12 mars 2012

Det borde finnas regler

Det borde finnas regler är skriven av Lina Arvidsson.
Mia är fjorton år gammal och bor i en liten håla mitt ute i ingenstans. Hon och hennes bästa vän Mirjam går i åttan i en liten, trist skola där så gott som alla andra är tråkiga, meningslösa och likriktade. Mia och Mirjam vägrar vara som alla de andra, de vill hellre vara annorlunda och konstnärliga, som de som går på Hylliedahlsgymnasiet inne i stan (som i och för sig också är ganska liten, men ändå oändligt mycket coolare än den lilla hålan där Mia bor). På Hylliedahl finns bara estetiska program, och alla som går där är jättehäftiga, alternativa och bra på att sjunga. Precis så vill Mia och Mirjam vara, och nu övar de sig inför att börja där. De går visserligen bara i åttan och har en del tid kvar på grundskolan, men ändå. När det är dags att börja gymnasiet gäller det att vara rätt, så att de passar in. Det är det som är det lite intressanta med Mia och Mirjam, tycker jag. Samtidigt som de föraktar alla de andra i skolan, som gör allt för att passa in och bli accepterade, är de själva likadana. De vill också höra till och vara som alla andra, fast på ett annat ställe. Där skiljer sig deras kompis Karl från dem. Han bor på samma ställe, går i samma skola och i samma klass, och bryr sig inte heller om vad resten av klassen tycker om, men han försöker inte passa in någon annanstans heller. Karl är otroligt smart, gillar konstiga filmer som ingen annan förstår sig på, han sitter hellre hemma och läser än går på fest, och jag tycker väldigt mycket om honom.

Mia och Karl är oroliga för Mirjam, som av en märklig anledning ingen av de andra förstår har ett förhållande med den fyrtio år gamla Per Hyllén. Mest handlar deras relation om att de har sex, vilket, som Karl påpekar, faktiskt är olagligt eftersom Mirjam bara är fjorton. Jag försöker förstå vad det handlar om, och vad hon ser i Per, men det är väldigt svårt. Jag tror att det kan handla om att det blir ett sätt för henne att få bekräftelse. Oavsett anledning tycker jag att det känns väldigt fel och väldigt obehagligt, och även jag blir orolig för Mirjam.

Mia bor tillsammans med sin mamma. Föräldrarna är skilda och pappan är alkoholist, vilket är tråkigt och jobbigt ibland men ofta inte gör så jättemycket. När han träffar sin dotter är han inte full, och då är han glad och trevlig och har jättekul ihop med Mia. Mias mamma är också trevlig, och även om Mia ibland är upprörd för att mamman inte fattar någonting om hur det är att vara ung känns det som om hon förstår ganska mycket. Hon och Mia pratar ganska mycket med varandra, och även om de bråkar ibland kommer de bra överens för det mesta. Föräldrar i ungdomsböcker är ofta väldigt stereotypa och har sällan mer att säga än att deras barn måste vara hemma i tid på kvällarna, men så är verkligen inte fallet med Mias mamma. Hon verkar trevlig och vettig, och blir förvånad men tycker att det är häftigt när Mia plötsligt kommer hem och har färgat håret rosa.

Jag gillar Det borde finnas regler. Jag tycker om språket, som känns väldigt trovärdigt och passar Mia. Ännu mer tycker jag om personerna. Jag älskar hur de inte anstränger sig för att passa in, hur de är lite utanför men trivs med det. Allra mest tycker jag om Karl, som bara är sig själv och inte anpassar sig för att passa in någonstans. Lite extra förtjust blir jag när det visar sig att en av de där konstiga filmerna han tycker om verkar vara en av mina favoritfilmer. Jag tycker om att det finns föräldrar som är egna personer, som gör mer än att tjata om läxor och inte förstå hur det är att vara ung. Karls mamma är (säger Mias mamma) en kulturtant, vilket (tycker Mia) är jättehäftigt. Ungdomar som tycker att föräldrar är häftiga är inte så vanligt i ungdomsböcker, och jag tycker att det är trevligt när det finns. Det borde finnas regler är rolig, och det är ohyggligt mycket i den jag känner igen i mig själv och kompisar till mig. När Mia säger att stället hon bor på är ”en riktig håla, som ligger utanför en ganska liten stad” skrattar jag. Det händer att jag själv beskriver platsen där jag bor som ”en liten, liten by som ligger ungefär mitt emellan en lite större by och en ganska liten stad”. Jag gillade verkligen den här boken, och jag ser fram emot att läsa mer av Lina Arvidsson!

Häromkvällen var jag på Debaser i Malmö på releasefest för den här boken, och det var verkligen jättekul. Jag har träffat och fått en signerad bok av Lina Arvidsson, vilket är jätteroligt! Det var jättetrevligt att prata med Christine igen, och att träffa Ada Wester och Anna Danielsson Levin från Gilla böcker. Jag träffade även några andra bokbloggare, och det är ju alltid trevligt det med!

8 mars 2012

Tack för tio år med Hermione Granger

Det här är mitt bidrag till Enligt Os Bloggstafett med kvinnotema för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Det går ut på att man skriva ett blogginlägg om en kvinna, fiktiv eller verklig, som betytt mycket för en. Min första tanke var Hermione. Hon är en helt fantastisk karaktär, som jag alltid har tyckt om och beundrat. Hon är otroligt smart, och bäst på magi av alla på Hogwarts. Hon är dessutom stark och modig, och förtjänar verkligen att lyftas fram. Jag har alltid tyckt om henne, och även känt igen mig mycket i henne.

Till exempel var det Hermione som lärde mig att man inte alltid behöver berätta allt man vet. När hon börjar på Hogwarts får hon inga vänner, eftersom hon hela tiden påpekar saker som andra gör fel och visar väldigt tydligt att hon är mycket smartare än alla andra. Det får andra att känna sig dumma, vilket leder till att de inte tycker om henne. Människor tycker i allmänhet inte så mycket om de som synliggör våra brister. En dag påpekar Ron för Harry att det faktiskt inte är så konstigt att Hermione inte har några vänner, eftersom hon är så jobbig. De är på väg från en lektion i trollformellära där Hermione förklarat för Ron att han misslyckas för att han uttalar trollformeln Wingardium Leviosa på fel sätt. Ron blir irriterad, det kan ju inte vara så viktigt hur han uttalar det. Just när han pratar om det går Hermione förbi och råkar höra, vilket inte riktigt var meningen. Senare på kvällen utbryter stor panik när det visar sig att ett troll tagit sig in på Hogwarts, men under ledning av prefekterna går alla elever till sovsalarna. På vägen kommer dock Harry och Ron på att Hermione inte är där. De har hört att hon sitter på en toalett och gråter, troligtvis på grund av det Ron sade. Tänk om trollet hittar henne, då är det ju faktiskt Rons fel om hon råkar ut för något, eftersom det är hans fel att hon inte är med de andra på väg till sovsalarna. Harry och Ron smiter iväg från de andra för att leta upp Hermione och varna henne för trollet, men de kommer fram till flicktoaletten ungefär samtidigt som trollet gör det. Tillsammans lyckas de tre elvaåringarna besegra trollet, till stor del genom att Ron, instruerad av Hermione, använder trollformeln de övat tidigare på dagen. Sedan är de vänner.

Efter detta börjar Hermione tänka lite mer på att hon inte alltid behöver påpeka när andra gör fel, samtidigt som Ron och Harry inser att hon faktiskt hade rätt. Om Ron inte hade uttalat Wingardium Leviosa som hon sade att han skulle uttala det hade trollet kunnat döda dem alla tre. Jag har varit ganska lik hur Hermione var när hon började på Hogwarts, vilket ledde till att många blev irriterade på mig. Det var jobbigt, och då betydde det väldigt mycket för mig att kunna läsa om och känna igen mig i Hermione. Då kände jag mig mindre ensam, och förstod att det vore lättare att få vänner och inte skrämma bort folk om jag var lite mindre besserwisseraktig.

För några år sedan kom den sista boken ut, vilket både var roligt och sorgligt. Det var då, och är fortfarande, Hermione jag tycker mest om och kan identifiera mig mest med. Som den Harry Potternörd jag är har jag gjort ett ganska stort antal "Vilken Harry Potterkaraktär är du mest lik"-test på olika ställen på internet, och jag blir så gott som alltid, med stolthet, Hermione.

Böckerna handlar ju framförallt om Harry, det är han som är hjälten. För mig är det, och har alltid varit, Hermione som är viktigast. I sommar har hon funnits i mitt fjorton år långa liv i tio år.

Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:

enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, I mitt sinne, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica - en dröm i rosa, Tvärtemot, ...och dagarna går, Fix Me Up, TinaO , Calle Brunell, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, ...and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan