Vi ses på Place de la Sorbonne

Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy fick jag av Åsa (som då hette Beatrix) i En bok om dagens senaste bokbyte. Den handlar om artonåriga Louise och hennes relation till sin mamma Alice. Louise kallar alltid sin mamma för Alice i stället för mamma, för att påminna om hur dålig Alice alltid har varit på att vara mamma.

Den dag boken börjar ska Louise träffa Alice på ett café, Place de la Sorbonne. Louise sitter där och väntar, och tiden går utan att Alice kommer. Alice är alltid sen, tänker Louise, men hon kommer alltid till slut. Timmarna går och Louise hinner dricka kaffe, äta lunch, dricka te och äta lite mer utan att Alice kommer. Hon kommer att komma, intalar Louise sig, så småningom kommer hon. Medan hon väntar ser hon tillbaka på sin barndom, och minns alla andra gånger då Alice inte har varit där, alla andra gånger Alice inte har hållit vad hon lovat.

Det svåraste med Louises mamma är att hon är en jättebra mamma ibland. Visst har hon missbruksproblem, och visst är det jobbigt när det känns som om till och med mammans cigaretter är viktigare för henne än dottern, och visst ger Alice sin dotter alldeles för lite kärlek, omtanke och uppmärksamhet. Samtidigt är hon vissa dagar helt fantastisk, vilket gör att Louise aldrig ger upp hoppet om att allt ska bli bra och att mamman ska börja ta hand om henne ordentligt. "Mamma, jag hatar dig för att jag älskar dig så mycket", tänker Louise vid ett tillfälle.

I en period fick Louise inte bo hos sin mamma, eftersom Alice inte klarade av att ta hand om henne. Föräldrarna är skilda, och pappan är nästan alltid ute och reser. En dag, när Louise snart ska fylla sexton, står Alice utanför hennes skola. "Vi måste prata", säger hon, och förklarar att Louise ska få bo hos henne nu. Louise vet inte riktigt om hon blir glad eller inte, hon blir mest förvånad. Alice säger att hon har förändrats, att hon nu är ansvarsfull, att hon tjänar mer pengar, hennes liv är stabilt och hon kliver upp på morgnarna. Underförstått är att så var det inte förut, och Louise är rädd att det inte ska vara så nu heller. Hon flyttar hem till Alice, och i några dagar är allting perfekt, nästan för perfekt. Den fjärde dagen börjar saker bli mer som de var förut. Alice kliver inte upp på morgonen, och dagen därpå visar det sig att hon inte har sovit hemma. Louise föredrar nästan ändå när det är så här, hon känner sig mer trygg när allting är som det brukar vara. På kvällen kommer Alice och hennes vänner hem till lägenheten för att ha fest, och nästa morgon stinker hela trapphuset av hasch. Nej, det går inte att lita på Alice. Och timmarna fortsätter att gå, utan att hon dyker upp på Place de la Sorbonne.

Jag tyckte mycket om Vi ses på Place de la Sorbonne, tack så mycket Åsa! Läsupplevelsen blev väldigt speciell, eftersom jag själv satt på ett café och väntade på någon medan jag läste den. Den jag väntade på kom visserligen efter inte så lång tid, men klockslaget då vi hade bestämt att vi skulle träffas han passera och jag hann hämta nytt tevatten ett par gånger innan jag fick sällskap.

Salome

Salome av Mara Lee är en riktigt, riktigt bra bok. Den är på ett sätt en modern variant av Salome-myten, på ett sätt en historia som utan problem kan stå för sig själv. Huvudpersonen heter Elsa Mo, ett namn som är ett anagram på namnet Salome. Elsa är fjorton år, och jag vet inte om jag tycker om henne. Jag tror faktiskt inte det. Jag är också ganska säker på att Elsa inte tycker om sig själv.

