Örnarnas triumf

Örnarnas triumf är Naomi Noviks femte bok om himmelsdraken Temeraire och hans kapten Laurence. Böckerna utspelar sig under Napoeleonkrigen. Eftersom varje land har en flygkår med en massa drakar som är med i kriget är det inte riktigt som det var i verkligheten.

Temeraire och Laurence är med i Englands flygkår och kämpar mot Napoleon, men har, i stället för att göra det som skulle hjälpa England mest i kriget, gjort det de tyckte var rätt (för att inte förstöra för er som inte har läst de tidigare böckerna berättar jag inte vad det var de gjorde). Därför anses de nu vara landsförrädare, och Laurence döms till döden. Temeraire tvingas bo på en avelsstation, och han får veta att Laurence får leva så länge Temeraire gör som han blir tillsagd.

Avelsstationen passar inte alls Temeraire, drakarna som finns där bryr sig inte om någonting annat än att de får ordentligt med mat i tid. De är inte intresserade av alla kloka förklaringar Temeraire tänkt ut för att förklara varför han och Laurence gjorde det de gjorde, de bryr sig inte om hur det går i kriget eller om att de måste sova i grottor och inte i vackra paviljonger som drakarna i Kina gör. De bryr sig inte ens om att Laurence, Temeraires älskade kapten och bäste vän, är dömd till döden och väntar på sin avrättning.

Temeraire anpassar sig till livet på avelsstationen, för Laurence skull, men vad som helst kan han inte gå med på. När Temeraire gjort sin grotta fin och trevlig försöker den största draken lägga beslag på den. Temeraire bestämmer sig för att förhindra det genom att få med sig de andra drakarna, något som kräver att han får dem att börja bry sig om saker och tänka. Det visar sig att många av dem inte alls är så dumma ändå. När de väl anstränger sig är många av dem faktiskt väldigt mycket intelligentare än Temeraire hade räknat med.

När Temeraire får höra att Laurence är död (vilket han egentligen inte är, men efter att ha hört en person säga det är Temeraire så förtvivlad att han vägrar lyssna på något annat) finns det inte längre någon anledning för honom att stanna på avelsstationen, och när han bestämmer sig för att ge sig av bestämmer de andra drakarna sig för att följa med honom. Deras skäl att stanna har varit maten och det faktum att de inte har vetat att de skulle kunna få det bättre, men Temeraire tycker inte längre att det gör något att stjäla mat. Laurence sade att det var olagligt, men Temeraire vill inte följa lagar som de personer han tror har dödat Laurence har hittat på.

Han berättar för de andra drakarna om hur bra drakar har det i Kina, och föreslår att de ska slåss mot fransmännen själva, utan människor, och sedan kräva belöning. De andra drakarna, som förändrats väldigt mycket sedan Temeraire kom dit och visade de att man kan ställa krav och ifrågasätta, tycker att det verkar som en bra idé. De gör uppror genom att rymma från avelsstationen och på egen hand lägga sig i det krig de annars bara struntat i så länge det inte påverkade hur mycket mat de fick.

Temeraire har länge haft upproriska tankar och velat kämpa för drakars rättigheter, något Laurence, som uppfostrats till att göra sin plikt och följa alla lagar, inte varit så positiv till. Nu får Temeraire plötsligt en stor grupp drakar som håller med honom, och jag tycker att det är väldigt fascinerande hur både han och de utvecklas. När Temeraire får dem att börja fundera blir drakarna på avelsstationen väldigt olika de passiva, uttråkade varelser de var innan han kom dit, och när Temeraire får en grupp att leda blir han ännu starkare än han var förut. Han kräver att människor som behandlar honom som ett djur ska tilltala honom med sir, eftersom det är så man tilltalar någon om man ska vara artig, och att han ska få samma rättigheter som mänskliga officerare.

Bandet mellan Laurence och Temeraire blir ännu tydligare i den här boken än i de tidigare, eftersom de tvingas vara ifrån varandra längre tid än de någonsin varit förut. Temeraires reaktion när han tror att Laurence är död och hans starka vilja att hämnas på dem han tror har dödat hans kapten visar hur stark deras vänskap är. Just vänskapen mellan Temeraire och Laurence är en av många anledningar till att jag tycker att den här boken (som jag tror är bäst hittills) och de övriga böckerna i serien är så fantastiskt bra.

Jag rekommenderar verkligen böckerna om Temeraire, och även om den här är bäst hittills är även de tidigare böckerna helt underbara!

Jag längtar!

Den tjugofjärde augusti kommer Mockingjay, tredje delen i Hungerspelstrilogin, ut. På svenska heter den Revolt och kommer i oktober. Jag vill, så klart, vänta så kort tid som möjligt på den, och tänker därför läsa den på engelska och inte vänta på att den kommer på svenska. Tiden från nu till augusti är lång nog, och att vänta ända till oktober vore outhärdligt!

Hur tänker ni göra? Läsa Mockingjay när den kommer på engelska eller vänta på den svenska översättningen?

Tävling!

Nu är jag med i en tävling om Lisa Bjärbos bok Det är så logiskt, alla fattar utom du på Barnboksprat!

"Johan och Ester har varit bästa kompisar sedan tidernas begynnelse. Först satt de bredvid varandra i sandlådan, nu är de 16 år och sitter bredvid varandra i gymnasieklassrummet på Katedralskolan i Växjö. De vet precis allt om varandra. I alla fall nästan. Det är bara en sak som Johan inte har talat om för Ester - han har varit kär i henne de senaste fyra åren, och tycker inte att det här med bästa kompisar räcker längre. Han vill ha mer. Tyvärr verkar Ester bara ha ögon för den där pinnen med gitarren. Han med hårdrocksfrisyr och slitna converse, som tar henne med till replokalen när utestället har stängt. Adam. Ester får gåshud bara hon hör namnet. Hon förstår inte alls varför Johan tjurar så mycket den här hösten, livet är ju fantastiskt! I alla fall är det fantastiskt fram till den där halloweenfesten, när allt händer på samma gång. När Adam sviker, världen snurrar och Johan inte klarar av att hålla tyst längre ..."

Emmy Moréns dubbla liv

Emmy Moréns dubbla liv är skriven av Barbara Voors.

"Hej Emmy Morén, det är Emmy Morén här!" Så börjar sextonåriga Emmy Moréns brev till den tjugonioåriga skådespelare med samma namn hon hittat på internet. Den yngre Emmys föräldrar har just skilt sig, hon har precis börjat på gymnasiet och är olyckligt kär i sin barndomsvän Julian. Hon drömmer om att bli regissör, och regisserar i hemlighet de människor hon möter.

Den äldre Emmy svarar, hon berättar om sitt liv. Om sin man, Måns, och deras son Max. Hon vill vara en sådan där bra mamma som andra hon känner, hon vill kunna säga ord som mysigt och mammas älskling utan att det låter fel och onaturligt. Hon vill bli någon hennes son kan se upp till, hon vill kunna älska lika villkorslöst som Måns.

Att den äldre Emmy svarar gör den yngre väldigt glad. För första gången sedan föräldrarnas skilsmässa känner hon sig lugn, tankarna slutar blåsa omkring i hennes huvud. Hon berättar mer om sin mamma, som kände sig kvävd och flyttade. Emmy tycker att det känns som om mamman har övergett henne, hon är arg för att mamman tyckte att det var viktigare att vara "okvävd" än att bry sig om Emmy och hennes storasyster. Emmy berättar om Katta och Mia, två tjejer hon ser upp till och gärna skulle vilja bli vän med. Hon skriver mer om Julian, och om upptäckten av hans snygga flickvän Saga.

Den äldre Emmy har också kärleksproblem. En man hon hade ett förhållande med innan hon träffade Måns dyker upp igen, och så småningom visar det sig att gamla känslor kan, både genom att väckas till liv igen och genom att försvinna, skapa väldigt mycket förvirring.

Båda Emmy Morén får ut mycket av att skriva till varandra, men det verkar vara något mystiskt med deras brevväxling. Varför säger Måns att den yngre Emmys brev är skrivna i ett program som användes för över tio år sedan? Och hur var det möjligt för Emmy och Emmy att samma tid, samma datum gå till samma café men ändå inte träffas?

Jag tycker att Emmy Moréns dubbla liv är en riktigt, riktigt bra bok! Jag tycker mycket om båda Emmy, jag bryr mig verkligen om dem. De utvecklas väldigt mycket båda två, och sättet det skildras på är helt fantastiskt! De blir båda säkrare på sig själva och vilka de är, och hjälper dessutom varandra att utveckla sina relationer till människorna de har runt omkring sig.

Emmy Moréns dubbla liv är Barbara Voors första ungdomsroman, och om hon skriver fler tänker jag absolut läsa dem! Jag har redan nu en massa att se fram emot, Barbara Voors har ju skrivit flera vuxenböcker och jag har inte läst en enda (men det ska jag göra något åt så snart som möjligt)!

Tack så jättemycket min hemliga bokvän!

Idag kom mitt vårsköna paket från min hemliga bokvän! Tack så mycket!

Det jag fick var:

• Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl, en bok jag inte kände till tidigare. Den verkar väldigt bra, och jag ser fram emot att läsa den!
• Svindlande höjder av Emily Brontë, en bok jag länge önskat mig (men som jag inte har läst tidigare) som jag blev jätteglad över att få!
• Två sorters te, ett örtte och ett grönt te. Jag har inte smakat någon av sorterna tidigare, så det ska bli mycket spännande att göra det.
• Två fröpåsar, en med smultronfröer och en sommarblandning.
• Två små trevliga, spännande honungsburkar, en med mintchokladsmak och en med ingefära. Det passar jättebra, eftersom jag älskar allt som smakar ingefära!
• En chokladkaka från Lindt med mörk chokladmousse. Du har verkligen prickat rätt, eftersom den här chokladen är en av mina favoritsorter!
• Gourmetpopcorn. De verkar väldigt goda, och jag ska smaka dem ikväll!
• Ett mycket trevligt brev från min hemliga bokvän.

Jag vet inte riktigt vem min bokvän är, men eftersom hon berättat sitt namn har jag en idé om vem det kan vara.

Tack så mycket!

Nu har jag varit med i två av En bok om dagens bokbyten. Det varit jätteroligt och jag har blivit väldigt nöjd båda gångerna! Tack En bok om dagen för att du ordnar så fantastiska bokbyten!

Molnfri bombnatt

För ett tag sedan skulle jag skriva en bokanalys i skolan. Jag valde att skriva om min nya favoritbok, Vibeke Olssons Molnfri bombnatt. Eftersom det här är en bokanalys och inte en vanlig bokrecension avslöjar jag mer om bokens handling än jag brukar göra här på bloggen. DÄRFÖR ÄR DET BÄST ATT INTE LÄSA DET HÄR INLÄGGET OM MAN INTE HAR LÄST MOLNFRI BOMBNATT!

Molnfri bombnatt är skriven av Vibeke Olsson. Den gavs ut första gången år 1995.

År 1993 marscherar folk på Stockholms gator och skriker ”Sieg Heil!”. På radio pratas det om kriget i Bosnien och när 71-åriga Hedwig Johansson sätter i gång TV:n ser hon bilder från städer som blivit bombade. Hatim Korshid, ett vårdbiträde som brukar hjälpa Hedwig, blir misshandlad av rasister på grund av sin hudfärg.

Hedwig sätter sig vid datorn hon fått av sin nu döde man Evert för att skriva ner sin historia. Hon ska berätta allt, även det Evert aldrig fick veta. Hon vet inte alls vem som ska få läsa, hon vet bara att nu kan hon inte tiga längre.
Hedwig berättar om första gången hon såg människor marschera på gatorna och ropa ”Sieg Heil!”. Då var året 1933, Hedwig var tio år och bodde i Mainz. Hon minns skräcken i sina föräldrars ögon och sitt hems nya lukt. Lukten av rädsla.

Hedwigs pappa var med i det förbjudna socialdemokratiska partiet, och arresterades av Gestapo 1933.
Hedwig blev medlem i BDM Jungvolk , där man var med innan man fyllde fjorton och blev medlem i det riktiga BDM. BDM Jungvolks ledare var sjuttonåriga, positiva och entusiastiska Dorothée som Hedwig och de andra flickorna beundrade och litade på. Det var lätt att beundra Dorothée, det var lätt att lita på henne och nazismen. Det var lättare att tro på den sida som var glad, på den sida som hade makten, än att tro på Hedwigs föräldrars ord om demokrati och fria val. Dorothée sade att demokrati var ett utländskt och dåligt påhitt, ingenting man borde ha i Tyskland. Hedwigs pappa satt i koncentrationsläger, hennes mamma hade alltid mörka skuggor under ögonen. Dorothée var glad.

När Hedwig var sjutton år, år 1939, träffade hon SS-mannen Wilhelm Shurbiegel på ett café. Han tittade på henne, och inte på hennes väninna Ilse som pojkarna brukade titta på. Wilhelms blick väckte något inom Hedwig. Senare tänkte hon att det var då hon blev vuxen, att Wilhelm såg en flicka och väckte en kvinna.
Hedwig träffade Wilhelm igen, Wilhelm som inte brydde sig om att Hedwigs far var en statsfiende. Som sade att Hedwig inte kunde hjälpa det, att han tyckte om henne ändå. Wilhelm, som sade att Hedwig var vacker.

Senare berättade Hedwig för Evert, som hon gifte sig med efter kriget, att hon träffade Wilhelm Shurbiegel. Hon berättade att de gick på bio, och att de förlovade sig i augusti 1939. Men hon berättade aldrig att hon älskade Wilhelm. Nej, Evert fick aldrig veta att Hedwig verkligen älskade SS-mannen Wilhelm Shurbiegel.

Det Molnfri bombnatt handlar mest om är nazismens ondska och hur den under andra världskriget kunde få vanliga människor att begå ondskefulla handlingar, ett tema som är väldigt centralt även i Vibeke Olsson debutbok, Ulrike och kriget. Molnfri bombnatt är en mognare och mer komplex version av författarens två första böcker, Ulrike och kriget och Ulrike och freden (som är en fortsättning på Ulrike och kriget).

Ulrike påminner på många sätt om Hedwig. Hon växer upp i Tyskland före och under andra världskriget och hon är med i BDM. Hedwigs mamma och hennes vänner tystnar ibland när Hedwig kommer in i rummet. De vill inte att hon, som är med i det nationalsocialistiska partiet, ska höra vad de pratar om. Ulrikes föräldrar är rädda för sin dotter eftersom de vet att hon skulle ange dem för Gestapo om hon misstänkte att de var fosterlandsförrädare. Både Hedwig och Ulrike blir efter kriget förälskade i svenskar, som de följer med till Sverige. När Hedwig försöker berätta för Evert att hon faktiskt visste vad som hände med judarna avbryter han henne efter ”jag visste” och säger att det är klart att hon inte visste, det förstår han ju. Ulrike blir också avbruten när hon försöker tala om att hon visst var nazist, att hon var inblandad i nazismens brott.
Ulrike tror, till skillnad från Hedwig, verkligen på nazismen. Hedwig blir partimedlem en vecka efter att en mycket karismatisk, snygg, glad man kommit in på postkontoret där hon jobbar och pratat om hur bra det är att vara med i partiet och om hur viktig hemmafronten är. Mannen, som heter Dietrich Planer, får Hedwig att börja tro på att det fortfarande finns kärlek, han ger henne hopp om att människor fortfarande kan tycka om varandra. Därför går Hedwig med i partiet, inte därför att hon tror på nazismen. Ulrike anger stolt tre grannar för Gestapo, hon tror verkligen att judar är mindervärdiga och är stolt och glad när hennes lillebror går ut i kriget, eftersom hon ser det som en ära att kämpa för Stortyskland.
Hedwig tror inte på nazismen på samma sätt som Ulrike, men det gör Wilhelm Shurbiegel. Molnfri bombnatt är alltså på sätt och vis en blandning av Ulrike och kriget och Ulrike och freden, men huvudpersonen i Ulrikeböckerna (Ulrike) har delats upp i två delar (Hedwig och Wilhelm), som båda känns ännu trovärdigare än Ulrike.

Budskapet i både Ulrikeböckerna och Molnfri bombnatt är hur viktigt det är att komma ihåg att nazismens anhängare under andra världskriget var vanliga människor, inte någon sorts övernaturliga monster. Om det glöms bort, om vi glömmer att vanliga människor kan förändras och göra fruktansvärda saker, blir risken att något sådant händer igen större. Det är ett väldigt viktigt budskap. Jag tror att det är något som Vibeke Olsson funderar mycket på, eftersom hon tjugo år efter att hennes debutbok kom ut skrev en bok till som handlar om samma sak.

En av de saker jag tycker mycket om med Molnfri bombnatt är att personerna i den känns så verkliga. De är inte uppdelade i onda och goda, alla gör rätt ibland och fel ibland precis som människor gör i verkligheten.

1944 hittar Hedwig ett flygblad i en tidning hemma hos sin mammas vänner Ernst och Mathilde Müller. Hon tar det och lägger det i fickan, exakt varför vet hon inte. Senare den dagen blir hon arresterad, på grund av flygbladet hon har i fickan. Hedwig blir förhörd av Gestapo. Till slut berättar hon att flygbladet var paret Müllers. Att ange någon annan för Gestapo är fel, men Hedwig gjorde det för att få komma hem till sin mamma och sin lilla dotter som hon vet inte klarar sig utan henne (och att vilja hjälpa sin familj, som verkligen behöver ens hjälp, är rätt).
Wilhelm Shurbiegel är SS-officer och deltar aktivt i nazisternas judeutrotning, något som givetvis är fel. Samtidigt går det att förstå varför han gör det, och han inser så småningom att det han gör är fel och känner skuld för det. Wilhelm är alltså en ond människa, men han har ändå goda sidor.
När Hedwig träffar Wilhelm första gången är han glad, stolt, pratsam och tror på nazismen. Han förändras väldigt mycket. Han inser att mycket av det han gör är fel och slutar vara stolt över att vara SS-man. Wilhelm överlever kriget, men begår självmord innan rättegången i Nürnberg som förmodligen hade gett honom tio till femton års fängelse.

Genom hela boken är det Hedwig som står i centrum, eftersom det är hon som berättar. Det är svårt att beskriva Hedwig, eftersom hon förändras väldigt mycket. När hon var liten var hon säker på att hennes föräldrars politiska åsikter var rätt. Senare började hon tro på nazismen, eftersom hon när hon var nazist fick höra till, när hon var nazist kände hon sig viktig och betydelsefull. Hedwig blev nazist, men det var mycket med nazismen hon inte förstod. Hon förstod inte det där med judarna, hon förstod inte vad judarna skulle ha gjort henne och visste inte vad som hände med dem innan Wilhelm 1943 berättade det för henne.
Senare skäms hon väldigt mycket över att hon var nazist, hon känner skuld för att hon inte gjorde något när Wilhelm berättade för henne vad som hände i Auschwitz. Hon plågas av sina skuldkänslor och känner att hon, genom att inte göra något, gjorde sig delaktig i förintelsen.

När Hedwig efter kriget kommer till Sverige träffar hon Evert, som hon senare gifter sig med. Evert har oftast en väldigt bestämd bild av hur saker, och människor, ska vara. Hedwig stämmer inte riktigt med den bild Evert har av henne, hon visste vad som hände med judarna, hon älskade Wilhelm Shurbiegel och hon var nazist. Det är mycket Hedwig aldrig berättar för Evert, eftersom hon inte tror att han skulle förstå. Senare funderar hon på om hon kanske underskattade Evert, men då är han redan död sedan flera år.
Evert delar in andra världskrigets tyskar i goda och onda och är övertygad om att hans älskade Hedwig, som han självfallet ser som ”god”, aldrig skulle kunna vara nazist eller älska en SS-man.

Män och kvinnor skildras på många sätt väldigt olika i Molnfri bombnatt, eftersom den till stor del utspelar sig i en tid då samhället var ännu mindre jämställt än idag. Eftersom Hedwig växte upp i ett mycket ojämlikt samhälle fick hon lära sig att det var hennes uppgift att ta hand om sin man. Därför håller hon, även när hennes vänner börjar intressera sig för kvinnors rättigheter och slutar stryka sina mäns skjortor, fast vid att hon ska ta hand om Evert.

Jag tycker att miljöbeskrivningarna i Molnfri bombnatt är helt fantastiska. Jag kan hela tiden se miljön framför mig, vare sig den är ett skyddsrum i Tyskland under andra världskriget, en barack i koncentrationslägret Ravensbrück, en sönderbombad tysk stad efter kriget, den svenska folkhögskola dit Hedwig åker när kriget tagit slut eller en lägenhet i Stockholm på 1990-talet.
En sak jag tyckte var väldigt fascinerande var beskrivningarna av kontrasten mellan Sverige och Tyskland efter kriget. Tyskland är fullt av ruiner, maten är dyr. Alla människorna har vant sig vid ruinerna och vet vad krig, hunger och rädsla innebär. I Sverige kan folk alltid äta sig mätta, där finns inga ruiner och svenskarna har inte varit med om några bombanfall. Skillnaden mellan Sverige och Tyskland får läsaren se genom Hedwigs ögon, eftersom hon åren efter kriget av olika anledningar åker fram och tillbaka mellan länderna.

Molnfri bombnatt börjar med att Hedwig står vid sitt fönster och ser ner på gatan, gatan där skinnhuvudena precis marscherat och ropat ”Sieg Heil!”. Vårdbiträdet Hatim kommer fram till henne och frågar hur hon mår, och Hedwig upptäcker att hon faktiskt inte mår så bra. Hon och Hatim sätter sig ner och dricker kaffe, och nästa dag får Hedwig veta att Hatim blivit nerslagen av två skinnhuvuden på vägen hem. Då bestämmer hon sig för att berätta sin historia.
Också slutet utspelar sig i Hedwigs lägenhet i Stockholm och handlar om Hedwig och Hatim, men nu är det Hedwig som frågar hur Hatim mår. Han berättar gråtande att hans mamma har dött, och Hedwig tröstar honom. Boken slutar med att Hedwig säger att man bara har en mamma, men om Hatim vill så skulle hon gärna vara hans ”reservgudmor”. Jag tycker om att slutet är så likt början, det gör att berättelsen binds samman.

Läsaren kastas direkt in i Hedwigs liv här och nu, men historien hon berättar byggs upp stegvis. Eftersom det är Hedwig som berättar om sina minnen och hon ganska ofta kommer att tänka på något som hände i en annan tid än just det hon berättar om hoppar hon ganska mycket i tiden. Hoppandet i tiden känns väldigt naturligt, det vore inte trovärdigt med någon som kan berätta om sitt liv i kronologisk ordning (eftersom det inte går att minnas allting man varit med om precis i den ordning det hände, speciellt inte om man varit med om så mycket som Hedwig). Att berättelsen hoppar i tiden gör det absolut inte svårt att följa den.

Språket i Molnfri bombnatt, som jag tycker väldigt mycket om, är lätt att förstå och mycket vackert.
Ett kapitel handlar om Hedwigs funderingar över hur det känns att bomba en stad. Kapitlet börjar med meningen ”Hur känns det att bomba en stad?”, som sedan dyker upp igen flera gånger. Vibeke Olsson använder sig av upprepningar på det sättet på många ställen i Molnfri bombnatt. Det gör att mycket känns starkare än det gjort annars. Upprepningarna får mig att tänka väldigt mycket på det Hedwig funderar på, till exempel på hur det känns att bomba en stad.
Det är inte speciellt mycket dialog. Eftersom det är Hedwig som skriver om sina minnen vore det onaturligt med mycket dialog.

Molnfri bombnatt är en helt fantastisk bok som jag verkligen rekommenderar! Den handlar om något väldigt viktigt, har fått mig att fundera på en massa intressanta saker, har ett underbart språk och berör väldigt mycket. Något som berörde mig enormt mycket var en bosnisk gumma Wilhelm berättar för Hedwig om. Wilhelm var i Bosnien med SS. En grupp bosniska kvinnor skulle avrättas, de anklagades för att ha gett mat till partisanerna. Wilhelm tyckte speciellt synd om en av dem, hon som hade en liten get som följde efter henne överallt. Wilhelm ville rädda henne, han sade åt henne att gömma sig i en lada. Eftersom hon inte kunde tyska förstod hon inte vad han sade, och blev skjuten precis som de andra. Hennes get följde med henne ända till avrättningsplatsen.

Jag tror inte att Molnfri bombnatt riktar sig till någon särskild målgrupp, men eftersom den handlar om något oerhört viktigt och är fantastiskt bra tycker jag att alla ska läsa den någon gång i livet. Det är nog bra att ha en viss läsvana och en del kunskap om andra världskriget (om man läser den och inte kan tillräckligt mycket om andra världskriget finns kanske risken att man tror att den är ett försvar för nazismen, vilket den absolut inte är) för att klara av att läsa den, men om man börjar läsa den och känner att man inte förstår är det bara att ta reda på mer om andra världskriget och prova igen några år senare!

Den dödes dotter

Den dödes dotter är skriven av Janne Lundström.

Den handlar om Abena, som bor i en brittisk koloni i Afrika. Hon kommer inte speciellt bra överens med sin mamma, och hennes pappa (som hon verkligen tyckte om och som alltid brydde sig om henne) har precis dött. Abena har många syskon, men det är bara ett av dem hon tycker riktigt mycket om, Akkor. Han är Abenas tvååriga lillebror, som hon ofta måste passa.

En dag måste Abena ta med sig Akkor när hon går till floden och tvättar. Plötsligt upptäcker hon att Akkor är försvunnen; han är inte kvar och leker i strandkanten längre. När Abena får syn honom igen sitter han i en kanot, och flyter iväg längs floden. Abena bestämmer sig för att ensam följa efter honom och rädda honom, hon vet att hennes mamma kommer att bli rasande om hon får veta att att Abena tappat bort sin lillebror ...

Den dödes dotter var på många ställen spännande och jag tyckte ganska mycket om miljöbeskrivningarna. Speciellt tyckte jag om skildringarna av den afrikanska naturen. Av någon anledning fastnade jag inte i den och tyckte inte att karaktärerna var speciellt intressanta. Jag tyckte om slutet, som kändes trovärdigt. Den slutade hoppfullt, men utan att det kändes överdrivet lyckligt.