Decamerone

Så här trevligt är det att berätta historier

Sexualitet i allmänhet, och kvinnlig sexualitet i synnerhet, blir ofta stigmatiserad och skambelagd, såväl idag som historiskt sett. I patriarkala system blir kontrollen över kvinnors sexualitet ofta ett sätt att ytterligare befästa maktstrukturer, vilket idag tar sig uttryck genom till exempel hederskultur eller skambeläggande av sexuellt aktiva tjejer genom nedsättande ord som ”slampa” och ”hora”. När det gäller det här, liksom många andra frågor om såväl jämställdhet som andra saker, är det lätt att tänka sig den historiska utvecklingen som en rät linje på väg från dåligt till bra. Verkligheten är dock betydligt mer komplicerad än så. När jag för ett tag sedan läste Boccaccios Decamerone var det just synen på kön och sexualitet som fascinerade mig mest.
Decamerone, av Giovanni Boccaccio, kan kallas världens första egentliga novellsamling. Den utkom första gången i mitten av 1300-talet, och innehåller hundra noveller. Novellernas ramberättelse handlar om en grupp unga människor från samhällets övre skikt, sju kvinnor och tre män, som flyr ut på landet för att undkomma pestsmittan i Florens. För att fördriva tiden berättar de under tio dagar varje dag varsin novell. Decamerone betyder just ”tio dagar”, vilket är anledningen till att novellsamlingen fått detta namn. Intressant är att Decamerone, en bok som har närmare sju hundra år på nacken, på många sätt kan sägas vara ganska modern ur ett jämställdhetsperspektiv.

Redan i sitt eget förord kritiserar Boccaccio den rådande könsmaktsordningen. Decamerone tillägnas de kvinnor ”som inte finner någon tröst i att bara sy, spinna eller vinda garn”. Boccaccio menar att en man som plågas av olycklig kärlek har en mängd olika sätt han kan hantera detta på. En man kan ”gå vart han vill, han kan lyssna på andra och höra vad de har att berätta om denna värld, han kan hitta på allt möjligt; om han vill, kan han ta sin falk och gå ut och jaga, han kan fiska, rida, förströ sig med olika slag spel eller syssla med köpenskap och affärer”, medan kvinnor är hänvisade till att leva instängda i hemmet. Boccaccio kritiserar både kvinnornas instängdhet och begränsade handlingsutrymme och det faktum att de är tvungna att lyda det deras fäder eller äkta män bestämmer.

Också i många av novellerna finns kritik mot kvinnans underordning. I sjätte dagens sjunde novell blir Signora Filippa och hennes älskare upptäckta av Filippas man. Det hela utspelar sig i staden Prato, där en lag som beskrivs som ”lika klandervärd som grym” säger att en kvinna som gjort sig skyldig till äktenskapsbrott och upptäcks av sin make skall avrättas tillsammans med sin älskare. Filippa, som besitter flera egenskaper som ofta förknippats med manlighet, såsom mod, förmågan att inte drabbas av panik och ett stort självförtroende, lyckas dock genom sin egen klokhet och vältalighet klara sig undan detta öde. Inför domaren håller hon ett starkt tal, där hon bland annat säger att ”Jag är dock förvissad om att Ni som domare mer än väl vet att våra lagar i lika hög grad måste gälla alla medborgare och att de dessutom måste stiftas med gemensamt bifall från alla dem som ska lyda under samma lagar”, samt påpekar att lagen hon står anklagad under inte uppfyller något av dessa krav. Det Filippa inte bara eftersträvar, utan betraktar som en självklarhet, kan jämföras med att alla ska vara lika inför lagen samt rätten till lika rösträtt. Detta gör henne modern för sin tid, eftersom det kom att dröja ytterligare ett halvt årtusende innan detta uppfylldes i några delar av världen, och eftersom det än idag finns platser där kvinnor och män inte har samma juridiska rättigheter. Novellen slutar med att lagen upphävs och Filippa hyllas som en segrare av alla invånare i Prato. Ingenstans finns någon kritik mot henne för att hon som kvinna tar mycket plats, eller har ett aktivt sexliv.

