hudfärg aldrig kommer att orsaka några bekymmer för mig. Jag behöver aldrig fundera på om folk kommer att tro att min hudfärg betyder att jag är kriminell, jag behöver inte vara orolig för att mitt efternamn ska göra det svårt för mig att få jobb i framtiden och jag behövde aldrig vara rädd för att jag skulle bli skjuten av Peter Mangs. Det är betydligt svårare att se de strukturer man gynnas av än de man diskrimineras av. Till exempel har det aldrig varit svårt för mig att se risken för att mitt kön gör att människor inte tar mig på allvar, att det faktum att jag heter Matilda och inte Mattias kan göra att mina meriter värderas lägre när jag i framtiden söker jobb, och som ung tjej är jag betydligt mer medveten om risken för att bli utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp än vad killar i min närhet är. En del av det privilegium som kommer med att vara på toppen av en maktstruktur är möjligheten att slippa tänka på maktstrukturer, och när allting i din omgivning hela tiden är anpassat för dig är det svårt att se att andra missgynnas av det. Därför vill jag uppmana dig att som vit, man, heterosexuell eller cisperson att tänka lite längre nästa gång du känner för att säga att rasism, sexism, homofobi eller transfobi inte finns eller inte är så himla allvarligt. Ibland säger privilegierade personer till mindre privilegierade personer att ”du borde sluta tro att allting handlar om hudfärg/kön och så vidare”. Poängen är att som förtryckt på grund av sin hudfärg är det svårt att sluta se att allting är relaterat till hudfärg, eftersom omgivningen hela tiden bedömer en i förhållande till ens hudfärg, precis som jag inte kan sluta se hur mycket kön påverkar, eftersom jag hela tiden bedöms i förhållande till att jag är kvinna.

5 januari 2014

Decamerone

Så här trevligt är det att berätta historier
Sexualitet i allmänhet, och kvinnlig sexualitet i synnerhet, blir ofta stigmatiserad och skambelagd, såväl idag som historiskt sett. I patriarkala system blir kontrollen över kvinnors sexualitet ofta ett sätt att ytterligare befästa maktstrukturer, vilket idag tar sig uttryck genom till exempel hederskultur eller skambeläggande av sexuellt aktiva tjejer genom nedsättande ord som ”slampa” och ”hora”. När det gäller det här, liksom många andra frågor om såväl jämställdhet som andra saker, är det lätt att tänka sig den historiska utvecklingen som en rät linje på väg från dåligt till bra. Verkligheten är dock betydligt mer komplicerad än så. När jag för ett tag sedan läste Boccaccios Decamerone var det just synen på kön och sexualitet som fascinerade mig mest.
Decamerone, av Giovanni Boccaccio, kan kallas världens första egentliga novellsamling. Den utkom första gången i mitten av 1300-talet, och innehåller hundra noveller. Novellernas ramberättelse handlar om en grupp unga människor från samhällets övre skikt, sju kvinnor och tre män, som flyr ut på landet för att undkomma pestsmittan i Florens. För att fördriva tiden berättar de under tio dagar varje dag varsin novell. Decamerone betyder just ”tio dagar”, vilket är anledningen till att novellsamlingen fått detta namn. Intressant är att Decamerone, en bok som har närmare sju hundra år på nacken, på många sätt kan sägas vara ganska modern ur ett jämställdhetsperspektiv.

Redan i sitt eget förord kritiserar Boccaccio den rådande könsmaktsordningen. Decamerone tillägnas de kvinnor ”som inte finner någon tröst i att bara sy, spinna eller vinda garn”. Boccaccio menar att en man som plågas av olycklig kärlek har en mängd olika sätt han kan hantera detta på. En man kan ”gå vart han vill, han kan lyssna på andra och höra vad de har att berätta om denna värld, han kan hitta på allt möjligt; om han vill, kan han ta sin falk och gå ut och jaga, han kan fiska, rida, förströ sig med olika slag spel eller syssla med köpenskap och affärer”, medan kvinnor är hänvisade till att leva instängda i hemmet. Boccaccio kritiserar både kvinnornas instängdhet och begränsade handlingsutrymme och det faktum att de är tvungna att lyda det deras fäder eller äkta män bestämmer.