Myten om Salome börjar i bibeln. Salome är dotter till Herodias, som är gift med Herodes. Herodes har fängslat Johannes döparen, men vill inte avrätta honom (vilket är vad Herodias vill). Under en middag dansar Salome för Herodes och hans gäster, och eftersom hon dansar så vackert lovar han att hon ska få vad som helst om hon bara ber om det. På sin mors inrådan ber Salome om Johannes döparens huvud på ett fat, vilket hon också får. I Oscar Wildes pjäs Salome, som också är historien i Richard Strauss opera med samma namn, är det Salome själv som vill att Johannes ska dö. Anledningen är att hon är förälskad i honom, och vill hämnas för att han har avvisat henne. I den här versionen av myten kysser Salome den döde Johannes huvuds läppar, vilket får Herodes att, fylld av avsky, låta avrätta henne också för att hon fick honom att döda Johannes. Intressant är att Herodes inte lägger någon skuld på sig själv, som är den som lovade Salome att hon skulle få precis vad som helst och som beordrade sina soldater att avrätta Johannes. All skuld är i stället Salomes, eftersom hon genom sin dans fått Herodes att lova henne vad som helst och för att hon bad om det hon bad om. I en variant av Salomemyten kallas Salomes dans "De sju slöjornas dans", där Salome är klädd i sju slöjor vilka hon en efter en låter falla till marken.

I Mara Lees bok är det Elsa som är Salome. Hon bor tillsammans med sin mamma och mammans nye man, Magnus. Liksom Herodias och Salomes far är Elsas föräldrar skilda. Hon bor bara med mamman och träffar inte sin pappa, men det är tydligt att hon saknar honom och att hon hela tiden är arg på mamman, en ilska som antagligen har sin grund i någonting som har med pappan att göra. Det är nu Johannes kommer in i bilden. Han är, sedan väldigt nyligen, Elsas fosterbror. Hans pappa är död, han är marxist-leninist, fyller sina väggar med bilder på Stalin och tittar på konstiga filmer som Elsa inte förstår.

Elsas bästa vän Veronica är svårt sjuk, och kommer med största sannolikhet att dö ganska snart. När hon träffar Johannes blir de vänner, och börjar tillbringa mer och mer tid tillsammans. Elsa känner sig utanför, hon får inte riktigt plats i deras gemenskap. Hon träffar Veronica allt mindre, men skyller det på Johannes. Egentligen tycker jag att det känns som hon var på väg att svika Veronica redan innan Johannes dök upp. Varför vet jag inte, men jag tror att det handlar om att hon inte orkar se sin vän bli svagare och svagare för att så småningom dö. Dock tror jag att det är svårare för henne att erkänna det för sig själv än att tänka att Johannes tog Veronica ifrån henne.

Elsa dansar balett, på väldigt hög nivå. Hon är riktigt duktig, men hon förstår det inte själv. På danslektionerna noterar hon bara alla de gånger läraren Renate berömmer Miriam, och inte när hon själv får beröm, och när Renate säger åt henne själv att göra annorlunda. Även om både hon och Miriam egentligen är jätteduktiga ser Elsa det som om Miriam är mycket, mycket bättre. Hon har extremt höga krav på sig själv, något som är väldigt vanligt bland unga tjejer. Jag kan känna igen både mig själv och många av mina kompisar i Elsas sätt att tänka. Hur bra det än går kan det alltid gå bättre, det finns alltid någonting som inte är perfekt och allt positivt som andra säger rinner bara av henne medan hon tar åt sig allting som är negativt.

Liksom Salome (även om det inte är uttalat tycker jag att det känns som om Johannes döparens död framställs som Salomes fel i Bibeln) får Elsa skulden för väldigt mycket. Både sådant hon är skyldig till och sådant som egentligen inte borde vara hennes ansvar. Hennes mamma och Magnus lägger väldigt mycket ansvar för Johannes på Elsa. Han har haft det jobbigt, och det är deras familjs ansvar att ta hand om honom. Mamman och Magnus är borta ganska mycket, och säger då att det är Elsas uppgift att hålla koll på Johannes. Han måste följa med när hon går på fest med kompisar, eller när hon och Miriam ska träna på dansen på fritiden. Jag tycker att det är väldigt konstigt att bestämma sig för att ha ett fosterbarn, och sedan förvänta sig att det barn man redan har (och som inte varit med och bestämt att fosterbarnet ska komma till familjen) ska ha ett så stort ansvar för honom. Mamman och Magnus tycker att Elsa hela tiden ska hålla koll på vad Johannes gör och se till att han inte gör något han inte borde. Jag tycker att hela idén att säga åt en fjortonåring att ta ansvar för en annan fjortonåring är väldigt konstig, men samtidigt vill jag inte döma Elsas mamma och hennes man alltför hårt. Allting som händer skildras ur Elsas perspektiv, och eftersom hon är väldigt arg på sin mamma för någonting som hände för ganska längesedan är det lätt att det mamman gör som är fel överdrivs och framställs som värre än vad det egentligen är.