En annan mycket intressant berättelse är den fjärde dagens första novell. I centrum för berättelsen står Ghismonda, dotter till prisen Tancredi. Hon blir bortgift, men kort därefter dör hennes make och hon flyttar tillbaka till sin pappa igen. Ghismonda, som nu fått prova på äktenskapets njutningar, vill gärna gifta sig igen, men hennes far misstycker. Då skaffar hon sig i stället en älskare, pagen Guiscardo. När Tancredi upptäcker detta låter han fängsla Guiscardo, men när han konfronterar sin dotter försvarar hon sig. Hon förklarar att unga människor oavsett kön av naturen känner begär, och kritiserar både könsmaktsordningen och klassamhället, i och med att hon argumenterar för det dåraktiga i att Guiscardo, som till sin karaktär är en av de noblaste människorna i världen, på grund av sin samhälleliga ställning inte anses fin nog för henne. Tancredi låter sig dock inte blidkas, och Guiscardo blir avrättad och Ghismonda tar sitt eget liv. I hur denna tragiska berättelse presenteras är det dock tydligt att Ghismondas och Guiscardos kärlek skall ses som någonting vackert, och att Tancredi genom att sätta käppar i hjulet för den skall ses som novellens skurk. Det görs också tydligt att om Ghismonda själv, och inte hennes far, haft makten över om och med vem hon skulle gifta sig eller inte hade ingen behövt lida. Att det slutar som det gör beskrivs som ”ogudaktigt och grymt”. Användningen av ordet ogudaktigt är i sig mycket intressant. Kontrollen av människors sexualitet, och de stränga bestraffningarna av utomäktenskapligt sex, har ofta förklarats med religiösa motiv. Medeltiden är en period som ofta förknippas med religiöst förtryck, vilket gör det spännande att man i ett medeltida verk har beskrivit bestraffande av ett utomäktenskapligt förhållande som just ”ogudaktigt”.

Inte heller i fjärde dagens femte novell, där Lisabettas äldre bröder mördar hennes älskare för att på traditionellt vis bevara hennes ärbarhet, läggs någon skuld på kvinnan som levt ut sin sexualitet. Kärleken beskrivs som det vackraste av allt, oavsett om den följer äktenskapets lagar eller inte, och att förstöra för människor som älskar varandra beskrivs alltid som en klandervärd handling.
Utöver detta finns det flera ytterligare exempel på noveller där kvinnor är sexuellt aktiva utan att det beskrivs som negativt. I den tredje dagens första novell kommer en ung man till ett kloster, där alla nunnorna genast grips av lust att ligga med honom. Detta sker också, och även om den unge mannen hade hoppats på att något sådant skulle hända är det nunnorna som tar initiativ. Här ges alltså kvinnorna den stereotypt manliga rollen som aktiva och initiativtagande, medan mannen är passiv och väntande.

I många moderna populärkulturella verk framställs svartsjuka, framförallt manlig sådan, som någonting positivt och romantiskt. I verkligheten är det snarare så att överdriven svartsjuka bör betraktas som ett första varningstecken för våld, vilket gör bilden av det som ett tecken på kärlek otroligt problematiskt. Ett exempel på ett sådant verk är Stephenie Meyers Twilight, där Edward ständigt övervakar Bella ”eftersom han älskar henne så mycket”. Den här bilden ges inte alls av Decamerone. Den sjunde dagens noveller handlar alla om just svartsjuka, och det lidande den leder till. Flera av männen i novellerna låser in sina hustrur, vilka i många fall till slut överlistar dem och bedrar dem. Att bedra en man som genom sin svartsjuka orsakat en så mycket lidande framställs som rättfärdigad och hyllningsvärd handling.

Även ramberättelsen är på många sätt väldigt jämställd. Det är en av kvinnorna, Pampinea, som tar initiativ till såväl flytten ut på landet som historieberättandet. Filomena och Elissa anser att de bör ta med sig män, eftersom ”mannen bör styra kvinnans kurs”, och därför tar de även med sig de tre männen. När de kommit fram säger dock en av dessa, Dioneo, att ”jag vet att det är mer på grund av er kvinnliga klokhet än genom vår manliga omtänksamhet som vi kommit till detta underbara ställe”. Hans uttalande är intressant på två sätt. Dels dementerar han det Filomena och Elissa sagt, genom att konstatera att männen inte alls var nödvändiga för att kvinnorna skulle klara sig. Dessutom vänder han på stereotypa könsroller, genom att förknippa klokhet med kvinnlighet och omtänksamhet med manlighet, när det ofta brukar vara tvärtom. Efter att man kommit fram bestäms det att man under tio dagar varje dag ska ha en drottning eller kung, och att de ska turas om så att var och en av dem får regera en av dagarna. Ingenting antyder att männen skulle ha rätt till större makt än kvinnorna. Den första dagen väljer de att Pampinea ska börja regera, vilket är mycket logiskt eftersom det hela varit hennes idé.

Givetvis finns det också mycket i Decamerone som är problematiskt ur ett modernt jämställdhetsperspektiv, såsom att Calandrinos hustru Tessa förlåter att han misshandlat henne vid ett flertal tillfällen, eller att kvinnan i den tionde dagens tionde novell framställs som en förebild eftersom hon utan att klaga accepterar att utsättas för allehanda plågor av sin make. Trots detta anser jag att Decamerone i de allra flesta fall visar på en mycket god kvinnosyn för att vara mellan sex- och sjuhundra år gammal. Det vore mycket bra om fler människor läste den, då den dessutom är fylld av en mängd noveller som ofta är lustiga, ibland tragiska, många gånger spännande, och alltid lika fängslande och livfulla.

Gott nytt år!

Om några timmar är 2013 snart slut, och jag hoppas att även 2014 ska bli ett trevligt år fyllt av härliga läs- och andra kulturupplevelser. Under den senare delen av 2013 har jag inte bloggat särskilt mycket, men jag har läst en del, dock inte riktigt så mycket som jag hade velat, och håller just nu på med en massa spännande julklappsböcker.

Malala Yousafzai, som kämpar för flickors rätt till utbildning, blev skjuten av en taliban men lyckligtvis överlevde och som märkligt nog inte fick Nobels fredspris, är en av de mest beundransvärda människorna på planeten. Nu har hon skrivit en bok, I am Malala, som jag fick i julklapp och just nu läser och verkligen uppskattar.

Flickors rätt till utbildning är en mycket viktig fråga för en feminist, och en svensk feministklassiker är ju Nina Björks Under det rosa täcket. Även den är en julklappsbok jag läser just nu, vilket är mycket intressant. Den är ungefär sjutton år gammal, och mycket av det som tas upp är tyvärr fortfarande väldigt aktuellt, till exempel hyllandet av den "naturliga" kvinnligheten (som tar sig uttryck genom att upphöja moderskapet - men inte faderskapet - eller genom att människor talar om "naturlig" skönhet, men fortsätter att äcklas över orakade kvinnoben eller håna kvinnor med ojämn hy).

En annan bok jag fick i julklapp var Bengt Liljegrens Hitler-biografi, som jag ser fram emot att läsa. I höstas var jag och lyssnade när han talade om sin Churchill-biografi (som jag även köpte och fick signerad), som är väldigt välskriven och intressant.

En bok jag sett fram emot länge som kom i år är Margaret Atwoods MaddAddam, den sista delen i trilogin som inleddes med Oryx and Crake och Year of the Flood. Av okänd anledning har jag inte läst klart MaddAddam än, men det jag läst än så länge tyder på att den är minst lika bra som sina otroliga föregångare.

Tess of the D'Urbervilles av Thomas Hardy har jag inte heller läst klart, och jag hoppas att det 2014 ska bli ändring på det. Jag är just nu ungefär mitt i, och tycker otroligt mycket om den.

