Pottermore öppet för alla!

Nu har Pottermore öppnat för alla, så nu är det fritt fram att registrera sig!

Nattens cirkus

Nattens cirkus av Erin Morgenstern är en väldigt speciell bok, och jag tyckte väldigt mycket om den. Liksom cirkusen den handlar om är den här boken en storslagen upplevelse, som jag rekommenderar alla att ta del av.

Cirkusen, som är det som binder samman alla de människor som finns i boken, heter Le Cirque des Rêves. Den har ytterst få likheter med en vanlig cirkus, vilket är en anledning till att den blir så otroligt uppskattad. Cirkusen består av mängder av pyramidformade svart- och vitrandiga tält. Inne i varje tält väntar någon sorts upplevelse, som kan handla om allt från ett virrvarr av plattformar där besökarna klättrar upp mot tältets tak för att sedan hoppa ner i ett hav av någonting mjukt och vitt (detta tält kallas Molnpalatset) till hyllor med flaskor med berättelser i (detta tält heter Godnattsagor, och hur berättelserna hamnat i flaskorna är magi och går inte, för mig, att förklara). Ett av tälten är Illusionistens. Illusionisten är den unga magikern Celia Bowen, och även om hon inte vet om det är hon anledningen till cirkusens existens. De konster hon visar sin publik är riktig magi, men hon maskerar dem som illusioner och trick.

Celias far är (de flesta skulle säga var, då det råder en viss förvirring om han lever eller inte) Hector Bowen, känd som Prospero Besvärjaren, och det avtal han gjorde med sin kollega Mr. Alexander H. är början till allt det som händer i boken. Mr A. H. och Hector tävlar då och då mot varandra, i ett grymt spel där de använder sina magistudenter som spelpjäser. Eleverna ställs emot varandra i en utmaning där de är tvungna att överträffa varandra med sina magiska förmågor. Detta spel tar på elevernas krafter, och den av två som håller sig vid liv längst har vunnit. Eleverna har ingen möjlighet att välja om de vill vara med eller inte, och när Hector och Mr. A. H. bundit dem till varandra har de ingen möjlighet att dra sig ur spelet.

I det förra spelet vann Mr. A. H.s elev, men den här gången är Hector övertygad om att hans spelare är så enastående att hon med lätthet kommer att besegra sin motståndare, vem denne än blir. Hectors spelare är hans dotter, Celia. När hon binds till spelet är hon bara ett litet barn, men Hector har redan börjat träna henne i magi. Mr. A. H. väljer sin elev bland barnen på ett barnhem. Pojken han väljer heter Marco, och han är i ungefär samma ålder som Celia. Även han tränas inför utmaningen, och inget av de två barnen vet vem deras motståndare är eller att spelet ska avslutas med den enas död.

Varje spel måste ha en skådeplats, och i det här fallet blir det cirkusen. När det bestäms finns den inte ännu, men det är spelet som är skälet till att den skapas. Endast en liten grupp människor är inblandade i den från början. En av dem är ägaren Chandresh Cristophe Lefèvre. Marco är Chandresh assistent, och det är han som ansvarar för alla anteckningar om cirkusen. Marcos anteckningar är komplicerade och svåra att förstå, och de reglerar fler saker på cirkusen än vad någon kan ana. Andra delar av cirkusen hålls samman genom Celias magi, och de är båda mycket viktiga för cirkusens fortsatta existens. De tävlar med varandra genom att skapa nya tält, tält som innehåller olika magiska ting och som hela tiden överträffar den andras förra skapelse.

Även om de bara träffas mycket sällan och bara har pratat med varandra vid ett fåtal tillfällen kommer Marco och Celia snabbt varandra mycket nära. De ser varandras magi, och genom att studera varandras tält lär de känna varandra. De blir passionerat förälskade i varandra, vilket är svårt att undvika i en situation som den de befinner sig i. De har inte ännu insett vare sig innebörden eller utgången av spelet de spelar, men de inser att de så småningom kommer att stå inför en utmaning som kommer att testa både deras magiska förmågor och deras kärlek.

Nattens cirkus finns på den långa listan för årets Orange Prize for Fiction, och det tycker jag att den är väl värd. De korta listan tillkännages den sjuttonde april, och jag hoppas att Nattens cirkus är med på den också.

Tack Norstedts för recensionsexemplaret!

Glad påsk

Idag är det påskafton, och här kommer en liten påskhälsning från mig! Påskens färg är gult, och därför tänkte jag tipsa om några gula böcker:

Allt går sönder av Chinua Achebe är en fantastiskt bra roman om koloniseringen av Nigeria. Den var den första roman på engelska som skildrade mötet mellan afrikaner och européer ur afrikanernas perspektiv.

Om Nigeria handlar även Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol, som även den är riktigt, riktigt bra. Den ligger betydligt närmare oss i tid, då den utspelar sig under Biafrakriget. Titeln syftar på symbolen på Biafras flagga.

Ännu en av de gula böckerna utspelar sig i Afrika, och det Segu av Maryse Condé. Den har jag inte läst klart, men det jag har läst tyckte jag om och den är väldigt gul, så den får vara med ändå.

Last Man in Tower av Aravind Adiga har jag inte heller läst än, men eftersom The White Tiger av samma författare är så otroligt bra vågar jag tipsa om den ändå.

Purpurdraken av Carol Wilkinson är den andra boken om Ping, slavflickan som blir drakväktare, och draken Danzi. Böckerna om Ping och drakarna hon tar hand om hörde till mina absoluta favoritböcker för några år sedan.

En bok jag tyckte mycket om för ytterligare ett antal år sedan är Sanna Töringes Gula häxboken. Den handlar om Eline, som sommarlovet innan hon ska börja skolan får en märklig gul bok av en tant med en prasslig regnkappa som hon möter på en buss. Den gula boken är en häxbok, och den gör att den här sommaren blir olik alla andra somrar Eline varit med om tidigare.

Älskar att läsa gör även min namne Matilda i Roald Dahls bok Matilda. Henne har jag tyckt om och identifierat mig med länge, och att få ett tillfälle att tipsa om boken om henne är alltid trevligt.

Faraos förbannelse är en av alla Kim M. Kimselius bra och intressanta böcker om Theo och Ramona, som reser i tiden. I den här boken besöker de Egypten på 1300-talet före Kristus. Jag har inte läst om Theo och Ramona på länge, men jag har för mig att den här är en av de böckerna jag tycker bäst om.

Gul är även Harry Potter und der Stein der Weisen, alltså första Harry Potterboken på tyska. Den har jag inte riktigt lyckats läsa än, men eftersom jag lärde mig mycket av min engelska med hjälp av Harry Potter tänker jag försöka göra likadant på tyska.

En annan bok jag inte har läst är Att ringa Clara av Anna Schulze, men den är gul och handlar om en cellist, vilket räcker för att den ska få vara med här.

Mårbacka av Selma Lagerlöf har jag faktiskt inte heller läst, men eftersom Selma Lagerlöf har skrivit den utgår jag ifrån att den är värd att tipsas om. Mårbacka var Selma Lagerlöfs hem, och jag köpte mitt ex av boken där.

Jag hoppas att ni alla har en trevlig påskhelg med mycket tid åt läsning. Själv har jag inte läst några gula böcker, utan mest svarta. Jag är klar med Erin Morgensterns Nattens cirkus, som var underbar och inte liknar någonting annat jag har läst. En recension kommer om några dagar. Jag har även börjat på Kaninhjärta av Christin Ljungqvist, och hittills tycker jag om den!

Glad påsk!

En rolig tävling ...

... hittade jag hos Thecuriouscaseofthebooks. Hennes blogg fyller ett år, grattis! Detta firas med en tävling, där man kan vinna ett grönt, stort paket som innehåller lite blandade bokrelaterade saker som passar vinnaren. Om man kommenterar hennes inlägg om tävlingen får man en lott, om man dessutom bloggar om tävlingen får man två och om man utöver det skriver om den på sin twitter-/facebooksida får man så mycket som tre lotter. Jag tycker att det verkar som en mycket trevlig tävling, så jag gör alltsammans!

Mannen utan öde och mitt besök i Auschwitz-Birkenau

Mannen utan öde är skriven av Imre Kertész, som fick Nobelpriset 2002. Den är ingen självbiografi, men bygger på författarens upplevelser. Liksom bokens huvudperson överlevde Imre Kertész Förintelsen, och Mannen utan öde anses vara en av de bästa Förintelseskildringarna som skrivits. Den berörde mig mer än någon annan bok om Förintelsen jag läst. Jag tror att det beror på en kombination av att den är bättre än något jag läst tidigare och av att jag nyligen varit i Auschwitz och Birkenau med skolan. Det var en av de obehagligaste sakerna jag varit med varit med om, och det väckte mycket tankar. När jag nästan direkt efter att jag kommit hem från Polen läste Mannen utan öde, som till en liten del utspelar sig i Birkenau, kändes det mer för mig än vad det gjort tidigare. Jag kunde se de miljöer som beskrevs framför mig, eftersom jag sett dem på riktigt, och det var väldigt obehagligt att tänka på att de fruktansvärda saker jag läste om hände på en plats där jag nyligen varit.