Salome är en fantastiskt bra bok. Språket är underbart, och Elsa är en väldigt trovärdig karaktär. Som jag skrev innan kan jag hitta spår av både mig själv och flera kompisar i hennes höga krav på sig själv. Att boken utspelar sig på 80-talet och bygger på en myt som har sitt ursprung för tusentals år sedan är ingenting som gör boken mindre aktuell idag. Det mesta som händer i den skulle lika gärna kunna hända nu.

Just nu lyssnar jag på Salome av Strauss. Den rekommenderas också.

Gott nytt år!

Nu är 2011 snart slut och det har hänt mycket spännande och roligt som är mer eller mindre bokrelaterat under året. Året inleddes med att jag skrev om Himlen börjar här av Jandy Nelson, som är en av dem bästa ungdomsböcker jag har läst. Huvudpersonen Lennie är en väldigt nyanserad och trovärdig karaktär, och jag tycker mycket om henne. Jag älskar kopplingen till musiken, och det är fint att se att Lennie, trots att hennes syster är död och hon för det mesta är ledsen, faktiskt kan vara lycklig.

En riktigt bra bok jag skrev om i början av året läste jag visserligen i slutet av förra året, men den är så fantastisk att den förtjänar att omnämnas här ändå. Boken jag menar är Älskade syster av Joyce Carol Oates. Riktigt, riktigt bra tyckte jag att den var, och nu funderar jag på att ta och läsa om den någon dag!

Jag har upptäckt Liv Strömquist under året, och har och har läst alla hennes böcker utom Drift. De är alla helt fantastiska, liksom teaterföreställningen som fick mig att upptäcka dem. Den är baserad på Liv Strömquists seriealbum med samma namn, Prins Charles känsla. Jag har varit och sett den två gånger på Intiman i Malmö, där den spelas till slutet av januari (minst, den har redan blivit förlängd sedan premiären i september så det är inte omöjligt att den blir förlängd lite till).

I våras förenades jag och en kompis av att vi båda ville läsa Bröderna Karamazov, vilket vi också gjorde. Det var en fantastisk läsupplevelse, och den är inte alls så svårläst som många (inklusive jag själv innan jag läste den) tror. I början blev jag lite förvirrad av att det var så himla många långa, ryska namn att hålla reda på, men efter ett litet tag kom jag in i det och då var det inga problem alls. Därför tycker jag att ni ska strunta i alla de fördomar som finns om tjocka gamla böcker av ryska författare och ta och läsa lite Dostojevskij!

Årets Augustprisvinnare i barn- och ungdomskategorin var Jessica Shiefauers bok Pojkarna. Det gjorde mig jätteglad, eftersom jag hade läst den och tyckte mycket om den. Pojkarna är inte lik någonting annat, och det finns många lager i den som jag inte förstår helt. Det gör dock absolut ingenting, det går alldeles utmärkt att läsa och uppskatta det man förstår. Själv tycker jag om att inte förstå allting i en bok, då känns det som om den lämnar mig med ett löfte om nya upptäckter och en lite annorlunda upplevelse nästa gång jag läser den.

Andra fantastiska kulturupplevelser som inte varit böcker är operan Jenufa som jag såg, eller upplevde, häromdagen och två underbara konserter med cellisten Jakob Koranyi. På en av de spelade han Haydns cellokonsert i D-dur, och på den andra Elgars cellokonsert i E-moll. Båda konserterna var helt otroliga, och jag ser fram emot mars, då Jakob Koranyi kommer till Skåne nästa gång.

Det här året har inneburit både ett slut och en sorts ny början för Harry Potter. Den sista filmen har kommit och Pottermore har öppnats. Att alla filmer nu kommit känns tomt och sorgligt. Harry Potter har funnits i mitt liv sedan jag var fyra år, och hela tiden har det funnits en ny bok eller en ny film att se fram emot. Även om Pottermore är jätteroligt och jag längtar tills resten av böckerna släpps där blir det aldrig riktigt samma sak som att längta efter böckerna och filmerna. I mer än två tredjedelar av mitt liv har jag följt Harrys äventyr, och att de nu är slut känns väldigt tomt.

Det var i år Gudrun Wessnert efter mitt inlägg om hennes bok Spindelbarnen åkte till Luxemburg och träffade Iktoro. Det kändes otroligt roligt och fint att jag kunde bidra till att Iktoro, som länge kommenterat här och nu har en egen bokblogg, fick träffa en av sina favoritförfattare!

I år har jag varit med i flera trevliga bokbyten som En bok om dagen ordnat, och i ett av dem fick jag Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. Jag älskade den och den klättrade högt upp på favoritboklistan på en gång. Sedan läste jag Kafka på stranden också. Den var också underbar, men tyvärr tyckte jag inte alls lika mycket om Norwegian wood.

Jag hoppas att ni alla får ett underbart 2012 fyllt av bra teater, böcker, opera, konserter och annat sådant där trevligt! Gott nytt år!

Julkalender enligt O

I går var jag med i enligt O:s trevliga julkalender! HÄR finns alla luckor i kalendern och HÄR finns min lucka!

Lite genusperspektiv, tack

Just nu läser jag samhällskunskap, och min samhällskunskapsbok gör mig så arg, så arg. I kapitlet om ekonomi finns det en massa arbetande män. De är elektriker, potatisförsäljare, glassförsäljare, medeltida bönder, byggarbetare, snickare eller bagare. I kapitlet finns det så mycket som fyra kvinnor. En odlar äpplen, en tillverkar sylt, en köper ett skåp och en stickar en halsduk. Naturligtvis är männen överrepresenterade, och de kvinnor som är med gör traditionellt kvinnliga saker, som att laga mat eller sticka.

I ett annat kapitel står det om att starta och sköta ett företag. Kapitlets huvudpersoner är Erik och Gustav. De har precis gått ut gymnasiet, och vill inte plugga vidare. De vill i stället börja jobba, och startar därför en biltvätt (de "vet ju båda två hur man tvättar en bil för hand". Hade det varit lika självklart att de hade vetat det om de hade hetat Sara och Maria i stället?). För att göra reklam anlitar de sin gamla kompis Emma som praktiserar på en reklambyrå. När det senare går dåligt för företaget behöver de mer arbetskraft, och anställer en annan gammal vän. Pelle, heter han, och han har gått fordonsprogrammet på gymnasiet. Texten innehåller tre män, som alla har den mycket manliga sysselsättningen bilar, och en kvinna, som ägnar sig åt att designa snygga reklamblad.

Där det står om nackdelar med att jobba svart finns det en man, som arbetar på någon sorts bygge, där han skadar sig. Eftersom han inte jobbar svart får han ersättning, medan kvinnan som arbetar svart som städerska inte får det. Det stör mig väldigt mycket att byggaren är en man, medan städaren är en kvinna.

Där det står om LAS är det en tecknad bild föreställande en man som med blossande röda kinder går ut från personalkontoret medan fem arbetskamrater, också de män, står och tittar hånfullt på honom. På ett ställe finns det en bild på en man iklädd byggarbetskläder som går runt och bär på en stege, samt en kvinna i röd klänning som bär på resväskor. På de tecknade bilder av vad regeringen gör visas en grupp bestående av finns fyra män och två kvinnor (som är klädda i rött respektive gult, medan männen är klädda i blått och grönt) för att representera regeringen. Nu är det faktiskt så att regeringen består av tolv kvinnor och tolv män, så denna sneda könsfördelning har ingen verklighetsförankring.
När det står om olika ideologier illustreras konservatism, liberalism och socialism av vars två tecknade män. Jag vet att det på precis när ideologierna uppstod framförallt var män som engagerade sig, men faktum är att suffragettrörelsen grundandes redan 1884 vilket innebär att det har funnits politiskt aktiva kvinnor ganska länge.

Jag tror inte att den som ritat bilderna till min samhällskunskapsbok har tänkt att "eftersom det är en byggare måste det vara en man, här ser jag till att rita in fler män än kvinnor för att jag så himla gärna vill bidra till att upprätthålla patriarkatet", men jag tycker inte att det är okej att inte tänka. När man ritar bilder till exempelvis en lärobok måste man tänka genusmedvetet. Allt sådant här bidrar till att mannen är normen i dagens samhälle, det bidrar till att lära oss vad som är manligt och vad som är kvinnligt. Vi måste alla tänka genusmedvetet, annars är det väldigt svårt att förändra någonting. Om vi inte tänker kommer pojkar som fantastiske Loke aldrig att få vara Lucia (eftersom Lucia är kvinnligt), kvinnor kommer att fortsätta att ha sämre lön än män och det kommer fortfarande att betraktas som konstigt om en pojke vill ha på sig rosa kläder eller om en tjej sätter sig bredbent på tunnelbanan. Om vi inte tänker ur ett genusperspektiv kommer vi alla att fortsätta vara begränsade, och jag är övertygad om att alla människor mår bättre av att ha fler möjligheter.

Någonting väldigt fint

"Under frukosten spelade Vidar cello. Han åt inte med oss andra, utan hastade bara förbi oss med instrumentet i högsta hugg i ena handen, stråken som ett vapen i den andra. Den blanka lacken och utsirningarna i det mörka träet kändes som en främmande fläkt av överklass bland allt det nedslitna, ofärgade och lantliga. Någonstans bakom huset satte han sig så, hetsade taglet över strängarna.
"Jaha, nu behöver Vidar vara i fred", sade Felicia.
"Det där lugnar honom", förklarade Susanna, fridfullt tuggandes på sin smörgås, i en helt annan rytm än musikens. Tydligen var vildsint celloackompanjemang till måltiderna ingenting som förvånade dem.
Ibland tycktes tonerna helt sakna takt och melodi, var bara som små skrik under stråken. Samtidigt som jag hade svårt att få riktig matro kunde jag inte låta bli att lyssna. Tidigare hade jag nog föreställt mig cellon som något slags lite större fiol, men nu hörde jag hur mycket djupare tonomfånget var. Ibland var ljudet så dovt att det vibrerade på gränsen till det hörbara, och ändå fanns de riktigt ljusa tonerna där, när han sökte dem."

Jag läser Utanmyr av Sofia Nordin, och förstår att Sofia Nordin har träffat en cello. Jag börjar till och med misstänka att hon själv spelar cello. Senare i boken säger Vidar nämligen såhär om en liten violinist han lär spela cello: "Han har en sådan talang, den borde inte slösas bort på att spela fiol. Fiol är det så många andra som kan spela."

Tack, tack och jättemycket tack!

Nu har jag fått mitt bokpaket i En bok om dagens bokbyte, och jag är jättejättenöjd! Paketet innehöll böckerna Vi ses på Place de la Sorbonne ochThe tribes of Palos Verdes, filmen The Station Agent, en tesil formad som en jordgubbe, en miljövänlig "häftapparat" som häftar ihop papper utan att använda häftklamrar, ett sperfint kort, en reflex formad som en åttondelsnot och en rättvisemärkt chokladkaka. Det känns väldigt genomtänkt och allting passar jättebra. Superstort tack, underbara bokvän!

I brevet finns det lite ledtrådar, men jag har inte lyckats tyda dem än. Jag får fundera lite till, så kanske jag kommer på vem du är ...

Uppdatering: Nu känner jag mig ganska säker på vem du är! ;-)