Precis innan jul läste jag Boccaccios Decamerone, en novellsamling från 1300-talet. Om den ska jag inte skriva så mycket nu, eftersom här om några dagar kommer att dyka upp en lång text om den.

En bok som blivit film under året är Catching fire, andra delen i Suzanne Collins hungerspelstrilogi. Den första filmen var fantastisk, men den andra var ännu bättre (kanske till och med bättre än boken, om man får säga så på en bokblogg). Jag tyckte verkligen om att Prim fått en större roll än hon har i boken, och nu ser jag fram emot att få se Mockingjay, som ju är min överlägsna favorit av böckerna, bli film.

En annan underbar film, som jag såg så sent som igår, är Anna Odells Återträffen. Den har otroligt många lager, och kan beskrivas som en film om konstnären Anna Odell, som gör en spelfilm om hur hon på en klassåterträff konfronterar klasskamraterna som tjugo år tidigare mobbade henne (dock inte för att hon vill skuldbelägga, utan för att hon vill prata om hierarkier, och för att hon vill höra hur de upplevde den nio år långa tiden i grundskolan), och sedan visar filmen för de verkliga klasskamraterna och visar deras reaktioner (i verkligheten är dock alla utom Anna Odell själv skådespelare). Filmen är otroligt bra, och väcker tankar om mobbing, skuld, ansvar och hierarkier. Fler konstnärer borde göra film!

För att fortsätta på temat saker-som-inte-är-böcker har jag sett flera jättebra teaterföreställningar i år. Bäst var nog Third generation, som tillsammans med Amos Oz befinner sig högst upp på listan över nyanserade och kloka skildringar av Israel-Palestinakonflikten. Fantastiska var även Misantropen, som blev extra intressant eftersom man i Malmö stadsteaters uppsättning hade bytt kön på alla karaktärerna, och Love and information.

I somras läste jag The Inheritance of Loss av Kiran Desai, och det var ytterligare en fantastisk bok. Den innehåller bland annat det kloka citatet "But the child shouldn't be blamed for a father's crime, she tried to reason with herself, then. But should the child terefore also enjoy the father's illicit gain?" Detta kan appliceras på alla former av förtryck. Vita idag kan inte hållas ansvariga för slavhandel och kolonisation, och män idag kan inte hjälpa att patriarkatet en gång uppstod, men det förändrar inte det faktum att vita, män, cispersoner, heterosexuella och andra privilegierade grupper gynnas av de strukturer som råder idag och därför har ett ansvar för att aktivt motarbeta dem.

Trots att jag gärna hade läst lite mer, och bloggat lite oftare, är jag på det stora hela mycket nöjd med 2013 som kulturår, och hoppas att även 2014 blir bra. Gott nytt år!

Stalin

När Stalin var sjuk och höll på att dö blev han omhändertagen av fyra läkare, varav endast en var legitimerad. Detta berodde på att Stalin, i ett av sina många extremt paranoida ögonblick, bestämt sig för att fängsla alla de mer kvalificerade läkarna. Det här och mycket annat har jag lärt mig av Simon Sebag Montefiores fantastiskt intressanta biografi Stalin - den röde tsaren och hans hov.

Någonting jag tycker är väldigt fascinerande med Stalin är hur vänlig och charmig han kunde vara mot sin familj och de han för tillfället betraktade som sina vänner. Jag tror att vi gärna tänker oss att människor som Stalin, eller Hitler, som är ansvariga för miljontals människors död är osympatiska, obehagliga människor i alla sammanhang. Det är svårt att koppla ihop mannen som ger order om att tortera och mörda människor på löpande band, diktatorn som ger de styrande i landets olika delar kvoter för hur många som måste avrättas, med den omtänksamme fadern som skickar kärleksfulla brev till sin fru och ständigt ger komplimanger åt människorna i sin omgivning. Å andra sidan är det väldigt logiskt, då det är väldigt mycket lättare att uppnå en sådan maktposition som Stalins om man är vältalig och karismatisk.

Människorna i kretsen kring Stalin beundrade honom ofta, men var också livrädda för honom. De levde hela tiden med risken att han skulle bestämma sig för att de inte var pålitliga, få för sig att de konspirerade mot honom och därför fängsla, och ofta låta tortera och avrätta, dem och deras familjer. Rykten om att man en gång skrivit ett Stalinkritiskt brev eller en vädjan om att en fängslad släkting skulle friges var nog för att man skulle gripas. Även här hade Stalin nytta av sin karisma. Han hade för vana att invagga sina offer i en falsk säkerhet innan de greps, och kunde ofta vara extra vänlig mot sina bekanta dagarna innan de arresterades.

I landets olika regioner, där de styrande hade kvoter att uppfylla, var det ofta saker som den lokale makthavarens personliga sympatier som avgjorde vilka som fick leva och vilka som dog. Stalin såg Ivan den förskräcklige som en förebild, men menade att denne borde ha varit mindre återhållsam när han slog ihjäl sina fiender. "Han borde ha slagit ihjäl allesammans för att kunna bygga en stark stat", sade Stalin.

Stalin och de andra högt uppsatta inom det sovjetiska kommunistpartiet var alla överens om att tortyr var helt nödvändigt. På listor över sådana som skulle arresteras skrev Stalin anteckningar vid vissa namn, som "Prygla, prygla!" eller "Är det inte dags att klämma åt den här herrn och tvinga honom att avlägga rapport om sina smutsiga gärningar?". "NKVDs användning av fysiska påtryckningar" var enligt Stalin en "helt korrekt och snabb metod". "Det var nödvändigt att agera skoningslöst", menade Molotov. Att fängslade människor misshandlades till döds var inte alls ovanligt.

Stalin - den röde tsaren och hans hov är en otroligt intressant och lärorik läsupplevelse! Alla som vill lära sig mer om Sovjet, Stalin, terror eller förtryck borde läsa den. Den är ganska omfångsrik, och för det mesta är innehållet tungt och obehagligt, men tack vare att det är så mycket flyt i språket blir boken inte det minsta svårläst. Jag vill hemskt gärna läsa mer av Simon Sebag Montefiore, som till exempel hans andra bok om Stalin, Den unge Stalin, eller kanske hans biografi om staden Jerusalem!

Processen

Processen av Franz Kafka gavs ut 1925, året efter att författaren hade dött. Processen är ett av de manusskript han lämnade efter sig, men som han inte var helt klar med. Detta innebär att Processen antagligen hade sett lite annorlunda ut om Kafka hade levt lite längre, men det hindrar den inte från att vara en fantastisk bok!

En morgon när Joseph K. vaknar är två okända män i hans lägenhet. Det visar sig att de kommit för att häkta honom, men varför får han inte veta. Det hela är mycket märkligt,och till en början verkar det som om denna häktning egentligen inte kommer att påverka hans liv nämnvärt. Han får bo kvar i sin lägenhet, och behålla sitt jobb på banken. Det enda som är annorlunda är att det nu någonstans finns en massa människor som sysselsätter sig med en process mot honom.

Så småningom blir han kallad till ett slags förhör, en rannsakan. Även detta är givetvis mycket underligt, eftersom K. inte får veta vad det är han är anklagad för. Hans process verkar tas om hand av en mängd olika tjänstemän, och så småningom visar det sig att inte heller de har full insyn i rättegången. Systemet är oerhört rättsosäkert, och vem som egentligen styr det är det ingen som riktigt verkar veta. En äldre släkting till K. tycker inte att han tar processen på tillräckligt stort allvar, och anlitar därför en advokat åt honom. Eftersom inte heller advokaten har tillgång till information om vad det är K. är anklagad för är det mycket osannolikt att inlagorna han skriver egentligen har någon effekt, och det verkar som om hans främsta förtjänst är att han har kontakter bland domarna och tjänstemännen. All den hjälp K. senare får visar hur korrupt systemet är. Att försöka försvara sig mot anklagelsen tjänar ingenting till, det bästa han kan göra är att försöka skaffa sig kontakter.

I huset där rannsakningen var bor en familj, där mannen arbetar som vaktmästare i några av rättsväsendets lokaler. Han visar en dag dessa lokaler för K., som blir yr och illamående av atmosfären därinne. Det är tydligen vanligt att ett besök där har den effekten på människor - rättsväsendet och dess lokaler är ganska lika varandra. På bänkar i korridorerna sitter människor och väntar, andra anklagade som kommit dit för att försöka påverka utgången av sina processer. K. föraktar dem, som böjer sig för ett så absurt och löjeväckande system, och tänker att de alla måste vara skyldiga till sina anklagelser. Om de, liksom han själv, varit oskyldiga hade de inte känt samma behov av att påverka rättegångarna.

Ju längre tid som går, desto mer absorberad av sin egen process blir K. själv. Han beslutar sig för att ge sin advokat sparken, eftersom han inte känner att dennes inblandning gör någon skillnad, och skriva sin inlaga själv. När han mot bokens slut återigen besöker rättsväsendets lokaler är han betydligt mer lik människorna som satt på bänkarna och väntade än den man han själv var innan han blev anklagad. K. går från att vara övertygad om att alltsammans är ett misstag, och att förakta såväl systemet som de som tar det på allvar, till att till slut uppslukas helt av sin process. Det är väldigt intressant att följa, och en av de saker som gör att jag tycker så mycket om Processen.

The Great Gatsby

Jag tror att The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst. Den har otroligt många lager, språket är fantastiskt och personbeskrivningarna är underbara.

Läsaren följer historien genom berättaren, Nicks, ögon. Året är 1922, och Nick har hyrt ett hus på West Egg, den något mindre fashionabla av två äggformade halvöar på Long Island. På andra sidan vattnet, på East Egg, bor hans kusin, Daisy Buchanan, och hennes man Tom. Bredvid Nick bor Gatsby. Gatsby är mycket rik, hans hus är enormt och hans fester är oerhört populära. Även Daisy och Tom är mycket rika, men deras rikedom skiljer sig från Gatsbys. Deras pengar är vad som kallas "old money", de hör till gamla rika släkter och ser med ett visst förakt på nyrika uppkomlingar som Gatsby. Varifrån Gatsbys alla pengar egentligen kommit är det ingen som riktigt vet.

Gatsby bjuder in Nick till en av sina fester, och ber honom snart om en tjänst. Han vill att hans granne ska bjuda hem sin kusin, så att Gatsby kan råka hälsa på och få träffa henne. Han och Daisy har nämligen träffats förut, för flera år sedan. Det var innan Daisy träffade Tom, hon var arton och populärast av alla flickor i Louisville, staden där hon bodde. Hon var omsvärmad av officerare från Camp Taylor, och en av dem var Jay Gatsby. För Daisy var han bara en av många, men för honom blev hon allt. Fem år senare är han fortfarande förälskad i henne, och allting han gjort sedan han träffade henne har varit för hennes skull. Festerna var tänkta att locka dit henne, husets praktfullhet var till för att göra henne imponerad.

Visst tycker Daisy om Gatsby, men medan hon är hans livs största kärlek är han för henne mer som någonting man har och roar sig med ett litet tag. Ungefär samma inställning verkar Tom ha till sin älskarinna Myrtle Wilson, som både socialt och ekonomiskt befinner sig långt under honom själv. Han betalar för en lägenhet till henne, och köper vid ett tillfälle en hund åt henne. Pengarna det kostar är stora summor för henne, medan det för honom handlar om små, försumbara utgifter. På samma sätt fungerar deras förhållande. Han är en betydelsefull och viktig del av hennes liv, medan hon, liksom Gatsby är för Daisy, bara är någonting han roar sig med vid sidan om sitt vanliga liv. Precis som pengarna han gör av med är hon försumbar för honom, vilket blir väldigt tydligt i slutet av boken. 

"They were careless people, Tom and Daisy - they smashed up things and creatures and then retreated back into their money or their vast carelessness, or whatever it was that kept them together, and let other people clean up the mess they had made ..." Så skriver Nick om Tom och Daisy, och jag tycker att det är en otroligt bra beskrivning. De beter sig båda som om världen är till för deras skull, som om andra människor framförallt existerar för deras nöje. Eftersom de har pengar kan de "retreat back into their money" när någonting blir fel, medan de som inte har pengar (som till exempel Myrtle) eller som inte är lika respekterade (som Gatsby) inte riktigt har någonstans att ta vägen. Utan Gatsby har Daisy mängder av saker att fylla sitt liv med, mängder av andra människor som kan underhålla henne tills hon tröttnar på dem, men Gatsby har så gott som ingenting i sitt liv som inte är kopplat till Daisy.

Det är inte Nick som står i centrum för berättelsen, men det är han som berättar den. Det är ett intressant sätt att berätta en historia, och intressant är även hur mycket han utvecklas. I början, när han flyttar till West Egg, hör han ihop med Tom och Daisy. Han är visserligen inte lika rik som de är, men han är Daisys kusin och han och Tom gick på samma college. Mot slutet är han snarare föraktfull mot dem, och är, till skillnad från människorna som kom på Gatsbys fester, eller var hans affärskompanjoner, solidarisk med Gatsby. Att en bifigur kan genomgå en så tydlig förändring, utan att själv ta särskilt mycket plats i historien, är väldigt fascinerande.

The Great Gatsby är knappt tvåhundra sidor lång, men den innehåller otroligt mycket. Den handlar om yta, pengar, kärlek och klasskillnader, och antagligen ännu fler saker som jag kommer att upptäcka när jag läser den nästa gång (vilket förhoppningsvis blir ganska snart)!

Jag såg den nya filmatiseringen av The Great Gatsby (med Lenoardo diCaprio och Carey Mulligan som Gatsby och Daisy) innan jag läste boken, och tyckte otroligt mycket om den! Eftersom jag är en äkta boknörd tycker jag förstås ännu mer om boken, men båda två är fantastiska upplevelser! Om man upptäcker The Great Gatsby genom att se en film eller genom att läsa boken spelar faktiskt ingen som helst roll, huvudsaken är att man upptäcker den.

Sommarlov och omläsning

Det är härligt med sommarlov, då det innebär massor av lästid! Själv har jag inlett sommarlovet med att läsa om Philip Pullmans trilogi His Dark Materials (Northern Lights,The Subtle Knife och The Amber Spyglass, eller Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren som de heter på svenska), och jag uppskattar dem precis lika mycket som jag gjorde när jag läste dem för första gången. Det var ungefär sju år sedan, och det är så himla fantastiskt med böcker man kan återvända till så många gånger och ändå upptäcka nya saker i. His Dark Materials är en sådan bokserie, den innehåller så många lager att varje omläsning är en stor läsupplevelse i sig. Det är otroligt fascinerande hur olika saker en åttaåring och en femtonåring kan se i en historia. När jag läste böckerna för första gången var Lyra och Will tolv år gamla och därmed  nästan vuxna. De är fortfarande tolv, men nu är de ganska små. Det gör dels att jag blir ännu mer imponerad av dem, men också att jag ser deras utsatthet på ett sätt jag inte gjorde förut. Det är mer tydligt för mig hur väldigt fel det är att Will måste ta hand om sin sjuka mamma, och jag har lättare för att se att Lyra ibland är betydligt räddare än hon vill ge sken av.

Oavsett hur gammal man är, och oavsett hur många gånger man läser dem, är His Dark Materials fantastiska böcker. Glad sommar och trevlig läsning!

Virus och försenat födelsedagsfirande

För ett tag sedan drabbades min mejladress av något slags virus, och jag kommer inte åt den! Om det är någon som har fått mejl om bantning eller annat märkligt från den ber jag så hemskt mycket om ursäkt. Nu går det att nå mig på bokmatilda [at] gmail.com i stället.

Jag har förresten inte glömt att jag för ganska längesedan utlovade en tävling (eftersom bloggen fyllde år), men eftersom jag har ganska ont om tid får den vänta tills sommarlovet. Det kommer att bli av, jag lovar!