Mannen utan ödes huvudperson är, liksom författaren, ungrare. Han är fjorton år gammal, lika gammal som jag är nu, när en polis tvingar honom och några andra unga judar att gå av en buss. Därefter förs de till Auschwitz, tillsammans med runt sextio personer i en liten godsvagn. Vid andra tillfällen trängdes åttio personer in i en sådan vagn. En sådan vagn står i Birkenau, jag har sett den. Vi var runt just åttio nior med på resan, vilket gjorde det lättare att förstå hur ohyggligt trångt det måste ha varit. Det skulle ha varit som om vi allesammans hade varit tvungna att sitta i vagnen, och plötsligt kändes det väldigt dumt att vi hade klagat på att det var trångt på tåget vi åkte från Swinoujscie till Krakow.

Framme i Birkenau ställs alla de människor som kommit i långa led, och en läkare väljer ut vilka som är arbetsdugliga och vilka som inte är det, alltså vilka som får leva i alla fall ett tag till och vilka som ska skickas direkt till sin död i gaskamrarna (detta vet huvudpersonen och de andra naturligtvis inte ännu). Allting går till precis så som vår guide berättade för oss att det alltid gick till, och vägen som beskrivs från banvallen och selekteringen till huset där fångarna badade, blev rakade och fick sina fångkläder känner jag igen. Jag har nyligen varit där, och även om jag inte gått exakt den väg som beskrivs i boken vet jag vilka vägar som menas eftersom jag precis har sett dem.

När jag var i Auschwitz och Birkenau var det ganska fint väder. Solen sken och det var varmt. Tidigare när jag har läst böcker som utspelar sig i koncentrationsläger har jag alltid, även om jag aldrig reflekterat över det förut, tänkt mig att det varit kallt och grått, men för mig utspelar sig stora delar av Mannen utan öde i solsken. Jag har aldrig riktigt kunnat föreställa mig att så hemska saker händer under en blå himmel, upplyst av sol, antagligen eftersom solsken för mig (liksom för de flesta andra) är förknippat med något positivt. Att jag nu tänkte mig ljus och värme, så som det var när jag såg Auschwitz och Birkenau, gjorde att jag ofta påmindes om att den hemska plats jag läste om faktiskt var samma plats som jag besökt.

Jag använder hela tiden ord som ”fruktansvärt” och ”hemskt” när jag skriver om den här boken, men egentligen är varken de eller några andra ord jag vet tillräckliga för att beskriva det Förintelsens offer utsattes för. Samtidigt är en sak som utmärker Mannen utan öde just att huvudpersonen inte beskriver det som händer honom som fruktansvärt. Det här är en ohyggligt osentimental bok, och huvudpersonen berättar bara precis vad som händer. Jag tror att det är en viktig förklaring till varför jag blir så väldigt berörd, även om jag inte riktigt kan säga hur det blir så.

I förordet skriver Georg och Eva Klein att ”Den vanliga frågan – ’Hur kunde detta hända?’ – uteblir. Man säger efter, läpparna rör sig i takt med romanjagets: Javisst, det blev så. Det var att vänta. Det kunde inte varit annorlunda”. Huvudpersonen frågar inte varför någonting blir som det blir, han bara konstaterar att det händer. Han anklagar inte heller någon, liksom Georg och Eva Klein skriver presenterar han det som att inga alternativ finns. Kanske är detta en förutsättning för att överleva, kanske hade det varit helt omöjligt att uthärda om han tänkt på hur det annars hade kunnat vara, om han inte bara förlikat sig med händelsernas gång. Troligt är också att när han, försvagad av de omänskliga förhållanden han tvingades leva under, inte förmådde fundera över något annat än huruvida han skulle orka ta nästa steg inte hade kraft att reflektera över det som hände och fundera på hur det var möjligt eller vems skulden för det var.

Vårt besök i Auschwitz avslutades med att vår guide berättade för oss om familjen Höss, som bestod av lägerkommendanten Rudolf Höss, hans fru och deras fem barn. De bodde i anslutning till koncentrationslägret, och fru Höss sade efter kriget att hon och familjen var mycket lycklig under de tre år de bodde där. ”Hon måste ju ha varit helt sjuk i huvudet om hon kunde vara lycklig när allt detta hände alldeles intill”, tyckte många av mina klasskompisar. Jag håller delvis med, jag tycker också att det är väldigt konstigt. Samtidigt tror jag att det är väldigt farligt att avfärda fru Höss, och alla andra som antingen genom direkt deltagande eller bara genom att låta bli att protestera gjorde Förintelsen möjlig, som sjuka i huvudet. Det är så lätt att tänka att jag hade varit annorlunda, det är så lätt att säga att de människor som bidragit till något som Förintelsen måste ha varit galna, psykiskt störda eller helt enkelt onda människor rakt igenom. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi inte tänker så, utan att vi accepterar att det till stor del handlade om vanliga människor som du och jag. Vi måste vara medvetna om vad människor i vissa situationer kan drivas att göra, så att vi kan göra vårt allra yttersta för att ingenting som Förintelsen någonsin ska kunna hända igen.

Det borde finnas regler

Det borde finnas regler är skriven av Lina Arvidsson.
Mia är fjorton år gammal och bor i en liten håla mitt ute i ingenstans. Hon och hennes bästa vän Mirjam går i åttan i en liten, trist skola där så gott som alla andra är tråkiga, meningslösa och likriktade. Mia och Mirjam vägrar vara som alla de andra, de vill hellre vara annorlunda och konstnärliga, som de som går på Hylliedahlsgymnasiet inne i stan (som i och för sig också är ganska liten, men ändå oändligt mycket coolare än den lilla hålan där Mia bor). På Hylliedahl finns bara estetiska program, och alla som går där är jättehäftiga, alternativa och bra på att sjunga. Precis så vill Mia och Mirjam vara, och nu övar de sig inför att börja där. De går visserligen bara i åttan och har en del tid kvar på grundskolan, men ändå. När det är dags att börja gymnasiet gäller det att vara rätt, så att de passar in. Det är det som är det lite intressanta med Mia och Mirjam, tycker jag. Samtidigt som de föraktar alla de andra i skolan, som gör allt för att passa in och bli accepterade, är de själva likadana. De vill också höra till och vara som alla andra, fast på ett annat ställe. Där skiljer sig deras kompis Karl från dem. Han bor på samma ställe, går i samma skola och i samma klass, och bryr sig inte heller om vad resten av klassen tycker om, men han försöker inte passa in någon annanstans heller. Karl är otroligt smart, gillar konstiga filmer som ingen annan förstår sig på, han sitter hellre hemma och läser än går på fest, och jag tycker väldigt mycket om honom.

Mia och Karl är oroliga för Mirjam, som av en märklig anledning ingen av de andra förstår har ett förhållande med den fyrtio år gamla Per Hyllén. Mest handlar deras relation om att de har sex, vilket, som Karl påpekar, faktiskt är olagligt eftersom Mirjam bara är fjorton. Jag försöker förstå vad det handlar om, och vad hon ser i Per, men det är väldigt svårt. Jag tror att det kan handla om att det blir ett sätt för henne att få bekräftelse. Oavsett anledning tycker jag att det känns väldigt fel och väldigt obehagligt, och även jag blir orolig för Mirjam.

Mia bor tillsammans med sin mamma. Föräldrarna är skilda och pappan är alkoholist, vilket är tråkigt och jobbigt ibland men ofta inte gör så jättemycket. När han träffar sin dotter är han inte full, och då är han glad och trevlig och har jättekul ihop med Mia. Mias mamma är också trevlig, och även om Mia ibland är upprörd för att mamman inte fattar någonting om hur det är att vara ung känns det som om hon förstår ganska mycket. Hon och Mia pratar ganska mycket med varandra, och även om de bråkar ibland kommer de bra överens för det mesta. Föräldrar i ungdomsböcker är ofta väldigt stereotypa och har sällan mer att säga än att deras barn måste vara hemma i tid på kvällarna, men så är verkligen inte fallet med Mias mamma. Hon verkar trevlig och vettig, och blir förvånad men tycker att det är häftigt när Mia plötsligt kommer hem och har färgat håret rosa.

Jag gillar Det borde finnas regler. Jag tycker om språket, som känns väldigt trovärdigt och passar Mia. Ännu mer tycker jag om personerna. Jag älskar hur de inte anstränger sig för att passa in, hur de är lite utanför men trivs med det. Allra mest tycker jag om Karl, som bara är sig själv och inte anpassar sig för att passa in någonstans. Lite extra förtjust blir jag när det visar sig att en av de där konstiga filmerna han tycker om verkar vara en av mina favoritfilmer. Jag tycker om att det finns föräldrar som är egna personer, som gör mer än att tjata om läxor och inte förstå hur det är att vara ung. Karls mamma är (säger Mias mamma) en kulturtant, vilket (tycker Mia) är jättehäftigt. Ungdomar som tycker att föräldrar är häftiga är inte så vanligt i ungdomsböcker, och jag tycker att det är trevligt när det finns. Det borde finnas regler är rolig, och det är ohyggligt mycket i den jag känner igen i mig själv och kompisar till mig. När Mia säger att stället hon bor på är ”en riktig håla, som ligger utanför en ganska liten stad” skrattar jag. Det händer att jag själv beskriver platsen där jag bor som ”en liten, liten by som ligger ungefär mitt emellan en lite större by och en ganska liten stad”. Jag gillade verkligen den här boken, och jag ser fram emot att läsa mer av Lina Arvidsson!