Också i många av novellerna finns kritik mot kvinnans underordning. I sjätte dagens sjunde novell blir Signora Filippa och hennes älskare upptäckta av Filippas man. Det hela utspelar sig i staden Prato, där en lag som beskrivs som ”lika klandervärd som grym” säger att en kvinna som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott och upptäcks av sin make skall avrättas tillsammans med sin älskare. Filippa, som besitter flera egenskaper som ofta förknippats med manlighet, såsom mod, förmågan att inte drabbas av panik och ett stort självförtroende, lyckas dock genom sin egen klokhet och vältalighet klara sig undan detta öde. Inför domaren håller hon ett starkt tal, där hon bland annat säger att ”Jag är dock förvissad om att Ni som domare mer än väl vet att våra lagar i lika hög grad måste gälla alla medborgare och att de dessutom måste stiftas med gemensamt bifall från alla dem som ska lyda under samma lagar”, samt påpekar att lagen hon står anklagad under inte uppfyller något av dessa krav. Det Filippa inte bara eftersträvar, utan betraktar som en självklarhet, kan jämföras med att alla ska vara lika inför lagen samt rätten till lika rösträtt. Detta gör henne modern för sin tid, eftersom det kom att dröja ytterligare ett halvt årtusende innan detta uppfylldes i några delar av världen, och eftersom det än idag finns platser där kvinnor och män inte har samma juridiska rättigheter. Novellen slutar med att lagen upphävs och Filippa hyllas som en segrare av alla invånare i Prato. Ingenstans finns någon kritik mot henne för att hon som kvinna tar mycket plats, eller har ett aktivt sexliv.

En annan mycket intressant berättelse är den fjärde dagens första novell. I centrum för berättelsen står Ghismonda, dotter till prisen Tancredi. Hon blir bortgift, men kort därefter dör hennes make och hon flyttar tillbaka till sin pappa igen. Ghismonda, som nu fått prova på äktenskapets njutningar, vill gärna gifta sig igen, men hennes far misstycker. Då skaffar hon sig i stället en älskare, pagen Guiscardo. När Tancredi upptäcker detta låter han fängsla Guiscardo, men när han konfronterar sin dotter försvarar hon sig. Hon förklarar att unga människor oavsett kön av naturen känner begär, och kritiserar både könsmaktsordningen och klassamhället, i och med att hon argumenterar för det dåraktiga i att Guiscardo, som till sin karaktär är en av de noblaste människorna i världen, på grund av sin samhälleliga ställning inte anses fin nog för henne. Tancredi låter sig dock inte blidkas, och Guiscardo blir avrättad och Ghismonda tar sitt eget liv. I hur denna tragiska berättelse presenteras är det dock tydligt att Ghismondas och Guiscardos kärlek skall ses som någonting vackert, och att Tancredi genom att sätta käppar i hjulet för den skall ses som novellens skurk. Det görs också tydligt att om Ghismonda själv, och inte hennes far, haft makten över om och med vem hon skulle gifta sig eller inte hade ingen behövt lida. Att det slutar som det gör beskrivs som ”ogudaktigt och grymt”. Användningen av ordet ogudaktigt är i sig mycket intressant. Kontrollen av människors sexualitet, och de stränga bestraffningarna av utomäktenskapligt sex, har ofta förklarats med religiösa motiv. Medeltiden är en period som ofta förknippas med religiöst förtryck, vilket gör det spännande att man i ett medeltida verk har beskrivit bestraffande av ett utomäktenskapligt förhållande som just ”ogudaktigt”.

Inte heller i fjärde dagens femte novell, där Lisabettas äldre bröder mördar hennes älskare för att på traditionellt vis bevara hennes ärbarhet, läggs någon skuld på kvinnan som levt ut sin sexualitet. Kärleken beskrivs som det vackraste av allt, oavsett om den följer äktenskapets lagar eller inte, och att förstöra för människor som älskar varandra beskrivs alltid som en klandervärd handling.
Utöver detta finns det flera ytterligare exempel på noveller där kvinnor är sexuellt aktiva utan att det beskrivs som negativt. I den tredje dagens första novell kommer en ung man till ett kloster, där alla nunnorna genast grips av lust att ligga med honom. Detta sker också, och även om den unge mannen hade hoppats på att något sådant skulle hända är det nunnorna som tar initiativ. Här ges alltså kvinnorna den stereotypt manliga rollen som aktiva och initiativtagande, medan mannen är passiv och väntande.

I många moderna populärkulturella verk framställs svartsjuka, framförallt manlig sådan, som någonting positivt och romantiskt. I verkligheten är det snarare så att överdriven svartsjuka bör betraktas som ett första varningstecken för våld, vilket gör bilden av det som ett tecken på kärlek otroligt problematiskt. Ett exempel på ett sådant verk är Stephenie Meyers Twilight, där Edward ständigt övervakar Bella ”eftersom han älskar henne så mycket”. Den här bilden ges inte alls av Decamerone. Den sjunde dagens noveller handlar alla om just svartsjuka, och det lidande den leder till. Flera av männen i novellerna låser in sina hustrur, vilka i många fall till slut överlistar dem och bedrar dem. Att bedra en man som genom sin svartsjuka orsakat en så mycket lidande framställs som rättfärdigad och hyllningsvärd handling.

Även ramberättelsen är på många sätt väldigt jämställd. Det är en av kvinnorna, Pampinea, som tar initiativ till såväl flytten ut på landet som historieberättandet. Filomena och Elissa anser att de bör ta med sig män, eftersom ”mannen bör styra kvinnans kurs”, och därför tar de även med sig de tre männen. När de kommit fram säger dock en av dessa, Dioneo, att ”jag vet att det är mer på grund av er kvinnliga klokhet än genom vår manliga omtänksamhet som vi kommit till detta underbara ställe”. Hans uttalande är intressant på två sätt. Dels dementerar han det Filomena och Elissa sagt, genom att konstatera att männen inte alls var nödvändiga för att kvinnorna skulle klara sig. Dessutom vänder han på stereotypa könsroller, genom att förknippa klokhet med kvinnlighet och omtänksamhet med manlighet, när det ofta brukar vara tvärtom. Efter att man kommit fram bestäms det att man under tio dagar varje dag ska ha en drottning eller kung, och att de ska turas om så att var och en av dem får regera en av dagarna. Ingenting antyder att männen skulle ha rätt till större makt än kvinnorna. Den första dagen väljer de att Pampinea ska börja regera, vilket är mycket logiskt eftersom det hela varit hennes idé.

Givetvis finns det också mycket i Decamerone som är problematiskt ur ett modernt jämställdhetsperspektiv, såsom att Calandrinos hustru Tessa förlåter att han misshandlat henne vid ett flertal tillfällen, eller att kvinnan i den tionde dagens tionde novell framställs som en förebild eftersom hon utan att klaga accepterar att utsättas för allehanda plågor av sin make. Trots detta anser jag att Decamerone i de allra flesta fall visar på en mycket god kvinnosyn för att vara mellan sex- och sjuhundra år gammal. Det vore mycket bra om fler människor läste den, då den dessutom är fylld av en mängd noveller som ofta är lustiga, ibland tragiska, många gånger spännande, och alltid lika fängslande och livfulla.

31 december 2013

Gott nytt år!

Om några timmar är 2013 snart slut, och jag hoppas att även 2014 ska bli ett trevligt år fyllt av härliga läs- och andra kulturupplevelser. Under den senare delen av 2013 har jag inte bloggat särskilt mycket, men jag har läst en del, dock inte riktigt så mycket som jag hade velat, och håller just nu på med en massa spännande julklappsböcker.

Malala Yousafzai, som kämpar för flickors rätt till utbildning, blev skjuten av en taliban men lyckligtvis överlevde och som märkligt nog inte fick Nobels fredspris, är en av de mest beundransvärda människorna på planeten. Nu har hon skrivit en bok, I am Malala, som jag fick i julklapp och just nu läser och verkligen uppskattar.

Flickors rätt till utbildning är en mycket viktig fråga för en feminist, och en svensk feministklassiker är ju Nina Björks Under det rosa täcket. Även den är en julklappsbok jag läser just nu, vilket är mycket intressant. Den är ungefär sjutton år gammal, och mycket av det som tas upp är tyvärr fortfarande väldigt aktuellt, till exempel hyllandet av den "naturliga" kvinnligheten (som tar sig uttryck genom att upphöja moderskapet - men inte faderskapet - eller genom att människor talar om "naturlig" skönhet, men fortsätter att äcklas över orakade kvinnoben eller håna kvinnor med ojämn hy).

En annan bok jag fick i julklapp var Bengt Liljegrens Hitler-biografi, som jag ser fram emot att läsa. I höstas var jag och lyssnade när han talade om sin Churchill-biografi (som jag även köpte och fick signerad), som är väldigt välskriven och intressant.

En bok jag sett fram emot länge som kom i år är Margaret Atwoods MaddAddam, den sista delen i trilogin som inleddes med Oryx and Crake och Year of the Flood. Av okänd anledning har jag inte läst klart MaddAddam än, men det jag läst än så länge tyder på att den är minst lika bra som sina otroliga föregångare.

Tess of the D'Urbervilles av Thomas Hardy har jag inte heller läst klart, och jag hoppas att det 2014 ska bli ändring på det. Jag är just nu ungefär mitt i, och tycker otroligt mycket om den.

Precis innan jul läste jag Boccaccios Decamerone, en novellsamling från 1300-talet. Om den ska jag inte skriva så mycket nu, eftersom här om några dagar kommer att dyka upp en lång text om den.

En bok som blivit film under året är Catching fire, andra delen i Suzanne Collins hungerspelstrilogi. Den första filmen var fantastisk, men den andra var ännu bättre (kanske till och med bättre än boken, om man får säga så på en bokblogg). Jag tyckte verkligen om att Prim fått en större roll än hon har i boken, och nu ser jag fram emot att få se Mockingjay, som ju är min överlägsna favorit av böckerna, bli film.

En annan underbar film, som jag såg så sent som igår, är Anna Odells Återträffen. Den har otroligt många lager, och kan beskrivas som en film om konstnären Anna Odell, som gör en spelfilm om hur hon på en klassåterträff konfronterar klasskamraterna som tjugo år tidigare mobbade henne (dock inte för att hon vill skuldbelägga, utan för att hon vill prata om hierarkier, och för att hon vill höra hur de upplevde den nio år långa tiden i grundskolan), och sedan visar filmen för de verkliga klasskamraterna och visar deras reaktioner (i verkligheten är dock alla utom Anna Odell själv skådespelare). Filmen är otroligt bra, och väcker tankar om mobbing, skuld, ansvar och hierarkier. Fler konstnärer borde göra film!

För att fortsätta på temat saker-som-inte-är-böcker har jag sett flera jättebra teaterföreställningar i år. Bäst var nog Third generation, som tillsammans med Amos Oz befinner sig högst upp på listan över nyanserade och kloka skildringar av Israel-Palestinakonflikten. Fantastiska var även Misantropen, som blev extra intressant eftersom man i Malmö stadsteaters uppsättning hade bytt kön på alla karaktärerna, och Love and information.

I somras läste jag The Inheritance of Loss av Kiran Desai, och det var ytterligare en fantastisk bok. Den innehåller bland annat det kloka citatet "But the child shouldn't be blamed for a father's crime, she tried to reason with herself, then. But should the child terefore also enjoy the father's illicit gain?" Detta kan appliceras på alla former av förtryck. Vita idag kan inte hållas ansvariga för slavhandel och kolonisation, och män idag kan inte hjälpa att patriarkatet en gång uppstod, men det förändrar inte det faktum att vita, män, cispersoner, heterosexuella och andra privilegierade grupper gynnas av de strukturer som råder idag och därför har ett ansvar för att aktivt motarbeta dem.

Trots att jag gärna hade läst lite mer, och bloggat lite oftare, är jag på det stora hela mycket nöjd med 2013 som kulturår, och hoppas att även 2014 blir bra. Gott nytt år!

31 augusti 2013

Stalin

När Stalin var sjuk och höll på att dö blev han omhändertagen av fyra läkare, varav endast en var legitimerad. Detta berodde på att Stalin, i ett av sina många extremt paranoida ögonblick, bestämt sig för att fängsla alla de mer kvalificerade läkarna. Det här och mycket annat har jag lärt mig av Simon Sebag Montefiores fantastiskt intressanta biografi Stalin - den röde tsaren och hans hov.

Någonting jag tycker är väldigt fascinerande med Stalin är hur vänlig och charmig han kunde vara mot sin familj och de han för tillfället betraktade som sina vänner. Jag tror att vi gärna tänker oss att människor som Stalin, eller Hitler, som är ansvariga för miljontals människors död är osympatiska, obehagliga människor i alla sammanhang. Det är svårt att koppla ihop mannen som ger order om att tortera och mörda människor på löpande band, diktatorn som ger de styrande i landets olika delar kvoter för hur många som måste avrättas, med den omtänksamme fadern som skickar kärleksfulla brev till sin fru och ständigt ger komplimanger åt människorna i sin omgivning. Å andra sidan är det väldigt logiskt, då det är väldigt mycket lättare att uppnå en sådan maktposition som Stalins om man är vältalig och karismatisk.

Människorna i kretsen kring Stalin beundrade honom ofta, men var också livrädda för honom. De levde hela tiden med risken att han skulle bestämma sig för att de inte var pålitliga, få för sig att de konspirerade mot honom och därför fängsla, och ofta låta tortera och avrätta, dem och deras familjer. Rykten om att man en gång skrivit ett Stalinkritiskt brev eller en vädjan om att en fängslad släkting skulle friges var nog för att man skulle gripas. Även här hade Stalin nytta av sin karisma. Han hade för vana att invagga sina offer i en falsk säkerhet innan de greps, och kunde ofta vara extra vänlig mot sina bekanta dagarna innan de arresterades.

I landets olika regioner, där de styrande hade kvoter att uppfylla, var det ofta saker som den lokale makthavarens personliga sympatier som avgjorde vilka som fick leva och vilka som dog. Stalin såg Ivan den förskräcklige som en förebild, men menade att denne borde ha varit mindre återhållsam när han slog ihjäl sina fiender. "Han borde ha slagit ihjäl allesammans för att kunna bygga en stark stat", sade Stalin.

Stalin och de andra högt uppsatta inom det sovjetiska kommunistpartiet var alla överens om att tortyr var helt nödvändigt. På listor över sådana som skulle arresteras skrev Stalin anteckningar vid vissa namn, som "Prygla, prygla!" eller "Är det inte dags att klämma åt den här herrn och tvinga honom att avlägga rapport om sina smutsiga gärningar?". "NKVDs användning av fysiska påtryckningar" var enligt Stalin en "helt korrekt och snabb metod". "Det var nödvändigt att agera skoningslöst", menade Molotov. Att fängslade människor misshandlades till döds var inte alls ovanligt.

Stalin - den röde tsaren och hans hov är en otroligt intressant och lärorik läsupplevelse! Alla som vill lära sig mer om Sovjet, Stalin, terror eller förtryck borde läsa den. Den är ganska omfångsrik, och för det mesta är innehållet tungt och obehagligt, men tack vare att det är så mycket flyt i språket blir boken inte det minsta svårläst. Jag vill hemskt gärna läsa mer av Simon Sebag Montefiore, som till exempel hans andra bok om Stalin, Den unge Stalin, eller kanske hans biografi om staden Jerusalem!

27 juni 2013

Processen

Processen av Franz Kafka gavs ut 1925, året efter att författaren hade dött. Processen är ett av de manusskript han lämnade efter sig, men som han inte var helt klar med. Detta innebär att Processen antagligen hade sett lite annorlunda ut om Kafka hade levt lite längre, men det hindrar den inte från att vara en fantastisk bok!

En morgon när Joseph K. vaknar är två okända män i hans lägenhet. Det visar sig att de kommit för att häkta honom, men varför får han inte veta. Det hela är mycket märkligt,och till en början verkar det som om denna häktning egentligen inte kommer att påverka hans liv nämnvärt. Han får bo kvar i sin lägenhet, och behålla sitt jobb på banken. Det enda som är annorlunda är att det nu någonstans finns en massa människor som sysselsätter sig med en process mot honom.

Så småningom blir han kallad till ett slags förhör, en rannsakan. Även detta är givetvis mycket underligt, eftersom K. inte får veta vad det är han är anklagad för. Hans process verkar tas om hand av en mängd olika tjänstemän, och så småningom visar det sig att inte heller de har full insyn i rättegången. Systemet är oerhört rättsosäkert, och vem som egentligen styr det är det ingen som riktigt verkar veta. En äldre släkting till K. tycker inte att han tar processen på tillräckligt stort allvar, och anlitar därför en advokat åt honom. Eftersom inte heller advokaten har tillgång till information om vad det är K. är anklagad för är det mycket osannolikt att inlagorna han skriver egentligen har någon effekt, och det verkar som om hans främsta förtjänst är att han har kontakter bland domarna och tjänstemännen. All den hjälp K. senare får visar hur korrupt systemet är. Att försöka försvara sig mot anklagelsen tjänar ingenting till, det bästa han kan göra är att försöka skaffa sig kontakter.

I huset där rannsakningen var bor en familj, där mannen arbetar som vaktmästare i några av rättsväsendets lokaler. Han visar en dag dessa lokaler för K., som blir yr och illamående av atmosfären därinne. Det är tydligen vanligt att ett besök där har den effekten på människor - rättsväsendet och dess lokaler är ganska lika varandra. På bänkar i korridorerna sitter människor och väntar, andra anklagade som kommit dit för att försöka påverka utgången av sina processer. K. föraktar dem, som böjer sig för ett så absurt och löjeväckande system, och tänker att de alla måste vara skyldiga till sina anklagelser. Om de, liksom han själv, varit oskyldiga hade de inte känt samma behov av att påverka rättegångarna.

Ju längre tid som går, desto mer absorberad av sin egen process blir K. själv. Han beslutar sig för att ge sin advokat sparken, eftersom han inte känner att dennes inblandning gör någon skillnad, och skriva sin inlaga själv. När han mot bokens slut återigen besöker rättsväsendets lokaler är han betydligt mer lik människorna som satt på bänkarna och väntade än den man han själv var innan han blev anklagad. K. går från att vara övertygad om att alltsammans är ett misstag, och att förakta såväl systemet som de som tar det på allvar, till att till slut uppslukas helt av sin process. Det är väldigt intressant att följa, och en av de saker som gör att jag tycker så mycket om Processen.