Liebster Blog Award

Snälla Hannah har gett mig en sådan här fin Liebster Blog Award - tack så mycket! Nu ska jag skicka den vidare till fem andra bloggar. Att välja ut sådant här är aldrig lätt tycker jag, men den här gången får awarden gå till

En plats i bokhyllan. Iktoro har inte bloggat så länge, men hon har däremot flitigt skrivit om böcker i kommentarsfältet på min blogg och jag ser fram emot att följa hennes blogg!

Enligt O. Du skriver så mycket och ofta att jag inte hinner läsa allt, men jag försöker och det jag läser är alltid intressant och välskrivet!

Bokfärden, för att du skriver bra och intressant om böcker och för att du har gett en award till mig!

Josefins irrfärder. Visserligen ingen bokblogg, men ändå en intressant och trevlig blogg jag följer och tycker om!

En bok om dagen, för att du är bäst.

Tack än en gång, Hannah!

Mirakel

Mirakel är skriven av Renate Nedregård. Den handlar om Rakel, som är tjugoett år och känd som Miracle. Hon är en framgångsrik artist, och hennes musik är omtyckt över hela världen. När hon en dag får ett mejl där hon ombeds vara med på en konsert med sin gamla kör minns hon mer och mer av det som ledde till att hon hamnade där hon är idag.

När hon var sjutton år var hon med i kyrkans ungdomskör, Ten Sing. Där är hon en av de duktigaste i kören, men ändå inte någon som folk riktigt lägger märke till. Hon är hemligt kär i körens ledare, den tio år äldre Johannes, och umgås mest med sina bästa vänner Lena och Stine som också är med i Ten Sing. Stines dröm är att bli artist, och hon planerar att söka in till Idol. Det blir inte Stine som är med i idol, det blir Rakel i stället. Innan Stine hunnit söka in dyker Idols programledare och två kameramän upp i kyrkan under en repetition när de övar på Rakels solo. Hon har blivit headhuntad till Idoluttagningen, och innan hon riktigt hunnit förstå vad som har hänt har hon sjungit för juryn och gått vidare.

Plötsligt är Rakel mitt i Idol, och hon vet inte alls om det egentligen är något hon ville. Det var ju Stine allt det här skulle hända, och Rakel tycker att det känns som om hon svikit sin vän utan att ens riktigt vara medveten om det. Det var aldrig någon som frågade henne om hon ville vara med i Idol, alla tog för givet att hon ville. Själv hann hon inte tänka igenom det förrän det var för sent.

Rakel är en av de som är kvar längst i Idol, och på festen efter avsnittet då hon åkte ut träffar hon Johnny från skivbolaget Rec Records, som säger att han är intresserad av att ge henne ett skivkontrakt. Sedan är Rakels karriär igång, och snart är hon känd över hela världen. Och visst är det jätteroligt och jättespännande att vara en framgångsrik artist, visst är känslan när Rakel ser sig själv få lysande recensioner i tidningar alldeles underbar. Hon älskar att det finns fester där hon är i centrum, där alla är där för hennes skull, men kändislivet är inte så fantastiskt som många tror. Fyra år senare har hon tappat kontakten med alla sina gamla vänner, och de människor hon umgås med känner hon egentligen inte på riktigt, de finns bara där för att det ser bra ut att de umgås med varandra. En söndag då ingenting är inplanerat har Rakel verkligen ingenting att göra, hon har ingen hon kan ringa och prata med, hon kan inte gå ut på stan själv eftersom alla skulle lägga märke till att hon var ensam då. Även om hon på sin blogg skriver att det ska bli jätteskönt att ha en ledig dag och få ta det lugnt för sig själv är hon uttråkad och stressad hela dagen.

Jag tycker att Mirakel är en väldigt bra bok. Den visar att det finns baksidor med kändisskapet, men det är inte så att den bara handlar om det som är dåligt. Den ger en väldigt nyanserad bild av Rakels liv - precis som de flesta andra mår hon jättebra och har det otroligt roligt ibland men långt ifrån hela tiden. Det är många människor idag som verkar tro att det bara är helt underbart att vara en populär artis, och det tas för givet att alla drömmer om att bli kända. Det är ingen som ens frågar Rakel om hon vill vara med i Idol, alla utgår bara från att hon ska bli jättelycklig för att hon kan. Mirakel är en bok som väcker mycket tankar, men som ändå är lättläst. Jag tycker att så många som möjligt borde läsa den, eftersom vi lever i ett samhälle där kändisskap glorifieras mest hela tiden och fler och fler drömmer och att bli berömda. Då tror jag att det är bra om vi bli påminda om att ett liv som kändis liksom ett vanligt liv innehåller både framgångar och motgångar, och om att den fasad Rakel visar utåt, till exempel i sin blogg, faktiskt inte stämmer med hur hennes tillvaro verkligen ser ut.

Tack Gilla böcker för recensionexemplaret!

JA! Vad roligt!

Pojkarna vann Augustpriset! Åh, vad glad jag är!

Pojkarna

Av de böcker som är nominerade till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin har jag läst två, Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och Pojkarna av Jessica Shiefauer. Jag håller på Pojkarna. Jag gillade Jessica Schiefauers förra bok, Om du var jag, men Pojkarna är ännu bättre!

Till en början handlar Pojkarna om tre flickor. Kim och hennes vänner Momo och Bella är fjorton år gamla, och vill inte vara med om de förändringar som deras klasskamrater genomgår. De är rastlösa och letar efter något att bli, men hittar bara förutbestämda, stereotypa kvinnomallar som de vägrar forma sig efter. De vill fortsätta klä ut sig, fortsätta leka, Momo vill sy och Bella vill odla alla möjliga växter och de bryr sig inte ett dugg om vad andra skulle kunna tycka om det. Det är med en av alla Bellas växter det spännande börjar. Längst ner i ett paket med växter Bella beställt finns en lite grön klump som det växer ett blad ur. Växten är ingenting Bella beställt, men hon bestämmer sig för att plantera den i sitt stora växthus. Bara ett dygn senare har växten blivit en halv meter hög och fått en knopp. När blomman slår ut hittar flickorna en sorts märkliga små säckar inne i dem. Om man skär upp säckarna får man ut en märklig, söt vätska, som smakar som honung. En kväll dricker Kim, Momo och Bella ur den, och då förvandlas de till pojkar.

De ger sig ut, mitt i natten, och går genom staden där de ser andra pojkar. De förundras av att det är så annorlunda när man är pojke, att människorna de möter tittar på dem på andra sätt. Inga andra pojkar tittar på dem med sådana där hala, glidande blickar fyllda av obehagligt begär. Det känns okej att ta stora steg fyllda av kraft och styrka när man är pojke. I början är det spännande, lite otäckt men också alldeles fantastiskt. På kvällarna dricker de av blommans saft och går ut som pojkar. Eftersom de inte är sig själva, och ingen vet vilka de egentligen är, kan de vara lite hur de vill. En natt träffar de Tony. Kim och Momo säger sina namn, som blir hårda pojknamn när de sägs ur pojkmunnar. "Det där Mack", säger Kim och pekar på Bella. Kim trivs med Tony, hon, eller han, känner sig stark och uppskattad tillsammans med honom. Inte långt efter att de har träffat Tony tröttnar Bella. Hon tycker att Tony mest snackar skit, och är inte intresserad av att lyssna.

Så småningom tröttnar Momo också, men inte Kim. Hon vill fortsätta, hon njuter av att få vara med Tony. När hon är pojke tillsammans med Tony vågar hon saker hon inte brukar våga, hon känner sig respekterad. Inte ens när Bella berättar att blomman är sjuk slutar Kim ta av dess saft. Hon gör saker hon inte brukar våga, och saker hon nog i vanliga fall skulle tycka kändes fel.

Pojkarna är en bok om hur gränser suddas ut. När Kim, Momo och Bella blir pojkar försvinner gränsen mellan könen, de är både och och ingen vet säkert vad som egentligen är på riktigt. När det inte är säkert vad som är på riktigt och vad som inte är det blir också gränsen mellan rätt och fel suddigare. Kan man göra saker som är fel i en värld där det inte känns som om det händer på riktigt?

Jag tyckte otroligt mycket om Pojkarna. Jag älskar språket, och jag tycker att handlingen är helt underbar. Jag tycker om hur Kim, Momo och Bella inte passar in bland andra tonåringar, men hur de inte heller vill göra det. Jag tycker om hur alla gränser blir otydliga, trots att, eller kanske just på grund av att, det gör att jag inte förstår allting. Jag tror inte att Kim heller förstår vad det är som händer med henne. Det finns mycket i Pojkarna att fundera över, och det finns mycket jag inte förstår. Men jag tycker mycket, mycket om den. Så mycket är jag säker på!

Jag är mina böcker

Den här roliga enkäten hittade jag hos Bokclara! Man ska besvara frågorna med boktitlar man hittar i sin bokhylla.

Hej! This Morning I met a Whale
Vem är du? Fågeln som vrider upp världen
Hur önskar du att du kunde vara? I en klass för sig
Vad gör du helst en ledig dag? Fördjupade studier i katastroffysik
Beskriv ditt favoritdjur. Hans majestäts drake
Hur ser du ut? Snygg
Beskriv ditt humör idag. Känslomässigt udda
Vad är det viktigaste i ditt liv? Prins Charles känsla
Vad är helt oviktigt för dig? Majas morsas kompis sambo
Beskriv en plats du trivs på. Lyras Oxford
Beskriv något du tycker är vackert. Den hemliga trädgården
Vad längtar du efter mest just nu? Brev från ljusårs avstånd
Vad längtar du inte alls efter? Kulor i hjärtat

Ja, ja, JA till Liv Strömquist!

Nu har jag läst Ja till Liv - Liv Strömquists ABC, och som jag sade till en kompis tror jag att jag håller på att bli lite kär i Liv Strömquist. Ja till Liv är ganska olik Prins Charles känsla på många sätt. Medan Prins Charles känsla handlar om samma tema i hela boken är Ja till Liv mer spretig. Liv Strömquists ABC är undertiteln och en ABC-bok är just vad den är, fylld av roliga och otroligt kloka serier som handlar om allt från A till Ö. Jag kan inte säga att Ja till Liv är bättre eller sämre än Prins Charles känsla, den är bara inte alls likadan men precis lika fantastisk!

En del saker känner jag dock igen väldigt mycket, som Liv Strömquists förmåga att med en enda bild och en enda mening få mig att känna "Precis så är det ju!". Ja till Liv är lika hejdlöst rolig som Prins Charles känsla, och lika skarp och intressant. Saker som faktiskt finns i vårt samhälle gör Liv Strömquist något roligt av, och då blir det så uppenbart hur konstigt det egentligen är.

I Ja till Liv finns massor av alldeles underbart förskräckliga människor, till exempel de tolv tröttsamma typerna. De finns naturligtvis under bokstaven T, och några av mina favoriter är heterohetsaren och den historielösa karriärkvinnan. "Titta en sån SÖT FLICKA, Dolpholas! DET TYCKTE DU VAR KUL, att det kom en sån söt, söt flicka till lekplatsen!!" säger den ointresserade Dolpholas mamma heterohetsaren till sin son och pekar på den lika ointresserade Lollilott som står bredvid. "OJ, OJ, OJ, nu blir Lollilott BLYG när hon får komplimanger" svarar Lollilotts pappa, även han en riktig heterohetsare, som fortsätter med att säga "Titta där borta, på den där pojken som leker med en docka! Sånt gillar inte jag, när föräldrarna pressar på barnen sin egna värderingar!!". Jag känner verkligen igen det, människor som utan att tänka på det verkligen tvingar på sina barn sina egna stereotypa värderingar (till exempel att pojkar och flickor måste vara intresserade av varandra på ett annat sätt än bara som vänner, redan när de är pyttesmå) och sedan blir upprörd när någon bryter mot normen eftersom den personen då "pressar på barnen sina egna värderingar". Heterohetsarens värderingar är ändå de värderingar som är normen, och därför anses det mer okej att föra dem vidare till sina barn, än att föra vidare värderingar som bryter mor normen.

Den historielösa karriärkvinnan konstaterar att hon inte är feminist, eftersom hon "helt enkelt inte känner sig 'bekväm' med det uttrycket". Hon tror faktiskt på individen, och har ju själv aldrig känt sig ett dugg förtryckt. Därför anser hon att det inte behövs någon feministisk kamp. Det sättet att resonera känner jag också igen, dock inte från karriärkvinnor utan framförallt från unga tjejer. Jag känner folk som tycker att feminism är fel, för de känner sig faktiskt inte ett dugg förtrycka och tycker jättemycket om alla sina killkompisar. Sådana människor irriterar jag mig väldigt mycket på, och det känns alldeles underbart att Liv Strömquist också gör det, och att hon lyckats fånga precis vad det är som är så himla irriterande utan att behöva använda fler än fyra serierutor.

I Prins Charles känsla funderar Liv Strömquist på vad det egentligen är som gör komiker som Seinfeld, Charlie Sheen, Ray Romano och Tim Allen så populära och kommer fram till det nog handlar om igenkänningsfaktorn. Jag tror att det är något som bidrar till att jag tycker så mycket om Liv Strömquist. Jag har träffat både heterohetsare, historielösa karriärkvinnor och rasande roddare. Jag har också funderat över hur bra det egentligen är med alla de små märkena som ska fästas på alla varor så att vi ska kunna köpa ekologiskt och miljövänligt (Om vi vill det. De som inte vill ta något ansvar ska naturligtvis slippa det. Det är valfrihet!). Jag har också varit upprörd för att så många kvinnor dras till kriminella män, medan män inte har samma intresse för kriminella kvinnor. Hela Ja till Liv är fylld av saker som får mig att tänka att just så är det, och tror jag är en viktig anledning till varför jag tycker att den är så otroligt underbar!

Tack Galago för recensionsexemplaret!

Ännu mera mörk materia!

Jag läste i The Telegraph att det går framåt med The Book of Dust och att den antagligen kommer att vara i två volymer. Det låter jättebra, tycker jag, då det förmodligen betyder att den kommer att innehålla väldigt, väldigt mycket. Jag ser fram emot att läsa den, men är lite rädd för att bli besviken.

I alla fall känns det väldigt skönt att veta att det går framåt, eftersom det känns väldigt tråkigt att just nu inte ha något mer att läsa om Den mörka materian!