Häromkvällen var jag på Debaser i Malmö på releasefest för den här boken, och det var verkligen jättekul. Jag har träffat och fått en signerad bok av Lina Arvidsson, vilket är jätteroligt! Det var jättetrevligt att prata med Christine igen, och att träffa Ada Wester och Anna Danielsson Levin från Gilla böcker. Jag träffade även några andra bokbloggare, och det är ju alltid trevligt det med!

Tack för tio år med Hermione Granger

Det här är mitt bidrag till Enligt Os Bloggstafett med kvinnotema för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Det går ut på att man skriva ett blogginlägg om en kvinna, fiktiv eller verklig, som betytt mycket för en. Min första tanke var Hermione. Hon är en helt fantastisk karaktär, som jag alltid har tyckt om och beundrat. Hon är otroligt smart, och bäst på magi av alla på Hogwarts. Hon är dessutom stark och modig, och förtjänar verkligen att lyftas fram. Jag har alltid tyckt om henne, och även känt igen mig mycket i henne. Till exempel var det Hermione som lärde mig att man inte alltid behöver berätta allt man vet. När hon börjar på Hogwarts får hon inga vänner, eftersom hon hela tiden påpekar saker som andra gör fel och visar väldigt tydligt att hon är mycket smartare än alla andra. Det får andra att känna sig dumma, vilket leder till att de inte tycker om henne. Människor tycker i allmänhet inte så mycket om de som synliggör våra brister. En dag påpekar Ron för Harry att det faktiskt inte är så konstigt att Hermione inte har några vänner, eftersom hon är så jobbig. De är på väg från en lektion i trollformellära där Hermione förklarat för Ron att han misslyckas för att han uttalar trollformeln Wingardium Leviosa på fel sätt. Ron blir irriterad, det kan ju inte vara så viktigt hur han uttalar det. Just när han pratar om det går Hermione förbi och råkar höra, vilket inte riktigt var meningen. Senare på kvällen utbryter stor panik när det visar sig att ett troll tagit sig in på Hogwarts, men under ledning av prefekterna går alla elever till sovsalarna. På vägen kommer dock Harry och Ron på att Hermione inte är där. De har hört att hon sitter på en toalett och gråter, troligtvis på grund av det Ron sade. Tänk om trollet hittar henne, då är det ju faktiskt Rons fel om hon råkar ut för något, eftersom det är hans fel att hon inte är med de andra på väg till sovsalarna. Harry och Ron smiter iväg från de andra för att leta upp Hermione och varna henne för trollet, men de kommer fram till flicktoaletten ungefär samtidigt som trollet gör det. Tillsammans lyckas de tre elvaåringarna besegra trollet, till stor del genom att Ron, instruerad av Hermione, använder trollformeln de övat tidigare på dagen. Sedan är de vänner. Efter detta börjar Hermione tänka lite mer på att hon inte alltid behöver påpeka när andra gör fel, samtidigt som Ron och Harry inser att hon faktiskt hade rätt. Om Ron inte hade uttalat Wingardium Leviosa som hon sade att han skulle uttala det hade trollet kunnat döda dem alla tre. Jag har varit ganska lik hur Hermione var när hon började på Hogwarts, vilket ledde till att många blev irriterade på mig. Det var jobbigt, och då betydde det väldigt mycket för mig att kunna läsa om och känna igen mig i Hermione. Då kände jag mig mindre ensam, och förstod att det vore lättare att få vänner och inte skrämma bort folk om jag var lite mindre besserwisseraktig. För några år sedan kom den sista boken ut, vilket både var roligt och sorgligt. Det var då, och är fortfarande, Hermione jag tycker mest om och kan identifiera mig mest med. Som den Harry Potternörd jag är har jag gjort ett ganska stort antal "Vilken Harry Potterkaraktär är du mest lik"-test på olika ställen på internet, och jag blir så gott som alltid, med stolthet, Hermione. Böckerna handlar ju framförallt om Harry, det är han som är hjälten. För mig är det, och har alltid varit, Hermione som är viktigast. I sommar har hon funnits i mitt fjorton år långa liv i tio år. Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen.